Fredrik Malm (L) svarade Camilla Hansén i en replik om Övergripande skolfrågor i debatten ”Protokoll 2022/23:102 Onsdagen den 3 maj” den 3 maj 2023.
Camilla HansénMP· i en replikVilken cliffhanger! Man vill ju veta vilka reformer det var som Fredrik Malm skulle beskriva. En skillnad mellan Fredrik Malm och mig som riksdagsledamöter är att Fredrik Malm har varit ledamot i fyra mandatperioder…Fru talman! Vi har nu att debattera diverse olika skolfrågor som finns på vårt område i utbildningsutskottet. Låt mig fokusera på några av dessa. Vi börjar med det som rör en jämlik och likvärdig skola. Detta är bland det absolut viktigaste för den svenska skolan. Det handlar om att alla elever ska få samma möjligheter att lära sig och få stöd utifrån sina förutsättningar, och det har att göra med att alla elever har rätt till kunskap. Detta förutsätter att det råder höga förväntningar, att det finns behöriga och duktiga lärare samt att det är lugn och ro i klassrum och korridorer. Det handlar om lärarledd undervisning med läroböcker. För allt detta krävs ett starkt ledarskap av hög kvalitet i svensk skola.
Men likvärdighet ska inte förväxlas med lika resurser. En del elever behöver mer stöd och större utmaningar än andra. Skolan har alltid varit, och kommer alltid att vara, kompensatorisk för att garantera lika förutsättningar och möjligheter. Det är också viktigt att vi i skoldebatten inte ser frågan om likvärdighet som något i sig självt. Snarare måste vi definiera och fokusera på hur vi uppnår likvärdighet. Likvärdighet är därmed både ett mål och ett medel, men det är genom att ha ett kunskapsfokus som vi kan nå upp till målet.
För drygt 30 år sedan drev Socialdemokraterna igenom en kommunalisering av den svenska skolan. Följden av detta har blivit försämrade kunskapsresultat, att läraryrkets status har försvagats och att många kommuner inte klarar av sitt ansvar för skolan. Den socialdemokratiska kommunaliseringen har blivit ett dråpslag mot likvärdigheten i den svenska skolan. Och det kommer att ta lång tid att vända utvecklingen för svensk skola, men det är en nödvändig uppgift. Steg för steg måste staten öka sitt ansvar för skolan, för att bana väg för ett framtida statligt huvudmannaskap. Det är omöjligt att klara skolans uppdrag för likvärdighet utan en ökad statlig styrning.
Övergripande skolfrågor
Det är logiskt att det är så eftersom kommunaliseringen innebar att beslut och befogenheter decentraliserades och slogs ut på hundratals olika huvudmän och förvaltningar. Decentralisering, bör tilläggas, kan ofta vara bra även i offentligfinansierade verksamheter, men i en så viktig verksamhet som skolan, både för den enskilda eleven och för Sverige som nation, kan inte enskilda kommuners prioriteringar eller ekonomiska problem få påverka negativt på det sätt som sker i dag. Vi talar inte om snöröjning - även om den också kan leda till upprörda känslor. Kommunaliseringen har slagit hårt mot de kommuner som har störst utmaningar i skolan, och vi ser i dag stora skillnader i skolpeng mellan kommuner och även vad gäller bedömningar om exempelvis tilläggsbelopp för extra stöd.
Regeringen tar nu stora steg för att öka likvärdigheten i svensk skola i och med Tidöavtalet och flera utredningar vi har satt igång, inte minst genom att införa en skolpengsnorm i fråga om stora satsningar på ordning och reda i klassrummen, satsningar på fler speciallärare och mycket annat.
Fru talman! Ett annat område som berörs i betänkandet är de fristående skolorna. Även friskolereformen har, precis som kommunaliseringen, funnits i drygt 30 år. Friskolorna är viktiga i svenskt skolväsen. De garanterar att det finns en valfrihet, vilket är nödvändigt och bra för att främja aktiva val och för att elever ska hitta en skola där de trivs. Valfriheten är till för eleverna och elevernas behov, på samma sätt som valfriheten inom till exempel äldreomsorgen finns för de årsrika.
Från Liberalernas sida, fru talman, är vi tydliga med att vi står bakom rätten att välja skola. Vi värnar de fristående skolorna, på samma sätt som vi värnar till exempel folkhögskolor, privata yrkesutbildningar och andra typer av utbildningar som inte drivs av det offentliga. Vi vill kort och gott ha ett system som fungerar med olika alternativ med eleverna i fokus.
Men vi ser också flera problem med friskolesystemet som faktiskt måste åtgärdas. Den här regeringen kommer därför att göra den största omregleringen av friskolereformen sedan den infördes 1992. Det handlar om förändringar som syftar till att höja kvaliteten, att garantera långsiktiga ägare, att stärka inspektionerna, att få bukt med betygsinflation och en hel del annat.
Jag skulle verkligen önska att detta hade gjorts tidigare, men tyvärr har mycket lite skett de senaste åtta åren. Det som har genomförts har genomförts sent. Ett exempel är den skärpta ägar- och ledningsprövningen. Den borgerliga regeringen tillsatte en utredning om detta 2012. Den blev klar några år senare. Därefter gjorde Socialdemokraterna ingenting under flera år eftersom man i stället prioriterade den så kallade Reepalu-utredningen, som man inte ens hade stöd för i riksdagen. Den skärpta ägar- och ledningsprövningen infördes först 2019; sju år efter att man hade börjat utredningen.
När det gäller andra delar av friskolesystemet, till exempel att reglera köer till skolor eller resursfördelningen, lyckades inte Socialdemokraterna göra något alls på åtta år. Faktum är att Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons regeringar aldrig har försökt att få stöd i riksdagen för dessa förändringar. Orsaken är att man vill använda friskolefrågan som slagträ i valrörelser i stället för att faktiskt reformera systemet. För Socialdemokraterna har det varit viktigare att fäktas med ord och retorik i debatten än att faktiskt åtgärda brister i friskolesystemet. Men detta har nu väljarna sett igenom.
År efter år sorterar man papper och strosar runt på Utbildningsdepartementet. Det är ingen slump att de senaste åtta åren har varit de bästa åren för friskolekoncernerna. Vår regering kommer nu att genomföra nödvändiga och viktiga reformer på friskoleområdet, sådant som borde ha gjorts mycket tidigare. Vi gör detta därför att vi ser behovet av förändringar, inte minst eftersom det har gått 30 år sedan friskolereformen infördes, och på så lång tid hinner mycket hända. Vi kommer att genomföra dessa reformer för att valfriheten ska fungera bättre, för att det ska leda till högre kvalitet och kunskapsresultat samt för att det ska bli svårare för oseriösa och kortsiktiga ägare och företag att driva friskolor.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.
(Applåder)
Fru talman! Det är roligt när andra partier ägnar ens eget parti så stor uppmärksamhet och sätter det i centrum för svensk politisk debatt så som Fredrik Malm gör med Socialdemokraterna.
Tyvärr var det ju så att vi var tvungna att förlita oss på stöd från Liberalerna när vi styrde de senaste åren. Vi vet alla vad det ledde till, nämligen att vi inte fick hålla på och reglera friskolor. Därför blir det lite absurt när Fredrik Malm tar upp det i talarstolen på detta sätt.
Men min fråga handlar om något helt annat, nämligen om det som Fredrik Malm inledde med: likvärdigheten i svensk skola.
Det finns ändå en historia där Liberalerna och Socialdemokraterna har stått upp för likvärdigheten i svensk skola och för att alla barn i Sverige ska få samma chans i livet. Det har jag uppskattat Liberalerna för. En gång i tiden funderade jag till och med på om jag skulle välja Liberalerna som mitt parti på grund av det här intresset för att alla barn ska ha samma chans.
Därför vill jag på allvar fråga Fredrik Malm och Liberalerna hur det kommer sig att Liberalerna och Fredrik Malm försvarar den urvalsgrund till skolan som leder till störst problem med likvärdigheten och till störst ojämlikhet. Varför är det så viktigt att försvara kötid som urvalsinstrument? Varför är det så viktigt att barn till privilegierade föräldrar ska kunna gå före barn till icke privilegierade föräldrar?
Fru talman! Vi har ett system i dag där kösystemet är i stort sett oreglerat. Det innebär att till vissa skolor som är väldigt populära kan föräldrarna ställa barnen i kö redan på BB, i stort sett, eller redan i februari eller mars året efter att barnet föds.
Det är klart att det har en utestängningseffekt. Det innebär ju att en familj som flyttar till en ny kommun när barnen är tre eller fyra år gamla kanske inte har en chans att få in barnen på vissa skolor. Och personer som kommer till Sverige och känner att den kommunala skolan i det utsatta område där de hamnat och bor i fjärde hand inte är så bra och i stället vill kunna sätta barnen i en annan skola, de stängs också ute från detta.
Å andra sidan finns det ett intresse av att föräldrar och elever ska kunna göra aktiva val. Då kan det vara så att man funderar på en skola; man tittar runt och ser vad det finns för olika skolor och vill kunna anmäla intresse till en skola. Vi ska inte förakta det heller. Då är det rimligt att vi får till en avvägning, och en rimlig avvägning är att göra reglerna för köbildningen ganska rejält mer restriktiva. Några år eller kanske något år före skolstart får man börja köa.
Det är bara det, fru talman, att det finns en majoritet för detta i riksdagen. Socialdemokraterna hade bara behövt lyfta telefonluren och ringa till Centerpartiet och Liberalerna eller Moderaterna. De hade inte behövt ringa Sverigedemokraterna om de inte ville det. De hade kunnat ringa andra partier och få ihop en majoritet för detta. Men det valde Socialdemokraterna att inte göra. I stället lade man fram ett förslag som betyder att man helt ska avskaffa alla köer och förbjuda det, och det förslaget föll i riksdagen. Därför har vi ett helt oreglerat system i dag. Det är ert fel, Åsa Westlund.
Fru talman! Fredrik Malm fortsätter prata om Socialdemokraterna, men jag frågade faktiskt varför det är så viktigt för Fredrik Malm och Liberalerna att försvara att privilegierade föräldrars barn ska gå före icke privilegierade föräldrars barn.
Fredrik Malm sa i sitt svar till mig att det här är en rimlig avvägning. En rimlig avvägning mellan vad? Ska alla barn ha samma chans, eller ska det vara så att barn till privilegierade föräldrar får gå före i kön till statligt finansierade skolor, kommunalt finansierade skolor?
Min fråga kvarstår. Varför är det så viktigt för Fredrik Malm att stå upp för principen att barn till privilegierade föräldrar ska ha en chans att gå före barn till icke privilegierade föräldrar?
(Applåder)
Fru talman! Det finns ett bekymmer med Åsa Westlunds resonemang, och det är att det inte är sant. Jag var mycket tydlig med att systemet med att kunna ställa sig i kö till en skola ska göras kraftigt mer restriktivt.
Nu är det så att den här frågan var uppe i riksdagen för nästan exakt ett år sedan. Då var förhållandena i den här kammaren som sådana, fru talman, att tre partier - Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet - sa att ingen ska ha rätt att intresseanmäla till en skola; det ska bort. Det var bara det att det inte fanns någon majoritet för detta.
Sedan fanns det fem partier till i den här kammaren som i varierande grad ville strama åt systemet. Centerpartiet, om jag inte minns fel, hade en modell som jag tycker är rätt rimlig: att man kunde ta in ungefär hälften av platserna på kö och ställa barn i kö från tre års ålder. Mitt parti har en uppfattning som jag också tycker är rimlig och kan utredas. Den är mer restriktiv än Centerpartiets och innebär att ett år före skolstart skulle man kunna ställa i kö. Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna hade alla i olika uttalanden signalerat att de ville göra det här systemet mer restriktivt.
Det finns alltså, fru talman, åtta partier i Sveriges riksdag som vill strama åt det här systemet - och Socialdemokraterna lyckas inte få ihop en kompromiss. Det ledde till att Socialdemokraterna lade fram det enda förslaget som saknar majoritet i riksdagen, och det föll. Det gör att vi nu står med ett helt oreglerat system som är precis det Åsa Westlund vill bli av med.
Det övergår nästan mitt förstånd hur en socialdemokratisk regering kan ha 349 ledamöter som vill gå åt samma håll och misslyckas med att få igenom detta i kammaren. Åsa Westlund får gärna svara på hur man har hamnat där.
(Applåder)
(TREDJE VICE TALMANNEN: Det svaret får anstå, för detta var en slutreplik.)
Fru talman! Jag kan börja med att instämma i ledamoten Fredrik Malms kritik av den socialdemokratiska regeringen, som inför valet faktiskt hade möjlighet att få till förändringar men valde att låta bli eftersom det var en god valfråga att ha - precis som Liberalerna, Moderaterna med flera lät bli att komma överens om energifrågorna för att ha en trevlig valfråga. Man kan säga att ni lyckades bättre med att vinna valet på de frågorna.
Jag hoppas att vi kan få till en seriös diskussion och ta lite ansvar för den långsiktiga utvecklingen i svensk skola. Då vill jag börja med att säga att också vi har ett delansvar i att det inte har gjorts så många reformer. Det var det här med S på slutet, absolut, men under JA-tiden innan var det inte så att vare sig Centerpartiet, Liberalerna eller övriga borgerliga eller semiborgerliga partier var jättepositiva till förändring. Det måste vi också ta på oss. Vi har stoppat de reformer som varit på förslag. Men det fanns ett fönster, och det valde sossarna att inte se. Det är väldigt synd.
Nu säger ni att ni ska göra en friskolereform, den största reformen, och det är jättebra. Men vi vet ju inte vad den är. Vi har lagt utredningar, säger Fredrik Malm. Nej, det har ni inte. Ni har sagt att ni i framtiden kommer att lägga en utredning som ska ta alla de saker som är jätteproblem och komma fram till en friskolereform. Men ni har varit igång i ett halvår, och det ligger inte ens ett utredningsdirektiv till den utredning som redan är igång, tillsatt av Socialdemokraterna och den regeringen. Det är bara att lägga ett tilläggsdirektiv, men inte ens det har ni lyckats göra på ett halvår. Det är inte imponerande om ni vill ha en reform som faktiskt gör skillnad på det här området.
Vad ska Liberalerna göra med kön? Vad ska ni göra med finansieringen? Vad ska ni göra med tillsynen etcetera? Hur ska vi få till ett valsystem som faktiskt fungerar?
Det är ju inte så att de tre partierna i regeringen och stödpartiet i dagsläget är överens i de här frågorna. Vi vet fortfarande inte vad ni vill. Ni pratar om att ni vill göra stora reformer, men vad vill ni faktiskt göra?
Fru talman! Vi har väl under den här mandatperioden knappt stakat oss ut från det där stora fältet i Sälen på väg till Mora. Vi har ens kommit till Mångsbodarna under den här mandatperioden.
Det dröjer lite ibland i politiken när man ska processa fram utredningsdirektiv och sådana saker. Alla partier och alla som har suttit i regering vet att det är så.
Jag är inte särskilt bekymrad över det, vill jag säga, fru talman. Jag tycker att det viktigaste är att vi får robust, långsiktigt hållbar och bra lagstiftning. Om detta innebär att det kommer att behöva utredas lite längre, att det blir något tilläggsdirektiv, att det behöver processas några varv till i Regeringskansliet eller att vi behöver några fler beredningstillfällen i utbildningsutskottet i riksdagen bekymrar inte det mig särskilt mycket. Det är mycket bättre att vi gör ett ordentligt arbete för att få till stånd en bra och fungerande lagstiftning än att vi får hasta fram detta.
I grund och botten handlar detta om flera olika delar, fru talman. Det är inte nödvändigtvis en jättestor utredning man talar om, eller ett jättestort lagförslag eller betänkande, utan det är olika delar.
Det handlar till exempel om dels frågan om den nationella skolpengsnormen, där även frågor om tilläggsbelopp och andra saker ingår, dels frågan om ägarprövning när det gäller fristående skolor, dels frågan om att förhindra betygsinflation. När det gäller urval handlar det om att kunna få till stånd ett gemensamt, obligatoriskt skolval. I Tidöavtalet är det också tydligt att kötiden ska göras mer restriktiv, till exempel.
Detta kommer alltså att komma löpande under mandatperioden.
Fru talman! Jag tolkar detta som att jag inte behöver vara orolig, men det är jag nog ändå.
Det var väldigt roligt att Fredrik Malm sa att ni inte ens har kommit till Mångsbodarna, inte ens har kommit iväg från startfältet i Sälen. Det är väl lite det som är problemet, för inför valet lät det lite som att ni stod precis före målfältet i Mora. Det lät som "vi är överens; vi har gemensamma Tshirtar på oss, och det är eventuellt vi som springer runt med vikingahjälmar och syns på tv och svarar på roliga frågor".
Men så är det ju inte. Ni har ju inte ens vallat skidorna! Det är det som är problemet. Då går det jättelångsamt. Och det är ett problem, för detta brådskar.
Vi ser just nu över hela Sverige hur skolor läggs ned - i Norrköping, i Linköping, i småkommuner, överallt - på grund av att den här regeringen väljer att inte stötta skolan särskilt mycket. Man tar inte hänsyn till den utveckling i svensk ekonomi som faktiskt pågår. Man talar om att ta ansvar för utbildning, men på alla statliga områden drar man ned; man drar ned på YH etcetera. Så att staten skulle vara en garant för pengar är verkligen inte sant.
Utmaningen är att medan man står här och pratar om att man kommer att göra något har man som sagt efter ett halvår inte ens kommit med utredningsdirektiv. Och vi vet fortfarande inte vad regeringen faktiskt anser om skolpengen, om ägarprövning, om tillsyn eller om köer. Vad kommer detta att landa i?
Detta kommer återigen att vara en fråga som ligger precis före valet, med den oerhört korkade politiska diskussion vi får då, i stället för att vi sätter oss ned och kommer överens om skolpeng etcetera. Skolpeng är en fråga om pengar, så det skulle vi kunna göra rätt snabbt här och nu. Så när bjuder regeringen in till samtal?
Fru talman! Låt mig börja med det sista. Jag ser framför mig att det vore väldigt bra om vi kunde komma överens om en statlig, nationell skolpengsnorm i utskottet. Det vore, tycker jag, väldigt bra om även Centerpartiet, som har aviserat en omläggning av sin skolpolitik, närmade sig de positionerna.
Generellt är det väldigt bra för svensk skolas utveckling om det finns bredare överenskommelser och breda kompromisser. Det borgar för att saker och ting håller över tid. Det har annars varit så i Sverige att den ena sidan genomför något med knapp majoritet, och den andra sidan är jättearg. Sedan blir det val, och så vinner den andra sidan men ändrar inte så mycket. Och så ligger det kvar. Men det är bättre om man är överens om färdriktningen.
Jag vill dock säga, fru talman, att frågan om skolpeng inte heller är helt enkel. Formellt sett finns det faktiskt ingen laglig skyldighet för en kommun att fördela resurserna på just det sättet, men det har blivit så. Vi har 290 kommuner i Sverige, och det finns, vad jag har kunnat läsa mig till, ungefär 250 olika modeller för att räkna ut skolpengen. Det är klart att det inte heller är helt enkelt att få lite ordning i ett sådant system, som är så rörigt och snårigt och där man räknar ut saker och ting och prissätter saker och ting på olika sätt.
Nu svarar jag faktiskt på alla Niels Paarup-Petersens frågor, fru talman - notera det!
När det gäller finansieringen av skolan tror jag faktiskt att den som tittar lite noggrannare ser att detta kan vara den budget där pengarna har störst relativ andel någonsin av statsbudgeten. Det rör sig nog om en av de i särklass största satsningarna på skolan någonsin, som andel av bruttonationalprodukten. Så visst satsar den här regeringen på skolan.
Fru talman! Det gick väldigt snabbt för denna regering att inleda nedskärningspolitiken under denna mandatperiod. Miljarder saknas i dag i det svenska skolväsendet på grund av att regeringen inte vill lägga några pengar på den svenska skolan.
Det gick otroligt snabbt att både uttala sig och komma med olika direktiv gällande rasistiska lagar. Det handlar om både angiveri och diverse rasistiska och fientliga lagstiftningar.
Det gick väldigt snabbt att gå ut och försvara marknadens rätt att bedriva skolverksamhet på bekostnad av barn, lärare och övrig skolpersonal.
Men, som vi hörde tidigare, efter sex månader har vi fortfarande inte hört ett ord från den svenska regeringen, med Liberalerna i spetsen när det gäller skolfrågor, om just marknadsskolan och dess olika komponenter. Vi pratar om kösystem, offentlighetsprincip och skolpeng, och än så länge finns det inga besked.
Jag undrar: På vilket sätt menar Fredrik Malm och Liberalerna att det skapas likvärdighet i den svenska skolan genom segregerande skolval? På vilket sätt skapas likvärdighet genom ett skolpengssystem som leder pengarna åt fel håll? På vilket sätt gynnas den svenska skolan och likvärdigheten av ett system där marknaden får bestämma över den svenska skolan? Och varför försvarar Fredrik Malm och Liberalerna detta dag ut och dag in i den svenska riksdagen?
Fru talman! Jag noterar att Daniel Riazat i den här debatten är kvar i förstamajläge, så att säga. Men om man lyssnar på mitt anförande och tittar till exempel på vad vi har skrivit i Tidöavtalet och hur jag och andra företrädare för Liberalerna och även andra partier argumenterar inser man att detta inte stämmer.
Daniel Riazat talar om att vi vill värna ett segregerande skolval - det vill vi inte alls. Liberalernas ståndpunkt är att man ska korta köerna till ett år före skolstart. Det är ett väldigt restriktivt system, även jämfört med andra länder.
Daniel Riazat talar om att vi gör nedskärningar på skolan - nej, det gör vi inte. Det som gör att praktiskt taget alla verksamheter i Sverige i dag har det väldigt tufft är inflationen, som är en följd av Vladimir Putins folkmordskampanj mot den ukrainska nationen, staten, kulturen, identiteten, ekonomin och infrastrukturen samt den ukrainska befolkningen. Det är detta som har skapat väldigt tuffa situationer i alla verksamheter.
Det varje ansvarsfull regering har att hantera i detta är balansen mellan att bekämpa inflationen och samtidigt göra lättnader för hushållen. Jag noterar att alla partier i denna kammare klarar av detta rätt hyggligt utom två, nämligen Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som vill elda på de offentliga utgifterna något oerhört, vilket skulle driva upp inflationen, urgröpa köpkraften ännu mer och göra det ännu svårare för skolor, förskolor, äldreboenden och så vidare.
Jag har väldigt svårt att se att 9 000, eller om det var först 5 000 och sedan 7 000 - jag har till och med tappat räkningen, för det är så många - platser till regionalt yrkesvux är en nedskärning. Tusentals platser till regionalt yrkesvux är väl ingen nedskärning? Jag har i alla fall svårt att se det så.
Fru talman! Såvitt jag vet är det inte Vladimir Putin som är skolminister i Sverige, utan det är faktiskt Tellusgruppen - förlåt, jag menar Lotta Edholm. Därför är det just till Liberalerna och regeringen som frågorna ska ställas när det gäller svensk skolpolitik. Det är inte mördaren Vladimir Putin som ska lägga fram förslag om kösystem i Sverige, utan det är Liberalerna. Det är Liberalerna som ska visa den svenska befolkningen om man har ljugit rakt ut när man har talat om att skärpa lagstiftningen gällande marknadsskolan.
Här står Fredrik Malm. Jag tror inte att någon i den här kammaren - inte ens de sverigedemokrater som sitter och nickar till Fredrik Malm efter varje anförande - ens kommer ihåg vad Fredrik Malm har svarat i replikskiftet i dag. Det är bara tomma ord som har kommit ut ur Fredrik Malms mun. Så har det varit från Liberalerna under sex månader nu.
Först tillsatte man en minister, och ingen vet vad hon fortfarande har för kopplingar till den svenska marknadsskolan. Sedan går man helt plötsligt ut och säger att man vill begränsa marknadsskolan, men inga förslag kommer fram. I dag står man i talarstolen och snackar om första maj, Socialdemokraterna och vänstern. Allt är allas fel, utom Liberalernas.
Men det är inte riktigt så det funkar. Lärarna, skoleleverna och föräldrarna i det här landet är inte korkade, utan de förstår att Liberalerna har ett annat intresse. Man sätter marknadsintresset före elevintresset. Det kommer också att visa sig, vilket det har gjort för Liberalerna i dag.
Liberalerna kämpar nu precis under gränsen för att komma in i riksdagen vid nästa val. Det är bland annat på grund av det stora sveket med enorma nedskärningar och försvaret av marknadsskolan. Till detta är Fredrik Malm och de övriga liberalerna skyldiga.
Fru talman! Det är lite svårt att hänga med i Daniel Riazats resonemang. Å ena sidan pratar han om allt hemskt som ska hända med Liberalernas skolpolitik. Å andra sidan framstår han som väldigt bekymrad över att vi inte har kunnat klubba allt detta i riksdagen. Det är något här som inte riktigt hänger ihop.
Sanningen är ju den att om man vill veta vad regeringen kommer att göra på skolområdet är det bara att googla fram Tidöavtalet och läsa det. Det står väldigt konkret i Tidöavtalet vad vi har enats om i de tre regeringspartierna och med Sverigedemokraterna. Där står det tydligt om gemensamt skolval och att det ska bli avsevärt mer restriktivt när det gäller att ställa barnen i kö, till skillnad från vad Daniel Riazat säger i talarstolen här. Det står tydligt att det ska införas en nationell skolpengsnorm, så att de kommuner som lägger en väldigt låg skolpeng kommer att behöva satsa mer på sin skola.
Det är också tydligt vad gäller speciallärare, undervisningstid och att vi kommer att göra om läroplanerna. Dessutom - vilket jag tror att Daniel Riazat är än mer entusiastisk över än jag - kommer det att genomföras regleringar av friskolesektorn. Det kommer dock inte, fru talman, att bli som Daniel Riazat vill fullt ut.
Daniel Riazats mål är att knäcka ryggen på de privata alternativen. Det har egentligen varit hans partis motto ända sedan partiet bildades 1917. Det började med att hela ekonomin skulle förstatligas. Nu är man aningen mer modest, men man vill ändå att elever och föräldrar inte ska ha möjlighet att välja fristående skolor. Det är målsättningen för Vänsterpartiets skolpolitik. Den målsättningen har inte jag.
Men det kan inte vara High Chaparral och vilda västern i friskolesektorn. Det behövs därför tydliga regleringar. Det kommer vi att återkomma med till riksdagen.
(Applåder)
Fru talman! Jag har en fundering. Vad glada lärarna och eleverna i Sveriges skolor måste vara över att skolbudgetens andel av bnp nu är störst, relativt sett! Men ändå blir det fler elever i varje klass, och man planerar avtackning av lärarkollegor som inte kan vara kvar.
Skolans likvärdighet handlar om att det finns skickliga lärare som har tid med eleverna. Det handlar om att det finns människor på plats som möter eleverna. Precis som Fredrik Malm säger är likvärdighet både ett mål och ett medel. För att man ska kunna ha fokus på kunskap behövs skickliga lärare med tid för eleverna.
Jag funderar heller inte så mycket på om det var Socialdemokraternas kommunalisering eller friskolereformen för 30 år sedan som öppnade för att vinst skulle kunna bli en drivkraft i stället för just kunskapen, som vi tycker är så viktig.
När det gäller likvärdigheten kommer jag ändå tillbaka till att det handlar om pengar. Det känns bra, för Miljöpartiet är det parti som lägger mest pengar på utbildning. Med vår budget skulle andelen av bnp alltså ha blivit ännu större.
Jag har en fråga som knyter an till detta med snöröjning. När det snöar röjer man ju snö oavsett hur mycket pengar det är kvar i kassan. När barn behöver stöd borde de få det.
Vi litar på kommunerna och regionerna. Vi har ett importerat ekonomiskt problem som inte är kommunernas och regionernas fel. Därför ser vi till att de får det ekonomiska stöd de behöver. Men jag undrar varför regeringen inte vill dela den bördan med kommuner och regioner.
Fru talman! Camilla Hansén säger att hon inte bryr sig om huruvida det är Socialdemokraternas eller Liberalernas fel att det finns vinstincitament i skolan. Det var väl faktiskt i rätt hög grad Miljöpartiets fel att man likställde skolpengen till kommunala och fristående skolor samtidigt som den kommunala skolan har ett delvis annat och bredare ansvar än en fristående skola har. Man har ju skolpliktsansvaret.
Man kan gå tillbaka till 1990-talet, då friskolereformen infördes. Det var ett oerhört tryck i Skolsverige för att få en förändring. Man ansåg att den offentliga skolan var rigid. Lärare och rektorer ville ha större inflytande över sin arbetssituation. Föräldrar var besvikna på den skola där deras barn gick och såg inga alternativ.
Det fanns alternativa pedagogiker - till exempel Waldorf, Montessori och annat - och det fanns ett antal skolor som hade något slags statlig sanktion att vara friskolor, men de var väldigt få. Och så fanns det några privatskolor som var väldigt dyra att gå i.
Sedan öppnade man upp systemet och fick en stor expansion av fristående skolor. Då var reformen ung och ny. Det var många blommor som blommade, och många tog initiativ och startade livsverk som de kanske fortfarande driver i dag. Men i dag har vi en annan situation. Nu har reformen funnits i 30 år, och vi ser en helt annan marknadsstruktur vad gäller friskolesektorn än vad som fanns 1995, 1996 eller 1997. Vi kommer att behöva genomföra reformer framöver.
Fru talman! Vilken cliffhanger! Man vill ju veta vilka reformer det var som Fredrik Malm skulle beskriva.
En skillnad mellan Fredrik Malm och mig som riksdagsledamöter är att Fredrik Malm har varit ledamot i fyra mandatperioder medan jag själv inte ens har varit ledamot i fyra år. Det gör att jag själv inte minns hur det gick till när skolpengen höjdes till likvärdig. Var Liberalerna alltså för att det skulle vara en skillnad? Det blir en historielektion som Fredrik Malm kan få ge mig. Eller var Liberalerna för att det skulle vara likadan skolpeng? Men det kan bli ett väldigt kort svar, för det är en ja- eller nej-fråga.
Det jag undrade var varför regeringen inte vill dela den ekonomiska börda som inflationen, orsakad av krig och pandemi, har skapat för kommuner och regioner. De begärde för i år 20 miljarder. Miljöpartiet är det enda parti som var berett att lägga denna summa - på lärare i klassrum eller undersköterskor på vård- och omsorgsboenden. Men det vi får höra är att våra stora investeringar i stället skulle driva på inflationen, så att det skulle bli ännu värre för regionerna.
Jag vill veta varför regeringen inte vill dela det ekonomiska ansvaret med kommunerna för det som inte är orsakat av kommunerna. Jag tror nämligen att detta skulle vara viktigt för skolans likvärdighet.
Jag undrar också över något när det kommer till vinstuttaget. Vi vet att 70 procent av föräldrar med barn i skolan inte vill att man ska kunna ta ut vinst från skattepengar. Detta ligger högt hos väljare när det gäller alla partier. Jag undrar vad det är som gör att Liberalerna inte tydligt säger: Nej, men vi ska ta tag i detta med vinstutdelning. Vi ser att opinionen är väldigt tydlig i den svenska befolkningen.
Det är två frågor som jag hoppas få svar på, fru talman.
Fru talman! Jag börjar med den sista; den är lättast att komma ihåg. Jag glömmer bort den andra, men den kommer jag ihåg om en liten stund.
När det gäller frågan om vinst har vi liberaler varit väldigt tydliga med att vi vill begränsa vinstuttaget, särskilt de första åren för att få bukt med eventuella kortsiktiga ägare i friskolesektorn. Den fråga som Camilla Hansén ska ställa sig, fru talman, är hur det kommer sig att hennes parti satt i regering under större delen av de senaste två mandatperioderna och inte gjorde något åt detta. Vi kommer nu att genomföra de här förändringarna, som borde ha gjorts mycket tidigare.
Fru talman! Det blir lite slängigt att säga: Regeringen vill inte dela bördan. Varje regering, i alla år, delar bördan med kommunerna genom olika typer av statsbidrag. Och kommunerna delar bördan med varandra genom ett kommunalt skatteutjämningssystem. Men det är ingen slump att de som nu ska protestera i Stockholm för att det saknas 260 miljoner kronor i skolans budget i vänsterledda Stockholms stad kommer att protestera utanför Stadshuset i Stockholm. Det är helt rätt att de gör det, för det är Stadshuset som är ansvarigt för skolan i Stockholm. Den är nämligen kommunaliserad.
De riktade statsbidragen till skolan utgör ungefär 8 procent av det som satsas på skolan i Sverige, fru talman. Lägger man på statsbidragen generellt kommer det väl upp i ungefär 20. Det är alltså fortfarande så att nästan 80 procent av all finansiering av skolan sker i kommunerna.
Kommunerna har också reserver. Stockholms stad har egna tillgångar på 60 miljarder. Ibland kanske kommuner inte riktigt vill använda reservpengar för att de är oroliga för att det kan driva upp räntor och annat eller för att de vill få kompensation från statens sida. Detta ansvar är alltså delat. Vi måste verkligen ställa upp från riksdagens och regeringens sida i denna svåra tid, men kommunerna måste också ta sitt ansvar i detta.
