Fru talman! Vi har nu att debattera diverse olika skolfrågor som finns på vårt område i utbildningsutskottet. Låt mig fokusera på några av dessa. Vi börjar med det som rör en jämlik och likvärdig skola. Detta är bland det absolut viktigaste för den svenska skolan. Det handlar om att alla elever ska få samma möjligheter att lära sig och få stöd utifrån sina förutsättningar, och det har att göra med att alla elever har rätt till kunskap. Detta förutsätter att det råder höga förväntningar, att det finns behöriga och duktiga lärare samt att det är lugn och ro i klassrum och korridorer. Det handlar om lärarledd undervisning med läroböcker. För allt detta krävs ett starkt ledarskap av hög kvalitet i svensk skola.

Men likvärdighet ska inte förväxlas med lika resurser. En del elever behöver mer stöd och större utmaningar än andra. Skolan har alltid varit, och kommer alltid att vara, kompensatorisk för att garantera lika förutsättningar och möjligheter. Det är också viktigt att vi i skoldebatten inte ser frågan om likvärdighet som något i sig självt. Snarare måste vi definiera och fokusera på hur vi uppnår likvärdighet. Likvärdighet är därmed både ett mål och ett medel, men det är genom att ha ett kunskapsfokus som vi kan nå upp till målet.

För drygt 30 år sedan drev Socialdemokraterna igenom en kommunalisering av den svenska skolan. Följden av detta har blivit försämrade kunskapsresultat, att läraryrkets status har försvagats och att många kommuner inte klarar av sitt ansvar för skolan. Den socialdemokratiska kommunaliseringen har blivit ett dråpslag mot likvärdigheten i den svenska skolan. Och det kommer att ta lång tid att vända utvecklingen för svensk skola, men det är en nödvändig uppgift. Steg för steg måste staten öka sitt ansvar för skolan, för att bana väg för ett framtida statligt huvudmannaskap. Det är omöjligt att klara skolans uppdrag för likvärdighet utan en ökad statlig styrning.

Övergripande skolfrågor

Det är logiskt att det är så eftersom kommunaliseringen innebar att beslut och befogenheter decentraliserades och slogs ut på hundratals olika huvudmän och förvaltningar. Decentralisering, bör tilläggas, kan ofta vara bra även i offentligfinansierade verksamheter, men i en så viktig verksamhet som skolan, både för den enskilda eleven och för Sverige som nation, kan inte enskilda kommuners prioriteringar eller ekonomiska problem få påverka negativt på det sätt som sker i dag. Vi talar inte om snöröjning - även om den också kan leda till upprörda känslor. Kommunaliseringen har slagit hårt mot de kommuner som har störst utmaningar i skolan, och vi ser i dag stora skillnader i skolpeng mellan kommuner och även vad gäller bedömningar om exempelvis tilläggsbelopp för extra stöd.

Regeringen tar nu stora steg för att öka likvärdigheten i svensk skola i och med Tidöavtalet och flera utredningar vi har satt igång, inte minst genom att införa en skolpengsnorm i fråga om stora satsningar på ordning och reda i klassrummen, satsningar på fler speciallärare och mycket annat.

Fru talman! Ett annat område som berörs i betänkandet är de fristående skolorna. Även friskolereformen har, precis som kommunaliseringen, funnits i drygt 30 år. Friskolorna är viktiga i svenskt skolväsen. De garanterar att det finns en valfrihet, vilket är nödvändigt och bra för att främja aktiva val och för att elever ska hitta en skola där de trivs. Valfriheten är till för eleverna och elevernas behov, på samma sätt som valfriheten inom till exempel äldreomsorgen finns för de årsrika.

Från Liberalernas sida, fru talman, är vi tydliga med att vi står bakom rätten att välja skola. Vi värnar de fristående skolorna, på samma sätt som vi värnar till exempel folkhögskolor, privata yrkesutbildningar och andra typer av utbildningar som inte drivs av det offentliga. Vi vill kort och gott ha ett system som fungerar med olika alternativ med eleverna i fokus.

Men vi ser också flera problem med friskolesystemet som faktiskt måste åtgärdas. Den här regeringen kommer därför att göra den största omregleringen av friskolereformen sedan den infördes 1992. Det handlar om förändringar som syftar till att höja kvaliteten, att garantera långsiktiga ägare, att stärka inspektionerna, att få bukt med betygsinflation och en hel del annat.

Jag skulle verkligen önska att detta hade gjorts tidigare, men tyvärr har mycket lite skett de senaste åtta åren. Det som har genomförts har genomförts sent. Ett exempel är den skärpta ägar- och ledningsprövningen. Den borgerliga regeringen tillsatte en utredning om detta 2012. Den blev klar några år senare. Därefter gjorde Socialdemokraterna ingenting under flera år eftersom man i stället prioriterade den så kallade Reepalu-utredningen, som man inte ens hade stöd för i riksdagen. Den skärpta ägar- och ledningsprövningen infördes först 2019; sju år efter att man hade börjat utredningen.

När det gäller andra delar av friskolesystemet, till exempel att reglera köer till skolor eller resursfördelningen, lyckades inte Socialdemokraterna göra något alls på åtta år. Faktum är att Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons regeringar aldrig har försökt att få stöd i riksdagen för dessa förändringar. Orsaken är att man vill använda friskolefrågan som slagträ i valrörelser i stället för att faktiskt reformera systemet. För Socialdemokraterna har det varit viktigare att fäktas med ord och retorik i debatten än att faktiskt åtgärda brister i friskolesystemet. Men detta har nu väljarna sett igenom.

År efter år sorterar man papper och strosar runt på Utbildningsdepartementet. Det är ingen slump att de senaste åtta åren har varit de bästa åren för friskolekoncernerna. Vår regering kommer nu att genomföra nödvändiga och viktiga reformer på friskoleområdet, sådant som borde ha gjorts mycket tidigare. Vi gör detta därför att vi ser behovet av förändringar, inte minst eftersom det har gått 30 år sedan friskolereformen infördes, och på så lång tid hinner mycket hända. Vi kommer att genomföra dessa reformer för att valfriheten ska fungera bättre, för att det ska leda till högre kvalitet och kunskapsresultat samt för att det ska bli svårare för oseriösa och kortsiktiga ägare och företag att driva friskolor.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

(Applåder)

Fru talman! Vi har ett system i dag där kösystemet är i stort sett oreglerat. Det innebär att till vissa skolor som är väldigt populära kan föräldrarna ställa barnen i kö redan på BB, i stort sett, eller redan i februari eller mars året efter att barnet föds.

Det är klart att det har en utestängningseffekt. Det innebär ju att en familj som flyttar till en ny kommun när barnen är tre eller fyra år gamla kanske inte har en chans att få in barnen på vissa skolor. Och personer som kommer till Sverige och känner att den kommunala skolan i det utsatta område där de hamnat och bor i fjärde hand inte är så bra och i stället vill kunna sätta barnen i en annan skola, de stängs också ute från detta.

Å andra sidan finns det ett intresse av att föräldrar och elever ska kunna göra aktiva val. Då kan det vara så att man funderar på en skola; man tittar runt och ser vad det finns för olika skolor och vill kunna anmäla intresse till en skola. Vi ska inte förakta det heller. Då är det rimligt att vi får till en avvägning, och en rimlig avvägning är att göra reglerna för köbildningen ganska rejält mer restriktiva. Några år eller kanske något år före skolstart får man börja köa.

Det är bara det, fru talman, att det finns en majoritet för detta i riksdagen. Socialdemokraterna hade bara behövt lyfta telefonluren och ringa till Centerpartiet och Liberalerna eller Moderaterna. De hade inte behövt ringa Sverigedemokraterna om de inte ville det. De hade kunnat ringa andra partier och få ihop en majoritet för detta. Men det valde Socialdemokraterna att inte göra. I stället lade man fram ett förslag som betyder att man helt ska avskaffa alla köer och förbjuda det, och det förslaget föll i riksdagen. Därför har vi ett helt oreglerat system i dag. Det är ert fel, Åsa Westlund.

Fru talman! Det finns ett bekymmer med Åsa Westlunds resonemang, och det är att det inte är sant. Jag var mycket tydlig med att systemet med att kunna ställa sig i kö till en skola ska göras kraftigt mer restriktivt.

Nu är det så att den här frågan var uppe i riksdagen för nästan exakt ett år sedan. Då var förhållandena i den här kammaren som sådana, fru talman, att tre partier - Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet - sa att ingen ska ha rätt att intresseanmäla till en skola; det ska bort. Det var bara det att det inte fanns någon majoritet för detta.

Sedan fanns det fem partier till i den här kammaren som i varierande grad ville strama åt systemet. Centerpartiet, om jag inte minns fel, hade en modell som jag tycker är rätt rimlig: att man kunde ta in ungefär hälften av platserna på kö och ställa barn i kö från tre års ålder. Mitt parti har en uppfattning som jag också tycker är rimlig och kan utredas. Den är mer restriktiv än Centerpartiets och innebär att ett år före skolstart skulle man kunna ställa i kö. Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna hade alla i olika uttalanden signalerat att de ville göra det här systemet mer restriktivt.

Det finns alltså, fru talman, åtta partier i Sveriges riksdag som vill strama åt det här systemet - och Socialdemokraterna lyckas inte få ihop en kompromiss. Det ledde till att Socialdemokraterna lade fram det enda förslaget som saknar majoritet i riksdagen, och det föll. Det gör att vi nu står med ett helt oreglerat system som är precis det Åsa Westlund vill bli av med.

Det övergår nästan mitt förstånd hur en socialdemokratisk regering kan ha 349 ledamöter som vill gå åt samma håll och misslyckas med att få igenom detta i kammaren. Åsa Westlund får gärna svara på hur man har hamnat där.

(Applåder)

(TREDJE VICE TALMANNEN: Det svaret får anstå, för detta var en slutreplik.)

Fru talman! Vi har väl under den här mandatperioden knappt stakat oss ut från det där stora fältet i Sälen på väg till Mora. Vi har ens kommit till Mångsbodarna under den här mandatperioden.

Det dröjer lite ibland i politiken när man ska processa fram utredningsdirektiv och sådana saker. Alla partier och alla som har suttit i regering vet att det är så.

Jag är inte särskilt bekymrad över det, vill jag säga, fru talman. Jag tycker att det viktigaste är att vi får robust, långsiktigt hållbar och bra lagstiftning. Om detta innebär att det kommer att behöva utredas lite längre, att det blir något tilläggsdirektiv, att det behöver processas några varv till i Regeringskansliet eller att vi behöver några fler beredningstillfällen i utbildningsutskottet i riksdagen bekymrar inte det mig särskilt mycket. Det är mycket bättre att vi gör ett ordentligt arbete för att få till stånd en bra och fungerande lagstiftning än att vi får hasta fram detta.

I grund och botten handlar detta om flera olika delar, fru talman. Det är inte nödvändigtvis en jättestor utredning man talar om, eller ett jättestort lagförslag eller betänkande, utan det är olika delar.

Det handlar till exempel om dels frågan om den nationella skolpengsnormen, där även frågor om tilläggsbelopp och andra saker ingår, dels frågan om ägarprövning när det gäller fristående skolor, dels frågan om att förhindra betygsinflation. När det gäller urval handlar det om att kunna få till stånd ett gemensamt, obligatoriskt skolval. I Tidöavtalet är det också tydligt att kötiden ska göras mer restriktiv, till exempel.

Detta kommer alltså att komma löpande under mandatperioden.

Fru talman! Låt mig börja med det sista. Jag ser framför mig att det vore väldigt bra om vi kunde komma överens om en statlig, nationell skolpengsnorm i utskottet. Det vore, tycker jag, väldigt bra om även Centerpartiet, som har aviserat en omläggning av sin skolpolitik, närmade sig de positionerna.

Generellt är det väldigt bra för svensk skolas utveckling om det finns bredare överenskommelser och breda kompromisser. Det borgar för att saker och ting håller över tid. Det har annars varit så i Sverige att den ena sidan genomför något med knapp majoritet, och den andra sidan är jättearg. Sedan blir det val, och så vinner den andra sidan men ändrar inte så mycket. Och så ligger det kvar. Men det är bättre om man är överens om färdriktningen.

Jag vill dock säga, fru talman, att frågan om skolpeng inte heller är helt enkel. Formellt sett finns det faktiskt ingen laglig skyldighet för en kommun att fördela resurserna på just det sättet, men det har blivit så. Vi har 290 kommuner i Sverige, och det finns, vad jag har kunnat läsa mig till, ungefär 250 olika modeller för att räkna ut skolpengen. Det är klart att det inte heller är helt enkelt att få lite ordning i ett sådant system, som är så rörigt och snårigt och där man räknar ut saker och ting och prissätter saker och ting på olika sätt.

Nu svarar jag faktiskt på alla Niels Paarup-Petersens frågor, fru talman - notera det!

När det gäller finansieringen av skolan tror jag faktiskt att den som tittar lite noggrannare ser att detta kan vara den budget där pengarna har störst relativ andel någonsin av statsbudgeten. Det rör sig nog om en av de i särklass största satsningarna på skolan någonsin, som andel av bruttonationalprodukten. Så visst satsar den här regeringen på skolan.

Fru talman! Jag noterar att Daniel Riazat i den här debatten är kvar i förstamajläge, så att säga. Men om man lyssnar på mitt anförande och tittar till exempel på vad vi har skrivit i Tidöavtalet och hur jag och andra företrädare för Liberalerna och även andra partier argumenterar inser man att detta inte stämmer.

Daniel Riazat talar om att vi vill värna ett segregerande skolval - det vill vi inte alls. Liberalernas ståndpunkt är att man ska korta köerna till ett år före skolstart. Det är ett väldigt restriktivt system, även jämfört med andra länder.

Daniel Riazat talar om att vi gör nedskärningar på skolan - nej, det gör vi inte. Det som gör att praktiskt taget alla verksamheter i Sverige i dag har det väldigt tufft är inflationen, som är en följd av Vladimir Putins folkmordskampanj mot den ukrainska nationen, staten, kulturen, identiteten, ekonomin och infrastrukturen samt den ukrainska befolkningen. Det är detta som har skapat väldigt tuffa situationer i alla verksamheter.

Det varje ansvarsfull regering har att hantera i detta är balansen mellan att bekämpa inflationen och samtidigt göra lättnader för hushållen. Jag noterar att alla partier i denna kammare klarar av detta rätt hyggligt utom två, nämligen Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som vill elda på de offentliga utgifterna något oerhört, vilket skulle driva upp inflationen, urgröpa köpkraften ännu mer och göra det ännu svårare för skolor, förskolor, äldreboenden och så vidare.

Jag har väldigt svårt att se att 9 000, eller om det var först 5 000 och sedan 7 000 - jag har till och med tappat räkningen, för det är så många - platser till regionalt yrkesvux är en nedskärning. Tusentals platser till regionalt yrkesvux är väl ingen nedskärning? Jag har i alla fall svårt att se det så.

Fru talman! Det är lite svårt att hänga med i Daniel Riazats resonemang. Å ena sidan pratar han om allt hemskt som ska hända med Liberalernas skolpolitik. Å andra sidan framstår han som väldigt bekymrad över att vi inte har kunnat klubba allt detta i riksdagen. Det är något här som inte riktigt hänger ihop.

Sanningen är ju den att om man vill veta vad regeringen kommer att göra på skolområdet är det bara att googla fram Tidöavtalet och läsa det. Det står väldigt konkret i Tidöavtalet vad vi har enats om i de tre regeringspartierna och med Sverigedemokraterna. Där står det tydligt om gemensamt skolval och att det ska bli avsevärt mer restriktivt när det gäller att ställa barnen i kö, till skillnad från vad Daniel Riazat säger i talarstolen här. Det står tydligt att det ska införas en nationell skolpengsnorm, så att de kommuner som lägger en väldigt låg skolpeng kommer att behöva satsa mer på sin skola.

Det är också tydligt vad gäller speciallärare, undervisningstid och att vi kommer att göra om läroplanerna. Dessutom - vilket jag tror att Daniel Riazat är än mer entusiastisk över än jag - kommer det att genomföras regleringar av friskolesektorn. Det kommer dock inte, fru talman, att bli som Daniel Riazat vill fullt ut.

Daniel Riazats mål är att knäcka ryggen på de privata alternativen. Det har egentligen varit hans partis motto ända sedan partiet bildades 1917. Det började med att hela ekonomin skulle förstatligas. Nu är man aningen mer modest, men man vill ändå att elever och föräldrar inte ska ha möjlighet att välja fristående skolor. Det är målsättningen för Vänsterpartiets skolpolitik. Den målsättningen har inte jag.

Men det kan inte vara High Chaparral och vilda västern i friskolesektorn. Det behövs därför tydliga regleringar. Det kommer vi att återkomma med till riksdagen.

(Applåder)

Fru talman! Camilla Hansén säger att hon inte bryr sig om huruvida det är Socialdemokraternas eller Liberalernas fel att det finns vinstincitament i skolan. Det var väl faktiskt i rätt hög grad Miljöpartiets fel att man likställde skolpengen till kommunala och fristående skolor samtidigt som den kommunala skolan har ett delvis annat och bredare ansvar än en fristående skola har. Man har ju skolpliktsansvaret.

Man kan gå tillbaka till 1990-talet, då friskolereformen infördes. Det var ett oerhört tryck i Skolsverige för att få en förändring. Man ansåg att den offentliga skolan var rigid. Lärare och rektorer ville ha större inflytande över sin arbetssituation. Föräldrar var besvikna på den skola där deras barn gick och såg inga alternativ.

Det fanns alternativa pedagogiker - till exempel Waldorf, Montessori och annat - och det fanns ett antal skolor som hade något slags statlig sanktion att vara friskolor, men de var väldigt få. Och så fanns det några privatskolor som var väldigt dyra att gå i.

Sedan öppnade man upp systemet och fick en stor expansion av fristående skolor. Då var reformen ung och ny. Det var många blommor som blommade, och många tog initiativ och startade livsverk som de kanske fortfarande driver i dag. Men i dag har vi en annan situation. Nu har reformen funnits i 30 år, och vi ser en helt annan marknadsstruktur vad gäller friskolesektorn än vad som fanns 1995, 1996 eller 1997. Vi kommer att behöva genomföra reformer framöver.

Fru talman! Jag börjar med den sista; den är lättast att komma ihåg. Jag glömmer bort den andra, men den kommer jag ihåg om en liten stund.

När det gäller frågan om vinst har vi liberaler varit väldigt tydliga med att vi vill begränsa vinstuttaget, särskilt de första åren för att få bukt med eventuella kortsiktiga ägare i friskolesektorn. Den fråga som Camilla Hansén ska ställa sig, fru talman, är hur det kommer sig att hennes parti satt i regering under större delen av de senaste två mandatperioderna och inte gjorde något åt detta. Vi kommer nu att genomföra de här förändringarna, som borde ha gjorts mycket tidigare.

Fru talman! Det blir lite slängigt att säga: Regeringen vill inte dela bördan. Varje regering, i alla år, delar bördan med kommunerna genom olika typer av statsbidrag. Och kommunerna delar bördan med varandra genom ett kommunalt skatteutjämningssystem. Men det är ingen slump att de som nu ska protestera i Stockholm för att det saknas 260 miljoner kronor i skolans budget i vänsterledda Stockholms stad kommer att protestera utanför Stadshuset i Stockholm. Det är helt rätt att de gör det, för det är Stadshuset som är ansvarigt för skolan i Stockholm. Den är nämligen kommunaliserad.

De riktade statsbidragen till skolan utgör ungefär 8 procent av det som satsas på skolan i Sverige, fru talman. Lägger man på statsbidragen generellt kommer det väl upp i ungefär 20. Det är alltså fortfarande så att nästan 80 procent av all finansiering av skolan sker i kommunerna.

Kommunerna har också reserver. Stockholms stad har egna tillgångar på 60 miljarder. Ibland kanske kommuner inte riktigt vill använda reservpengar för att de är oroliga för att det kan driva upp räntor och annat eller för att de vill få kompensation från statens sida. Detta ansvar är alltså delat. Vi måste verkligen ställa upp från riksdagens och regeringens sida i denna svåra tid, men kommunerna måste också ta sitt ansvar i detta.

Fru talman! Det var ingen hejd på alla hemskheter som rabblades upp i den första halvan av Åsa Westlunds anförande. Barnens pengar går till skärgårdstomter, det är vinstjakt, systemet är absurt, det är sämre kvalitet, det är betygsfusk, det råder tystnadskultur i svensk skola, det saknas meddelarskydd, skolorna är utsatta för angrepp från främmande makt och så vidare. I nästa stycke säger man att den här regeringen inte har gjort någonting.

Det sägs att vi inte har gjort någonting åt det, men vems är då ansvaret för att det ser ut så här? Den här regeringen har suttit i ett halvår, fru talman. Åsa Westlunds parti satt dessförinnan i regeringen i åtta år i sträck! Allt det som Åsa Westlund räknar upp är ju konsekvensen av Socialdemokraternas skolpolitik de senaste åtta åren. Det är orimligt att skylla på de partier som har suttit i opposition och ägnat de senaste åtta åren, varav mitt parti sex och ett halvt, åt att skriva reservationer! Det är väl inte deras ansvar att det ser ut så här.

Socialdemokraterna har styrt. Ni har haft hela Utbildningsdepartementet, och ni har kunnat söka majoriteter i kammaren. Det har till och med förenklats av att ni har face ID. Man behöver bara hålla upp telefonen så öppnas den. Sedan är det bara att ringa till Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna eller, gud förbjude, Sverigedemokraterna om man tvingas till det.

Man ringer och säger: Nu har vi lite bekymmer här. Vi är utsatta för främmande makt, barnens pengar går till skärgårdstomter, det är vinstjakt, systemet är absurt, det är sämre kvalitet, det är betygsfusk, det är tystnadskultur och det saknas meddelarskydd. Kan vi göra någonting åt det här?

Men Socialdemokraterna har inte gjort det, fru talman. Ni har suttit och rullat tummarna i åtta år så att den nya regeringen med Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna tillsammans med Sverigedemokraterna kommer att få åtgärda allting.

(Applåder)

Fru talman! Åsa Westlund säger att Liberalerna förbjöd Socialdemokraterna att göra något åt problemen. Det måste jag säga är en socialdemokrati med väldigt dåligt självförtroende. Vi har aldrig haft någon som helst kapacitet att förbjuda Socialdemokraterna någonting.

Vi har däremot förhandlat med Socialdemokraterna om två budgetar. Det gjorde vi, och det handlade inte om att förbjuda Socialdemokraterna att göra någonting åt de här problemen. Det enda vi förbjöd då var faktiskt mobiltelefoner i klassrummen under lektionerna, det vill säga lärare och rektorer fick rätt att förbjuda mobiltelefoner i klassrummen under lektionerna. Det är ett förbud som jag i grund och botten tycker är ganska bra.

Åter till kärnfrågan, fru talman: Att beskriva det svenska skolväsendet på det sätt som Socialdemokraterna gör, samtidigt som man själv har haft ansvar för just detta i åtta år i sträck är ändå lite magstarkt. Det är ungefär som om en person håller på och snickrar på en hylla i åtta år och sedan sätter upp den på väggen. Sedan kommer nästa person och placerar en blomkruka där och säger: Titta vad fint det här har blivit!

Det här är en inverterad variant av detta. Ni skyller på den som ställer dit blomkrukan för att ni inte har gjort hyllan, så att säga.

Det är någonting som inte stämmer här, fru talman. Man kan inte styra Sverige i åtta år och sedan skylla ifrån sig alla problem som finns.

När det gäller köerna redogjorde jag för detta i replikskiftet med Åsa Westlund, men jag kan upprepa det: 349 ledamöter i kammaren ville göra systemet mer restriktivt när det gäller kö till skolan. Ändå misslyckades Socialdemokraterna att få ihop en majoritet. Det övergår lite grann mitt förstånd hur man misslyckas med att få ihop en majoritet när man har alla ledamöter på sin sida från början.

(Applåder)

Fru talman! Vi har att debattera betänkandet Övergripande skolfrågor. Precis som titeln berättar berör betänkandet en mängd olika frågor kopplade till svensk skola. Jag skulle vilja fokusera på det som egentligen är grunden till allt i ett betänkande som detta, nämligen kunskap, och mer specifikt på hur svenska skolresultat ska kunna förbättras.

Moderaterna kan inte acceptera - och regeringen kommer inte att acceptera - att 18 000 elever går ut nian utan att bli gymnasiebehöriga. I grundskolan ska vi ju lägga grunden för att varje barn ska kunna uppnå sin fulla potential. Vi ska ge varje barn förutsättningar att välja sin egen väg i livet och i arbetslivet. Då kan inte 15 procent av eleverna få så bristfällig undervisning att de inte blir behöriga. När 15-åringarna står med slutbetyget i hand ska de kunna föreställa sig möjligheterna - inte ett liv med svårigheter.

För att vi ska kunna säkerställa att alla barn får den utbildning som de inte bara förtjänar utan dessutom enligt lag har rätt till behöver flera reformer genomföras i svensk skola.

Fru talman! Det börjar redan i förskolan. Jag brukar prata en del om förskolan, vilket beror på att den är så oerhört viktig. Närmare 20 000 barn mellan tre och fem år går inte i svensk förskola i dag. Några av dem går i pedagogisk omsorg, men de är inte särskilt många.

Samtidigt visar forskningen att en kvalitativ förskoleverksamhet kan jämna ut skillnader i barns förutsättningar och dessutom förbättra barns förutsättningar att klara vidare utbildning. De barn som kommer från tuffast förhållanden är alltså de barn som behöver förskolan allra mest och som samtidigt står längst ifrån den. Med det nya uppdrag som kommunerna har fått att reservera platser för nyanlända barn och att bedriva riktade informationskampanjer hoppas vi att fler barn som behöver det ska få gå i förskola.

I förskolan ska det dessutom vara ett större fokus på svenska. Alla pedagoger ska kunna prata svenska. Alla barn ska också få lära sig svenska, delvis genom särskilda språkförskolor men framför allt genom ordinarie verksamhet. Detta måste genomsyra hela det svenska förskoleväsendet.

Förskollärare ska omfattas av en karriärstegsreform. Förhoppningen är att detta ska leda till ökad attraktivitet.

Svensk förskola ska också omfattas av ett gemensamt granskningssystem. Detta system ska finnas hos Skolinspektionen. Ett rättvist och likvärdigt system måste omfatta både kommunala och fristående verksamheter.

Fru talman! Det behöver etableras en ny ordning i svensk grundskola som garanterar stöd i första stund i stället för i sista. När vi i utskottet under förra mandatperioden besökte Helsingfors fick vi berättat för oss hur man jobbade med speciallärare i mycket tidig ålder och hur man agerade direkt efter att en elev hade varit frånvarande eller missat undervisning. Om en elev hade halkat efter beslutade rektorn om direkta insatser för att säkerställa att eleven skulle komma i kapp direkt.

Vi behöver ha ett mer flexibelt system både när det gäller rektorns möjligheter att utforma särskilda undervisningsgrupper och när det gäller att besluta om utökad studietid. Om en elev har behov av läxhjälp, lovskola eller extra undervisning av annat slag ska detta inte bara vara möjligt utan obligatoriskt. Med större fokus på kunskap ska vi ha fler timmar till matematik och svenska. Alla barn ska få lära sig att läsa, skriva och räkna.

Om lärarna ska klara av denna nya ordning behövs det dock avlastning i form av mentorer, speciallärare, förstärkt elevhälsa, trygghetspersonal, digitaliserade prov och extern rättning. Så borde en avlastning kunna ske. Med fokus på kunskap mellan lärare och elever, med en lagstiftning som säkerställer tidigt stöd och med en gedigen kvalitetskontroll ska vi nog komma till rätta med den kunskapsbrist och den brist på kunskapsfokus som finns i svensk skola i dag.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Varje debatt man har med socialdemokrater om vinster i välfärden, och specifikt om skolan, startar nästan lite absurt. Socialdemokraterna har suttit i regeringsställning och styrt svensk skola de senaste åtta åren men har ändå inte gjort något åt det system som de hatar så djupt. Hur kommer det sig egentligen?

De ställer frågor till oss, som är nyvalda, som har en nyvunnen regeringsställning, som lovar - och som har gått till val på - att genomföra förändringar och som har tagit fram ett avtal för att genomföra förändringar. Oss angriper de, men vad har de själva gjort?

På åtta år har ingenting blivit gjort. I åtta år har Socialdemokraterna enligt sin egen retorik svikit varje unge som passerat det svenska skolsystemet. I åtta år har Socialdemokraterna vägrat att komma överens i den här kammaren för att genomföra sina egna förslag. I åtta år har Socialdemokraterna möjliggjort vinstuttag. Socialdemokraterna har garanterat vinstuttag. Socialdemokraterna har, samtidigt som de stått ute på gator och torg och lovat friskoleslakt, i denna kammare och i regeringsställning sett till att vinsterna har kunnat plockas ut.

När väljarna frågar sig vem det egentligen är som har svikit är svaret Socialdemokraterna. När väljarna efter de fyra år som denna mandatperiod utgör frågar sig vem det var som reformerade och renoverade det svenska friskolesystemet kommer svaret att vara Moderaterna, regeringen och Tidöunderlaget.

Fru talman! När vi moderater befinner oss i opposition är vi ansvariga, och när vi sitter i regering är vi ansvariga. Vi är vana att höra det från Socialdemokraterna, framför allt i Malmö. Där har Socialdemokraterna styrt i 94 av 100 år, men varje gång vi går upp i talarstolen mot dem får vi höra samma sak: Det är Moderaternas fel. Trots 94 års styre i Malmö och 8 år i regering är det alltid Moderaternas fel. Varför ska Socialdemokraterna någonsin få väljarnas förtroende att styra landet? Ni kan ju inte ta ansvar för någonting. Det är alltid någon annans fel.

Fru talman! Ekonomiska garantier, återkrav av skolpeng vid brott, förhindrad vinstutdelning till nya friskolor, ökad insyn, sanktionstrappa när friskolor inte sköter sig och skärpt ägar- och ledningsprövning är några av de förslag regeringen tillsammans med Tidöunderlaget har kommit överens om. Detta ska vi göra under mandatperioden. Det finns ett avtal att läsa.

Dessvärre måste vi tillsätta en utredning. Något av det värsta i svensk politik är när utredning läggs på utredning. Men eftersom Åsa Westlunds regering genomförde en sådan fruktansvärt undermålig utredning att det inte gick att ta fram lagstiftning baserad på den måste vi tillsätta en utredning för att komma till rätta med denna typ av frågor.

Ni klarade det inte under era åtta år. Vi kommer att göra det på fyra.

(Applåder)

Fru talman! Jag kan till hundra procent lova ledamoten Paarup-Petersen att jag ska göra allt jag kan för att stärka svenska språkets ställning i förskola och grundskola. Det är helt avgörande. Det gäller inte minst i Malmö, som vi båda representerar, där behovet av att barn lär sig svenska är enormt.

Jag vill bland annat se en språkförskola för barn med särskilda behov av stöd för att lära sig svenska. I dag ser vi nämligen att barn börjar första klass och redan ligger efter. Detta ska inte längre få ske.

Pedagogisk verksamhet och förskoleverksamhet behöver bli mer likställd, och därför behöver kraven på den pedagogiska verksamheten höjas. Även här måste svenska språkets ställning stärkas, och då behöver vi börja med de anställda. Ett kompetenslyft vad gäller svenska språket behöver komma på plats.

Vi måste se till att både genom politiska signaler och lagstiftning stärka det svenska språkets ställning i läroplanen. Här är vi helt överens.

Ledamoten verkar orolig för att regeringen ska ta lika lång tid på sig som den förra regeringen, vilket i så fall skulle betyda att inget någonsin blir gjort. Jag kan dock garantera ledamoten att det inte kommer att bli så. Vi har en mandatperiod på oss, och den har precis börjat. Men jag kan garantera ledamoten leverans före nästa val.

Fru talman! Att diskutera hur viktigt det är att saker och ting går snabbt är rätt ointressant. Det viktiga är att saker blir rätt gjorda. Då kan man inte agera som tidigare och hasta och slarva fram olika utredningar som lämnar undermåliga underlag som det inte går att arbeta vidare med och stifta lag på.

Jag är inte intresserad av att begå den tidigare regeringens misstag. Vi vill göra saker ordentligt. Den här typen av reformer ska hålla över tid. De ska bära i generationer. Vi ska inte under nästa eller nästnästa mandatperiod återigen behöva riva upp och göra om. Våra reformer ska hålla över tid, de ska vara gedigna och framför allt ska de fungera.

Jag förstår att ledamoten har bråttom men vill ändå uppmuntra till tålamod, för det är bättre att saker blir bra än att de går fort. Jag tror att vi egentligen är helt överens om det. Det ligger i ledamotens natur att vilja jaga regeringen, men jag kan garantera att saker kommer att bli gjorda under den här mandatperioden, och jag ser mycket fram emot att berätta om framgångarna för ledamoten.

Fru talman! Jag tänkte fråga ledamoten Grubb om något som inte har varit uppe så mycket i debatten i dag, nämligen att låta elever gå kvar en årskurs och att kräva nivåindelning. I dag är det ju upp till skolan, rektorerna och lärarna med den kompetens de besitter att bestämma om en elev ska gå om en årskurs och om man vill arbeta med olika nivåindelningar. Jag hörde ledamoten Grubb och Sverigedemokraterna föreslå att det ska ske på ett annat sätt. Det är i stället Sverigedemokraterna som ska bestämma hur undervisningen ska bedrivas. Den ska vara nivåindelad. Elever ska få gå om årskurser.

Innan man föreslår sådana saker som ska följas av över 1 miljon elever och alla anställda i svensk skola tänker jag att man måste ha förberett sig ordentligt när man ska ta över ansvaret och att man måste ha någon form av vetenskapligt stöd för det förslag som man själv kommer med och som alltså går på tvärs mot att lärarna och de som är utbildade ska bestämma själva över hur de organiserar undervisningen. Innan man kommer med sådana förslag ska man ha en gedigen vetenskaplig grund att stå på.

Fru talman! Därför frågar jag ledamoten Grubb och Sverigedemokraterna: Vad är det som gör att Sverigedemokraterna vet bättre än Sveriges lärare hur undervisningen ska bedrivas? Och vilket vetenskapligt stöd har ledamoten och Sverigedemokraterna för detta?

Fru talman! Jag är rätt säker på att jag läste i Sverigedemokraternas motion att det skulle krävas att man har godkända betyg för att få gå upp en årskurs, annars skulle man få gå om. Det är möjligt att jag har missuppfattat någonting eller att Sverigedemokraterna har uttryckt sig något otydligt. Men det var i alla fall det som jag läste i ledamotens reservation.

Det är redan i dag så att pedagoger har ett visst inflytande över detta, och jag tycker att de ska ha denna möjlighet. Det ska inte vara politiker i Sveriges riksdag som bestämmer hur över 1 miljon elever ska få sin undervisning hanterad. Det ska vara en profession som tar ansvar för det. Därför tycker jag att det ska vara kvar på det sätt som det är i dag, alltså att det är professionen som ska vara avgörande och inte Sverigedemokraterna eller ledamoten Grubbs egna uppfattningar.

Jag uppfattade att ledamoten sa att Sverigedemokraterna gillar den här stilen. Det var belägget för att deras lösning på nivågruppering fungerar bäst, att de gillar den här stilen. Därför ska över 1 miljon elever nivågrupperas utifrån vilka kunskaper och färdigheter de har - det är så det står i reservationen - inte utifrån vilket intresse de har att lära sig mer eller mindre matte. De ska nivågrupperas. Det är mycket möjligt att det är en bra metod. Jag tycker att det är upp till lärare och rektorer att bedöma hur de bäst bedriver undervisningen.

Min fråga är varför ledamoten Grubb och Sverigedemokraterna tycker att de är bättre lämpade för detta, varför de har valt just nivågruppering och vilket forskningsstöd som Sverigedemokraterna har för att det skulle göra kunskapsinhämtningen hos svenska elever bättre.

Fru talman! Jag vill ställa ett par frågor till ledamoten från Sverigedemokraterna om de konfessionella skolorna. Vi ser båda att det finns några utmaningar med hur det funkar i dag. Vi ser gång på gång att finns problem runt omkring i landet. Man separerar pojkar och flickor, man förbjuder relationer, man sätter Gud över vetenskap etcetera på dessa skolor, även om man egentligen inte har lov att göra det.

Man kan se detta i både kristna och muslimska fristående skolor. Därför är det lite speciellt att bara inrikta sig på den ena av dessa två typer av skolor. Men en större fråga för mig är varför Sverigedemokraterna vill bortse från den nog absolut mest grundläggande svenska värderingen, nämligen att landet styrs via lag. Vår grundlag är grunden för vårt samhälle. Grundlagen är den mest grundläggande svenska värderingen, och den är jättetydlig. Man får inte stifta lagar som bara gäller den ena. Det var också därför som det förslag som Liberalerna fick in i januariavtalet om att stoppa etableringen av nya friskolor inte kunde godkännas på grund av vad det skulle innebära. Det var några religioner som skulle få ha friskolor och andra som inte skulle få ha det. Det var jättetydligt. Det är klarlagt.

Då undrar jag hur det kommer sig att Sverigedemokraterna i och med detta förslag fullständigt vill bortse från grundlagen även om de vet, i alla fall om de har läst på, att det som de lägger fram förslag om är grundlagsvidrigt eftersom de då går mot det svenskaste som vi över huvud taget har, nämligen att vi alla är lika inför lagen, att det finns religionsfrihet och att det är grundlagen som styr detta land.

Fru talman! Om man vill göra någonting åt ett problem är det överlag bra att göra det på ett sätt som är möjligt. Det vill jag ge som ett generellt tips. Det förslag som Sverigedemokraterna lägger fram är inte möjligt att genomföra. Detta har utretts. Det är naturligtvis inte jag som har utrett det. I samband med att januariavtalet lades fram undersöktes det om det var möjligt med ett förbud mot nyetablering av muslimska friskolor - och religiösa friskolor över huvud taget. Det var det inte, för det skulle differentiera mellan olika typer av religioner.

Då är svaret från Sverigedemokraterna att det är viktigare att kunna säga "muslimsk" än att göra någonting åt de problem som finns i vissa skolor i Sverige. Det kan man tycka om man är populist, men inte om man faktiskt vill göra saker. Detta har utretts. Ledamoten påstår att han vill ändra de delar i grundlagen som utgör hinder. Hindret är religionsfriheten.

Jag tycker att detta är anmärkningsvärt. Vi står här i Sveriges riksdags kammare i en skoldebatt. Då säger Sverigedemokraterna att de för att lyckas vill riva upp religionsfriheten i grundlagen de kommande två mandatperioderna i stället för att lägga fram förslag om hur man kan se över regler etcetera. Sverigedemokraterna säger: Vi vill riva upp religionsfriheten i grundlagen. Det är så mycket viktigare att säga "muslimsk" än att säga att det finns problem i både muslimska och kristna friskolor och att vi därför måste göra någonting åt de konfessionella skolorna.

Det är så mycket viktigare att bara säga "muslimsk" att Sverigedemokraterna är redo att riva upp religionsfriheten. Det är ju absurt. Hur har vi kommit så här långt? Hur kan man ta så lätt på den absolut mest grundläggande svenska värderingen: att vi styrs via lag och att grundlagen skapar grunden för alla människors lika rättigheter i det här samhället? Jag förstår inte hur man kan ta så lätt på den frågan bara för att kunna säga coola saker i talarstolen.

Fru talman! Skolans övergripande mål är att förmedla kunskap. Målet är att eleverna, vare sig de är barn, ungdomar eller vuxna, ska få kunskap för att kunna få jobb och bli självförsörjande.

Men kunskap har också en annan mycket viktig funktion som vi aldrig får tumma på, nämligen bildning. Kunskap bidrar till själens utveckling. Man växer som person och får en starkare känsla för det sammanhang som man befinner sig i och för vad som har format detta sammanhang och en själv. Dit hör också värdegrunden, vår historia och vår kultur.

Skolan är den absolut starkaste skyddsfaktorn mot kriminalitet, arbetslöshet, psykisk ohälsa och långtidssjukskrivning. Det finns ingenting annat som minskar risken för den typen av utanförskap lika mycket som att gå ut skolan med godkända betyg. Men tyvärr får en fjärdedel av ungdomarna i dag inte det skyddet. Alltför många barn sviks i dag av svensk skola. Var fjärde elev går ut årskurs 9 utan fullständiga betyg, och 15 procent gör det utan behörighet till gymnasiet. Det är inte tillräckligt bra.

Vägen framåt för att vi ska lyckas vända utvecklingen handlar inte om att sänka kunskapskraven. Tvärtom behöver vi i stället ha höga förväntningar på eleverna. Vi behöver ha lärare som har mer tid för eleverna och som kan skapa arbetsro på lektionerna och trygghet i korridorerna.

Fru talman! Det behövs också tidiga kunskapskontroller och stödinsatser för att fler barn ska få möjlighet att lyckas. Det kan handla om stödinsatser i form av utökad undervisningstid, läxhjälp i skolan för de barn som inte kan göra läxorna i hemmet, lovskola och inte minst speciallärarstöd och särskilda undervisningsgrupper.

Varje elev som går i skolan i det här landet behöver få möjlighet att gå i en skola där man får chans att lyckas, där ingen hålls tillbaka, där ingen lämnas efter, där det råder ordning och där eleverna bemöts med respekt, så att kunskapen kan få stå i fokus. Lärarna å sin sida behöver bättre förutsättningar att kunna förmedla den kunskap som krävs för att fler barn ska bli behöriga och för att fler barn ska få möjlighet att förverkliga sina drömmar. Fler barn behöver helt enkelt få chansen att lära sig mer. Fler barn behöver få det skydd som godkända betyg innebär framöver i livet.

Fru talman! Eleven behöver också stöd hemifrån. Föräldrarnas och familjens betydelse för elevens skolgång kan inte nog betonas i sammanhanget. Hur kompensatorisk vi än vill att skolan ska vara, hur mycket vi än försöker ställa saker till rätta och hur mycket vi än skulle önska att familjebakgrunden inte spelade någon roll kommer familjen alltid att vara viktig. Familjens betydelse behöver därför erkännas av skolan, och föräldraansvaret behöver återupprättas.

Föräldrar som involverar sig, bryr sig om sitt barns resultat i skolan, stöttar, följer upp och samverkar med skolan för elevens bästa är otroligt viktiga för barnens skolgång, fru talman. Om föräldrar kan få stöd i sin uppgift att vara föräldrar kan det förebygga både psykisk ohälsa och sociala problem. Det skulle därför kunna vara till hjälp för föräldrarna att få kunskap om barnets naturliga utvecklingsfaser i olika åldrar i livet. Kristdemokraterna menar också att föräldrar ska få stöd i att hjälpa sina barn att klara skolans krav och mer aktivt involveras i barnets lärande.

Det kan handla om att på olika sätt erbjuda föräldrar konkreta verktyg för att stötta barnen. För vissa föräldrar kan det vara till hjälp att på ett uppmuntrande sätt få höra att något av det viktigaste de kan göra för att skapa bra förutsättningar för sina barn i skolan är att exempelvis läsa högt för barnen varje kväll samt att de som föräldrar har en avgörande betydelse för att säkerställa att barnen äter rätt, rör på sig, lägger sig i tid och får läxorna gjorda.

Bara att tala med barnen om hur man i skolan lyssnar på läraren och gör som läraren säger och att varje dag fråga barnen hur det har varit i skolan under dagen spelar roll för hur eleverna ser på skolan. I förlängningen spelar det också roll för skolresultaten. Skola och föräldrar behöver helt enkelt samarbeta och hjälpas åt för att våra barn ska få möjlighet att lära sig så mycket som möjligt i skolan.

Bara en sådan sak som förväntansdokument kan bidra, ett slags ansvarskontrakt mellan skola, elev och föräldrar som tydliggör förväntningarna på eleven när det gäller skolans ordningsregler, bemötande och naturligtvis även själva studierna, men som också tydliggör vad föräldrarna konkret kan göra för att stötta sina barn och höja kunskapsresultaten.

Fru talman! Om elever ska trivas och må bra i skolan är det också grundläggande att man själv får välja vilken skola man vill gå i. Kristdemokraterna står upp för elevers och föräldrars rätt att välja skola oavsett om de väljer en fristående, kommunal eller för den delen kristen friskola.

Man måste ha rätt att välja bort en skola med bristande kvalitet, där eleven kanske mobbas eller inte får den trygghet och studiero som man har rätt att förvänta sig. Man måste ha rätt att välja en skola där eleven får god undervisning och där eleven kan utvecklas efter sin potential.

Den elev som bor i ett utsatt område med en skola där många elever inte blir godkända måste få kunna välja en skola där den får större chans att lyckas. Men det förutsätter ju att föräldrar och elever får information om rätten att välja skola och om vilka skolor som de kan välja mellan. För att valfriheten ska fungera så bra som möjligt behöver det ske ett aktivt och obligatoriskt skolval, och dessutom behöver informationen om skolvalet öka.

Självklart ska också Skolinspektionen ha muskler att kunna stänga ned dåliga skolor. Men de friskolor som följer skollagen och läroplanen, bedriver undervisning i enlighet med skolans värdegrund och dessutom presterar goda kunskapsresultat innebär en vinst för Sverige. Tack vare dem är det fler barn som får möjlighet att gå i en skola där de inte längre hålls tillbaka eller lämnas efter.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis också nämna elevhälsan, som är en annan viktig funktion för att vi ska kunna hjälpa eleverna att klara studierna. Kristdemokraterna har länge drivit på för en elevhälsogaranti där eleverna får tillgång till elevhälsan varje dag.

Det förekommer också i dag att elever faller mellan stolarna, till exempel mellan elevhälsan och barn- och ungdomspsykiatrin. Det bidrar knappast heller till någon vidare trygghet för eleverna.

Kristdemokraterna har länge påtalat att det är olyckligt att vi i dag har två olika huvudmän, det vill säga en elevhälsa som organiseras av kommunerna medan hälso- och sjukvården i övrigt organiseras av regionerna.

Vi vill i stället samla ansvaret på en enda huvudman, så att regionerna får ett samlat ansvar för den medicinska och psykosociala hälsan. Det skulle för den skull inte innebära att man flyttar de viktiga roller som skolsköterskor, skolläkare, kuratorer och psykologer har. De skulle fortfarande finnas kvar i skolverksamheterna.

Fram till dess är i varje fall det minsta man kan begära att alla skolhuvudmän har ett fungerande samverkansavtal med regionerna för att säkerställa att inte elever faller mellan stolarna.

Fru talman! Att stärka elevhälsan är helt enkelt avgörande om vi ska lyckas skapa en skola där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Tack till kollegorna för att vi kan ha en bra debatt om skolans framtid! Det är trevligt att se åhörare i diverse åldrar som är här och lyssnar, och vi vet att det också sitter folk där hemma och lyssnar.

Det kan vara värt att påminna om att syftet med skolan är, och måste vara, eleverna. Ibland är det som att det blir väldigt mycket annat vi diskuterar här. Det är lite sorgligt, för fokus hamnar ganska ofta på fel saker. Jag ska komma in på några av dessa, fru talman, men jag börjar med att yrka bifall till reservation 6, så att jag inte glömmer det.

Om vi nu har fokus på eleverna - vad är det då vi behöver tänka på? Vi behöver se till att vi får ett betygssystem som faktiskt fungerar. Vi behöver få en resursfördelning in i svensk skola som är rimlig. Vi behöver ha valfrihet, men vi behöver också ha rimlighet. Det har vi inte i dag. Vi behöver se över reglerna för konfessionella skolor, vi behöver se över vem som kan vara huvudman och reglerna för det och väldigt mycket annat. Men allt måste alltid vara med eleverna i fokus.

Fru talman! Baserat på detta vill jag ta upp några av de saker som mina kära kollegor har tagit upp i dag.

Den första är statligt huvudmannaskap - Liberalernas eviga tillflykt i skoldebatter. Det finns inget annat. Man gör inte särskilt mycket i regeringen, men man kan alltid säga att det borde vara annorlunda i stället för att fokusera på den verklighet vi har.

Varför har kommunerna det svårt just nu? De har det jättesvårt ekonomiskt, och de har inte råd. Vi ser att man lägger ned skolor över hela landet, också där Liberalerna är med och styr. I Norrköping, till exempel, ska man lägga ned en massa skolor i juni. I Malmö, där Liberalerna styr, sparar man 200 miljoner kronor i budgeten. Så är det också i centerkommuner, för det är omöjligt för kommuner att få sin ekonomi att gå ihop just nu. Och vad väljer då regeringen att göra? Den väljer att fly sitt ansvar.

Men varför har kommunerna det svårt? Det är delvis på grund av migrationen. Det kom jättemånga människor, och de har kommit in i svensk skola. De är där nu, och det är jättemycket jobb med att säkra att så många unga människor får tillgång till svenska språket, att de får lära sig matte etcetera. De kommer från länder där de ofta inte har fått någon skolgång tidigare. Det är inte kommunerna som har bestämt hur stor migrationen ska vara.

Inflationen gör att det blir jättesvårt; den underminerar den kommunala ekonomin. Vem är det som har bestämt om den? Är det kommunerna som har ansvar för penningpolitiken och ekonomin i Sverige? Nej, det är det är det inte. Det är statens ansvar.

När det blir nyetableringar av fristående skolor, som har fri etableringsrätt, påverkas den kommunala ekonomin. Kan kommunerna påverka det? Nej, det kan de inte över huvud taget. Vem bestämmer över detta? Det gör staten.

Vad säger då staten när det här totalt gör att kommunerna har svårt att få ekonomin att gå ihop? Då säger staten - i alla fall under den här regeringen - att kommunerna måste sköta det här själva. Staten säger: Ja, vi har absolut orsakat detta, men det är inte vårt problem. Nu får kommunerna sköta det här!

Det är oseriöst. Det är att fly från sitt ansvar att stå här och säga att det hade varit så mycket bättre om staten hade haft ansvar för skolan. Det är inte ett seriöst svar på den utmaning som vi står med här och nu, där kommuner blöder pengar, lärare sägs upp, skolchefer lämnar sina jobb etcetera. Det är inte att ha Sveriges elevers bästa för ögonen. Det är att sätta talepunkter före elevernas bästa, och det är väldigt synd.

Vi vet att det var kommunerna som under den stora migrationsströmmen var inne och räddade situationen så att det faktiskt funkade trots allt. Staten kom in utan att ge några förutsättningar eller hjälpa till med planeringen. Nu står kommunerna där med alla kostnader, och staten med Liberalerna i spetsen säger: Vi vill inte hjälpa till. Det är inte rimligt.

Men låt oss då prata om finansiering. Vad skulle man ha kunnat göra? Enligt Liberalerna är problemet de enskilda kommunernas prioriteringar. Jag skulle säga att det också är den enskilda regeringens prioriteringar. Man väljer att prioritera noll kronor rakt ut till svensk skola.

I Centerpartiets budget har vi lagt in en behörighetsmiljard där det kommer ut pengar till alla skolor som har tagit ansvar genom att anställa behöriga lärare. Vi har satsat 300 miljoner på de små skolorna, för det är de som läggs ned just nu. När regeringen med Sverigedemokraternas goda minne ser till att en massa små skolor runt om i Sverige måste läggas ned för att kommunerna inte har råd att ha dem kvar ser vi från Centerpartiet, som alltid har värnat landsbygden, till att satsa pengar där de behövs och tar därmed ansvar för att det ska finnas skolor i hela Sverige. Vi lägger också 5 miljoner kronor till kommunerna för att dessa just nu inte har pengar.

Det är så här man måste samarbeta och ta ansvar för svensk skola om man vill se till att elevernas bästa är i fokus.

Men låt oss gå tillbaka och se vad regeringen faktiskt levererar. Det enda vi vet i dagsläget är att man eventuellt kommer att leverera en utredning. Sedan vet vi att man vill införa angiverilagar. I en situation där Sveriges skolor har det jättesvårt, där lärare måste sägas upp och där attraktiviteten i att vara lärare kanske inte är den bästa vill man göra det ännu svårare att vara lärare och stå upp för sina elever. Det är inte att sätta elevernas bästa först.

Fru talman! Jag vill också prata lite om digitaliseringen, som har varit uppe i flera inlägg och som är en fråga som påverkar eleverna väldigt mycket. I dagsläget har svensk skola regler som säger att i lågstadiet, i mellanstadiet och i högstadiet måste eleverna lära sig att läsa och skriva på dator. Det står digitala läroverktyg, men i verkligheten betyder det dator generellt.

Vad gör då regeringen? Jo, man skriver arga debattartiklar. Regeringen har ansvar för hur svensk lag ser ut och har alla möjligheter att göra regelförändringar, men man har inte gjort något. Man skriver arga debattartiklar. Arga debattartiklar förändrar inte någonting i svensk skola. De förändrar eventuellt Liberalernas självbild, vilket kanske kan vara trevligt, men de gör ingen faktisk skillnad.

Centerpartiet har föreslagit att det ska vara frivilligt att använda digitala verktyg i lågstadiet. Det är Centerpartiets politik. Vi anser också att man ska tillsätta en läromedelsnämnd som går igenom vilka läromedel som är bra så att särskilt de obehöriga lärarna, som det finns massor av ute i svensk skola, får stöd i valet av läromedel.

Vi har också sagt att eleverna ska ha lagstadgad rätt att faktiskt ha läromedel. Vi kanske kan tycka att det ibland har varit för mycket digitala läromedel, även om de ibland är perfekta och underbara, men väldigt många har inte ens läromedel alls. Att lagstadga den rätten har vi också lagt fram förslag om. Regeringen har inte lagt fram förslag om någonting över huvud taget. Däremot har man lagt fram debattartikel på debattartikel.

Det enda vi vet som någon i regeringen har gjort när det kommer till digitalisering är att Lotta Edholm, som nu är skolminister, 2012 satsade på att alla Stockholms barn skulle få Ipadar i skolan. Vi vet också att hon har satsat på skolplattformen, som är det största, dyraste och mest misslyckade digitaliseringsprojektet i svensk skola. Det är de två avtrycken som har gjorts av Lotta Edholm när det kommer till digitalisering av skolan och faktiska förändringar. Allt annat är bara debattartiklar och ord.

Det är dags för regeringen att inse att man måste ta ansvar och samla oss övriga partier och säga: Vad kan vi faktiskt göra på den här punkten? Kan vi lite snabbt se till att få igenom i riksdagen att man inte ska behöva skriva och läsa på datorer i lågstadiet, till exempel? Jag är rätt säker på att vi kan få igenom det. Det är reella förändringar. Jag hoppas att vi snart börjar se en regering som tar ansvar och gör faktiska förändringar. Det är generellt dags för oss här i kammaren att höja oss lite och börja ta ansvar.

Det finns ett annat område där detta behöver göras. Oavsett skola och skolform måste vi se till att alla barns rätt till skolgång är uppfylld. För mig gör det ingen skillnad vilken skola man har valt. Vissa här inne vill bara fokusera på de fristående skolorna. Vissa här inne vill bara fokusera på muslimska fristående skolor. För mig är det helt avgörande att säga: Oavsett vilken skola du går på måste den vara bra.

Det är också avgörande att säga: Det kan inte vara så att några skolor får undantag bara för att de tillhör en viss religion, att vi ska låta bli att titta på skolor som är kommunala etcetera - absolut inte! Jag har sett hur illa det kan vara på kommunala skolor i Malmö, till exempel. Det vet jag kollegor i kammaren som också har gjort.

Oavsett skola kan det inte heller vara okej att vi har skolor som delar upp eleverna efter kön och har könsseparerad undervisning. Det har vi skolor i Sverige som gör - helt oacceptabelt! Vi har också skolor där man förnekar vetenskap, fru talman. Det är oacceptabelt. Vi har skolor där man förbjuder relationer mellan eleverna. Det är oacceptabelt.

Detta sker på kristna skolor, och det sker på muslimska skolor. För mig är det fullständigt likgiltigt. Den här typen av religiös hjärntvätt är inte okej, oavsett om den sker på en kristen eller muslimsk konfessionell skola eller om den sker på en kommunal eller fristående skola. Det kan inte vara acceptabelt. Det måste vara elevens rätt som är det avgörande. Därför måste vi skapa regelverk som funkar och som gör skillnad i verkligheten, så att vi inte fortsätter se en massa partier här i kammaren som sätter talepunkter före elever.

Jag hoppas att vi här i kammaren snart kan få fler partier som är med och tar ansvar och gör faktiska förändringar så att Sveriges elever får en bättre skolgång. Jag hoppas också att vi kan få lite spetsigare debatter här i kammaren.

Fru talman! Jag tror också att vi är överens i många av de frågor som är viktiga. Jag är också helt övertygad om att vi kommer att fortsätta ha rätt många skiljelinjer mellan den liberala synen och den socialistiska synen på både skolgång och mycket annat i livet. Det gläder mig också, för annars skulle jag bli orolig för mig själv.

Jag förstår absolut Daniel Riazats fråga. Vi har röstat nämligen nej här i kammaren till många förslag som hade kunnat göra skillnad. Om vissa sa vi till den tidigare regeringen: Om ni till exempel gör förändringar som innebär att små skolor får förutsättningar att överleva kan vi rösta för en ändrad resursfördelning. Den tidigare regeringen valde ändå att inte lägga fram ett förslag som tog hänsyn till de små skolorna. Det var synd. Vi hade kanske kunnat ta vissa steg.

Vi har röstat nej till många av förslagen. Nu när vi börjar förändra vår syn på ganska mycket och håller på att ta fram en ny skolpolitik ser vi att vi behöver se över några av de saker som vi har sagt nej till. Det kommer jag att vara ärlig med. Jag kan också säga att vi, i motsats till vad andra partier försöker få det att låta som, har hindrat förslag från att läggas fram. Det var en del av januariavtalet.

Jag har inget emot att ta ansvar för att vi har gjort det. Jag tycker att man ska ta ansvar för det man gör om man vill vara i den här kammaren. Vi har gjort saker som jag inte tycker var rätt. Men vi har gjort det, och jag står för det. Men jag tycker att vi ska göra annorlunda framöver. Det är verkligheten.

Jag hoppas att fler partier börjar säga: "Vi är redo att ta ansvar för det vi har gjort. Vi är redo att ta ansvar för svensk skola." Man måste sluta med den ansvarsflykt vi ser gång på gång, både när det gäller vad man har gjort och vad som behöver göras framgent.

Fru talman! Tack, Daniel Riazat, för en svår men också engagerad fråga!

Ledamoten har rätt i att Centerpartiet har försvarat valfriheten i svensk skola. Det kommer vi såklart att fortsätta göra. Min uppfattning är inte att vi har försvarat rätten att skövla skolorna, eller vad du nu sa. Däremot har vi kanske inte gjort tillräckligt mycket för att stoppa de avarter som finns. Det har vi nog inte gjort. Vi håller på och ser över hur vi kan göra det bättre framöver.

Ordentlig insyn i svensk skola och hur vi kan säkra att information om vad som händer, hur pengar rör sig etcetera måste bli mycket mer offentligt än i dag. Det kan jag lova att vi kommer att vara för.

Regeringen har nu, som en av få saker de har gjort, i ett av sina förslag först tagit bort offentlighetsprincipen ur utredningen och infört insynsprincipen. Men många sa då att man måste få veta vad offentlighetsprincipen innebär i praktiken i det här systemet. Då lade de tillbaka det i utredningen. Det var bra. Vi har alltså varit med om att tvinga tillbaka offentlighetsprincipen in i den utredning som nu pågår.

Jag hoppas på förståelse för att jag vill se vad utredningen som just nu är igång och som tillsattes av den tidigare regeringen kommer fram till. Den tittar på insynsprincipen och offentlighetsprincipen. Jag tycker att det är ganska rimligt att vi väntar på vad den säger innan jag ger ledamoten ett svar på en mycket relevant fråga om hur vi får adekvat insyn i skolan i Sverige.