Nils Seye Larsen

Fru talman! Miljöpartiet står fullt ut bakom inriktningen i omställningen till en god och nära vård. Därför är förslagen i propositionen Nästa steg för en god och nära vård väldigt välkomna.

Jag håller med tidigare talare om att det är ett av få steg som regeringen tagit för att konkret gå vidare i den viktiga omställningen för en god och nära vård.

Att stärka primärvården, att förbättra samverkan mellan primärvården, kommunen och övrig specialiserad vård och att kunna arbeta mer förebyggande när det gäller både den fysiska och den psykiska hälsan och skapa större kontinuitet för patienterna är helt nödvändigt om vården ska klara både dagens behov och de utmaningar som väntar framöver. Det handlar om att människor ska få hjälp i tid, om att vården ska hänga ihop och om att den som lever med långvarig sjukdom ska slippa börja om varje gång man kommer i kontakt med vården. Just därför behöver vi också skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för genomförandet av omställningen för en god och nära vård.

Vi står bakom många av de förslag som finns i den här propositionen. Men det som vi från Miljöpartiet återkommer till och vill lyfta fram särskilt är det som finns i remissvaren: inte främst en kritik mot propositionens förslag utan en oro för genomförbarheten och för att kraven ska öka snabbare än förutsättningarna.

Primärvården ska ta ett större ansvar och vara ett tydligare nav i sjukvården. Samtidigt är underfinansieringen av den svenska sjukvården och bristen på vårdpersonal, bland annat allmänläkare, psykologer och distriktssköterskor, verkliga problem som redan nu bromsar omställningen mot en god och nära vård. Att i det läget gå vidare med en proposition och förslag om nästa steg för en god och nära vård utan konkreta lösningar på de två stora problemen, underfinansieringen och kompetensbristen, som redan i dag bromsar omställningen ökar risken att det blir en reform som låter bra på papperet men som inte gör så stor skillnad i praktiken.

Risken är stor att vi tvingar samma personal, samma organisation och samma struktur att göra mer på kortare tid och med större ansvar. Då finns det en risk att reformen inte leder till den ökade kontinuitet och bättre tillgänglighet som vi hoppas på utan snarare till en ännu mer pressad primärvård.

Det är därför Miljöpartiet menar att omställningen måste kombineras med långsiktigt stabil finansiering. Regioner och kommuner behöver förutsättningar att planera över tid och ge personalen rimliga arbetsvillkor. För att inte behöva hantera vården kortsiktigt genom tillfälliga lösningar från år till år behöver de långsiktig kontinuitet och stabilitet i både styrning och finansiering.

Fru talman! En central del i närvården är kontinuitet – att patienter får möta samma vårdkontakt över tid och att vården hänger ihop. Men kontinuiteten är inte bara en organisationsfråga utan också en bemanningsfråga. Bristen på specialister i allmänmedicin är redan stor, och det är svårt att rekrytera distriktssköterskor och psykologer.

I flera delar av landet, inte minst i glesbygd och i norra Sverige, är situationen särskilt ansträngd. Där kan en enskild vakans få direkt påverkan på tillgänglighet, på arbetsmiljö och i förlängningen på möjligheten att hålla en vårdcentral välfungerande och tillgänglig för patienterna.

Omställningen till nära vård förutsätter därför att primärvården får möjlighet att bygga ut sin kapacitet. Det är bakgrunden till att Miljöpartiet förutom det sektorsbidrag till hälso- och sjukvården som vi budgeterat för också föreslår en särskild satsning, ett primärvårdslyft, för att stärka den goda och nära vården i hela landet.

Fru talman! Kompetensförsörjning handlar inte bara om utbildningsplatser och finansiering. Det handlar också om vilka förutsättningar Sverige ger för människor att arbeta och stanna kvar i vården.

Här vill jag särskilt lyfta upp något som blivit än mer angeläget i dagens debatt och som påverkar främst primärvården i olika delar av landet, nämligen att svensk hälso- och sjukvård i dag är i hög grad beroende av utrikes född personal. I många verksamheter är deras kompetens helt avgörande för att vardagen ska fungera. Samtidigt förs nu en migrationspolitik som i flera delar går i motsatt riktning mot vårdens behov. När vårdpersonal utvisas trots att de arbetar och behövs, när regelverk skärps på ett sätt som försvårar rekrytering och när tryggheten för dem som vill etablera sig i Sverige minskar påverkar det också vårdens långsiktiga kompetensförsörjning.

Allmänläkare, tandläkare, specialistsköterskor och forskare, de högkvalificerade yrken vi vill locka till oss, avskräcks från att komma till Sverige när det finns förslag om att riva upp permanenta uppehållstillstånd. Man vill inte heller flytta hit som läkare om man har ett 15-årigt barn som riskerar att utvisas på grund av ett regelverk som leder till de tonårsutvisningar vi ser i dag.

Det är alltså inte bara så att vi utvisar vårdpersonal som vi behöver i dag, utan vi avskräcker också vårdpersonal från att komma till Sverige – vårdpersonal som vi kommer att behöva. Vi skjuter också oss själva i foten när det gäller den framtida kompetensförsörjningen eftersom en stor andel av dem som utbildar sig till vårdyrken och vill arbeta inom vården är utrikes födda.

Man kan inte säga att primärvården ska byggas ut och kontinuiteten stärkas och samtidigt föra en politik som gör det svårare att rekrytera och behålla personal. Det går inte ihop.

Fru talman! Miljöpartiet har inte väckt någon egen följdmotion i detta ärende. Vi står som sagt i stora drag bakom propositionen och de förslag som finns på bordet. Vi har dock verkligen velat lyfta den kritik som kommit från alla remissinstanser, och vi delar också den kritik som Vänsterpartiet i sin motion framför kring reformens ekonomiska och organisatoriska förutsättningar. Därför väljer vi att stödja yrkande 2 och 3 i Vänsterpartiets motion, det vill säga reservation 2. Vi gör det därför att vi vill att omställningen ska lyckas, inte bara i intention utan även i praktiken.

I slutändan avgörs inte nära vård av vad som står i lagtexten utan av huruvida det finns tillräckligt med personal, tillräckligt med tid och tillräckligt med stabila resurser. Först då kan vården bli mer sammanhållen, mer tillgänglig och faktiskt nära – i hela landet.

Fru talman! Det finanspolitiska ramverket är en av hörnstenarna i svensk ekonomisk politik. Det har tjänat Sverige väl och gett oss ordning i statsfinanserna, stabilitet i kriser och ett internationellt förtroende som många länder avundas.

Men ett ramverk är aldrig starkare än sin förmåga att möta verkligheten, och verkligheten förändras. Vi har ett annat säkerhetsläge i Europa och en klimatkris som fördjupas. De investeringar som krävs för att ställa om vårt samhälle är historiskt stora.

Det är intressant att vi tidigare i dag pratat om Finanspolitiska rådets rapport – lägligt inför den här debatten. Rådet gör, som alltid, ett gediget arbete. De påminner oss om vikten av långsiktig hållbarhet i de offentliga finanserna, värnar ramverkets trovärdighet och lyfter behovet av transparens och tydlighet. Det är bra och viktigt. Det borde regeringen också göra.

I stället ser vi det motsatta. Man låtsas att man vill ha ett balansmål och slår på stora trumman för det, men man driver en ekonomisk politik för underskott. Dessutom lånar man till skattesänkningar för rika. Regeringen tömmer statens finanser och gör slut på reformutrymmet för att man prioriterar skattesänkningar för dem som redan har. Regeringen skapar det största underskottet på 30 år, samtidigt som barnfattigdomen ökar och underhållsskulden i järnvägen skenar. Det är dåligt. Men finanspolitiken handlar inte bara om att hålla igen utan också om att investera rätt.

Fru talman! Miljöpartiet står bakom ett starkt finanspolitiskt ramverk. Vi värnar förutsägbarheten, förtroendet och transparensen det ger, liksom möjligheterna att föra en öppen diskussion om målnivåer och investeringar. Därför är det positivt att vi nu har den här debatten.

Vi måste tänka större inför framtiden. Det är inte bara den nödvändiga upprustningen av försvaret som kräver mer av oss framåt. Vi ser redan nu hur kostnaderna för klimatförändringarna ökar för varje år, när extremväder slår ut infrastruktur och när energisystem måste byggas om. Då kan vi inte låtsas som att varje investering är en kostnad som ska pressas ned här och nu. Vissa investeringar är nödvändiga för att undvika mycket större kostnader i framtiden. Det gäller inte minst klimatinvesteringar. Detta har Finanspolitiska rådet också påpekat tidigare.

Fru talman! Finanspolitiska rådet lyfter vikten av tydlighet i redovisningen av finanspolitiken, och det är bra. De lyfter också att det är skillnad på att låna till konsumtion, som den här regeringen nu gör, och till att investera i framtidens samhälle, som vi vill göra. När vi bygger ut fossilfri energi, stärker järnvägen, energieffektiviserar bostäder och klimatsäkrar vår infrastruktur investerar vi i Sveriges konkurrenskraft. Det minskar framtida kostnader, skapar jobb och ger ekonomisk utveckling. Det gör också våra offentliga finanser mer hållbara på sikt, inte mindre.

Ett finanspolitiskt ramverk måste kunna skilja på kortsiktig konsumtion och långsiktiga investeringar. Här tycker vi att ramverket borde utvecklas. Vi har länge påpekat att det behövs stora investeringar i klimatomställningen och det snabbt. Därför behöver vi under en begränsad tid låna pengar till just det: väl definierade och samhällsekonomiskt effektiva investeringar för klimatsäkring av Sverige. Till det har nästan alla andra partier sagt nej. Man säger sig vilja ha ett balansmål. Men nu ser vi hur regeringen underminerar ramverket i stället för att ta ansvar för statsfinanserna.

Ramverket förtjänar bättre. Risken för urholkning handlar inte om att Sverige skulle investera för mycket i omställningen. Den största risken är politisk kortsiktighet. När regeringen gång på gång använder kreativa budgetlösningar och otydlig redovisning försvagas transparensen. När man samtidigt underinvesterar i det som bygger långsiktig tillväxt – grön baskraft, klimat, infrastruktur – riskerar vi både ekonomin och ramverkets legitimitet.

Finanspolitiska rådet efterlyser tydlighet, och det gör vi också. Men tydlighet handlar inte bara om siffror utan också om riktning. Vilket samhälle bygger vi? Vilken ekonomi rustar vi för? Vilka kostnader skjuter vi på framtiden?

Miljöpartiet vill se ett fortsatt starkt finanspolitiskt ramverk, men det ska vara anpassat för dagens verklighet. Vi vill att Sverige ska ha fortsatt starka offentliga finanser. Vi vill tydligare möjliggöra strategiska investeringar i klimatomställning, för det stärker ekonomins långsiktiga hållbarhet. Vi vill också utveckla transparensen vad gäller klimatrelaterade risker och investeringar i budgetprocessen.

Klimatkrisen utgör också en finanspolitisk risk. Då måste vi säkerställa att ramverket används för stabilitet och inte som en ursäkt för passivitet när Sverige behöver investeringar. Ett uppdaterat ramverk ska kombinera ordning och reda med handlingskraft för framtiden.

Fru talman! Sverige är ett av världens rikaste och stabilaste länder. Det är ingen slump, utan det är resultatet av ansvarsfull ekonomisk politik. Men det vi ser nu är en högerregering som gör som de flesta högerregeringar före denna: Man sänker skatten, mest för de rika, och urholkar både framtidstron och finanserna. Detta har skadat Sveriges ekonomiska förtroende, ökat barnfattigdomen, förlängt lågkonjunkturen och gjort fler arbetslösa.

I stället behövs en ekonomisk politik som stärker Sverige och ekonomin framåt. Det handlar om att investera klokt, att förebygga risker och att bygga ett samhälle som håller.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)

Herr talman! Det har blivit en ganska lång dag för några av oss som inledde dagen med paneldebatt vid 9 på morgonen. Jag ska fatta mig lite kortare än vad jag hade tänkt och fokusera på de viktiga delarna.

Jag vill börja med att belysa det vi har i vårt särskilda yttrande tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det rör höjningen av högkostnadsskyddet för läkemedel. Det är en fråga som gör mig väldigt orolig.

Höjningen av högkostnadsskyddet för läkemedel har fått tuffa konsekvenser för många samhällsgrupper som har det svårast. Det är ofta personer med funktionsnedsättning eller äldre och de med kroniska sjukdomsbesvär som är de hårdast drabbade.

Jag har ibland reflekterat över en viss bagatellisering som man kan se i kommentarer i sociala medier om att det bara handlar om 90 kronor mer per månad. Men i den totala potten blir det ändå mer pengar i en dyrare vardag för människor som redan har det otroligt kärvt.

Det som har varit oroande för oss och vår farhåga är att det får konsekvenser inte bara ekonomiskt för väldigt utsatta grupper utan kanske också hälsomässigt för att personer helt enkelt avstår från att hämta ut sin medicin för att de inte har råd.

Nu senast såg man till exempel i en enkätundersökning gjord av Riksförbundet Sveriges Makalösa Föräldrar, som kollade med sina medlemmar som är ensamstående föräldrar, att 29 procent uppgav att de avstått från att hämta ut receptbelagd medicin till sig själva på grund av sin ekonomi, vilket är en ökning.

Det anser vi är oanständigt för Sverige. Det är sorgligt att vi har valt att prioritera skattesänkningar framför möjligheten för människor att ha råd med en god behandling.

Det andra jag vill belysa, och där jag yrkar bifall till reservation 5, är en fråga som blivit än mer angelägen med anledning av den geopolitiska situation vi befinner oss i. Vi kunde i höstas läsa om hur plötsligt Subutex drogs bort från sortimentet.

Utan att vi har exakt allt på bordet – vi fick vi en föredragning i utskottet om det – kan vi anta att de nya reformerna under Donald Trump har påverkat, som Most-Favored-Nation Drug Pricing.

Det här innebär en stor utmaning för läkemedelstillgången i Europa nu och framöver. Detta är en europeisk utmaning. Vi har sett hur vi har gått från att i början av 2000-talet stå för en ganska stor del av läkemedelsutvecklingen i Europa till att ha minskat den markant. En mycket större andel av nya läkemedel tas fram i USA. Med den här typen av politik riskerar det att få förödande konsekvenser framöver för vår tillgång till läkemedel och möjlighet att ha en stark life science-sektor här, i synnerhet i Sverige.

Det här har gjort den situation som vi redan sett som en utmaning än mer akut. Det svenska läkemedelssystemet är nämligen inte anpassat för den snabba utveckling som vi har sett när de gäller läkemedel och nya behandlingar. Jag tänker framför allt på precisionsläkemedel och den typ av särläkemedel som kan ha en avgörande roll för små patientgrupper.

Därför behöver vi komma loss. Precis som tidigare ledamöter har nämnt har det funnits läkemedelsutredningar på plats. Det fanns en stor förväntan när regeringen gav TLV i uppdrag att analysera och föreslå hur vi skulle kunna stärka behandlingen av sällsynta sjukdomar och öka tillgången till särläkemedel. Men då bakbands hela utredningen av att det inte fick kosta mer, vilket gjorde att det blev en besvikelse när vi fick se resultatet.

Nu har Vårdansvarskommittén sagt att man har identifierat ett antal områden där staten behöver ta ett större ansvar. Det gäller bland annat just läkemedel. Vi väntar nu. Vi behöver gå till handling, och vår starka uppmaning till regeringen är att vi måste komma vidare. Klinisk forskning är en del i det hela, men vi måste göra någonting åt det faktum att Sverige ligger i Europas botten när det gäller tillgång till särläkemedel.

Det finns en sak till som jag vill nämna om läkemedel. Det gäller läkemedel och miljö, för det är ett område som tyvärr har stått stilla under den här mandatperioden. Läkemedel är, hela vägen från tillverkning till att vi använder det och till att det kommer ut i våra vattendrag, ett stort miljöproblem och en stor utmaning som vi måste hantera.

Vi har länge väntat på att TLV ska komma med förslag, till exempel konkreta förslag om miljöklassificering eller miljöpremier i förmånssystemet eller andra saker som gör att vi kan skapa incitament för mer miljövänliga läkemedel. Det är till och med så att europeiska läkemedelsaktörer har legat på och efterfrågat att vi tar lead i den här frågan och driver detta i Europa, för det skulle ge en konkurrensfördel. Men här har det stått helt stilla under den här mandatperioden. Detta är något som vi i Miljöpartiet, om det blir ett regeringsskifte, definitivt kommer att ta tag i.

Jag ska korta debatten lite. Vi hade en debatt så sent som i höstas om tiotandvården där jag sammanfattade väldigt mycket av Miljöpartiets politik. Jag instämmer fullt ut i vad ledamoten som pratade om tandvårdsutredningen sa. Egentligen borde vi ha gått vidare med den för att ha mer breda förslag. Det handlar då om att så småningom nå ett mer omfattande högkostnadsskydd, att tandvården alltmer ska omfattas av vårt existerande högkostnadsskydd. Tiotandvården är ett steg i rätt riktning, men den har många brister och utmaningar. Vår vision är givetvis att tänder är en del av kroppen och att vi så småningom kommer dit där alltmer av tandvården ingår i högkostnadsskyddet.

Vi tycker också att det är väldigt oroväckande att man sänkte åldersgränsen för när man inte längre får fri tandvård, för goda vanor börjar tidigt. Detta kan få stora konsekvenser för de curlade ungdomarna, om jag får använda det uttrycket.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 februari.)

Fru talman! Jag satt och försökte i all hast se om jag kunde hitta något så att ledamoten kunde få ett svar redan nu. Men jag lovar att jag återkommer i den frågan.

Jag kan inte gå in på varför man i Stockholm har gjort de avvägningar som man har gjort, men jag är helt övertygad om att man har sina legitima skäl till det.

Nu fick jag faktiskt precis bekräftat det jag hoppades: Vi är generellt för brukarrum, men vi ser att det måste till en lagändring. Det är där man i så fall får börja.

Tack så mycket! Det som är så bra med sådana här debatter är att man lär sig saker!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 februari.)

Fru talman! Jag minns när jag som 22-åring fick en fråga av en god vän till mig om att följa med till Stadsmissionen i Malmö och vara volontär. På helgen hade de nämligen en yta där de bjöd på mackor och tog emot människor, de allra flesta med svåra missbruksproblem.

Det var en väldigt kall vinter i Malmö just då. Det var minus 15 när vi satt och jobbade. In i salen kom det ett femtiotal personer som levt ett långt liv med missbruk och problematik. Det fanns tre duschar som det var kö till, för det var chansen för dem att kunna göra sig lite rena. Det fanns ett litet ställe där de kunde hämta vinterkläder, som behövdes. Och man kunde skriva sitt namn på en lapp och stoppa den i en i låda som fanns där. Det handlade om att ansöka om att få en av de 14 akutbäddar som fanns. På kvällen innan vi skulle stänga var det ett lotteri – det mest absurda lotteriet jag hade varit med om i livet. 50 personer stod och väntade på vilka som skulle bli de 14 lyckliga vinnarna, som skulle få chansen att sova i en varm bädd. När namnen på de 14 lyckliga ropats upp var det vår roll att se till att jaga ut de resterande, som skulle hitta någonstans att sova ute i Malmö, i minus 15 grader. Det var verkligen en ögonöppnare. Många av dem hade gått så långt i missbruksproblematiken att alla livlinor hade brutits – alla livlinor gentemot anhöriga, vänner och annat.

Sedan dess har mycket hänt. Tyvärr har narkotikaproblemen ökat i omfång. Det har blivit ett större och mer utmanande samhällsproblem i Sverige. Det får förödande konsekvenser, inte bara för dem som fastnat i missbruk utan även för de anhöriga, oavsett om det är föräldrar, syskon eller rent av barn. Och det är ett problem som finns i hela landet.

Jag minns när vi för några år sedan vaknade upp till chocknyheterna i Västerbotten att två personer dött av överdos i Vilhelmina och fem andra låg på sjukhus. Det här är ett stort problem som vi har och som vi måste ta tag i och jobba med. Just därför är det så angeläget att vi går vidare. Det är därför vi i Miljöpartiet trycker på, tillsammans med flera andra, för att vi nu ska gå vidare från den gedigna Narkotikautredningen och se till att försöka implementera de förslag som finns. Men det gäller också Samsjuklighetsutredningen. Många gånger hänger problematikerna ihop. Personer med missbruk kan också ha problem med psykisk ohälsa, och personer med psykisk ohälsa tenderar i större utsträckning att i desperation vända sig till drogerna för att självmedicinera.

Jag vill göra ett medskick om en viktig sak. I vår kamp mot narkotikan, som göder de kriminella gäng som vi så gärna vill få bort från våra gator och vårt samhälle, får vi inte låsa oss vid ideologiska barriärer. Vi måste ha en öppenhet för empiri och forskning och för de förslag som kommer till oss.

Jag har tidigare berättat om arbetet med sprututbytesprogrammet, som jag besökt. Det var så himla intressant att vara där. Någonting som slog mig var att många av de personer som de hjälper är i svåra livssituationer, och de ses som och är i dag kriminella. De begår kriminella handlingar varje dag. Jag är lite besviken över att vi inte har kommit vidare med att titta på vilka möjligheter som finns, precis som andra ledamöter varit inne på. 90 procent av alla narkotikabrott rör personer som åtalas för eget bruk. Finns det möjligheter att döma på andra sätt? Narkotikapolitiskt Center har varit inne på det, till exempel. Skulle man kunna utreda och lägga fram förslag om att personer med beroendesjukdom i framtiden skulle kunna få en annan påföljd, såsom stöd eller behandling?

Vi skulle behöva komma vidare med dessa förslag, och vi skulle verkligen behöva titta objektivt och lyssna för att försöka minska problematiken med missbruk och narkotika. Därför är det också viktigt att vi gör det här skiftet, som det ändå finns en väldigt stark empirisk grund för. Det handlar om att vi skiftar fokus från ett samhälle fritt från narkotika – vi är en bit därifrån i dag – till att framför allt börja med att minska skador och negativa verkningar. Detta tycker jag exemplifierades när jag såg sprututbytesprogrammet. När det gäller många av dem som fick hjälp kunde det första steget många gånger vara att minska skador, harm reduction. Sakta men säkert kunde de komma till det stadium där de kanske till slut kunde göra sig fria från sitt drogmissbruk.

Jag tänkte att jag skulle lyfta fram en annan sak, och det är ideella organisationer och deras ovärderliga arbete.

I Umeå har jag på nära håll fått följa till exempel Spelberoendegruppens arbete när de hjälper människor med spelproblematik. En stor utmaning som många med olika typer av beroendeproblematik har är att det är svårt att komma till vården. Det tar lång tid innan man får hjälp, och när man sitter fast i ett beroende och känner att nu vill jag verkligen få stopp på det behöver man få hjälp nu.

Det sorgliga är att många som söker hjälp hänvisas av vården till de ideella rörelserna, som gör ett fantastiskt jobb. Det är eldsjälar med egna erfarenheter som brinner för att hjälpa människor att bli kvitt sina beroenden. De behöver dock få betydligt bättre förutsättningar för att kunna göra det arbetet. De behöver mer resurser för att jobba med detta ovärderliga arbete, oavsett om det handlar om föreningar mot spelberoende, Anonyma Alkoholister eller andra organisationer som jobbar med att hjälpa människor bort från beroende.

Dessa organisationer kan också vara en värdefull resurs när det kommer till det förebyggande arbetet. Jag har fått höra från flera av dem att de gärna vill komma ut och prata med skolungdomar och berätta om sina egna erfarenheter. Jag tror att det hade varit ovärderligt att få med dem där.

Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 3.

Fru talman! Vi kan börja med det sista. Vi har redan i dag en väldigt låg andel rökare. Den stora nikotinanvändningen i Sverige utgörs av snuset. Sänkningen av snusskatten torde rimligtvis i det stora hela leda till fler nikotinanvändare. Framför allt är det en belöning för oss som har denna ohälsosamma vana. Jag skulle inte ha något emot att inte få denna skattesänkning.

Låt mig också säga att gränsvärdena ändå är viktiga. Det är egentligen vansinnigt att vi här i Sverige kan sälja nikotinprodukter med upp till 50 milligrams nikotinvärde. Det är skadligt till den grad att det blev storskandal i Frankrike när sådana produkter smugglades in. Ungdomar blev medvetslösa här och var. Man bestämde sig för att förbjuda det rakt av.

Faktum är att Frankrike är ett intressant exempel när det gäller att minska rökningen. Man har framgångsrikt jobbat med det. Cigaretter är till och med dyrare i Frankrike än här i Sverige. Man har fått ned siffrorna till en rekordlåg nivå. Den utvecklingen fortsätter väldigt starkt, och man har inte behövt ersätta cigaretterna med någon annan nikotinprodukt.

Jag fick nog inget riktigt svar på om ni skulle vilja minska hela nikotinanvändandet, inklusive snuset.

Avslutningsvis: Det är också vice versa. Vi ser gärna att ni tittar skademinimering när det gäller narkotika. Men man ska tillägga att målet med den politik vi för när det gäller narkotika ju är att folk ska kunna minska och så småningom göra sig fria från dessa missbruksproblem. Det handlar alltså inte om att bara minska skadeverkningarna. Det finns ett mål i det hela, bara så att jag är tydlig med det.

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära replik, men jag blev lite sugen på att vara med i tobaksdebatten. Några andra kommer också att lyfta detta.

Jag vill börja med att vara ärlig, för jag har sagt att man ska vara det. Jag är själv tyvärr en av dem som är snusberoende. Jag har försökt sluta, men det har inte gått särskilt bra – på tal om beroendeproblematik.

Med detta sagt har jag bara tre korta frågor jag vill ha svar på.

Den första fråga jag har är: Vi är alla överens om att minska tobaksanvändningen när det gäller rökning, men anser ledamoten och Sverigedemokraterna att målet med vår politik bör vara att också minska snusanvändningen i samhället, alltså att minska nikotinanvändningen totalt sett?

Den andra frågan är om ledamoten anser att vi bör införa ett högre gränsvärde för nikotinhalten, i synnerhet i de vita snusprodukterna.

Den tredje fråga jag har är: Vad var målet med att sänka snusskatten?

Herr talman! Vi har efter en del pauser kommit tillbaka till debatten om folkhälsa. Det känns skönt.

Folkhälsa ligger mig varmt om hjärtat. Det började när jag klev in i kommunpolitiken i Umeå och blev ordförande i kommunstyrelsens nybildade hållbarhetsutskott, som fick folkhälsoansvaret. Det kunde till en början tyckas lite märkligt att folkhälsofrågorna hamnade just hos oss som skulle jobba med omställning när det gäller klimat, miljö och social hållbarhet. Det tog dock inte lång tid innan jag förstod varför det känns så naturligt. Det beror delvis på att vi flyttade upp folkhälsofrågorna till en centralare nivå i kommunen. Det beror också på att allting egentligen hänger ihop.

Arbetet med folkhälsa är ett långsiktigt arbete, och det handlar om hur vi gör för att främja ett gott liv och en god hälsa hos våra invånare så att de kan må så bra som möjligt så länge som möjligt. De ska kunna leva så länge och så härligt som möjligt. När vi sitter och planerar, utvecklar och formar vårt samhälle har vi alla förutsättningar att kunna jobba för att främja individers folkhälsa.

Vi är väl medvetna om de faktorer som faktiskt påverkar oss och som man kan mäta i rena siffror. Man kan se hur många år kortare människor från socioekonomiskt utsatta grupper lever. Vi vet till exempel hur skillnader i utbildningsnivå faktiskt kan mätas och synas statistiskt i människors medellivslängd. Detta gäller också alla andra samhällsfaktorer och de hälsoproblem och utmaningar som finns.

Planeringen av ett samhälle – att försöka forma ett så jämlikt samhälle som möjligt – är alltså en bra grund eftersom det är där det börjar. Det börjar med att våra barn som växer upp får en möjlighet. Som jag brukar säga, vilket gäller även här: Det bästa är när olika barn leker tillsammans. Då får de nämligen möjlighet att ibland bryta de strukturer som kan gå i arv när det gäller just folkhälsorelaterade utmaningar.

Samma sak är det när vi planerar samhället för att exempelvis göra det mer hållbart och främja rörelserikedom. Vi ställer om till hållbara färdsätt både för att minska den hälsoskadliga luften och det hälsoskadliga bullret och för att se till att våra invånare rör sig mer. Vi gör också mer plats för grönytor, vilket gör att trivseln ökar. Allt detta är delar i folkhälsoarbetet, lika mycket som när vi försöker säkerställa att våra invånare äter en kost som är bra för hälsan. Många gånger samspelar dessutom de olika delarna – en kost som är bra för vår hälsa kanske rent av är bra också för klimat och miljö.

Det jag kunde konstatera i folkhälsoarbetet, i och med att vi jobbade med många andra kommuner, och som är rätt intressant är att sätten att arbeta med folkhälsa varierar väldigt mycket. Hela folkhälsoarbetet är också rätt spretigt. Det finns myndigheter och rekommendationer, lite ligger på regionerna och lite ligger på olika platser i olika kommuner. Ibland finns spretigheten och otydligheten även i beslutsmandatet och i ansvaret.

Det är väl kanske det som gör att vi i Miljöpartiet känner att vi behöver gå vidare och stärka folkhälsoarbetet – just för att det har en så stor påverkan på våra samhällsinvånare och faktiskt kan vara ett bra sätt att hålla nere belastningen på sjukvården. Därför känner vi att det finns ett behov av att ta steget vidare och jobba för att utreda och införa en folkhälsolag i Sverige, i likhet med våra nordiska grannländer.

En annan sak som gäller inom folkhälsoarbetet är att det behövs politiskt mod. Ibland när vi måste fatta beslut som är korrekta utifrån ren empiri men som kanske kan vara lite känslomässiga är det nämligen en och annan politiker som vacklar.

När vi exempelvis pratar om hur vi skulle kunna blanda befolkningen, alltså se till att främja ett socialt hållbart samhälle, finns det de som ganska snabbt vill ropa att vi tvångsblandar invånarna.

När vi exempelvis pratar om mat och måltider och hur vi kan jobba med rekommendationer för att människor ska vara mer hälsosamma och må bättre finns det vissa som raljerar lite lätt över att man vill strypa tillgången till köttbullar i skolmaten. Andra kommer med sina egna suspekta teorier – som ordföranden i näringsutskottet, som har fått för sig att testosteronhalten minskar hos oss män om vi äter mindre kött och att vi då blir mer feminina, tenderar att rösta vänster etcetera.

Det här är faktiskt skadligt, för det är ett ifrågasättande av den vetenskap som borde ligga till grund för vårt jämlikhetsarbete.

Jag tänkte gå in på några saker som vi i Miljöpartiet driver och som är relevanta, förutom det här med folkhälsolagen. Det första handlar om den vårdansvarskommitté som har funnits och som har tagit fram en del rekommendationer. Vi i Miljöpartiet stöder väldigt mycket av det som har sagts där.

En sak som har lyfts fram är att staten skulle behöva ta ett större ansvar när det gäller vaccinationer. Det handlar om samordning och vaccinationsprogram. Där håller vi med fullt ut. Det ska tilläggas att Sverige har en lång historik av att ha jobbat framgångsrikt med nationella vaccinationsprogram men att det i dag tyvärr finns utmaningar när det gäller rekommendationer som går ut till regioner. Man har identifierat ojämlikheter mellan regioner.

Människors förutsättningar att ta del av ett vaccinationsprogram som kan skydda och främja deras hälsa ska inte bero på var de bor. Därför tycker jag att det är fullt naturligt att man går vidare med rekommendationerna – och kanske att fler vaccinationer ska ingå i nationella vaccinationsprogram. Sedan är det kanske inte vi politiker som ska säga att den ena eller den andra vaccinationen ska vara en del av ett program, utan det känner jag någonstans ska beslutas utifrån de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten eller den medicinska kåren fastställer.

Jag vill lyfta en annan sak som jag tycker är viktig och som har med vår reservation att göra. Tidigare under mandatperioden har vi tyckt att det har varit superviktigt att arbeta för att främja psykisk hälsa och suicidprevention. Det var också därför vi i Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna inledde arbetet med att försöka ta fram en strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. Detta arbete har vuxit fram successivt och lett till det som klubbades här i riksdagen.

Utifrån det har man valt att ta fram och presentera en handlingsplan, men vi tycker att den är otillräcklig. Det vi hade velat se är en handlingsplan med en mycket tydligare koppling till strategins övergripande mål, att handlingsplanen kan följas upp med mätbara indikatorer och att den håller över flera år. Därför yrkar vi på att regeringen ska få i uppdrag att ta fram en ny handlingsplan utifrån de aspekterna.

Vi skulle också vilja att man i det suicidförebyggande arbetet inte bara tittar på och drar lärdom av fullbordade självmord utan också arbetar mycket mer aktivt med att försöka samla in systematiska data kring suicidförsök – vad som har lett till dem och vad som skulle kunna förebyggas – så att vi kan bli ännu mer proaktiva i det suicidpreventiva arbetet.

Avslutningsvis vill jag säga något om fritidskortet, som har klubbats igenom här, och folkhälsan. Fritidskortet har införts i all välmening. Det finns en god intention, och jag förstår att man ville gå fram med förslaget. Tanken var alltså god, men fritidskortet spretar och är ineffektivt.

Jag kan bara se till min egen hemregion – som är Västerbotten, trots att jag pratar med skorrande r – där det finns en enorm variation. Vi har väldigt många mindre kommuner där mindre än 10 procent av barnen har fritidskort, medan Umeå har en av de högsta siffrorna i Västerbotten. Det kan ha att göra med att det finns ett mer utvecklat fritidsliv där och att vissa föreningar har kommit längre. Men jag märker att det finns en utmaning och att detta inte når hela vägen. En stor del av kostnaderna går dessutom till administration.

Vi hade hellre velat se att man, i stället för att nedmontera civilsamhället så som man har gjort, gjorde större långsiktiga och hållbara satsningar på civilsamhället – alltså på studieförbunden – och jobbade mer metodiskt än vad man har gjort här. Tanken med fritidskortet var alltså god, men det når inte hela vägen.

Vi stöder förstås alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 14 om en handlingsplan för psykisk hälsa och suicidprevention.

I detta anförande instämde Malte Tängmark Roos (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 februari.)

Fru talman! Först och främst instämmer jag i vad ledamoten säger när det gäller processad och ultraprocessad mat. Det är sådant som vi lär oss mer och mer om och som är väldigt oroväckande. Men anledningen till att jag frågade om den – varför jag tycker att det är relevant – är för att jag vill få svar på huruvida det är ledamotens eller SD:s linje att man ska lyssna på vetenskapliga råd.

Det skulle till exempel vara intressant att veta om det är Sverigedemokraternas linje som näringsutskottets ordförande Tobias Andersson för fram när han säger att om man äter mindre kött leder det till att man som man blir mer feminin och vänstervriden. Det finns många andra exempel på den här typen av politiska utspel. Kött verkar vara väldigt emotionellt, men det kommer även andra utspel från Sverigedemokraterna som ibland får mig att ifrågasätta dem.

Ett exempel, när vi nu pratar folkhälsa, är att när det fanns behov av att gå ut och vaccinera befolkningen hade vi riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna som sa att vaccin var som ett farligt gift.

Vi har också den enorma glädjen över att man sänker snusskatten och en bild på Jimmie Åkesson med en snusdosa.

Min fråga är bara: Anser SD att det är viktigt att våra rekommendationer till invånarna ska utgå från forskningen? Hur ser man då på de partikollegor som uppenbarligen lyssnar på någon alternativ forskning, var de nu har hittat den?

Fru talman! Folkhälsa är som sagt ett viktigt område, och jag kommer att komma in på det. Det är också ett väldigt vitt och brett område som påverkar oss i vår vardag och i våra liv.

Nu kanske inte vi – jag eller någon annan – direkt är expert i alla frågor. Därför har vi ofta forskare som studerar. Vi får ut vetenskapliga erfarenheter, och utifrån dessa byggs olika råd och rekommendationer upp. Därför tycker jag att det var intressant att ledamoten lyfte fram kostråd från Folkhälsomyndigheten, som i sin tur hämtar dem från Livsmedelsverket.

Min fråga till ledamoten är: Anser ledamoten att dessa kostråd bör utgå från vetenskapliga fakta och det vi vet om kost – att det är det viktiga? I så fall: Vad anser man borde ändras i Livsmedelsverkets rekommendationer?

Fru talman! Jag står fast vid det faktum att jag inte vill ha vem som helst som desperat tar vad som finns på arbetsmarknaden. Jag vill ha någon som är rätt lämpad och kan göra ett bra jobb.

Jag ser en enorm skillnad. När jag för 15 år sedan lade ut en annons för ett arbete som assistent fick jag hundra ansökningar. I dag har jag nästan gett upp hoppet om att gå till Arbetsförmedlingen. Denna situation finns också i andra delar av Sverige. Det är en svårare situation.

Jag delar inte uppfattningen att det finns en halv miljon som sitter utan arbete för att de inte vill jobba, men det är en annan debatt. Den kan vi gärna ta en annan gång.

Ministern tog upp rapporten Olle och diskussionerna om fusk inom assistansbranschen, och jag måste bemöta det han sa. En del av analysen var att man såg en enorm ökning av antalet arbetstillstånd inom personlig assistans. Sedan den rapporten presenterades har antalet arbetstillstånd för assistans minskat med över 80 procent. Någonstans har något hänt. Det är inte är samma situation nu. Vi pratar om 232 arbetstillstånd bland 68 000 personliga assistenter.

Det finns ett stort behov, för det är inte bara inom assistans det saknas arbetskraft. I SKR:s rapporter om hur många som behövs inom vård och omsorg visas att behovet är gigantiskt. Det kan förklara varför det finns 33 000 undersköterskor och vårdbiträden runt om i Sverige som kommit hit de senaste tio åren. Tack för det! Vi behövde dem.

Jag vill avsluta med en vädjan. Självklart är det också personligt. Jag har själv en personlig assistent som utvisats och som har arbetat för mig i sex år. Hon har varit helt underbar – en trygghet och en klippa i mitt liv. Nu väntar vi på att hon ska få ett arbetstillstånd. Jag har en seriös anordnare. Hon gör ett seriöst jobb. Varför ska vi stänga dörren för henne och för andra som är seriösa i stället för att gå på dem som är kriminella och begår brott?

Kriminaliteten finns inom alla de andra branscher som också pekades ut: byggbranschen, restaurangbranschen, transportbranschen, städbranschen och så vidare. Varför ger man sig på just personlig assistans?

Fru talman! Jag ska återkomma till ämnet fusk sedan. Jag börjar med någonting som jag ofta möts av och som jag tycker aktualiseras här, nämligen frågan hur vi kan ha hög arbetslöshet i Sverige och samtidigt brist på personliga assistenter. Fler borde kunna ta det jobbet.

Går det bra att jag använder migrationsministern som pedagogiskt exempel? Om migrationsministern skulle bli arbetslös efter valet, skulle ministern då kunna tänka sig att flytta till Umeå för att arbeta för mig som personlig assistent? Jag kan inte erbjuda samma lön som ministern har nu – väldigt långt därifrån. Det är trots allt ett låglöneyrke.

Det hade nog varit svårt för ministern, eller för vilken familjefar eller familjemor som helst att förklara för sin familj varför de måste riva upp sitt liv i Stockholm, Malmö, Göteborg eller någon annanstans för att flytta till norra Sverige för att en av föräldrarna har fått ett låglönejobb som långtifrån kan försörja familjen.

Det här är en del av förklaringen till hur vi kan ha en generell arbetslöshet i Sverige och samtidigt en brist på arbetskraft inom vissa yrken och i vissa regioner.

Även om ministern skulle söka arbete som personlig assistent hos mig är jag inte säker på att jag skulle anställa ministern, och det har ingenting med våra ideologiska skiljaktigheter att göra. Jag vet bara inte om ministern är rent lämpad. Jag vill inte att vem som helst som står till arbetsmarknadens förfogande ska jobba som personlig assistent hos mig. Jag vill ha någon som är rätt lämpad, som har de personliga egenskaperna att kunna göra ett bra arbete som assistent. Assistenten är helt avgörande för mig i mitt liv, i min vardag, för min hälsa och för min förmåga att kunna arbeta och verka.

Även om utbildningskraven inte är höga för att arbeta hos just mig är de personliga egenskaperna helt avgörande. Långtifrån alla har det som krävs. Jag är full av beundran för alla dem som har förmågan att jobba som personlig assistent hos mig dag ut och dag in, vecka efter vecka, månad efter månad. Med kort förvarning är de redo att avbryta sina planer och hoppa in när brukaren plötsligt står utan assistent, oavsett när på dygnet det sker.

Det finns brukare hos vilka arbetet kan vara väldigt utmanande och krävande. Därför skäms jag för de väldigt dåliga anställnings- och lönevillkoren vi kan erbjuda till assistenter, men det är en annan debatt. Men min poäng är att det just är kombinationen av dåliga arbetsvillkor, strukturella problem på arbetsmarknaden och lämplighet att kunna jobba inom vård och omsorg som gör att vi har en brist på arbetskraft inom vård och omsorg och personlig assistans. Det gäller i synnerhet i de nordliga regionerna, som i Västerbotten där jag bor.

Varför pekas personlig assistans ut särskilt i betänkandet Nya regler för arbetskraftsinvandring, som ministern nämnde? Svaret är enkelt. Det står tydligt i utredningen att det är för att regeringen i sitt tilläggsdirektiv till utredningen särskilt gav den i uppdrag att peka ut just personliga assistans. Utredningen har gjort det regeringen bad om.

Det finns dock många andra yrken som har pekats ut men som man inte agerat på. Det är dessutom inte en stor andel vi talar om. Det handlar om 232 beviljade arbetstillstånd inom personlig assistans, och det finns 68 000 personliga assistenter i Sverige. Men var och en av dem kan vara helt avgörande för brukaren, som annars står utan en värdefull assistent.

Det är därför jag vädjar. Varför måste vi stänga denna dörr? Kan vi inte jobba på ett annat sätt för att ta itu med fusket bland assistansanordnarna?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret. Som brukare finns det få saker som upprör mig mer än när välfärden missbrukas. Välfärdskriminalitet slår inte bara mot skattebetalare och system. Det slår mot oss som är beroende av att stödet fungerar varje dag. Personlig assistans är tyvärr inte förskonad från kriminalitet. Vi måste agera kraftfullt tillsammans för att bekämpa den.

Det är också fullständigt oacceptabelt när människor exploateras och utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden. Jag har själv hjälpt personer som arbetat inom restaurangbranschen i desperata situationer när de varit fast i arbetsgivares händer, blivit utpressade på lönen och tvingats arbeta dygnet runt under fullständigt vidriga förhållanden. Vi kan aldrig acceptera att sådant sker i Sverige och att det finns arbetsgivare som utan någon som helst skam i kroppen bedriver vad som inte kan betraktas som annat än rent slaveri.

Fru talman! Tyvärr kvarstår flera problem efter ministerns svar. För det första framhåller ministern att Migrationsverkets och Arbetsförmedlingens analys varit begränsad till två yrken och att personlig assistans därför inte har kunnat ingå i bedömningen. Det var en för liten andel som man kunde titta på. Men då uppstår självklart frågan på vilket faktiskt underlag regeringens slutsats vilar. Varför ska just personliga assistenter uteslutas? Att ett yrke inte kan analyseras är inte ett bevis för att det ska omfattas av restriktioner. Regeringens slutsats riskerar att framstå som politiskt motiverad snarare än empiriskt grundad.

När ministern hänvisar till rapporten Olle och Delegationen mot arbetslivskriminalitet är det viktigt att hålla fast vid vad de faktiskt visar. Ingen bestrider att det finns problem i assistansbranschen. Men problemen gäller framför allt oseriösa assistansbolag, inte enskilda brukare eller personliga assistenter som söker arbetstillstånd.

Mycket har hänt sedan rapporten Olle presenterades. När det gäller just arbetstillstånd inom personlig assistans har det skett stora förbättringar. Migrationsverkets granskning, krav och kontroll av både utförare och brukare ligger i dag på en helt annan nivå än tidigare. Det är något jag själv fått bevittna och tycker är bra.

Jag vill också vara tydlig med att stora delar av assistansbranschen fungerar väl, med seriösa arbetsgivare och noggranna kontroller. Den bilden nyanseras inte i regeringens förslag, trots att den är avgörande för att förstå helheten.

Ministern svarade inte på min centrala fråga om hur bristen på personliga assistenter ska lösas. Att säga att arbetskraftsinvandring inte är lösningen är inte detsamma som att presentera en lösning. Utbildningsinsatser är inte något nytt; de har funnits i många år i hela landet. Möjligheten att utbilda sig inom vård och omsorg finns redan, men det har inte löst bristen.

Bristen är akut nu, i synnerhet i vissa yrken och regioner. Den drabbar både brukare och arbetsgivare varje dag. Redan i dag larmar kommuner och assistansanordnare om hur svårt det är att tillsätta arbetspassen. Att samtidigt stänga dörren för personer som vill arbeta som assistenter utan att presentera ett alternativ riskerar bara att förvärra den redan allvarliga situationen. Därför måste vi ställa oss frågan varför regeringen stänger dörren för de få personer som det rör sig om och som fyller ett yrke där bristen är akut. Hur löser vi bristen på arbetskraft inom vård- och omsorgsyrken, till exempel personlig assistans?

Fru talman! Natten mellan den 13 och 14 maj 2005 kom mitt liv att förändras för alltid. Som ung student på fest tillsammans med mina vänner vid Nydalasjön i Umeå fick jag den dumma idén att ta ett dopp i sjön utan att tänka på hur djupt det var. Jag hoppade i med huvudet före, vilket gjorde att min ryggmärg trycktes ihop och att jag förlorade kontakten med min kropp. Från det att mina vänner räddade mig ur vattnet till dess att ambulanspersonalen tog vid och hela vägen genom de nio månader på sjukhuset som sedan följde kom vårdpersonalen att vara helt avgörande för mig i mitt liv.

Jag tänker på ambulanspersonalens fantastiska sätt att ta hand om mig i en så chockartad situation liksom på akutsjukvården och läkarna där som hastigt tvingades fatta viktiga beslut. Så här i efterhand inser jag att det var korrekta beslut. Jag tänker också på alla undersköterskor och sjuksköterskor på intensivvårdsavdelningen och neurointensiven som fanns där genom alla mina dalar och svackor. Nätterna var värst. Det var då mardrömmarna tog vid. Men jag tänker på att jag alltid hade någon som tog hand om mig, lyssnade, fanns för mig och torkade tårarna på min kind när jag ännu inte själv kunde göra det.

Jag tänker på alla sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer och läkare som gav mig motivation och hopp, vård och behandling och som förberedde mig för det nya liv som väntade. De finns alla i mitt hjärta och är en stor anledning till att jag är här i dag.

Det här är min vårdberättelse, och det finns tusentals andra i livets olika skeden. Men om det finns en sak som jag har lärt mig av det hela är det att när vårdpersonalen får förutsättningar att göra det de vill, det de är utbildade för, deras jobb – att vårda med omsorg – är det ett ovärderligt och säkerligen givande och meningsfullt arbete.

Därför gör det så ont att se hur villkoren för de människor som bar mig genom min svåraste tid försämrats år efter år. I en artikel i Dagens Nyheter skrev generaldirektören för Arbetsmiljöverket nyligen att svensk sjukvård pressas till gränsen, och det är personalen och patienterna som betalar det högsta priset. Tre av fyra arbetsplatser inom sjukvården prickades när Arbetsmiljöverket gjorde inspektioner. Bristerna är välkända, men problemen kvarstår år efter år. Resultaten från Arbetsmiljöverkets nationella tillsyn lämnar ingen i tvivel: Svensk sjukvård har ett strukturellt arbetsmiljöproblem som nu är så allvarligt att det påverkar både vårdens kvalitet och vårdpersonalens hälsa.

Svensk hälso- och sjukvård befinner sig med andra ord i ett mycket ansträngt läge, och underfinansieringen av sjukvården förvärrar situationen. Trots det skär regeringen i årets budget ned på de statliga medlen till sjukvården. Man har valt att prioritera skattesänkningar för de allra rikaste, medan sjukvårdens ovärderliga personal går på knäna.

För Miljöpartiet är det helt fel väg att gå. I vår budget gör vi därför stora satsningar på sjukvården. Vi satsar 3 miljarder på ett sektorsbidrag till sjukvården för att kunna ge regionerna förutsättningar att satsa på vården och personalen och på att kunna anställa fler och förbättra arbetsvillkoren för vårdens ovärderliga medarbetare. Vi satsar 1,5 miljarder på ett primärvårdslyft för att stärka primärvården i hela landet. Det är en långsiktig satsning för att få en fungerande primärvård, som utgör navet i din vård, oavsett var du bor.

När det gäller kvinnohälsa, mödravård och förlossningsvård vet vi att det finns stora brister runt om i Sverige. Det gäller både bristande kunskap om kvinnospecifika sjukdomar och brister i behandling i fråga om kontinuitet och diagnostisering. Många kvinnor upplever att sjukvården inte lyssnar på dem och inte tar deras problem på allvar. Trots det väljer regeringen i årets budget att minska satsningarna på kvinnosjukvården och förlossningsvården med över en tredjedel. För Miljöpartiet är detta oacceptabelt, och vi väljer därför att satsa 600 miljoner kronor på en förstärkt kvinnosjukvård och förlossningsvård.

Fru talman! Vi vet att trycket på barn- och ungdomspsykiatrin är hårt och att de har svårt att mäkta med. För barn och unga som desperat väntar på hjälp kan det få konsekvenser som följer med genom hela livet. Barn och unga måste kunna få hjälp i tid, och det gäller även vid övergången till vuxenlivet. Fungerar inte denna övergång kan konsekvenserna bli förödande, för individen såväl som för samhället. Därför vill Miljöpartiet satsa en halv miljard på att förstärka psykiatrin, med särskilt fokus på övergången mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin.

Fru talman! Regeringens val att ersätta långsiktighet inom sjukvården med detaljstyrning är fel väg att gå. Prestationsbaserade ersättningar kopplade till vårdplatser och köer leder i bästa fall till en marginell förändring. Det leder också till mer administration och mer press på personalen men inte till långsiktigt bättre vård. Regionerna behöver inte detaljstyrning och kortsiktig ryckighet från Stockholm. De behöver resurser och långsiktigt hållbara förutsättningar för att kunna planera vården utifrån sina regionala behov.

Fru talman! Vi säger nej till högre läkemedelskostnader och det höjda högkostnadsskyddet för läkemedel, som drabbar sjuka, äldre och personer med olika funktionsnedsättningar värst och slår hårdast mot de mest utsatta i samhället. Ingen ska behöva avstå nödvändig medicin för att man inte har råd. I vår budget väljer vi därför att skjuta till över 2 miljarder för att sänka högkostnadsskyddet för läkemedel till den nivå som gällde före regeringens kraftiga höjning.

Under de senaste decennierna har vi tyvärr fått se hur stödet för personer med funktionsnedsättning försämrats markant. Det är människor som nekats eller blivit av med sin assistans, ledsagning eller färdtjänst – listan kan göras lång. Detta är fullständigt oacceptabelt, och det är med sorg jag konstaterar att vi i Sverige kommit allt längre från vårt mål om universell tillgänglighet och full delaktighet.

För oss i Miljöpartiet är det självklart att det behövs ett rejält omtag. Vi satsar 70 miljoner kronor på kostnadsfri ledsagning för personer med synnedsättning. Det är ofattbart att vi i Sverige har personer med synnedsättning som blir ofrivilligt isolerade från samhället i stort för att de endast får en ytterst begränsad ledsagning, som dessutom kan kosta dyrt beroende på var i landet man bor. Vi behöver få till en ny ledsagningslag och en kostnadsfri ledsagning.

För personer med personlig assistans är de personliga assistenterna helt avgörande för livet. För att de ska kunna behålla sina personliga assistenter är det självklart att man behöver kunna erbjuda rimliga anställningsvillkor. Därför blev regeringens budget ett dubbelt svek, dels för att den utlovade indexuppräkningen av assistansersättningen uteblev, dels för att uppräkningen var så katastrofalt låg.

Detta är ett dråpslag mot den personliga assistansen som vi i Miljöpartiet inte kan acceptera. Därför väljer vi att i vår budget satsa 475 miljoner kronor på att höja assistansersättningen med 3 procent.

Fru talman! I somras kom en ny socialtjänstlag, den största socialpolitiska förändringen på nästan 50 år. Den innebär en markant ambitionshöjning för en förebyggande och kunskapsbaserad socialtjänst. Men om resursförstärkningarna uteblir riskerar denna reform att stanna vid vackra ord utan praktisk förändring.

Vi måste satsa på det förebyggande arbetet, och därför har vi i Miljöpartiet valt en satsning på just socialtjänstens förebyggande arbete med 300 miljoner kronor.

Fru talman! Vi har mindre än ett år kvar till valet. Det står nu helt klart att regeringens linje är nedskärningar, detaljstyrning och försämrade villkor för vårdens personal.

Miljöpartiets linje är den motsatta. Vi satsar på välfärden och sjukvården. Vi prioriterar en välfungerande välfärd i hela landet framför skattesänkningar för de allra rikaste. Vi satsar på sjukvårdens personal och deras arbetsmiljö.

Det är så vi behåller sjukvårdens ovärderliga medarbetare. Det är så vi långsiktigt kortar vårdköerna. Det är så vi stärker patientsäkerheten, och det är så vi bygger en sjukvård som håller – i dag, i morgon och för framtiden.

(Applåder)

Jag kan inte yrka bifall till vår budget hur mycket jag än skulle önska det, men vi har ett särskilt yttrande för den som vill läsa mer.

I detta anförande instämde Camilla Hansén, Katarina Luhr och Jan Riise (alla MP).

Herr talman! Jag hoppas att Sverigedemokraternas ledamot inte hoppas och önskar att vi ska gå tillbaka till den vård vi hade på 40, 50- och 60-talen.

Något som är typiskt när man leker med siffror och tittar på små detaljer och som man kanske glömmer bort, men som jag känner till eftersom jag har personliga assistenter från hela världen som jobbar hos mig, är att det här rör exempelvis personer som har kommit hit som asylsökande från kriget i Syrien, som har tillfälliga uppehållstillstånd och som jobbar under tiden därför att de inte vill leva på bidrag.

De utför ett ovärderligt arbete, men vad händer nu? Risken är stor att de inte kommer att få förlängt uppehållstillstånd. Det gäller 18-åringar, som när de fyller 18 år plötsligt, på grund av att föräldrarna bara har tillfälliga uppehållstillstånd, måste ha egna skäl för att få ett tillstånd. Det är nästan omöjligt för en 18-åring att få ett arbete som ger en inkomst på 30 000 kronor i månaden.

Vi pratar om många olika fall. Det gäller inte bara dem som har arbetstillstånd, utan det är en verklighet som finns. Jag förstår att Sverigedemokraterna inte gärna vill se den, men det finns data och siffror. Jag har varit ute och besökt dessa personer – svenska invånare som är födda här och som bor här sedan generationer tillbaka. Det är pursvenska äldre i Norsjö, Malå, Vindeln, Harads och Jokkmokk som är desperata därför att de saknar människor som kan ta hand om dem.

Min fråga kvarstår: Ser ledamoten detta problem, och vad tänker man göra för att säkerställa att vi behåller den vårdpersonal som vi behöver i Sverige?

(Applåder)

Herr talman! När jag får hjälp och omsorg av mina assistenter är det klart att det är en fördel om vi kan förstå varandra, men allra helst vill jag ha någon som finns där. Många gånger är det det valet som många inom äldreomsorgen står inför runt om i Sverige.

I den rapport som jag håller i står det att det bland de människor som har kommit till Sverige under de senaste tio åren finns närmare 4 000 läkare, 2 000 sjuksköterskor och fler än 33 000 undersköterskor och vårdbiträden som arbetar i svenska kommuner och regioner.

Jag har rest runt och sett att det inte bara är jag som har förlorat en assistent på grund av avskaffandet av spårbytet. I Jörn och Norsjö mötte jag utvisningshotade familjer. Hela bygder är otroligt upprörda och oroliga därför att de förlorar ovärderliga medarbetare – personer som finns där för att ta hand om deras äldre. När de försvinner finns inget alternativ. I Harads har 25 procent av äldreomsorgspersonalen utvisats, och man är i ett desperat läge.

Min fråga till ledamoten, som önskar en ålderns vår, är givetvis: Ser man det problem som existerar runt om i Sverige när tusentals som arbetar inom vården nu utvisas?

Herr talman! Jag reagerade starkt på just ett uttryck som jag så ofta fått höra i kommunfullmäktige i Umeå. Då var det bara Sverigedemokraterna som sa det, men nu har det tydligen letat sig upp i finrummet. Man säger att äldreomsorgen skulle vara ett integrationsprojekt. Den har aldrig varit ett integrationsprojekt.

Det har alltid varit en situation där man haft en akut brist på personal och man har varit tvungen till att ta in dem man kunde. Jag vill bara ha detta sagt. Äldrevården har aldrig varit något integrationsprojekt. Vi ska vara ytterst tacksamma för dem som varit beredda att göra allt för att hjälpa våra svenska äldre.

När det gäller vården vill jag bara lyfta lite saker. Jag tänker till exempel på Vårdförbundet, som konstaterar att det här är en nedprioritering av svenskarnas allra viktigaste fråga. I stället för att förstärka hälso- och sjukvården väljer regeringen att minska den. Trots ett historiskt reformutrymme är tillskottet till hälso- och sjukvården magert. Sektorsbidraget försvinner. Mer pengar läggs på engångsinsatser för att kapa köer.

SKR säger tydligt att regeringens höstbudget inte var en välfärdsbudget. Trots rekordstort reformutrymme höjdes de generella statsbidragen inte alls, och vården får sammantaget mindre pengar.

SKR och Läkarförbundet säger att de står gemensamt när det gäller vårdens finansiering. De vill se ett slut på kortsiktig och ryckig styrning och finansiering från statens sida. De säger: En ökad långsiktighet skulle ge oss bättre förutsättningar att utveckla hälso- och sjukvården.

Detta är alltså alldeles uppenbart. Jag vet att sjukvården, åtminstone i valrörelsen, varit en prioriterad fråga för Kristdemokraterna. Därför undrar jag hur det känns för ledamoten att man inte fick större gehör i budgetförhandlingarna i regeringen.

(Applåder)

Herr talman! Jag skulle vilja börja med kompetensförsörjningsfrågan.

En av de absolut viktigaste kompetensåtgärder man kan vidta inom vård och omsorg just nu är att få stopp på de utvisningar av vårdpersonal som sker runt om i Sverige. Jag är glad över att ledamoten nämnde att vi ser ett ökat intresse för att utbilda sig och jobba inom vård och omsorg. Då ska vi också konstatera att en stor del av den utökningen handlar om personer som är utrikesfödda. De spelar alltså en viktig roll för oss och vår välfärd.

Jag har varit med om debatten kring språkkrav inom äldreomsorgen många gånger. Visst är det viktigt att man kan göra sig förstådd på sitt språk. Men det absolut bästa sättet att säkerställa en god svenska är att satsa på svensk utbildning för den vårdpersonal som finns. Alternativet, som ofta glöms bort, är att den äldre står utan hjälpande hand.

Faktum är att vi har väldigt många utrikesfödda som klarar sig bra på svenska och gör ett fantastiskt arbete inom äldreomsorgen och sjukvården. De förtjänar vår respekt och vår tacksamhet. Men det sägs alltför sällan.

Jag tänkte bara ställa en kort fråga när det gäller sjukvården. Den här budgeten innebär ju trots allt en minskning när det gäller satsningar på sjukvården, trots att Kristdemokraterna har sjukvården som sin viktigaste fråga. Jag skulle därför vilja höra hur ledamoten ser på just sjukvårdens finansiella förutsättningar.

Herr talman! God tandvård borde inte vara en klassfråga. Men i dagens Sverige, där klyftorna ökar kraftigt mellan fattiga och rika och mellan storstad och landsbygd, där den relativa fattigdomen ökat markant, är det allt fler som inte har råd med den tandvård de behöver. Det är fullständigt oacceptabelt.

För Miljöpartiet är det självklart att det borde vara behovet och inte storleken på plånboken som styr tillgången till god tandvård. Tänderna är en del av kroppen, och vårt långsiktiga mål är ett högkostnadsskydd för tandvården i likhet med vården i övrigt. Vi lägger fokus på de förebyggande åtgärderna och på att störst behov ska gå först. Vi förbättrar tandvården för särskilt utsatta grupper och säkerställer god tillgång till tandvård i hela landet.

Regeringens förslag om förstärkt högkostnadsskydd för tandvård, den så kallade tiotandvården, är ett steg i rätt riktning. Därför kommer vi att stödja det. Det finns en del utmaningar och brister som vi kommer att gå in på, men vi delar Sveriges Folktandvårdsförenings uppfattning i avseendet att det är ett steg i rätt riktning.

Vi hade önskat att man vågat gå vidare med förslaget i tandvårdsutredningen När behovet får styra – ett tandvårdssystem för en mer jämlik tandhälsa, som vi i Miljöpartiet och Socialdemokraterna i regering tillsatte. Det var ett mer enhetligt reformförslag för att omstrukturera hela tandvårdssystemet för en mer jämlik tandhälsa.

Det finns saker som Folktandvårdsföreningen belyser som vi delar. Det borde införas en behovsprincip som skrivs in i tandvårdslagen och ett gemensamt riskbedömningssystem för tandvårdens aktörer för att kunna styra resurser och prioritera förebyggande vård och bättre samverkan mellan offentliga och privata aktörer.

När det gäller tiotandvården tänker jag belysa några utmaningar vi ser. Det är en bra reform för dem som är över 67, men det är också en reform där man i grunden har valt att prioritera ålder framför behov. Det ser vi som problematiskt. Reformen omfattar inte aspekter som undersökning och förebyggande vård. Protetisk behandling – kronor, broar, implantat och annat – bakom den femte tanden ingår inte. Jag kan verkligen se att det blir en gigantisk informationsutmaning för tandläkare runt om i Sverige att förklara varför det ena ingår och det andra inte gör det. Det borde man ha varit mycket tydligare med. Jag är också lite frågande till att man drog gränsen vid just den femte tanden, för tuggtänderna bakom är oerhört viktiga även för våra äldre.

Vad gäller ersättningen delar jag synen på den risk som tandtekniker har belyst. Det finns ett antal tandvårdsverksamheter som har egen produktion med tandtekniker inhouse. Där har man verkligen fokus på kvalitet. Det är en utmaning med de fastlagda prisnivåer som finns. De riskerar att öka mängden importerat med lägre kvalitet.

Referenspriset har det varit debatt om. Jag instämmer lite i oron. Det finns ju variation i kompetens, erfarenhet och kvalitet i den tandvård som utförs. Det finns också olika utmaningar beroende på var i Sverige man är, alltså om man är i en storstad med stor konkurrens och många kunder nära till hands eller till exempel i glesbygd. Det borde man bättre beakta framöver, för med tiotandvården är man bunden till att leverera för det referenspris som finns.

En annan sak som kanske inte belysts så mycket här, men som jag vet att vi kommer att behöva diskutera, är den stora kompetensutmaningen inom tandvården i hela Sverige. Jag vill passa på att rikta ett stort tack till våra nya invånare som jobbar inom tandvården och som studerar tandvård. Det är nog tack vare dem vi kanske kan klara tandvården i framtiden.

Det här är en reform som behöver utvärderas och följas upp. Det har vi också yrkat på. Det finns brister i förslaget om tiotandvården, men det är ändå ett första steg mot ett mer omfattande högkostnadsskydd för tandvård.

Avslutningsvis vill jag uttrycka Miljöpartiets starka oro för sänkningen av åldersgränsen för fri tandvård för unga vuxna. Det var vi emot, för som alla vet börjar goda vanor tidigt. Man ser redan att de unga droppar av på grund av priset, och det gör mig jätteorolig för tandhälsan hos befolkningen framöver och för risken för ökat behov av tandvård när människor blir äldre.

Jag yrkar bifall till reservation 2.