Riksflödet
Logga in
Talade i kammaren ·

Robert Stenkvist (SD) om Högskolan

Robert Stenkvist (SD) höll ett anförande om Högskolan i debatten ”Protokoll 2023/24:101 Torsdagen den 18 april” den 18 april 2024.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 8.

Fru talman! Var är pengarna? Jag hörde frågan under vår förra debatt, jag har hört den i dag och jag har hört den till leda av oppositionen denna vinter. Alla problem ska lösas genom att vi öser in mer pengar. Det är standardlösningen - kanske för alla partier i opposition.

Var är pengarna? Jag ska tala om var pengarna är. De är på sista raden i regeringens budget. Det finns inga andra pengar. That's it! Det är den summa vi har att röra oss med, och det är 1 324 miljarder kronor innevarande år. Till det kommer vårändringsbudgeten på ytterligare 20 miljarder.

Nja, vi kan låna, säger några populister i opposition. Jag nämner inga namn, fru talman, det vore opassande. Men han har Karl Marx-skägg och finskt efternamn. Det här är ett ytterst ohållbart sätt att förvalta våra tillgångar. Det är oansvarigt, och det är not sustainable. Vi ska inte låta våra barn betala av dyra räntor. Dessutom vill jag minnas att en klok statsman en gång sa att den som är satt i skuld är icke fri. Det måste ha varit en sverigedemokrat!

Var är pengarna, fru talman? De finns på sista raden i budgeten; 1,324 biljoner kronor. Den siffran kan vi inte ändra på om vi ska vara långsiktigt hållbara. Det vi kan göra är att prioritera och effektivisera samt, inte minst viktigt, inte ge oss ut på dumdristiga äventyr. Här kommer jag osökt att tänka på fossilfritt stål, Hybrit och andra rätt dyra utsvävningar. Där finns pengar i mängder, fru talman.

Ett sätt att spara in stora belopp är att inte, som en fjäder i hatten över varje mandatperiod, utse en högskola till universitet, ofta på väldigt skakiga grunder.

När en högskola dubbas till universitet kommer det en svällande pengapåse till forskning. Det är inte ett vettigt sätt att fördela våra forskningsmedel. I stället borde vi skippa de här påfågelsfjädrarna och lägga resurserna på högkvalitativ forskning eller till exempel ökad lärarledd undervisningstid, som jag har tjatat om.

Mats Persson skrev för övrigt i Svenska Dagbladet den 14 mars att det inte blir några fler universitetsutnämningar denna mandatperiod. Pengarna ska användas på ett klokare sätt. Äntligen ett mycket klokt beslut! Där har ni pengar.

Vilken sida som än vinner nästa val; om ni fortsätter universitetscirkusen, fråga aldrig mer var pengarna är. Dem har ni bränt själva.

Ett annat sätt att frigöra pengar är att lärosätena samarbetar där det är naturligt att samarbeta. De kan samarbeta för att spara in på administrationen eller samarbeta för att få större utväxling på givna resurser. Varje lärosäte specialiserar sig på det de är bäst på. Så kan vi höja kvaliteten utan att hösta in nya skattepengar.

Det finns också outnyttjat myndighetskapital på lärosätena uppgående till 14,7 miljarder kronor. Summan indikerar att alla lärosäten helt enkelt inte kan utnyttja mer pengar. De finns redan som outnyttjat kapital. Nu ska det sägas att en viss buffert är bra att ha för högskolorna. Summan ska inte vara noll. Men det outnyttjade kapitalet är för stort, och där finns pengar.

För att utnyttja de begränsade resurser som faktiskt finns borde det finnas ett samlat anslag - inte ett för forskning och ett för utbildning, vilket är fallet nu. Varje lärosäte skulle kunna kalibrera resurserna på ett för lärosätet anpassat och optimalt sätt.

Ja, jag tror att det också finns nackdelar med detta. Något lärosäte börjar väl fördela anslagen på ett märkligt sätt, kan jag tänka mig. Det får man vara uppmärksam på.

I utskottet fick vi för någon månad sedan information om säkerheten vid våra lärosäten av Riksrevisionen. Det handlade om all hantering kring känslig och för främmande makt åtråvärd information. Resultatet var rent förfärligt. I den mån det fanns kompetens på lärosätena var det inget man omsatte i praktiken. Det fanns brister gällande att identifiera skyddsvärda forskningsdata, att organisera och styra informationssäkerhetsarbetet och att forskarna har egna it-lösningar som ställer säkerheten på ända. Det fanns även bristande riskbedömningar etcetera.

I den oroliga värld som vi lever i måste vi självfallet skärpa informationssäkerheten på våra lärosäten. Det tror jag att alla förstår - båda sidor. Just därför införde regeringen en särskild, tillfällig regel med förkortad mandatperiod för lärosätenas styrelser för att tvinga in ett säkerhetstänk. Ni vet det där beslutet som SD inte var med och tog.

Ja, men lärosätena måste få tid på sig att komma i gång med säkerhetsarbetet, tänker några här. Ja, om det inte vore för att detta är ett gammalt problem.

Jag hittade en rapport från Riksrevisionen från 2010 - det är 14 år sedan - som rörde Mälardalens universitet, som var en högskola då. Vad handlade rapporten om? Rubriken var "Granskning av intern styrning och kontroll av informationssäkerheten vid Mälardalens högskola 2010".

Vad sägs i denna rapport? Det sägs i princip samma sak som i rapporten 2023 som vi fick lyssna på för några månader sedan. Ingenting har hänt. Ändå har Mälardalens högskola blivit ett universitet. Grattis!

Jag har bara ett besked att ge: Sluta att gnälla så förbannat och börja med ert säkerhetsarbete! Det här duger inte!

(Applåder)

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna om att det är svenska som är språket i kammaren.)

DebattenHos riksdagen
Replikskiftet · 4 repliker

Fru talman! Jag vill uppehålla mig lite grann kring lärosäten och universitet. Ledamoten Stenkvist pratade länge om att pengarna finns i universiteten och att vi inte behöver utse några fler.

Då vill jag ändå passa på att fråga ledamoten Stenkvist vilka universitet som ska förlora sin titel. Ska till och med några lärosäten runt om i vårt land inte finnas kvar över huvud taget? Behöver vi så många lärosäten som vi har nu enligt Sverigedemokraterna, om man nu ska prata om logiken i var pengarna finns.

Lyssnar man riktigt noga pratas det om att vi behöver allokera resurser till få lärosäten, vilket jag ändå tyckte jag kunde höra i Stenkvists anförande, och att vi ska satsa på spets och excellens. Därför vill jag fråga om Sverigedemokraterna vill lägga ned några lärosäten och hur många universitet Sverigedemokraterna önskar hade förlorat sin universitetsstatus.

Fru talman! Jag ska ge väldigt korta och konkreta svar till Sigvardsson. Vi vill inte lägga ned ett enda lärosäte. Alla ska finnas kvar. Det som jag menade i mitt anförande var att vi inte kan lösa alla problem bara genom att hösta in mer pengar. Det innebär inte att vi inte ska öka anslagen. Det kan vi visst göra i framtiden. Men det finns gränser. Vi har en budget, fru talman, och vi vill satsa pengar på försvar, polis, sjukvård och inte minst infrastruktur. Om man vill ge mer pengar till ett område får man tala om på vilket område man ska spara. Det finns en gräns. Jag tror att statsbudgeten är 16 procent av vår bnp, och den kanske kan ökas med ett par procent. Sedan är det stopp. Då kommer man till toppen på Lafferkurvan. Då går det inte att få ut mer skattepengar. Det finns alltså gränser.

Vi sverigedemokrater var hela tiden emot, vilket vi var mycket tydliga med, att Malmö högskola skulle bli universitet. Det innebär naturligtvis inte att vi ska lägga ned det. Det var ett missförstånd.

Vi var starkt emot att Mälardalens högskola, som det riktades mycket stark kritik mot från olika håll, blev ett universitet. Dessa två högskolor borde inte ha blivit universitet. Nu är de universitet, och det är svårt att reversera detta. Jag vet inte hur det skulle gå till, utan vi är där vi är. Men vi var klart och tydligt emot att de blev universitet.

Fru talman! Jag tackar för detta klargörande svar som innebär att jag kan vara lite lugn med att några lärosäten i alla fall inte kommer att försvinna, om jag lyssnar på herr Stenkvists ord.

Runt om i landet, och även på Malmö universitet och Mälardalens universitet, bedrivs de facto väldigt bra forskning inom flera olika områden. Jag har haft förmånen att besöka båda dessa universitet. Däremot kanske det inte ges rätt förutsättningar. Det skiljer nämligen väldigt mycket i resurstilldelningen utifrån hur mycket pengar per student till forskning som ett nytt universitet får i förhållande till våra etablerade och historiska universitet. Det skiljer väldigt mycket mellan de två lärosäten som Stenkvist nämner. Men även om vi tar de lite halvgamla universiteten, som Linnéuniversitetet och Örebro universitet, för att nämna några, är det fortfarande väldigt stora skillnader. Med dessa förutsättningar presterar dessa nya universitet, men även högskolor, väldigt bra forskning.

Det går att titta på högciteringar när det gäller den absoluta toppen på vilka lärosäten som bedriver sådan forskning. Vi kommer att hitta högciterade tidskrifter och forskare bland alla våra lärosäten. Det finns alltså inte riktigt den typen av konflikter som jag tycker att Stenkvist målar upp när det gäller kvalitet. Vi kommer att hitta forskare som har låg citeringsgrad bland alla våra universitet och lärosäten, oavsett om de är gamla eller nya.

Detta får Robert Stenkvist gärna reflektera över under sina två minuter.

Fru talman! Ja, det finns jättebra forskning på många högskolor som inte är universitet. Högskolorna har dock mindre forskning än universiteten. Det är detta som det innebär att bli ett universitet, alltså att man har mer forskning. Det som vi är emot är att alltför många högskolor alltför fort har blivit universitet och att det har kommit en jättestor pengapåse.

Sedan är jag säker på att det finns jättebra forskning både på Malmö universitet och på Mälardalens universitet. Men när Mälardalens universitet var högskola fick den jättemycket kritik. Sedan blev den utnämnd till universitet. Det är konstigt. Det var till och med en student där som fick pengarna tillbaka för en matematikkurs för att den höll för dålig kvalitet. Vi är alltså emot detta.

Det behöver inte vara jättemycket forskning på alla lärosäten. Det finns en regionalpolitisk aspekt på detta, att lärosätena ska vara utspridda över vårt land och att människor i Norrland ska kunna utbilda sig. Det är väl bra att det finns ett lärosäte där. Men det kanske inte finns spetsforskning där. Det finns forskning men inte spetsforskning. Och det behövs inte för alla utbildningar. Detta är en stor diskussion. Jag villar bara bort mig om jag börjar gå in djupare i detta. Men jag har en idé om hur det ska se ut. Vi ska ta regionalpolitiska hänsyn, och man ska kunna utbilda sig överallt i landet. Men om man ska bedriva högkvalitativ forskning kan man inte göra det på alla ställen. Det blir för utsmetat. Då försämrar vi kvaliteten. Det är jag helt övertygad om. Vi måste ha en plan - en röd tråd. Och sedan måste vi arbeta efter den.

Det innebär att vi nu stoppar upp satsningarna på universitet och högkvalitativ forskning och i stället satsar på ökad lärarledd undervisningstid.

0 kommentarer
Kommentarer skrivs under eget namn och stannar på Riksflödet — de skickas aldrig till källan.
Ingen har kommenterat än.
    Här kommenterar ledamöter, statsråd och partier. Är du en av dem, ta över din profil.