Robert Stenkvist (SD) svarade Anders Ådahl i en replik om Högskolan i debatten ”Protokoll 2023/24:101 Torsdagen den 18 april” den 18 april 2024.
Anders ÅdahlC· i sitt anförandeJag skulle vilja påstå att svenska universitet och högskolor har två uppgifter, dels att vi i Sverige ska kunna bedriva en forskning i världsklass, dels att vi ska kunna försörja en arbetsmarknad med kompetenta…Fru talman! Jag skulle vilja påstå att svenska universitet och högskolor har två uppgifter, dels att vi i Sverige ska kunna bedriva en forskning i världsklass, dels att vi ska kunna försörja en arbetsmarknad med kompetenta individer. Jag tror inte att vi är på jakt efter en forskning av medioker klass, och jag tror inte att vi är på jakt efter att inte kunna utbilda våra studenter för en arbetsmarknad.
Ändå är det så i dag att svensk forskning inte håller särskilt hög klass. Vi håller inte världsklass på speciellt många områden, och vi halkar efter lite i forskningskvalitet. Vi lyckas inte heller försörja arbetsmarknaden med kompetenta medarbetare. Vi har ett glapp i båda uppgifterna.
Mitt och Centerpartiets recept för att få bukt med denna situation innehåller tre ingredienser: Vi ska bejaka den akademiska friheten, ha en högskolesektor som är aktiv i hela landet och våga satsa på spets i svensk forskning.
Låt mig börja med den akademiska friheten. Vi har ett antal friheter i det demokratiska samhället som är helt centrala: att domstolarna står fria, att kulturen står fri från politisk påverkan och att akademin får sköta sig själv. Inom akademin ska det vara högt i tak, och åsikter ska kunna flöda från höger till vänster och uppåt och nedåt. Forskarna ska själva kunna formulera forskningsfrågor och utföra sina studier. Det går inte att beställa forskningsresultat. Forskning är i själva verket att förutsättningslöst söka efter nya sanningar och nya insikter.
Den akademiska friheten har två väsen. Det ena är den individuella friheten - att som enskild forskare eller lärare själv definiera vad man ägnar sig åt. Det andra är den institutionella friheten - att lärosätena i sig själva har en autonomi, ett självstyre.
I demokratier som lite är på väg utför och börjar närma sig diktaturer går detta ofta att se i akademin. Politiker lägger sig i vad det ska forskas på, vilka som ska vara anställda och vilka åsikter som får höras. Så kan vi inte ha det i Sverige, och det är därför, fru talman, som jag och Centerpartiet reagerar ganska kraftfullt varje gång vi hör tendenser till att regeringen vill direktstyra och peka ut vad universitet och högskolor ska ägna sig åt.
Det har också visat sig att det är när den akademiska friheten utövas fullt ut som forskningen och universiteten och lärosätena når den allra högsta kvaliteten.
Låt mig få säga ett par allvarsord om denna frihet. Med frihet följer en lika stor portion ansvar. Detta glömmer vi ibland. Vi kan som politiker inte bara ge forskningen frihet och sedan lämna den och säga lycka till. Det måste finnas ett extremt stort ansvar hos akademin om man har en extremt stor frihet. Där tycker jag att vi som politiker ska vara vaksamma, för om akademin inte klarar av att hantera sin frihet blir det lätt så att politiken rör sig åt det auktoritära hållet och vill börja direktstyra. Därmed vill jag säga att akademin har till uppgift att i vissa stycken också vara självsanerande och kritisk till hur man förvaltar sin frihet.
Fru talman! Jag vill ge två exempel som visar varför det är så viktigt med högre utbildning och forskning för hela landet.
Vi befinner oss nu i ett paradigmskifte där vi ska gå från en klimatovänlig situation till en grön omställning där vi ska nå nettonoll i Sverige och i hela världen, för det är helt nödvändigt. Den gröna omställningen sker i stora delar av vårt land som inte är särskilt tätt befolkade. Vi behöver försörja norra Sverige med kompetens, liksom områden som i dag inte har någon högre utbildning nära.
Men när man träffar företrädare för olika branscher - nästan oavsett vilken bransch det handlar om - hör man ordet kompetensbrist. Jag tänker på yrken som ska finnas i hela landet. Lärare och sjuksköterskor måste finnas i varje kommun, liksom arkitekter, byggare och snickare. I varje kommun måste det finnas ett antal yrken, och samtidigt har vi en ganska koncentrerad högskoleutbildning i vårt land. Detta måste vi på något sätt råda bot på för att klara vårt uppdrag att hela Sverige ska kunna leva och vi ska kunna få en grön omställning.
Jag tror att man ska tänka på tre saker då. Den första är att utvidga yrkeshögskolornas roll. Yrkeshögskolorna har blivit ett väsentligt inslag i svensk högre utbildning. Vi bör fundera på deras roll framöver. Kanske kan de få ett utvidgat uppdrag och en större roll. Det tror vi i Centerpartiet.
Vi vill också bejaka att det finns högskolor i hela landet vars huvudsyfte är att försörja en regional arbetsmarknad med arbetskraft.
Men vi vill också trycka på det som kallas för lärcentrum, som egentligen utgör en hybrid mellan att själv studera digitalt på distans och ha medstudenter att umgås med på ett campus. Ett lärcentrum är ett ställe där det finns lokaler men där utbildningen sker digitalt från ett högre lärosäte. Om vi kan få fler lärcentrum ute i kommunerna kommer också fler som bor ute i vårt land att kunna studera på en högre nivå och dessutom stanna kvar i sin hembygd och bli lärare eller sjuksköterskor på hemorten.
Vi behöver vassare spets i svensk forskning. Vi har en dalande forskningskvalitet och även en lite dalande innovationskraft. Centerpartiet vill gärna se att vi vågar satsa mer på basforskning och grundforskning med fria medel. I dag är forskningen ganska rejält styrd. Vi vill se en ökad frihet och önskar att detta vore en inriktning i den kommande forskningspropositionen - en ökad frihet i hur medlen kan disponeras.
Vi behöver också se över organisationsformerna. Vi har väldigt många myndighetshögskolor i Sverige. Vi tror att stiftelseformen och andra former kan vara bra att introducera i högre grad än i dag. Mångfald ger konkurrens, vilket ger ytterligare möjligheter.
Slutligen, fru talman: Centerpartiet har väldigt många förslag på detta område, men vi har en förenklad beredning i år. Jag vill nämna ett område som vi har med, nämligen tillgänglighet. Vi vill se en ökad likhet när det gäller möjlighet att studera på högre utbildning. Vi finner det nödvändigt att verka för att studenter med NPF eller andra funktionsnedsättningar får de anpassningar som krävs för att kunna skriva högskoleprovet. Det är viktigt att alla får en ärlig chans att komma in på högskolan eller universitetet. Det finns också ett stort behov av att anpassa såväl undervisningssituation som examinationstillfällen för att studenter med någon form av NPF-diagnos eller andra funktionsnedsättningar ska få möjligheter.
Högskolan ska vara öppen för alla som kan och vill. Det är bra för Sverige, och det är självklart bra för individen.
Jag yrkar bifall till reservation 10.
Fru talman! Först vill jag säga att jag håller med om väldigt mycket av det som Anders Ådahl sa under sitt anförande. Det var en sak jag tyckte var jätteintressant, som jag måste grotta lite i - om det är ett uttryck som tillhör svenska språket.
Anders Ådahl sa, fru talman, att vi halkar efter; vi är inte i världsklass längre. Detta har som jag förstått det skett under en tid. Det handlar inte om de senaste fem åren, utan det är under längre tid än så, antar jag. Anders Ådahl nämnde, fru talman, tre områden för åtgärder mot detta: bejaka akademisk frihet, utbildning i hela landet och satsning på spets.
Om man bejakar akademisk frihet undrar jag vad det är som hindrar att högskolorna och universiteten satsar på spets redan i dag. Vi har halkat efter under 20 års tid. Är det staten som har hindrat högskolorna från att satsa på spets? Det är något här som inte riktigt går ihop, om det nu inte är staten som har hindrat högskolorna från att satsa på spets.
Anders Ådahl sa också, fru talman, att med akademisk frihet kommer ett stort ansvar. Jag vill bara säga att när det gäller säkerheten tycker jag inte att man har tagit sitt ansvar; det sa jag i mitt anförande.
Vi halkar efter och har gjort det i 20 år. Är det verkligen brist på akademisk frihet som har gjort att vi halkar efter, undrar jag, fru talman. Jag tänker på sådant som att den lärarledda undervisningstiden har gröpts ur kraftigt. Jag tror att detta är ett jätteproblem.
Jag stannar där, fru talman.
Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Jag har själv jobbat inom akademin och varit ledare för en stor forskningsmiljö. Jag har alltså rent praktiskt brottats med frågor om hur vi kan få upp kvaliteten.
För det första är detta lite svår materia, för det tar lång tid för forskning att få genomslag och att mäta forskningens kvalitet. Vad vi ser nu är att vi verkar ha ett svagt sluttande plan, och det är oroande.
Och ja, ledamoten Stenkvist, jag vill hävda att detta till stor del beror på att vi inte har så stor akademisk frihet. Väldigt mycket av svensk forskningsfinansiering är styrd. Forskarna sorteras in i allt smalare fållor, där någon annan har bestämt vad som är viktigt att forska på.
När jag var ledare för det där forskningsområdet på Chalmers hade jag tillgång till ungefär 100 miljoner per år att fördela. Jag ställde frågan till forskare: Om du fick 10 miljoner att göra vad du ville med, vad skulle du göra då? Väldigt många kunde inte svara. Man är så otroligt van vid att reagera på "calls" från forskningsfinansiärer att man nästan glömt att forskningen måste vara fri - att man måste söka efter svar på sina egna frågor och inte reagera på vad någon annan tycker är viktigt. Just den aspekten har, skulle jag vilja påstå, en otroligt stor del i att Sverige har halkat efter de fria miljöerna i Asien och USA.