Fru talman! Jag är, som ni kommer att höra i mitt huvudanförande senare, ganska bekymrad över att ledamoten och hans parti vill införa LIV, som han också nämnde i sitt anförande. Jag är också mycket bekymrad över statsministerns uttalande där han menade att föräldrar inte vill hjälpa sina barn. Jag delar absolut inte den uppfattningen.

Jag vill gärna citera ur Föreningen Sveriges socialchefers remissvar om LIV: ”Samhällsekonomiskt är det mycket svårt att se hur ett tvingande av att ta emot öppna insatser skulle vara effektivt och lösa problemet med avsaknad av samtycke. Allt förändringsarbete behöver utformas med både motivation och med samtycke som nyckelprincip. FSS analys av varför socialtjänsten i för stor utsträckning avslutar utredning utifrån att samtycke saknas, är att det tyvärr handlar om resurser och förutsättningar. När inflödet till socialtjänsten är stort och behoven större än resurserna finns inte möjligheten till den ihärdighet, uthållighet och det motivationsarbete som skulle behövas från socialtjänstens och andra viktiga samhällsinstansers sida. Att tro att tvång då är lösningen på detta är orealistiskt.”

Min fråga är: Är ni verkligen intresserade av att se till att föräldrar får det stöd som de behöver, eller är ni bara ute efter att straffa föräldrarna?

Fru talman! Det handlar alltså om att föräldrar som inte tar emot stöd eller tackar nej till en insats från socialtjänsten ska kunna bli skyldiga att betala vite. Det är ett förslag som kommer nu när vi är i färd med att införa den stora reformen, den nya socialtjänstlagen.

Det finns en risk för att man avskräcker föräldrar från att söka hjälp. Jag vill fortsätta att citera ur Sveriges socialchefers remissvar: ”Under de senaste decennierna har socialtjänsten, skola och psykiatri fått utstå hårda kostnadsbesparingar som snävat in socialtjänstens och andras möjligheter att göra just det som många företrädare för barns rätt, bland annat Maskrosbarn, efterfrågar – att samhället agerar. Samtidigt har samhällsutmaningarna ökat i form av gängkriminalitet, psykisk ohälsa och fler barn som inte klarar skolan.”

Som jag ser det blir detta att lägga ansvaret på enskilda föräldrar och dessutom avskräcka dem från att söka hjälp eftersom det finns ett hot om vite. Det är ju politiken som inte har tagit sitt ansvar att se till att det finns tillräckligt med resurser för att vi ska kunna få det motiverande och tillitsbyggande arbete som vi behöver. Den nya socialtjänstlagen öppnar upp för det, men här kommer i stället ett skott från sidan om att straffa föräldrar. Det är ju det man gör.

Detta riskerar att avskräcka föräldrar från att söka hjälp, och dessutom innebär det att politiken inte behöver ta ansvar för de misslyckanden man har haft innan. Tycker ledamoten att detta är ett ansvarsfullt sätt att agera i en så allvarlig fråga?

Fru talman! Vi debatterar i dag betänkandet SoU19 Barn och unga inom socialtjänsten. Sverigedemokraterna står givetvis bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till vår reservation nummer 13.

Alla barn borde få en trygg och säker uppväxt, men tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. När det sätts in stödinsatser som rör barn måste barnens bästa alltid stå i fokus. Socialtjänstens uppdrag är bland annat att erbjuda hjälp och stöd för att skapa en trygg uppväxtmiljö och förebygga social problematik.

Vi vet att effekterna av detta arbete inte syns förrän långt senare, men det gör inte arbetet mindre viktigt. Tvärtom är det avgörande för att ge enskilda barn och unga ett verktyg för framtiden och vuxenlivet. Målet är, och måste alltid vara, att barn ska få växa upp i goda förhållanden och skyddas från kriminalitet, missbruk och hedersrelaterat våld. Samhället har ett ansvar och måste aktivt arbeta för att upptäcka och skydda de barn och unga som far illa.

Fru talman! Det offentliga har genom socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att skydda och hjälpa barn. Men det räcker inte alltid till. Ibland kan ideella organisationer och föreningar göra ett nog så bra arbete, och ibland till och med ett bättre arbete.

Flera organisationer som arbetar för barns bästa ger ett ovärderligt stöd, till exempel Bris, som erbjuder hjälplinjer och stöd vid våld och insatser för att motverka psykisk ohälsa. Vi har Ecpat, som bekämpar sexuell exploatering av barn genom anmälningsfunktioner och samverkan med polis. Maskrosbarn är en organisation som stöttar barn till föräldrar med missbruk eller psykisk ohälsa genom samtal, gruppstöd och stärkande aktiviteter.

Dessa och andra ideella organisationer är ofta beroende av gåvor och bidrag. Med tanke på deras viktiga arbete har Sverigedemokraterna och regeringen i budgeten förlängt den tillfälliga satsningen och tillför ytterligare medel till ideella barnrättsorganisationer under de närmaste tre åren.

Fru talman! Barn i behov av samhällsvård kan placeras i jour- eller familjehem, där familjer tar emot dem antingen tillfälligt eller långsiktigt. Dessa hem utses av kommunens socialtjänst. Enligt lag ska socialtjänsten anmäla till Ivo om fler än tre barn placeras i samma hem. Men det finns ingen övre gräns för hur många barn som samtidigt får bo i ett och samma familjehem. Om flera kommuner placerar barn i samma hem kan ansvaret gentemot Ivo missas, vilket gör det svårt för den enskilda kommunens socialtjänst att säkerställa att placeringen faktiskt är lämplig för det enskilda barnet.

När barn omhändertas är syftet att de ska få en tryggare tillvaro med omsorg, stöd och familjekänsla.

Dagens regelverk är otillräckligt. Vi behöver ett mer kvalitetssäkrat system – detta för att säkerställa statistik och registrering av hur många barn ett familjehem faktiskt har placerade hos sig. Utredningen om barn och unga i samhällets vård föreslår att Ivo ska upprätta ett register över familjehem. Sverigedemokraterna ser detta som ett viktigt första steg mot en tryggare och mer fungerande placeringsverksamhet.

Fru talman! Barn som placeras i samhällets vård har det ofta svårt i skolan. Enligt Socialstyrelsens rapport Individ- och familjeomsorg – Lägesrapport 2024 var endast hälften av dessa barn behöriga till gymnasiet vid 17 års ålder. Detta kan jämföras med 85 procent av icke-placerade barn. Vid 20 års ålder hade mer än 80 procent av de icke-placerade en treårig gymnasieutbildning medan endast 45 procent av de placerade hade det. Resultaten har sett ungefär likadana ut i flera år.

Skolmisslyckanden bland placerade barn beror ofta på deras tidigare utsatthet, luckor i skolgången, stress och låga förväntningar.

En framgångsrik modell har varit ett djupare samarbete mellan skola och socialtjänst för att följa upp de placerade barnens skolgång. Vi har också de skolsociala teamen, som visat sig fungera väl. I vissa kommuner där man har arbetat med exempelvis Skolfam, en satsning för barn i familjehem, har man sett goda resultat.

Detta visar att resultaten går att förbättra, och forskning visar att godkända skolresultat har en stor skyddande effekt för dessa barn. Socialstyrelsen har också, tillsammans med Specialpedagogiska skolmyndigheten och Skolverket, utvecklat ett särskilt stöd för socialtjänsten just för att säkerställa kontinuerlig skolgång för barn som byter skola vid placering.

Det behöver vidtas åtgärder för att säkerställa att barn som är placerade i samhällets vård får det stöd som krävs för att de ska klara skolan och skapa goda förutsättningar inför vuxenlivet.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att hälsa Helene Odenjung hjärtligt välkommen till socialutskottet. Tack för ett mycket bra anförande!

Jag noterade att ledamoten hänvisade till den nya socialtjänstlagen och kravet på evidens och beprövad erfarenhet. Jag tror att vi är många som är glada över att den skrivningen finns med så att ungdomsvård och andra sociala insatser, precis som hälso- och sjukvården, ska ha det kravet.

Samtidigt blir jag lite brydd när jag läser Tidöavtalet, som Liberalerna har skrivit under. Där står det att LVU oftare ska användas för att tvångsomhänderta barn. För mig blir det lite märkligt att ha som självändamål att öka antalet tvångsomhändertaganden när vi vet att det är väldigt dålig prognos för de barn som blir tvångsomhändertagna.

Vi vet också att det finns situationer där man måste tvångsomhänderta barn, men det finns ju så mycket vi kan göra långt innan. Min förhoppning är att den nya socialtjänstlagen ska innebära att det inte behöver gå så långt som till tvångsomhändertaganden.

Jag är därför nyfiken på ledamotens syn på den skrivning som finns i Tidöavtalet kontra det som nu har hänt på socialrättens område med den nya socialtjänstlagen. Gäller skrivningen i Tidöavtalet fortfarande?

Fru talman! Jag håller helt med ledamoten. Det är en utopi att tro att vi inte kommer att behöva tvångsomhändertaganden. Men jag har ändå ambitionen i mitt politiska liv att bidra till att färre barn råkar illa ut. Färre barn ska behöva tvångsomhändertas. Det ska aldrig vara penningbrist eller någonting annat som hindrar att en kommun gör det man måste göra. Men jag tycker att det är sorgligt om man använder LVU och tvångslagstiftning som något att helt lättvindigt svinga med i den politiska debatten om kriminalitet eller brottslighet.

Jag tycker att vi måste jobba förebyggande, precis som ledamoten sa. Jag tror att vi egentligen är helt ense. Ledamoten kanske skulle kunna ta ett prat med sina partikamrater som har tecknat avtalet och höra hur det faktiskt ligger till? Jag tycker verkligen att vi är skyldiga att jobba mer förebyggande för att se till att barn inte hamnar i en situation där de måste tvångsomhändertas. Målet måste vara att barn ska må så bra som möjligt och att vi ska vara så tidiga på bollen som möjligt för att ordna upp hopplösa situationer innan de inträffar.

Herr talman! Vi i Vänsterpartiet vill att barn i alla skeden i livet ska veta att vi som samhälle håller dem i handen och att vi i vuxenvärlden alltid har deras rygg, just för att de är barn med helt egna rättigheter och med extra starkt skydd.

Den som haft möjligheten att vara nära ett barn, som anhörig eller på annat sätt, har kanske på djupet fått se vad ett barn verkligen är och uppleva den helt ovillkorliga kärlek man kan känna till en liten individ som möter världen med öppna armar och en naturligt naiv nyfikenhet. Under livets gång kan och kommer det oskyldiga barnet att växa upp och möta livets svårigheter – ibland i det lilla och ibland i det verkligt stora. För vissa barn kan en borttappad nalle vara den första erfarenheten av att mista något man håller kärt. För andra barn kan pappas våld mot mamma vara den första erfarenheten av riktig rädsla, kanske rent av svåra trauman. Barns uppväxtvillkor är förskräckande olika.

Herr talman! Inga barn föds kriminella eller väljer utsatthet. Det är resultatet av livets djupaste orättvisa. Politikens och samhällets roll är att minska effekterna av denna orättvisa.

I en debatt förra veckan ville socialminister Camilla Waltersson Grönvall inte svara på varför regeringen inte inför strategin mot våld mot barn. Däremot var hon inte sen att berätta om en hel del annat de faktiskt gör. Hon sa att vi kanske aldrig har gjort så stora förändringar som nu. Då vi i Vänsterpartiet har varit starkt drivande i flera av de förändringar som sker är jag benägen att hålla med.

Vi står inför att införa en helt ny och väldigt efterlängtad socialtjänstlag. Om bara några veckor ska den stora utredningen om barn- och ungdomsvården presenteras. Vi har dessutom blivit lovade att vi snart ska få förslag på en ny lag där barnets rätt ska bli rådande när det kommer till LVU.

Regeringen har helt rätt när de säger att de aldrig gjort så stora förändringar som nu – men dessvärre också ibland i helt fel riktning. Jag tycker att det är ganska märkligt att man samtidigt som vi står inför att ta del av en utredning som har tillsatts på grund av informationen om de fruktansvärda övergrepp och den vanvård som framkommit på Sis stiftar lagar om ökade befogenheter mot barn som i dag är placerade innan vi kan garantera deras säkerhet.

Samtidigt som vi slår oss för bröstet och säger att barns rätt ska vara ett eget rekvisit för att stärka barns rättigheter vid tvångsplacering är regeringen i full färd med att bygga fängelser där andra barn ska låsas in, buras in på vuxnas villkor. Att det i sig kränker barns rätt är illa nog, men att det riskerar att minska möjligheterna för dessa barn att få tillgång till utbildning är mycket allvarligt. Vi vet ju att utbildning är en av de viktigaste insatserna för att barn ska kunna starta ett nytt liv. Vad finns det för framtid för dessa barn då?

Jag måste erkänna att det nästan övergår mitt förstånd att regeringen, som så stolt vill införa den nya socialtjänstlagen, samtidigt vill införa LIV. Med den vill man bland annat ge vite till föräldrar som säger nej till insatser från socialtjänsten och kunna sätta fotboja på barn. Att dessa krav i sig med all säkerhet inte kommer att ge effekt, eftersom tvång mycket sällan leder till positiv förändring, är illa nog. Men att man med det här riskerar att skrämma bort föräldrar från att söka hjälp från socialtjänsten är direkt farligt.

Tyvärr kan listan göras historiskt lång om vi lägger till utvisningar och splittring av familjer, hotet om att begränsa försörjningsstöd för barnfamiljer och att allt fler barn blir vräkta. Det är helt centralt att se alla dessa förändringar i deras helhet. Faktum är att de felsteg vi tar med barn i utsatthet i dag kommer att bli socialtjänstens problem i morgon.

Herr talman! Gentemot den som nu tänker att det behövs hårdare tag och mer muskler måste vi i politiken vara helt transparenta med vad barn har fått för hjälp förut. Vi måste erkänna att politiken i årtionden har misslyckats med att bygga ett robust system för barn i utsatthet. Däremot har politiken lyckats ganska bra med att försvåra det. I ärlighetens namn finns det ingen fungerande barn- och ungdomsvårdskedja i dag, och kanske har det heller aldrig riktigt funnits.

Vi har en mycket mörk historia när det kommer till såväl placerade barn som barn inom psykiatrin. Socialtjänsten har under lång tid fått i uppdrag att ta hand om allt som politiken inte vill ta i med tång men varken fått verktyg eller resurser att mäkta med. Politiken har till och med öppnat för kriminella aktörer att ta hand om våra mest utsatta barn. Ibland kan jag tänka att det måste vara de absolut mäktigaste människorna i världen som arbetar i detta kraftigt haltande system och ändå lyckas hjälpa så många barn och unga till ett bättre liv. Det är det, trots allt vi säger här i dag, faktiskt många som får.

Min poäng är att vi måste se vilka stora brister vi har för att förstå varför det inte alltid går bra. Vi har sedan alltför många år tillbaka sakta men säkert dragit undan mattan för samhällets mest utsatta. Det är ett faktum som slår stenhårt mot barn. Men nu riskerar vi att bygga ett system där barn ska betala priset för att vi vuxna inte har gjort det vi ska.

Att hålla barn i handen och visa att man under deras uppväxt har deras rygg innebär att bygga robusta system för omtanke om deras välmående, att vi ser dem och att vi agerar när de behöver det. Så ser det inte ut i dag.

Vi i Vänsterpartiet vill att politiken satsar på välfärden ur ett barns perspektiv. Att säga att vi under barnens uppväxt har deras rygg betyder att vi har modet att stå kvar även när de faller och att vi inte viker en tum från att barn ska ha särskilda rättigheter som inte får kränkas ens när de gör fel.

Vi vill därför att samhällets barn- och ungdomsvård ska utgå från barns behov men ha som tydligt mål att de ska komma tillbaka innanför samhällets ramar och regler. Vi vill att socialtjänstens arbete ska prioriteras upp och ges den vikt det faktiskt har för att hjälpa barn i utsatthet.

Det bör finnas en vårdkedja som sluter tätt från första tecknet på att ett barn inte mår bra tills vi har fått upp barnet helt på banan igen. I betänkandet har vi också förslag om nya placeringsformer för barn och unga med beroende och psykisk ohälsa. Jag vill därför yrka bifall till reservation 16.

Vi står mitt i ett paradigmskifte. Som jag beskrivit kan man gå åt två olika håll. Vi kommer inom kort att fatta beslut om en helt ny socialtjänstlag som kan ge oss en stor chans till kulturförändring. Vi kan gå mot att arbeta förebyggande och relationsskapande med professionens kompetens i spetsen. Vi vill verkligen att detta arbete ska ges en verklig chans. Därför ger vi lite andrum för att det ska ske innan vi fortsätter driva på med stora ändringsförslag. Jag önskar verkligen att regeringen kunde göra detsamma.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Miljöpartiets reservation 7 under punkt 5. Vi står givetvis bakom även de andra reservationer vi har.

Jag tänkte börja med att prata om något som jag tror är viktigt när det gäller det förebyggande arbetet. Ju bättre stöd vi har runt ett barn, från dess födelse till dess vuxenår, desto mindre insatser från socialtjänsten behöver vi använda oss av.

Ett barns förutsättningar att klara sig och, omvänt, risk att hamna snett – i drogproblematik, kriminalitet och psykisk ohälsa – när det växer upp bygger väldigt mycket på att det finns många lager runt barnet, många skal av skydd. Det handlar om allt från den närmaste familjen och föräldrarna till den större släkten, vänner och bekanta man får, bostadsområdet man växer upp i och skolan man går på. Det finns väldigt mycket runt ett barn som när allt fungerar tillsammans ger de bästa förutsättningarna för barnet att växa upp och lyckas väl i livet. Men när dessa skal, i synnerhet de närmaste, är skröpliga eller rent av obefintliga ökar risken för ett barn att hamna snett. Och om alla lagren är skröpliga är risken tyvärr stor.

Vad jag försöker säga med detta är att arbetet med stöd för barn och unga bygger på en helhet som man måste se till. Det är klart att kommunerna har en stor roll i det hela. Vi kan jobba på alla sätt och vis för att åstadkomma till exempel en kommun eller en stad utan segregation och utanförskap och utan en stark boendesegregation. Vi kan se till att jobba för att ha en bra och välfungerande kommunal skola i alla områden där barnen är. Vi kan se till att jobba på många olika plan med att säkerställa att våra barn och unga har tillgång till en meningsfull fritid, med civilsamhället runt omkring där man kan få många förebilder. Om allt detta finns på plats minskar risken för att barnen ska hamna snett.

Jag ser jättemycket fram emot den förebyggande socialtjänstlagen som kommer att komma. Detta var ett arbete som inleddes när vi satt i regering. Det är ett väl genomarbetat förslag som nu kommer fram. Sedan har vi självklart våra åsikter om och synpunkter på slutprodukten, men detta är ändå något som många av oss ser positivt på.

När det gäller stöd till barn instämmer vi för det första i det som Socialdemokraterna har skrivit kring att det finns ett behov av att stärka familjehälsovården och i synnerhet av ett nytt stöd för riskfamiljer. Jag tror att det är ganska viktigt att fånga upp dem under barnets första tusen dagar.

Sedan skulle jag vilja rikta lite fokus på familjehemsplacering. När man hamnar i den situationen att man behöver placera ett barn är det otroligt viktigt att barnet kan få ett starkt och bra stöd. Här tror jag väldigt mycket på familjehemmens roll. Men vi ser hur kommun efter kommun kämpar och har svårt att till exempel hitta familjehem och att få den kontinuitet som behövs. Här behöver vi satsa mer på att stödja och stärka de familjehem vi har.

Därför har vi i Miljöpartiet lyft en hel del förslag kring just detta, för att kunna säkerställa att en familjehemsplacering fungerar väl från början. Vi vill nämligen kunna ge familjehemsföräldrar tid och möjlighet att ge barnet en trygg anknytning från början. Därför skulle vi vilja se till exempel att föräldrapenningens regelverk ses över så att familjehemsföräldrar får möjlighet att utöver ersättningen från kommunen ta ut föräldrapenning för att kunna vara hemma med ett placerat barn på samma sätt som när ett barn föds eller adopteras in i en familj. Detta bör gälla även barn i skolåldern, då betydelsen kanske är ännu större av att tid läggs på anknytning – om det inte fungerar kan nämligen erfarenheterna av brusten anknytning misstänkas vara förvärrande.

Familjehemmen måste också få ett bättre stöd än de har i dag. Vi hör många vittnesmål från familjehem om hur svårt det är att få stöd och handledning från kommunerna. Vi skulle vilja se att man skjuter till resurser för att familjehemmen ska få det stöd de behöver.

Familjehemsplacering är inte bara ett sätt för kommunen att hantera barn som inte kan bo med sin vårdnadshavare. Det är också ett oerhört viktigt verktyg för att förebygga ohälsa, psykisk ohälsa, kriminalitet och utsatthet senare i livet. Att på allvar satsa på familjehemmens ersättningar och stöd är en direkt investering i barns mående och en besparing för samhället. Varje krona som investeras i trygga placeringar för att ge barn de bästa uppväxtvillkoren kommer att betala sig i längden i form av minskade utgifter för samhället men först och främst ett minskat mänskligt lidande. Därför vill vi se ett större statligt ekonomiskt ansvar för familjehemsplaceringarna.

Jag ska också nämna HVB-hem lite kort, för jag känner stor oro över den HVB-hemsmarknad vi har i dag, med alla privata aktörer. Det har kommit en hel del olika rapporter och granskningar gällande detta. Här tror jag att vi behöver göra ett omtag på många sätt för att stärka det stöd som blir nästa steg när familjehemsplacering inte räcker till. I synnerhet måste vi – här delar jag Socialdemokraternas uppfattning – jobba med ett återtagande i offentlig regi av HVB-hem för barn som redan har hamnat i kriminalitet.

Sedan vill jag lyfta utredningsbetänkande SOU 2023:66, För barn och unga i samhällsvård. Jag tycker att utredningen har presenterat otroligt många bra slutsatser – det är en väldigt väl genomförd utredning. Jag tycker verkligen att det är angeläget att man går vidare och ser till att genomföra det som kan genomföras. Det finns en del utredningar kring ett antal av förslagen, men jag hoppas att det inte innebär att de redan presenterade förslagen blir vilande.

Barn och unga inom socialtjänsten

Det sista jag vill säga handlar om barnfattigdomen. Någonstans är ekonomin också ett av de här skalen kring ett barn. Därför tycker jag att det är lovvärt att arbeta för en nollvision när det gäller barnfattigdom. När familjen runt omkring har de ekonomiska möjligheterna att ta hand om barnet och barnet får möjlighet att vara med till exempel när vännerna har olika fritidsaktiviteter och annat får barnet en positiv uppväxt; ekonomin spelar en stor roll. Här behöver vi jobba för att stärka barnfamiljerna på flera olika sätt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 mars.)