Saila Quicklund (M) svarade Ciczie Weidby i en replik om (forts.) Arbetsmiljö (forts. AU12) i debatten ”Protokoll 2025/26:104 Tisdagen den 14 april” den 14 april 2026.
Ciczie WeidbyV· i sitt anförandeVi debatterar i dag arbetsmiljö. Det handlar ju ytterst om människors liv och hälsa. Det handlar om rätten att gå till jobbet men framför allt om rätten att komma hem igen. För varje dödsolycka i arbetslivet finns ett…Fru talman! Vi debatterar i dag arbetsmiljö. Det handlar ju ytterst om människors liv och hälsa. Det handlar om rätten att gå till jobbet men framför allt om rätten att komma hem igen.
För varje dödsolycka i arbetslivet finns ett namn, en människa och en familj. Det finns någon som inte kommer hem och någon vars barn, partner eller föräldrar får ett besked som aldrig går att ta tillbaka. Dödsolyckor är den yttersta konsekvensen av brister i arbetsmiljön, och ändå fortsätter de att ske.
Utvecklingen är djupt oroande. I flera branscher ser vi hur riskerna ökar. Dit kan vi räkna byggbranschen, transportbranschen och industrin men också andra sektorer där arbetsvillkoren har pressats under lång tid. Vi vet att många av dem som drabbas befinner sig längst ned i arbetsmarknadens hierarkier. Det handlar om visstidsanställda, migrantarbetare och personer utan stark ställning gentemot arbetsköparen.
Fru talman! Mot den bakgrunden räcker det inte att bara hänvisa till pågående arbete. Vänsterpartiet menar att situationen är så allvarlig att det krävs ett samlat nationellt grepp. Därför föreslår vi att en kriskommission tillsätts för att analysera dödsolyckorna i arbetslivet och ta fram konkreta åtgärder för att vända utvecklingen. En sådan kommission måste arbeta brett och förutsättningslöst. Den måste samla fackliga organisationer, arbetsgivare, forskare och berörda myndigheter. Den måste gå till botten med orsakerna: tidspress, underentreprenörsled, bristande kontroll och otydliga ansvarsförhållanden. Den måste också leverera förslag som gör skillnad – inte om tio år, utan nu. En nollvision utan handling är faktiskt inte värd namnet.
Fru talman! En av de viktigaste faktorerna för en säker arbetsmiljö är att det finns starka skyddsombud på arbetsplatserna. Skyddsombuden är arbetstagarnas röst i arbetsmiljöarbetet. De ser riskerna i vardagen och kan ofta agera innan olyckor sker. De utgör en motvikt till arbetsgivaren och säkerställer att arbetsmiljöarbetet inte bara blir en pappersprodukt.
I dag ser vi dock allvarliga brister. På många arbetsplatser saknas skyddsombud helt. På andra håll finns de men saknar tillräckliga förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Vi ser också exempel på att arbetsgivare aktivt motarbetar skyddsombud eller kringgår systemet. Det är oacceptabelt.
Vänsterpartiet föreslår därför att de regionala skyddsombudens tillträdesrätt stärks. De måste kunna nå fler arbetsplatser, särskilt där facklig närvaro saknas. Det är ofta där riskerna är som störst.
Vi vill också se en lagstadgad rätt till utbildning för skyddsombud. Uppdraget är väldigt komplext och kräver kunskap om lagstiftning, riskbedömning och arbetsmiljöarbete. Det är inte rimligt att detta lämnas åt slumpen.
Dessutom behöver vi granska hur skyddskommittéerna fungerar i praktiken. I dag finns det tyvärr indikationer på att så kallade falska skyddskommittéer förekommer. I dessa fall uppfyller arbetsgivarna formellt kraven, men arbetstagarnas inflytande är i realiteten obefintligt. Det urholkar hela systemet.
Fru talman! Arbetslivskriminaliteten är ett växande problem som påverkar både arbetsmiljön och konkurrensen på arbetsmarknaden. Det handlar om företag som medvetet bryter mot regler, utnyttjar människor och pressar villkor till nivåer som ingen ska behöva acceptera. Det handlar om svartarbete, lönedumpning, osäkra anställningar och rena brott mot arbetsmiljölagstiftningen.
De som drabbas hårdast är oftast de som är mest utsatta, som jag sa tidigare, alltså migrantarbetare, personer med svag ställning på arbetsmarknaden och människor som saknar kunskap om sina rättigheter eller är rädda för att förlora sitt arbete. Samtidigt som detta sker slås seriösa företag ut av oseriösa aktörer som konkurrerar med sämre villkor. Detta är inte bara ett arbetsmarknadsproblem, utan det är ett systemhot.
Fru talman! Regeringen har tagit fram en nationell strategi mot arbetslivskriminalitet, och den innehåller flera viktiga komponenter. Det räcker dock inte att bara presentera en strategi. Den måste också genomföras, följas upp och utvärderas.
Vänsterpartiet anser därför att strategin ska bli föremål för en systematisk utvärdering. Vi måste veta vilka åtgärder som fungerar och vilka som inte gör det. Vi måste kunna justera politiken utifrån fakta – inte förhoppningar.
Dessutom behöver vi stärka verktygen i kampen mot arbetslivskriminalitet. Det handlar om bättre samordning mellan myndigheter, ökade resurser till tillsyn och skärpta sanktioner mot de företag som bryter mot reglerna. Det måste kosta att fuska. Därför yrkar jag bifall till reservation 13 i betänkandet.
Fru talman! När man bryter mot arbetsmiljöregler och människor skadas eller dör är det inte bara en olycka. Det är ofta ett resultat av medvetna beslut och av prioriteringar där produktion och vinst har gått före säkerhet. I de fallen måste samhället agera med full kraft. Arbetsmiljöbrott måste utredas effektivt och leda till kännbara konsekvenser.
I dag ser vi alltför ofta att ansvarsförhållandena är otydliga och att sanktionerna inte står i proportion till brottens allvar. Det riskerar att skapa en kultur av straffrihet. Vi behöver därför se över hur arbetsmiljöbrotten hanteras, från tillsyn till rättsprocess. Det ska vara tydligt vem som bär ansvar, och det ska få konsekvenser att bryta mot lagen.
Fru talman! Jag upplever att det finns en tydlig skiljelinje i den här debatten. På ena sidan finns de som ser arbetsmiljö som en kostnad – något som kan effektiviseras bort i konkurrensens namn. På andra sidan finns vi som ser arbetsmiljö som en grundläggande rättighet.
Vänsterpartiet tillhör den senare kategorin. Vi accepterar inte att människor skadas eller dör på jobbet, vi accepterar inte att oseriösa företag utnyttjar människor och snedvrider konkurrensen och vi accepterar inte ett system där skyddet för arbetstagare är beroende av arbetsköparens goda vilja.
Ett starkt arbetsmiljöarbete kräver politisk vilja, det kräver lagstiftning som fungerar i praktiken och det kräver att vi står upp för de människor som varje dag går till jobbet och bär upp vårt samhälle. Det minsta de kan kräva är att få komma hem igen.
Fru talman! Jag tackar Ciczie Weidby för anförandet.
Vänsterpartiet vill ha en lagstadgad arbetstidsförkortning. Inledningsvis vill man ha en utredning för att möjliggöra detta. Man pratar också om bibehållen lön. Jag har uppfattat att också Socialdemokraterna och Miljöpartiet är inne på samma linje – dock inte Centerpartiet, så det finns ingen enad opposition i denna fråga.
Enligt SKR:s beräkningar innebär en lagstadgad arbetstidsförkortning att 130 miljoner arbetstimmar försvinner och att rekryteringsbehovet blir 80 000 personer i offentlig sektor – detta i ett läge då SCB konstaterar att det behövs 50 procent fler vård- och omsorgsanställda till 2040.
När Vänsterpartiet också driver avskaffat karensavdrag till en kostnad på uppemot 24 miljarder kronor är frågan inte längre om politiken är välvillig. Vi vet att sjukskrivningarna ökar markant vid ett borttagande av karensavdraget. Frågan är om detta är ansvarsfullt. Svaret måste vara nej.
Kan Vänsterpartiet förklara hur man ska rekrytera 80 000 personer till en sektor som redan i dag har stora problem med bemanning och att fylla arbetspassen? Hur finansierar Vänsterpartiet de 24 miljarderna i nya sjuklönekostnader? Är det genom att höja skatten eller dra ned på välfärden? Hur tänker Vänsterpartiet?
Fru talman! Vi vet att när folk får återhämta sig mellan olika arbetspass mår de bättre, sjukskriver sig mindre och kan utföra sitt jobb bättre. Framför allt gäller det inom vården, och i Stockholm vittnar jättemånga sjuksköterskor om att de gör ett mycket bättre jobb och att patienterna är mer nöjda när de får möta personal som är utvilad, pigg och fräsch inför ett nytt arbetspass.
När det gäller arbetstidsförkortningen hade Saila en beräkning på hur mycket det skulle kosta. Ibland måste man väga gungor och karuseller mot varandra. Exempelvis är det redan nu jättesvårt att rekrytera undersköterskor, och det finns ett enormt behov av arbetskraft inom vård och omsorg. Det kan vara värt att nämna att vi redan nu har lagstadgad arbetstid. Jag är ganska övertygad om att man kommer att kunna rekrytera mer människor när man kan erbjuda dem en bättre arbetsmiljö. Det kan handla om att få mer inflytande över sitt jobb och schema. Det kan också handla om att jobba lite mindre och därigenom prestera bättre på jobbet.
Bättre arbetsmiljö genom förkortad arbetstid är mitt svar till Saila Quicklund.
Fru talman! Arbetstidsförkortning och karensavdrag är verkligen en arbetsmiljöfråga, och jag ska förklara varför. Det är också kärnan i detta. Ciczie Weidby och jag har jobbat länge med arbetsmiljöfrågor, och jag respekterar hennes kunnande. Det är därför jag vill diskutera detta med henne. Redan ansträngd personal ska alltså springa betydligt fortare för att man inte kan fylla passen med personal. Om man i det läget tar ut 80 000 personer, var är då hälsoaspekten för personalen?
Jag vet att det har gjorts lyckosamma försök, men det har visat sig att det inte fungerar i längden. Arbetstagarna har ofta offrat lunch och övriga raster för att få ihop arbetstiden. Det är helt orimligt. Jag tror inte på att använda detta som en hälsofaktor för att rekrytera fler.
Jag återkommer till mina frågor. Hur finansierar Vänsterpartiet kostnaden på 24 miljarder, som jag tror är lågt räknad? Det finns ingen finansiering i er budget för detta, även om man driver det. Det handlar om hälsofaktorn för redan hårt pressad personal och kompetensförsörjning. Kan man få in fler till vård och omsorg när man stressar dem ännu mer? Kanske kortsiktigt men inte i längden.
Fru talman! Allt hänger ihop. När man ska införa något nytt måste man ibland titta utanför boxen. Arbetspassen ser annorlunda ut, för när man har kortare arbetstid ser också schemat annorlunda ut. Man ska alltså inte stirra sig blind på hur det ser ut nu.
Saila trodde något, och jag som är från Jönköping vet att man tror i kyrkan. Det finns så många lyckade exempel på arbetstidsförkortning, och man har inte bara kunnat rekrytera mer personal utan också kunnat behålla personal. Särskilt inom vården är det ett problem att man inte lyckas hålla kvar den kompetens man redan har, men jag vet att det finns ett otal exempel på att man har lyckats med detta tack vare arbetstidsförkortningen.
Låt mig också säga något om karensen. Saila upplever att fler sjukskriver sig bara för att de kan göra det. Där jag har arbetat, i LO-yrken, har det aldrig varit så eftersom man inte lättvindigt sjukskriver sig och får mindre pengar. Jobbar man exempelvis på restaurang förlorar man allt på att vara hemma, och därför vill man gå till jobbet. Då är det bra om man inte förlorar lika mycket när man är sjuk.
Det är gungor och karuseller igen. Ja, det kostar lite, men vinsten är att vi har friska människor på jobbet. Det kommer därför att bli en vinst i slutändan.