Fru talman! Tack till ledamoten för svaren!

Råvarutillförseln handlar ju om trä från våra skogar, och det har man problem att få in utifrån allt som sker i våra skogar nu. Jag tänker på artskyddet och att man helt enkelt inte får avverka sin skog men också mycket annat.

Det byggs också för lite, och det byggs för lite i trä. Här saknar vi verkligen förslag och idéer från regeringen. Vi behöver bygga i det här landet, och vi behöver bygga mer i trä.

Jag var inne på artskyddsfrågan, och det var också ledamoten i sitt anförande. Jag har även lyft det tidigare. I ledamotens anförande kunde vi höra att artskyddsutredningen är på väg fram, tre månader försenad. När kommer artskyddsutredningen att lämna förslag som kan föra det här arbetet framåt så att skogsägarna som väntar får svar?

Vi har också det här med fåglarna. Hur kommer man att hantera fåglarna? Det låter ju som att fåglarna inte ens finns med, och hur ska man då kunna få en helhetslösning på detta så att inte våra skogsägare fortsätter att hamna i kläm?

I detta anförande instämde Björn Petersson (S).

Fru talman! Man blir lite förvirrad när man har tagit replik på ett anförande som hölls för två timmar sedan på grund av att torsdagarna ser ut som de gör. Men jag tror att jag kan tyda mina anteckningar.

Ledamoten tog i sitt anförande upp att regeringen nu tar de nödvändiga stegen för biologisk mångfald och ser till skogsnyttan. Det är också viktigt med frihet under ansvar och rådighet över sin egen skog.

I mitt anförande och även i tidigare replikskiften pratade jag om den lagstiftning och de förordningar som vi har att följa när det gäller skogen. När det kommer till biologisk mångfald och klimatsidan levererar vi inte. Detta är inget fritt valt arbete. Vi har flera gånger nämnt OECD-rapporten som tar upp det svenska skogsbruket, och vi har den fördjupade utvärderingen som tar upp våra svenska miljömål.

Medan den här debatten har pågått har Klimatpolitiska rådet kommit med sin rapport. En av de saker som de säger är att det är bråttom att göra saker i närtid och att regeringen måste lägga fram förslag när det gäller skogen. Det arbete som Miljömålsberedningen har gjort och som ministern i morse hänvisade till när hon var hos oss i utskottet är inte tillräckligt; vi måste göra någonting nu.

Eftersom Elin Nilsson tillhör samma parti som miljöministern och Liberalerna också sitter i regeringen vill jag fråga vad regeringen gör i närtid. Hur ser man till att ta de nödvändiga stegen för biologisk mångfald och för klimatet? Statistiken säger ju att man inte gör det.

Fru talman! Tack, Elin Nilsson, för svaret!

Det är inte meningen att sätta dit ledamoten för vad som har hänt. Jag har knappt hunnit läsa det själv, men jag studsade på att även Klimatpolitiska rådet tar upp att det som Miljömålsberedningen föreslår inte är tillräckligt. Miljöpartiet som parti tyckte inte heller det och har också lagt en reservation, så för mig var det ingen nyhet. Men nu har vi det också utvärderat.

Det låter väl bra att man tar vidare de förslagen, men jag skulle nog ändå vilja fråga ledamoten igen: Vad gör man mer, till exempel för biologisk mångfald? Hur är det med ersättningsfrågorna gällande skogen – finns det pengar, så att man faktiskt får betalt? Kommer vi att se ett sådant paket?

I klimatfrågan måste det till saker i närtid, och där är skogen en viktig del. När det gäller biologisk mångfald handlar det om sådant som pågår och saker som måste göras i närtid för att vi inte ska förstöra miljö som det tar jättelång tid att återställa. Samtidigt måste vi ha ett hållbart brukande för att vi inte ska slå sönder vår ekonomi. Men vad ligger i regeringens pipeline för att se till att lösa den här trippelhelixen?

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 15.

När vi nu återigen debatterar skogspolitiken kan vi konstatera att det är ungefär samma frågor som hanteras det här året som förra. Det är inte särskilt konstigt. Skog är ett långsiktigt politiskt område. Den nuvarande svenska skogsvårdslagen kom till för lite mer än 30 år sedan. Detta kan upplevas som en ganska lång tid, men för skog som ska växa under närmare hundra år innan den avverkas är det i sammanhanget kort tid.

Det är över huvud taget svårt att utvärdera alla konsekvenser av den förändring som skedde på 90-talet. Den äldre skog som utvärderas utifrån naturvärden i dag är skog som huvudsakligen är brukad under en tid då naturhänsynen var lägre. På 90-talet formulerades den svenska skogspolitiken utifrån frihet under ansvar. Allt tyder på att detta har varit fantastiskt framgångsrikt. Det har gått åt rätt håll vad gäller såväl produktion som naturvärden.

Fru talman! Mycket av debatten som svartmålar tillståndet i svensk skog sker utifrån miljömålet Levande skogar. Huruvida måluppfyllelse är relevant eller inte i en bedömning av tillståndet beror på hur målet är utformat. Vi vill hävda att det är ett faktum att det här målet är felaktigt utformat. Målet går enligt våra myndigheter inte att nå ens om vi upphör med aktivt skogsbruk. Man bör med rätta reflektera kring det här systemfelet och det ineffektiva i hur många tjänstemän och myndigheter som ägnar sig åt att utvärdera ett mål som är felaktigt utformat.

Fru talman! Enligt detta synsätt hävdas att Sverige måste avsätta mer skog från brukande. Men detta baseras, hävdar vi, på missvisande jämförelser med andra länder. Om den skyddade skogen ökar kan resultatet bli hårdare exploatering av återstående områden, vilket vi ser som en dålig lösning. Vi anser att skogen, från Skåne till Lappland, ska brukas hållbart för att stödja biologisk mångfald och skogsproduktion utan att delas upp i strikt skyddade och intensivt brukade zoner.

Vidare hotas privata skogsägares brukanderätt om skyddet utökas, vilket är orimligt både ekonomiskt och rättsligt. Den svenska modellen förutsätter tillit mellan skogsägare och myndigheter. Statens styrning bör vara mindre detaljerad, särskilt med tanke på den stora andelen privatägd skog. Över en fjärdedel av skogen är redan undantagen från aktivt bruk – en hög nivå globalt – och mycket av detta sker frivilligt genom skogsägarnas insatser, vilket är föredömligt. Genom internationella definitioner bör de åtaganden Sverige ingått inte vara något problem. Vi bör rimligtvis kunna uppfylla detta redan i dag utan att ta mer mark ur produktion.

Fru talman! Det händer saker i utredningsväsendet när det kommer till skogen. Sedan förra riksmötet har två utredningar presenterats: ett delbetänkande från den senaste skogsutredningen och ett betänkande från Miljömålsberedningen som fokuserar på hur vi ska handskas med ny EU-lagstiftning.

Från Sverigedemokraternas sida välkomnar vi delbetänkandet från skogsutredningen. Den föreslår bland annat förenklade krav på avverkningsanmälan och samråd för att underlätta skogsbruk. Detta är positivt. Dagens process är alltför administrativt tidskrävande. Utredningen föreslår även ersättningsrätt vid inskränkningar, vilket skulle innebära avsevärt förbättrade villkor jämfört med i dag. Vidare läggs förslag fram som syftar till att möjliggöra effektivare och mindre konfliktfylld myndighetsprövning.

Det som inte ingick i den här utredningen var artskyddsfrågorna. Dem valde regeringen att placera i en separat utredning internt på Regeringskansliet, vilket har avhandlats i debatten här i dag. Från Sverigedemokraternas sida kan vi enbart beklaga att man valde att göra på detta sätt. Det hade varit bättre att hantera artskyddsfrågorna i den stora skogsutredningen. Det är tyvärr så att skogsfrågorna under den här mandatperioden har hanterats i kanske upp till fyra olika utredningar. Att man fragmenterar processen på det sättet är ingenting som är positivt. Men vi hör från regeringspartierna att den här utredningen är på gång att bli slutförd, och vi väntar naturligtvis spänt på slutsatserna. Förhoppningsvis kan man göra upp med problematiska regelverk vad gäller såväl orkidéer som fåglar.

Från Sverigedemokraternas sida har vi ett konstruktivt samarbete med regeringen, men vi har inget organiserat samarbete på det skogspolitiska området. Om vi inte finner att utredningen är perfekt genomförd och inte är nöjda med de förslag som kommer av den är vi därmed naturligtvis öppna för att gå till de övriga partierna i riksdagen för att försöka formulera förslag som är tillräckligt goda. Men vi får såklart vänta och se vad som kommer ur artskyddsutredningen.

Fru talman! Lika välkomnande är vi inte gentemot Miljömålsberedningens nyligen presenterade betänkande. Sverigedemokraterna står dock bakom betänkandet tack vare en positiv utveckling av slutprodukten. Problemet här är inte hur man i utredningen handskades med direktiven, utan problemet är direktiven till utredningen, vilka härrör från europeisk lagstiftning.

Vi ser det här problemet på många områden i skogspolitiken. Europeiska unionen saknar befogenheter enligt fördragen men har genom miljö- och klimatpolitiken skaffat sig oacceptabla befogenheter på det skogspolitiska området. Det handlar snart om ett tiotal olika lagförslag som direkt eller indirekt påverkar möjligheterna att bedriva skogsbruk i vårt land. Det här är naturligtvis inte acceptabelt. LULUCF-förordningen är ett gott exempel på en direkt kontraproduktiv klimatpolitisk rättsakt som om den genomförs av länderna kommer att försvåra arbetet med omställning och sannolikt leda fram till ökade utsläpp på planeten. Den främsta prioriteringen från Sverigedemokraternas sida är att förändra den här förordningen. Det är betydligt viktigare än att ta reda på hur man ska uppnå det som den anger.

Fru talman! Sverigedemokraterna är ett teknikoptimistiskt parti. I detta sammanhang är möjligheterna till trädförädling viktiga att framhålla. Det pågår numera aktiva insatser på detta område, vilket vi välkomnar. Ett råd för skogsindustrins värdekedja har inrättats, satsningarna på Skogsskadecentrum fortsätter och Sverigedemokraternas initiativ för att bekämpa alm- och asksjukan med hjälp av trädförädling pågår. Detta är en mycket positiv utveckling. När vi hade en miljöpartistisk minister fanns inte tron på teknik på samma sätt, utan lösningen var hela tiden att försöka skydda mer mark – en politik som säkerligen hade varit döden för de här trädarterna. Nu finns hopp även för alm och ask.

I detta anförande instämde Mattias Eriksson Falk (SD).

Fru talman! Grunden för Sverigedemokraternas samarbete med regeringen är Tidöavtalet. Skogsfrågorna återfinns inte i Tidöavtalet. Skogsfrågorna kan kopplas till budget i vissa sammanhang, men när det gäller artskyddsregelverket finns det inget formaliserat samarbete mellan Sverigedemokraterna och regeringen. Vi har ingen insyn i den interna utredningen på Regeringskansliet.

Vi är, precis som Socialdemokraterna, oroliga för att detta dröjer. Det är en viktig utredning, och vi måste få ett mer ändamålsenligt artskyddsregelverk på plats. Vi kan inte ha den situation som vi har i dag. Det riskerar också att bli väldigt höga kostnader om man samtidigt inför rätt till ersättning.

Svaret på frågan är helt enkelt nej. Sverigedemokraterna har ingen insyn i utredningen. Vi avvaktar och ser vad det blir av den. Vi står också helt fria inom ramen för riksdagsarbetet och arbetar för en så ändamålsenlig lagstiftning som möjligt.

Fru talman! Det är den definitivt inte. Om detta är en prioriterad fråga för Socialdemokraterna och man är missnöjd med det som kommer ut av regeringens arbete vad gäller artskyddet är man välkommen att kontakta Sverigedemokraterna! Vi kan sitta ned och komma överens, om det är så att regeringen inte presterar bra på det här området.

Däremot har vi i regel ett gott samarbete med regeringen. Jag tycker att den skogspolitik som har bedrivits under mandatperioden har tagit många steg framåt. Direktiven till skogsutredningen, som vi har fått ett delbetänkande från, pekar i fantastiskt bra riktning, måste jag säga.

Jag har fortfarande ett gott förtroende för att det här ska utmynna i något bra. Men om det inte gör det står Sverigedemokraterna fria, och då kan vi prata även med Socialdemokraterna. Om viljan att prata med Sverigedemokraterna om skogsbrukets bästa existerar hos Socialdemokraterna återstår att se. Det är inte de signalerna jag får från Socialdemokraterna, men vi är beredda att prata med alla partier i riksdagen för att möjliggöra en så bra skogspolitik som möjligt.

Fru talman! Tack, Kajsa Fredholm, för anförandet!

Det är ganska många delar här som jag skulle vilja lyfta. Det låter på Kajsa Fredholm i anförandet som att skogar formas av sig själva på något vis. Kajsa Fredholm räknar bort den mänskliga påverkan, i alla fall den positiva mänskliga påverkan. En skog formas ju av skogsägaren. Skogen blir inte som den blir bara för att den står där. Det är faktiskt markägare som sköter sina skogar.

Just den biten kring ägandeperspektivet hörde vi ingenting om i anförandet från Kajsa Fredholm. Vänsterpartiet har en historia kring hur man ser på ägande och privat ägande. Är det månne detta som ligger bakom även här?

Det är möjligt att jag lyssnade för dåligt, men ett ord som jag inte hörde över huvud taget i anförandet var ordet bioekonomi. Det handlar alltså om att använda sig av det som skogen ger. Jag kunde i alla fall inte höra det ordet.

Kajsa Fredholm pratade om trakthyggesbruk, om hur vi skulle komma bort från det och om att staten då skulle komma in med ekonomiskt stöd. Då måste jag fråga Kajsa Fredholm: Var ska de pengarna hittas? Här handlar det inte bara om ekonomiskt stöd till skogsägare. Här är det en hel bransch som måste ställa om. Det gäller skogsentreprenörer. Det gäller dem som kör timmerbilar. Det gäller sågverk, pappersbruk och så vidare. Hela industrin måste ställa om, för den kommer inte att få tillräckligt med råvaror. Var ska Kajsa Fredholm hitta dessa pengar om vi ska göra så som Vänsterpartiet önskar?

Fru talman! Ja, när det gäller vad som är ett hållbart skogsbruk tror jag inte att vi kommer att bli överens. Där får vi vara överens om att vi inte är överens. Så enkelt är det.

En tidigare statsministern har sagt: Den som är satt i skuld är icke fri. Om vi ska låna pengar för att klara den omställning som Kajsa Fredholm nämner kommer kommande generationer att få ett rent elände med att hantera den enorma skulden. Det innebär en enorm skuld om vi ska låna så mycket som faktiskt behövs för att ställa om på det sätt som Kajsa Fredholm nämner.

Leta upp den finansminister som faktiskt klarar att få fram de pengarna och som klarar att hantera detta! Jag tror inte att Kajsa Fredholm kommer att hitta den, kanske inte ens – om vi ska vara riktigt ärliga – hos Vänsterpartiet.

De gröna näringarna binder 93 procent av sina egna utsläpp. Det finns ingen annan bransch som binder så mycket av sina egna utsläpp som just de gröna näringarna gör. Därmed ger de ett jättestort värde. Det handlar om detta med att lagra kol, och det är tydligt att Vänsterpartiet och Kajsa Fredholm vurmar för det. Men om vi ska ställa om handlar det inte bara om att lagra kol. Då handlar det även om att slå bort kolet och använda sig av material från skogen för att ersätta CO2-intensivt material. Det är omställning på riktigt.

Då är återigen frågan: Hur ska vi klara det om vi ska dra ned på skogsbruket och om vi inte ska avverka? Om vi inte kan använda materialet från skogen, vad ska vi då använda?

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation 20 om artskydd, rådighetsinskräkningar och ersättning. Jag ställer mig naturligtvis bakom alla våra reservationer, men som vi brukar säga: För tids vinning är det en som man får välja ut.

Att äga och bruka och skog i Sverige har historiskt setts som en väldigt trygg investering. Men på senare år har den bilden förändrats. Det är egentligen obegripligt att vi i ett land där äganderätten formellt ska vara grundlagsskyddad befinner oss i en verklighet där privata skogsägare riskerar att bli skuldsatta till följd av statens byråkrati och tolkningar av lagar och regler.

Nu är visserligen flera olika skogsutredningar igång där syftet är att stärka brukanderätten, vilket är jättebra. Jag ser verkligen fram emot det. Den större skogsutredningen har en väldigt bra utredare. Jag känner mig lite mindre säker på vad artskyddsutredningen ska leverera, men den som lever får se.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att nämna någonting om fjällnära skog. I Västerbotten finns en del av den fjällnära skogskedjan.

Jag hör partier säga att fjällskogen är hotad och att den avverkas i stora mått. Det är att vilseleda allmänheten. Den fjällnära skogen är mer än fyra och en halv gånger så stor som hela Stockholms län. Varje år brukas ytor som utgör knappt två Nackareservat, om man inkluderar vattnet.

Det tål också att påpekas att den fjällnära skogen omfattar nästan 3 miljoner hektar. Den största delen är i dag antingen formellt undantagen skogsbruk eller frivilligt avsatt. Och i den kvarvarande, produktiva skogen brukas ytterst begränsade arealer. I de miljontals hektaren bedöms mellan 1 000 och 2 000 hektar bli föremål för någon typ av avverkning varje år, ofta med olika typer av hänsynsåtgärder.

Även i ett rent fantasiscenario där alla avsättningar skulle tas bort skulle det ta tusentals år att bruka sig igenom hela den arealen, och en betydande del av skogen skulle under tiden hinna både dö naturligt och självföryngras. Eftersom avverkningar i Sverige kräver olika typer av hänsyn när det finns naturvärden och eftersom avverkningar kräver återplanteringar tillförs hela tiden ny skog som också växer och åldras.

Fru talman! Med detta sagt vill jag gå tillbaka till frågan om artskyddet. Det är den kanske viktigaste frågan i Skogssverige just nu, och många här inne har debatterat den i dag.

Inventeringar från privatpersoner och olika grupperingar riktas i dag i stor utsträckning specifikt mot mark som har anmälts för avverkning. Ofta söker man efter vanligt förekommande arter som jag skulle säga är juridiskt tacksamma. Det är alltså inte ovanliga arter som söks utan vanligt förekommande arter som kan nyttjas som verktyg i kampen mot privat ägande.

Ja, det låter hårt, men jag kan säga det igen.

Knärot är det kanske mest uppenbara exemplet. Inrapporteringen av individuella exemplar av knärot har ökat med 1 700 procent på ett fåtal år. På ett enda år rapporterades över 350 000 exemplar in, trots att bara minimala delar av landets skogsareal inventerades.

En relativt ny granskning – jag tror att det är skogsprofessorn Peter Holmgren som har gjort den – visar dessutom att en liten gruppering på ungefär 20 personer stod för 52 procent av alla rapporter om knärot kopplat till avverkningsanmälningar, och det under lite mer än ett år. I princip alla rapporter bedömdes också vara ovaliderade.

I praktiken innebär detta att statens generösa delande av privatpersoners anmälningar, som inte är myndighetsbeslut, kombinerat med att vanligt förekommande arter är fridlysta har gett ungefär 20 privatpersoner, som på inget sätt strävar efter balans mellan ekonomi, jobb, export, klimatnytta och naturhänsyn, möjlighet att utöva en närmast myndighetsliknande makt över 300 000 skogsägare.

Det är detta pågående missbruk som drabbar svenska skogsägare som vissa partier vill cementera genom domedagsretorik om till exempel fjällskogens förestående utarmning, som bara existerar om man bortser från verkligheten. Det står naturligtvis de partierna fritt att bygga upp fantasivärldar och att radikalisera likasinnade på bekvämt avstånd från den oborstade landsbygden. Resten av Sverige, regeringen inkluderad, behöver och bör inte spela med i den farsen.

Det är som sagt oroväckande tyst om artskyddsförordningen. Den skulle komma till nyår och är fortfarande gömd innanför Regeringskansliets väggar. Inte ett ljud har hörts om vad man har kommit fram till än så länge. Men förra sommaren gjorde miljöministern ett uttalande i ett pressmeddelande där hon sa: Bara när det är nödvändigt att skydda de allra mest skyddsvärda arterna och där den samlade nationella populationen kan förväntas påverkas märkbart negativt av det specifika ingreppet bör de nationella fridlysningsbestämmelserna kunna medföra avsevärt försvårande rådighetsinskränkningar.

Det betyder på byråkratsvenska att det bara är de arter som är mest skyddsvärda och ovanliga som ska kunna förhindra skogsbruk. I presstexten tas även knäroten upp som exempel på en art som med hjälp av utredningen inte ska hindra skogsbruk, fru talman. Det är bra så.

Men ingenstans pekar man på att det här även ska gälla vanligt förekommande fåglar. I dag tillåter staten att du skjuter tjäder. Men om du vill bruka din egen skog och om det råkar förekomma spelande tjädrar på den platsen kan staten faktiskt försätta dig i ekonomiskt fördärv. Det är minst lika orimligt som att en vanlig liten knärot gör att du inte får avverka din skog och blir utan ersättning.

Frågan är hur mycket skattepengar som ska hällas på skydd av arter som är vanligt förekommande. Om inte reglerna om fåglarna ses över kommer vi inte heller att få ett mer rättssäkert skogsbruk i Sverige. Då spelar det ingen roll att miljöministern säger att hon ser fram emot att Sveriges skogsägare ska känna sig trygga framöver. För då, mina vänner, är kejsaren likväl naken.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 mars.)