Nils Seye Larsen

Herr talman! Om jag satt i utskottet då röstade jag alldeles säkerligen för det. Det är bra, men den stora utmaningen är att det är ett återkommande tema. Därför är min fråga liksom steget efter. Det är samma sak som när vi sa att vi har en dysfunktionell skolmarknad som spårat ur. Då ska vi införa fler kontroller. Det är lite samma sak här, där vi ser att det är en stor dominans av privata aktörer, varav många uppenbarligen inte sköter sig. Det kommer larmrapporter om hur barn behandlas i HVB-hem.

Är det inte dags att ta nästa steg? Och varför fick inte utredningen i uppdrag att titta på driftsformer? Jag tror att det är en stor utmaning. Kontroll och ökad administration i all ära, men när man har en dysfunktionell marknad behöver man få bukt med den.

Min andra fråga, som jag inte fick svar på, gäller mellantvångsutredningen. Där finns en stor oro, och jag måste säga att jag blev extra orolig när socialtjänstministern var på besök i utskottet. Vi har en väldigt tydlig lag på plats nu som är förebyggande och fantastisk och som tydligt säger att vi ska utgå från empiri och evidens.

Socialstyrelsen själv avstyrker en del av förslagen. Många av dem har inte prövats – inget annat land har gått så långt. När man då frågar var empirin är får man svaret: När vi har en så unik situation kan vi testa unika koncept som det inte finns evidens för.

Professionen, socialtjänsten och medarbetarna själva säger att många av åtgärderna riskerar att förstöra den tillit som är grundläggande och viktig för att de ska kunna göra sitt arbete. Varför lyssnar man inte mer på professionen? Och varför är man så ivrig att trycka på med reformer och vara soft on evidence?

Herr talman! Det är kul att få ta ett replikskifte med ledamoten, som ju har vuxit upp i samma stad som jag. Det var intressant att höra om historiken.

Nu var det ju så att det rådde ekonomisk kris i Sverige när vi växte upp. Den allians som styrde Malmö lyckades sprätta iväg enormt mycket pengar på skattesänkningar. Vi satt med enormt hög arbetslöshet.

Sedan lyckades man faktiskt, trots att regeringen höll hårt i pengarna, sänka arbetslösheten till under genomsnittet i början av 2000-talet, innan hela karusellen med jobbskatteavdrag satte igång. Men det var inte det jag tänkte fråga om, även om jag nu har bränt en minut på det, utan jag tänkte ställa två frågor som jag hade tidigare.

Den första gäller HVB-hem. Vi har en helt dysfunktionell HVB-hemsmarknad med enormt många privata aktörer, trots att det är helt avgörande för barnen att vi har HVB-hem av hög kvalitet. Därför tänker jag fråga ledamoten: Anser hon att vi skulle behöva återta det mer under offentlig kontroll och se till att det byggs upp HVB-hem som fungerar?

Den andra gäller givetvis den nya socialtjänstlagen, som vi initierade arbetet med i regeringsställning. Den är väldigt tydlig med att vi ska ha en kunskapsstyrd socialtjänst. Socialtjänstens arbete är en del i en större helhet. Det finns en stor oro bland många av dem som arbetar i socialtjänsten, där tillit är superviktigt, för att de mellantvångsförslag som nu kommer är allt annat än empiriskt underbyggda. Till och med regeringens egna myndigheter har visat på det. Ser ledamoten ett problem med detta?

Fru talman! Låt mig börja med ett klargörande. När det gäller det här med ekonomin konstaterar utredningar som till och med är beställda av regeringen att vi gör en vinst på den invandring vi har. Det säger jag så att det är klart.

Sedan tycker jag att det är intressant att det stora problem som vi har med den dysfunktionella HVB-marknaden – som är en av de privata marknader som utvecklats i vårt välfärdssamhälle – enligt Sverigedemokraterna är ett problem på grund av importerad kriminalitet. Man kanske kan säga så om man är från ett parti som inte har problem med kriminalitet i sina egna led.

När det gäller fattigdomen är jag förvånad. Den här regeringen har ju kunnat göra ekonomiska prioriteringar. Det har varit åtskilliga miljarder i skattesänkningar. Man har väldigt tydligt prioriterat skattesänkningar för dem som har medel, medan vi har en växande ojämlikhet, allt fler i relativ fattigdom och allt fler barn i fattigdom. Vi skulle behöva arbeta målmedvetet.

Jag skulle vilja fråga något just eftersom Sverigedemokraterna ofta återkommer till att det var bättre förr. Förr fanns det en tanke på att bygga ett jämlikt välfärdssamhälle. Förr fanns det också en tanke på att en beskattning skulle kunna bidra till en starkare offentlig sektor och till starkare skyddsnät – därigenom skulle fattigdomen hållas nere.

Jag ser ingenting av detta i Sverigedemokraternas politik. Är det för att man har tvingats acceptera Moderaternas skattesänkningar trots att man velat annat? Det skulle vara intressant att höra. Eller är det för att man inte tycker att det är en dysfunktionell privat marknad som är problemet när det gäller HVB-hem, utan att det saknas kontroll, och för att man inte tycker att det är ett problem att man sänker skatten för dem som har mest och samtidigt håller det nere när det gäller skyddsnätet för vår välfärd?

Fru talman! Jag tänkte fråga ledamoten om två saker.

För det första har det under åren har uppmärksammats en rad anmärkningsvärda brister och problem när det gäller den helt dysfunktionella HVB-hemsmarknaden. Jag hoppas att ledamoten har haft möjlighet att läsa till exempel Barnombudsmannens rapport Ni måste hinna före, som jag tycker är väldigt gripande och föredömlig – jag kommer att komma tillbaka till den – och som beskriver något, tillsammans med alla andra larmrapporter. Just HVB-marknaden, som har byggts upp med till stora delar privata aktörer och bristfällig kontroll, har ju inte fungerat. Vi måste återta kontrollen.

Där tänkte jag höra om även ledamoten ser de problem som vi ser med den privata HVB-marknaden, som snarare utgår från vinstintressen och där kriminella aktörer kan driva HVB-hem. Ser ni också ett behov av att återta detta i en offentlig kontroll där vi kan höja kvaliteten?

Den andra frågan är: Vill Sverigedemokraterna ha ett mer jämlikt samhälle? Vill Sverigedemokraterna minska den relativa fattigdomen och barnfattigdomen – och i så fall hur?

Fru talman! Inledningsvis vill jag säga att vi i Miljöpartiet givetvis står bakom alla våra yrkanden, men jag vill särskilt yrka bifall till reservation 3.

Den svenska hälso- och sjukvården står i dag inför stora utmaningar. Det handlar om underfinansiering, personalbrist, hög arbetsbelastning och en pressad arbetsmiljö som riskerar att slita ut vårdens ovärderliga medarbetare. Det gör det också svårare för vården att kunna möta framtidens behov, att kunna utvecklas när det gäller kvalitet och effektivitet och att kunna klara av den så viktiga omställningen till en god och nära vård.

Personalbristen inom hälso- och sjukvården är redan i dag ett stort problem, och den kommer att bli ett alltmer omfattande problem inom en snar framtid. Särskilt svår är situationen redan nu i Sveriges mer glest befolkade regioner. Det är därför uppenbart att det behövs betydligt större långsiktiga satsningar på hälso- och sjukvården än vad regeringen föreslår. Ska vi kunna stärka vården långsiktigt måste vi också stärka villkoren för dem som arbetar där. Det handlar om att kunna anställa fler, minska belastningen på den personal som redan finns, förbättra arbetsmiljön och skapa tid för återhämtning, utveckling och fortbildning.

Fru talman! Arbetsmiljön är en helt avgörande fråga för kompetensförsörjningen. En dålig arbetsmiljö riskerar att slita ut den vårdpersonal vi har och leder också till att människor som utbildat sig inom vårdyrken i hög grad lämnar yrket eller väljer andra vägar. Därför måste arbetsvillkoren bli långsiktigt hållbara, och vi måste även gå vidare med förslagen om kortare arbetstid.

Kortare arbetstid tillsammans med en god arbetsmiljö och bra arbetsvillkor kan på sikt stärka kompetensförsörjningen i vården. Det kan göra vårdyrken mer attraktiva och bidra till att fler vill arbeta i vården, till att man kan behålla den personal som redan i dag finns och till att minska sjuktalen i vårdyrken, som i dag präglas av hög belastning och hög sjukfrånvaro. Personalens delaktighet behöver öka, och det behövs verkliga satsningar på en god och långsiktigt hållbar arbetsmiljö.

Återhämtningsbonusen, som infördes när vi och Socialdemokraterna satt i regering, visade trots sin begränsade omfattning att riktade satsningar på arbetsmiljö kan ge väldigt goda resultat. Därför vill Miljöpartiet att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utreda och återkomma med ett förslag på en långsiktig satsning för en god och hållbar arbetsmiljö inom vård och omsorg, där arbetsmodeller och tekniska eller digitala lösningar för att minska arbetsbelastningen kan testas och utvärderas i samverkan med regioner, kommuner, vårdpersonal och forskning.

Det behövs samtidigt ett mer samlat och strategiskt arbete när det gäller kompetensförsörjning, och här spelar Nationella vårdkompetensrådet en viktig roll. Rådet presenterade i maj 2024 – det börjar bli ett tag sedan – en nationell plan med 25 förslag på åtgärder. Vi anser att det är angeläget att regeringen går vidare med dessa förslag tillsammans med regionerna. De regionala vårdkompetensråden har också en viktig funktion, eftersom de kan fånga upp regionala behov och specifika utmaningar, utveckla arbetssätt och bidra till en långsiktig planering när det gäller bemanning och utbildningsbehov. Därför behöver också de få bättre resurser och bättre förutsättningar att verka.

Fru talman! Vi behöver fler utbildningsplatser när det gäller vårdyrken och bättre möjligheter till fortbildning och specialistutbildning.

I juni presenterades utredningen Stärkt patientsäkerhet genom rätt kompetens – utifrån hälso- och sjukvårdens och tandvårdens behov. I den finns en rad konkreta förslag för att stärka den kontinuerliga fortbildningen när det gäller vårdyrken. Det är bra och viktiga förslag, och det är därför ytterst angeläget att regeringen skyndsamt går vidare med dessa förslag.

Glesbygdskommuner och glest befolkade regioner står inför särskilt stora utmaningar när det gäller att rekrytera personal. Bristen gäller många yrkesgrupper: allmänläkare, distriktssköterskor, psykologer, sjukgymnaster – listan kan göras lång. Demografiska förändringar, minskande och åldrande befolkning och socioekonomiska strukturer gör att vissa regioner och kommuner befinner sig i en särskilt svår situation. Vi anser därför att regeringen måste ta ett särskilt strategiskt grepp om kompetensförsörjningen i hela landet. I det arbetet måste det finnas ett tydligt fokus på hur kompetensen kan säkras i glesbygdsregioner och kommuner.

Fru talman! Vi måste också tala om migrationens betydelse för vårdens kompetensförsörjning.

Svensk hälso- och sjukvård är redan i dag beroende av människor som är födda i andra länder. Det är därför väldigt allvarligt att regeringen driver en extremt restriktiv migrationspolitik och samtidigt utvisar människor som arbetar i vård- och omsorgsyrken runt om i landet. Denna politik sätter dessutom käppar i hjulet för regeringens mål att locka till sig högkvalificerad arbetskraft då den restriktiva migrationspolitiken, där spelreglerna dessutom ständigt förändras, har en direkt avskräckande effekt.

När vården redan nu har svårt att rekrytera måste politiken underlätta – inte försvåra – för människor med rätt utbildning och kompetens så att de kan arbeta i Sverige, eller för unga människor som vuxit upp i sitt nya hemland Sverige så att de kan stanna här och utbilda sig inom vårdyrken.

Fru talman! I går kunde vi läsa i ett pressmeddelande att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en pilot för beredskapssjukhus med målsättningen att stärka vårdens förmåga att hantera ett stort antal skadade. Vid val av sjukhus ska Socialstyrelsen särskilt beakta dem som är aktuella för avveckling, exempelvis Sollefteå sjukhus. Socialstyrelsen ska ersätta regionerna för kostnader kopplade till piloten. Det kan inkludera kostnader för att upprätthålla förmåga i fredstid, som kan nyttjas vid höjd beredskap och krig.

Detta är glädjande, och jag kan konstatera att regeringen tagit inspiration av min motion om stärkt akut- och beredskapssjukvård i norra Sverige.

Miljöpartiet har varit väldigt oroat och starkt emot beslutet om nedläggning av Sollefteå sjukhus. Ett välfungerande akut- och beredskapssjukhus i Sollefteå är helt avgörande med tanke på expansionen av regementet I 21 och för att man ska kunna säkerställa en fungerande akutvård i nordvästra Västernorrland. Nu måste vi göra allt vi kan för att stoppa nedläggningen.

Fru talman! Digital vård har stor potential att stärka tillgängligheten och avlasta annan vård. Men dagens ordning med privata nätläkarföretag har också lett till växande problem. Utvärderingar visar att digitala läkarbesök ofta görs för lindrigare åkommor samtidigt som kostnader vältras över på regionerna genom utomlänsersättningen, som utnyttjas. Aggressiv marknadsföring har lett till en situation där nätläkare används mest av invånare i Stockholm och andra storstadsområden, medan de används minst där avstånden är som störst. Denna marknad innebär att resurser riskerar att styras bort från patienter med större behov. Därmed frångår vi principen om en jämlik vård efter behov.

Digitala vårdkontakter är en etablerad del av svensk hälso- och sjukvård, men utvecklingen har gått snabbare än lagstiftning och styrning. Därför behöver digital vård integreras bättre i den ordinarie vårdstrukturen, med tydliga krav på kontinuitet och uppföljningsansvar. Digital vård ska vara ett verktyg när det gäller behovsstyrning och jämlik tillgång till vård. Vi måste alltså få bukt med den dysfunktionella marknad med nätläkare som vi i dag har.

Avslutningsvis vill jag nämna några ord om situationen i Gaza och att Sverige ännu inte tagit emot patienter därifrån. Det är trots allt minst 14 länder i Europa som har gjort det. Vi pratar om ett område där i stort sett all nödvändig vårdinfrastruktur är fullständigt raserad, och situationen är fortfarande katastrofal för invånarna. Vi uppmanar därför regeringen att göra precis det som många andra europeiska länder har gjort: Ta emot patienter från Gaza som är i desperat behov av god vård!

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)

Herr talman! Jag undrar om jag förstår det rätt nu. Menar ledamoten att kommuner medvetet har valt att anställa personer med utländsk bakgrund, som kanske hade bristfällig kompetens, och att de har gjort det framför svenskar som hade kompetens och ville jobba? Är det vad ledamoten menar med integrationsprogram?

Min bild är nämligen en annan, och det är därför jag frågar. Jag har ju varit kommunpolitiker ganska länge, och vår stora utmaning i Umeå är som i väldigt många andra kommuner att vi har en åldrande befolkning, för vi blir äldre och lever längre – tack och lov! Men vi har haft brist på och saknat människor som har kunnat gå in och jobba.

Framför allt förvärrade covidpandemin situationen, för det var en väldigt tuff ansträngning för vårdens medarbetare. Då stod man många gånger i situationen att man fick välja mellan att antingen anställa en person med bristfälliga språkkunskaper men som väldigt gärna ville hjälpa till och jobba med att ta hand om våra äldre eller inte anställa någon.

Jag tänker till exempel på en assistent jag hade. Jag nämnde hans namn, Endalkachew. Han hade inte varit i Sverige särskilt länge när han började jobba. Nu är det som tur var så att jag, precis som ledamoten Nadja Awad, älskar att lära ut språk, och vi jobbade med språkkunskaperna. Den här assistenten hade en fantastisk inställning till arbete och har sedan studerat hela vägen, kan svenska superbra och har också studerat till undersköterska och specialiserat sig inom demensvård. Endalkachew jobbar nu 120 procent inom demensvården och älskar sitt jobb och bryr sig om sina äldre.

Detta är bara ett exempel. Ett annat exempel är Silan i Jörn som riskerar utvisning men som jobbar 50 procent inom hemtjänsten samtidigt som hon studerar på gymnasiet. Många av inlandskommunerna saknar verkligen medarbetare.

Därav min fråga: Vad gör vi? Vad är Sverigedemokraternas lösningar när det gäller kompetensförsörjningen?

Herr talman! Jag vill börja med att vända mig till alla dem jag lärt känna som har kommit till Sverige och som nu jobbar inom äldreomsorgen. Mohammad, Endalkachew, Sarah, Silan, Daniel och Yohannes är bara några av alla tusentals utlandsfödda som med hjärta och engagemang, kunskap och erfarenhet gör ett fantastiskt arbete och brinner för att ta hand om våra äldre. Tack för att ni finns! Tack för ert ovärderliga arbete! Ni förtjänar vår fulla respekt och uppskattning. Är det något vi borde fokusera på här i riksdagen är det att ge er bättre förutsättningar att utföra ert arbete. Det handlar om bättre arbetsvillkor, god och hållbar arbetsmiljö, fler medarbetare, mindre stress, tid för återhämtning och satsningar på regelbunden kompetensutveckling och fortbildning.

Herr talman! Våra äldre förtjänar en ålderdom med värdighet. De har levt sina liv för att forma en bättre framtid för oss alla. Äldreomsorgen ska ge trygghet, värdighet och omsorg när människor behöver det som mest. Då måste också kommunikationen fungera. Den som får omsorg ska kunna förstå och bli förstådd. Anhöriga ska kunna känna trygghet. Personal ska kunna samarbeta, dokumentera rätt och agera i pressade situationer.

Språket är viktigt; det är Miljöpartiet helt överens med regeringen om. Men, herr talman, det avgörande är inte att införa ett krav. Det avgörande är hur man gör det. Gör man fel riskerar man att förvärra de problem som redan finns. Det har vi inte råd med.

Äldreomsorgen har i dag stora problem med kompetensförsörjningen. Det är svårt att rekrytera, svårt att behålla personal och ofta för lite tid till introduktion och utveckling. Då måste varje ny reform både höja kvaliteten och fungera i verkligheten.

Det finns delar i propositionen som är bra. Regeringen föreslår inte ett språkkrav vid anställning utan lägger ansvaret på arbetsgivaren, och det är bra. Men det räcker inte, för utan rätt stöd och resurser blir det i praktiken ändå ett hinder. Då kommer kraven att flyttas bakåt. Då börjar språkkraven användas redan vid rekrytering. Det ser vi redan i dag. Människor sorteras bort innan de ens fått chansen, trots att rekryteringsbehoven kvarstår, och äldreomsorgen tappar personer som hade kunnat bli bra och värdefulla medarbetare.

Ett språkkrav utan en ordentlig finansiering för språkutveckling med kvalitet, som utgår ifrån verksamheternas behov, är inte en väl genomförd reform. Det duger inte att säga till kommuner och verksamheter att de ska lösa det här utan en rimlig och långsiktigt hållbar finansiering. Miljöpartiet menar därför att ett språkkrav förutsätter ett långsiktigt statligt åtagande för kompetensförsörjning och språkutveckling och att det finns tillräckliga resurser för språkutvecklande insatser inom äldreomsorgen. Därför yrkar jag bifall till reservation 2.

Herr talman! Det andra jag vill belysa är att språket är viktigt men inte den enda kvalitetsfrågan i äldreomsorgen, långt därifrån. Problemen med kommunikation hänger ihop med hur verksamheten ser ut – med bemanning, kontinuitet, arbetsmiljö och fortbildningsmöjligheter.

Äldreomsorgen är i dag hårt pressad, underfinansierad och underbemannad. Det finns många kvalitetsbrister som behöver åtgärdas. Vi måste få bukt med den ständiga minutjakten inom hemtjänsten och på våra äldreboenden. Vi behöver satsa på personalen och göra yrken inom äldreomsorgen mer attraktiva så att fler söker sig dit.

Ja, språket är en viktig del – men långt ifrån det enda som behövs för att förbättra kvaliteten inom äldreomsorgen.

Herr talman! Vi vill också lyfta frågan om nivån. Den nivå som diskuteras i förslaget, B2, är relativt hög. Flera remissinstanser har varnat för att den kan vara svår att nå i praktiken. Detta riskerar att slå direkt mot bemanningen, och vi vill därför se en uppföljning av vilka konsekvenser lagen har fått, efter att den trätt i kraft.

Vi menar också att det är fel att det är regeringen som själv sätter språknivån. Detta är inte en fråga om att signalera handlingskraft utan en fråga om att få rätt nivå i praktiken för alla olika vårdyrken inom äldreomsorgen. Därför bör en expertmyndighet, till exempel Socialstyrelsen, ansvara för detta.

Avslutningsvis: Miljöpartiet säger inte nej till att stärka språket i äldreomsorgen. Men vi säger nej till att göra det på ett sätt som inte fungerar utan riskerar att drabba äldreomsorgen runt om i landet. Vi måste ta ett statligt ansvar för språkutvecklingen, se till att andra kvalitetsfrågor inte trängs undan, följa upp konsekvenserna och låta expertmyndigheter sätta nivåerna.

Äldreomsorgen behöver inte symbolpolitik, utan den behöver reformer som fungerar i verkligheten – satsningar, mer personal och en bättre arbetsmiljö.

Fru talman! Under förra året mördades minst tolv kvinnor i Sverige av en man de haft en relation med. Partnern, sambon, mannen borde ha varit en självklar trygghet i kvinnans liv, men i stället tog han, många gånger efter år av fysisk och psykisk tortyr, till slut hennes liv. Det är den yttersta konsekvensen av det strukturella och omfattande problemet i vårt samhälle med mäns våld mot kvinnor. I många fall har våldet länge varit känt. Varningssignalerna har varit tydliga. Ändå har det brustit när det gäller samhällets ansvar för att skydda de våldsutsatta.

Fru talman! Socialtjänsten har ett tydligt ansvar för att ge stöd och skydd till våldsutsatta kvinnor och barn. Trots detta visar Socialstyrelsens senaste granskningar från januari i år på allvarliga och återkommande brister i hur detta ansvar fullföljs.

Det handlar om att riskbedömningar inte görs systematiskt eller inte uppdateras när situationen förändras. Det handlar om att information om våld inte delas mellan myndigheter på ett sätt som ger en helhetsbild av riskerna. Det handlar om att insatser avslutas för tidigt eller inte följs upp trots att våldet fortsätter. Och det handlar om att barn som lever i våldsamma hem inte identifieras som brottsoffer och därför inte får det stöd de har rätt till.

Socialstyrelsen pekar också på att det ofta saknas tillräcklig kompetens i fråga om våld i nära relationer, särskilt när det gäller komplexa situationer där det finns flera riskfaktorer samtidigt, till exempel psykisk ohälsa, missbruk eller tidigare våldsutövning. Det leder till att farliga situationer underskattas.

Sammantaget visar granskningarna att det inte är enstaka misstag utan strukturella brister i hur samhället arbetar med skydd för våldsutsatta. När samma typer av brister återkommer i ärende efter ärende innebär det att systemet inte fungerar som det ska.

Detta är strukturella brister som måste åtgärdas, och Miljöpartiet kräver att regeringen agerar. Men socialtjänsten måste också få förutsättningar att fullfölja sitt ansvar – tydliga riktlinjer, kunskapsstöd, kompetensutveckling och framför allt resurser. Det var därför som vi i vår budget gjorde en särskild satsning på 300 miljoner kronor till socialtjänsten.

Fru talman! I april 2024 trädde en ny lagstiftning i kraft som bland annat innehåller tillståndsplikt för skyddade boenden. Vi sympatiserar med lagstiftningens ambition att stoppa oseriösa aktörer från att driva skyddade boenden och ge kvinnor i skyddade boenden de rätta förutsättningarna. Men nu ser vi en oroväckande situation runt om i landet där framför allt idéburna aktörer väljer att inte fortsätta driva skyddade boenden på grund av hur tillståndsplikten tillämpas.

Lagändringarna innebär även att barn som följer med en vårdnadshavare till ett skyddat boende får ett eget placeringsbeslut, vilket är viktigt ur ett barnrättsperspektiv. Men vi kan konstatera att antalet placeringar av barn minskat och att kvaliteten och samverkan inom socialtjänst mellan vuxenenhet, barnenhet och socialjour varierar runt om i landet.

Här behöver vi agera. Vi är öppna för att temporärt frysa tillståndsplikten för idéburna aktörer för att se över tillämpningen av tillståndsplikten och att även se över socialtjänstens arbete med placering av barn i syfte att stärka kvaliteten och se till att det blir mer jämlikt och välfungerande i hela landet.

Skyddade boenden behöver också få stärkta ekonomiska resurser. Därför vill Miljöpartiet göra en särskild satsning där staten står för halva kostnaden för placeringen i skyddade boenden. Det systemet finns sedan tidigare i Danmark – med goda resultat.

Fru talman! Det finns en grupp våldsutsatta kvinnor som är i en extremt utsatt situation och som jag särskilt vill belysa. Det är också därför jag yrkar bifall till vår reservation 5. Det handlar om utländska kvinnor som utnyttjas i prostitution eller som har förts till Sverige genom trafficking.

Många av dessa kvinnor befinner sig i Sverige under väldigt osäkra förhållanden. De kan ha blivit lurade hit eller tvingade eller ha hamnat i exploatering efter att ha sökt arbete. De lever ofta under kontroll, hot eller skuldsättning. Samtidigt saknar de i praktiken tillgång till det stöd som andra våldsutsatta kan få.

Ett av de mest allvarliga problemen är att dessa kvinnor riskerar att utvisas även när de är brottsoffer och i vissa fall vittnar i rättsprocesser. Det innebär att den som har utsatts för exploatering inte bara saknar skydd utan också riskerar att drabbas av konsekvenser av att ha sökt hjälp.

Detta skapar en situation där kvinnor avstår från att kontakta myndigheter och avstår från att vittna och därmed lämnar förövare ostraffade. Det försvårar brottsbekämpningen och underminerar samhällets möjligheter att bekämpa trafficking och grov exploatering.

Dessutom saknas ofta tillgång till långsiktigt stöd, särskilt traumabehandling. Många av dessa kvinnor har utsatts för upprepade övergrepp och våld och kontroll under lång tid. Utan kvalificerat stöd är det mycket svårt att ta sig ur situationen och att bygga upp ett nytt liv. Därför menar vi att dessa kvinnor alltid ska kunna ges goda förutsättningar att få stöd, inklusive traumabearbetning, och att de ska kunna medverka i till exempel rättsprocesser utan rädsla för att utvisas.

Fru talman! Avslutningsvis: För Miljöpartiet är det självklart att samhället måste kunna skydda kvinnor och barn som lever med våld i nära relationer. Det kräver att socialtjänstens arbete blir mer systematiskt, att riskbedömningar tas på större allvar och att samverkan mellan myndigheter fungerar i praktiken. Det kräver resurser, ett nationellt samordnat arbete och framför allt politisk vilja.

Så länge kvinnor fortsätter att dödas av män de har haft en relation med och så länge barn växer upp i våldsamma hem utan att få det stöd de behöver och förtjänar är det ett samhällsmisslyckande.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mats Berglund (MP) och Maj Karlsson (V).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Herr talman! Innan vi går in på äldreomsorgen tänkte jag ge några sakupplysningar eftersom kommunal budget har debatterats här. Jag är fortfarande relativt ny i riksdagen, men är det något jag kan så är det kommunala budgetar. Det känns som att det har funnits lite okunskap i salen som behöver redas upp.

Anledningen till att det finns kommuner som gör plusresultat trots att de skulle behöva mer resurser till äldreomsorgen har delvis att göra med att en kommun inte kan göra precis som regeringen, det vill säga medvetet underskottsfinansiera och sedan bränna lånade pengar på valfläsk. Det funkar inte riktigt så. Dessutom behöver kommuner generellt sett, enligt SKR, ha överskottsmål på minst 1 procent. Det har att göra med att man, i synnerhet om man behöver investera nytt i kommunen, inte vill underminera finanserna.

Jag ville bara ha det sagt. När man budgeterar inom kommuner är det ibland svårt att se exakt hur utfallet blir. Men behovet av resurser är stort. Det är det vi hör från kommuner. Man behöver verkligen resurser just för äldreomsorgen, som vi debatterar här.

Med det sagt var det jätteintressant att vara med på det seminarium vi hade i utskottet i morse och att få höra lite om hur detta utvecklas. Det är på många sätt en positiv utveckling i Sverige, där vi blir äldre och där vi också kan se fram emot goda äldre år. Som någon sa: 70 är det nya 50.

Men detta innebär också vissa utmaningar på sikt. Vi ser bland annat att gruppen 80-plus kommer att öka med närmare 30 procent till 2030. Det är alltså en förändring. Det här är en utmaning, inte bara när det gäller att kunna säkerställa det som vi vill säkerställa. Jag tror att alla egentligen delar samma intention: att våra äldre ska kunna räkna med en ålderdom med värdighet. Det förtjänar de. De har varit med och byggt det land och det samhälle som vi har i dag. Men för att man ska kunna säkerställa en ålderdom med omsorg och med kvalitet behöver det finnas resurser och tillräckligt med kompetens, människor som faktiskt kan jobba med att ta hand om våra äldre.

Det är stora regionala skillnader. Jag återkommer till norra Sverige, som jag kommer från, och regionerna där. I Västerbotten och även i grannregionerna Norrbotten, Västernorrland och Jämtland finns det stora utmaningar. Många kommuner som är små sett till befolkning men väldigt stora till ytan har sett en ständigt och stadigt vikande befolkningstrend. Det är en minskande och åldrande befolkning. Kommunerna kämpar för att försöka upprätthålla service. Varenda hjälpande hand som finns är ovärderlig.

Just för de här kommunerna slår kompetensutvisningarna extra hårt. Vi pratar om ganska allvarliga konsekvenser. Jag har i tidigare debatter nämnt till exempel Harads i Bodens kommun. Och jag har rest till exempel till Jörn och Norsjö, där människor som jobbat heltid med att ta hand om våra äldre har utvisats. Man ser med väldigt stor oro på detta, för man har inte några alternativ. När dessa hjälpande händer utvisas finns det inga andra som kan ta vid. Det är otroligt oroväckande.

Då vill jag bemöta det andra felaktiga påstående som vi har hört i den här debatten, nämligen att det är människor som har varit här olagligt som har utvisats. Nej, så är det inte. Det är människor som har befunnit sig här lagligt tills man ändrade spelreglerna genom politiska beslut.

Det handlar inte bara om de 4 700 som tvingats ut på grund av avskaffandet av spårbytet, däribland min personliga assistent. Det är också de höjda lönekraven som försvårar situationen. Och de tonårsutvisningar som vi ser runt om riskerar att drabba vår framtida kompetensförsörjning, som kommer att vara helt avgörande för vår äldreomsorg.

Jag ser med stor oro på den utvecklingen, och jag kan konstatera att det finns en väldigt stark tondövhet från majoriteten i riksdagen gentemot de förutsättningar som många av våra kommuner har, i synnerhet längre upp i landet, i de mer glesbefolkade kommunerna.

Jag tänkte gå vidare till det som vi kommer att yrka på, och det är reservation 10. Vi skulle vilja satsa mer resurser. Vi behöver också titta på hur vi kan säkra den långsiktiga finansieringen av äldreomsorgen. Men vi skulle också behöva jobba vidare med hur vi kan stärka äldres stöd och trygga skyddet för äldres rättigheter. Här skulle vi vilja ta efter något som faktiskt existerar i Finland, nämligen en nationell äldreombudsman, som har fungerat bra. Detta är ett förslag som vi från Miljöpartiet nu lägger fram.

En annan del i den reservationen handlar om ett ganska stort problem som drabbar många äldre. Det är ofrivillig ensamhet, som tyvärr växer och utvecklas i Sverige, vilket är sorgligt. Vi behöver jobba brett och samlat för att bekämpa ofrivillig ensamhet och för att se till att stödja och skapa viktiga mötesplatser som kan vara enormt betydelsefulla för den psykiska hälsan, som i sin tur påverkar den fysiska hälsan. Detta är en del av den reservationen.

Vi är givetvis glada för att Vänsterpartiet lyfte vår gemensamma reservation om en konvention om äldre människors mänskliga rättigheter. Det är ett arbete som har inletts. Vi är lite besvikna över att Sverige valt att inte ta en ledande roll i det arbetet. Vi känner att vi borde våga ta på oss en ledartröja i arbetet med att få till den. Just när det gäller de äldre är det ganska knapert och en spretig struktur, internationellt. Därför ser vi ett behov av denna äldrekonvention.

Avslutningsvis vill jag, när det gäller den ofrivilliga ensamheten, lyfta ett litet positivt exempel. Det handlar om Ammarnäs Livs, som så fort covidrestriktionerna lättade bestämde sig för att vända på steken. I stället för att köra ut mat till ensamma äldre valde de att en gång i veckan köra människor till matbutiken. Det blev en vinn-vinnsituation, som de sa. Dels slapp de själva packa ihop alla varor, dels blev det möjligt för en del som satt ensamma hemma att mötas. Varje torsdag är de nu samlade i Ammarnäs Livs. Jag tycker att det är ett fint litet exempel på hur man kreativt lyckats skapa en ovärderlig mötesplats för äldre. Därmed stärks gemenskapen, och man motverkar den ofrivilliga ensamheten.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 mars.)

Herr talman! Det betänkande vi just nu diskuterar här i riksdagen rör en fråga som handlar om mycket mer än enskilda stödinsatser till personer med funktionsnedsättning. Det handlar i grund och botten om vilket samhälle vi vill att Sverige ska vara.

Sverige var en gång ett föredöme i att ge människor med olika funktionsnedsättningar möjlighet att vara delaktiga och leva ett värdigt liv. Det var en tid då vårt samhälle utvecklades och hade som mål att överbrygga klyftor. Målet var ett jämlikt samhälle där alla människor, oavsett de fysiska eller psykiska utmaningar som de antingen fötts med eller mött under livets gång, alltid kan räkna med samhällets stöd och välfärdens skyddsnät och där det successivt blir alltmer självklart att vi alla borde ha rätt till full delaktighet och få leva våra liv i självständighet och med värdighet.

I dag är samhället annorlunda, och det märks nog allra tydligast just för dem som lever med funktionsnedsättningar, fysiska eller psykiska. Levnadsomkostnader som mat, hyra och annat har blivit dyrare. För många personer med funktionsnedsättningar är ekonomin redan från början kraftigt ansträngd. Många gånger är det människor som inte har möjlighet att arbeta fullt ut eller delvis, hur mycket de än skulle önska. Deras ekonomiska stöd, till exempel sjuk- och aktivitetsersättning, bostadstillägg eller försörjningsstöd, har över huvud taget inte hängt med de prisökningar vi har sett i stort i vårt samhälle. Det är en växande grupp som lever i fattigdom i det fördolda, där de tvingas sitta och vända och vrida på varenda krona de har. Det är en fattigdom som inte är värdig Sverige. Vi borde kunna bättre.

Samtidigt har regeringen fattat beslut som ytterligare ökar kostnaderna för människor som redan lever med otroligt små marginaler. Ett exempel är det höjda högkostnadsskyddet för läkemedel.

Under den här mandatperioden har också flera av de stödinsatser för människor med funktionsnedsättningar som ska göra det möjligt att leva ett självständigt liv fortsatt att försvagas och urholkas eller lämnats utan nödvändiga reformer. Det gäller den personliga assistansen såväl som ledsagningen och färdtjänsten för personer med synnedsättning. När dessa stöd inte fungerar påverkas människors möjligheter att arbeta, studera, delta i samhället och leva sina liv på samma villkor som andra.

Den personliga assistansen är ett tydligt exempel. Reformen gjorde det möjligt för människor med omfattande funktionsnedsättningar att delta i samhällslivet och just leva ett självständigt och värdigt liv, men under de senaste åren har den personliga assistansen successivt urholkats. Bedömningarna av rätten till assistans har blivit alltmer restriktiva, och människor som i många år haft stöd har plötsligt fått sina beslut omprövade och indragna.

Utvecklingen syns också tydligt i statistiken. Statens kostnader för assistansen har minskat med omkring 20 procent mellan 2013 och 2024. Det beror inte på att behovet av stöd har minskat, utan det beror i stor utsträckning på att Försäkringskassans bedömningar har blivit betydligt hårdare och att kommunerna successivt har följt efter med allt restriktivare bedömningar.

Vi måste därför jobba med att få till stånd en omprövning. Vi måste utreda och se till att behovsbedömningarna ses över. Vi kan se att LSS-lagen strävar allt längre bort från verkligheten. Vi behöver de utredningar som vi har begärt och som vi har debatterat i dag. Man måste bland annat titta på behovsbedömningarna och se på dem som helhet, i synnerhet när det gäller grundläggande behov.

Vi måste få detta på plats innan vi går vidare med huvudmannaskapsutredningen, som vi i Miljöpartiet tror är positiv, för det brådskar. Bakom alla de siffror som vi har pratat om finns människor som förlorar det stöd som är avgörande för dem i deras liv. Därför yrkar jag bifall till reservation nummer 2.

Herr talman! Urholkningen sker inte bara genom hårdare bedömningar, utan själva förutsättningarna för att bedriva personlig assistans försvagas när ersättningen inte följer med i kostnadsutvecklingen.

I årets budget höjer regeringen assistansersättningen med 1,5 procent, vilket är katastrofalt lågt. Personalkostnaderna utgör omkring 90–93 procent av assistansens totala kostnader. En så låg uppräkning innebär i praktiken att personliga assistenter, som hade låga löner redan innan, inte får någon löneökning alls jämfört med den övriga löneutvecklingen på arbetsmarknaden.

Detta är något som hela sektorn varnat för. I en gemensam debattartikel skriver SKR tillsammans med Vårdföretagarna och Fremia att systemets ekonomiska fundament håller på att vittra sönder och att ersättningen under lång tid har tappat kopplingen till verkliga kostnader.

Jag är en av dem som är beroende av personlig assistans för att kunna leva, arbeta och verka. Det är tack vare mina personliga assistenter som jag kan vara här i dag. De är helt ovärderliga för mig, och så är det för alla andra brukare. När ersättningen höjs så lite som 1,5 procent innebär det i praktiken att jag inte kan höja deras redan låga löner med mer än några kronor. De är ovärderliga människor som finns i mitt liv och som jag gärna skulle vilja behålla.

Samtidigt hade regeringen lovat att återkomma med en modell för indexuppräkning av assistansersättningen från och med budgeten för 2026. En sådan modell skulle skapa den stabilitet som vi har efterfrågat genom att ersättningen följer löneutvecklingen över tid. Men när budgeten presenterades fanns plötsligt inget sådant förslag. Det innebär att systemet fortfarande saknar den långsiktiga finansieringsmodell som så länge efterfrågats av brukare, kommuner och utförare. Den uteblivna indexuppräkningen och den väldigt låga uppräkningen blev därför ett dubbelsvek för assistansen.

När det gäller ledsagning har den under många år blivit alltmer restriktivt tillämpad.

För personer med synnedsättning är ledsagning ofta avgörande för att de ska kunna röra sig i samhället och leva ett självständigt liv. Den rättspraxis som utvecklats innebär dock att synskadade i många fall inte längre anses tillhöra någon personkrets i LSS och därmed förlorar ledsagningen. Detta har jag lyft fram i tidigare replikskiften, för det finns så många exempel just nu – medialt uppmärksammade fall där människor med synnedsättning förlorar rätten till den helt avgörande ledsagningen.

Regeringen har hänvisat till att Socialstyrelsen ska ta fram stödmaterial till kommunerna, men ett kunskapsmaterial kan inte ändra på rättspraxis som etablerats. Just därför föreslog Socialstyrelsen redan 2023 att ny lagstiftning om ledsagning skulle utredas. Sedan dess har det gått nästan 1 000 dagar utan att någon utredning tillsatts. Det är snart två år sedan riksdagen riktade ett tillkännagivande till regeringen om att starta arbetet, men fortfarande har inget hänt.

En liknande utveckling syns när det gäller färdtjänsten för personer med synnedsättning. Allt fler nekas färdtjänst eller får sina tillstånd indragna därför att lagstiftningen tolkas mer restriktivt. För människor för vilka det är svårt eller omöjligt att orientera sig i okända miljöer innebär detta stora begränsningar i vardagen.

När det är svårt eller omöjligt för människor att orientera sig i okända miljöer är färdtjänsten en förutsättning för att kunna ta sig till arbete, utbildning och sociala aktiviteter och för att kunna delta i samhället på lika villkor. Därför är det väldigt viktigt att vi kommer igång även med det arbetet och ser till att göra de ändringar som krävs för att även synskadade ska kunna känna sig trygga i att de kan fortsätta ha färdtjänst.

När personlig assistans urholkas, när ledsagningen inte fungerar och när färdtjänsten begränsas, ja, då handlar det inte bara om enskilda politikområden. Det handlar om människors möjlighet att leva självständiga liv och delta i samhället.

Herr talman! Jag vill avsluta där jag började. Det vi diskuterar är som sagt inte bara en fråga som handlar om enskilda stödinsatser. Det handlar i grund och botten om vilket samhälle vi vill att Sverige ska vara.

Herr talman! Jag tror på att våga vara ärlig och tydlig, och det är helt sant: När Miljöpartiet satt i regeringen gjordes tyvärr inte en tillräcklig höjning, så vi har också en hemläxa att göra. Där vill jag inte skylla ifrån mig.

Sedan finns det ju alltid förklaringar – det var till exempel ett lite annorlunda inflationsläge, och den dåvarande regeringen lade trots allt fram budgetar som var i balans. Grejen med den budget som nu läggs fram är att Sverige lånar 100 miljarder och att det är så uppenbart att prioriteringen är skattesänkningar. Det här har fått stå tillbaka, och vi får fortsätta vänta på att man ska komma loss med exempelvis en ledsagningslag och indexuppräkning av assistans.

Huvudmannaskapsutredningen i all ära, men först skulle vi behöva få på plats en utredning av LSS-lagen. Där ligger utfallet väldigt långt ifrån vad intentionerna var. Behovsbedömningarna bör göras om så att man ser hjälpbehoven i deras helhet och inte sitter med den minutjakt som man gör nu. Det är det som gör oss så oroliga.

Vi skulle alltså vilja se mer handling. Jag vill också lägga till en sak som oroar mig, och det gäller rapporten om välfärdskriminalitet. Välfärdskriminalitet en finns överallt, och assistansen är inte förskonad från den. Men varför går man då inte tydligare på ägarna? I det här fallet har man många utredningsförslag som mer riktar sig mot brukare och assistenter.

Jag förstår till exempel inte varför man i det här läget väljer att gå vidare med en utredning om anhöriga och att begränsa anhörigas möjligheter att bistå både som assistenter och som gode män. Anhöriga brukar inte göra det för att de absolut vill utan oftast för att de måste – för att det saknas någon som kan finnas där. Det skulle jag gärna vilja få svar på.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för ett fint anförande, än en gång. Ledamoten visar att Kristdemokraterna alldeles uppenbart förstår de utmaningar som faktiskt finns, både gällande personer som har en synnedsättning och förlorar rätten till helt avgörande ledsagning och gällande assistansen, som håller på att urholkas och där situationen är krisartad.

Samtidigt är ju ledamoten en företrädare för ett regeringsparti, och jag måste erkänna att jag inte blir klok på detta. Kristdemokraterna förstår alltså utmaningarna men sitter samtidigt i en regering som väljer att prioritera helt annorlunda i sin budget och som staplar utredningar på varandra utan att de leder till resultat. Sverigedemokraterna är besvikna, men de sitter inte i regeringen. De säger att det hade blivit verkstad om de hade suttit i regeringen. Moderaterna säger att saker och ting tar tid men att det inte är Moderaterna som är bromsklossen. Vem är det alltså som styr i de här frågorna?

Det vi kan konstatera är nämligen att vi inte ser någon effekt och att det verkligen skulle behövas. Det är trots allt en nästan desperat situation, för det är människor som berörs. Det handlar om personer med synnedsättning som i dag förlorar rätten till helt avgörande ledsagning. De nekas också färdtjänst eftersom de så att säga kan använda benen, men sedan kan de ju inte orientera sig. Detta är något som skulle behöva ändras.

När det gäller assistansen försvann indexuppräkningen, och assistansuppräkningen är katastrofalt låg. Det gör det omöjligt för seriösa aktörer att bedriva assistans, och det gör det omöjligt för oss assistansberättigade att behålla vår personal eftersom lönerna är så pass låga och vi inte kan ge dem mer i lön.

Jag undrar alltså bara vem det är som styr. Om Kristdemokraterna nu tycker att det här är så viktigt, varför ser vi inte mer konkret, verklig handling?

Herr talman! Jag förstår att man kanske gör olika prioriteringar utifrån vad man anser vara viktigast. Jag kan – trots det fina citatet – konstatera att det här inte har varit ett prioriterat område för regeringen.

Vi väntar som sagt fortfarande på att komma vidare med ledsagningslagen. Så länge vi inte gör det fortsätter de förödande konsekvenserna för människor som är helt beroende av till exempel ledsagning. Det är samma sak med färdtjänsten.

När det gäller assistansen är vi i ett kritiskt skede. Jag tror det är rätt unikt, men både SKR, assistansanordnare och Vårdföretagarna har gått ut och sagt att det snart är kris. Vi är i en situation där våra assistenter, som är helt avgörande för mig och de andra 15 000 brukarna, redan i dag har tuffa löneförutsättningar, och vi kan inte ens erbjuda dem några kronor mer i lön, trots att de är helt ovärderliga. Det är inte så jag kommer att kunna behålla mina assistenter, och situationen är likadan för många brukare.

Vi skulle behöva komma vidare. Så länge vi inte gör det blir det bara fina ord, och det sticker lite i ögonen. Jag måste ändå fråga ledamoten något. Man kan jämföra uppräkningen på 1,5 procent med höjningen av arvodet för oss riksdagsledamöter, som var 3,5 procent, vilket kanske motsvarar löneutvecklingen i stort. Är det verkligen rimligt att assistansen bara ska uppräknas med 1 procent?

Mycket återstår att göra, men jag känner besvikelse så länge jag inte ser någon praktisk verklighet.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Det är inte första gången som vi har fått höra detta citat från Ulf Kristersson. Nog för att det är fint, men det rimmar väldigt illa med hur det ser ut. Man pratar om full delaktighet, men det blir inget annat än fina ord om man inte lever upp till det i praktiken.

Vi har talat om ledsagningen. Socialstyrelsen har sagt att man måste komma vidare med en ny ledsagningslag. Det finns även ett tillkännagivande från riksdagen. Ändå händer ingenting, trots att detta får förödande konsekvenser för människor runt om i Sverige som förlorar rätten till helt avgörande ledsagning.

Samma sak gäller färdtjänsten. Det blir fler personer med synnedsättning som inte får rätt till färdtjänst eftersom man inte har med den delen. Det räcker inte att människor kan använda benen, utan de måste också kunna orientera sig.

När det gäller assistansen blev det som sagt ett dubbelt svek och dubbel besvikelse i och med att indexuppräkningen uteblev och uppräkningen var så katastrofalt låg. Vi pratar om en uppräkning på 1,5 procent av löner som redan var låga.

Trots de fina orden kan jag inte tolka det på annat sätt än att regeringens prioriteringar i budgeten är väldigt tydliga. Man har gjort stora satsningar på skattesänkningar. Däremot har satsningar när det gäller assistans, ledsagning och annat uteblivit.

Vad händer, och varför är det så?

Herr talman! Jag förstår, men jag är inte riktigt nöjd med svaret ändå. Sverigedemokraterna är ju trots allt det största partiet i Tidösamarbetet. De har ju faktiskt det största kansliet i regeringens samordningskansli och borde ha möjlighet att driva på. Och om de inte känner sig nöjda är de mer än välkomna att joina oppositionen när det gäller att trycka på för detta och stödja vårt yrkande.

Nu har det snart gått fyra år, och vi har fortfarande inte kommit någonstans när det gäller detta. Vi behöver ju en ledsagningslag. Det är helt avgörande för personer med synnedsättning, som förlorar rätten till livsavgörande ledsagning enligt LSS.

Men låt mig ta upp en annan fråga, som gäller ett område där ni faktiskt är överens. Det gäller den budget som har antagits. Ledamoten pratade bra om assistans och urholkningen av den. Men budgeten innebär trots allt ett dubbelt svek. Det handlar dels om att den utlovade indexuppräkningen uteblev – den är helt nödvändig för att assistansersättningen ska kunna hänga med i löneutvecklingen – dels om att man inte höjer assistansersättningen med mer än blygsamma, eller snarare katastrofala, 1,5 procent. För mina personliga assistenter, som är helt ovärderliga för mig och mitt liv, som redan har en låg lön innebär det kanske några kronor extra i timmen. Jag skulle önska att jag kunde ge dem mer.

Jag undrar: Anser ledamoten att detta är en bra och rimlig nivå? Så tolkar jag nämligen inte det som ledamoten sa.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten för ett väldigt bra anförande. Mycket av det som ledamoten uppmärksammar är ju sådant som vi har uppmärksammat. Man skulle nästan kunna tro att vi hörde ett anförande från ett oppositionsparti.

Men nu är ju Sverigedemokraterna en central del i Tidösamarbetet och den regering vi har. Mycket av den kritik vi har är ju riktad just mot den sittande regeringen och Tidöpartierna. Därför skulle det vara intressant att veta hur ledamoten ser på dessa frågor och vad Sverigedemokraterna gör för att få regeringen att agera.

Vi kan börja med ledsagningen. Något som har varit ett stort problem under lång tid är att personer med synnedsättning plötsligt inte tillhör någon personkrets i LSS när man gör bedömningarna. De förlorar rätten till en helt avgörande ledsagning. Det finns en massa medialt uppmärksammade fall, till exempel Emelie Pålsson från Helsingborg, som är både blind och rullstolsburen men ändå nekas all form av ledsagning, eller Nicolina Pernheim, som vann Paralympics, som har fått kämpa för att hon förlorat ledsagning enligt LSS. Vi ser fall efter fall.

Ledamoten och Sverigedemokraterna var ju med på det tillkännagivande vi gjorde. Varför stöder de då inte oss i oppositionen och ligger på regeringen ännu mer för att vi ska få en ledsagningslag på plats?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag hoppas innerligt att det här kommer så snart som möjligt. Lagändringen möjliggör att regioner och andra aktörer ges en ännu större chans att rädda liv. Det är min innerliga vädjan att vi ska komma vidare med detta och med de lagändringar som behövs för att kunna möjliggöra till exempel pilotverksamheter som brukarrum och att vi ska försöka vända och vrida på varenda sten för att minska problemet med dödlig utgång av missbruk.

Framför allt är min stora förhoppning på en bredare basis att vi kan gå vidare med Narkotikautredningens förslag och att inte ideologiska skygglappar riskerar att begränsa de åtgärder som skulle kunna rädda liv, minska skadeverkningarna av missbruk och framför allt hjälpa människor att bli fria från ett missbruk som är så destruktivt både för missbrukaren, för anhöriga och för samhället i stort.

Jag är nöjd med svaret, men jag är inte helt nöjd med att vi måste vänta; vi är lite ihärdiga. Jag vill avsluta med att tacka för den här interpellationsdebatten!

Herr talman! Det ministern säger är sant. Jag vill börja med att tacka regeringen för att vi ändå kan köpa nässprejen receptfritt. Möjligheten finns nu för personer att hämta ut den, och det är ett steg i rätt riktning.

Det är helt sant att Narkotikautredningen och en del av de förslag som har kommit är på kant med dagens lagstiftning. Det beror på att man har gjort en väldigt bra analys av hur vi behöver förbättra arbetet kring det man kallar harm reduction. Vi behöver titta på andra existerande exempel som verkar fungera runt om i till exempel Europa.

Men vad gäller just denna lagändring behöver den komma på plats. Det finns ett tydligt önskemål om att vi ska göra allt vi kan för att öka tillgången för personer som har en ökad risk att möta personer som drabbas av en opioidöverdos. Det måste vi kunna ge. Narkotikautredningen har påpekat och Socialstyrelsen påpekade 2024 att det här är någonting som behöver ändras för att ge en sådan möjlighet. Det framhölls även i Läkemedelsverkets svar till den skrivelse som regeringen avgav i mars 2025.

Om Region Stockholm, eller en annan region, vill ha detta som en ytterligare insats för att minska risken för dödsfall på grund av opioidöverdos måste de kunna ha en sådan möjlighet. Det kan gälla sådana yrkesgrupper utanför hälso- och sjukvården som ändå har en ökad risk att möta människor med ett opioidberoende. De behöver kunna få kunskap och utbildning men också att ha naloxon tillgängligt, eftersom det kan vara en livräddare.

Det gäller inte bara i sådana fall. Jag tänker också på förslag som gäller brukarrum, som till exempel kommit till oss genom en motion från Liberalerna. Det har testats i flera andra länder, och där har man sett en positiv hälsoeffekt och minskad droganvändning här och var. Det kan användas som exempel på harm reduction, men än en gång bromsar lagstiftningen för möjligheten att komma igång med en pilotverksamhet.

Mina frågor kvarstår. Jag undrar dels när vi kan räkna med att se en lagändring komma på plats, dels när vi kan se ett resultat och gå vidare med både Samsjuklighetsdelegationens och Narkotikautredningens arbete så att vi verkligen kan börja jobba för att bekämpa narkotikan. Men framför allt behöver vi hjälpa missbrukare att få ett bättre liv och minska risken för dödlig utgång. Förhoppningsvis kan de också lämna livet med missbruk bakom sig.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation.

Jag vill inleda med att säga att narkotika och missbruk är ett stort samhällsproblem i hela Sverige. Det får förödande konsekvenser, inte bara för dem som fastnat i ett missbruk utan även för anhöriga, närstående och samhället i stort.

Jag minns ett studiebesök – jag har nämnt det tidigare här i riksdagen eftersom det berörde mig – på sprututbytet på Södermalm. Vi fick möta den ovärderliga personal som jobbar med att hjälpa mycket utsatta missbrukare. Vi fick följa med till där de kan lämna använda sprutor och få nya. Där introduceras de också till just den här nässprejen, naloxon, som kan vara avgörande för att rädda liv när någon får en överdos.

Någonting som slog mig när vi var där var hur tufft det är för personer i en utsatt situation med långvarigt missbruk att ta sig vidare och få den hjälp de behöver för att ta sig ur missbruket. Människor fastnar ofta vid administrativa och byråkratiska hinder och får inte den hjälp de behöver för att minska sitt missbruksproblem och kanske så småningom bli kvitt det.

Narkotikaproblemet är stort, och därför måste vi komma vidare med både Narkotikautredningen och dess gedigna arbete och Samsjuklighetsdelegationen och de lösningar som finns där. Samsjuklighet är ett stort problem och innebär att narkotikamissbruk och psykisk ohälsa samspelar.

Vi får inte begränsas av ideologiska skygglappar när vi jobbar med att minska narkotikaproblematiken i samhället. Min interpellation rör en ganska specifik del av den, nämligen att ge möjlighet till yrkesgrupper som i högre utsträckning än andra råkar möta personer som drabbats av opioidöverdoser att ha med sig naloxon i sitt yrke, till exempel ordningsvakter. Detta föreslogs i en motion från Liberalerna, som Miljöpartiet tyckte var bra.

Det finns en vilja hos Region Stockholm att gå vidare med att se till att exempelvis ordningsvakter skulle kunna ha naloxon med sig, men det har bromsats av lagstiftningen. Socialstyrelsen, bland andra, har konstaterat att man trots den uppnådda receptfriheten inte ser någon möjlighet att tillgängliggöra nässprejen naloxon till verksamheter utanför hälso- och sjukvården utan en lagändring. Därför kvarstår min fråga: När kan vi räkna med att få den här lagändringen, som till exempel möjliggör att få ut naloxon till ordningsvakter och annan personal som i högre utsträckning än andra riskerar att möta personer som drabbas av opioidöverdos?