Larry Söder

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet – då har jag gjort det.

Effektiv och säker byggprocess är ett betänkande som handlar om att göra det enklare att bygga, säkrare att bygga och effektivare – i hela Sverige. För oss kristdemokrater – som vill se fler bostäder, starkare tillväxt och tryggare samhällen – är detta, menar jag, ett steg i rätt riktning. Det är avgörande för bostadsbyggandet att det går fort från idé till färdigt hus.

Den svenska byggprocessen har under lång tid varit onödigt krånglig, långsam och kostsam. Byggherrar och kommuner har kämpat med osäkerhet, upprepade kontroller och administrativa bördor som bromsar både bostadsbyggande och andra viktiga projekt.

Under 2022 infördes möjligheten att använda certifierade byggprojekteringsföretag. Det var en reform med goda intentioner, menar jag. Men reformen har inte blivit som vi önskade. Därför är det hög tid att utveckla och förbättra systemet. Propositionens förslag gör just det.

Vi byter begreppet certifierade byggprojekteringsföretag till byggbedömare. Det är inte bara enklare att säga; det har faktiskt också en annan innebörd. Det är inte bara en namnändring. Det är en utvidgning av rollen. Byggbedömare ska kunna följa projektet från projektering ända till genomförande. Det skapar en mer sammanhållen och förutsägbar process för alla. Byggnadsnämnden slipper onödig administration, och byggherren får tydligare vägledning genom hela kedjan. Samtidigt stärker vi säkerheten. Som en bieffekt kan byggnadsnämnderna blir billigare för kommunerna i och med att de får färre arbetsuppgifter.

Vi förstärker rollen som sakkunnig, skärper kraven på kontrollplaner och gör sakkunnigkontroll obligatorisk för vissa byggåtgärder.

Kontrollplanen delas upp i en kontrollplan och en avfallsplan. Tydligare ansvar ger också tryggare byggnader. Vi tydliggör att certifieringsverksamhet kan innefatta myndighetsutövning och att besluten ska kunna överklagas. Allt detta bidrar, menar jag, till högre kvalitet, bättre efterlevnad av tekniska egenskapskrav och ökad tillit i hela byggsektorn.

Detta handlar inte bara om byråkrati för byråkratins skull. Det handlar om att förenkla processen. Det handlar om människor. Det handlar om unga familjer som ska kunna flytta in i nya hem utan att priserna skenat på grund av onödiga förseningar. Det handlar om företag som ska våga investera och skapa jobb. Det handlar om kommuner som ska kunna planera långsiktigt utan att fastna i onödigt krångel och inte minst om att vi bygger säkert så att ingen ska behöva oroa sig för att bo i en byggnad som inte uppfyller kraven.

I betänkandet föreslås de nya reglerna träda i kraft den 1 juli 2026. Det är snart, och det är ambitiöst. Jag hoppas att branschen, certifieringsorganen och myndigheterna tar ansvar för processen och får systemet att fungera i praktiken så snart som möjligt.

Ett effektivt och säkert byggande är grundförutsättningen för ett växande och tryggt Sverige. Med detta betänkande tar vi ett viktigt steg mot färre hinder, högre kvalitet och fler bostäder.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

Fru talman! Socialt hållbar bostadsförsörjning är för oss kristdemokrater inte bara en teknisk fråga om hyreskontrakt och kommunal administration. Det handlar om något djupare än så. Det handlar om människovärdet. Det handlar om tryggheten och möjligheten för varje människa att bygga ett stabilt liv. Det är en fråga om trygghetsfrämjande och konkret handling rotad i vår kristdemokratiska människosyn.

Vi kristdemokrater ser varje människa som unik. En trygg bostad är en förutsättning för ett gott liv. Utan tak över huvudet blir det svårt att skapa relationer, bilda familj och ta hand om barn och att arbeta eller delta i samhällsgemenskapen. Därför tycker vi kristdemokrater att den kommunala hyresgarantin som verktyg för att hjälpa särskilt utsatta grupper är bra, men det har inte fungerat fullt ut hittills. Att reformera den kommunala hyresgarantin var nödvändigt för att de som är i behov av den ska få tillgång till den.

Vi har sett hur en dysfunktionell bostadsmarknad har slagit hårdast mot de svaga. Unga vuxna bor kvar hemma långt upp i 20-årsåldern. Människor tvingas acceptera osäkra andrahandsboenden. Detta är inte tillräckligt bra av ett samhälle som vill kalla sig civiliserat.

I propositionen bedömer regeringen att det inte är tillräckligt att det är frivilligt för kommunerna att tillhandahålla hyresgarantier. Regeringen föreslår därför att kommunerna under vissa förutsättningar ska vara skyldiga att tillhandahålla hyresgarantier. Som skäl anför regeringen bland annat att en sådan ordning kommer att skapa mer likvärdiga förutsättningar att skaffa en permanentbostad samt motverka osäkra boendeförhållanden och utestängning från bostadsmarknaden.

Genom kommunala hyresgarantier kan vi bryta den negativa spiralen, menar jag. Det handlar om att ge en chans samtidigt som vi behåller respekten för att det är ett stort ansvar att hyra ut en bostad. Fastighetsägaren ska inte behöva frukta att garantin blir ett blankt papper. Kommunerna måste ha möjlighet till återkrav och uppföljning där det är motiverat.

Vi accepterar inte systemfel som låser in människor i utanförskap. Vi vill ha en politik som ser människan med både rättigheter och skyldigheter. Låt oss därför gemensamt arbeta för en bostadsförsörjning som präglas av trygghet för den som faktiskt behöver stöd, ansvar för både individ och samhälle men också möjlighet att stå på egna ben.

Jag hade önskat att jag inte behövde hålla detta anförande, och ett tag i debatten trodde jag inte att jag skulle göra det heller. Jag kunde ha skrivit under på varje ord i socialdemokraten Markus Kallifatides anförande – ända till han kom utanför vad propositionen faktiskt handlar om. Det är ett aber att vi hela tiden diskuterar andra saker än vad den handlar om. Vi kanske kan göra som så att vi diskuterar det som är inom propositionen?

Varför säger jag det? Jo, för att människor frågar mig, egentligen dagligen: Varför kan partierna inte komma överens om bostadspolitiken? Det är ganska enkelt. Partierna kan inte ens komma överens om kommunala hyresgarantier! Socialdemokraterna i regering tillsatte utredningen, och vi har lagt fram förslaget. Men ändå säger inte alla att det här var jättebra utan måste diskutera detta på andra sätt och på andra ställen. Jag tycker att det är anskrämligt, om jag ska vara riktigt ärlig.

Vi måste kunna ge varandra kredd när vi gör någonting bra, och vi måste kunna kritisera varandra när någonting är dåligt. Men denna proposition borde vi inte ens behöva diskutera. Det är så självklart. Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Fru talman! Socialt hållbar bostadsförsörjning är för oss kristdemokrater inte bara en teknisk fråga om hyreskontrakt och kommunal administration. Det handlar om något djupare än så. Det handlar om människovärdet. Det handlar om tryggheten och möjligheten för varje människa att bygga ett stabilt liv. Det är en fråga om trygghetsfrämjande och konkret handling rotad i vår kristdemokratiska människosyn.

Vi kristdemokrater ser varje människa som unik. En trygg bostad är en förutsättning för ett gott liv. Utan tak över huvudet blir det svårt att skapa relationer, bilda familj och ta hand om barn och att arbeta eller delta i samhällsgemenskapen. Därför tycker vi kristdemokrater att den kommunala hyresgarantin som verktyg för att hjälpa särskilt utsatta grupper är bra, men det har inte fungerat fullt ut hittills. Att reformera den kommunala hyresgarantin var nödvändigt för att de som är i behov av den ska få tillgång till den.

Vi har sett hur en dysfunktionell bostadsmarknad har slagit hårdast mot de svaga. Unga vuxna bor kvar hemma långt upp i 20-årsåldern. Människor tvingas acceptera osäkra andrahandsboenden. Detta är inte tillräckligt bra av ett samhälle som vill kalla sig civiliserat.

I propositionen bedömer regeringen att det inte är tillräckligt att det är frivilligt för kommunerna att tillhandahålla hyresgarantier. Regeringen föreslår därför att kommunerna under vissa förutsättningar ska vara skyldiga att tillhandahålla hyresgarantier. Som skäl anför regeringen bland annat att en sådan ordning kommer att skapa mer likvärdiga förutsättningar att skaffa en permanentbostad samt motverka osäkra boendeförhållanden och utestängning från bostadsmarknaden.

Genom kommunala hyresgarantier kan vi bryta den negativa spiralen, menar jag. Det handlar om att ge en chans samtidigt som vi behåller respekten för att det är ett stort ansvar att hyra ut en bostad. Fastighetsägaren ska inte behöva frukta att garantin blir ett blankt papper. Kommunerna måste ha möjlighet till återkrav och uppföljning där det är motiverat.

Vi accepterar inte systemfel som låser in människor i utanförskap. Vi vill ha en politik som ser människan med både rättigheter och skyldigheter. Låt oss därför gemensamt arbeta för en bostadsförsörjning som präglas av trygghet för den som faktiskt behöver stöd, ansvar för både individ och samhälle men också möjlighet att stå på egna ben.

Jag hade önskat att jag inte behövde hålla detta anförande, och ett tag i debatten trodde jag inte att jag skulle göra det heller. Jag kunde ha skrivit under på varje ord i socialdemokraten Markus Kallifatides anförande – ända till han gick utanför vad propositionen faktiskt handlar om. Det är ett aber att vi hela tiden diskuterar andra saker än vad den handlar om. Vi kanske kan göra som så att vi diskuterar det som är inom propositionen.

Varför säger jag det? Jo, för att människor frågar mig, egentligen dagligen: Varför kan partierna inte komma överens om bostadspolitiken? Det är ganska enkelt. Partierna kan inte ens komma överens om kommunala hyresgarantier! Socialdemokraterna i regering tillsatte utredningen, och vi har lagt fram förslaget. Men ändå säger inte alla att det här var jättebra utan måste diskutera detta på andra sätt och på andra ställen. Jag tycker att det är anskrämligt, om jag ska vara riktigt ärlig.

Vi måste kunna ge varandra kredd när vi gör någonting bra, och vi måste kunna kritisera varandra när någonting är dåligt. Men denna proposition borde vi inte ens behöva diskutera. Det är så självklart. Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Herr ålderspresident! För oss kristdemokrater är förslagen i betänkandet inte bara tekniska lagändringar. De är till för att skydda vanliga människors hem. Det handlar om respekt för varje människas rätt till ett tryggt hem och förmåga att bygga en stabil framtid för sig själv och sin familj.

Vem äger fastigheten? Det kan kännas som en filosofisk fråga, men den är faktiskt berättigad. Det är inte alltid enkelt att svara på den frågan. Man kan höra historier om arvsskiften som gått i stöpet och där alla blivit arga på varandra för att man egentligen inte vet vem som äger fastigheten. Vi själva gör det komplicerat ibland genom att ingå avtal utan att de registreras någonstans. Det hade varit enkelt om allting registrerades, så att vi visste vem som ägde fastigheten.

Vi kristdemokrater utgår från att varje människa har ett okränkbart värde. Ingen ska behöva leva i osäkerhet om vem som egentligen äger fastigheten bredvid eller om ens egen hyresrätt plötsligt kan omvandlas till något annat genom listiga kringmanövrer. Ett hem är mer än tak och väggar. Det är en plats för omsorg, trygghet och uppväxt, där familjer formas, där barn får sin första känsla av tillit till sin familj och samhället och där människor kan känna att de förvaltar något viktigt för sina nära och kära.

Regeringen föreslår för det första skärpta identitetskrav vid lagfart. Från och med den 1 juli 2026 ska den som söker lagfart alltid uppge sitt personnummer, samordningsnummer eller – för juridiska personer – organisationsnummer. Det ligger i linje med det jag nyss nämnde – vem äger fastigheten?

Jag tycker att det är en fråga om rättssäkerhet och transparens. I ett samhälle ska det inte vara möjligt att dölja vem som egentligen står bakom ett fastighetsköp. Den ökade kontroll som föreslås motverkar penningtvätt, organiserad brottslighet och andra krafter som hotar den enskilda människans trygghet. När vi vet vem som äger vad stärker vi tilliten till samhället och skyddar vanliga familjer från att drabbas av kriminella intressen på bostadsmarknaden. Det är ett sätt att visa respekt för äganderätten, en grundläggande rättighet som vi kristdemokrater värnar om.

För det andra föreslås åtgärder mot kringgående av bostadsrättslagen, vilket det har talats om i debatten. Vi har kunnat läsa om att oseriösa aktörer flyttar in tillfälligt som hyresgäster på papperet för att man snabbt ska ombilda hyresrätter till bostadsrätter och kringgå hyresgästernas skydd. Det underminerar rättvisan och skapar otrygghet för dem som bor där.

Därför har vi nu ett krav. För att en hyresgäst ska räknas med i den kvalificerade majoriteten vid ombildning måste hyresgästen ha varit folkbokförd på fastigheten i minst sex månader. Det kan synas som en liten förändring, men jag tror att den är ganska stor. Samma regel gäller vid omregistrering av föreningar. Det är ett enkelt sätt att ge skydd, och det säkerställer att det är de verkliga hyresgästerna som har inflytande över ombildningen och inte sådana som vill utnyttja systemet.

För oss kristdemokrater handlar bostadspolitik i grunden om att ge människor möjlighet att äga och förvalta sitt eget hem. Ett tryggt boende är en förutsättning för starka familjer och ett samhälle som håller ihop. När vi stoppar oseriösa aktörer och ökar transparensen bidrar vi till ett samhälle där den enskilda människan kan känna sig respekterad och skyddad. Med detta betänkande menar jag att vi tar ett viktigt steg för att värna rättssäkerheten, äganderätten och den personliga tryggheten. Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Fru talman! I dag behandlar vi ett betänkande som behandlar något av det mest grundläggande vi har i ett civiliserat samhälle. Det handlar om att se till att varje människa, oavsett hur sårbar hon är, får ett stöd hon kan lita på.

Även om man är utsatt och sårbar fungerar tyvärr inte alltid systemen. Det är bara att googla och titta på vad som har hänt inom detta område.

Jag hittade en artikel från Expressen den 7 december: God man misstänks ha plundrat 95årig kvinna. Sveriges Radio den 13 januari: God man lurade dement kvinna på lägenhet – får fängelse. Sveriges Television den 17 juli: Nära en miljon kronor försvunna – förvaltare ska ha lurat flera funktionsnedsatta.

Vi har väldigt goda intentioner, men som tidigare talare har sagt finns det samtidigt människor som vill utnyttja systemet. Det är därför vi måste ha tydliga ramar och se till att det faktiskt är de människor som är utsatta och sårbara som är i centrum när det gäller detta. Ett ställföreträdarskap att lita på tycker jag är ett viktigt steg mot ett mer rättssäkert, människovärdigt och effektivt system för god man och förvaltare.

Som kristdemokrat ser jag varje människa som unik och värdefull. Det gäller inte bara de friska och de starka, utan det gäller i allra högsta grad dem som på grund av psykisk sjukdom, funktionsnedsättning eller annan orsak inte längre kan sköta sina egna angelägenheter. För dessa medborgare är ställföreträdarskapet inte någon byråkratisk formalitet, utan det är en förtroendefråga mellan den som sköter det och den som behöver det.

Det handlar om att någon annan ska få lov att fatta beslut gällande ekonomi, boende, vård och personliga angelägenheter. Dessa beslut påverkar den enskilda människan.

Jag menar att regeringens proposition tar tag i de brister som funnits för länge. Ramarna för uppdraget blir tydligare för den som åtar sig det, och den enskildes vilja ska väga tyngre. Jag tror att det i de samtal som jag har fått kan påvisas att den gode mannen ibland inte tar ansvar för att hitta lösningar för enskilda människors vilja att vara nära kära och släktingar utan faktiskt ibland isolerar den som behöver en god man eller ställföreträdare. Jag tror att det är jättebra att vi har fokus på den enskilde i den här propositionen. Fokus ska ligga på välbefinnande och inte bara på administration.

Det införs ett nationellt ställföreträdarregister som jag tycker är väldigt bra. Det är ett verktyg som både ökar transparensen och gör det enklare för kompetenta gode män och förvaltare att göra ett bra jobb. De måste ju kunna visa en behörighet när de träffar banker och liknande, och det finns otaliga exempel på att gode män inte har kunnat göra det de är utsedda att göra för att de inte har kunnat påvisa att de är gode män.

Hur många är egentligen ställföreträdarna? Man gjorde en undersökning i slutet av 10talet, och då var det 150 000 gode män och 150 000 förvaltare. När vi har ett register kanske vi får reda på exakt hur många det är, för det är ingen som har koll. Detta är också bra med registret.

Vi stärker den enskildes ställning samtidigt som vi höjer kvaliteten på verksamheten och underlättar för dem som ställer upp som ställföreträdare. Det är inte alltid så lätt att rekrytera eller behålla goda krafter. Många gör detta ideellt och drivs av medmänsklighet och ansvarstagande. En ledamot pratade tidigare om den demokratiska roll man har, och jag anser nog att det är en demokratisk roll som ställföreträdare också har. De tar sitt samhällsansvar på det sättet och hjälper en annan medmänniska. Jag vill påstå att de förtjänar bättre stöd och tydligare regler.

Vi kristdemokrater tror på ett samhälle där ingen lämnas ensam och där familjer och anhöriga så långt det går kan vara med och stödja men där samhället kliver in när det faktiskt behövs på ett sätt som värnar både frihet och trygghet för den enskilde.

Jag tycker att det här betänkandet är ett steg i rätt riktning. Givetvis kan man göra fler saker, och vi kommer säkerligen att upptäcka fler saker vi behöver göra framgent, men då får vi hjälpas åt att hitta dem och ta dem vidare.

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Jag kan konstatera att Socialdemokraterna inte vill sätta press på kommunerna när det gäller kommunala avgifter, för jag fick inget svar över huvud taget kring det. Man rundade den frågan och diskuterade någonting som man tycker är mer intressant att diskutera. Jag hoppas få svar på frågorna i nästa replikskifte vi kan ha, det vill säga: Vill ni sätta press på kommunerna när det gäller avgifter, eller tycker ni att det ska vara high chaparral i de olika kommunerna när det gäller vilka avgifter man får ta ut?

När det gäller hyresrätter kan man konstatera en sak: Det byggs i princip inga hyresrätter i Sverige om inte staten lägger till pengar för det. Varför är det så? Jo, för att sista raden inte fungerar för dem som ska bygga hyresrätterna. De kan inte få in de inkomster som behövs för den kostnad som ligger. Alldeles oavsett vad man tycker betyder det att vi inte får fler hyresrätter i Sverige, vilket skulle behövas på vissa orter i Sverige.

Jag menar att detta är ett problem som vi har, och vi måste lösa det på ett eller annat sätt. Vårt förslag har varit att man faktiskt ska se till att ha fri hyressättning i nyproduktion, vilket jag tycker skulle vara lämpligt. Det är vårt förslag som kristdemokrater. Sedan får man i en regeringskonstellation diskutera olika lösningar och vilket sätt som är bäst, men jag går fram som kristdemokrat, och jag tycker att fri hyresrätt i nyproduktion borde vara det man ska lösa – inte nya bidrag till fastighetsägarna. Så har vi gjort i två mandatperioder, och vi har kontrollerat, och det funkade inte.

Det enda det har lett till är att vi har hyresrätter som står på fel ställen. Det är bättre att marknaden sköter var hyresrätterna ska vara någonstans och ser till att de kan ta ut de avgifter som behövs för att de ska kunna bygga hyresrätter.

Jag har dock insett att Socialdemokraterna inte är intresserade av att bygga hyresrätter, utan de är mer intresserade av att styra vad som ska byggas.

Fru talman! Det handlar om allt som olika partier i en konstellation vill. Lyckligtvis är vi en gemensam konstellation med fyra partier som går till val på att gemensamt bilda en regering. Jag tror att man får lösa detta i en budgetfråga.

Jag har inte uppfattningen att vårt förslag kostar 20 miljarder – 11,8 miljarder är den kostnad som riksdagens utredningstjänst, RUT, har tagit fram åt oss, och vi borde väl veta bäst hur vårt förslag ser ut.

Det är ju så också att en regering som tar över en dysfunktionell bostadsmarknad inte hinner med allt under en mandatperiod – det vet vi. Vi är ense om att många av frågorna är problematiska, och det kan vi gå fram med, men det finns också andra delar som vi inte är överens om mellan opposition och majoritet.

Det jag pratar om är ungefär de delar som jag tror att Socialdemokraterna kommer att ha problem med, det vill säga att vi måste sätta press på kommunerna. Vilka sitter i kommunerna? Jo, ofta är det de större partierna som styr i kommunerna, vilket gör att man kanske inte vill sätta press på de kommunerna. Jag menar att det faktiskt vore ganska bra om vi kunde ta i hand på att nästa mandatperiod se till att minska kostnaderna för den enskilde.

Vi måste väl vara överens om att bostadskostnaden för människor är hög i dag? Det är inte bara att vi bygger nya bostäder som ger höga kostnader, utan det gäller också när man bor i en bostad. Vad är det man betalar när man bor? Jo, det är givetvis hyran, men det är också de avgifter som finns runt omkring. Detta har vi som politiker dock abdikerat från att diskutera. Vi har lämnat det helt och hållet till kommunpolitikerna.

Jag menar att det här måste vara nästa stora fråga den kommande mandatperioden. Hur löser vi detta både för människor som bor inne i centrala delar av storstäderna och för dem på landsbygden? Är Socialdemokraterna beredda att ta i hand för att lösa denna problematik, där det är stora skillnader mellan olika orter?

Fru talman! Vi kristdemokrater gick in i denna mandatperiod med en tydlig linje när det gällde vad vi ville försöka göra. Det handlade om reformer för att komma till rätta med de strukturella problem som vi såg på bostadsmarknaden. Det är det fokus som vi har haft.

Ett av de strukturella problem som vi såg var långa handläggningstider på både central nivå, i form av Lantmäteriet, och kommunal nivå och alla överklaganden. Där har vi jobbat med förenkling av bygglov och av plan- och bygglagen. Det finns nya regler sedan den 1 december 2025.

Det är långt fler åtgärder som kan göras utan bygglov för att minska trycket på tjänstemännen och öka friheten för fastighetsägarna. Detta bör även ge kommunerna större möjligheter att jobba med andra planer eftersom dessa bygglovsbefrielser innebär att antalet bygglov i kommunerna är 40 procent mindre, vilket står i propositionen.

För Lantmäteriets del har det hänt mycket som vi kan diskutera. Men en sak är tydlig, och det är att ärendenivån har minskat och därmed också handläggningstiderna.

Vi jobbar också med att försöka se över överklaganden och allra helst överklaganden från myndigheter som överklagar myndigheter när det gäller riksintressen. Regeringen tittar över antalet riksintressen och också i vilken omfattning de ska finnas. Det kan inte vara möjligt att ett bostadsområde överklagas av en myndighet som överklagar en myndighet.

En av de delar som vi var tydliga med var att fler ska kunna äga sitt boende. Småhuskommissionärens arbete, precis som vi har hört sägas förut i talarstolen, är centralt när det gäller att lyfta problematiken: Varför bygger inte kommuner småhus när majoriteten vill bo i småhus? Det är även centralt att vi har infört en planeringsbonus som ges till kommuner som planerar för mer småhus.

De lättnader när det gäller strandskyddet som vi har gjort är också en del i detta. Vi jobbar för att man ska kunna bygga småhus i attraktiva delar. Va-lagen, som faktiskt alla partier förändrade tillsammans, gör det möjligt att bygga bostäder lite utanför stadskärnan också.

I dag börjar, precis som vi har hört, de nya reglerna för bolånetaket gälla. Borttagandet av det skärpta amorteringskravet tror jag kommer att bidra till att vi kan bygga fler hus i framtiden, eftersom efterfrågan ökar.

För dem som bygger hyresrätter var det viktigt att presumtionshyran återställdes till den form som vi önskade, och det är nu gjort. Vi har även sett till att obligatoriska hyresgarantier till barnfamiljer under vissa förutsättningar är en del av budgetpropositionen för 2026. Vi kristdemokrater har också arbetat med Bostad Först. Tyvärr har inte alla kommuner gjort det i den omfattning som man skulle önska. Det har Stadsmissionen visat i sin granskning. Vi behöver jobba mer med den delen. Därför är det viktigt att se att regeringen har fortsatt med bidraget till kommunerna när det gäller att jobba med Bostad Först.

Regeringens arbete för de mest utsatta i vårt samhälle visades i SCB:s senaste rapport. Antalet barnfamiljer som är i ekonomisk utsatthet har minskat de senaste tio åren. Det är givetvis inte en regering som har gjort detta. Det är faktiskt två regeringar som har hjälpts åt för att få detta att komma på plats. Samtidigt ser vi nu att det är färre barnfamiljer som hamnar i Kronofogdens register, vilket i andra delen är bra för det sociala sammanhanget. Vi vill givetvis att det ska gå fortare nedåt, men arbetet går faktiskt åt rätt håll.

Vi har även lagt fram förslag kring bostadsrättsregister och ökade möjligheter till uthyrning både inom hyresmarknaden och när det gäller privatpersoner. Det skulle innebära att fler lägenheter kan användas hela tiden och därmed att inga kvadratmeterytor står tomma.

De mest påtagliga förändringarna mellan 2023 och 2026 handlar om minskade regler för byggnation och om stimulans för att öka ägande och byggande. Detta skiljer sig givetvis från tidigare perioders fokus på investeringsstöd och offentliga satsningar.

Är vi nöjda? Nej, vi är stolta men inte nöjda. Vi tror att vi kan göra mer, men för det behövs det åtminstone en mandatperiod till.

Rörligheten på bostadsmarknaden och skenande kostnader för de boende är två delar som vi faktiskt måste jobba vidare med. När det gäller att få en ökad rörlighet på bostadsmarknaden är en sänkning av reavinstbeskattningen ett effektivt verktyg. I en rapport från Länsförsäkringar Fastighetsförmedling konstateras det att sju av tio pensionärer äger sitt boende och att var tredje person i åldern 60–79 år vill bo mindre än vad de gör i dag. De primära orsakerna till att man väljer att inte flytta anges vara svårigheten att hitta en bostad som passar behoven samt en alltför betungande reavinstskatt. Med nuvarande reavinstbeskattning hindras fungerande flyttkedjor. Det handlar alltså om att man hittar ett boende som är anpassat till ens situation och att man flyttar dit. Den flyttkedjan kan faktiskt göra att en barnfamilj kan flytta in i den villa som någon annan flyttar ifrån.

Vi kristdemokrater vill således fasa ut och avskaffa reavinstbeskattningen för att öka rörligheten och för att personer faktiskt ska bo i rätt typ av boende.

Svenska hushåll betalar i dag över 70 miljarder varje år för vatten, avlopp, avfall, el och uppvärmning i flerbostadshus. Skillnaderna mellan kommuner är enorma. I Luleå kostar dessa avgifter runt 1 961 kronor per månad för en lägenhet. I Vaxholm är kostnaden 3 633 kronor för samma typ av lägenhet. Det skiljer alltså 1 672 kronor varje månad för exakt samma boende. För en barnfamilj kan det vara en del av en matkasse. För en pensionär kan det vara hela marginalen.

Detta är kostnader som du inte kan välja bort eller hitta billigare alternativ till. Du kan inte byta leverantör av avloppsrör eller tacka nej till avfallshämtningen. Kommunen har monopol på öppen service och notan betalar du.

Självkostnadsprincipen ska skydda medborgarna från höga och orimliga kostnader. Kommuner får inte ta ut mer än vad verksamheten kostar. Men när verksamheter saknar konkurrens och samtidigt garanteras full kostnadstäckning försvinner faktiskt drivkraften att effektivisera.

Riksrevisionen har uppmärksammat just detta: Utan yttre tryck riskerar avgifterna att växa. Samtidigt har tidigare regeringar under lång tid accepterat att kommunala taxor ökar snabbare än inflationen utan att sätta tydliga ramar eller krav.

Bygglovs- och planavgifter har stigit kraftigt sedan 2016. I vissa fall skiljer det faktiskt upp till 100 000 kronor mellan kommuner för samma typ av bygglovsärende. Det är en väldigt stor skillnad och en stor summa. Konsekvensen blir att färre kan bygga de hus de drömmer om samt ett bromsat bostadsbyggande.

Vi kristdemokrater tycker att man ska införa ett produktivitetsavdrag för kommunalt avgiftsfinansierad verksamhet. Samma effektiviseringskrav som staten lever med – 1–2 procent per år – ska gälla även för kommunala avgifter. Vi vill också att man ska införa en nationell, rekommenderad bygglovsnorm med tydliga avgiftsspann för att minska godtycke och extrema skillnader. Själva poängen med det är att man också talar om vad som ska ingå i själva avgiften, så att inte kommunerna själva kan bestämma vad som ska ingå i den. Vi tycker också att det ska vara skärpta transparenskrav i kommunallagen. Den som betalar en avgift ska kunna se exakt vad den avser och hur den har beräknats. Så är det inte i dag.

Jag gjorde ett test i min egen kommun. Jag skickade faktiskt en förfrågan om vad kostnaden för ett bygglov bestod av. Jag fick 25 sidor, som jag som medborgare förväntas kunna läsa och förstå. Jag förväntas kunna räkna ut vad avgiften består av. Jag förväntar mig som kund att jag får på papper vad avgiften består av. Det ska göras på ett enkelt och konkret sätt för medborgare. Hur ska man annars kunna veta vad man betalar för?

Som ni förstår är vi inte klara. Vi behöver en mandatperiod till för att kunna rätta till detta. Under nästa mandatperiod handlar det om att se till att människor inte ska betala en avgift som är högre än självkostnadspriset. Jag tycker att det är konstigt att vi som nationella företrädare inte tidigare har satt press på kommuner. De får räkna precis som de önskar – hur de vill. Jag menar att detta är en förtäckt skatt på många ställen.

Sedan ska man veta att många kommuner gör rätt och riktigt. Det är väl de som ligger lågt. De som ligger högt kanske gör tvärtom. Detta är ingen regulator för att få ihop budgeten för att kunna göra småsatsningar. Det är självkostnadspriset som gäller för taxorna.

Herr talman! Kristdemokraterna vill ha en balanserad konsumentpolitik som tar hänsyn till både konsumentens och näringsidkarens intressen. Konsumenter ska inte hamna i ett underläge gentemot företag, men åtgärderna får inte bli så långtgående att de försvårar för näringslivet eller försämrar svensk konkurrenskraft.

Vi ser konsumentmakt och valfrihet som mål som bara kan uppnås inom en fungerande marknadsekonomi. En väl fungerande marknad är den bästa vägen till bra produkter, låga priser och god service för konsumenterna.

Konsumentpolitik handlar även om att till exempel kunna handla livsmedel till billigare priser. Det är en händelse i dag, då vi halverar matmomsen till 6 procent. Livsmedel blir billigare för konsumenten. I dag blir även bolånetaket 10 procent högre, det vill säga det blir enklare att låna pengar till sin bostad. Det förstärkta amorteringskravet försvinner också. Det här är också konsumentpolitik, även om det ligger utanför.

Vi ser att många skor sig inom marknadsekonomin på konsumenternas bekostnad. Varor är inte som önskat när de väl kommer till konsumenten, och dåliga eller defekta produkter är i en del fall svåra att sända tillbaka eftersom vi lever med en global marknad. Det är även svårt att säga upp tjänster, och man sitter till och med fast i långa avtal som man inte önskar ha därför att oseriösa aktörer tar sig in på marknaden och utnyttjar det faktum att konsumenter i de allra flesta fall är i ett underläge.

På en öppen marknad är det enkelt att konsumera, men där skapas också långtgående effekter för en del av de människor som konsumerar. En del av de effekter vi ser är bestående överskuldsättning, som man kan fastna i under väldigt lång tid. Det får sociala och familjerelaterade konsekvenser och skapar ett ekonomiskt utanförskap och begränsad frihet för den enskilde. Det blir långtgående och djupa effekter för den enskilde som kan sitta kvar länge, även efter att skulden är betald.

Regeringen har jobbat för att minska överskuldsättningen på flera fronter. Den har tillsatt en utredning om hur överskuldsättningen kan minska genom styrning av när och hur man får låna men även genom direkta förbud. De undersökningar som gjorts visar att konsumenter upplever omfattande problem med telefonförsäljning på marknader som el, telekom, krediter, spel och hälsokost.

Vi är alla medvetna om den rapport som Konsumentverket tagit fram. Vi som parti anser att vi bör gå vidare med en del av utredningens förslag om att skydda konsumenter. Det är inte rimligt att vi låter alla dessa delar vara exponerade för att regelrätt lura konsumenter till avtal, utan vi borde på ett eller annat sätt hitta en balans där konsumenterna får större möjligheter att värja sig.

Under pandemin inträffade flera konkurser där de individuellt ordnade resegarantierna inte räckte till för att återbetala det som resenärer hade rätt till. Den risken bedöms minska med införandet av en kollektiv fond. Regeringen har utrett och fått på plats det som nu behövs för att skapa en fond.

Det tidigare systemet byggde på att varje researrangör ansvarar för att ordna sin egen garanti. För det fall att arrangören, avsiktligt eller oavsiktligt, har lämnat felaktiga uppgifter drabbas resenären, som blir helt eller delvis utan ersättning. Regeringens nya ordning innebär att resenärer kommer att ha rätt till ersättning från resegarantin i fler situationer än tidigare. Detta är konsumentpolitik på riktigt.

Flera av de motioner som behandlas i dagens betänkande gäller en översyn av konsumentlagstiftningen. Det kan med all säkerhet behövas, men då måste det nog vara en hel översyn, som Centerpartiet föreslår i sin motion. Jag tror att en sådan översyn skulle få ta ett brett grepp eftersom samhället förändras hela tiden. Det behöver förändras utifrån balansen mellan konsument och marknad.

Sedan finns det motioner om ränteskillnadsersättning, som bygger på de förändringar som vi gjorde den 1 juli 2025. Att göra en översyn för att se om det blev önskad effekt är givetvis bra. Frågan är bara om ett år efter ikraftträdandet är tillräckligt långt eller om man måste vänta en liten tid till. Men i grunden håller jag med om att det bör vara regel snarare undantag att utföra utvärderingar för att kunna styra så att det blir så som politiken önskar, även när lagen är på plats.

Sedan vill Socialdemokraterna och Vänsterpartiet utreda den lokala konsumentvägledningen och till och med lagstifta om den på ett eller annat sätt. Min fundering är egentligen: Varför väljer kommunerna bort konsumentvägledning? Jag tror att man skulle behöva börja i den delen. Är det så att kommunerna faktiskt inte ser behovet, eller är det så att vi på nationell nivå ser ett behov som kommunerna inte ser?

Jag tror att det behövs en ganska stor diskussion med kommunerna. Man skulle kunna börja med att diskutera med dem hur behovet av lokal konsumentvägledning faktiskt ser ut, för jag tror att det har ändrats över tid. Jag tror också att digitaliseringen har gjort att den lokala konsumentvägledningen kanske inte behövs i samma omfattning. Att den behövs är vi överens om, men i vilken omfattning och hur? Jag är kanske inte för att lagstifta om det då jag tror att kommunerna själva ska bestämma, men jag tror att diskussionen måste föras.

Sedan har vi telefonförsäljningen. Där vet vi att många människor känner sig lurade. Jag tror inte heller att man ska ha ett helt förbud mot det, men man skulle kunna titta på olika branscher. Jag tror att det är nödvändigt att göra det. Alla branscher behöver inte vara öppna för telefonförsäljning. Jag tror att det är nödvändigt att gå vidare med de delar där konsumenter känner sig mest lurade.

Jag håller med Lars Beckman i en del, nämligen att marknadsekonomin är viktig och att företag ska kunna marknadsföra sig. Men jag tror också att det finns en gräns där vi konsumenter måste säga ”hit men inte längre”. Jag tror att man måste titta på telefonförsäljningen. Marknadsföringen har också förändrats för företagen över tid. Det är ganska viktigt att man gör något. Det kanske inte ska vara ett helt förbud, men jag tror att vi kan mötas en bit på vägen.

Vänsterpartiet tog upp utskottsinitiativ, men då måste jag ändå säga: Har vi inte låtit det gå inflation i detta? Det handlar om ett utskottsinitiativ om att förbjuda telefonförsäljning. Det har varit ett problem ganska länge – inte ett år, inte två år, inte tre år och inte fyra år. Utskottsinitiativ ska användas när det är något viktigt som har uppkommit och som måste göras där och då.

Snälla vänner! Utskottsinitiativ kan användas på ett annat sätt. Jag tycker att vi ska hålla oss till de ordningar som finns. Jag tror faktiskt att det var anledningen till att Sverigedemokraterna sa nej till utskottsinitiativet. Man tycker att vi ska hålla oss till ordningarna. Vi har motioner som behandlas, och vi har möjlighet att debattera. Utskottsinitiativ ska användas i de fall där något har uppkommit och man behöver göra något just då. Sedan kan vi alla tycka att olika frågor är olika angelägna, men det är ju därför vi har olika partier.

Fru talman! En miljon företag – smaka på den! Det är många. Det är där värdet skapas. Det är där jobben skapas. Det är där framtiden skapas.

Jag menar att man borde fundera på hur man kan underlätta för dessa företag att göra rätt och göra det som de har skapats för: producera varor eller tjänster. När man lägger ett förslag på riksdagens bord borde man tänka: Hjälper den här förändringen, eller stjälper den? Jag menar att vi allt som oftast lägger fram förslag som stjälper företagen.

Vi kristdemokrater säger nej till oppositionens krav på högre minimikapital i aktiebolag och återinförd revisionsplikt för fler bolag. Sådana förändringar skulle hindra nyföretagande utan att ge tillräcklig nytta – med andra ord stjälpa företagande.

Vi är duktiga på att lägga nya regler på företagen. Nästan alla saker vi kommer på att förändra innebär en regelbörda för företag. Vi glömmer ibland att ta bort det som finns och som kanske är onödigt, och så lägger vi på mer, sedan lite till och sedan ytterligare lite till.

Det borde finnas en liten tanke hos oss: Inför man en regel tar man bort två. Det skulle underlätta för dem som faktiskt skapar jobb och värden i Sverige.

Det är inte bara vi i Sverige som är duktiga på att lägga på regelbördor. Också EU är väldigt duktigt på det. Sammantaget blir det ganska hårt att driva företag i Sverige när detta hela tiden läggs på.

I betänkandet, som är ett motionsbetänkande, behandlas 22 yrkanden. Jag yrkar avslag på alla reservationer. Det som föreslås skulle vara inte bara en administrativ börda utan även en stor ekonomisk börda för de små företag det handlar om. Hjälper förslagen företagen eller stjälper de företagen? Jag menar att de flesta faktiskt stjälper företagen.

Vi har varit inne på brottsförebyggande åtgärder och kriminalitet inom företagen. Regeringen har faktiskt gjort en del saker när det gäller den delen, till exempel infört ett utvidgat näringsförbud från den 1 januari 2026 och stärkt Bolagsverkets roll i detta. Det finns ganska många åtgärder som regeringen har vidtagit för att minska kriminaliteten i företagen. Men nya regelbördor och pålagor på företagen tror jag inte hjälper dem utan stjälper dem.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Alireza Akhondis liknelse är ganska träffsäker. År 2006 var det Kristdemokraterna som ville ta bort fastighetsskatten. Vad hände två månader före valet 2006? Det minns jag. Då ställde sig Alliansen bakom Kristdemokraternas förslag. Med andra ord ställde sig Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna bakom Kristdemokraternas förslag. Varför gjorde man det? Jo, därför att det var rätt.

Om Centerpartiet och Alireza Akhondi funderar ett tag på vad vi faktiskt säger och inte bara reflexmässigt säger att det är dumma förslag är jag övertygad om att Centerpartiet och Alireza Akhondi kommer att komma fram till samma punkt igen. Jag känner igen vingslagen. Jag känner igen retoriken från Centerpartiet. Centerpartiet har möjlighet att ändra sig även denna gång.

Det är ett faktum att när människor bor väldigt länge i sina fastigheter gör det att bostadsrörligheten inte fungerar på det sätt som vi önskar oss. Det är ett faktum att deras bostäder och villor, som är större än vad en eller två personer behöver, skulle kunna användas för en barnfamilj. Det är också ett faktum att vi inte kommer att kunna bygga bort bostadskrisen, utan vi måste använda varje kvadratmeter på bästa sätt.

Det är inte rimligt att vi har de högsta skatterna på bostadsförsäljning i Europa, när man har ägt sitt boende i 15–25 år och man har lagt in reinvesteringspengar där. Man betalar alltså skatt på sin egen investering och på den inflation som har varit. Om man har bott i en fastighet så pass länge tycker jag att det är rimligt att man ska kunna flytta till ett annat boende utan att få en orimlig skatt från staten.

Herr talman! Det tog lite emot att begära replik på Alireza Akhondi, för i dag har han glädjande nog låtit som en borgerlig politiker. Men när reavinstskatten kom på tal blev jag tvungen.

Alireza Akhondi sa i talarstolen att vi behöver öka rörligheten på bostadsmarknaden. I dag är det ett faktum att många äldre personer bor kvar i sina stora villor där de kanske har bott i 5, 10, 20, 25 år, och utsikten att de ska flytta till ett annat boende som är mer anpassat till deras situation är liten.

Jag hävdar att reavinstskatten på 22 procent ger en inlåsningseffekt. Är det rättvist att ta ut en sådan skatt? I övriga Europa är vår höga skatt vid försäljning efter 20–25 år ganska unik. Under den tid man har haft fastigheten har man inte bara köpt den, utan man har också tagit hand om den och lagt resurser på den – och detta ska staten i slutänden ta ut reavinstskatt på.

Detta låser fast äldre människor i den bostad de en gång köpte. Jag tycker att de ska få flytta till bostäder som passar dem bättre och låta barnfamiljer flytta in i villorna. Vi föreslår inte att reavinstskatten ska tas bort direkt utan efter 16 år i en bostad.

Herr talman! Ingen blir väl glad i hjärtat av att läsa tidningsrubriker om att barn vräks.

När det gäller en nollvision förutsätter jag faktiskt att alla kommunpolitiker har en sådan nollvision. Frågan är om man ska lagstifta om det. Nej, jag tycker nog att vi måste försöka hjälpas åt, såväl regering, kommun och socialtjänst som de som finns runt familjen, för att undvika att barn vräks.

I slutänden har faktiskt också de vuxna som finns runt barnet ett ansvar. Man ska larma så tidigt som möjligt, så att samhället får möjlighet att hjälpa till. Det kan finnas situationer där samhället inte får den möjligheten.

Jag menar att det här är en mjuk fråga som det måste arbetas med på ett mjukt sätt. Vi kan sätta kuddar runt omkring, vi kan hjälpa till och vi kan sätta flotten där. Men jag tror att föräldraansvaret också måste vara en del i det. Man måste se till att ha en ekonomi som gör att man faktiskt inte äventyrar barnets situation. Jag tror också att man måste kunna tala om för socialtjänsten om man har problem.

Vräkningarna har pågått ganska länge i Sverige. Men om man får de förändringar som denna regering har gjort på plats och om kommuner får större möjligheter att göra något åt detta tror jag att det finns möjlighet för att antalet vräkningar kommer att minska. Jag hoppas på det. Men om de inte gör det är jag beredd att vidta andra åtgärder för att de ska minska.

Men just nu tycker jag att vi måste arbeta med de verktyg vi har fått. Kommunerna har fått större möjligheter att arbeta mot vräkningar, och jag tror att det kommer att få effekt. Får det inte det gör vi med all säkerhet fler saker – tillsammans.

Herr talman! Jag tycker att David Josefsson, Moderaterna, tydligt har redogjort för hur regeringen ser på detta och vilket arbete som har gjorts för att minska antalet vräkningar i Sverige. Jag tror, precis som Malcolm Momodou Jallow, att varje barn som vräks är ett misslyckande för samhället i stort, för kommunen och för regeringen.

Jag tycker inte att man ska lägga skuld på någon, utan alla måste jobba bättre. Problemet är att ansvaret är delat i samhället. Det är inte bara fråga om regeringen eller kommunen, utan även de som finns runt barnen och familjerna har ett ansvar att se situationen och hjälpa till.

Ibland säger man att det behövs en hel by för att fostra ett barn. Jag tror att det är likadant för den ekonomiska situationen för en familj. Ibland behöver flera parter hjälpas åt för att familjen ska kunna klara sig, en kortare eller en längre period.

Jag tror att denna regering har gjort ganska många saker som kommer att få effekt lite längre fram. Jag tror att den nya socialtjänstlagen kommer att få effekten att kommunerna tar ett större ansvar i sitt arbete.

Jag tror inte att det är någon här som vill att barn ska vräkas. Skillnaden ligger kanske i om vi vill förbjuda vräkningar eller inte. Jag tycker inte att vräkningar ska förbjudas. Jag tycker att man ska försöka arbeta så mycket som möjligt med olika delar för att skydda barnen.

Vi vuxna måste sluta skylla på varandra. Jag tror att det bästa vi kan göra är att hjälpas åt. Men faktum är att barn i Sverige vräks, både av privata hyresvärdar och av allmännyttan. Det är något som vi måste ha en nollvision mot.

Herr talman! Först kan vi konstatera att många bor i hyresrätt, och många vill bo i hyresrätt. Men det finns bostadsköer, och därmed behöver vi bygga fler hyresrätter. Den bilden är vi överens om.

Kristdemokraterna prioriterar att motverka bristen på hyresrätter, främst genom att öka byggandet totalt och göra det mer lönsamt för privata och kommunala aktörer att producera hyresrätter, snarare än att subventionera eller reglera hyrorna starkt nedåt.

Vi har från talarstolen hört att anledningen till att hyresrätter inte byggs är att kalkylen ofta inte går ihop. Det är inte bara de privata delarna som skapar denna situation, utan även långa handläggningstider innebär ett problem för att få fram riktiga kalkyler. Det kan även vara fråga om långa överklagandeprocesser.

Jag menar att vi i politiken har ett direkt och indirekt ansvar att se över dessa delar för att göra det möjligt att bygga fler hyresrätter. Men jag menar också att inkomstsidan är en del som måste stärkas för att göra det möjligt att bygga nya hyresrätter.

Därför är det centralt för Kristdemokraterna att införa fri hyressättning i nyproduktion. Det är en av de mest centrala åtgärderna för att stimulera byggandet av hyresrätter. Vi menar att dagens system gör det för dyrt att bygga, vilket leder till att för få nya lägenheter byggs och att det är för långa köer till hyresrätterna. Vi kommer att fortsätta att driva dessa frågor nästa mandatperiod, men just nu finns inte en majoritet i kammaren.

Vi har sett till att presumtionshyrorna fungerar bättre. Vi tror att det är ett bra steg, men vi vill fortsätta och gå hela vägen fram, det vill säga fri hyressättning i nyproduktion.

Vi vill fortsätta processen med regelförenklingar och enklare byggprocesser. Vi vill minska regelkrånglet i plan- och bygglagen ännu mer än vad regeringen har gjort. Vi tycker att regeringen har tagit ett bra steg, men vi vill göra ännu mer. Vi vill också begränsa överklagandemöjligheterna, ha mer tillåtande detaljplaner och färre bygglovskrav, just för att få igång bostadsbyggandet. Det kommer att sänka kostnaderna och tiden för att bygga hyresrätter. Det betonas ofta att kommunerna är bromsklossarna, och det innebär långa processer.

Vi vill också öka rörligheten på bostadsmarknaden. Regeringen har aviserat sänkta amorteringskrav, höjt bolånetak och liknande. Men vi vill också reformera reavinstbeskattningen, just för att öka rörligheten på bostadsmarknaden.

Vi vill också främja ägande och ombildning. Vi tror att om man kan ombilda kan man frigöra medel för att bygga nya hyresrätter. Om vi menar att vi vill ha hyresrätter måste vi göra sådana saker.

Jag kan också tala om vad vi inte kommer att ställa oss bakom. Vi kommer inte att ställa oss bakom några stora subventioner för billiga hyresrätter. Vi tycker att den enskilde ska ha möjlighet att betala kostnaden, och vi tror att en bättre väg att gå är högre bostadsbidrag än i dag. De är alldeles för låga och inte tillräckligt breda för att fungera så som vi vill.

Sammanfattningsvis är det för Kristdemokraterna viktigt att bygga bort bostadskrisen och göra det lönsamt att bygga hyresrätter. Vi tror att det är den vägen man ska gå. Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Det kanske är lite förmätet att fyra personer går upp i talarstolen när det gäller ett betänkande som vi faktiskt är ganska överens om, men vi tycker att konsumentpolitik är viktigt och att medborgarna faktiskt ska ha möjlighet att lyssna på de olika partierna.

En myndighet myntade uttrycket att det ska vara lätt att göra rätt. Jag tycker att det stämmer ganska väl överens med den här propositionen, det vill säga att vi försöker göra det lite enklare för konsumenter att göra rätt.

Man kan fundera på varför vi vill förändra distansavtalslagen. Ja, det är egentligen inte för att den är så dålig utan både för att EU kräver dessa uppdateringar och för att digital handel har förändrats sedan den förra distansavtalslagen. Riskerna har också förändrats.

Vi tycker att konsumentens skydd i distansavtalen är lite dåligt, och vi behöver uppdatera detta. Precis som alla har pratat om tidigare handlar det också om ångerrätten. Det ska bli enklare att ångra sig, det ska gå att ångra sig på ett modernare sätt och reglerna ska bli tydligare.

Precis som den moderata ledamoten sa har vi pratat ganska många gånger i den här talarstolen om att det ska vara enkelt att ångra sig. Det här handlar egentligen om att vi stärker konsumentens möjligheter till det.

Jag hade önskat att propositionen var helt ren, men som Anna-Belle Strömberg sa har Socialdemokraterna ett särskilt yttrande. Jag kan inte se att det strider mot vad de övriga partierna i riksdagen tycker, det vill säga att vi måste kunna göra detta i praktiken och att våra tillsynsmyndigheter ska kunna kontrollera att det faktiskt fungerar.

Riksdagen och regeringen slutar inte att arbeta med de här frågorna, utan det kommer nya förslag längre fram som förhoppningsvis gör att man moderniserar ännu mer.

Med de enkla orden yrkar jag bifall till civilutskottets förslag i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 21.)

Herr talman! Ansvarsfullt, långsiktigt förvaltarskap, skydd av värdefull jordbruksmark, goda livsvillkor i hela landet och en rimlig balans mellan utveckling och naturvård är för mig hushållning med mark- och vattenområden.

Mark och vatten är begränsade resurser som ska nyttjas så att framtida generationer inte begränsas av dagens beslut. De ekosystemtjänster som rent vatten, biologisk mångfald och odlingsmark ger ska värnas. Exploatering ska ske efter tydliga och transparenta avvägningar som är till gagn för samhället som helhet.

Vi som svenskar borde aldrig behöva tänka på dricksvatten eller avlopp på samma sätt som man tvingas göra i andra länder. Det ska helt enkelt fungera, och det tror jag att vi alla förväntar oss. Den kommunala infrastrukturen för dricksvattenproduktion, avloppsrening och ledningsnät byggdes ut framför allt mellan 1950 och 1970. Då hjälpte staten till och finansierade utbyggnaden genom bidrag. Vi vet att ledningarna har en livslängd på 50–70 år. Det betyder att vi nu befinner oss i en fas då dessa ledningar behöver bytas ut.

När ansvaret för va-nätet lades över på kommunerna medförde det vissa väsentliga uppgifter. Den viktigaste av dem var underhållet av vatten- och avloppsinfrastrukturen.

Tyvärr ser vi nu att många kommuner inte har skött sin uppgift för att vatteninfrastrukturen ska fortsätta fungera. Inkomsterna via va-taxan verkar inte ha nyttjats för sitt ändamål. Det behöver man syna mer, anser vi.

I dag investeras 20 miljarder kronor per år i de kommunala vatten- och avloppsnäten, men behovet är mycket större. Det krävs investeringar på 31 miljarder kronor per år för att upprätthålla infrastrukturen för dricksvattenproduktionen och avloppsreningen. Att vi ligger 10 miljarder bort från det behovet per år är alarmerande.

De som kommer att behöva betala för att kommunerna inte har planerat långsiktigt för underhållet av vatten- och avloppsledningarna är tyvärr skattebetalarna. Enligt en studie som publicerats av Svenskt Vatten behöver brukaravgifterna höjas med 100 procent jämfört med 2019 års taxa de närmaste 20 åren för att täcka investeringsbehoven. Men även om va-verksamheten skulle göra minimalt med investeringar behöver taxan öka med 60 procent de närmaste 20 åren. Det beror främst på att kapitalkostnaderna kommer att öka oavsett om investeringarna hålls på en miniminivå eftersom en så stor andel av investeringarna bakåt i tiden har direktavskrivits. Det betyder att kommande generationer kommer att stå med konsekvensen av avsaknaden av långsiktighet: ett Sverige som kan bli för dyrt att leva i.

Vi menar att staten måste kliva in och ta ansvar för en del av lösningen på va-problemet på samma sätt som va-nätet en gång i tiden byggdes ut med statliga medel. Det handlar om kritisk infrastruktur, och vi har inte råd att vänta.

Vi föreslår därför att staten ska erbjuda kreditgarantier på lån upp till 20 år för kommunal va-verksamhet i syfte att täcka den underhållsskuld som finns och att staten ska subventionera 0,5 procentenheter av räntan på dessa lån för att göra investeringarna mer ekonomiskt hållbara för kommunerna. För att säkerställa en långsiktig och stabil va-planering behövs en lagändring i kommunallagen som förlänger budgethorisonten för va-investeringar från dagens tre år till minst åtta år.

I en tid av investeringar är det viktigt att se så att man räknar ut avgifterna på rätt sätt, annars riskerar de att skena i väg ohämmat. Skillnaderna mellan kommunerna är dessutom stora trots att det handlar om samma grundläggande tjänst. Kommunala avgifter har i många fall ökat mer än inflationen och, anser vi, blivit en dold skatt på boende.

Kristdemokraterna vill öka transparensen, införa effektiviseringskrav och ge bättre förutsättningar för långsiktiga investeringar så att avgifterna kan pressas och bli mer rättvisa, oavsett vilket postnummer man har.

Är rätten till en egen bostad, rätten till tak över huvudet, ett riksintresse precis som kulturmiljöer och friluftsliv? Det kanske är dit vi måste gå för att klara av uppdraget att bygga fler bostäder och för att människor ska ha tak över huvudet.

Jag hävdar att riksintresseområdena så som de nu används och i den omfattning som de nu finns i skapar problem när man försöker bygga nya bostäder. Politik handlar allt som oftast om att väga olika intressen mot varandra. Enligt mitt sätt att se på det har intresset av nya bostäder hindrats av att andra intressen fått en särställning som gör att de hindrar bostadsbyggandet. Då kan vi inte väga olika intressen mot varandra på ett korrekt sätt.

Ett riksintresse är ett geografiskt område som har utpekats som skyddsvärt för att det innehåller nationellt viktiga värden och kvaliteter. Riksintressen kan pekas ut av många myndigheter. När ett område har utpekats som riksintresse går det inte att ändra på det.

Det har enligt min mening skett en inflation i antalet riksintresseområden och omfattningen av dem. När bostadsbyggandet samtidigt är dyrt och krångligt och det byggs alldeles för få bostäder blir det ett problem. Riksintresseområdena är alldeles för många, och bostadsbyggandet är alldeles för litet. Antalet utpekade riksintresseområden har dessutom ökat kraftigt på ytor som i stället skulle kunna användas för att bygga bostäder.

Detta system är inte förenligt med den situation som vi har i dag, menar jag. Jag anser också att det i större utsträckning bör vara möjligt att ompröva och upphäva tidigare riksintresseklassificeringar. En sådan omprövning skulle exempelvis kunna ske när kommunen antar en översiktsplan. Vidare bör skyddet för vissa riksintressen, till exempel kulturmiljöer och friluftsliv, begränsas till förmån för att faktiskt bygga bostäder.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Min fråga går till finansministern.

Nu när regeringen har sänkt skatten för vanligt folk och sänkt matmomsen så att människor ska ha lite lättare att klara sin ekonomi vore det inte sjyst om kommunerna ohämmat höjde sina avgifter.

De senaste 24 åren har kommunprisindex ökat med 60 procent, men de kommunala avgifterna har ökat med 120 procent. Det är oacceptabelt att detta får fortgå.

Vi kristdemokrater har föreslagit mer transparens i hur man räknar ut avgifter, ett produktivitetsavdrag som man gör i många andra verksamheter och en bygglovsnorm som talar om vad som ska ingå i avgiften.

Min fråga till ministern är: Vad anser ministern om kommunernas ohämmade avgiftsökningar i ljuset av regeringens arbete för att underlätta ekonomiskt för invånarna?

Fru talman! Jag tror att jag och Leif Nysmed har helt olika ingångar i detta. Jag lägger gärna ansvaret på den fastighetsägare som gör åtgärden, och det åligger den att se till att följa reglerna. Leif Nysmed vill att en tjänsteman från kommunen ska tala om för honom hur han ska göra. Jag tycker inte att det är nödvändigt. Jag tycker att vi kan lägga det ansvaret på fastighetsägaren. Det är upp till honom eller henne att se över de regler som finns.

Jag tycker att vi har för mycket regelkrångel som stoppar de enskilda fastighetsägare som vill använda sin tomt på annat sätt än kommunen anser.

När attefallshusen infördes var det en anmälan som skulle göras. Det var inte så att kommunen skulle kontrollera det, utan man skulle bara lämna in en anmälan som enskild. Men det var inte så kommunerna ville hantera det, utan de ville göra det som ett vanligt bygglov med den kostnaden efteråt. Vad hände? Jo, antalet attefallshus som byggdes då minskade radikalt jämfört med i början.

Vi vill ha fler attefallshus. Dessutom vill vi ha större tillbyggnader. Det är den enskilde som ska stå för ansvaret. Vi tycker att om fastighetsägarna tar på sig det ska de kunna göra det. Men Leif Nysmed tycker att det är mer intressant att tjänstemän på kommunerna har något att göra, vilket jag inte tycker är intressant.

Fru talman! Remissrundor har man ju för att ta in synpunkter, och jag är övertygad om att Boverket också har tagit till sig en del av synpunkterna. Sedan gör man inte alltid precis som remissinstanserna eller de som har synpunkter önskar.

Det är likadant när det gäller attefallshusen. Man ska kunna lämna sina synpunkter, men regering och riksdag fattar de beslut som de finner är lämpliga i den situationen.

När det gäller attefallshusen har vår uppfattning hela tiden varit att det skulle vara enbart anmälningsplikt. Det som förändrades var att kommunerna hanterade det som bygglov. Då måste faktiskt politiken reagera. Ska vi ha det som bygglov, så att det kostar jättemycket pengar att sätta upp ett attefallshus, eller ska det bara vara anmälningsplikt? Då säger juristerna: Nej, ni kan inte ha det ena eller det andra. Ni måste i så fall ha bygglov eller ingen anmälningsplikt. Det är det vi väljer.