Mikael Damberg

Herr talman! Jag tycker nog att finansministern förtjänar kritik om vi har väldigt låg tillväxt, en hög arbetslöshet och stora underskott i de offentliga finanserna samtidigt. Det är inte ett jättebra resultat av den politik som har bedrivits.

Med min fråga nu försökte jag vara mer kreativ och konstruktiv. Finansministern har talat om långsiktiga spelregler. Man kan fråga svenskt näringsliv vilken fråga som kanske har störst betydelse för förmågan att attrahera mer investeringar, klara den gröna omställningen i Sverige och skapa framtidstro inom näringslivet. Då är svaret en bred överenskommelse om energipolitiken.

Nu har vi fått beskedet att det inte blir någon bred överenskommelse, i alla fall inte nu. Sverigedemokraterna har nämligen, som jag förstår det, stoppat regeringen från att göra upp med oss. Då måste man väl ställa frågan: Var det viktigare att göra Sverigedemokraterna glada än att göra det som var bäst för Sverige och svenskt näringsliv – en långsiktig energiöverenskommelse som kan driva just nya jobb, nya investeringar, tillväxt och grön omställning? Det känns viktigt för Sverige, och det förtjänar den här debatten att handla om.

(Applåder)

Herr talman! Jag delar verkligen finansministerns analys att det är en styrka för Sverige att vi har en bred överenskommelse både om stöd till Ukraina och om stöd för en kraftig utbyggnad av det militära och det civila försvaret. Det ger en styrka i vår tid.

Just på temat stabila förutsättningar har jag en fråga till finansministern. Det finns en åtgärd som hela Sveriges näringsliv verkligen efterfrågar och som på riktigt skulle skapa förutsättningar för ökad tillväxt, nämligen en blocköverskridande energiöverenskommelse. En energiöverenskommelse skulle säkra nya investeringar, skapa tillgång på mer billig el och ge fler nya jobb. Men detta har regeringen inte kunnat leverera.

Vi stod redo att komma överens, men uppenbarligen stoppade Sverigedemokraterna en överenskommelse. Därför är min fråga till finansministern: Hur förklarar du för svenskt näringsliv att ni sätter Sverigedemokraterna före Sverige och svenska företags framtidsförutsättningar?

(Applåder)

Herr talman! Vi har fått höra Elisabeth Svantesson redogöra för sin avskedsbudget. Det är häpnadsväckande att finansministern är så nöjd. Hon tycker att hon har gjort allt rätt. Hon talar om att politiken ger resultat. Sverige är på rätt väg.

Tittar man på hur verkligheten ser ut skulle jag snarare förvänta mig en ursäkt till det svenska folket från finansministern. Resultatet av SD-regeringens och Elisabeth Svantessons ekonomiska prioriteringar talar sitt tydliga språk.

Lågkonjunkturen har förlängts som en konsekvens av finansministerns prioriteringar. 100 000 fler människor har inget jobb att gå till. Varslen haglar, och konkurserna bland företagen är rekordhöga.

Sveriges tillväxt har varit i Europas bottenliga. Priserna är högre. En barnfamilj kan få betala 30 000 kronor mer för sin mat per år. Reallönerna kommer inte att återhämta sig på flera år. Det är de ekonomiska konsekvenserna. Men det finns andra samhällsproblem som hänger ihop med det.

Tillväxten är låg, men utsläppen är rekordhöga. Det är bakvänt. Sverige var tidigare ett land som hade stark tillväxt och minskande utsläpp. Sverige har i dag låg tillväxt och ökande utsläpp. Sverige riskerar miljardböter när SD-regeringens politik tar oss allt längre från klimatmålen.

Samtidigt har vi den fortsatta våldsvågen. Sprängningarna ökar. 200 procent fler barn under 15 år är involverade i mordärenden i vårt land. Bara i helgen har vi haft två dödsskjutningar, samtidigt som sprängningarna fortsätter.

Herr talman! Ingen regering har lyckats vändas den här utvecklingen, inte heller den här regeringen. Men hur kan man vara så enormt nöjd med resultatet?

Herr talman! Hela mandatperioden har SD-regeringen satt kommuner och regioner på svältkur. Resultatet blir tydligt: Vi har haft en kris i sjukvården med oacceptabelt långa köer. I skolan och förskolan fortsätter skattepengar att läcka ut till riskkapitalister i stället för att gå till lärare i klassrummet och bättre förutsättningar för eleverna.

Med den här budgeten vänds inte utvecklingen. Det är en budget full av tillfälliga åtgärder men utan en riktig riktning mot framtiden. Det finns ingen riktig tillväxtpolitik eller något som kommer att vända jobbkrisen. Det finns ingen trovärdig välfärdspolitik, ingen långsiktig energiöverenskommelse, ingen maffialagstiftning och inte tillräckliga åtgärder för att bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen.

Herr talman! En sak är tydlig. Höginkomsttagarna blir återigen stora vinnare. Budgeten innebär samtidigt att man försöker att lura dem som har drabbats hårdast av den ekonomiska politiken.

Det kanske tydligaste exemplet är när regeringen först gick ut och sa att man nu skulle höja bostadsbidraget för de mest utsatta barnfamiljerna. I själva verket visade det sig vara en försämring.

Först drog regeringen ned tillägget i bostadsbidraget för barnfamiljer med 2 100 kronor som mest i månaden. Nu lägger den tillbaka 1 000 kronor och säger att det är en förbättring när det i själva verket är en försämring.

Sverigedemokraterna och regeringen fortsätter att göra samma misstag som man har gjort flera år i rad. Man har råd att sänka skatten för dem som redan har mest, men man har som enda land i Norden inte råd att höja barnbidraget. Man har inte råd att ta bort det orättvisa karensavdraget som drabbar arbetare runt om i Sverige, eller att göra det billigare att hämta ut medicinen för våra äldre som tvingas välja mellan medicin och att betala räkningen.

Herr talman! Det verkar inte riktigt som att finansministern har förstått hur verkligheten ser ut i vårt land.

Är vi på rätt väg när äldre med dålig ekonomi måste välja mellan medicin och räkningar? Är vi på rätt väg när allt fler unga går ut från universitetet och inte får jobb med en gång? Är vi på rätt väg när ensamstående föräldrar tvingas vända på varenda krona för att få vardagen att gå ihop?

De här grupperna kanske inte är Moderaternas kärnväljare. Men de är riktiga familjer, och de är riktiga människor som bygger vårt land – människor som förtjänar respekt.

(Applåder)

Herr talman! Det påstås ofta att regeringen ärvde en hög arbetslöshet. Men vad den faktiskt ärvde var en arbetslöshet på väg ned. Det är under den här regeringen som arbetslösheten har ökat igen. Är vi på rätt väg när 100 000 fler människor är arbetslösa jämfört med när regeringen tillträdde? Det är lika många som bor i Jönköping, Lund, Norrköping eller Umeå. Över en halv miljon människor saknar ett jobb att gå till.

Sedan valet 2022 har arbetslösheten ökat i 16 av 21 län. Nästan 30 000 företag har gått i konkurs. På Billerud riskerar nu 650 anställda att förlora jobbet. Scania har varslat om 750 tjänster. I dagarna väntar anställda på Volvo Cars på besked om vad som händer med det stora varslet där.

Då skyller Elisabeth Svantesson på handelstullar och ekonomisk osäkerhet. Och det är sant att världen är utsatt för detta, men faktum är att Sverige presterar sämre än många jämförbara länder. Tullar och geopolitik påverkar ju även våra grannländer, men arbetslösheten har ändå minskat i många länder i Europa samtidigt som den har ökat i Sverige. Sverige har nu den tredje högsta arbetslösheten i EU. Är Sverige på rätt väg?

Detta är ingenting som prioriteras i den här budgeten. Det finns några pliktskyldiga småskvättar på olika insatser, en del tillfälliga åtgärder som jag inte vet om regeringen tror på och sedan en helt tom propositionslista från Arbetsmarknadsdepartementet. Är det vad man förväntar sig i ett sådant här läge, med så låg tillväxt och så hög arbetslöshet?

Herr talman! Med den här regeringen har Sverige färre företag, fler arbetslösa och fler som lever på bidrag. SD-regeringens arbetslinje saknar arbete. Tillväxtpolitiken saknar tillväxt. Gång på gång har finansministern fått revidera ned sina tillväxtprognoser. Senast inför sommaren fick Svantesson krypa till korset och erkänna att hon missbedömt läget igen när tillväxtprognoserna mer än halverades för vårt land för innevarande år.

En starkt bidragande orsak till att tillväxten inte har tagit fart är att regeringen har låtit vanligt folk och svensk välfärd ta den ekonomiska smällen under krisen. Regeringen har också helt ignorerat byggsektorn, som drabbats hårt av konjunkturen. Jag ser ingenting i budgeten om detta, och nu uteblir viktiga strukturreformer. Jag menar att detta är allvarligt.

Det här var en felriktad politik som kommer att gå till historien som en period då svenska makthavare misslyckades med den ekonomiska politiken. De misslyckades med att ge företagen och industrin de förutsättningar de behövde för att investera.

Låt mig citera Svenskt Näringsliv, herr talman: ”Nu måste en extremt lång negativ trend brytas. Vi är uppe i 12 kvartal av svag konjunktur bland Svenskt Näringslivs medlemsföretag – den längsta sådana perioden i mätningens historia. Det är en rekordsvit ingen kan vara stolt över.”

Är vi på väg åt rätt håll? Jag tror att många är förvånade över att regeringen inte tar tillväxtfrågan på större allvar. Att man inte tar tag i arbetslösheten är en sak, men det görs inte heller tillräckliga insatser på andra områden, som satsningar på industrin. Det görs ingenting för att få igång bostadsbyggandet, ingenting för att få upp investeringsnivån och ingenting för att ge långsiktiga besked till industrin i viktiga framtidsfrågor.

Herr talman! Jag menar att regeringen saknar en plan för vad Sverige ska leva av i framtiden. Det är särskilt allvarligt i den tid vi lever i, när förutsättningarna för säkerhet, välstånd och tillväxt snabbt skiftar. De geopolitiska spänningarna växer, protektionismen ökar och den industriella kartan ritas om. Världen är mitt uppe i ett teknikskifte som kommer att få stor inverkan på vår ekonomi.

Det här ställer nya krav på Sverige, och det kräver nya lösningar. Men jag menar att den här budgeten inte ger de svaren. Regeringen lever lite grann kvar i går.

Vi socialdemokrater vet att det handlar om att ligga i framkant av teknikutvecklingen, för när fler företag skapas och när jobben blir fler blir Sverige och alla svenskar rikare. Då kan kaféet anställa en servitör till, då kan gymnasieleven få sitt första sommarjobb, då kan nya företag inom industrin skapa framtidens lösningar och då kan undersköterskan få fler kollegor. Då kan vanligt folk på vanliga jobb få ordentliga löneökningar. Det är så det hänger ihop. En stark ekonomi ger fler företag möjlighet att växa, fler människor i arbete, ökade resurser till välfärden och högre löner för dem som arbetar.

Men det här levererar inte Sverige i dag. Regeringen lämnar efter sig ett land som har utvecklats sämre än övriga Europa, med en lägre tillväxt och en högre arbetslöshet. Den lämnar efter sig skenande underskott och stora utsläpp som gör framtiden farligare och dyrare. Det håller inte.

Herr talman! Sverige behöver en ny riktning – en politik som på riktigt får igång tillväxten och står på vanligt folks sida.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lena Bäckelin, Joakim Järrebring och Anna-Caren Sätherberg (alla S).

Fru talman! Detta med prioriteringar är intressant. Det är ju inte så att allting i det här har varit osäkert eller okänt för regeringen.

Jag kan ge några exempel på tydliga felprioriteringar från regeringen. När arbetslösheten steg började man skära ned kraftigt på arbetsmarknadspolitiken och utbildningsmöjligheterna. Det var fel. När byggandet tvärbromsade tog man bort investeringsstödet för att bygga hyreslägenheter. Det var fel. När vanliga familjer drabbades hårt av kostnadskrisen vägrade man, som enda regering i Norden, att höja barnbidraget för alla barnfamiljer. Jag menar att det var fel.

Nu står vi i ett läge där kostnadskrisen fortfarande plågar svenska hushåll. Jag noterade att statsrådet ville tala om jämställdhet. Jag tycker att det är bra. Men då måste man fundera på vilken grupp i Sverige som ekonomiskt har det kanske värst av alla. Ensamstående föräldrar med barn har det jättetufft i det här läget. Många av dem är mammor.

Från den 1 juli väljer regeringen – trots att hyrorna inte har gått ned och matpriserna inte har sjunkit och trots all den information man har – att ta bort det extra bostadstillägget till de fattigaste barnfamiljerna. Samtidigt har man i den här budgeten haft råd att sänka skatten för människor med höga inkomster. Det är inte att ta jämställdhet på allvar. Och det är framför allt inte att ta barnens situation på allvar, för det är de som får betala priset för att regeringen nu kan ta bort upp till 2 000 kronor i månaden från de fattigaste barnfamiljerna i Sverige. Många av dem är kvinnor. Jag tycker att det här är en felaktig prioritering.

Kan Niklas Wykman säga att det känns lite illa i magen att gå på sommarledighet och veta att de fattigaste barnfamiljerna ska få det ännu sämre om bara ett par veckor?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att uttrycka min uppskattning av Niklas Wykmans inledande kommentarer om världsläget, osäkerheten och kriget. De ger perspektiv på de problem vi har i Sverige. Längre fram i sitt anförande kommer statsrådet fram till att man har fattat riktiga och helt nödvändiga beslut för den period vi är i. Så går det säkert att tänka, men jag menar att regeringen under hela den här mandatperioden haft lite svårt att ta in hur verkligheten ser ut.

Gång på gång har regeringen trott att det är en vändning på gång och att det snart blir bättre tider, och så har man lanserat politik för det. Men när man sedan har sett utfallet har man gång på gång tvingats revidera sin prognos för tillväxten och revidera upp prognosen för arbetslösheten. Det har inte blivit som regeringen trott. Den här budgeten är ytterligare ett exempel på det. Bara tre veckor efter att vårbudgeten lades fram tvingades Finansdepartementet revidera ned tillväxten och revidera upp arbetslösheten igen.

Borde då inte effekten, resultatet och utfallet få en att fundera? Vi har haft en av de lägsta tillväxttakterna i hela Europa. Vi har nu över 500 000 människor som är arbetslösa. Kan Niklas Wykman erkänna att några av de vägval och prioriteringar man gjort inte fått den effekt man hoppades på och kanske till och med varit felaktiga? Det handlar om att få igång konsumtionen hos svenska hushåll och se till att svensk ekonomi växer igen, så att vi får ned arbetslösheten.

Herr talman! Det här var ett häpnadsväckande inlägg, i någon mening. Vi ska inte överdriva effekten för äldre som har svag ekonomi om man höjer högkostnadsskyddet med 900 kronor. Det hade varit intressant om Sverigedemokraterna hade sagt detta i valrörelsen; det hade varit ett nytt budskap till svenska folket.

Ni i Sverigedemokraterna röstade dessutom, som det sista ni gjorde förra mandatperioden, emot den höjning av garantipensionen som vi gjorde. Tänk om ni hade vunnit den omröstningen – då hade dessa pensionärer haft det ännu sämre den här mandatperioden.

Men den stora frågan handlar om att det inte är av ekonomiska skäl som Sverigedemokraterna gör det dyrare att hämta ut medicin för äldre som har jobbat ett helt yrkesliv, om jag har förstått det rätt. Ni hade ju råd att sänka skatten för höginkomsttagare som Oscar Sjöstedt och jag själv med mer än 3 000 kronor i månaden. Det var alltså inte en ekonomisk prioritering. Hur såg den moraliska prioriteringen ut när det gäller att äldre som har jobbat ett helt yrkesliv kanske kan tvingas välja mellan att köpa mat och medicin?

Det är denna fråga Sverigedemokraterna måste ställa sig, för om två veckor inträffar detta i verkligheten. Det är inga fantasifoster. Det är inga låtsasbegrepp som dem Sverigedemokraterna hittar på när det gäller vår kongress, utan det är verkligheten för vanliga familjer. Det handlar om människor som har svårt att få ekonomin att gå ihop.

I ett tufft ekonomiskt läge för vårt land väljer Sverigedemokraterna i budgeten att gå vidare med ett förslag som gör det 900 kronor dyrare att hämta ut medicin. Stå då för den politiken och säg: Det här lovade vi inte väljarna – vi sa inte det här, men detta är Sverigedemokraternas ekonomiska politik. Det är väl ärligare och rakare?

(Applåder)

Herr talman! När man lyssnar till Oscar Sjöstedt är det uppenbart att Sverigedemokraterna vill tala om allt annat än den budget som vi diskuterar i dag eller den verklighet som präglar Sverige. Det spelar ingen roll hur mycket man hittar på eller ljuger om socialdemokratisk politik, för det imponerar inte om man inte tar in den verklighet som Sverige har just nu.

Jag skulle vilja återkomma till verkligheten. Den 1 juli blir det dyrare med läkemedel. Vad blir konsekvenserna av detta sverigedemokratiska vägval? Låt mig återge vad en av dem som drabbas säger: ”Risken är att det blir många av oss äldre som måste välja mellan medicin och mat på bordet, kanske ta lite mindre medicin eller portionera ut det lite mindre. För en tom plånbok är en tom plånbok.”

För den som lever med små marginaler spelar det roll om medicinen kostar 900 kronor mer. Hur kan ni, Oscar Sjöstedt, driva igenom en politik som gör att äldre om två veckor kan tvingas välja mellan att ta ut sin medicin och köpa mat?

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Men det blir lite provocerande att säga att vi har spenderbyxorna på. Läser man resultatet ser man att det blev 100 miljarder i underskott och att det blir det igen. Jag tror att när man summerar dessa fyra år kommer den här regeringen inte att ha mött det finanspolitiska ramverket ett enda år. Det är ett faktum. Det är underskott igen.

Jag vet inte hur många gånger vi socialdemokrater har tagit över efter högerregeringar och tvingats vända underskott till överskott och sanera de statliga finanserna för att ha råd att satsa på det som är viktigt för vanligt folk.

Det som är mest kostsamt för Sverige är att vi återigen har låg tillväxt och hög arbetslöshet. Vi betalar människor för att inte arbeta i stället för att göra insatser för att de ska komma i arbete, betala skatt och betala in till samhället.

Det här området är Liberalernas ansvar i regeringen. Hur kan man ha misslyckats så kapitalt med arbetsmarknadspolitiken? Man har gjort felaktiga bedömningar i varje budget, skrivit ned tillväxten, skrivit upp arbetslösheten och dragit in insatser som skulle leda till att människor får arbete.

Vi socialdemokrater slarvar inte med den offentliga ekonomin. Varför? Därför att vi vet att vanligt folk drabbas om man går med underskott och slarvar med den offentliga ekonomin. Tyvärr har vi varit med om det alltför många gånger. Vi kommer såklart inte att be om ursäkt för att vi lägger fram förslag som stärker vanligt folks ekonomi och skapar ökad rättvisa i vårt land.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Jag uppskattar intresset för den socialdemokratiska kongressen och våra nya förslag, som faktiskt påverkar vardagen och verkligheten för många människor.

Jag börjar med karensavdraget, för det är en viktig fråga. Svensk arbetsmarknad har förändrats ganska radikalt de senaste 10–15 åren. Många människor som arbetar i tjänstemannayrken och akademikeryrken kan jobba hemifrån när de känner sig lite krassliga. De kanske gör det där sista av jobbet efter att barnen gått och lagt sig på kvällen. Framför allt kan de fortfarande sköta sina jobb när de blir sjuka – men hemifrån. Då slipper de betala karensavdrag.

Människor i LO-grupper kan inte jobba hemifrån; de måste vara på jobbet. Så är det i vården, i skolan och i industrin. Den som blir sjuk tvingas välja mellan att gå till jobbet i stället för att vara hemma, som man bör vara när man är sjuk, och att förlora kanske 1 000 kronor per dag för att vara sjuk. Det påverkar vanligt folks hushållsekonomi. Om man inte förstår att det här också är en plånboksfråga för många som jobbar och sliter har man nog inte förstått hur verkligheten ser ut.

Det är ofta de med de lägsta inkomsterna som drabbas av karensregeln. Den innebär att de förlorar pengar när de blir sjuka och inte kan vara på jobbet. Det är en rättvisefråga, och det borde fler partier inse. Ska man ha en arbetsmarknad som funkar för alla måste man också inse att människor arbetar på olika sätt och har olika möjligheter att sköta sina jobb. Det här är inga kostnader som bara uppstår. Det är kostnader som vanliga löntagare tar redan i dag. Det märks när lönen betalas ut den 25:e om man har varit sjuk.

(Applåder)

Herr talman! Det säkerhetspolitiska läget är allvarligt, och världsekonomin är i gungning. I detta läge behöver Sverige vara starkt, men Sverige är på väg åt fel håll.

Vi summerar tre förlorade år för Sverige och svenska folket. Efter snart tre år med SD-regeringen blir vanliga familjer fattigare, vården och skolan drabbas av besparingar och gängvåldet biter sig fast och kryper ned i åldrarna. Arbetslösheten är den högsta på tio år, konkurserna når rekordnivåer och Sveriges tillväxt har legat i EU:s bottenliga.

Matpriserna har ökat med nästan 30 procent sedan kostnadskrisen slog till, och för en vanlig barnfamilj innebär det över 30 000 kronor mer per år bara för mat. Vad är regeringens svar på detta? Jo, finansministern tipsar nu om att människor ska pruta i matbutiken.

Faktum är att andelen fattiga i vårt land har fördubblats sedan 2021.

Allt detta är ett svagt, för att inte säga bedrövligt, facit för SD-regeringen. Sverige och svenska folket har blivit fattigare än det hade behövt vara, och det är tyvärr ett resultat av regeringens ekonomiska politik.

Herr talman! Jag tror på Sverige. Vi har otroligt många styrkor, så Sverige hade kunnat stå bättre rustat. Svenska hushåll hade kunnat ha det lite lättare. Vi socialdemokrater har föreslagit breda åtgärder för att stärka vanligt folks ekonomi. Vi vill se en bred skattesänkning i stället för en skattebonus för de allra rikaste. Vi vill höja barnbidraget för alla barnfamiljer, och vi vill att det förstärkta bostadsbidraget för barnfamiljer görs permanent. Vi säger nej till regeringens fördyring av läkemedel, och vi vill stärka bostadstillägget för pensionärer.

Herr talman! Jag trodde in i det sista att regeringen i sin vårbudget skulle lägga fram någon form av åtgärd för att stötta vanligt folk i detta läge. Men det blev tvärtom. Om två veckor, den 1 juli, försämras högkostnadsskyddet för läkemedel när egenavgiften för att hämta ut medicin höjs med 900 kronor. Samma dag slopas det förstärkta tillägget i bostadsbidraget för barnfamiljer. Det kan betyda över 2 000 kronor mindre i månaden för föräldrar som redan kämpar hårt för att få ihop vardagen. Detta sker samtidigt som annat, som mat och hyror, har blivit dyrare.

Enligt SD-regeringen är det en rimlig prioritering att försämra för dem som redan har det tuffast samtidigt som man har råd att sänka skatten för dem som redan har mest.

Låt mig vara tydlig: Det är inte en rimlig prioritering, och det är inte heller en prioritering som skapar tillväxt och får igång svensk ekonomi.

Herr talman! Svensk ekonomi hade kunnat vara starkare. Socialdemokraterna har lagt fram förslag för att öka tillväxten, få fler i arbete och stärka konkurrenskraften. Sverige behöver investera i både sitt militära och civila försvar, och Sverige måste ta till sig av ny teknik, skydda sin industri och skapa sådant som driver framtidens jobb.

Men regeringen har gång på gång valt att blunda för läget och hoppas på bättre tider. När arbetslösheten steg skar man ned på arbetsmarknadsåtgärder. När bostadsbyggandet tvärbromsade tog man bort stödet för att bygga hyreslägenheter för vanligt folk. När vanliga familjer behövde ekonomiskt stöd vägrade man som enda regering i Norden att höja barnbidraget.

Kort sagt: SD-regeringen talar gärna om arbetslinjen, men det är en arbetslinje utan arbete. Man talar om tillväxtpolitik, men det sker ingen tillväxt. Man talar om bostadspolitik, men det blir inga nya bostäder.

Sverige behöver en ny riktning.

Herr talman! Regeringen har gång på gång missbedömt det ekonomiska läget. Gång på gång har man agerat för sent, styrt åt fel håll eller inte agerat alls. I snart tre år har vi sett samma mönster. Det är tre förlorade år för Sverige.

Sverige behöver en ny riktning som tar sig an de stora utmaningarna Sverige har.

Det handlar om att få ned gängkriminaliteten genom att satsa på polis och rättsväsen och skärpa straffen. Vi måste komma åt ekonomin och ledarna för den ekonomiska brottsligheten genom en maffialagstiftning. Det behövs också ett systematiskt arbete för att bryta nyrekryteringen så att barn och ungdomar inte dras in i den kriminella ekonomin.

Det behövs en tillväxtpolitik som tar vara på Sveriges styrkor och möjligheter. Sverige behöver en regering som hade gjort extra satsningar i vårbudgeten för att stötta små och medelstora företag som behöver komma ut på världsmarknaden och förändra sina handelsrelationer i vår stökiga värld.

Vi hade kunnat inrätta en fond för att attrahera forskare till Sverige i ett läge då den amerikanska administrationen inte verkar tro på vetenskap och gör allt för att försvaga universitet och forskning i USA. Varför tar man inte vara på möjligheten att locka några av dessa begåvade människor till Sverige för att driva tillväxt och utveckling i vårt land?

Regeringen har skapat en enorm osäkerhet kopplat till de industrietableringar som finns runt om i Sverige. Man skapar osäkerhet i energipolitiken, fördyrar vindkraftsetableringar och skapar en osäkerhet om vart vi är på väg med den gröna omställningen. Sverige var ett land som utmärkte sig genom hög tillväxt och minskande utsläpp. Nu utmärker sig Sverige åt andra hållet. Nu har vi störst utsläppsökningar och bland de lägsta tillväxttakterna i Europa.

Hur blev det så här? Kan det bero på att Sverigedemokraterna bedriver ett kulturkrig mot den gröna omställningen, vilket skapar osäkerhet för de industrietableringar som kan ge Sverige arbetstillfällen, investeringar och nya exportframgångar?

Detta är på riktigt frågan om vad Sverige ska leva av i framtiden.

Det handlar om att se att konjunkturnedgången också har med bostadsbyggandet att göra.

Det handlar också om att se att mycket av svensk ekonomi har med konsumtion och vanliga människors ekonomi att göra och att osäkerheten i världen gör att människor håller hårt i sin plånbok. Då hade det varit smartare att ge vanligt folk mer pengar i plånboken än att rikta skattesänkningar till dem som redan har mest. Det är ganska självklar ekonomisk tanke.

Man måste också fundera på vad som kan driva på investeringar.

Kan ni i regeringen inte lägga fram några förslag för att fler bostäder ska byggas? Ni behöver inte ta våra förslag om investeringsstöd och statliga krediter för bostadsbyggande, men gör någonting för att det ska byggas fler bostäder. Under era tre år har det inte hänt någonting, och det har bidragit till att svensk tillväxt har varit lägre än den hade behövt vara.

När man hör Moderaternas beskrivning kan man fundera på om regeringspartierna lever i verkligheten. Faktum är att inflationen och kostnadsökningarna också har slagit mot välfärden. Statsministerns löfte att ingen skulle sägas upp i sjukvården var bara tomma ord. Det blev inte så.

Om man menar allvar med en välfärdspolitik som också skyddar vården och skolan måste man införa en ny princip i den ekonomiska politiken: en inflationsuppräkning av statsbidragen. Annars gräver kostnadsökningarna ur de pengar välfärden får. Satsningar på välfärden blir bara på låtsas om det på riktigt är mindre pengar än förra året. Kommuner och regioner kan inte trolla; de måste betala för de kostnader som faktiskt finns.

I ett tufft ekonomiskt läge hade regeringen chansen att fundera över vad som är viktigast, och man valde att gå vidare med ytterligare fördyringar för vanligt folk. Är inte det obegripligt? Hur kom ni fram till att ni hade råd att sänka skatten för högavlönade människor med över 3 000 kronor i månaden medan pensionärer från den 1 juli kan tvingas välja mellan att köpa mat och hämta ut sin medicin? Uppenbarligen var det senare inte en ekonomisk fråga för er, för ni hade ju råd att sänka skatten. Finns det ett moraliskt argument för att det ska bli dyrare att hämta ut medicin för människor som har jobbat och slitit ett helt liv, har låg pension och har svårt att sätta mat på bordet? Jag väntar på svaret på den frågan.

Jag lyssnar på talet om drömmar, och det är fint. Jag delar bilden att människor har drömmar de vill förverkliga. Men det blir inte lättare om hushållsekonomin blir ännu sämre från den 1 juli, och det är de grupper som redan har det tufft som får ta smällen.

Jag hade hoppats att det fanns politiker på den andra sidan av den ideologiska spelplanen som kunde se att i en sådan här kostnadskris, i sådana här tuffa tider, gäller det att hålla ihop ett samhälle. Vi måste ta oss framåt tillsammans för att göra Sverige rikare. Det handlar om att se hur verkligheten ser ut för vanligt folk runt om i vårt land. Tyvärr, herr talman, är det tre förlorade år för Sverige. Sverige behöver en ny riktning, en politik som på riktigt får igång tillväxten och står på vanligt folks sida.

Jag yrkar bifall till Socialdemokraternas reservation nummer 1.

(Applåder)

Herr talman! Tack, statsrådet, för intresset för förslaget! Jag har påbörjat en dialog med finansministern om detta, men jag har inte fått så tydliga svar än så länge. Men när nya förslag väcks måste man ofta reflektera lite och vrida och vända på dem.

Jag tror dock att det finns en möjlighet här. Med den nya Utbetalningsmyndigheten, som förhoppningsvis snart också kan innefatta kommunernas utbetalningar, som jag tror att vi båda är engagerade i, finns det ett verkligt kraftfullt verktyg för att faktiskt komma åt den kriminella ekonomin på ett smart sätt. Men då måste de få jobba på ett annorlunda sätt än de gör i dag för att kunna rikta sökinsatserna mot just den kriminella ekonomin och gängkriminaliteten i Sverige. Jag hoppas att ni undersöker detta och tittar vidare på det.

Min fråga handlade om analysen av hur den här entreprenören hade jobbat. Jag uppskattar många av dessa initiativ; jag tror att många av dem är bra. Jag tror att de sekretessbrytande bestämmelser som nu kommer, som vi började utreda och ni har tagit vidare, kommer att få betydelse för myndigheternas arbete. Men jag ställer mig fortfarande lite tveksam. Kan en myndighet, säg Polismyndigheten, göra det som Jens Nylander, en privatperson i Sverige, har gjort för att avskaffa fusk, fiffel och kriminalitet i vårt land? Jag tror inte att de kan göra det i dag, och jag tycker att det är märkligt. Om det inte ska vara Polismyndigheten, låt Skatteverket eller någon annan myndighet få mandat och möjlighet att göra det som Jens Nylander har gjort. Det borde statliga myndigheter kunna göra.

Jag uppskattar att entreprenörer visar vägen och går före. Jag har inga problem med det. Men i en fråga som är så central för staten, som handlar om trovärdighet och också om den offentliga ekonomin och bekämpning av kriminalitet, borde Polismyndigheten ha de muskler och möjligheter som den här entreprenören har haft. Tror statsrådet att polismyndigheten skulle kunna göra det som Jens Nylander redan har gjort?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill återigen tacka civilministern för svaret men också för hans reflektioner över vad som görs i dag.

Låt mig tala lite ur egen erfarenhet. Hur många gånger har vi inte fattat beslut om att bryta sekretess mellan eller inom myndigheter? Och två tre år senare visade det sig att det inte räckte för att åstadkomma förändring. Vi ger uppdrag till myndigheter att jobba med AI-utveckling eller för att bekämpa fusk, trots att vi vet att en stor del av lösningen inte riktigt finns inom myndigheterna utan mellan myndigheter. Det är ju så Jens Nylander egentligen har sett fusket.

En sak är lite märklig. Jag tror inte att svenska folket vet att Bolagsverkets årsredovisningar inte granskas av någon. Skatteverket kollar till exempel inte om deras uppgifter om inbetalda skatter från företagen matchar det som finns i Bolagsverkets årsredovisning. Det här är inte helt optimalt.

Det finns en massa information hos de statliga myndigheterna som inte jämförs med informationen hos andra. Det är egentligen detta som den här entreprenören har gjort. Han har begärt ut en massa handlingar, kört AI-tjänster och märkt att uppgifterna inte har stämt överens. Det är ett sådant systematiskt arbete man behöver göra inom statliga myndigheter. Det behöver verkligen bli gjort.

Samma sak gäller det senaste förslaget, som jag gärna ser att statsrådet kommenterar. Vi föreslog att en utbetalningsmyndighet skulle införas och påbörjade en utredning, som ni sedan har fortsatt att utveckla, vilket är bra. Jag tror att Utbetalningsmyndigheten är ett sätt att få koll på utbetalningar som går till människor runt om i Sverige så att vi kan undvika fusk och felaktigheter.

Men om Utbetalningsmyndigheten kunde använda polisens underrättelseuppgifter om gängkriminella skulle den väldigt enkelt kunna göra körningar för att se om utbetalningar från olika myndigheter har gått till individer som polisen misstänker ingår i gängkriminalitet. Då kan man rikta kontrollinsatserna mot just dessa individer. Därigenom skulle vi göra det otroligt mycket svårare för gängkriminella att utnyttja det offentliga systemet.

Jag tror att det är detta slags myndighetsövergripande och mer strategiska användning av information som behöver komma till för att vi ska komma åt problemen.

Jag vill inte i första hand ha en politisk diskussion om detta, eftersom det ju är ett gemensamt problem för regeringar över tid. Vi har alla velat komma åt fusk och felaktigheter men har kanske inte fått tillräckligt mycket utväxling av arbetet.

Nu kommer vi att ha de AI-lösningar som respektive myndighet använder sig av. Vi måste hitta fler modeller för att använda det brett mellan myndigheter. Jag tror att det vore ett väldigt effektivt sätt att komma åt kriminell ekonomi. Om vi gör det kan vi spara pengar som annars går till felaktiga utbetalningar. Det handlar ju om många miljarder. Vi skulle kunna komma åt den kriminella ekonomin, som Bolagsverket varnar för.

Inte minst som gammal finansminister har jag ett väldigt stort intresse av att den svarta ekonomin blir vit. Då skulle vi få in skatteintäkter som vi kan göra någonting vettigt av i stället.

Jag hoppas att civilministern ser det här som inspel i arbetet. Han får gärna reflektera över de mer konkreta frågor jag ställer om hur myndigheter kan jobba med varandra för att komma åt den kriminella ekonomin.

Herr talman! Tack till statsrådet för svaret!

Bakgrunden till den här interpellationen är att det pågår väldigt mycket kriminell ekonomisk verksamhet i Sverige. För bara några veckor sedan, tror jag, presenterade Ekobrottsmyndigheten en rapport som uppskattade den kriminella ekonomin i vårt land till någonstans mellan 100 och 150 miljarder varje år. Det är enorma summor som omsätts i den kriminella ekonomin.

Ekobrottsmyndighetens analys är att problemen har blivit alltmer systemhotande. Från att ha handlat om enskilda människor som fuskar eller gör felaktigheter har de övergått i mer organiserad form. Det är såklart viktigt att arbeta med.

Jag uppskattar att statsrådet gav exempel på hur AI i dag används i statsförvaltningen och i enskilda myndigheter för att bekämpa fusk och felaktigheter. Det är en utveckling vi har sett under ganska många år. Man har börjat ta till sig ny teknologi för att göra handläggningen både mer effektiv och mer korrekt, i någon mening. Men jag tror att man måste ha lite mer av ett systemtänk för att komma till rätta med bristerna.

I min interpellation lyfte jag fram ett exempel på en person som jag inte namngav, men jag kan göra det i dag. Jens Nylander, som både statsrådet och jag har träffat och lyssnat till, är en serieentreprenör som på egen hand har begärt ut data om offentlig upphandling från myndigheter och granskat Skatteverket och årsredovisningar och hittat väldigt mycket fusk, felaktigheter och slöseri i det offentliga.

Mina frågor, som jag gärna vill att statsrådet Slottner återkommer till, är: Har man gjort någon analys av det Jens Nylander åstadkommit? Kan myndigheter göra samma sak i statsförvaltningen i dag? Kan de uppnå samma resultat? Det är ju lite pinsamt att han genom ett eget engagemang avslöjat systematiskt fusk och fiffel men att inte polisen, Skatteverket eller Bolagsverket lyckats upptäcka samma sak. Jag tror att det finns en utvecklingspotential för det offentliga att jobba med.

Jag vill ge ett annat exempel. Vi presenterade ett förslag för någon vecka sedan om att man borde ge Utbetalningsmyndigheten möjlighet att ta del av Polismyndighetens underrättelseregister över gängkriminella i Sverige. Det är 62 000 personer som ingår i polisens underrättelseregister över människor som antingen själva är gängkriminella eller som är personer med nära koppling till gängkriminalitet.

Vårt förslag är att Utbetalningsmyndigheten borde få använda det för att kunna punktmarkera det offentligas utbetalningar till den gängkriminella miljön för att hitta fler möjligheter till fusk och felaktiga utbetalningar så att man kan strypa det.

Det måste finnas ett systemtänk när man funderar över hur man använder den information som finns i det offentliga – i register, i statistik och i andra uppgifter – för att komma åt den kriminella ekonomin.

Jag återkommer därför till min fråga: Har det gjorts någon analys av det spännande arbete som Jens Nylander åstadkommit som enskild person? Jag är övertygad om att både statsrådet och jag har blivit lite inspirerade av det. Kan statsrådet utveckla vad han drar för slutsatser av detta och om det finns förändringar som måste göras för att det här också ska kunna genomföras i och mellan myndigheter?

Herr talman! För någon vecka sedan presenterade Ekobrottsmyndigheten sin senaste lägesrapport. Man gör bedömningen att den kriminella ekonomin i Sverige omsätter mellan 100 och 150 miljarder kronor varje år.

Ekobrottsmyndigheten beskriver en brottslighet som blir alltmer organiserad och alltmer komplex. Genom penningtvätt och ekobrott drivs miljarder in i den kriminella ekonomin, som finansierar våldet vi plågas av och skjutningarna och sprängningarna i vårt land.

Det här måste strypas. Vi socialdemokrater har föreslagit att ge Utbetalningsmyndigheten ett särskilt uppdrag att punktmarkera utbetalningar till personer som är kopplade till gängkriminalitet. Vi vill använda polisens underrättelser gällande gängkriminella och rikta myndighetens arbete mot dessa individer. Vi är övertygade om att det skulle vara ett effektivt sätt att komma åt de gängkriminella.

Min fråga till finansministern är: Är det här ett intressant förslag som hon är beredd att gå vidare med?

Herr talman! Jag tror att Sverigedemokraterna har en egen definition av träffsäkra åtgärder för fattigdomsbekämpning. Smaka på det! Man går fram med en budget som riktar en skattesänkning bara till människor som tjänar mer än 66 000 kronor i månaden, men man har inte råd, menar man, att höja barnbidragen, som träffar alla de barnfamiljer som kämpar ekonomiskt. Man går dessutom fram med en försämring för de barnfamiljer som har det allra sämst ställt i vårt land.

Var finns de träffsäkra åtgärderna för fattigdomsbekämpning? Kan inte Oscar Sjöstedt i sin sista replik förklara var de åtgärderna finns i den budget som nu är presenterad och som vi kan se resultatet av i Sverige 2025?

(Applåder)

Herr talman! I valrörelsen lät det annorlunda på Sverigedemokraterna. Då skulle allting bli billigare och bättre, och man skulle stå upp för vanligt folk. Nu, när man samarbetar med Moderaterna, är det andra prioriteringar i den ekonomiska politiken.

Tittar man på utfallet kan man se att det är väldigt många vanliga familjer med små marginaler som pressas hårt av de ökade matpriserna. Det är framför allt barnfamiljer. De ensamstående föräldrarna är absolut hårdast drabbade.

Varför väljer då Sverigedemokraterna att prioritera att dra ned på de mest sårbara barnfamiljerna i den här budgeten? I söndagens partiledardebatt stod partiledaren för Sverigedemokraterna och förklarade att det var just Sverigedemokraterna som hade stoppat en höjning av barnbidragen.

Då har jag en fundering. När till och med Moderaterna passade i frågan och fegade ur i diskussionen stod alltså Sverigedemokraterna och räckte upp handen och sa: Det är vi som är emot en höjning av barnbidraget.

Kan Oscar Sjöstedt reda ut varför det är så viktigt för Sverigedemokraterna att inte höja barnbidragen?

Herr talman! Jag ska vara ärlig och säga att detta inte kommer att vara mitt huvudsakliga argument för att gå med i euron. Jag, som en gång har röstat för att gå med i euron, kommer inte att använda valutarisken och dess inverkan på livsmedelspriserna som det huvudsakliga argumentet för att gå med i eller stå utanför euron.

Däremot vill jag ge Cecilia Rönn rätt i vad hon sa i sitt tidigare inlägg om att den europeiska jordbrukspolitiken behöver reformeras. Det finns väldigt mycket subventioner som inte är tillräckligt effektiva, inte driver ned priserna och inte ökar konkurrensen. Det tror jag att vi kan vara överens om. Men det finns starkare skäl både för och emot euron än just de svenska livsmedelspriserna.

Herr talman! Mycket kan man nog tänka sig, men att gå med i euron är inte en garant för lägre matpriser, särskilt inte när vi i Sverige har en oligopolmarknad där konkurrensen är bristfällig. Jag hade hoppats att också liberala politiker skulle vara oroade av situationer där marknaden inte fungerar bra och där konkurrensen inte är fullödig. Konsumenter och svaga grupper får ju betala för mycket för maten eller för bolånen om man har för dålig konkurrens där.

Jag hoppas att Liberalerna inte bara ska fastna i sina ideologiska diskussioner om euron eller svenska kronan utan också kan se verkligheten hos många, inte minst barnfamiljer runt om i Sverige, som har det väldigt tufft just nu ekonomiskt. Det hade varit bra om vi hade kunnat vidta åtgärder i bred enighet för att öka konkurrensen i den här sektorn för att pressa priserna.

Sedan tror jag att vi fortsatt kommer att ha en diskussion om den fördelningspolitik som bedrivs just nu, där man försämrar för de sämst ställda barnfamiljerna. Vi är det enda landet i hela Norden som inte höjer barnbidragen. Det är klart att det går ut över barnen.

Herr talman! När man lyssnar till den här debatten och finansministern tycker jag att det blir ganska tydligt att regeringen inte har det som krävs för att ta tag i frågan om de ökande matpriserna.

Redan i mars 2023 krävde vi socialdemokrater att regeringen skulle införa en priskommission mot de höga matpriserna. Det har gått två år sedan dess. Ingenting har egentligen hänt för att öka konkurrensen eller pressa matpriserna. I stället blir det en diskussion om mer pengar i plånboken. Jag tar gärna den debatten med finansministern, för ärligt talat: Den personal som jobbar i matbutiken betalar inte sin mat med procent utan med kronor.

När en handelsanställd kvinna, eller man, hör att finansministern av regeringen får över 3 000 kronor i skattesänkning varje månad blir hon lite provocerad därför att hon i dag har problem att betala tillräckligt med mat till sina barn. Fråga den ensamstående morsan om hon vet vad hon skulle använda sina pengar till om hon fick mer pengar i plånboken! Hon skulle köpa bättre mat. Hon skulle fixa en vinterjacka till ungarna. Hon skulle se till att ungarna kan gå på aktiviteter.

En bra fördelningsprofil, mer pengar i plånboken för vanligt folk genom en rättvis skattesänkning, höjda barnbidrag och permanentat stöd till de sämst ställda barnfamiljerna hade varit viktigare i det här läget än att sänka skatten för dem med inkomster på över 66 000 kronor i månaden. Man får heller inte glömma bort de sämst ställda pensionärerna.

Om man inte förstår detta förstår man nog inte hur allvarliga de höga matpriserna är för väldigt många människor runt om i Sverige. Dem som detta går ut över är framför allt barnen, för det är de som drabbas när matpriserna sticker iväg och det förs en orättvis ekonomisk politik i Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Väldigt lite har gjorts för att öka konkurrensen. När regeringens egen myndighet säger att det här är ett problem borde man göra något åt det.

Den andra delen av myntet är fördelningsprofilen i regeringens politik. Om man inte kan rå på marknaden helt och hållet – matpriserna ökar ju – finns det ändå grupper som har det extra svårt. Varför har regeringen, som enda regering i Norden, valt att inte höja barnbidraget under kostnadskrisen? Alla våra nordiska grannländer har gjort det.

Varför går ni fram med en försämring från den 1 juli och tar bort det tillägg till bostadstillägget som har funnits för de mest utsatta barnfamiljerna? Det kan drabba dem med 2 000 kronor i månaden, och det sker i ett läge när vi vet att ensamstående föräldrar har det absolut tuffast.

Varför gör ni inte mer för de fattigaste pensionärerna och stöttar dem? De har väldigt små marginaler.

I stället hade ni råd att göra en riktad skattesänkning till dem som tjänar mer än 66 000 kronor i månaden. Känns det bra i magen, finansministern?