Karin Rågsjö (V) svarade Christian Carlsson i en replik om Hälso- och sjukvårdens beredskap i debatten ”Protokoll 2025/26:32 Torsdagen den 13 november” den 13 nov 2025.
Christian CarlssonKD· i en replikDet gläder mig att Kristdemokraterna och Vänsterpartiet är överens om att motsätta sig de nedläggningar vid Sollefteå sjukhus som nu drivs igenom av en regionledning bestående av moderater och socialdemokrater. Det är…Herr talman! I snart fyra år har Rysslands fullskaliga anfallskrig mot Ukraina pågått. Med vilja och stort mod har ukrainarna tappert försvarat sitt land, trots hänsynslösa ryska attacker mot civilbefolkningen. Sedan krigets utbrott har över 2 000 attacker riktats bara mot ukrainska sjukvårdsinrättningar.
Vi i Sverige befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget och behöver därför rusta upp såväl det civila som det militära försvaret. Vi behöver stärka hälso- och sjukvårdens beredskap med anledning av de hot vi står inför. Dagens betänkande är en del i detta arbete.
De förslag från regeringen som vi debatterar i dag innebär att det förtydligas vilka begränsade skyldigheter kommuner, regioner och vårdgivare har att erbjuda vård i fredstida krissituationer, vid höjd beredskap och vid katastroftillstånd. Syftet är att vården i en väldigt allvarlig situation ska kunna omprioritera och göra vissa avsteg från de skyldigheter som annars regleras i hälso- och sjukvårdslagen. Vid katastroftillstånd ska kommuner och regioner endast vara skyldiga att erbjuda vård som är nödvändig för liv och hälsa. Det föreslås också att kommuner och regioner ska vara skyldiga att skyndsamt lämna hjälp till andra kommuner och regioner där det råder katastroftillstånd i hälso- och sjukvården.
Det tydliggörs även vilka skyldigheter kommuner och regioner har att planera för vissa förhållanden, exempelvis att upprätthålla beredskap för katastroftillstånd eller händelser som medför ett stort antal skadade och sjuka. Bland annat införs en skyldighet för kommuner och regioner att hålla sjukvårdsprodukter i lager för att de ska kunna erbjuda den vård som de är skyldiga att erbjuda i en allvarlig situation. Regeringen får meddela föreskrifter om lagerhållningens omfattning. Just nu bedömer man att en månads omsättningslagring av sådana sjukvårdsprodukter som kommuner och regioner använder i vardagen är en rimlig nivå för normala förhållanden.
Någonting som jag särskilt vill framhålla är att vi med det som föreslås också skulle stärka statens styrning av hälso- och sjukvården. Regeringen, eller den myndighet som regeringen utser, skulle nämligen enligt förslaget i propositionen få meddela föreskrifter om planeringsanvisningar för hälso- och sjukvård inför och under höjd beredskap. Det kan till exempel framgå att en viss kommun eller region förväntas ta emot primärt skadade och ha ansvar för eftervård eller för viss personalförstärkning i exempelvis en krigssituation. Av anvisningarna kan det också framgå att kommunen eller regionen ska vidta vissa särskilda åtgärder som rör dimensionering av antalet vårdplatser.
Det här är riktigt bra förslag, för statens styrning när det gäller hälso och sjukvårdens beredskap behöver verkligen stärkas.
Vi behöver fler vårdplatser i Sverige för att stärka hälso- och sjukvårdens beredskap. När Magdalena Andersson och Socialdemokraterna förlorade valet 2022 lämnade de efter sig en svensk sjukvård med minst antal vårdplatser per capita i Europa, enligt OECD, och minst antal intensivvårdsplatser för vuxna. Socialstyrelsen konstaterade förra året att det saknades tusentals vårdplatser – närmare bestämt 2 300 vårdplatser.
Tre år in i mandatperioden kan vi konstatera att vårdplatsbristen är mindre, enligt Socialstyrelsens bedömning. Vi ska dock ta fasta på att Sverige fortfarande behöver fler vårdplatser, inte färre. Regeringen har därför skjutit till stora summor för att öka vårdkapaciteten och antalet vårdplatser runt om i landet.
Trots detta, och trots att regionerna också ansvarar för svensk sjukvård och har möjlighet att ta ut skatt för att säkerställa tillgången till vård, finns det vissa regioner som gör precis tvärtom. De lägger ned akutsjukvård och minskar antalet vårdplatser. Region Kronoberg är ett sådant exempel. Där lägger en rödblå allians i form av socialdemokrater och moderater ned intensivvårdsplatser vid Ljungby lasarett. Region Västernorrlands nedläggningar vid Sollefteå sjukhus är ett annat exempel.
Herr talman! Jag hade själv förmånen att besöka Sollefteå så sent som förra måndagen och träffade då flera av de Solleftebor och den sjukvårdspersonal som dag ut och dag in kämpar för att få behålla sitt sjukhus. Jag besökte också Försvarsmakten och Västernorrlands regemente. Sollefteå sjukhus byggdes en gång som beredskapssjukhus, och Sollefteå spelar en strategisk roll i satsningarna på Västernorrlands regemente I 21 i och med Natomedlemskapet. Värdlandsavtalet innebär att det finns en förväntan på att Sverige ska kunna ta emot trupp och materiel västerifrån för vidare transport norrut till en tänkt östfront i norra Norrland eller i Finland. I detta avseende är Sollefteå särskilt viktigt.
Samtidigt som staten investerar stora summor för att rusta upp och stärka den militära beredskapen i Sollefteå har regionledningen i Västernorrland beslutat att lägga ned vårdplatser och minska akutsjukvården, vilket gör att sjukvårdens beredskap försämras. Detta är förstås ansvarslöst.
Det faktum att staten i dag inte kan säkerställa att den civila upprustningen går i takt med den militära upprustningen är dock betydligt mer än så. Det är ett systemfel. Detta är ett exempel på hur dysfunktionellt och ineffektivt dagens system med 21 självstyrande regioner fungerar.
En röst på Kristdemokraterna är en röst för att avskaffa regionerna och låta staten ta över det fulla ansvaret för svensk hälso- och sjukvård. Kristdemokraterna har föreslagit att det fram till dess ska finnas ett nationellt basutbud av strategiskt viktig vård – ett slags garanterad vårdnivå som regionerna ska tillhandahålla, för patienternas skull men också för att vi ska klara Sveriges beredskap. Den civila upprustningen ska kunna gå i takt med den militära upprustningen. Innan ett sådant basutbud finns på plats vill vi se ett stopp för vårdnedläggningar.
Den proposition som nu ligger på bordet innebär att staten får ökad möjlighet att vara med i arbetet att planera och dimensionera svensk sjukvård. Detta är ett stort steg i rätt riktning för att skaffa en beredskap för svensk hälso- och sjukvård som innebär att vi tillsammans kan försvara Sverige.
Herr talman! Ledamoten tar upp Sollefteå, och där håller jag fullständigt med. Men sedan tar det nog stopp. Jag tycker att det är märkligt att ni som är ansvariga för vården, alltså Kristdemokraterna, ständigt lägger hela ansvaret på kommunerna och inte ser sitt eget ansvar. Jag tycker att om man har ansvar för en fråga, då tar man det och skyller inte ständigt på regionerna, för det blir jättemärkligt.
Jag satt själv i Vårdansvarskommittén, och det var inte så länge sedan vi slog klubban i bordet och var överens om att vi inte ska ha en helstatlig vård. Detta var sex partier helt överens om, och ändå driver Kristdemokraterna frågan vidare som om ni hade en stor majoritet bakom er. Nog om detta, herr talman.
Om vi ska kunna axa upp i krig och kriser måste vi ha en sjukvård som funkar också i fredstid, inte sant? Då är det kanske inte helt regionernas fel att Sverige har färre intensivvårdsplatser nu än före pandemin – de behöver öka med 11 procent. Men Stockholm har faktiskt brutit denna trend och ökat antalet intensivvårdsplatser. De disponibla vårdplatserna har inte heller ökat nationellt, vilket man kunde tro att de skulle ha gjort med Kristdemokraterna vid rodret för hälso- och sjukvården.
Samtidigt har det samlade Tidögänget och den SD-beroende regeringen valt att sänka samtliga skatter med 120 miljarder under sina år. Då undrar jag oroligt hur det blir med välfärden. Blir det bättre? Har hälso- och sjukvården kapacitet att möta pandemier, kriser och krig? Det finns inga reservationer i detta ärende, men det finns omständigheter som gör att jag är ytterst orolig.
Herr talman! Det gläder mig att Kristdemokraterna och Vänsterpartiet är överens om att motsätta sig de nedläggningar vid Sollefteå sjukhus som nu drivs igenom av en regionledning bestående av moderater och socialdemokrater. Det är fint att vi kan göra gemensam sak i denna fråga. Och ska vi vara helt ärliga är vi faktiskt överens om fler saker, för Vänsterpartiet stöder ju vartenda förslag Kristdemokraterna lägger fram i dagens proposition. Låt oss därför inte måla upp stora skillnader i onödan.
Vill Kristdemokraterna lägga hela ansvaret på regionerna? Nej, det vill vi inte göra. Vi är beredda att låta staten ta ansvar. Men i dagsläget är det regionerna som bär huvudansvaret för hur svensk sjukvård ska organiseras och dimensioneras, och de har full beskattningsrätt för att klara denna uppgift. Trots det skjuter staten till 18 miljarder till hälso- och sjukvården bara i år. Av dessa går 7,5 miljarder till ökad vårdkapacitet och fler sängplatser.
Vi kristdemokrater hade gärna skjutit till mer pengar. Vi hade gärna skjutit till alla pengar eftersom vi vill att staten ska ta fullt finansieringsansvar för svensk hälso- och sjukvård så att människor kan erbjudas en rättvis och jämlik vård oavsett var de bor. Men som Karin Rågsjö nämnde motsätter sig Vänsterpartiet en sådan lösning där staten tar ansvar för finansieringen så att människor i hela landet får en jämlik vård. Detta beklagar jag. Det är mycket riktigt så att sex av riksdagens partier motsätter sig statligt ansvar för vården. Men vi kristdemokrater fortsätter ändå detta arbete, och vi har en majoritet i det regeringsunderlag som nu styr Sverige med oss.
Herr talman! Ibland måste man inse att man har förlorat, och det borde Kristdemokraterna göra nu. Då kan man inte fram till valet åter prata om en helstatlig vård. Den matchen har ni redan gått, och ni blev knockade.
Så till en annan fråga. Enligt artikel 3 i Natoförordningen är vi skyldiga att själva klara vår sjukvård i krig. Det kommer alltså inte stora sändningar från exempelvis USA eller Finland. Att utländska sjukvårdsförmågor tillförs Sverige i händelse av storkrig kan alltså inte ingå i planeringsförutsättningarna, utan vi måste ha en nationell förmåga. Krigssjukvård är definitionsmässigt all sjukvård som bedrivs i krigstid, och krig kan innebära tiotusentals, kanske hundratusentals, skadade utöver ordinarie vård som inte kan anstå. Då blir det speciellt att som i nuläget ha en vård som inte fungerar som den ska. Jag menar därför att man som stat har ett ansvar att se till att det finns finansiella förutsättningar för jämlik vård i alla regioner.
Att Sverige har gått igenom en stor kris med skyhög inflation kan inte ens ha undgått Kristdemokraterna. Man skulle därför kunna indexera statsbidragen så att de följer kostnadsutvecklingen, men den tanken verkar inte ha slagit ledamoten Christian Carlsson.
Min fråga är fortfarande: Hur ska vi med dagens kapacitet kunna fixa en kommande pandemi, andra kriser eller i värsta fall ett krig? Jag är väldigt orolig.
Herr talman! Jag förstår att Vänsterpartiet vill att Kristdemokraterna ska tro att slaget om statlig sjukvård är över, för Vänsterpartiet har bara fem andra riksdagspartier med sig i frågan om statlig styrning. Faktum är att sju av tio svenskar stöder Kristdemokraternas förslag om en statlig sjukvård, likaså åtta av tio läkare, så jag förstår att Vänsterpartiet vill att vi släpper frågan. Men vi gör inte det. Efter Vårdansvarskommitténs arbete har Kristdemokraterna nämligen fått med sig Sverigedemokraterna, och i dagsläget samlar Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ett betydligt större stöd i kammaren än vad Moderaterna och Liberalerna gör. Därmed finns det inom det samarbete som styr Sverige just nu en majoritet för att staten ska ta över ansvaret. Kristdemokraterna går till val på denna fråga, och efter valet blir det en förhandlingsfråga.
Låt oss fokusera på det vi är överens om: att vårdkapaciteten behöver öka. Om Kristdemokraterna inte ansåg att vårdkapaciteten och de bemannade vårdplatserna behövde ökas hade vi inte gått med på att lägga fram budgetar där staten trots regionernas ansvar för vården skjuter till så mycket som 7,5 miljarder enbart för att öka vårdkapaciteten och antalet vårdplatser.
Vi är beredda att ta det fulla finansieringsansvaret för svensk sjukvård, men då behöver vi också ha full möjlighet att planera, organisera och dimensionera densamma.
Herr talman! Det är glädjande att höra Kristdemokraternas nyvaknade intresse för sjukvården i kris och krig. I Försvarsberedningen hanterades denna fråga, och där var det inte Kristdemokraterna som drev den utan Liberalerna, genom Anna Starbrink, som drev den mycket hårt. Det alla partier i Försvarsberedningen enades om är att Sverige har några väldigt utsatta områden, framför allt Gotland men också Norrlands inland.
Kristdemokraternas lösning är att staten ska gå in och styra basutbudet. Sollefteå känner jag väl till, för där jobbar jag av och till som barnläkare. Men Gotland är i ett ännu mer utsatt läge beroende på att man är en ö mitt ute i Östersjön. Man är tvingad att ha ett fullskaligt utbud av akutsjukvård. Det finns inget alternativ, för om det stormar kör varken helikopter, flyg eller båt. Därför är man tvungen att kunna hantera alla situationer. Man har fått dra ned på äldreomsorg, hemtjänst och primärvård för att kunna behålla kapaciteten på sitt akutsjukhus. Gång på gång har man med regeringen försökt ta upp behovet av en kommunal skatteutjämning för att få in öfaktorn och kunna få finansiering. Tidigare sjukvårdsminister Acko Ankarberg besökte Gotland och fick information om detta och sa: Det här måste ni skriva till regeringen om, för här måste vi agera.
Vad är det då som har hänt? Jo, det förslag som finns om kommunal skatteutjämning och som för Gotlands del hade inneburit 100 miljoner kronor extra ligger fortfarande i en byrålåda. Om Christian Carlsson och Kristdemokraterna hade menat allvar med att försöka stötta Gotland och Norrlands inland skulle man ha lagt fram förslag som innebär att man säkrar finansieringen för sjukvård i de utsatta områdena, men det gör man inte. I stället är det ord och inga pengar.
Herr talman! Det som Anders W Jonsson påpekar här stämmer inte. Regeringen bereder frågan om skatteutjämningssystemet, och Kristdemokraterna är beredda att skjuta till medel här och nu för att stärka regionerna. Vi vill ta det fulla ansvaret när det gäller finansieringen för sjukvården från statens sida. Detta motsätter sig Anders W Jonsson, trots att han själv har suttit med i den vårdansvarskommitté som helt har dömt ut dagens sjukvårdsmodell och förutsättningar att stå sig rent finansiellt.
Dagens sjukvårdsorganisation med 21 självstyrande regioner är inte långsiktigt ekonomiskt hållbar. Ett av skälen till att vi borde låta staten ta över det fulla ansvaret för vården är att sjukvården ska kunna ges de ekonomiska muskler som staten har att erbjuda.
Kristdemokraterna är absolut villiga att stärka regionernas förutsättningar och sjukvårdens förutsättningar att få sin ekonomi att bära så att man kan erbjuda människor en jämlik vård i hela landet och en vård i tiden.
Herr talman! Det kommer inte att hjälpa människor vare sig i Västernorrland, i Norrlands inland eller på Gotland ett dugg att Kristdemokraterna och någon tjänsteman i Stockholm sitter och säger: ”Ni är skyldiga att ha ett basutbud vad gäller sjukvård.” Detta vet man redan.
Svagheten i dagens system är att regionerna har beskattningsrätt för en enda sak, nämligen människors inkomst, men det räcker inte i ett läge där man ska kunna finansiera sjukvården. Därför har Vårdansvarskommittén pekat på att det finns ett antal möjligheter där staten kan gå in och ta ett större finansieringsansvar.
Det skär därför falskt när Kristdemokraterna säger att de minsann är beredda att ta det fulla finansieringsansvaret för hälso- och sjukvården, ungefär 500 miljarder kronor, men att de inte är beredda att se till att man i dag, i ett akut läge, kan säkra tillgången till akutsjukvård vare sig på Gotland eller i Norrlands inland.
Kristdemokraterna tror att problemet kan lösas genom att de vise männen här i Stockholm minsann talar om för gotlänningarna att de är skyldiga att hålla ett basutbud av sjukvård. Varenda beslutsfattare på Gotland vet att det är så, och de har löst det på ett väldigt tragiskt sätt, nämligen genom att dra ned på äldreomsorgen och primärvården. Detta har de gjort för att kunna behålla ett fullskaligt akutsjukhus.
Den kristdemokratiska sjukvårdsministern informerades i detalj om detta i början av mandatperioden, men ingenting har hänt trots att gotlänningarna gjorde exakt det hon föreslog, nämligen skrev till regeringen att detta var något som man måste ta itu med.
Man gör egentligen precis tvärtom. Det finns ett färdigberett förslag om ett nytt system för kommunal skatteutjämning som skulle kompensera gotlänningarna med i storleksordningen 100 miljoner kronor och underlätta för dem att hålla ett basutbud vad gäller hemtjänst och primärvård, men det förslaget ligger alltså i en byrålåda. I stället ska man peka finger åt gotlänningarna och säga: ”Det här får ni lösa! Vi i Stockholm ska bestämma att ni måste fixa det.”
Herr talman! Jag håller med om att regionernas finansiering inte är hållbar på lång sikt. Det är därför vi säger att dagens sjukvårdsorganisation med 21 självstyrande regioner, som ska klara framtidens finansiering av sjukvården genom att beskatta sina egna regioninvånare, inte kommer att hålla. Vi behöver låta staten ta över ansvaret för svensk sjukvård så att vi kan se till att staten står för det fulla finansieringsansvaret. Det är vår politik.
Anders W Jonsson stöttar ju de förslag som vi nu lägger fram. Det innebär att staten ska kunna peka ut dimensionering av vårdplatser runt om i regionerna specifikt för respektive region. Om Anders W Jonsson och Centerpartiet har så stora invändningar mot att staten ska kunna peka ut samhällskritisk, strategiskt viktig sjukvård som behöver finnas i regionerna och som regionerna behöver prioritera förstår jag inte riktigt varför man ger sitt fulla stöd till propositionen, som ju handlar om att stärka Sveriges krisberedskap när det kommer till hälso- och sjukvård. Anders W Jonsson argumenterar just nu emot det förslag som ligger på bordet och som Centerpartiet har valt att stötta.
