Fru talman! Jag tycker att mycket av inledningen på Edward Riedls anförande var bra. Det är en styrka för Sverige att det finns en stark majoritet för ett uppdaterat finanspolitiskt ramverk. Ramverket har tjänat Sverige väl.

Däremot blev jag förvånad över två saker, och den första är att Elisabeth Svantesson inte deltar i debatten i dag. Det har ju varit en stor diskussion inte bara om det framtida ramverket utan framför allt om hur man har förhållit sig till det ramverk som existerar i dag. Där har det kommit väldigt stark kritik.

Edward Riedl går så långt som att säga att han har svårt att förstå den kritik som riktas mot regeringen. Då ska man vara medveten om att Finanspolitiska rådet har kommit med den hårdaste kritiken de någonsin riktat mot någon regering, oavsett politisk färg. Rådet konstaterar att regeringen har lagt fram en budget som beräknas leda till de största underskotten på 30 år, bortsett från pandemin, med risk för högre räntor som följd. Detta bör diskuteras, för ramverket är ju inte starkare än att det behöver följas. Det är det kritiken handlar om, och Edward Riedl tar inte riktigt upp det eller tar det seriöst.

Som jag uppfattade det var Moderaterna faktiskt med och utformade det finanspolitiska ramverket – det var väl Anders Borg som utformade det – för att expertis och forskning i större utsträckning skulle prägla den politiska debatten. Sedan har vi en debatt där man helt avfärdar kritiken från Finanspolitiska rådet när man går med stora underskott och bryter mot regelverket. Det är inte en seriös hantering från Moderaterna i regeringsställning.

Det gör också att det skapas en viss tveksamhet. Kommer löftena och utfästelserna om framtiden att hålla? Kommer man att sköta ramverket framöver? Eller var det bara när man själv satt i regering och ville göra roliga reformer som man gjorde som man ville?

Fru talman! Det stämmer att vi är överens om att finansiera stödet till Ukraina och snabbt bygga upp det svenska försvaret. Det finns en bred överenskommelse om det. Det diskuterar vi inte, men regeringspartierna försöker ju ludda till det här. Finanspolitiska rådet har inte synpunkter enbart på den överenskommelsen, Edward Riedl, utan man har synpunkter på den budget ni har lagt fram.

Man menar att budgeten inte möter de krav som det finanspolitiska ramverket ställer. Ni har valt att återigen gå fram med skattesänkningar för dem som tjänar över 66 000 kronor i månaden, vilket ni gör med lånade pengar. Det driver upp underskott, vilket driver upp skulden i Sverige i ett läge där det inte går ihop med det finanspolitiska ramverket.

Det är den skulden och det ansvaret som den sittande regeringen måste axla. Annars blir ert tal om framtida prioriteringar så mycket mindre värt. Om man inte här och nu orkar prioritera det som är viktigast kommer man inte att orka prioritera det som ligger framför oss och som är ännu större och ännu svårare.

Min slutsats är att man har kört med stora underskott och återigen byggt upp statsskulden för att driva en politik som de facto inte har fungerat. Den har lett till att vi har 500 000 arbetslösa människor, en tillväxt i EU:s bottenliga och 30 000 företag i konkurs. Det var inte värt det. I september har svenska folket ett val att göra – att byta riktning på politiken så att den prioriterar vanligt folk, att svensk ekonomi ska vara starkare och att arbetslösheten kommer ned.

Man får dock inte slarva med ramverket och den offentliga ekonomin, för då är det vanligt folk som får betala priset. Det tycker jag att regeringspartierna borde ta ansvar för, för den kritiken kommer också från Finanspolitiska rådet.

(Applåder)

Fru talman! Apropå att det ska vara lite ordning och reda både i statsfinanserna och i diskussionen här i kammaren vill jag först säga till dem som lyssnar att ingen – inte vi partier i riksdagen och inte heller Finanspolitiska rådet – tycker att stödet till Ukraina inte är tillfälligt och inte bör ligga utanför de vanliga budgetramarna. Där finns det alltså ingen kritik.

Kritiken gäller i stället att man från regeringens sida inte tar till sig att det inte hänger ihop att lägga fram en budget som är den mest expansiva på 30 år, bortsett från pandemiåren, och samtidigt – när Finanspolitiska rådet kommer med kritik – säga att pengarna är slut. Man kan liksom inte först säga ”Nu spenderar vi mer än någonsin tidigare på allt, hela SD:s shoppinglista” och sedan säga ”Oj, nu är pengarna slut, så ingen annan kan spendera någonting”. Det hänger liksom inte ihop, och det säger även Finanspolitiska rådet.

Från Centerpartiet har vi varit väldigt tydliga. Det har inte varit någon tvekan. Vi lade 10 miljarder mindre i reformutrymme på bordet, och vi lade också en mer restriktiv budget. Vi tillhör inte någon opposition som har spenderat mer.

Framför allt prioriterar vi. Problemet är att vi har haft expansiva budgetar från regeringen varje år, men vi har inte fått någon effekt på arbetslösheten, på företagen eller på tillväxten, som varit hälften så hög under Tidöregeringen som i EU. Under Alliansen och januariavtalet var tillväxten dubbelt så hög som i EU.

Det som inte heller hänger ihop är att man har den här jätteexpansiva budgeten och samtidigt en jätteoptimistisk prognos. Det påpekar Finanspolitiska rådet också. Regeringen säger att det kommer att gå bättre än någonsin eftersom det är valår, och samtidigt säger man att vi ska spendera mer än någonsin för att stimulera lite extra mycket.

Det hänger inte ihop. Det är oordning på Finansdepartementet.

Fru talman! Om jag själv i den rollen hade fått den typen av kritik från Finanspolitiska rådet hade jag nog känt mig väldigt ödmjuk och tänkt att här behövde göras en hel del.

Jag vill bara upprepa, och det är väldigt viktigt, att vi ser det mycket stora stödet till Ukraina som tillfälligt. Vi hoppas verkligen att det här kriget inte ska vara permanent. Då ska man, enligt alla konstens regler, lägga det utanför. Det är också en fråga om hela Europas frihet. Jag vill bara understryka det.

Jag vill också tacka för samarbetet både i målkommittén för statsfinanserna, de ramverksdiskussioner som vi pratar om i dag, och i försvarsförhandlingarna. Jag tycker att det var jättebra att det fanns en bred enighet där.

Problemet är ju att man lägger en superexpansiv budget på toppen av det och att vi få som drog i nödbromsen i höstas på gränsen till förlöjligades för att vi ville göra det. Man viftade bara bort det. Sedan säger man plötsligt att pengarna är slut och att det är tomt i kassan – vi kan ringa Finanspolitiska rådet och prata om det, men det är slut på pengar. Detta säger man alltså samtidigt som man just har sagt att man behövde pressa på med jättemånga kortsiktiga åtgärder inför valet.

Det här hänger fortfarande inte ihop, i synnerhet som man inte levererar på jobben, på företagen eller på tillväxten, så som vi alltid gjorde när vi samarbetade inte bara i målkommittéer och om försvaret utan även om att få en bra och sund ekonomisk politik i Sverige.

Fru talman! Vi är här i dag för att debattera finansutskottets betänkande FiU14 om det finanspolitiska ramverket.

Betänkandet är resultatet av förhandlingar över blockgränsen, ett ramverk som en majoritet av partierna i Sveriges riksdag står bakom. Det betänkande vi diskuterar innebär en uppdatering av ramverket, men ramverket i sig är som bekant inte nytt.

Låt mig börja med en liten historisk tillbakablick. Det ramverk vi har i dag föddes ur 90-talskrisen. När Socialdemokraterna på 90-talet tog över var Sveriges finanser väldigt svaga. Den ekonomiska politik som hade bedrivits hade lett till både stora underskott och en alarmerande statsskuld. För att städa upp i finanserna och säkra en långsiktigt hållbar välfärd införde Socialdemokraterna och Centerpartiet på vårt initiativ det finanspolitiska ramverket och ett överskottsmål. Flera av de andra borgerliga partierna var ursprungligen emot målet, men över tid anslöt sig flera partier till ambitionen.

Omläggningen gav resultat, och statsfinanserna stärktes. I dag har Sverige en av de starkaste statsfinanserna i världen. Det ger oss styrka att hantera tuffa tider och de kriser som kan komma att uppstå. Det är inte minst viktigt nu i dessa oroliga tider, eller som riksbankschef Erik Thedéen har uttryckt det: Sveriges välskötta statsfinanser är en del av vår försvarsförmåga. Jag delar den bilden. Det finanspolitiska ramverket har tjänat oss väl.

År 2024 genomfördes den regelbundna översynen av det finanspolitiska ramverket. Översynen innehåller flera viktiga delar. Den ställer upp principer kring finanspolitik och konjunkturstabilisering, och den innehåller regler för framtida översyner. Men årets översyn innehåller även en större förändring, och det är övergången från överskottsmål till balansmål. Det här är en fråga vi socialdemokrater har drivit mot bakgrund av att Sveriges finanser har blivit bättre, och i överenskommelsen valde till sist sex av åtta partier att ställa sig bakom den linje som vi har drivit under många år och gå från ett överskottsmål till ett balansmål. Detta välkomnar vi socialdemokrater, och vi tackar partierna för överenskommelsen.

Hela poängen med ramverket är att skapa rådrum och styrka att hantera de utmaningar Sverige står inför. När överskottsmålet infördes var en av de stora frågorna demografin. I takt med att svenskarna blir fler och äldre tycker vi socialdemokrater att välfärden behöver byggas ut och att man ska få vård i tid, stöd från hemtjänsten för en bra vardag och plats på ett äldreboende. Det är också uppenbart efter de senaste veckornas och dagarnas diskussioner att det behöver göras mer för att människor ska komma i arbete och för att tågen ska gå i tid, och då måste infrastrukturen fungera.

Ett balansmål frigör de kommande två mandatperioderna i runda slängar 200 miljarder som kan användas för investeringar och göra Sverige bättre. Det är bra.

Fru talman! Det finns fler fördelar med just starka statsfinanser, och det är att Sverige under en lång tid också har haft en hög offentlig investeringstakt. Den fortsätter också, inte minst kopplat till försvarsutbyggnad. En anledning till det är att det finanspolitiska ramverket har möjliggjort investeringar också i dåliga tider när många andra länder tvingats dra ned på sina investeringar. Ramverket har gett oss muskler att investera i tuffa tider och ta tag i kriserna när de kommer. Pandemin var ett lysande exempel på detta, då Sverige hade stor förmåga att agera för att skydda svenskarnas liv och hälsa samt svensk ekonomi. Den exceptionella och snabba försvarsutbyggnad som sker med hjälp av lånefinansiering är ett annat exempel.

Ramverket fungerar för att båda sidor av politiken i grunden står bakom det. Därför var det viktigt för oss socialdemokrater att Moderaterna stod på samma pressträff som oss i slutet av oktober och berättade om den överenskommelse vi diskuterar i dag. Det är en styrka för Sverige att flera riksdagspartier står bakom ramverket.

Det är dock viktigt att säga att ramverket bara fungerar om politikerna följer det. För att citera ur utskottsbetänkandet: ”Utskottet understryker det helt grundläggande att ett finanspolitiskt ramverk aldrig blir mer effektivt än hur det tillämpas.”

Dessvärre har det varit lite si och så med detta på senare tid, för under mandatperioden har Sverigedemokraterna och Moderaterna brutit mot ramverket. De har lånat, och nu har finansministern själv erkänt att pengarna är slut.

Regeringens hantering av ekonomin har inte gått obemärkt förbi. Tvärtom har kritiken den senaste tiden duggat tätt. Riksrevisionen var först ut och kritiserade regeringen för att inte nå upp till målen i det finanspolitiska ramverket. Riksrevisionen skriver att ”regeringen varken redovisar sin föreslagna finanspolitik på ett transparent sätt eller utformar finanspolitiken i enlighet med det nuvarande finanspolitiska ramverket”. Man fortsätter att skriva: ”Regeringens föreslagna finanspolitik innebär att överskottsmålet underskrids tydligt 2025 och 2026.”

Riksrevisionens kritik var bara början. I måndags kom Finanspolitiska rådet med den hårdaste kritik man någonsin gett en regering oavsett politisk färg: Regeringen har lagt en budget som beräknas leda till de största underskotten på 30 år, bortsett från pandemin, med risk för högre räntor som följd.

Sverigedemokraterna och Moderaterna har alltså skuldsatt Sverige, men vad har vi fått ut av det? Vad har blivit resultatet i den ekonomiska verkligheten? Som Martin Ådahl sa har vi släpat efter i tillväxt jämfört med resten av Europa. 500 000 människor är arbetslösa, 30 000 företag har gått i konkurs och många hushåll är fortfarande hårt pressade ekonomiskt. Detta borde mana till viss ödmjukhet inför om man har bedrivit den ekonomiska politiken på ett effektivt sätt för att hantera Sveriges utmaningar.

Min slutsats är politisk: Vi har inte råd med fyra år till med den här regeringens ekonomiska politik. Men det är kanske en annan debatt.

I denna debatt påstår Edward Riedl en massa saker om vår politik i stället för att ta ansvar för regeringens budget och den kritik den möter. Jag kan konstatera att vi flera år i rad har haft mer ambitiösa budgetar med bättre finansiering och därför starkare offentliga finanser än regeringen. Så är det även i årets socialdemokratiska budget. Vi har mer utgifter men också mer finansiering, så summan är att vi har starkare offentliga finanser än regeringen.

Diskussionen om tidigare regeringar blir nästan parodisk. Jag satt i Stefan Löfvens regeringar, och vi tog över i ett läge då Sverige hade 46 procent i skuld. Vi tog ned den till 34 procent. Det bästa argument Edward Riedl har är att de 2021 röstade igenom en ändring i statsbudgeten så att det var deras budget som gällde 2022. Men den budgeten var ju svagare än den budget vi hade lagt fram på riksdagens bord. Ni försvagade ju saldot genom er förändring. Är ert bästa argument att ni försvagade det budgetförslag vi hade lagt på riksdagens bord? Detta kanske förklarar att det är ännu svagare denna mandatperiod då ni inte möter kraven i det finanspolitiska ramverket. Ni har inte mött ramverkets krav ett enda år under denna mandatperiod.

Man kan också fundera på inriktningen på politiken. Jag tycker att det är provocerande att Moderaterna inte är mer ödmjuka inför den kritik man får och att man inte har någon fundering på om det är rätt att fortsätta sänka skatten med lånade pengar. När Sverige står inför stora utgifter framöver som tar bort allt reformutrymme väljer man i sin budget att gå med stora underskott och låna till utgifter man inte har råd med. Det hänger inte ihop, och det är inte så ramverket är tänkt att fungera.

I tider som dessa borde man ha ordning på statsfinanserna så att man har råd också med de utgifter man står inför framöver. Det är därför vi socialdemokrater finansierar vår budget och har råd att göra det vi vill i den ekonomiska politiken.

Fru talman! Låt mig avsluta med en jämförelse från fotbollens värld. Jag tänker på Tottenham Hotspur, även kallat Spurs, en av Englands mest anrika klubbar. Det är en rik förening med en enorm arena och en trogen och omfattande supporterskara – allt som krävs för att vara ett topplag. Ändå befinner sig Tottenham just nu i kris. Man kämpar i bottenträsket, bara några få poäng från nedflyttningsstrecket. Det är inte för att man saknar resurser och förutsättningar utan för att man har slarvat bort sina möjligheter. Genom felbeslut, ryckighet och kortsiktighet har man tappat riktningen och stabiliteten. Klubben har till och med myntat ett eget begrepp för när man har möjligheter men inte får några resultat: ”spursy”.

Fru talman! Det är precis så finansministern behandlar svensk ekonomi. Sverige har styrkan, kompetensen och resurserna. Vi har företagen, arbetskraften och innovationskraften. Förutsättningar finns för att svensk ekonomi ska prestera. Men genom en felriktad ekonomisk politik, brist på långsiktighet samt felprioriteringar riskerar regeringen att göra Sverige ”spursy”. Det duger inte. Sverige får inte prestera som Tottenham.

Om vi socialdemokrater får väljarnas förtroende ska Sverige inte vara ett lag som ständigt underpresterar trots goda förutsättningar. Sverige ska vara ett land som förvaltar sina möjligheter, fattar kloka beslut och levererar resultat.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Edward Riedl, för att du erkänner att vi lånar mindre än ni i vårt budgetalternativ för 2026 och att vi lånade mindre än ni 2025! Jag vill komplettera med att vi också har en bättre ekonomisk politik för tillväxt, för att få ned arbetslösheten och för att inte slösa med skattebetalarnas pengar.

Bara de senaste fyra åren har Sveriges friskolor överkompenserats med 10 miljarder kronor i form av vinstutdelningar. Det är klart att det går att göra annat för att våra skattepengar ska hamna där de ska.

Jag kan bara säga att man kan titta på resultat. När socialdemokrater styr Sverige har vi starka statsfinanser. Vi har tillväxt, och vi har lägre arbetslöshet. Nu har vi återigen en situation där Moderaterna styr Finansdepartementet, och man lämnar efter sig en situation med 100 000 fler arbetslösa och en tillväxt som är svagare än i övriga Europa. Dessutom har man valt att lägga fram en budget med stora underskott trots att vi vet att framtiden kräver stora utgifter. Det är inte en ansvarsfull ekonomisk politik.

Något har förändrats hos Moderaterna. Jag kommer ihåg när Moderaterna var ett parti man kunde lita på, ett parti som tog ansvar. Nu verkar man se allt det här som kritik som man viftar undan i stället för att ta det på allvar.

Det här är på riktigt. Svenska folket står inför stora utmaningar. Då kanske man inte ska gå vidare med att låna till skattesänkningar i år för dem som tjänar över 66 000 kronor i månaden. Det kanske inte ska vara mest prioriterat i statsbudgeten.

Avslutningsvis: Den här jämförelsen med 2021 blir ju helt förvirrad. Ni ändrade i vår budget för 2022, ja, och ni gjorde den budgeten finansiellt svagare. Det blir ju helt galet.

Det är den politiken ni har fortsatt med. Därför har det blivit underskott, och ni har inte följt ramverket ett enda år under den här mandatperioden. Ni har inte nått upp till målen ett enda år under den här mandatperioden, och i år säger både Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet att ni bryter mot ramverket.

(Applåder)

Fru talman! Det blir ju inte mer rätt för att du trasslar in dig i 2021 och 2022, Edward Riedl.

Vi styrde alltså Sverige fram till 2022, och vi lämnade efter oss en statsskuld som hade gått från 44 procent ned till 34 procent. Det sista året – när du hävdar att ni hade påverkat vår budget på marginalen – gjorde ni vår budget svagare, så vi lånade mer med de förändringar i 2022 års budget som ni fick igenom 2021. Det kan inte vara ett starkt argument.

Vi socialdemokrater tar ansvar för de offentliga finanserna. Varför? Jo, därför att vi vet att det betyder mycket för sjukvården, för skolan och för äldreomsorgen och för den personal som jobbar där. Men vi vet också att vi kan behöva de här starka statsfinanserna i lägen med lågkonjunktur, arbetslöshet, krig eller pandemier. Då använder vi de resurserna, men vi slarvar inte med statsfinanserna.

Jag tycker att Moderaterna borde visa lite mer ödmjukhet när både Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet säger att det regeringen gör inte håller ihop. Var ärliga och säg att ni har lagt en valbudget! Det är en budget där ni spenderar lite pengar och lånar till än det ena och än det andra därför att ni tror att ni kan köpa väljare det här året.

Väljarna verkar inte tänka så kortsiktigt. De förstår att vi står inför ganska jobbiga beslut framöver. Då hade det varit bättre att faktiskt ha ordning och reda i statsfinanserna i år för att klara de stora utgifter vi står inför i framtiden. Den här kortsiktigheten tror jag skadar Moderaternas anseende inom den ekonomiska politiken.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att ta upp några saker som har upprepats i debatten. Att alla oppositionspartier skulle ha mer expansiva budgetar än regeringen är rent ut sagt fel. Centerpartiet har en uttalat mindre expansiv budget. I stället har vi, förutom polis och försvar, prioriterat jobb, tillväxt, företag, minskade klimatutsläpp och mer rättvis välfärd på den svenska landsbygden – inte utvisningspengar för miljarder.

Jag kan inte heller hålla med om Sverigedemokraternas beskrivning av ett land där alla får fantastiska reallöneökningar. De har ju minskat under er period vid makten. Jag delar inte heller bilden att allting är väl när vi har en rekordhög arbetslöshet som dessutom är bland de högsta i västvärlden och har haft lägre tillväxt.

Jag hörde ledamoten från Sverigedemokraterna säga: Detta har gett oss handlingsutrymme. Problemet är att Finanspolitiska rådet berättar för regeringen att ni – i synnerhet Sverigedemokraterna, som ju bestämmer över regeringen – har tagit er handlingsutrymme som ni inte har ekonomiskt. De säger, tvärtemot vad som beskrevs här, att just er överexpansiva budget med den expansiva finanspolitiken i förarsätet har gjort att Riksbankens räntesänkningar kanske har uteblivit eller bromsats. Den har trängt ut dem så att svenska hushåll fått betala högre räntor än de annars skulle ha gjort.

Jag undrar om Sverigedemokraterna – som egentligen bestämmer över Sveriges budget, annars hade den nog inte sett ut som den gör – tar till sig av kritiken från Finanspolitiska rådet.

Fru talman! När en före detta riksbankschef – som jag haft den stora äran att arbeta åt under min tid där – säger till politiken att ni har lagt er i vägen för Riksbankens räntesänkningar är det allvar. Då bör man lyssna och inte vifta bort det.

När det gäller Sverigedemokraternas fortsatta syn på ekonomin som hörs i så många debatter får nog folket döma själva. Det ges en bild av en arbetsmarknad där arbetslösheten inte är något större problem. Den har inte stigit med hundratusen personer. Den drabbar inte så många hushåll. Den kostar inte statsfinanserna 50 miljarder. Allt är bra i Sverige. Vi är på väg. Allting är toppen.

Även med det här årets tillväxt, som alltså visar en liten återhämtning efter den här superexpansiva budgeten och faktiskt redan innan den, har vi haft en så dålig tillväxt att den varit hälften så hög som genomsnittet i EU under de här åren – en markant skillnad mot tidigare perioder då vi hade dubbelt så hög tillväxt i Sverige som i resten av världen och EU.

Jag förstår inte den här skönmålningen. Men den kanske förklarar varför Sverigedemokraterna tar så lätt på detta och vill ha hela sin shoppinglista till Finansdepartementet genomförd.

Jag undrar om ledamoten därmed signalerar att man framöver kommer att fortsätta så här. Det kommer ju en massa presskonferenser från Sverigedemokraterna om allt en framtida regering, där ni ska sitta med tillsammans med Moderaterna, ska spendera pengar på. Reformutrymmet var slut, men inte för Jimmie Åkesson. Han håller nya presskonferenser med nya löften.

Eftersom det är ni som bestämmer är det ganska viktigt att veta om det är det som Jimmie Åkesson säger, att vi ska fortsätta spendera, eller det som Elisabeth Svantesson säger, att reformutrymmet är slut, som gäller.

Fru talman! Så här skrev jag på DN Debatt när förhandlingarna om det ekonomiska ramverket drog igång:

Sverige behöver ett nytt investeringsmål på 1 procent för att klara omställningen och eftersatta tillfälliga investeringsbehov i infrastruktur. Ett utbyggt försvar, ett utbyggt rättsväsen och stora behov i välfärden ska finansieras genom skatter. Men för att frigöra pengar till det behöver det ekonomiska ramverket möjliggöra investeringar tillfälligt. För att förhindra ofinansierade skattesänkningar vill vi införa ett golv för statens åtagande, så att nedskärningar inte längre kan ske automatiskt utan politiska beslut och transparens.

Fru talman! Jag vet att det är lite osnyggt, men jag kan inte låta bli att säga: Vad var det jag sa?

För inte så länge sedan stod vi tillsammans på en presskonferens och presenterade den överenskommelse om ramverket som Socialdemokraterna och Tidöpartierna gjort upp om. Vänsterpartiet sa nej och lade fram ett eget förslag, men det fanns inget intresse av att kompromissa.

En samlad ekonomkår var överens om att den svenska ekonomin var i behov av nya tillfälliga regler som tillät investeringar i infrastruktur.

LO och Svenskt Näringsliv sa att det var nödvändigt för tillväxten och sysselsättningen. Sverige hade Europas näst lägsta statsskuld samtidigt som det fanns enorma behov. Trots det menade Tidöpartierna, S och C – jag glömde inledningsvis C och hade lagt med partiet i S – att det bästa för Sverige var ett stramt ramverk som förhindrade investeringar. Man enades om ett, enligt mig, dumsnålt ramverk.

På presskonferensen sades: Vi som står bakom överenskommelsen tar ansvar för statens finanser. Någon lade till att Vänsterpartiet som vanligt är oansvarigt och vill skuldsätta Sverige. Men man glömde att säga att ytterkantsgruppen på Finansdepartementet, den egna Långtidsutredningen, hade lagt fram samma kompromissförslag som jag.

Finansministern kallar Svenskt Näringsliv, LO och Vänsterpartiet för den nya treenigheten. Nu står vi här med ett oplanerat underskott trots att bläcket inte har hunnit torka på överenskommelsen. I medierna kan det uppfattas som att ingen visste att underskottet fanns förrän efter det att Finanspolitiska rådet hade lämnat sin rapport. Någon dag innan meddelade dock finansministern att pengarna var slut. Sanningen är väl den att redan sex månader efter att det nya ramverket presenterades gick statsministern ut på en presskonferens och sa att han tänkte låna till försvarsuppbyggnaden.

Kritiken var tydlig redan från start. Ett ramverk som ingen följer är inget ramverk. Hade man värnat ramverket hade man gjort det vi föreslog, nämligen kommit överens om ett mål för den kommande perioden som är förankrat i verkligheten och använt de frigjorda resurserna till investeringar och inte, som nu, till löpande kostnader.

Vill man hindra ofinansierade skattesänkningar hade förslaget om ett bibehållet offentligt åtagande gjort skillnad. Alla partier ställde sig dock, till sist, bakom försvarsuppbyggnaden. Vi i Vänsterpartiet hade hellre sett en delfinansiering genom en beredskapsskatt på höga inkomster, men det sa regeringen och Sverigedemokraterna nej till. Jag är glad att vi fick till det som experterna ändå förordar, det vill säga en tillfällig investeringspott som inte är löpande på 50 miljarder för att stärka infrastrukturen.

Vänsterpartiet har inte regerat än, och där måste jag skynda mig och passa på när jag fortfarande har möjligheten att skylla på tidigare regeringar och nuvarande regering. När ramverket inte expanderas för investeringar är det svårt att få plats med både och i ordinarie budget. Sänker man skatter år efter år och gör sig av med intäkter är det svårt att prioritera om när kostnaderna plötsligt ökar, men så har jag aldrig haft det ekonomiska ramverket som förstamajparoll.

Vad politiska ledare egentligen tycker innerst inne, bakom sociala medier-konton, måste vara omöjligt för folk att avgöra. Ministrarna är nätaktivister. Själv är jag en riktig tråkmåns. Jag har inte ens Tiktok, och jag orkar inte ens dreva mot någon tidöpartist som har sagt något på Internet. Jag vet; jag är körd i valet 2026.

Hur ska en sådan som jag ha en chans mot till exempel Jimmie Åkesson, som till och med producerar uppdateringar som kommer att trenda på X när han ligger och sover? I drömmar blir det ett perfekt högernationalistiskt narrativ, och dessutom klarar han att översätta ett språk han inte ens begriper – i drömsömn. Själv måste jag till och med sätta på texten som är avsedd för hörselskadade när jag kollar på svensktalande tv-program, särskilt om någon medverkande har en dialekt som härstammar från Skåne med omnejd.

Visst hade jag kunnat komma hit i dag, i bästa Tidöministeranda, med en spelad förvåning, och utbrista att Vänsterpartiet nu ska få städa upp i finanserna eftersom Svantesson har tömt ladan och gjort slut på alla pengarna helt för egen maskin. Jag hade kunnat sätta ett bamseplåster i pannan och berätta att jag haft en mardröm om att vi var tillbaka på 90-talet, att Anne Wibble stirrade mig i ansiktet och att den svenska statsskulden växt till ett monster som jagade mig medan jag krampaktigt höll mig fast i överenskommelsen i ramverket.

Men, fru talman, det är inte min stil. Jag står inte ut med trams. Det är viktiga saker vi diskuterar här. Jag vet; det är säkert otaktiskt. Ministerkontona på Twitter kommer att posta massproducerade angrepp på Vänsterpartiet ända fram till valdagen oavsett vad jag gör. Jag är inte född i farstun.

Men jag bryr mig inte. Någon gång måste man ju få diskutera politik också. Ärligt talat är jag mer orolig för välfärden och mina föräldrars låga pensioner än för statsskulden i sig. Förstå mig rätt! Visst är det cyniskt att regeringen låtit lågkonjunkturen cementeras, sänkt skatter för den som har mest och lämnat hushållen och välfärden i sticket, för att sedan ösa ut pengar i en valfläskbudget. Under decennier har kapitalskatter avskaffats, och den med absolut högst inkomst har fått mest – särskilt under den här mandatperioden.

Vi har nu nått vägs ände. Staten kan inte fortsätta att göra sig av med intäkter, om vi ska ha råd med välfärden. Den som tjänar 120 000 i månaden behöver inga skattesänkningar. Den med stora kapitalinkomster klarar sig bra utan att få del av reformutrymmet.

Fru talman! Det är slut på pengar. Det är slut på pengar på löntagarnas konton. Undersköterskor och busschaufförer orkar inte mer. Fattiga pensionärer, sjuka och arbetslösa vill inte veta att pengarna är slut. Staten är inte som en enskild medborgare, och statskassan är ingen klasskassa som man lägger in en slant i. Vi har alla möjligheter att fylla på med intäkter och ha ett något expanderat utrymme för tillfälliga investeringar. Vårt jobb är att trygga medborgarnas välfärd och skapa förutsättningar för tillväxten och jobben. Vi måste sänka hushållens kostnader för mat, el och boende. Akutrummen är fulla, och personalen är slut. Marknadsexperimenten fördyrar och utarmar välfärden. Ideologin har fått gå före det som faktiskt fungerar. Vi måste ta tillbaka kontrollen.

Sverige har fortfarande en av Europas lägsta statsskulder, och vi ska ha ordning och reda i finanserna. Det får vi med överenskommelser som är realistiska och som följs. Vi ska inte låna till löpande kostnader, och vi ska höja kapitalskatterna. Vi har fler miljardärer än någonsin. Hög kapitalkoncentration leder inte automatiskt till investeringar och tillväxt. Vi behöver bygga upp statens muskler igen, så att vi klarar jobben och välfärden. Nu är det medborgarnas tur. Ska vi åstadkomma det behöver vi städa bort nuvarande regering. Vi ska byta regering, och vi ska byta politik. Vi rödgröna måste grunda för att genomföra det vi nu lovat väljarna. Akassan ska stärkas, karensen avskaffas och välfärden rustas. Och vi ska se till att tonåringar som precis ska ta sitt första kliv ut i vuxenlivet, tar sitt första jobb eller vill studera vidare får stanna med sin familj och sina vänner.

Vi ska fokusera på vad vi vill åstadkomma, samarbeta och sedan genomföra det tillsammans i en rödgrön regering. Vänsterpartiet är berett att göra sitt för att städa upp efter högerpolitiken.

Det är inte möjligt att yrka bifall till skrivelsen, och jag har inte heller något annat förslag.

Fru talman! I dag diskuterar vi regeringens redogörelse för det finanspolitiska ramverket. Det finns inga motioner, reservationer eller särskilda yttranden när det gäller detta.

Det finanspolitiska ramverket implementerades första gången i och med 1997 års statsbudget. Då, efter finanskrisen, var statsbudgeten nästan 69 procent av bnp. Ramverket, som består av övergripande finanspolitiska mål och restriktioner och även en stram statlig budgetprocess, har odiskutabelt tjänat Sverige väl. Vi har gått från att vara ett land med en av de högre statsskulderna i Europa som andel av bnp till att nu vara ett av de länder som har lägst statsskuld.

Men ramverket är ett medel, inte ett mål. Syftet med ramverket är att vi ska möjliggöra en god samhällsekonomisk utveckling, inte bara för vår egen samtid utan också för framtiden.

Ramverket har förändrats och justerats ett antal gånger sedan 1997. När vi nu diskuterade ramverkets utformning var vi kristdemokrater tidigt ute med krav om förändringar av det nuvarande ramverket. Vi ville ersätta det nuvarande överskottsmålet med möjligheten att under en period underbalansera statsbudgeten, vilket skulle innebära att Sverige kan lånefinansiera till investeringar.

Alternativet är att man antingen får höja skatterna och/eller göra kraftiga omprioriteringar. Det är så man kan lösa kostnader för investeringar. Men skattehöjningar är inte det medel som vi kristdemokrater anser att vi ska använda. Om Sverige ska fortsätta att vara en konkurrenskraftig och attraktiv ekonomi är strategiska skattesänkningar bra. Precis som Ida Gabrielsson konstaterade fanns det också en del, bland andra Långtidsutredningen, som gick i god för att detta var möjligt att göra.

I det här arbetet var vi kristdemokrater tydliga med att vi vill ha en bred politisk enighet kring ramverket, de regler vi sätter upp och så vidare. Vi såg också att den här överenskommelsen var viktig att få till i närtid. Därför var vi ett av de partier som ställde oss bakom att det nuvarande överskottsmålet ska ersättas med ett balansmål. Det kommer att gälla från och med 2027. Balansmålet kommer under den perioden att ge oss möjlighet att få lite utökade medel; man brukar säga en tredjedels procent av bnp eller cirka 25 miljarder kronor årligen.

Fru talman! Jag skulle vilja avsluta anförandet med att tala om förvaltarskap. Det är en av de ideologiska värderingar som vi kristdemokrater använder när vi försöker navigera oss fram i olika sakpolitiska ställningstaganden.

Jag vill göra det utifrån det faktum att Sverige på fyra år har fördubblat försvarsanslagen. Det är inte konstigt, tänker vi. Sedan ett antal år pågår nämligen ett fruktansvärt anfallskrig på vår egen kontinent. Bara drygt 150 mil från Sverige kämpar Ukraina för sin suveränitet.

När vi kristdemokrater pratar om förvaltarskap är det inte bara ekonomi vi tänker på, utan det handlar också om att exempelvis förvalta vår egen frihet. Det kan vi bara göra genom att vi skaffar oss förmågan att försvara friheten. Att vi ska öka vår egen försvarsförmåga samtidigt som vi stöder Ukrainas kamp har därför varit en minst sagt rimlig slutsats.

Friheten är också en motivering till den stora satsning som regeringen genomfört och genomför på att bygga nya fängelser. Våldsverkare och kriminella ska bort från gator och torg. När de sitter bakom lås och bom ökar medborgarnas upplevda frihet och trygghet.

I den skrivelse som vi nu diskuterar hänvisas till den parlamentariska överenskommelsen från juni 2025 om att nya försvarsutgifter och stöd till Ukraina kan medge en avvikelse från målet för den offentliga förvaltningens finansiella sparande under perioden 2026–2034 och att utgifterna ska finansieras successivt, så att sparandet är i balans senast 2035.

Jag är inte det minsta oroad över att vi har valt den här vägen. Det finns nämligen en bred parlamentarisk förankring för de centrala delarna av det finanspolitiska ramverket. Om vi parallellt med detta har en regering som fortlöpande följer upp efterlevnaden av det finanspolitiska ramverket och har en väl fungerande extern uppföljning menar jag att trovärdigheten för en fortsatt budgetpolitisk disciplin är mycket god. Detta tycker jag understryks av att regeringen i skrivelsen bekräftar principen om regelbundet återkommande översyner av det finanspolitiska ramverket varannan valperiod. Översynen mynnar ut i en uppdaterad ramskrivelse som överlämnas till riksdagen, och den yrkar jag bifall till.

(Applåder)