Anna Wallentheim

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Vi har båda konstaterat tidigare att kvinnors roller i gängmiljöer är mer komplexa än många tror. Det handlar inte bara om att kvinnor är i bakgrunden. De är faktiskt både brottsaktiva och brottsoffer – ibland samtidigt. Just därför behöver vi ett jämställdhetsperspektiv i alla arbeten när det gäller gängen.

Jag tror att ministern är medveten om att jag vet att siffrorna fortfarande tydligt visar att det främst handlar om unga män. Men jag vill inte se andelen kvinnor öka. Det är viktigt att redan nu komma med insatser för att förebygga det.

Jag är också fullt medveten om att den slutna ungdomsvård som vi har inte alls fungerar. Det är såklart skrämmande att över 90 procent återfaller i brott. Jag vill dock ännu en gång lyfta fram att det brottsförebyggande arbetet är otroligt viktigt här. Det handlar inte bara om vad man gör inom kriminalvården, och jag vet att när det handlar om skolan, socialtjänsten och så vidare hamnar ansvaret på andra ministrar i regeringen. Men det är så vi kommer att bryta det.

Slutligen, herr talman, vill jag nämna att det inte räcker att säga att lagarna gäller lika för alla. I praktiken ser vi system som inte möter kvinnor på samma sätt som män. Socialtjänsten saknar ofta metoder för att arbeta med flickor i kriminella nätverk. Polisen har begränsad kunskap om hur kvinnors roller skiljer sig från männens. Kriminalvården har länge haft fokus på manliga intagna, trots att antalet kvinnor ökar. Deras bakgrund präglas ofta av våld, beroende och exploatering.

Det krävs tydlig politisk styrning. Det behövs uppdrag till myndigheter som Brå, Polismyndigheten och Kriminalvården att följa utvecklingen. Det behövs också insatser för att stärka civilsamhällets arbete för kvinnor. Det handlar inte om att förringa männens ansvar – tvärtom. Men vi måste inse att en effektiv kriminalpolitik också måste ses ur ett jämställdhetsperspektiv, för vi kan inte blunda för hur kvinnor dras in och utnyttjas i kriminella miljöer.

(Applåder)

Herr talman! Det här är frågor som jag brinner otroligt mycket för, både utifrån att vi fick höra att kvinnor utnyttjas som medel och nästan kan säljas som sexslavar mellan gängen och att vi får allt fler rapporter om kvinnors faktiska deltagande i gängkriminalitet.

Jämställdhetsfrågorna ligger mig varmt om hjärtat. Det är därför viktigt för mig att säga, framför allt när vi har elever som sitter här på läktaren och lyssnar, att interpellationsdebatter inte alltid handlar om att bråka med regeringen. Ibland vill man bara belysa en fråga som är viktig. Här kan vi tillsammans peka på åtgärder som är viktiga och som regeringen jobbar med men också som vi i oppositionen driver på för, för att vi inte ska missa viktiga perspektiv.

Jag tror att jag och ministern kan vara överens om att det här kräver att vi breddar vår förståelse för vad gängkriminalitet faktiskt är. Politikens och myndigheternas insatser har under många år – jag erkänner att det gäller även när mitt parti satt i regeringen – byggt på en bild av att gängen består av unga män och att vi därför måste arbeta förebyggande och ha insatser för just männen men inte för kvinnorna.

Vi har främst sett kvinnorna som offer eller som anhöriga till kriminella. Men tydliga rapporter visar nu att den bilden inte längre stämmer. Forskning och rapporter, från bland annat Brottsförebyggande rådet, visar att kvinnors inblandning i kriminella nätverk ofta sker i skuggan av männen. De tvättar pengar, de kan föra vidare information och de kan gömma vapen eller fungera som logistiskt stöd. Men det finns också kvinnor som är drivande i själva brottsuppläggen.

Herr talman! När flickor tidigt rekryteras in i destruktiva miljöer eller utnyttjas för männens brott handlar det inte bara om brottsbekämpning. Det handlar också om jämställdhet, det handlar om trygghet och det handlar om kvinnors rätt att inte dras in i våldets logik.

Alla partier i Sveriges riksdag vill bryta gängkriminaliteten. Regeringen är tydlig med att man vill bryta gängkriminaliteten. Det är bra och viktigt för det fortsatta arbetet. Men frågan är hur justitieministern och regeringen säkerställer att man i detta arbete verkligen integrerar ett jämställdhetsperspektiv, att kvinnor och flickor inte fortsätter osynliggöras utan att man fortsätter att hitta möjligheter att skydda dem och ge dem möjlighet att lämna.

Det kan handla om att styrning, resurser och analyser måste ta hänsyn till könsskillnader när det gäller både roller och risker. Vi vet nämligen att när jämställdhetsperspektivet saknas missar vi halva problemet. Om vi riskerar att lämna kvinnorna, både dem som är utsatta och dem som är inblandade, utan stöd och skydd har samhället misslyckats.

Jag är tacksam för att ministern är här i dag och tydligt har redogjort för vad regeringen gör för att se till att kvinnor och flickor inte hamnar i skymundan och vilka uppdrag man har gett. Men jag är ändå rädd att det mest är män vi kommer att prata om och att man i kampen mot organiserad brottslighet väljer att titta främst på männen.

Låt inte kampen mot kvinnors deltagande försvinna i bruset av de unga männen! Om vi inte ser kvinnorna och flickorna nu blir det kanske för sent, och risken är då att vi får se samma problematik bland unga kvinnor som vi i dag ser bland unga män.

Herr talman! Det är inte första gången jag står här i kammaren tillsammans med justitieministern för att diskutera kvinnors roll i gängkriminalitet, men det är en fråga som tyvärr blir alltmer aktuell och akut.

Jag vill börja med att tacka justitieministern för svaret. Jag uppskattar att ministern delar uppfattningen att kvinnors roll i gängkriminalitet är både underskattad och osynliggjord. Det är också positivt att Polismyndigheten nu faktiskt redovisar siffror som visar på omfattningen. Siffrorna visar, precis som ministern nämnde, att över 12 500 kvinnor är aktiva i eller kopplade till gängmiljöer. Det bekräftar det vi länge kanske anat, nämligen att kvinnors delaktighet i den organiserade brottsligheten är betydligt större än vi vetat.

När vi nu har kunskapen måste vi dock agera, herr talman. Det finns en risk att regeringens arbete stannar vid just kunskap och kartläggning. Att beställa rapporter, uppdatera stödmaterial, avvakta och ge fler regeringsuppdrag menar jag kan vara viktigt och något vi behöver göra, men jag vill också se ännu fler konkreta åtgärder för att hjälpa kvinnor bort från gängkriminalitet.

Att polisen, Kriminalvården, Sis och Socialstyrelsen har fått i uppdrag att uppdatera stödmaterialet är ett viktigt steg, men kvinnor i gängmiljöer behöver mer än bara papper och riktlinjer. De behöver också verkliga vägar ut. Vi talar om flickor och kvinnor som ofta lever under hot. De har ofta barn och skulder och lever under psykisk press. Här krävs specialiserade avhopparprogram, skyddade boenden och samordnade sociala insatser, inte bara dokument.

Jag vill också peka på att Barnombudsmannens uppdrag kring hedersrelaterat våld och exploatering är otroligt viktigt men inte täcker hela problemet. Alla kvinnor i gängmiljöer deltar självklart inte bara på grund av heder eller på grund av trafficking; många kvinnor är tyvärr uppväxta i socialt utsatta områden med våld, missbruk och psykisk ohälsa omkring sig, och de rekryteras tyvärr tidigt – ofta via relationer – och fastnar i skuld eller beroende. Det är den gruppen som vi fortfarande inte når.

På något sätt kvarstår alltså mina frågor till ministern. Hur säkerställer regeringen att den kunskap som nu finns också omsätts i praktik i polisens arbete, i socialtjänstens metoder och i Kriminalvårdens behandlingsprogram? Hur ser regeringen till att kvinnors och flickors situation inte blir en särskild bilaga i arbetet mot kriminaliteten? Det är nämligen först när jämställdhetsperspektivet är inbyggt i alla led, från det förebyggande arbetet till avhopparverksamheten, som vi faktiskt kan säga att vi bekämpar gängkriminaliteten på riktigt.

Jag hör att ministern inte utesluter fler åtgärder. Jag och ministern är överens om mycket på det här området, och jag är tacksam för det. Jag vill dock gärna uppmuntra till att inte låta åtgärderna dröja, för medan vi pratar om att inhämta mer kunskap finns det kvinnor som redan nu utnyttjas, hotas och tvingas begå brott för andras vinning. De förtjänar att bli sedda – inte i nästa rapport utan i de beslut och prioriteringar som görs här och nu.

Herr talman! Jag börjar med att tacka min kollega Mattias Vepsä för att han fortsätter att driva denna fråga. Jag ska också vara tydlig med att jag kommer att avstå från mitt andra inlägg och endast göra ett inlägg för att belysa ett lokalt exempel och min egen oro i frågan.

Denna fråga kan inte vänta. Vi ser att högerextremismen växer i världen, i Sverige och tyvärr också i mitt eget närområde. För bara några veckor sedan kunde vi läsa i Skånes Folkblad att högerextrema från både Sverige och Danmark samlades i Svenskarnas hus i Vollsjö. Bakom arrangemanget stod de så kallade aktivklubbarna, alltså nätverk som inte bara sprider rasistisk propaganda utan också tränar tillsammans i kampteknik och bygger upp ett stort och konkret våldskapital. På bilder från träffen syns deltagare posera framför en skånsk och en dansk flagga, och de beskriver själva hur de utbyter handslag, knytnävsslag och sparkar och att detta var en träff som skulle stärka banden mellan broderfolk.

Det här är högerextrema som öppet tränar för våld på svensk mark i samverkan med danska grupper. Att detta sker i Skåne är tyvärr ingen slump. Vi vet att det finns kopplingar mellan Aktivklubb Skåne och Det fria Sverige, som driver Svenskarnas hus. Det är en miljö som ger plats åt vit nationalism, antisemitism och våldsbejakande ideologi men tyvärr också ett ganska stort hot och hat mot hbtqi-rörelsen.

Jag blir därför bekymrad när jag hör att det är klart att det är viktigt att vi får lägesbilder, att man har möten och så vidare, men många gånger har vi ju redan en lägesbild, som både ministern och min kollega har redogjort för.

Vi ser hur våld hyllas i chattar, vi ser hur misshandel har lett till åtal och vi ser hur hoten mot förtroendevalda ökar från år till år. Jag delar min kollegas uppfattning att det inte alltid räcker med både samverkan och strategier, utan vi behöver konkreta åtgärder.

Det handlar om att stärka rättsväsendets verktyg för att agera mot de här miljöerna, och det handlar om att se över lagstiftning om hemlig kårverksamhet och så vidare. Men det handlar också om något större: att försvara vår demokrati. När högerextrema grupper tränar för våld mot oliktänkande och hotar folkvalda, människor med annan identitet eller människor från hbtqi-rörelsen är det inte längre bara en liten marginalfråga utan ett angrepp mot vårt samhälle och det som vi är satta att skydda.

Det är ett problem som måste ha många lösningar. Det behövs utbildning om aktivklubbarna inom alla delar av rättsväsendet. Vi behöver återta kampen och diskussionen om värdegrunden på landets alla skolor, och vi måste också stärka civilsamhället.

Jag har en ganska kort men enkel fråga till ministern: Hur tänker regeringen agera, innan dessa grupper har hunnit bli ännu starkare?

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret!

Vi kan väl konstatera att vi kan vara överens om att inte vara överens. Nu nämnde finansministern bland annat hur staten ökar sin närvaro i landet och hur man växer. Men faktum är att även polisstationer har lagts ned under de senaste åren.

Det som sker i Simrishamn just nu är tyvärr inte ett enskilt fall. Det är en del av en utveckling där staten steg för steg drar sig bort från mindre orter och landsbygd. Det beslutet fattas långt bort från människors vardag utan dialog och utan hänsyn till konsekvenserna.

Statens närvaro handlar inte bara om lokaler och kontor. Det handlar om tillit. Människor ska känna att staten finns där de bor. De ska känna att de får hjälp när de behöver det och att deras ort räknas lika mycket som resten av Sverige.

När Skatteverket, Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen lämnar orten försvinner inte bara jobben. Då försvinner tryggheten, framtidstron och en del av det gemensamma samhällsbygget.

Herr talman! Vi socialdemokrater anser att staten har ett ansvar att inte bara finnas där det är lönsamt utan där människor finns. Vi vill se en regering som tar det ansvaret, styr myndigheterna att finnas i hela landet, värnar statlig service nära människor och ser att den statliga närvaron är en investerings i tillit och sammanhållning.

Ett Sverige som håller ihop byggs inte i storstäderna. Det byggs i varje kommun, på varje ort och på platser där människor lever sina liv. Människor ska känna att staten står vid deras sida.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Finansministern avstår från sitt slutanförande.)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret. Det kanske inte var exakt det svar jag hade önskat, även om det såklart finns mycket i det som är viktigt. Det är viktigt att vi har en tillit till myndigheterna.

Jag är ledamot i justitieutskottet och vet att Kriminalvården växer och behöver växa i hela landet, precis som ministern nämner. Det kan dock aldrig kompensera för att människors service försvinner. Det är i mycket det vi talar om i dag. Det är jättebra att staten växer på vissa platser, och det är bra att man får arbetsplatser och arbetstillfällen. Men faktum är att mycket av den service som människor efterfrågar försvinner.

Det blir därmed tydligt att regeringen försöker ducka från ansvaret i den här frågan. Finansministern har sagt att det är viktigt att myndigheter finns på flera platser i Sverige. Men samtidigt låter man myndigheter som ska ge människor service själva avgöra var de ska vara lokaliserade.

Det är ingen naturlag att myndigheter måste centraliseras. Det är fråga om ett politiskt val. År 2015 stod vi inför samma situation. Skatteverket planerade då att lägga ned kontor i Simrishamn, Ängelholm, Vetlanda, Mariestad med flera kommuner. Men den dåvarande socialdemokratiska regeringen med civilminister Ardalan Shekarabi i spetsen valde faktiskt att agera. Han gav Statskontoret i uppdrag att följa upp statliga myndigheters lokalisering. Besluten pausades, och planerna drogs sedan tillbaka.

Det gick då, och det går också nu – om man bara har den politiska viljan. Regeringen kan styra genom regleringsbrev, genom förordningar och genom att ge myndigheter ett tydligt uppdrag att värna statlig närvaro i hela landet. Man kan till och med lagstifta om det, som till exempel när det gäller Systembolaget.

Men i stället för att man agerar ser vi hur statliga kontor läggs ned ett efter ett. Människor lämnas då utan service. Skåne har blivit ganska rejält drabbat den senaste tiden. Skatteverket har lagt ned kontor i Simrishamn, Eslöv, Trelleborg, Landskrona och Lund, bara för att nämna några.

Herr talman! För en kommun som Simrishamn är detta ett hårt slag. Förlorar man 42 arbetstillfällen förlorar man mycket mer än bara det. Man förlorar köpkraft. Man förlorar underlag för kollektivtrafiken. Man förlorar framtidstro för unga familjer. Man förlorar också viktiga samarbeten mellan staten och kommunen.

Kommunen arbetar redan i motvind. Simrishamn är en kommun med en åldrande befolkning. Man har också en otroligt starkt säsongsberoende arbetsmarknad och stora utmaningar med välfärden. När staten väljer att lämna kommunen i stället för att stå kvar sänder det ett mycket tydligt men sorgligt budskap, nämligen att människor på mindre orter inte räknas lika mycket.

Simrishamn är en del av Sverige. De som bor där betalar skatt precis som alla andra. De har rätt till statlig service, och de har samma rätt att känna att staten finns nära dem. Statens närvaro är ingen kostnad. Det är en investering i tillit, jämlikhet och sammanhållning. När människor känner att staten finns där de bor och att myndigheter är tillgängliga och förstår deras verklighet stärks också förtroendet för demokratin.

Herr talman! Jag vill se en regering som tar ansvar och inte gömmer sig bakom myndighetsbeslut utan står upp för idéen om ett Sverige som håller ihop. Det är en regering som säger: Vi ska ha statlig närvaro i hela landet, och även i Simrishamn.

Om man nu inte kan göra någonting åt de kontor som redan har lagts ned eller planeras att läggas ned i Skåne, kan finansministern i stället säga att inga fler kontor ska läggas ned och att man står upp för närvaro i hela landet?

Herr talman! Det är lite speciellt att stå här i dag. Det är nu november, och jag skickade in frågorna till civilministern i september. Men jag är såklart tacksam att finansministern är här och besvarar frågorna i dag. Det blir extra speciellt, då jag just denna fredag skulle ha befunnit mig i Simrishamn, eftersom vi har valkretsmöte där hemma.

Under lång tid har vi sett den statliga närvaron försvagas steg för steg på mindre orter och på landsbygden. Det sker inte genom ett stort beslut utan oftast stegvis, ett kontor här och ett servicekontor där, tills människor helt plötsligt märker att staten inte längre är närvarande.

Ett aktuellt exempel, som vi debatterar här i dag, är att Skatteverkets kontor i Simrishamn ska läggas ned. Det är ett kontor där 42 personer arbetar i dag. Många av dem har hög specialkompetens som används nationellt. Det är också en av kommunens största arbetsplatser och har i decennier bidragit till både staten och Simrishamn som samhälle.

Herr talman! Det här var ett besked som kom ganska plötsligt. Personalen fick veta att kontoret skulle stängas men fick inte möjlighet att lämna synpunkter eller föreslå lösningar. Kommunen informerades inte heller i förväg, trots att det handlar om en av de största arbetsgivarna i kommunen.

För de anställda innebär beslutet att de nu får börja pendla till kontoren i antingen Malmö eller Kristianstad. Det kan röra sig om upp till fyra timmars pendling om dagen. Vi vet alla vad det innebär. I praktiken kommer människor att tvingas att antingen flytta från Simrishamn eller sluta.

Detta handlar dock inte bara om Skatteverket. I år har man också lagt ned Statens servicekontor i Simrishamn. Det innebär att människor i kommunen som behöver hjälp med pensionsärenden, sjukförsäkring eller enklare myndighetskontakter nu måste resa till andra orter.

Herr talman! Simrishamn är en kommun där 30 procent av invånarna är över 65 år. De har den äldsta befolkningen i Skåne. Det är människor som har byggt upp vårt land, som har arbetat och betalat skatt i hela livet, men de får nu höra att staten inte längre finns tillgänglig för dem. De får höra: ”Nu får ni klara er själva eller resa mil efter mil för att få hjälp.” Det är ovärdigt.

Det är kanske svårt för människor i storstäder att förstå vad det betyder när ett kontor läggs ned. Men i Simrishamn handlar det inte bara om en myndighet. Det handlar också om trygghet, om kontakt med staten, om arbetstillfällen och om framtidstro.

Skatteverket säger själva att beslutet grundas på lokalförsörjning eller kompetensförsörjning. Men i Simrishamn är personalomsättningen låg. Det finns lång erfarenhet och en stabil kompetens.

Herr talman! Statlig närvaro är inte bara en fråga om ekonomi. Det är också en fråga om rättvisa, respekt och tillit. Staten ska inte bara finnas där det är mest lönsamt. Den ska finnas där människor bor.

Frågan till finansministern är alltså enkel: Var går gränsen för hur mycket av staten som får försvinna från landsbygden innan regeringen säger stopp?

Fru talman! Min fråga är av allmänpolitisk karaktär och går därför till finansmarknadsministern.

I medierna har vi kunnat läsa om hur det på stora e-handelsplattformar går att köpa verklighetstrogna sexdockor föreställande barn. Det här är såklart fullständigt oacceptabelt. Vi har sedan länge i Sveriges riksdag en bred enighet om att barnpornografiskt material inte ska vara tillåtet, men trots det går alltså dessa pedofildockor fortfarande att köpa.

Med anledning av det här har vi socialdemokrater i justitieutskottet i dag lagt fram ett utskottsinitiativ för att få stopp på det. När samma sak uppmärksammades i Frankrike agerade regeringen snabbt och kraftfullt. I går kunde vi läsa att Sveriges regering bjuder in till ett samtal om det här men först om ett par veckor.

Detta anser vi är för lite och för långsamt. Min fråga blir därför: Hur och när tänker regeringen agera för att faktiskt stoppa försäljningen av pedofildockor?

Fru talman! För den som lyssnar: Man ska alltid reagera lite extra när man får höra om historiska satsningar. Jag vill uppmana regeringen att lyssna på landets kommuner och lärare, för det här är inte historiska satsningar som kommer att göra den stora skillnad man gärna vill prata om. Faktum är att alldeles för många skolor i dag får dra ned på lärare, får dra ned på sin verksamhet och inte kan bygga upp de trygga skolmiljöer de önskar eftersom satsningarna tyvärr äts upp av kostnadsökningar.

Vi talar ofta om skolans likvärdighet, men den kan enligt mig inte uppnås om vi tillåter att pengar som skulle gå till barns utbildning i stället går till vinstutdelning. Vi måste välja väg. Antingen väljer vi en skola där skattemedlen faktiskt går till eleverna, eller också väljer vi en marknad där privata bolag får maximera sina vinster.

För mig och mitt parti Socialdemokraterna är valet självklart: Skolan ska inte styras av aktieägarnas intressen utan av barnens behov. När en friskola får miljoner i ersättning för barn som inte ens finns där samtidigt som kommuner kämpar för att få resurserna att räcka till har vi ett grundläggande problem.

Vi socialdemokrater är tydliga. Vi har lagt fram förslag både i regeringsställning – vilket röstades ned av kammaren – och i opposition om att det behövs ett vinstförbud inom till exempel förskolan. Det är hög tid att regeringen och Sverigedemokraterna slutar försvara ett system där man låter skattemedel rinna bort och i stället börjar värna varje barns rätt till en trygg och jämlik utbildning.

Skolan är ingen marknad. Våra elever är inte kunder. Deras framtid kan aldrig vara en affärsidé.

Fru talman! Precis som utbildningsministern nämnde är det speciellt att komma tillbaka och ha en debatt när man har haft paus i över en timme.

Jag vill tacka ministern för svaret, för jag upplever ändå att det finns vissa positiva ingångar i svaret. Man vill se över och skärpa systemet, och oseriösa aktörer har ingenting inom skolväsendet att göra. Det är helt klart rätt. Jag motsätter mig inte det. Men jag anser fortfarande att man inte kommer åt det grundläggande problemet så länge vi accepterar att vinster ska finnas.

Fallet i Hässleholm är bara ett av många. Det är bra att regeringen vill stoppa oseriösa aktörer och införa tydligare system. Det är dock inte bara slarv och oseriösa aktörer som finns på den här marknaden som skapar problem.

Det här är ju en konsekvens av ett system som sätter vinst före välfärd. Vi ser det inom äldreomsorgen, vi ser det inom vården, vi ser det inom skolan, vi ser det inom LSS och så vidare. Och när det gäller skolan är det ju våra barn och unga som får betala priset.

Jag sitter i dag i justitieutskottet, och där är utan tvekan en av mina största hjärtefrågor att vi måste bryta nyrekryteringen. I detta blir skolan viktig, för när man har detta problem med vinstuttag får ju eleverna färre vuxna omkring sig. Lärare får ännu större grupper. Det saknas specialpedagoger, det är sämre stöd av elevhälsoteam och det finns färre möjligheter för trygga vuxna att se och höra våra barn.

Fru talman! Under hösten har också andra fall blivit uppmärksammande – inte bara det här i Hässleholm, som är ett väldigt lokalt exempel. Det finns vittnesmål om hur sju barn får dela på en banan och om hur skolor drar ned på smöret eller försöker dryga ut maten för att nå maximal vinst.

Det här visar att det inte handlar om enstaka misstag eller oseriösa aktörer. Detta är vad som händer när marknadslogiken tillåts styra välfärden: Barnens måltid blir en kostnadspost, medan ägarnas utdelning blir en rättighet.

Så länge vinstjakten får fortsätta inom skolan kommer vi att se just det här mönstret – att barnen får mindre och att bolagen får mer. Regeringspartierna svarar många gånger att man värnar valfrihet, att det är viktigt med de här aktörerna och att vinsterna därför får finnas i vissa fall. Men frågan är: valfrihet för vem – ägarna eller barnen? Den verkliga friheten måste ju handla om att varje barn ska få den utbildning det har rätt till och behöver. Men det kräver att resurserna faktiskt går till verksamheten, inte till vinster.

Trots den positiva ingång jag ändå hör från ministern och regeringen, det vill säga att man är beredd att titta över frågan och lägga fram förslag, vill jag fråga: Förutom de åtgärder som nu presenteras, bereds det inom Regeringskansliet ett förbud mot vinster om åtgärderna inte anses vara tillräckliga eller får önskad effekt?

Herr talman! Anledningen till att jag står här i dag och har den här debatten med utbildningsministern är att det nu under hösten har avslöjats att en friskola i min egen hemkommun Hässleholm har fått över 80 000 kronor i månaden för platser som inte används. Det handlar om cirka 1 miljon kronor om året som hade kunnat gå till barns verksamheter, fler vuxna i skolan, trygghet eller stöd till några av våra skolor i kommunen men som nu i stället ges ut i överskott till ett privat bolag.

Det är just det som är kärnan i problemet, nämligen att vi har en vinstjakt inom välfärden. Det är inte ett enskilt misstag, utan det är ett systemfel. Vi ser samma mönster gång på gång. Det är en skolpeng som inte används till undervisning, kommuner som tvingas betala för tomma stolar och bolag som gör stora vinster samtidigt som lärare får kämpa med stora grupper med för lite resurser.

Jag är själv lärare. Jag vet att varje krona räknas. Jag vet hur det känns när en skola måste välja mellan fler vuxna i verksamheten, nya läromedel till klassrummen eller en tryggare skolmiljö. Det gör ont i mig både som lärare och som mamma att pengar som skulle ha gått till barnens framtid nu i ställer rinner bort till privata vinstuttag. Det här är pengar som aldrig når klassrummet.

Herr talman! Jag tackar såklart utbildningsministern för svaret. Men jag hör att det är ännu ett försök att angripa symtomen snarare än systemet. Problemet är inte bara att vi har oseriösa aktörer som fuskar till sig pengar. Problemet är att vi har ett system som gör det fullt lagligt att ta ut vinster ur vår gemensamt finansierade skola.

Att kräva särredovisningar eller att införa sanktionsavgifter för missskötsel är rätt och rimligt. Men det löser inte den grundläggande frågan. Varför ska det över huvud taget vara möjligt att driva skolor med vinst som mål när varje krona behövs till elevernas trygghet, kunskap och stöd?

Vi vet att över hälften av alla friskolor drivs som aktiebolag. Vi vet att stora koncerner delar ut stora summor i vinster varje år samtidigt som kommunala skolor tvingas spara. Vi vet att systemet gynnar de skolor som väljer bort elever som behöver mer stöd eftersom det är billigare att undervisa barn och unga som redan klarar sig bra. Det handlar inte om bara några få oseriösa skolägare i Hässleholm eller någon annanstans. Det handlar om en modell som gör det möjligt och till och med lönsamt att låta skattemedel rinna bort från klassrummet.

Regeringen talar bland annat om en form av helrenovering av friskolesystemet. Det är bra att man försöker att täppa till en del av läckagen och att man vill ändra system för att stoppa oseriösa aktörer. Men man bortser från det största läckaget, nämligen själva vinstmöjligheten i sig. Då kommer pengar att fortsätta att försvinna från barns verksamhet.

Herr talman! Jag välkomnar såklart alla initiativ som vi har hört som stärker tillsynen. Men jag menar att det inte förändrar det faktum att vinster fortfarande kommer att tillåtas. Min fråga till ministern kvarstår: När tänker regeringen ta tag i själva grundproblemet, nämligen att skattepengar för barns utbildning kan delas ut som vinst i privata bolag?

(forts. § 15)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

Vi måste hitta flera lösningar på den problematik som vi ser. Just nu behandlar vi bland annat en proposition som handlar om att fler personer utan samtycke faktiskt ska kunna avtjäna sitt straff i en annan stat – när det handlar om att man inte ska utvisas eller inte har medborgarskap och så vidare. Där har vi inga reservationer. Att fler människor avtjänar sitt straff i andra länder är också ett sätt att öka kapaciteten i anstalter och häkten.

Men när det handlar om människor som är etablerade, som har familj och barn här, är det tydligt att det finns en ideologisk skiljelinje. Jag menar att vi måste se barnen. Vi måste se de familjemedlemmar som också blir otroligt drabbade när, oftast, en fader eller en broder hamnar i fängelse. Det är kanske viktigt för den personen att hålla kontakten, att få ta det där avskedet eller att säga: Tyvärr, det här räcker inte längre. Vi måste också leva upp till den typen av principer.

Sedan tycker jag att ledamoten ska vara medveten om att kommuner runt om i Sverige skriker: Bygg anstalter och häkten hos oss! Det är kommuner som ser att den höga arbetslösheten skulle kunna lösas genom att de får arbetstillfällen. De har mark och detaljplaner men ingenting händer. Jag menar att om regeringen bara hade varit tillräckligt lyhörd för detta hade vi kunnat ha en situation där man satt spaden i marken för fler anstalter. Då hade vi kunnat komma igång med detta. Men ingenting händer när det gäller att korta processerna och göra annat.

Det finns alltså annat att titta på än att hyra anstalter utomlands – om man bara är beredd att vända och vrida på varje sten för att hitta den lösningen.

Fru talman! Först skulle jag vilja påpeka att jag tycker att det är viktigt att alla politiska partier är beredda att ompröva tidigare beslut. Verkligheten förändras. Det måste också politiken göra.

Självklart är vår första, tydliga inställning till detta ett nej. Det är det utifrån de anledningar som jag också lyfte i det tidigare replikskiftet, med den ledamoten. Vi ser att det riskerar att vara extremt höga kostnader, att det är inhumant och att vi inte riktigt kan lösa rättssäkerheten. Hur löser man familjesituationen? Hur löser vi situationen för dem som ska arbeta på de här anstalterna och så vidare? Det finns för många frågetecken, där jag menar att man inte lever upp till rättssäkerheten. Det är ett stort problem.

Men jag ska också vara krass och säga att vi aldrig kan riskera att våra kriminalvårdare, som jobbar inom kriminalvården i dag, får en situation som är ohållbar. Vi ser redan i dag att vi riskerar att vara där – där alla våra häkten och anstalter är fulla. Det är klart att vi kanske behöver hitta den där snabba, akuta lösningen om vi kommer i en situation då det blir farligt att vistas inne i våra fängelser både för klienterna och för dem som jobbar där.

Att hyra anstalter tycker vi inte är lösningen. Men om regeringen lyckas få med sig tillräckligt många partier är det klart att man kan samtala med oss och se hur man kan göra detta. Är det kortsiktigt? Är det långsiktigt? Hur tänker regeringen? Vi får inte heller svar på det.

Vi ställer oss bakom våra reservationer, som jag sa, och yrkar bifall till en. I grund och botten står vi fast vid att lösningen på det problem vi ser aldrig kan vara att hyra anstalter utomlands.

Fru talman! Ledamoten Marttinen nämner här att det är både möjligt och lagligt och att man skulle kunna göra detta. Men vi får inte heller svar på de frågor vi har.

Rapporter visar att det oftast blir mycket dyrare än man trott, och det är otroligt svårt att säkerställa en god arbetsmiljö för de kriminalvårdare som skulle behöva ta sig till det andra landet och jobba där. Och hur löser man situationen för de intagna och deras familjer? Har man talat med de organisationer i Sverige som jobbar med barn och unga vars föräldrar och närstående sitter intagna? De har ett stort behov av att ha kontakt med de familjemedlemmar som sitter i fängelse.

Det finns ju inga svar på de här frågorna. Det är inhumant och dyrt, och vi menar att det inte lever upp till de krav man kan ställa på en del av rättskedjan. Det ska nämligen också vara rättssäkert. Det hoppas jag i alla fall att ledamoten håller med om.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Som jag sa i mitt anförande är vi socialdemokrater oroliga över att hyra anstalter utomlands. Anledningen till detta är att vi väljer att lyssna på våra grannländer. Där finns det rapporter som visar på att detta inte har gett den effekt som man önskat.

Självklart kan vi hamna i en situation där krisen eskalerar ytterligare. Om regeringen väljer att samtala med oss är det möjligt att vi kan hitta andra lösningar. Vi menar inte att man kan säga absolut nej, men vi är oroliga, och vi säger därför nej i detta skede. Det är bland annat därför vi har lagt fram vårt utskottsinitiativ i justitieutskottet i dag, där vi menar att det finns andra vägar för att skynda på processerna.

Jag har de senaste åren mött ett flertal kommunalråd som säger: Bygg hos oss! De vet att detta skulle skapa arbetstillfällen i en situation när vi har extremt hög arbetslöshet i vårt land. Det händer också att de säger att det finns mark och detaljplaner, men ändå händer ingenting.

Processen att bygga häkten och anstalter är alldeles för lång och komplicerad i dag. Själva byggandet ska upphandlas, liksom vem som ska äga och driva den. Detta skulle vi kunna förändra. Här hoppas vi att både regeringen och Sverigedemokraterna ska stödja utskottsinitiativet. Det är ett steg i rätt riktning för att skynda på processen och få fler platser redan i närtid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kriminalvårdsfrågor

Fru talman! Svensk kriminalvård har länge varit en förebild. Myndigheten Kriminalvården åtnjuter högt förtroende, och många utländska gäster kommer hit för att besöka och inspireras av den kriminalvård vi har. Det är en plats där rättvisa och rehabilitering går hand i hand – där brottsoffer ska få upprättelse och där den dömde ska ges möjlighet att förändras.

Men i dag ser vi hur denna grundtanke hotas av en djupgående kris. Platsbristen är akut. Kriminalvården har gått upp i stabsläge. Besöksrummen görs om till bostadsrum, och dubbelbeläggningar är vardag. Vi ser att de extrema köerna till häkten och anstalter växer.

Mitt i denna kris har vi våra kriminalvårdare, de som varje dag ska bära upp vårt rättssystem. Fackförbund som Seko och ST larmar. De berättar om en arbetsmiljö där hoten växer, där otillåten påverkan breder ut sig och där stressen driver människor från yrket. I fackförbundet ST:s rapport från 2024 får vi del av en alarmerande bild. Tre av fyra anställda inom Kriminalvården uppger att det förekommer hot och våld på arbetsplatsen, och över en tredjedel har själva utsatts under det senaste året. Sekos rapport från 2023 pekar på en liknande bild: Otillåten påverkan såsom hot, våld och trakasserier har ökat kraftigt, vilket skapar en otrygg arbetsmiljö för personalen. Kriminalvårdens egna rapporter bekräftar den här bilden: allt fler incidenter, hög personalomsättning och en obalans mellan erfarna och nya kriminalvårdare.

Vi måste våga prata om våra kriminalvårdare och behandlare, som varje dag åker till jobbet med professionalism och engagemang. Vi måste lyfta deras situation. Det här är människor som dag efter dag ser till att vår tro på förändring inte bara kläs i vackra ord utan också leder till något som händer i mötet med klienterna. Men deras arbetsmiljö är ohållbar, och vi måste lyssna på deras rop på hjälp.

Fru talman! I det betänkande som vi nu debatterar finns det mycket som vi socialdemokrater står bakom. Vi har också en del reservationer som bland annat bygger på de rapporter och historier vi får från kriminalvården, fackförbund och personal men även omvärlden.

För det första handlar det om det återfallsförebyggande arbetet, som måste vara prioriterat. I dag ser vi tydliga strukturella hinder för det återfallsförebyggande arbetet. Detta är insatser som måste prioriteras. Samverkan mellan kriminalvården, polisen, socialtjänsten, hälso- och sjukvården och Arbetsförmedlingen måste stärkas.

För det andra handlar det om krisen i kriminalvården och om att lyssna på dem som arbetar inom den. Vi har en nationell kris i kriminalvården där platsbristen och personalbristen hotar både säkerheten och det återfallsförebyggande arbetet. Vi socialdemokrater anser att regeringen måste återkomma och agera för att komma till rätta med krisen.

För det tredje handlar det om att bygga ut frivården, så att ingen lämnas utan stöd. Alla prognoser visar att platsbristen inom kriminalvården kommer att förvärras. Även om förstärkningar gjorts och kommer att behöva fortsätta göras menar vi socialdemokrater att det framgångsrika återfallsförebyggande arbetet behöver utvecklas för att inte halka efter. Därför är frivården viktig. Frivården övervakar bland annat personer som är villkorligt frigivna, ungdomar som är föremål för ungdomsövervakning och personer med fotboja. Även frivården behöver ha kapaciteten att utföra sitt arbete.

För det fjärde handlar det om att stå upp för kvinnorna på våra kvinnoanstalter. Där ser vi dessvärre att belastningen är värre än någonsin. Brottsmönstren har förändrats, och många bär på svåra trauman från ett liv av både utsatthet och övergrepp. Dessutom är det fråga om kvinnor som ofta lyckas gå under radarn under en längre tid innan vi ens upptäcker och märker dem. Vi anser att regeringen måste uppmärksamma de problem vi ser på våra kvinnoanstalter och agera även här.

Slutligen har vi en reservation som handlar om synen på att hyra anstaltsplatser utomlands. Vi socialdemokrater är oroliga över detta.

Vi är oroliga över planerna på att hyra anstaltsplatser utomlands. Vi ser nämligen att det skulle riskera att slita sönder rättskedjan. Utifrån erfarenheter från våra grannländer vet vi att det är dyrt, ineffektivt och inhumant.

För att möta den akuta platsbristen menar vi socialdemokrater att det finns andra vägar att gå. Vi kan säkerställa en långsiktig och hållbar utveckling av kriminalvården. På justitieutskottets möte i dag presenterade vi ett utskottsinitiativ som handlar om att ge Specialfastigheter ett samhällsuppdrag att stödja Kriminalvårdens utbyggnad av nya anstaltsplatser.

Vi vet att Kriminalvården planerar för en tredubbling av antalet platser till 2034, men den nuvarande utbyggnadstakten är alldeles för långsam och otillräcklig. En faktor som bland annat fördröjer takten i utbyggnaden är den ordning som gäller i dag när gäller upphandlingar. Genom att ge Specialfastigheter ett tydligt samhällsuppdrag kan vi påskynda processen och säkerställa att utbyggnaden sker med hög kvalitet och säkerhet.

Fru talman! Vi står inför ett vägval. Ska vi fortsätta på en väg där kriminalvården reduceras till ett förvaringssystem, där personalen arbetar under orimliga förhållanden och där det återfallsförebyggande arbetet nedprioriteras? Eller ska vi välja en väg där vi investerar i en kriminalvård som straffar och rehabiliterar och där personalen har en trygg arbetsmiljö som ger människor en verklig chans att förändras?

Om kriminalvården förlorar sitt uppdrag att förändra blir alla förlorare på det. Vi bygger inte ett tryggare samhälle, utan vi riskerar att bygga fler låsta dörrar. I en tid när brottsligheten förändras måste också kriminalvården förändras, men utan att överge sin själ.

Den som avtjänar sitt straff ska veta att samhället förväntar sig en förändring. Men då måste också våra intagna ges möjlighet att lyckas. De som varje dag kliver in bakom murar, stängsel och låsta dörrar för att göra detta möjligt, alltså våra kriminalvårdare, ska känna vårt stöd – inte vår likgiltighet.

Sverige behöver en kriminalvård som straffar och förändrar – en kriminalvård som skyddar samhället och släpper ut bättre människor. Det är vägen till ett tryggare Sverige.

Jag vill avsluta med att säga vi såklart står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 6.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för svaren. Jag uppskattar att frågan om tjejers utsatthet nu är uppe på agendan. Det behövs, och vi behöver vara ännu fler som pratar om detta.

Jag märker att ministern delar min syn på problematiken, och det är såklart jätteviktigt. Däremot saknar jag ministerns respons när det gäller kommunernas svåra ekonomiska situation. Hur ska kommuner som i dag inte ens hinner fånga upp alla de pojkar som är på glid även lyckas fånga upp de tjejer som smälter in, är tysta och anpassar sig tills det är för sent? Välfärden måste vara den första och starkaste insatsen mot kriminalitet. När den monteras ned blir det de mest utsatta som betalar priset.

Det är såklart tråkigt att en högerregering inte vill se den problematiken och inte ger kommunerna och regionerna de resurser de faktiskt behöver utan som vanligt väljer att i stället sänka skatten för de rikaste. Vi kan inte bara stå här och prata om att vi ska vara hårda mot kriminaliteten i sig, utan vi måste också bygga starka samhällen där det finns vuxna runt våra barn och unga. Det krävs tidiga insatser, det krävs en trygg vuxennärvaro och det krävs verkliga vägar ut ur kriminalitet.

Ska vi ta brottsligheten på allvar måste vi också ta våra barns och ungas verklighet på allvar. Ska vi kunna förebygga brott och försvara det mest grundläggande i vårt samhälle, vilket måste vara människors rätt att vara trygga, måste vi också ge ökade resurser till våra regioner och kommuner så att vi kan börja där vi måste börja.

Herr talman! Det är positivt att frågan uppmärksammas mer och mer. Det är också positivt att vi nu kan riva dessa sekretesshinder. Jag vet att både ministern och vi ledamöter har fått mycket kunskap och önskemål om att det behövde förändras. Det är viktiga steg, men frågan är om det är tillräckligt.

Samtidigt som vi står här i kammaren och debatterar detta i dag är det en tyst verklighet där ute där kvinnor och unga flickor dras in i gängkriminalitet. De används som transportörer, de används som måltavlor och vi vet tyvärr att de också används som betalmedel i gängens miljöer.

Jag förstår att ministern också talar om behovet av mer kunskap. Detta behövs, det håller jag med om. Men vi vet redan en del om detta. Vi vet att många av de här unga tjejerna kommer från hem med trauman, de kommer från hem med våld och de kommer med psykisk ohälsa. Vi vet att de söker trygghet men möts av manipulation. Vi vet att det när samhället misslyckas är lätt att fånga upp dessa unga flickor som mår dåligt. Då blir steget in i kriminalitet alldeles för enkelt och vägen ut nästan omöjlig.

Här spelar kommunerna en avgörande roll. Jag vill vara tydlig med det. Vi vet dock att många kommuner redan i dag går på knäna. De kämpar redan i dag med att lyckas fånga upp alla de unga pojkar som är på glid. De har inte resurser att också se dessa tysta tjejer. När välfärden bantas och skärs ned minskas också möjligheten att jobba förebyggande. Flickorna riskerar helt enkelt att prioriteras bort.

Nedskärningar i välfärden kan aldrig vara lösningen på brottsligheten. Vi behöver tjejspecifika avhopparprogram där man kan jobba med skydd, vård och långsiktighet. Det behövs tvärprofessionella team där polis, socialsekreterare och skola kan samarbeta och vara könsmedvetna om hur det ser ut både för unga pojkar och för unga flickor. Det behövs också riktade och generella resurser till våra kommuner och regioner för att de ska kunna ta itu med det här problemet.

Min fråga till justitieministern blir därför: Hur tänker regeringen säkerställa att flickor i gängmiljöer inte glöms bort, när vi har ett läge där kommunernas resurser redan i dag är ansträngda och otillräckliga för att nå alla de unga pojkar som är på glid?

Herr talman! I den offentliga debatten om gängkriminalitet är det ofta unga män som står i fokus. Men den bild som nu träder fram bland annat i rapporten Osynliga och utsatta – Tjejer i och exploaterade av gängkriminalitet visar något annat, nämligen att även unga tjejer finns mitt i den kriminella miljön – men under helt andra villkor. Deras utsatthet riskerar att förbli osynlig.

De tjejer vi pratar om i dag blir, precis som nämnts både i interpellationen och av ministern, dubbelt utsatta. Dels utnyttjas de i brottslig verksamhet som transportörer av vapen och droger, dels används de för att tvätta pengar. Vi ser också kopplingar till allt grövre brott. Men ännu oftare är de också själva utsatta för övergrepp – både psykiskt, fysiskt och sexuellt.

Vi vet att flera av dem redan från början har med sig svåra erfarenheter av våld i hemmet, trauman, psykisk ohälsa eller fattigdom. Detta gör dem extra sårbara för rekrytering, manipulation och mäns påtvingande.

Vi behöver därför en tydlig könsmedveten strategi, som kan se både unga mäns och kvinnors utsatthet. Det kan till exempel handla om att synliggöra kvinnors situation genom kartläggningar och i statistik. Det kan handla om att utveckla särskilda avhopparprogram som inkluderar både traumabehandling, skyddade boenden och långsiktigt stöd. Det handlar också om att ge både skolan, socialtjänsten och rättsväsendet bättre verktyg för att fånga upp dessa unga flickor som är på glid och skydda dem som är i riskzonen.

Rapporten, som är ett viktigt underlag, visar också att det behövs politisk kraft i detta. Detta är bakgrunden till att jag har ställt den här interpellationen till justitieministern. För precis som ministern nämner i sitt svar har rättsväsendet, Polismyndigheten och andra myndigheter utgått från att kvinnor och tjejer är offer. Nu ser vi dock att de också är delaktiga i kriminella miljöer på ett helt annat sätt än vad vi tidigare har sett.

I takt med att verkligheten har hunnit i fatt teorin blir det också tydligare att kvinnor inte bara utnyttjas. De dras också in i kriminella verksamheter på ett mer omfattande sätt än vi har sett. Så sent som i går gick det att läsa i Helsingborgs Dagblad om en narkotikaliga som upptäckts, där hälften av de nu åtalade är kvinnor. I chattar mellan kvinnorna har de också uppgett att de egentligen inte vill vara en del av detta.

Det är såklart ett svek att samhället inte har sett den här utvecklingen eller uppmärksammat den tydligare tidigare. Det krävs politiskt ansvar för att rätta till detta. Det är bra att Brå får i uppdrag att både kartlägga, synliggöra och ta fram rekommendationer för denna grupp, men det hjälper ju inte de tjejer som är utsatta redan i dag, här och nu.

Min fråga till justitieministern blir därför: Hur avser ministern att redan i dag säkerställa att tjejer i gängmiljöer inte fortsätter att osynliggöras utifrån den kunskap som rapporten jag har nämnt tar upp?

Fru talman! Vi socialdemokrater var de som en gång drev igenom sexköpslagen. Det var en banbrytande lagstiftning som slog fast att det är den som köper sex och inte den som säljer sex som begår ett brott.

Samhället förändras dock, och det gör även formerna för sexköp. I dag sker alltmer av handeln med sexuella tjänster på nätet, till exempel via plattformar som Onlyfans.

Med anledning av detta tog den tidigare Sledda regeringen initiativet till en utredning för att modernisera lagstiftningen och komma åt även sexköp som sker på distans. Den 27 mars i år överlämnade regeringen en proposition till riksdagen som heter Skärpt syn på sexuella kränkningar, bedrägerier mot äldre och brott med kön som hatbrottsmotiv. Den bygger bland annat på denna utredning.

Mot bakgrund av detta skulle jag vilja fråga justitieministern: Är det regeringens och statsrådets avsikt att plattformar såsom Onlyfans och liknande ska kunna stängas ned inom ramen för den nya lagstiftningen?