Caroline Helmersson Olsson (S) om Skärpta krav i kommunal vuxenutbildning i svenska för invandrare (sfi)

Herr talman! Språket är helt avgörande om du ska etablera dig i ett nytt land, ta del av samhällsgemenskapen och bli en del av arbetslivet. Det är genom språket människor kan bidra och försörja sig samt bli aktiva och medvetna samhällsmedborgare. Därför är debatten i dag om sfi viktig.

Det måste finnas en tydlig förväntan på alla som kommer till Sverige att också lära sig svenska. Det ska vara både en rättighet och en skyldighet. Gör din plikt, kräv din rätt – en socialdemokratisk ingång.

Låt mig börja med att vara tydlig: Vi motsätter oss inte skärpta krav eller tidsgränser. Men de måste kombineras med åtgärder som höjer kvaliteten i utbildningen och stärker elevernas lärande. Det är undervisningens kvalitet som avgör hur lång tid utbildningen faktiskt tar. Därför behövs också åtgärder som stoppar vinstjakten – även inom sfi.

Tyvärr ser vi få förslag på kvalitetshöjande åtgärder i den här propositionen. Det är visserligen positivt att kommunerna ska redovisa hur de informerar, motiverar och söker upp elever, men frågan är om det blir någon reell effekt på kompetensen när det systematiska kvalitetsarbetet har sådana stora brister i dag. Där hade vi socialdemokrater gärna sett att regeringen tagit fasta på Klivautredningens förslag, som handlar om ett kommunalt språkansvar, en så kallad KSA-funktion. Vi menar också att kommunerna borde åläggas att söka upp elever som hoppar av.

Som kvalitetshöjande åtgärder redovisar regeringen i princip endast att Skolverket har fått i uppdrag att se över kurserna. Några konkreta förslag kring kurser, delkurser och verksamhetspoäng har jag inte sett, men jag tror att de kommer i april. Det jag har sett är ett förslag om yrkesutbildningar på grundläggande nivå, SeQF nivå 2. Det är en nivå som inte existerar i dag. Detta arbete har tyvärr präglats av bristande samverkan med yrkeskunniga branscher och nationella programråd. Det är långt ifrån tydligt att arbetslivet efterfrågar sådan yrkeskompetens. Det är inte förvånande att både Svenskt Näringsliv och LO avstyrker det förslag som Skolverket har kommit med.

Om regeringen har fler kvalitetshöjande åtgärder inom detta område motser jag dem med tacksamhet i den här debatten.

Herr talman! Kvaliteten inom sfi måste höjas, och genomströmningen måste förbättras. Det var därför vi tillsatte Klivautredningen – för att stärka kvaliteten och likvärdigheten. Regeringens proposition om skärpta krav i sfi har ett helt annat perspektiv.

Vi säger inte nej till tidsgränserna. Men jag frågar mig: Varför? Vad är motiveringen? Jag hittar det inte i propositionen. Varför tre år? Varför valde man detta framför utredningens förslag, som är genomarbetat? Förslaget var fyra år, med förlängning. Varför lutar sig regeringen mot egna bedömningar och överväganden i stället för att faktiskt ta till sig remissinstansernas och forskningens underlag? Stockholms universitet, som är landets främsta forskarmiljö när det gäller svenska som andraspråk, kommenteras inte ens i propositionen.

Regeringen hävdar dessutom i inledningen att en majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Den slutsatsen grundar man på bland annat fem kommuner, en högskola och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen samt på att Försäkringskassan inte har något att invända – de hade inga synpunkter, helt enkelt. Detta är milt sagt en ganska kreativ tolkning av ordet majoritet.

Läser man samtliga remissvar inser man att det finns mycket mer att ta hänsyn till än regeringens önskan att driva igenom sin linje. Svenskt Näringsliv och Skolinspektionen landar i ungefär samma slutsats som vi: Oavsett tidsgräns måste det finnas kvalitet – kvaliteten måste stärkas. VIS, Vuxenutbildning i samverkan, som representerar samtliga kommuner och en del utbildningsföretag, har liknande synpunkter. SKR frågar vad som händer när tidsgränsen går ut. Arbetsförmedlingen menar att det inte är klarlagt hur en treårsperiod ska leda till ökad genomströmning eller färre avhopp. IFAU noterar att många elever kan riskera att inte nå målen inom tre år och att regeringens motivering är otillräcklig. SPSM ställer samma fråga: Varför tre år? Varför inte fyra? Skolverket och Diskrimineringsombudsmannen avstyrker förslaget. LO, TCO, Sveriges Lärare, Sveriges Vägledarförening, Folkbildningsrådet och Myndigheten för delaktighet förespråkar utredningens förslag. Det gör vi också.

Herr talman! Förslaget om tre år är för snävt och dåligt underbyggt. Konsekvensanalysen brister när det gäller elever med funktionsnedsättning och elever med kort eller ingen formell utbildning. Och det finns ingen jämställdhetsanalys.

Vi vet att kombinationen av sfi och yrkesutbildning fungerar bra och leder till arbete. Den möjligheten måste utvecklas, inte försvagas av rigida tidsgränser som riskerar att skapa inlåsningseffekter.

För att stärka genomströmningen krävs också mer undervisningstid och fler behöriga lärare. Språkinlärning tar tid och sker bäst i klassrum med utbildade lärare. I dag är andelen behöriga lärare för låg, särskilt hos privata aktörer. Många kommuner har lagt ut stora delar av sin sfi-utbildning på entreprenad, vilket ökar risken för att vinster går före kvalitet. Vinstjakten i det svenska utbildningssystemet drabbar även vuxenutbildningen. Vi socialdemokrater vill att sfi ska bedrivas utan vinstintresse.

Klivautredningen innehöll flera viktiga förslag för att stärka likvärdigheten, förslag som regeringen och Sverigedemokraterna nu ignorerar. Propositionen borde ha innehållit reglering av distansundervisningen. Närundervisning borde vara huvudregeln. Den borde också ha innehållit skärpta behörighetskrav för lärare och åtgärder för att stärka kommunernas beställarkompetens vid upphandling.

Vi stärkte Skolinspektionens uppdrag 2022 så att tillsyn sker löpande på skolnivå, oavsett utförare. Det arbetet måste fortsätta. Staten behöver höja ribban för kvalitet och öka granskningen av sfi-anordnare. Den här propositionen skärper kraven på eleverna, inte på systemet.

Jag vill yrka bifall till reservation 1.

(Applåder)

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten!

Jag leder utbildningsutskottets utvärderingsgrupp. Jag utvärderar gärna dessa saker inom ramen för den. I dag skulle jag vilja använda de här minuterna till att prata om vad som faktiskt ligger på bordet.

Klivautredningen tillsattes 2018, tror jag. Ett delbetänkande kom 2019, med en del åtgärder. Vi har infört utbildningsplikt och gjort en massa saker. Men sedan hände tyvärr något olyckligt 2022, så vi hann inte riktigt med slutbetänkandet. Det är det slutbetänkandet som den här propositionen vilar på.

I mitt anförande har jag framfört att jag tycker att den här regeringen har missat en hel del kvalitetshöjande åtgärder. Jag frågar: Varför tidsgränserna? Det går inte att läsa sig till i propositionen. Varför tar man inte till sig ett gediget underlag som finns om tidsgränserna? Det är forskningsbaserat. Parterna har varit med. Flera experter har varit med och tagit fram just det förslaget. Men nu säger man tre år, och jag får inte fram någon orsak. Det skulle jag vilja höra om i den här debatten.

Herr talman! Ledamoten Reslows anförande får mig nästan att bli sugen på att ändra mig. Jag har ju tänkt sluta i riksdagen, men det skulle vara väldigt intressant att vara med nästa mandatperiod och ställa samma fråga då: Varför hann ni inte med sådant som stod i Tidöavtalet? Men det kommer jag inte att göra. Det får någon annan göra.

Det är ni, ledamoten Reslow, som bär huvudansvaret för den sfi-politik som ligger på bordet i dag. Det är detta jag talade om i mitt anförande. Det är detta jag vill ha svar på. Huvudansvaret ligger faktiskt på ledamoten Reslow. Det fick jag klart för mig förra veckan, när vi hade en diskussion i utbildningsutskottet. Det är ni som styr. Det är ni som driver politiken, och då är ni skyldiga att också redogöra för den och förklara den. Jag slutar där.

Herr talman! Där kom den stora skillnaden mellan Patrik Reslow och mig. Jag vill också att de här eleverna ska få rätt förutsättningar att klara det svenska språket och komma in i samhället. Men då måste man vidta andra åtgärder än att bara ställa krav. Det handlar om kvalitet, undervisning och behöriga lärare. Jag vill också luta mig mot tunga remissinstanser och forskning. Vi måste ta till vara kunskaper.

Vi bedömer, vi anser, vi uppskattar och vi vill, säger Patrick Reslow. Jag vill också, men på ett annat sätt och med forskning och beprövad erfarenhet som grund.

(Applåder)