Larry Söder

Fru talman! Att äga sitt boende anser vi kristdemokrater är mer ekonomiskt och ekologiskt och det socialt bästa sättet. Vi har därför drivit på för att fler ska kunna äga sitt boende i framtiden.

Den 1 april höjs bolånetaket, och det förhöjda amorteringskravet försvinner. Vi har fokus på enklare regler, kortare handläggningstider och mer mark för byggande, särskilt för småhus, villor och egnahem. Vi anser att dagens system är för krångligt och tidskrävande, vilket hämmar bostadsproduktionen och driver upp kostnaderna.

Kristdemokraterna har drivit på för reformer som gör det enklare att bygga utan bygglov i vissa fall, till exempel större tillbyggnader, fasadändringar på en- och tvåbostadshus och åtgärder utanför detaljplan. Vi är glada att riksdagen ansåg detsamma när det gäller de nya regelverken för bygglov, som trädde i kraft den 1 december 2025. Förenklingar har skett på riktigt efter årtionden av krångel.

Kristdemokraterna vill ha friare byggande, lättare avvikelser från detaljplanen, snabbare planprocesser och färre krav på bygglov och anmälan för mindre åtgärder. Syftet är att korta ledtiderna från idé till färdigt hus.

Kristdemokraterna och regeringen har fått igenom statliga stimulanser till kommuner som planerar för fler bostäder, särskilt småhus och omvandling av lokaler till bostäder. Det är kö till dessa stimulanser just nu, och det måste vi ändå anse vara en succé.

Sammanfattningsvis vill Kristdemokraterna ha ett mer tillåtande och mindre detaljstyrt system som gör det snabbare, billigare och enklare att bygga, särskilt ägda bostäder i småhus, utan att helt slopa hänsyn till miljö, kultur eller grannar.

Tidöregeringen har genomfört fler än 60 egna initiativ och reformer plus en rad initiativ och reformer på andra departement. Samtidigt är tre propositioner på gång att beslutas. Det handlar om en effektiv och säker byggprocess, förenklade regler vid ändring av byggnad och snabbare utbyggnad av kriminalvårdsanstalter och häkten.

Om man höjer blicken ytterligare ser man att kostnaderna för att planera och bygga tyvärr har en stor del i att det inte byggs något. Kommuner begär allt oftare fler utredningar allteftersom, vilket gör att processerna drar ut på tiden och att kostnaderna ökar. Kommuner bör i princip från början veta vilka utredningar som ska till och endast i undantagsfall lägga till någon.

Kostnaderna för planarbete ökar hela tiden. Avgifterna har ökat med 120 procent de senaste 24 åren, medan konsumentprisindex har ökat med 60 procent. Det är något som gör att kommunerna höjer så mycket. Vi anser att man behöver vara transparent mot medborgarna och ange på fakturan hur man har räknat ut kostnaderna. Vi borde även ta fram en bygglovsnorm och beskriva vad den ska innehålla för att få kommunerna att hålla sig till det som de faktiskt ska tillämpa, det vill säga självkostnadspris.

Jag håller med Vänsterpartiet om en sak: Vi bygger inte bara bostäder, utan vi bygger ett samhälle. Tyvärr är vårt track record inte det bästa när det gäller att bygga ett samhälle. Vi har många utanförskapsområden i Sverige som inte borde ha byggts på det sättet. De är inte lämpliga att hanteras så som sker.

Därför säger vi kristdemokrater att boendeformerna måste ses över i utanförskapsområdena. Det kanske inte är lämpligt att bara ha hyresrätter där. De måste kanske blandas upp så att människor kan bo där, göra boendekarriär och stanna kvar när de får ett stadigt jobb och en trygg tillvaro, så att det blir tryggare i dessa områden.

Jag menar att vi har misslyckats med att göra det som Vänsterpartiet vill. Vi vill bygga samhällen, men det gör vi inte på det sätt som vi har gjort tidigare. Vi måste ha blandade upplåtelseformer från början, och i de områden där vi har hyresrätter måste vi blanda upp dem för att kunna få det tryggare.

Jag håller med Vänsterpartiet om att det är hemskt att barn vräks i Sverige. Jag har frågat i denna kammare förut: Vad är det som behövs för att Malmö, Göteborg och Stockholm, som är styrda av Vänsterpartiet, ska känna att de har ett stöd från riksdagen där vi säger ”Ni måste vidta fler åtgärder för att barn inte ska vräkas i Sverige”? Jag har frågat detta i kammaren förut och önskar att jag får svar i dag.

Jag kan inte tillåta att barn vräks i Sverige i våra tre största kommuner. Dessutom ökar vräkningarna. Dessa kommuner styrs av Vänsterpartiet. Jag tycker att man borde hitta en åtgärd som gör att vi från riksdagens håll kan hjälpa till så att dessa kommuner kan ta sitt ansvar.

Jag håller med Vänsterpartiet om att Sverige har förändrats, tyvärr till det sämre. Det är därför vi måste bygga om och bygga nytt.

Socialdemokraterna säger att vi inte har något driv i frågorna. De hänvisar till att det inte sker några blocköverskridande samtal. Hände det så mycket under den förra mandatperioden inom dessa områden? Jo, jag glömde: Vi bytte bostadsminister ganska många gånger, men jag tror inte att det är rätt väg att gå.

Rätt väg att gå tror jag är att det finns partier som har en gemensam syn på det här och som vidtar de åtgärder som behövs. Jag är övertygad om att 90 procent av alla åtgärder vi har vidtagit i bostadspolitiken under denna mandatperiod inte kommer att förändras under nästa mandatperiod. Det brukar inte vara så.

Socialdemokraterna var inne på att Boverkets nya, modernare byggregler är ett problem. Processen startades när Socialdemokraterna satt i regering. Då var man överens om att det var en bra idé att hitta nya former för att bygga billigare bostäder och bygga effektivare. Jag tror att det är rätt väg att gå.

Sedan har Socialdemokraterna alldeles rätt i att det är många remissinstanser som har varit tveksamma och kritiska, men jag tror att vi om fem eller tio år kommer att se att det var rätt väg att gå, även om Socialdemokraterna inte vågar stå upp för det som de faktiskt påbörjat. Jag tycker att man måste göra det. Rakryggad i politiken innebär att man står för det man har påbörjat även när det är avslutat.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Vi kristdemokrater säger: Ingen människa är en siffra i en balansräkning. Varje person har ett unikt, okränkbart värde och ansvar. Därför måste vi ha ett rättssystem som bär spår av både rättvisa och ödmjukhet gentemot utsattheten – inte det ena eller det andra utan båda, samtidigt och hand i hand.

I dag är det inte lätt att planera sin ekonomi. Vi ser att det finns olika delar som gör att det blir svårt att planera, både för företag och för enskilda. Vi har haft en pandemi. Detta med elpriserna hände 2022. Det har varit räntehöjningar och inflation. Ja, vi kan noga tänka oss att det kommer mer i framtiden som gör att det blir svårt för människor att planera sin ekonomi. Planeringssvårigheterna gör det också svårt att förutse hur många konkurser det blir i Sverige och hur många enskilda som får problem med att betala sina skulder.

Vad är den största orsaken till att en person blir överskuldsatt? Man kan tänka sig att det är överkonsumtion, men det är inte så. Det är till exempel att man hamnar i tillfällig arbetslöshet, sjukdom eller skilsmässa. Det är alltså ett stort avbräck rent ekonomiskt som kanske gör att man hamnar i den situationen. Det behöver alltså inte betyda att den enskilde har gjort något felval, utan det kan vara omständigheter som gör att man faktiskt hamnar där.

Att inte kunna betala sina skulder tror jag är oerhört krävande både för de företag som blir drabbade och för privatpersoner. Ibland är det svårt att utröna om den enskilde är den enda som är skyldig till att den inte kan betala sina skulder eller om det är någon annan som är delansvarig.

Har bolag som accepterat krediten gjort en acceptabel prövning, som man bör göra? Har bolaget haft tillgång till alla fakta i form av den enskildes hela skuldbild? Givetvis är den enskilde alltid den som bör ha ansvaret och som därmed bör göra allt i sin makt för att betala tillbaka sina skulder. Men det kanske inte alltid är den enskilde som ensam bär ansvaret.

Som vi har hört förut betalar man i dag räntor och avgifter innan man betalar av sin skuld. Precis som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har varit uppe i talarstolen och sagt borde vi ändra avräkningsordningen. Precis som Moderaterna talar om finns det en utredning som tittar på hur man kan göra detta på bästa sätt. Där är opposition och majoritet överens. Man måste kunna göra avräkningar på ett annat sätt, så att man betalar av sin skuld innan man betalar avgifter och räntor. Vi kristdemokrater tycker att det är en bättre ordning än att man hela tiden bara betalar räntor och avgifter och aldrig kan betala av sin skuld.

Vänsterpartiet har även en punkt när det gäller slutlig preskriptionstid. Det är likadant där. Opposition och majoritet är överens om att det behöver ses över. Det finns en utredning som tittar på detta. Det betyder att vi kanske under nästa mandatperiod i denna kammare kommer fram till att vi ska titta på vilken preskriptionstid vi ska ha. Vänsterpartiet föreslår 15 år. Vi kristdemokrater hade en liknande del under förra mandatperioden. Det var också 15 år. Vi tror att det är ganska bra att man kan se att människor kan starta om sin ekonomi och inte föra med sig detta hela tiden.

Socialdemokraterna pratade om skuldsaneringstiden. Man vill minska den från fem år till tre år. Vi håller med om det. Det är alldeles utmärkt. Fem år är en ganska lång tid. Det är inte som så att man sitter i skuldsanering det första året man har skulder, utan man har levt med skulderna väldigt länge. Jag tror inte att det hjälper någon att man gör detta i fem år i stället för i tre år. Man har redan tagit smällen som person. Man har gått med skulder ganska länge. Det tar nog emot väldigt mycket för människor att begära en skuldsanering – det vill jag nog påstå.

Sedan måste jag ändå säga att Vänsterpartiet på något sätt slår in öppna dörrar. Man pratar om att det är priset på maten som är problemet. Regeringen har lagt fram ett förslag om att matmomsen ska minska. Priset på el är problemet, enligt Vänsterpartiet. Det var lägre 2025 än 2022. Då kanske det är som så att vi har lättat på plånboken för det enskilda hushållet.

Jag tycker att motionerna i stora delar är ganska bra, och jag tror att många av dem kommer att uppfyllas om vi gemensamt hjälps åt. Men i det här läget jobbar regeringen med mycket av detta, och då tycker jag att man ska avslå dem. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)

Herr talman! Den extra avgift som vi pratar om är 0,6 procent av priset på paketresan. Jag kan inte för mitt liv tro att företagen tar det själva, utan jag tror att det läggs på priset till konsumenten. Det blir alltså konsumenterna som får betala det i andra ändan.

Jag tror att det här kommer att vara en överkomlig del för att nå slutmålet, det vill säga att vi ska ha en kollektiv fond som bär ansvaret, vilket vi hade behövt till exempel under covid-19-pandemin.

Sedan kan man alltid diskutera om det ska vara en statlig garanti eller inte, men vi har kommit fram till att det inte ska vara det. Vi tror att det här kommer att fungera när man har individuella försäkringar som täcker den delen. Det står klart och tydligt hur detta ska hanteras.

Jag tycker ändå att det är ett bra förslag från regeringen. Jag tror att det kommer att fungera och att det blir bättre för företagen längre fram. Men jag håller med om att det är klart att det blir lite jobb i början, men det kommer att rätta till sig när fonden börjar fyllas upp.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)

Herr talman! Jag ska läsa ur civilutskottets betänkande 2025/26:CU10. På sidan 6 står det: ”Kraven på individuellt ordnade garantier enligt det nuvarande regelverket ska enligt regeringens förslag reduceras i takt med att resegarantifonden byggs upp. De individuellt ordnade garantierna ska enligt förslaget få sänkas enligt följande:

med 20 procent när fonden uppgår till 300 miljoner kronor

med 40 procent när fonden uppgår till 600 miljoner kronor

med 60 procent när fonden uppgår till 900 miljoner kronor

med 80 procent när fonden uppgår till 1,2 miljarder kronor.”

Det står ju klart och tydligt i betänkandet.

Sedan håller jag med ledamoten om att man får betala dubbelt, men jag tror ändå att det här är det sätt som fonden kan byggas upp på. I förlängningen är detta bättre både för branschen och för den enskilde.

Herr talman! Ett förbättrat resegarantisystem är någonting som har varit efterlängtat efter covid och de hemskheter som då drabbade företag och människor. Både medel och företag gick förlorade. Jag vill påstå att oppositionen och regeringsunderlaget är överens om ingången i detta. Vi behöver en resegarantifond som är gemensam och kollektiv för att människor ska kunna få tillbaka sina pengar och kunna använda dem på annat sätt, så att de inte bara försvinner om det skulle hända någonting.

Det som det råder oenighet om är hur fonden ska finansieras från början, som Denis Begic från Socialdemokraterna nyss sa. Vi tycker att resebranschen ska vara med och fondera medel upp till 1,5 miljarder kronor. Det ska man göra på 0,6 procent av resepaketpriset.

Vi tror att det är möjligt att göra så. Vi tror också att detta är det bästa sättet. Det betyder inte att resebranschen hela tiden behöver ha dubbla hängslen, det vill säga både betala in till den kollektiva fonden och ha individuellt ordnade garantier, utan det ska fasas av i en gemensam del. När fonden har mer än 300 miljoner går den in med 20 procent av kostnaden. När fonden har 600 miljoner går den in med 40 procent av kostnaden. På det viset går det uppåt tills det finns 1,5 miljarder i fonden. Då har fonden ansvaret, och då kan de individuellt ordnade garantierna fasas ut.

I slutänden blir det här faktiskt billigare för resebranschen. Jag håller med om att man som konsument får betala mer under en övergångsperiod, men i slutänden tror jag att detta är bra för både konsumenterna och företagen.

Det hedrar Socialdemokraterna att de tar den här debatten i kammaren. Tyvärr är Centerpartiet, det parti som yrkar avslag på propositionen och inte vill göra något av detta, inte här. Jag tycker att det är tråkigt. Jag tror att det hade varit väldigt bra att få höra varför Centerpartiet vill yrka avslag på ett förslag om något som hela branschen vill ha. Man vill givetvis inte att staten går in med garantier. Jag har förståelse för att man tar den diskussionen, men i och med att man yrkar avslag på hela propositionen går vi ju tillbaka till de problem vi hade under covid.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Kristdemokraterna anser att äganderätten är en grundläggande rättighet. Vi värnar om rätten att få bestämma över och få avkastning för sin idé, mark eller egendom. Det är också en av anledningarna till att vi motsätter oss att politiken ska få bestämma över hur den som äger ett företag ska forma sin styrelse. Ägandet främjar förvaltarskap och ett större personligt ansvarstagande men ger också en personlig frihet. Det är därför angeläget att personligt ägande uppmuntras framför det offentliga och institutionella ägandet.

Fastighetsrätten är en grundpelare i ett tryggt och väl fungerande samhälle. För oss kristdemokrater är det självklart att denna rätt ska värnas och respekteras. Vi ser äganderätten som en central del av friheten och tryggheten i vårt land. När människor äger sin mark eller sin bostad skapas stabilitet, långsiktighet och ansvarstagande. Därför motsätter vi oss förslag som försvagar eller hotar den enskildes rätt att äga och bruka sin egendom.

När äganderätten försvagas kan det leda till minskade investeringar i fastigheter, jordbruk och näringsliv eller för den delen i medborgares fastigheter. Företag och privatpersoner tvekar inför att utveckla sin egendom om de inte kan vara säkra på att få behålla frukterna av den investering de gör. Det hämmar både tillväxt och innovation, och det skapar oro bland medborgarna.

Vi anser samtidigt att fastighetsrätten måste balanseras mot ett ansvar gentemot samhället. Markanvändning ska ske på ett hållbart sätt, och staten ska inte i onödan lägga sig i hur privatpersoner eller företag förvaltar sin egendom.

Vi vill stärka möjligheterna för fler att äga sin bostad. Sju av tio vill äga sin egen bostad och skapa frihet och stabilitet i sin vardag, något som andra boendeformer inte kan skapa. Genom att förenkla byggregler, sänka kostnader för byggnationer och skapa fler småhusområden kan vi ge fler människor chansen att bygga sin framtid på en trygg grund.

Kommuner måste planera för fler trädgårdsstäder. De har en sådan möjlighet, och de har verktygen. De måste se till att människor har möjlighet att skapa sitt eget liv och äga sin egen bostad.

Lantmäteriet kan man alltid diskutera, vilket Leif Nysmed gjorde. Jag konstaterar dock att handläggningstiderna faktiskt har gått ned radikalt. Handläggningstiderna för fastighetsbildningsverksamhet i privat bostadsbyggande gick under 2024 och 2025 ned från 41 veckor till 24 veckor. Det är en radikal skillnad. Vi kan inte säga att vi är nöjda och glada över allt, men det går åt rätt håll. Man arbetar med det hela.

Hur kan man göra för att få till en förbättring? Jo, det sker genom den digitalisering som regeringen arbetar med nu. Både själva handläggningen och utsättningen digitaliseras. Numera behöver man inte handgripligen gå ut och sätta en pinne i marken, utan det kan göras med koordinater. Det är sådant som gör att handläggningstiden och kostnaderna minskar för dem som till exempel vill stycka av mark.

Jag vill även säga något om Leif Nysmeds diskussion om förköpslag. Jag var kommunpolitiker när vi en gång i tiden hade en förköpslag, det vill säga i början av 2000-talet. Många tyckte nog inte att den var ändamålsenlig utan ganska trubbig. Det tog helt i onödan längre tid för den som ville bygga bostäder. Kommunerna använde nämligen inte förköpslagen speciellt många gånger.

Det är därför jag anser att en ny förköpslag av modernt snitt, som Leif Nysmed säger, kanske inte är det viktigaste och mest prioriterade. Däremot måste kommunerna ha en möjlighet att förköpa om det rör sig om en brottslig verksamhet eller ett otryggt område. Men i övrigt ska kommunerna inte lägga sig i. Om jag säljer min fastighet till någon annan, varför ska kommunen ha förköpsrätt? Jag kan inte se varför det ska vara så.

Kommunerna har möjlighet att planlägga bostadsbyggande. Det är det instrument och den möjlighet de har när det gäller att styra vad som byggs i kommunen. Man använder detta alldeles för lite i kommunerna; man borde planlägga betydligt mer än vad man gör. Men en förköpslag som innebär att kommunerna godtyckligt skulle kunna välja vilken mark de kan använda motsätter jag mig. Det måste vara marknadskrafterna som bestämmer vem det är som köper och till vilket pris.

Jag tror att en modern förköpslag, som Leif Nysmed pratar om, bara skulle inskränka. Det är när det handlar om brottslighet och trygghet som kommunerna ska ha förköpsmöjlighet.

I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Det starkaste vapnet är väl regeringens ståndpunkt när man träffar andra ledare i Europa. Starkare än så kan det inte bli, och då får man givetvis använda det på lite olika nivåer. Däremot är det svårt för oss i Sveriges riksdag att påverka andra nationer. Det måste vi göra i Europaparlamentet. Där finns båda våra partier, som kan hjälpas åt att hantera detta.

Jag tror att det här är en fråga som enar många svenska politiker. Jag tror också att man måste jobba gemensamt hela tiden. Jag är ganska trött på diskussionen om vem som startade vilken utredning och vem som gjorde vad. Det struntar svenska föräldrar i, vill jag påstå. De är intresserade av vad vi gör gemensamt och vad vi gör framåt.

Vår linje måste vara att vi inte vill främja surrogatmoderskap. Det vill inte Sveriges regering heller. Vi kan trampa på föräldrars ömma tår ibland på grund av den inställningen, men vi vill se till att barnen mår så bra som möjligt i Sverige. Det är viktigt att barn som växer upp här kan ha tilltro till det svenska samhället.

Även när det är väldigt jobbigt måste vi stå på barnens sida. Jag menar att frågan om hur man behandlar barn i alla typer av familjer i Sverige måste tas om hand och jobbas med hela tiden. Det är en värderingsfråga som man måste jobba med. Alla måste inkluderas när det gäller barnens bästa i det svenska samhället. Det tror jag att våra bägge partier kan hjälpas åt med. Vi har samma uppfattning och samma inställning. Men vi kan inte tro att vi löser detta utan att samtala och diskutera och sedan komma fram med nya idéer. Vi är inte framme. Vi är på väg någonstans. Det här gör vi gemensamt, inte ensamt.

Fru talman! Ledamoten tar upp två ganska viktiga frågor utifrån att vi faktiskt ska kunna komma överens.

När det gäller vårdnadshavare – det är vad det handlar om egentligen – och vem som faktiskt ansvarar för barnet är det i min värld inte en konstig tanke att någon som slår, nedvärderar eller kränker ett barn inte är den rätta vårdnadshavaren. Då måste man hitta andra lösningar.

Det finns i dag möjlighet att ha tillfälliga vårdnadshavare under en period. Det utnyttjas inte i tillräcklig utsträckning, menar jag. Man skulle kunna använda det betydligt mer. Men jag håller med ledamoten om att man säkert kan komma överens om och hitta lösningar för hur man kan göra vårdnadsöverflyttning enklare i fler fall än i dag, om vi menar allvar med att vi hela tiden ska ha barnperspektivet.

Däremot är jag också ödmjuk och vill säga att det vi vuxna tycker är bäst för barnet inte alltid är det som barnet tycker är bäst. En del barn vill faktiskt ha kontakt med båda sina föräldrar, även om någon av dem är kränkande eller våldsam utifrån deras perspektiv. Då får vi vuxna lösa det på bästa sätt, så att de inte utsätts för våld och kränkande behandling. Det är en svår fråga, men jag tror att vi kan hitta lite lösningar på den.

När det gäller surrogatmödraskap har vi samma uppfattning. Vi får försöka jobba gemensamt med de frågorna framåt. Jag tror att det är en fråga som egentligen är tvådelad. Vi vill inte att det ska ske. Men när barnen väl kommer till Sverige måste vi ta hand om dem som alla andra barn. Den tvekampen måste vi på något sätt hitta lösningar på, så att inte barnen drabbas. Det är inte deras fel att de har blivit till på det sättet, utan det är vi vuxna som har skapat den situationen. Jag tror att vi måste jobba på båda hållen där.

Fru talman! Kristdemokraterna vill stärka familjens roll i samhället. Familjen är den viktigaste gemenskapen och den grund som samhället står på. Barn som växer upp i trygga familjer får goda förutsättningar att klara livet och livets alla utmaningar. Politiken ska därför stödja familjerna, inte styra dem. Kristdemokraterna vill uppvärdera föräldraskapet, möjliggöra mer tid för barnen, öka familjers handlingsutrymme, möjliggöra olika barnomsorgsformer samt stärka barnfamiljers ekonomi.

Barn har rätt till sina föräldrar. Men det är inte lika självklart att föräldrar har rätt till sina barn. Vid vårdnadstvister ska familjerådgivning, socialtjänst och domstolar alltid arbeta för barnets bästa och försöka få föräldrarna att komma överens. Myndigheterna har också en skyldighet att skydda barnet från uppenbart olämpliga föräldrar. Det säger även jag, som tycker att familjen är viktig.

Vårdnadstvister kan vara komplicerade och konfliktfyllda och kan ibland verka helt omöjliga att lösa. Det är antagligen helt omöjligt för myndigheterna att alltid göra rätt. Därför måste ett tydligt barnperspektiv alltid vara utgångspunkten, och man måste ägna särskild uppmärksamhet åt att upptäcka om barn far illa. Riskerar barnet att föras bort, utsättas för övergrepp, hindras från umgänge med någon av föräldrarna eller nära släktingar eller att användas som objekt i vårdnadstvister? Tvingas barnet leva i en ohälsosam hemmiljö, exempelvis vid alkohol- och drogproblem eller psykisk ohälsa?

För att säkra att barnets intressen tas till vara så långt som möjligt vill vi kristdemokrater fortfarande att barn ska ha ett eget ombud som kan föra deras talan vid en vårdnadstvist.

Våld i nära relationer drabbar både vuxna och barn i en familj. Både barn och vuxna är i lagstiftningen skyddade från våld, och förbudet mot barnaga har sedan det infördes faktiskt varit effektivt för att minska barns utsatthet för fysiskt våld. I dagens samhälle ser vi det numera som en självklarhet att alla ska leva utan rädsla för våld och förtryck. Tyvärr räcker inte det, eftersom våld i nära relationer tycks öka. Varje år söker tusentals kvinnor och barn skydd på landets kvinnojourer.

Kristdemokraterna vill ha en politisk nollvision mot våld i nära relationer. En konsekvens av en sådan nollvision skulle kunna vara att kraven på myndigheterna ökar – från förskola och skola till vård och socialtjänst – att aktivt ställa frågor om våld, trakasserier och sexuella övergrepp för att så tidigt som möjligt fånga upp dem som är i behov av hjälp.

Barn som bevittnar våld i hemmet är själva brottsoffer och löper därtill större risk än andra barn att själva bli utsatta. I dag är det möjligt för en vårdnadshavare som använt våld i en nära relation att få både vårdnad om och umgänge med sina barn. Också i fall där det utdömts kontaktförbud förekommer det att den dömde har rätt till umgänge med sina barn.

Vi kristdemokrater menar att lagstiftningen måste ha större fokus på barnets rättigheter och skydd. Huvudregeln bör vara att den som dömts för våld och kränkningar i en nära relation inte ska ha rätt till vårdnad om och umgänge med sina barn. Att vända på perspektivet så att barnets intressen är utgångspunkten kan förhoppningsvis leda till att fler barn slipper utsättas för fortsatta kränkningar.

I takt med att barnet blir äldre kan beslutet omprövas. Då har barnet också möjlighet att själv avgöra i vilken omfattning och utsträckning det vill ha umgänge med den föräldern. Vi kristdemokrater menar att mjuka frågor kräver ödmjukhet och att man har många och långa diskussioner för att kunna göra rätt i sådana här frågor.

Många av förslagen i utskottsbetänkandet går i en riktning som vi kristdemokrater anser är bra. Vi ser även att regeringen jobbar med frågorna och att riksdag och regering gemensamt försöker lösa de knutar som finns. Vi tror att det bästa för barnen är att man försöker jobba tillsammans för att gemensamt hitta lösningar som håller över tid. Visst tar det längre tid, men det är bättre på lång sikt.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru ålderspresident! Jag vill nog påstå att Tidösamarbetet inte har gett sig på civilsamhället. Man försöker se till att civilsamhället följer de demokratiska spelregler som vi har, och därför har förändringar gjorts i civilsamhället. Vem som får bidrag har också förändrats. Man har gjort några saker som man kanske inte hade velat göra men har blivit tvingad att göra; det håller jag med om. Jag tycker ändå att civilsamhället har omformats på ett sätt som gör att det kan överleva över tid, vilket jag tycker är bra. Civilsamhället behövs – det är ingenting som ska försvinna på något sätt.

Jag blev intresserad av ledamotens tankar på att förbjuda telefonförsäljning helt och hållet. Jag tror att det finns en del branscher som lever på just telefonförsäljning. Vi kan önska att vissa branscher inte skulle ägna sig åt telefonförsäljning, men om man förbjöd det helt och hållet skulle ganska många arbetstillfällen försvinna. Jag ser hellre en begränsning på något sätt så att inte alla drabbas.

Det är ganska drastiskt att säga att man ska förbjuda all telefonförsäljning. En del telefonförsäljning vill folk kanske ha, till exempel försäljning av telefonabonnemang, vilket många nog kan känna att de behöver på telefonen.

Jag tror att detta är en väg att gå. Många är oroliga för att telefonförsäljning gör att man blir lurad till att köpa någonting, men ett rent förbud kanske är väl mycket. Ledamoten får gärna utveckla det lite.

Jag tycker att Miljöpartiet och Socialdemokraterna ska ha heder för att dessa partier är de enda som har lagt pengar till Sveriges Konsumenter i sin budget. Övriga har inte lagt pengar till detta. Som jag har sagt i tidigare anföranden tycker jag att Socialdemokraterna och Miljöpartiet i alla fall ska ha en eloge för att de har lagt pengar till detta.

Fru ålderspresident! Tack, Amanda Palmstierna, för anförandet! Jag hoppade till på några saker och tänkte att vi kunde samspråka om dem.

Jag antar att ledamoten pratade om studentbostäder när hon pratade om att tillgänglighetsanpassa bostäder. Skälet till att jag tycker att detta är en bra idé är att de som har behov av tillgänglighetsanpassade studentbostäder utgör ungefär 1 ½ procent av studenterna. Vi tar till 20 procent, vilket betyder att det skulle finnas ganska många fler bostäder som är tillgänglighetsanpassade än vad som motsvarar det faktiska behovet.

Jag ser det inte som att vi på något sätt stänger ute någon från högskolan om personen behöver en studentbostad som är tillgänglighetsanpassad. Dessutom kan övriga bostäder effektiviseras så att vi använder kvadratmeterna bättre och så att man får billigare hyra, vilket de som bygger bostäderna har kunnat påvisa.

Ledamoten får gärna säga några ord om vad hon menade i sitt anförande gällande tillgänglighetsanpassning, för det var ganska hårda ord där.

Ledamoten pratade om politiskt eftersatta områden. Jag undrar om ledamoten är positiv till det BID-samarbete som regeringen kommer att gå fram med ganska snart. Fastighetsägarna får ett område att gemensamt ta ansvar för. Om de inte klarar av att hantera det går kommunen in och ser till att det organiseras. Detta innebär ju en kostnad för fastighetsägarna, vilket de inte tycker är bra, men någon måste ta den kostnaden på ett eller annat sätt. Jag tror att detta är ett ganska bra sätt. Då får man inte politiskt eftersatta områden. Jag kan hålla med om att politiken ibland har dragit sig tillbaka och inte riktigt vetat hur man ska hantera detta.

Jag har fler frågor, men jag tar dem i nästa replik.

Fru ålderspresident! Alireza Akhondi valde attacker i stället för att diskutera bostadsbristen i Sverige. Det är tråkigt, tycker jag. Men vi tar den bollen.

Planmonopol finns i kommunerna. Tak över huvudet är en fråga som kommunerna ska hantera.

Vem är det som vräker barn i Sverige? Det är inte staten; det är kommunerna. Vem är det som styr i Stockholm, Göteborg och Malmö? Det är inte Kristdemokraterna. Därför var min fråga till Vänsterpartiet, som styr i alla de tre kommunerna: Hur kan jag hjälpa era partikamrater? Jag tycker inte att det är en konstig fråga.

Men Alireza Akhondi vill inte diskutera bostadsbristen i Sverige, som han pratade om i sitt huvudanförande, utan han tyckte att det var en bättre idé att attackera. Det tycker jag är tråkigt.

Alireza Akhondi har jag sett som en ansvarstagande politiker som kan resonera i talarstolen. Men här valde han att göra annorlunda. Det är väldigt tråkigt.

Jag går tillbaka till min fråga som jag ställde i första anförandet och hoppas att jag får ett svar från Alireza Akhondi. Vi har alltså en befolkningstillväxt som är lägre i dag än den var 2017–2018. År 2023 var det 198 kommuner av 290 kommuner som sa att det var bostadsbrist. I dag är det 127 kommuner som säger att de har bostadsbrist. Var finns de kommunerna? Jo, de finns i storstädernas närhet. Det är inte på landsbygden utan i storstädernas närhet.

Min fråga till Alireza Akhondi, som han kanske kan bemöda sig om att svara på i talarstolen, är: Tror Alireza Akhondi att det fortfarande kommer att vara bostadskris i framtiden om vi bygger 35 000–36 000 bostäder, eller tror han att byggnadstakten behöver minska i takt med antalet människor som flyttar in i Sverige? Det var en enkel fråga.

Fru ålderspresident! Centerpartiets representant sa sig vara ansvarstagande. Det betvivlar jag inte en sekund. Jag betvivlar inte en sekund att alla åtta partier faktiskt är ansvarstagande. Vårt gemensamma problem är att vi kanske ser saker lite olika och att vi har lösningar som är lite olika.

Mitt problem med Centerpartiet är att de oftast inte ser annorlunda än vi på vare sig problemet eller lösningarna. Ta till exempel fri hyressättning i nyproduktion, där Centerpartiet och Kristdemokraterna är ganska överens. Jag kan också ställa upp på att man reformerar redovisningsregler för landsbygden för att göra det möjligt att bygga på landsbygden.

Jag är lite nyfiken på hur Centerpartiet tänker kring ödehus. Kristdemokraterna har ett förslag när det gäller ödehus, nämligen att kommunerna i sista hand, när man inte hittar den rätta ägaren, skulle kunna expropriera dem, göra dem fina och sedan sälja dem, helt enkelt. Men Centerpartiet har en annan lösning när det gäller den frågan.

Anledningen till att jag gick upp i talarstolen var egentligen att Alireza Akhondi sa att vi har en bostadskris. Jag har en fråga, men först kommer ett litet påstående: Vår befolkning ökade med 100 000 varje år mellan 2017 och 2020. Det är klart att det uppstod ett behov av nya bostäder. Under 2025 har vi fått 5 000 fler i befolkningen i Sverige. Kan det vara så att det framtida bostadsbyggandet inte behöver vara 65 000 utan kanske kan landa på 30 000–35 000, som vi har i dag? Då kanske vi enklare kan bygga i kapp det behov vi har, även med det normala bostadsbyggande vi har nu.

Fru ålderspresident! Sverige som helhet måste helt enkelt ta ett större ansvar. Jag hade önskat att vi ibland litade mer på civilsamhället i många olika frågor. Jag tror att civilsamhället är ett bra stöd, även om det aldrig kan ersätta den egna organisationen. Sverige som nation måste ta ett större ansvar för att kunna hålla reda på även dessa frågor i EU.

Arn och Sveriges Konsumenter har två olika uppdrag. Arn är en myndighet som vi måste värna om och se till att den fungerar som det är tänkt. Pengarna behövdes för att Arn skulle klara av puckeln som vuxit fram. Vi ser att antalet ärenden har gått ned lite grann. Det var en nödvändighet att göra på det sättet. Hur det blir i framtiden kan man alltid diskutera, men jag hade givetvis önskat att bägge två var kvar. Vi får väl se hur det blir nästa år. Men budgeten ligger fast; det blir inga pengar till Sveriges Konsumenter, tyvärr.

Fru ålderspresident! Jag ska ärligt säga att mitt minne nog inte sträcker sig så långt tillbaka. Åren 1991–1994 var Inger Davidson konsumentminister. Det kan mycket väl vara som Anna-Belle Strömberg säger, att detta infördes då. Jag tar ledamoten på orden.

I den här frågan har vi en ram att hålla oss till. Vi är i en situation där inflationen är ganska hög, och vi behöver få ned den. Vi behöver pengarna till att göra andra saker i Sverige. Det fanns ingen möjlighet att öka ramen, utan man måste göra någonting inom budgeten.

För mig var det ganska viktigt att den konsument som anmäler till Allmänna reklamationsnämnden får svar inom rimlig tid. Det som gällde för Allmänna reklamationsnämnden just då var att handläggningstiden var lång. Antalet ärenden ökade kraftigt, och vi kände oss nödgade att lägga mer pengar till Allmänna reklamationsnämnden. Vi tog dem från konsumentorganisationerna. Jag hade personligen givetvis velat ha kvar bägge två, men situationen är som den är ibland.

Nu kan man se att Allmänna reklamationsnämnden har använt medlen de fick. Anna-Belle Strömberg och jag har sett siffror på att det går mycket bättre för Allmänna reklamationsnämnden. De arbetar ned sina köer. Människor får svar på sina reklamationer tidigare. Det har fått effekt. Hur det blir i framtiden kan vi alltid diskutera. Men det var historiebilden, och det är därför det har blivit som det har blivit. Det finns inga pengar till de andra organisationerna 2026.

Herr talman! En regering har ju inte bara ett enda redskap att använda, alltså propositioner till riksdagen, utan man har även andra vägar att gå. Man kan också ge en del direktiv som myndigheterna får arbeta med, och så har regeringen arbetat ganska mycket. Boverket har fått en hel del uppdrag, och det har även länsstyrelserna fått.

Ett av de tydligaste uppdragen som inte bara den här regeringen utan även den förra regeringen har gett handlar om modernare byggregler, där man går ifrån att exakt tala om hur det ska se ut för att i stället tala om funktion. Det tror jag kommer att göra att det går att bygga innovativt och i förlängningen mycket billigare.

Genom att förändra PBL har vi försökt få ledtiderna att bli kortare, det vill säga om vi kan ta bort en hel del av bygglovshanteringen på kommunen kan de använda tiden till det som de ska göra, det vill säga större planer som blir fler bostäder. Därmed kan man också få ned kostnaderna för den enskilde att bygga.

Att staten säljer ut en del av sin mark är också exempel på sådant man gör. Det behöver inte gå igenom riksdagen. Man gör det för att få fram mer mark, eftersom det är mer mark som behövs för att kunna bygga. Vi vet att många kommuner sitter på mark som de gärna vill hålla kvar eftersom marknadspriset hela tiden ökar och de vill ha sista kronan. Det tycker vi är fel, men det är kommunerna själva som kan bestämma det.

Jag tycker att det är orättvist att säga att ingenting har hänt, för jag tror att det har hänt ganska mycket. Däremot har vi aldrig haft fokus på att det enskilda året ska vara det viktigaste, utan det är långsiktigheten som är det viktigaste.

När vi går in i nästa lågkonjunktur måste Sverige stå bättre rustat så att vi kan bygga på ett effektivare sätt och kanske inte gå ned så i byggtakten som vi har gjort den här gången. Det är det som har varit det viktiga för oss, inte att vi ska vinna det enskilda året.

Herr talman! När det gäller konsumentorganisationer är det väl egentligen Sveriges Konsumenter vi pratar om.

Regeringsalternativet såg ganska tidigt under den här mandatperioden att Allmänna reklamationsnämnden behövde mer pengar och att man på något sätt måste lösa det inom den ram man hade. Därför tog man helt enkelt pengar från organisationerna och lade dem till Allmänna reklamationsnämnden. Vi gav också Allmänna reklamationsnämnden en möjlighet att ta ut en avgift för de fall som kommer dit. På så sätt kan man stärka sin kassa för att kunna arbeta med fallen så att de inte tar så lång tid. Fall kan också bli kalla, det vill säga det går för lång tid för att konsumenten ska kunna få rätt i andra ändan.

Det är det som nu fasas ut, det vill säga Sveriges Konsumenter får inget bidrag från 2026. Den delen står vi kvar vid.

Jag vill inte säga att vi ”bryskt” avfärdade utskottsinitiativet, men vi avfärdade det direkt utifrån den diskussion vi har i dag. Vi har en budgetdebatt, och varje parti har möjlighet att i sin budget lägga in sina delar och argumentera för dem. Att ha två debatter tyckte vi inte var nödvändigt. Vi tycker att det är bra att hålla ihop det i en debatt, och därför valde vi att avslå det utskottsinitiativet, helt enkelt. Eftersom majoriteten ser ut så i utskottet var det kanske inte så konstigt.

Herr talman! Jag tror inte att alla vill bo i eget ägt boende, men jag tror att sju av tio vill det.

Det vi försöker göra är att underlätta för dem genom att få fram mer byggbar mark och genom att underlätta för människor att klara sina amorteringar. Vi vill se till att inflationen går ned så att räntan sjunker och människor kan betala sina räntor. Vi försöker hela tiden gå åt det hållet.

Vänsterpartiet gör tvärtom. När sju av tio vill bo i eget ägt boende vill ni helst bygga så att sju av tio bostäder i Sverige blir hyresrätter. Det är åt andra hållet mot vad människor vill.

Malcolm Momodou Jallow svarade inte på min fråga. Vad är Vänsterpartiets budskap till dem som bor i bostadsrätt och som också får ökade kostnader? De bor inte i hyresrätt, utan de bor i bostadsrätt, och deras avgift ökar med 15 procent varje år bara för att de äger sitt boende. Är det rätt? Vill Vänsterpartiet införa någon typ av bidrag till dem så att de kan bo kvar? Eller tycker Vänsterpartiet att de ska flytta? Det är ju ändå deras boende.

Jag hörde inte heller vad Malcolm Momodou Jallow hade för alternativ för mig så att jag kan hjälpa kommunpolitikerna som styr i Stockholm, Göteborg och Malmö, där man vräker fler barn än i övriga Sverige. Vad är det för incitament vi kan hjälpa dem med så att de inte utsätter barnen på det här sättet?

Jag är mån om barnen, inte med läpparnas bekännelse utan med hjärtats bekännelse. Man måste hitta åtgärder för det här, även om man sitter i ett styre.

Herr talman! Vi hörde tidigare i debatten att en vanlig familj med två föräldrar med medelinkomst och två barn inte har möjlighet att efterfråga ett eget ägt boende. Det är där själva problematiken ligger. Om fler hade kunnat äga sitt boende skulle vi ha haft hyresrätter över till dem som faktiskt vill bo i hyresrätt.

Jag tror att det är det här som stoppar själva rörelsen på bostadsmarknaden. Vi har människor som bor i fel typ av boende. Vi måste hjälpa dem som vill bo i eget ägt boende att ta steget, och det kan vi göra med lägre amorteringskrav och högre bolånetak. Men vi kan också försöka hjälpa människor att komma in i arbete för att kunna ta sig vidare till ett eget ägt boende.

Jag håller med dig, Malcolm Momodou Jallow, om att det är hemskt att barn vräks. Det finns tre kommuner som sticker ut i detta: Göteborg, Stockholm och Malmö.

Jag skulle vilja fråga Malcolm Momodou Jallow: Hur kan vi hjälpa dina partikamrater så att de kan sluta vräka barn i dessa kommuner? Vi vill inte att barn ska vräkas. Men i Stockholm, Göteborg och Malmö gör man detta. Vi behöver hjälp från oppositionen för att hitta nycklarna så att dessa kommunpolitiker förstår att det inte är den här vägen vi kan gå framåt. Alla människor är lika mycket värda, och vi måste se till att de har tak över huvudet.

Jag vill ställa en annan viktig fråga till Malcolm Momodou Jallow. Bostadsrättsinnehavare har fått ökade avgifter med ungefär 10–15 procent tre år i rad. Det är en ganska stor del av kostnaderna i deras liv. Många av dem är tvungna att sälja sina bostäder. Hur vill Vänsterpartiet hjälpa dessa bostadsrättsinnehavare att kunna bo kvar i sina bostäder?

Herr talman! För att få en inramning: I den budget som riksdagen har antagit för 2026 är vårt utgiftsområde inte en egen ö, utan det samspelar med övriga. Och historien spelar roll.

Genom en återhållsam finanspolitik har regeringen bekämpat inflationen, som låg på över 10 procent när vi tog över. Den är nu nere på närmare 2 procent, som är ett läge vi önskar oss – även lite lägre.

År 2026 kommer en vanlig tvåbarnsfamilj i villa med en polis och en sjuksköterska att ha 1 800 kronor mer i plånboken per månad jämfört med 2025. Sänkningen av priset på drivmedel motsvarande 500 kronor per tank för diesel har vi hört om tidigare i debatten.

Vi lägger i denna budget ytterligare 200 miljarder för att göra en historisk satsning på infrastrukturen, som varit eftersatt väldigt länge. Sammanlagt satsar vi 1 200 miljarder på det. Vi gör också en historiskt stor satsning på teknikforskning.

Regeringen har i budgeten aviserat ett förslag om att tillfälligt sänka arbetsgivaravgifterna för personer mellan 19 och 23 år. Delar av den stora bidragsreformen genomförs under 2026, med aktivitetskrav för försörjningsstöd och jobbpremie. Genom bidragsreformen stärks både incitamenten och möjligheterna för människor att komma i arbete och lämna försörjningsstödet. Vi satsar också på utbyggnad av utbildningar som leder till jobb, till exempel arbetsmarknadsutbildningar och utbildningar på yrkeshögskolor och yrkesvux.

Detta kommer givetvis att få effekt. Bnp kommer enligt de siffror som finns att öka med ungefär 3 procent under 2026.

Detta är det faktiska läget i budgeten som helhet.

Låt mig nu gå in på bostadsfrågan. Det är 61–62 procent som äger sin bostad – 39 procent småhus, 21–23 procent bostadsrätter. Hur rimmar det då med hur människor faktiskt vill bo? Sju av tio vill äga sin bostad. Främst är det för trygghetens skull. Det känns stabilt, och man har möjlighet att anpassa sitt boende utifrån sina egna behov.

Den största utmaningen finns givetvis i storstäderna, som Stockholm och Göteborg. Där är utbudet av eget ägt boende mindre än efterfrågan. En stor majoritet av de bostäder som kommunerna i och runt storstäderna bygger är hyresrätter. Enligt Boverkets analyser och SCB:s statistik för 2024 byggs ungefär 70–75 procent av alla nya bostäder i storstadslänen: Stockholm, Skåne och Västra Götaland. Hyresrätterna utgör där mellan 50 och 65 procent.

Sju av tio vill äga sin bostad, men sex av tio bostäder som vi bygger är hyresrätter. Vi bygger alltså något som människor inte vill bo i. Under 2025 kommer bara 5 700 småhus att ha byggts. Alla förstår det: Om vi ska bygga utifrån var människor vill bo måste vi anstränga oss mer för att bygga fler småhus.

Den 1 december trädde ett nytt regelverk för bygglov i kraft. Förändringarna innebär att fler åtgärder kan utföras utan krav på bygglov. Syftet är att skapa fler bostäder och öka fastighetsägarens möjligheter att bestämma över den egna fastigheten och hur den ska utvecklas. Jag menar att det är den största förändringen av PBL på 15 år. Det var en kristdemokratisk minister som gjorde det senast.

Regeringen har gjort allvar av den linje man hade från början att förenkla regler och att skapa möjligheter för den enskilde fastighetsägaren att kunna utveckla sin fastighet på ett enklare och smidigare sätt. Det har under mandatperioden varit ett prioriterat område för regeringen att åtgärda de strukturella hinder som präglar bostadsmarknaden, så att svensk bygg- och bostadsmarknad står bättre rustad när konjunkturen väl vänder uppåt igen.

Det har under mandatperioden tagits flera steg för att låta trädgårdsstaden växa fram på fler ställen. Det har skett både genom att tillsätta en egnahemskommissionär i form av Stefan Attefall och genom nya uppgifter till länsstyrelserna om att inte bara efterfråga vad som byggs i de olika kommunerna utan även varför det inte byggs utifrån vad människor efterfrågar, det vill säga egna hem.

Trädgårdsstaden är inte bara en typ av boende utan en blandad bebyggelse som skapar möjligheter till trygghet och lugnare miljö. Regeringen har även sett över vilken mark staten äger som man kan avyttra till kommunerna för att bygga fler småhus.

En av myndigheterna som människor har haft synpunkter på är Lantmäteriet. Vi har diskuterat det ganska många gånger här. Man tycker att det tar för lång tid och är för dyrt att få tillstånd. Regeringen har tillsatt en utredning om lantmäteriets organisation. Utredningen tillsattes av regeringen i syfte att förbättra förutsättningarna för både den statliga myndigheten Lantmäteriet och de kommunala lantmäterimyndigheterna att bedriva en effektiv, enhetlig och rättssäker fastighetsbildning.

Det vi har sett sedan utredningen tillsattes är att handläggningstiderna har minskat, vilket är bra. Men fler åtgärder behövs med all säkerhet för att den enskilde medborgaren ska känna att förändringarna är tillräckliga.

Regeringen har initierat och genomfört en förändring så att man nu kan använda koordinatbestämda fastighetsgränser. Koordinatbestämda fastighetsgränser har flera fördelar. Bland annat kan det innebära en minskad arbetsinsats för markeringsarbeten och därmed lägre förrättningskostnader för den enskilde.

Detta är ett viktigt steg för att korta lantmäterimyndigheternas ledtider. Det finns även utrymme för betydande effektivisering av samhällsbyggnadsprocessen när systemet blir digitalt. Det möjliggör nya arbetsmetoder, vilket i sin tur kan effektivisera kommunernas och Lantmäteriets arbete och korta ledtiderna.

I budgeten har regeringen även, precis som vi hörde tidigare, aviserat ökat bolånetak och minskat amorteringskrav. Det kommer att underlätta rörligheten på bostadsmarknaden och underlätta för unga att ta sig in på bostadsmarknaden. Det är välkommet för väldigt många människor och kommer med all säkerhet att öka efterfrågan på småhus.

Studentbostäder är också någonting som man arbetat med. Nu kan man bygga effektivare och billigare för den enskilde hyresgästen. Det beror på att en rad förändringar har gjorts som syftar till att använda varje kvadratmeter på bästa sätt. Alla studentbostäder behöver inte vara tillgänglighetsanpassade, utan 20 procent måste vara det. Det medför att man på samma ytor kan få ut fler lägenheter och därmed få en lägre kostnad för den enskilde. Trots det kan man tillgodose tillgänglighetsanpassningen för den som behöver det.

Som vi hörde förut har regeringen använt en del indikatorer för att bedöma resultatet av föregående års insatser, precis som Joakim Järrebring från Socialdemokraterna sa. Sammantaget bedömer regeringen att de vidtagna åtgärderna har bidragit till målen men att målen inte är uppnådda.

Regeringen bedömer att vi måste fortsätta med den inriktning vi har. Det är bristande tillgång på byggbar mark och långa handläggningstider inom planering och byggande. Många hushåll får inte sina bostadsbehov tillgodosedda. Det beror på bristande konkurrens och bristande långsiktighet vad gäller hållbart byggande samt på att otryggheten utomhus är alltför hög.

Därför måste regeringens arbete fortsätta att inrikta sig på att öka tillgången på byggbar mark och förenkla för att få ned ledtiderna från idé till färdigt hus. Men man behöver även se till den samlade kostnaden för att bygga bostäder, där de statliga och kommunala avgifterna är en stor del som tyvärr är skenande.

Det är även svårt att tränga igenom vad själva kostnaderna består av i de kommunala avgifterna, och de skiljer sig väldigt mycket mellan kommuner. Det är ett arbete som regeringen måste göra framgent för att kunna få det billigare och bättre.

En annan del vi ska diskutera i dag är konsumentpolitik. Jag går över till att tala om det. Bedrägerier över telefon, sms och andra elektroniska kommunikationstjänster är ett utbrett problem. Under 2023 polisanmäldes ungefär 29 000 telefonbedrägerier, och den sammanlagda bruttovinsten uppskattades till över 700 miljoner kronor.

Det är hemskt att säga bruttovinst, eftersom det är människor som har blivit drabbade. Bland privatpersoner slår bedrägerierna hårt mot framför allt äldre personer, och kostnaderna för näringslivet till följd av alla typer av bedrägerier beräknades till 4,5 miljarder kronor under 2023.

Nya förslag har lagts fram av regeringen för att förhindra telefonbedrägerier. Det kan bland annat ske genom att operatörer som tillhandahåller telefoni och sms ska vara skyldiga att stoppa samtal och meddelanden som misstänks användas för bedrägerier eller för att vilseleda en större grupp mottagare.

Livsmedelspriserna slår mot hela befolkningen, men de slår hårdast mot barnfamiljer. De fortsatt höga matpriserna är särskilt kännbara för hushåll med lägre inkomster som lägger en större andel av sin inkomst på mat. I budgetpropositionen för 2026 aviserade regeringen förslaget om tillfälligt sänkt moms på livsmedel, som en av flera åtgärder när det gäller de svenska matpriserna. Med det förslaget blir matkassen för en barnfamilj 6 500 kronor billigare per år.

Men regeringen nöjer sig inte med att minska momsen på livsmedel utan har fokus på att det även får genomslag för konsumenten. Regeringen har givit Konsumentverket i uppdrag att tillsammans med Konjunkturinstitutet följa och analysera livsmedelsprisernas utveckling samt att analysera om den tillfälliga sänkningen av mervärdesskatten på livsmedel från och med den 1 april 2026 får fullt genomslag på livsmedelspriserna. Konsumentskyddet behöver vara starkt. Även när vi gör momssänkningar måste det komma konsumenten till del direkt.

Vi arbetar också med konsumentskyddet vid onlineförsäljning. Regeringen har tidigare stärkt konsumentskyddet online genom en rad förslag, bland annat genom tydligare information och underlättande av att kunna ångra ett köp. Dessutom ska webbsidor och appar införa en ångerknapp som gör att det blir enklare att ångra ett ingånget avtal. Det ska vara lätt att göra rätt, var det någon som sa. Det är ungefär den devisen som gäller också här.

Regeringen har föreslagit ändringar i resegarantilagen som syftar till att stärka konsumentskyddet och minska kostnader och administration för resebranschens aktörer. Resegarantisystemet förändras på så sätt att en kollektiv fond inrättas, och de individuella garantierna som varje reseaktör ordnar minskar i storlek. Detta är en efterfrågad förändring som på sikt kommer att stärka både konsumenten och företagen, även om det blir lite dyrare för företagen från början.

Regeringen har satt särskilt fokus på barn och unga, och det visar sig tydligt i arbetet med att fokusera på ungas påverkan vid marknadsföring genom influerare. Nästan alla barn och unga i Sverige använder och tillbringar mycket tid på sociala medieplattformar. Där nås de av reklam och köpuppmaningar som är mer eller mindre tydliga för barnen, inte minst i form av influencer marketing. Att plattformar fyller viktiga sociala funktioner gör att de kommersiella budskapen blir extra kraftfulla. Det har också en direkt påverkan på barns och ungas förmåga att förhålla sig kritiskt och värja sig mot budskapen.

Influerare som gör reklam behöver granskas ytterligare och tydligare, inte minst mot bakgrund av att barn och unga ofta är mottagare. Det kan vara svårt att förstå att det handlar om just reklam när budskapet kommer från någon som man ser upp till, särskilt för yngre personer. Algoritmer, filterbubblor och mängden innehåll på sociala medier kan samtidigt göra det ännu svårare att se igenom oseriös marknadsföring, jämfört med exempelvis reklampauser på TV där det är ganska tydligt att det är reklam.

Konsumentpolitik handlar om att hitta ett samspel mellan konsument och säljare på ett tydligt sätt som är bra för båda parter. Men framför allt handlar det om att begränsa bedrägerier som sker både genom att man luras med reklam eller i telefon och genom att sälja en vara som är farlig.

Vi har en del kvar att utveckla tillsammans, men jag tror att regeringen har jobbat på för att vi som nation ska komma i kapp de nya sätten att sälja och göra reklam för produkter.