Herr talman! Mattias Vepsä har frågat mig vilka slutsatser jag drar efter möten jag deltagit i tillsammans med forskare, myndigheter och företrädare för civilsamhället när det gäller skärpning av arbetet mot högerextremismen och aktivklubbarna och om jag delar uppfattningen att det krävs lagändringar kopplat till detta.

Det är bara några veckor sedan jag senast svarade på en liknande interpellation från Mattias Vepsä. Det svaret är förstås relevant även för dagens interpellation.

Som jag tidigare sagt utgår regeringen från den strategi vi har lagt fast när det gäller att bekämpa, förebygga och förhindra våldsbejakande extremism och terrorism. Det är en kraftfull struktur där vi för ihop de olika aktörer i samhället som verkligen kan agera mot problemet.

Uppföljningen av strategin pågår, och när den är klar på det nya året avser regeringen att återkomma till riksdagen mer formellt och mer samlat. Men redan nu kan jag säga att myndigheter och kommuner, inom ramen för uppföljningen, bland annat lyfter fram att de i det förebyggande arbetet får ett bra stöd från Center mot våldsbejakande extremism vid Brottsförebyggande rådet. De lyfter även fram Polismyndighetens och Säkerhetspolisens samarbete för att reducera extremism, Redex, som en viktig aktör som också ger ett bra stöd. Det handlar om att ge ett operativt specialiststöd till lokalpolisområdena i detta arbete. Utöver det bistår Redex kommuner med att analysera och förstå dessa problem och att utveckla effektiva arbetsmetoder för att förebygga våldsbejakande extremism och attacker av olika slag. Genom att dela relevant information och samverka med varandra kan myndigheter och kommuner tillsammans utveckla det förebyggande arbetet.

Som jag också uttryckte under den förra debatten i denna fråga är det viktigt att lagstiftningen är utformad på ett ändamålsenligt sätt i syfte att komma åt de bakomliggande strukturerna.

Regeringen har också tagit initiativ till flera viktiga lagändringar för att ge de brottsbekämpande myndigheterna bättre möjligheter att bekämpa allvarlig brottslighet, något som får genomslag även när allvarliga brott begås i extremistiska miljöer. Det gäller exempelvis sekretessbrytande bestämmelser för att underlätta för myndigheter att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Reglerna om hemliga och preventiva tvångsmedel har också reformerats i flera avseenden för att följa samhälls- och teknikutvecklingen.

På straffrättens område har vi bland annat genomfört reformer som träffar dem som ägnar sig åt hot och våld mot både förtroendevalda och enskilda, och just nu bereds förslagen från Straffreformutredningen som bland annat rymmer förslag om moderniseringar och skärpningar av straffsystemet som sammantaget kan förväntas leda till att straffen blir betydligt längre än i dag, också avseende den brottslighet vi talar om här och nu.

Utöver detta arbetar regeringen målmedvetet för att det ska bli straffbart att delta i kriminella nätverk. Denna reform blockerade Socialdemokraterna tyvärr under hela förra mandatperioden. Under denna mandatperiod har vi först och främst kriminaliserat deltagande i terroristorganisationer. I närtid avser vi att lämna förslag till riksdagen om ändringar av regeringsformens skydd för föreningsfriheten, vilket är en förutsättning för att i nästa steg kunna möjliggöra en vidare kriminalisering som omfattar kriminella nätverk.

Regeringen har också satt igång en utredning som har i uppdrag att använda det utrymme som nu skapas i grundlagen genom att lämna förslag på ett särskilt straffansvar för den som deltar i eller har samröre med en kriminell sammanslutning. En sådan reglering kommer, givetvis beroende på omständigheterna i det konkreta fallet, även att kunna träffa den som deltar i våldsamma extremistgrupper, såsom en aktivklubb.

Som samhälle har vi en skyldighet att reagera starkt mot bland annat grovt och hänsynslöst våld med rasistiska motiv. Ingen i Sverige ska behöva vara rädd för att utsättas för oprovocerat våld bara för att man har utländsk bakgrund eller har ett utländskt utseende. Regeringen ser med största allvar på de hot som kommer från olika våldsbejakande extremistmiljöer, och vi agerar också med en målmedvetenhet som speglar brottslighetens allvar. Vi följer utvecklingen noga och överväger löpande nya åtgärder och insatser.

Herr talman! Jag börjar med att tacka min kollega Mattias Vepsä för att han fortsätter att driva denna fråga. Jag ska också vara tydlig med att jag kommer att avstå från mitt andra inlägg och endast göra ett inlägg för att belysa ett lokalt exempel och min egen oro i frågan.

Denna fråga kan inte vänta. Vi ser att högerextremismen växer i världen, i Sverige och tyvärr också i mitt eget närområde. För bara några veckor sedan kunde vi läsa i Skånes Folkblad att högerextrema från både Sverige och Danmark samlades i Svenskarnas hus i Vollsjö. Bakom arrangemanget stod de så kallade aktivklubbarna, alltså nätverk som inte bara sprider rasistisk propaganda utan också tränar tillsammans i kampteknik och bygger upp ett stort och konkret våldskapital. På bilder från träffen syns deltagare posera framför en skånsk och en dansk flagga, och de beskriver själva hur de utbyter handslag, knytnävsslag och sparkar och att detta var en träff som skulle stärka banden mellan broderfolk.

Det här är högerextrema som öppet tränar för våld på svensk mark i samverkan med danska grupper. Att detta sker i Skåne är tyvärr ingen slump. Vi vet att det finns kopplingar mellan Aktivklubb Skåne och Det fria Sverige, som driver Svenskarnas hus. Det är en miljö som ger plats åt vit nationalism, antisemitism och våldsbejakande ideologi men tyvärr också ett ganska stort hot och hat mot hbtqi-rörelsen.

Jag blir därför bekymrad när jag hör att det är klart att det är viktigt att vi får lägesbilder, att man har möten och så vidare, men många gånger har vi ju redan en lägesbild, som både ministern och min kollega har redogjort för.

Vi ser hur våld hyllas i chattar, vi ser hur misshandel har lett till åtal och vi ser hur hoten mot förtroendevalda ökar från år till år. Jag delar min kollegas uppfattning att det inte alltid räcker med både samverkan och strategier, utan vi behöver konkreta åtgärder.

Det handlar om att stärka rättsväsendets verktyg för att agera mot de här miljöerna, och det handlar om att se över lagstiftning om hemlig kårverksamhet och så vidare. Men det handlar också om något större: att försvara vår demokrati. När högerextrema grupper tränar för våld mot oliktänkande och hotar folkvalda, människor med annan identitet eller människor från hbtqi-rörelsen är det inte längre bara en liten marginalfråga utan ett angrepp mot vårt samhälle och det som vi är satta att skydda.

Det är ett problem som måste ha många lösningar. Det behövs utbildning om aktivklubbarna inom alla delar av rättsväsendet. Vi behöver återta kampen och diskussionen om värdegrunden på landets alla skolor, och vi måste också stärka civilsamhället.

Jag har en ganska kort men enkel fråga till ministern: Hur tänker regeringen agera, innan dessa grupper har hunnit bli ännu starkare?

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Jag tror att det är värt att påminna sig hur myndigheterna själva beskriver aktivklubbarna: Genom hård träning och disciplin gör de sig redo för kampen mot demokratin. Enligt CVE varnar Säpo för att unga svenskar snabbt radikaliseras in i klubbarnas våldsbejakande miljöer.

Materialet från dessa klubbar ligger helt öppet online. Det går att med en enkel sökning ta del av väldigt grova bilder och videor, och man kan läsa helt öppet om visionen för aktivklubbverksamheten: att med kamp slåss för sin egen framtid mot det som pågår i Sverige, det vill säga den egna utrotningen. Det här är ett tankegods som hämtats från nazismen. Detta pågår, och klubbarna växer.

Vi hade en diskussion för någon vecka sedan. Flera som kartlägger de här verksamheterna, däribland myndigheter men också delar av civilsamhället, såsom Expo som har lång erfarenhet av att granska den högerextrema miljön, visar på att det finns ett mörkertal men att verksamheten finns över hela landet, på ett fyrtiotal platser, och att den växer.

När det här blev aktuellt i somras fick vi höra från regeringen att deltagande i en aktivklubb var dåligt sällskap, men i dag säger regeringen glädjande nog att det är terrorism, eller åtminstone så pass grovt kriminellt umgänge att det behöver vara straffbart. Det är glädjande att vi har fått en sådan skärpning från regeringen när det kommer till synen på aktivklubbar.

Vi socialdemokrater har under många år varit utsatta för högerextremt våld. Jag vill påminna om att just Socialdemokraterna för bara något år sedan fick sina förstamajdemonstrationer avbrutna, men vi har också sett runt om i samhället hur högerextrema med våld ger sig på fredliga demonstranter och mötesverksamheter, genom att storma lokaler.

Det är inte alltid den gällande lagstiftningen biter, och jag är lite orolig för att den kommande lagstiftningen inte heller kommer att bita. Det kan vara ett retoriskt knep att säga att Socialdemokraterna tittar bakåt på en lagstiftning från 30talet, men mycket av den lagstiftning som ligger på riksdagens bord och som riksdagen ska ta ställning till har många år på nacken.

Jag vet att brottsbalken är en del av kulturkanonen, och jag antar att vi utvecklar vår lagstiftning därför att vi tror att rätt saker gjordes förr. Vi har haft erfarenheter, men vi måste skruva i lagarna för att de ska fungera för den tid vi lever i nu. De allra flesta som tar del av aktivklubbarnas och högerextremismens framväxt kan dock konstatera att tiderna ser ganska lika ut. Vi har högerpopulism, vi har nazistiska organisationer och vi har våldsbejakande extremism av olika slag som har skjutit fram sina positioner därför att de vill ha något annat än demokrati.

I den bemärkelsen går 30-talet tyvärr lite grann igen. Då tänker vi att den lagstiftning om hemlig kårverksamhet som vi har föreslagit att man ska titta på användes för att hindra en framväxt av privata paramilitära grupper ungefär som den vi ser nu, när aktivklubbar med våldskapital är redo att gå från ord till handling.

Frågan som min kollega Anna Wallentheim ställde är högst relevant. Hur länge ska vi behöva vänta? Hur länge ska vi behöva vara rädda för att fler våldsdåd ska begås innan regeringen är villig att gå oss till mötes och se över den här lagstiftningen?

Herr talman! Jag tackar än en gång för den här debatten. Jag tror att vi har all anledning att återkomma.

Vi har lyft fram ett väldigt konkret förslag om att se över lagen om hemlig kårverksamhet just för att de verksamheter som man ville komma åt då är ganska lika de verksamheter som växer fram i dag.

Jag är rädd att det här skulle kunna bli ytterligare ett misslyckande från regeringens sida. Ibland ställer jag mig frågan på kammaren om det här har att göra med de kompisar man har valt att samarbeta med. Vill man inte gå hårt fram mot högerextremismen, och vill man inte tala klartext om högerextremismen?

Nu tycker jag, som jag sa tidigare, att vi har sett en förskjutning och fått ett klargörande från regeringens sida när det gäller just aktivklubbarna. Det är välkommet, men det har tagit lång tid under den här mandatperioden att få prata om högerextremism när vi har velat prata om högerextremism därför att det har funnits en tendens hos regeringen att vilja prata om allt annat.

Med det sagt kan det här bli ett lika stort misslyckande som det förebyggande arbetet med att bryta nyrekryteringen till gängen. Vi ser en 500-procentig ökning av unga inblandade i grova brott, i mordärenden. Ska vi behöva se en våg av våldsdåd från aktivklubbar innan vi får lagstiftning på plats? Menar Gunnar Strömmer och regeringen att det krävs en grundlagsändring för att titta på lagen om hemlig kårverksamhet?

När det gäller det särskilda straffansvaret för deltagande i kriminella gäng har ju Socialdemokraterna öppnat upp för att gå vidare med lagstiftning. Jag tycker inte att vi ska hamna i en diskussion om vem som har dröjt under längst tid, men nu är det regeringen som har ansvar för lagstiftningsarbetet och ska lägga fram skarpa förslag. Vi har pekat på ett sätt, ett verktyg, som vi tror skulle kunna göra stor skillnad här och nu utan att man behöver sitta ned i flera år och utreda.