Anders W Jonsson (C) svarade Karin Rågsjö i en replik om Ökad kontroll i hälso- och sjukvården i debatten ”Protokoll 2022/23:51 Onsdagen den 25 januari” den 25 jan 2023.
Karin RågsjöV· i en replikJag är glad för att Vänstern och Centerpartiet i Stockholmsregionen har ett samarbete. I går flöt det in 2 miljarder till akutsjukvården och primärvården. Det hurrar jag för, och det kan ledamoten också hurra för. Det…Herr talman! Vi har ett antal stora problem i den svenska hälso- och sjukvården. Jag håller med Karin Rågsjö om att ett av dem är ojämlikheten. Det kanske allra största problemet är den ojämlika fördelningen av hälsa. Man brukar ofta säga att det skiljer tio år i förväntad livslängd här i Stockholmsområdet mellan den röda tunnelbanans båda ändpunkter. Vad gäller sjukdom efter sjukdom vet vi att de framför allt drabbar dem som är socioekonomiskt utsatta, har en låg utbildning, är arbetslösa eller är födda i ett annat land.
Det här är ett riktigt allvarligt problem i Sverige, och det måste vi göra något åt. Här handlar det framför allt om åtgärder som utjämnar skillnaderna vad gäller utbildning och ger fler möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, men det gäller också att se till att det finns goda möjligheter att till exempel använda sig av tolk när man kommer till hälso- och sjukvården.
Herr talman! Det handlar inte bara om skillnader i underliggande hälsa. Ett lika stort problem är skillnaderna i tillgång till sjukvård, skulle jag säga. Då pratar jag inte om den marginella företeelse som vi har debatterat i snart en timme, nämligen de privata sjukvårdsförsäkringarna, utan att tillgången till offentligt finansierad sjukvård inte är jämlikt fördelad. Om man söker sig till akutmottagningen har man betydligt större förutsättningar att snabbt få rätt vård om man talar god svenska och har en akademisk utbildning än om man är socioekonomiskt utsatt. Inte heller när det gäller tillgång till specialistläkarbedömningar, det vill säga det man remitteras för, är Sverige ett jämlikt land.
Vi har även skillnader på det området. Det är de som är välutbildade och har arbete som har lättare att få tillgång till den offentligt finansierade och offentligt producerade sjukvården. Där har vi ett jätteproblem.
Man kan fråga sig: Vad beror det på? Det är i stort sett gratis för vem som helst att söka sjukvården. Jo, det allvarliga problemet i svensk sjukvård är nämligen köerna. Oavsett om det handlar om brödköer i Leningrad eller vårdköer i Sverige är det den som har kontakter eller kontanter som tar sig fram.
Jag minns ett besök i en svensk medelstor stad där man nyss hade startat en akutmottagning på kvällarna. Den byggde på att man kunde komma dit, man betalade 1 000 kronor och så fick man träffa en läkare direkt. Det var fantastiskt.
Det var förstås läkarna på sjukhuset som extraknäckte på mottagningen. Jag ställde frågan till den som drev mottagningen: Tusen spänn för ett läkarbesök, vem är det som har råd att betala det? Det måste ju vara de som bor där uppe på gräddhyllan, har höga löner och goda förmögenheter.
Nej, nej, sa han som ägde mottagningen. Advokaten och ingenjören har alltid bra kontakter med överläkarna på sjukhuset. De har inga problem att ta sig fram till den offentligt finansierade vården. Den som kommer hit är den ensamstående mamman som har suttit hela dagen i telefonkö för att få komma fram med sin treåring till hälsocentralen. Det är hon som inte får en tid på grund av köerna. Det är hon som kommer hit och får betala 1 000 kronor.
Herr talman! En av de viktigaste orsakerna till att vi har en ojämlik fördelning av den offentligt finansierade och offentligt producerade sjukvården är just den bristande tillgängligheten. När det handlar om köer gäller det att ha kontakter eller kontanter för att ta sig fram.
I stället för att fokusera på det väljer nu vänstersidan att fokusera på en marginell företeelse, skulle jag vilja säga, nämligen det faktum att det finns ett antal arbetsgivare i Sverige som har valt att teckna privata sjukvårdsförsäkringar för sina anställda.
Det är en villfarelse att det är rika människor i Djursholm som tar upp sin tjocka plånbok och betalar för en sådan försäkring. Det är definitivt inte den kategorin. Det är de arbetsgivare som ser att de inte kan vara utan sina anställda under tre, fyra, fem eller sex månader i väntan på en operation. Det är de som väljer att teckna den här typen av kontrakt.
Om, och jag säger om, förslaget från den förra regeringen skulle ha gått igenom skulle det inte ha minskat ojämlikheten i sjukvården utan snarare tvärtom. Det skulle ha fått till effekt att köerna hade blivit längre.
Det är helt enkelt beroende på att vi har ett antal privata vårdenheter som har en större kapacitet än den som de har kontrakt upphandlade för från den offentliga sektorn. Den lediga kapaciteten kan de i dag och har sedan många år tillbaka kunnat använda gentemot de privata försäkringsbolagen.
Det, herr talman, minskar köerna. Det är precis som jag tidigare tog som exempel. Om någon i kön för att få höften opererad i Gävle har sådana som står före i kön som har privata sjukvårdsförsäkringar försvinner de till Sophiahemmet. Det gör de facto att den som inte har en privat sjukvårdsförsäkring kommer längre fram i kön och inte tvärtom.
Det är därför som jag har yrkat avslag på liknande förslag 2010, 2014, 2018 och nu efter valet 2022. Man blir nästan tårögd när man hör Fredrik Lundh Sammeli beskriva vilka enorma utredningsresurser som den förra regeringen lade på att plocka fram förslaget. Det var något som enbart var till för att använda som en valpamflett i valet för att slippa diskutera sjukvårdens riktigt stora problem.
Första gången jag stötte på det var valrörelsen 2010. Då försökte dåvarande partiledaren Mona Sahlin att göra en kampanj på att 2010, efter fyra år med alliansregering, var året där arbetarens son inte längre ens fick sitta i samma väntrum som direktörens dotter. Det påstods vara så på en enhet här i Stockholm.
Jag var tvungen att åka dit för att se hur det såg ut där man hade ett väntrum för direktörens son och ett annat för arbetarens dotter. Det var förstås inte på det viset. Däremot var det så som Karin Rågsjö flera gånger har påpekat har i talarstolen, nämligen att på den privata vårdenheten måste man hålla reda på vem som ska betala besöket. Är det Stockholms läns landsting, som det var på den tiden, är det en privat vårdförsäkring, eller är det en utländsk medborgare som ska betala direkt ur egen ficka? Det är inte så konstigt.
Återigen får jag yrka avslag på förslaget från regeringen. Det är bra att vi återigen har en majoritet i riksdagen för att göra det. Min förhoppning är att det måste vara sista gången som vi diskuterar den här formen av pseudoförslag.
Det vore så bra om vi kunde använda alla Regeringskansliets utredningsresurser till att lösa de verkliga problemen i den svenska sjukvården. Det finns gott om verkliga problem att lösa i sjukvården, herr talman.
Herr talman! Anders W Jonsson och jag har diskuterat det här flera gånger. Snart börjar det kännas som att det är dags för en turné runt Sverige i denna fråga. Men nu till allvaret.
Centerpartiet driver ibland en väldigt bra politik. Men när det gäller den här typen av marknadsfrågor är ni fullständigt kompromisslösa och också lite döva, om jag får uttrycka mig så, herr talman. Det kanske var lite fräckt.
Det måste vara mer kontrollerande, precis som ledamoten sa här, av de vårdcentraler en masse som har två olika dörrar med samma kapacitet. Det är inte min upplevelse att det finns en överkapacitet. Det låter som om det finns tomma lokaler där läkarna sitter och undrar vad de ska göra. Jag har inte stött på det någonstans, varken i Stockholm eller i Norrbotten.
För mig är det väldigt märkligt att partier inte vill fundera på detta med vårdcentralerna som subventioneras och har avtal med regionerna. Vi subventionerar de försäkringspatienter som kommer dit. Jag tycker inte att det känns okej. Man måste titta på det.
Det är nu ganska många som har privata vårdförsäkringar. Det kan jag kanske förstå med tanke på hur vården har utvecklats. Det går inte att säga att det var den förra regeringens fel eller någon annans fel, utan det är en mängd frågor som måste lösas.
Jag funderar fortfarande på varför Centerpartiet, herr talman, inte kan tänka sig en lite mer stringent kontroll, om jag får uttrycka mig så, av de vårdcentraler som har vidöppna dörrar för de privata vårdförsäkringspatienterna och samtidigt har medel från regionerna. Det blir en väldig hopblandning.
Herr talman! Det är en sak som Karin Rågsjö och jag egentligen är överens om. Det är i dag 700 000 patienter i Sverige som har en privat sjukvårdsförsäkring. Vi skulle nog båda väldigt gärna se att vore betydligt färre. Frågan är hur man ska nå det målet.
Mitt sätt att nå det målet är att se till att vi drastiskt minskar köerna i den svenska sjukvården. En stor del av arbetsgivarna till de människorna har valt att teckna en privat sjukvårdsförsäkring därför att det är fullkomligt förödande för deras företag att den anställde ska vara borta inte bara en, två eller tre utan fem, sex, sju eller åtta månader i väntan på besök hos en specialistläkare eller någon annan.
Jag skakar gärna hand med Karin Rågsjö när det handlar om åtgärder för att minska köerna. Man kan tala med de fyra fem riktigt stora vårdgivare, som framför allt inte har den här typen av patienter, och ställa frågan till dem: Skulle ni ha möjlighet att utöka er kapacitet? Då får man från de flesta svaret: Ja, det skulle vi kunna göra.
Vi skulle kunna göra det i ett läge där vi fick långsiktiga spelregler så att vi visste vad som gällde inte bara nästa mandatperiod utan en lång tid framåt. Då har vi möjlighet att göra det beroende på att vi har kompetensen att bedriva sjukvård på ett effektivt sätt. Vi har förhållandevis lätt att attrahera kompetent personal och så vidare. Där har vi en underutnyttjad resurs.
Herr talman! Det är inte så att vi från Centerpartiet är kompromisslösa i frågan, eller för den delen att vi är döva. Däremot ser vi att det här förslaget definitivt inte skulle lösa något problem. Det skulle framför allt skapa ett betydligt större problem.
Alla de privata vårdgivare som i dag har kapacitet har patienter från olika finansieringskällor. De skulle inte kunna ha det, och resultatet skulle bli mindre producerad sjukvård i landet. Det är det sista vi behöver just nu med tanke på att hundratusentals människor står i kö.
Herr talman! Jag är glad för att Vänstern och Centerpartiet i Stockholmsregionen har ett samarbete. I går flöt det in 2 miljarder till akutsjukvården och primärvården. Det hurrar jag för, och det kan ledamoten också hurra för.
Det här är en fråga som inte bara handlar om ledig kapacitet, utan det här handlar om pengar - en enorm marknad. Det finns en otrolig lobbyorganisation. Det vet jag efter ett antal sittningar med Svensk Försäkring och de privata vårdgivarnas organisationer. De är överlyckliga för att förslaget har stoppats. Vi kan fundera över varför de är så överlyckliga. De säger att detta är en framgång för deras påverkansarbete. Det är i hög utsträckning vad det här handlar om, det vill säga att det finns ett enormt kapital när det gäller vårdföretag och försäkringsbolag. Det är inga små verksamheter, och de vill förstås öka sitt flöde av pengar.
Jag är lite förvånad över att just Centerpartiet har svalt betet så lätt. Den här frågan är omgärdad av så mycket lobbying. När frågan flöt upp före valrörelsen kom direkt tusen inbjudningar till diverse sammanhang med vårdföretag och försäkringsbolag.
Det finns något i detta som känns lite farligt. Pengarna och marknaden skjuter fram sina positioner mer och mer, och de lierar sig med politiker. Ser inte ledamoten Anders W Jonsson detta som ett problem?
Herr talman! Jag ska glädja Karin Rågsjö med att berätta om min ideologiska bevekelsegrund. Jag skulle vilja citera en företrädare som kanske står henne lite närmare än jag, nämligen den kinesiske ledaren Deng Xiaoping. Han sa en gång att det inte spelar någon roll om katten är svart eller vit så länge katten fångar råttor. Det är samma inställning som jag och Centerpartiet har vad gäller sjukvård. Det spelar ingen roll om sjukvården är offentlig eller privat så länge det är hög kvalitet och det är lätt att attrahera kompetent personal och framför allt så länge patienterna är nöjda och får ett bra bemötande. Det är ledstjärnan för Centerpartiet, inte huruvida det är ett aktiebolag, en stiftelse eller en offentlig förvaltning. Det viktiga är den vård som produceras.
I det läge Sverige i dag befinner sig i, herr talman, behöver vi så många som möjligt som kan bidra till att producera sjukvård av hög kvalitet med tanke på de köer som finns och som ger förödande resultat, inte minst vad gäller ökade klassklyftor. Där skulle ledamoten Karin Rågsjö och jag finna varandra - att minska klyftorna i den svenska sjukvården. Ett sätt är att avslå propositionen från regeringen.