Peter Hultqvist

Herr talman! Jag kan inte med bästa vilja i världen uppfatta att det sker något kraftfullt agerande i förhållande till den israeliska bosättningspolitiken. Det har inte på mycket länge skett något kraftfullt agerande på den punkten, och det verkar inte vara aktuellt nu heller. Att man vid olika tillfällen har gjort något uttalande i någon instans följs inte upp på det sätt som skulle kunna krävas.

Det är bra att man agerar kraftfullt och på riktigt från EU:s, Natos och västvärldens sida när det gäller Ukraina. Här finns en massiv, motiverad och riktig uppslutning mot de ryska folkrättsbrotten och övergreppen.

Men det vi har sett, exempelvis på Västbanken, sedan 1967 när ockupationen började är en konsekvent utbyggnad av olagliga israeliska bosättningar - 700 000 personer bor nu i dessa. Detta har man tagit avstånd från i FN:s säkerhetsråd. Bosättningarna förhindrar det som ständigt förs fram som lösningen, det vill säga en tvåstatslösning.

Bosättningarna har uppförts med politiskt, militärt och finansiellt stöd av de israeliska regeringarna. De förhindrar, som jag sa, skapandet av en tvåstatslösning, med en palestinsk stat. Man tränger ut palestinierna från Västbanken. Man isolerar östra Jerusalem från Västbanken. Man diskriminerar, man river hus, man fördelar budgeten orättvist mellan östra och västra Jerusalem.

Bosättningarna har speciella vägar där palestinierna inte får åka. Man skär av olika delar av Västbanken och de palestinska områdena från varandra och försvårar på det sättet palestinska transporter. Man slår sönder palestinsk infrastruktur.

FN-organ, människorättsorganisationer och statliga israeliska utredningar har riktat stark kritik mot den här typen av politik, som har pågått sedan 1967. Israeliska bosättare begår brott och riktar förföljelser mot palestinier. Man bryter mot Haagkonventionen, Genèvekonventionen och flera FN-resolutioner. Det handlar om sådant som att det inte är rätt att konfiskera privat egendom. Det handlar om att man inte får deportera eller flytta sin egen civilbefolkning till ockuperade områden.

Det handlar också om uppmaningar till Israel att avveckla existerande bosättningar. Man har betraktat de bosättningar som har etablerats sedan 1967 som olagliga. Att ta till fysiskt våld på territorier som dessa är otillåtet, likaså att ändra fysiska, geografiska, demografiska och historiska egenskaper när det gäller den ockuperade marken. Detta har återbekräftats i flera resolutioner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är klart att detta är skadligt för den tvåstatslösning som man säger sig eftersträva i olika sammanhang. Det inkräktar på palestiniernas mänskliga rättigheter. Då är frågan: Driver ministern över huvud taget den här typen av frågor med någon kraft? Vad säger ministern till israeliska företrädare? Förstår de att Sverige i djupet anser att det här är en felaktig politik? På vilket sätt tänker man sätta kraft inom bland annat EU när det gäller den här typen av frågor? Det måste till någonting som är betydligt vassare än bara resolutioner.

Fru talman! Då har vi klarat ut att det var en bred majoritet i riksdagen som tillsammans stod för den hundraprocentiga ökningen och att det var ett givande och tagande från olika partier i detta. Nu behöver man inte försöka ta åt sig äran och säga att den ena var bättre än den andra. Gör man en överenskommelse står man för den gemensamt.

Men jag vill också säga en gång till att vi lade förstärkningspengar när vi inledde varenda sådan här förhandling, och sedan byggde vi på efter hand. Jag är glad över att ha varit en del av den viktiga utvecklingen.

Sedan gäller det säkerhetspolitiken och vad som har varit dött och inte dött. Det var faktiskt kriget i Ukraina, det ryska anfallet, som utlöste att Finland blev intresserat av att gå med i Nato. Det var då den stora förändringen skedde i både Sverige och Finland. Innan dess var detta inte en fråga som var väldigt aktuell i Finland heller. Det var den här djupgående förändringen som ledde till att vi tog detta steg. Man ska komma ihåg att det var då alltihop utlöstes, och det var då det förändrades. Jag kommer ihåg Sanna Marins uttalande när hon sa att den 24 februari förändrades allt. Det var hennes analys av läget.

Oavsett kraven på utredningar - och vi gjorde också utredningar - och oavsett hur det såg ut byggde det på en annan typ av situation i hela Europa. Så var det även från Finlands sida i hur de analyserade det hela. Men när kriget var ett faktum gjorde vi den här förändringen, och det är detta som vi i dag ska besluta om.

Fru talman! Eftersom jag var delaktig i dessa förhandlingarna kanske jag har ett minne av hur det var i realiteten. Vi lade fram förslag på ökade anslag som grund för varje sådan här förhandling. Jag har inte varit någon motståndare till ökade anslag. Förhandling är förhandling, och när man sedan har kommit fram till ett förhandlingsresultat står man för det gemensamt och håller inte på och klagar på varandra för hur en eventuell förhandling har gått till eller hur den inte har gått till.

Vi lade i grunden mer pengar varje gång, och vi gjorde gemensamma uppgörelser. Vi fick breda majoriteter som skiftade lite grann från tid till annan, men jag tycker att slutresultaten var bra. Det var inte någon som förringade Georgien och Krim i de förhandlingarna. Det var ju detta som var orsaken till att vi bland annat höjde anslagen och att vi lade om alltihop. Det innebar att vi höjde tröskeln också. Det var det som var själva poängen med alltihop.

Man kan summera detta. Det är 100 procents ökning av budgeten mellan 2014 och 2025. Det är inget dåligt resultat. Det som man också måste ta med i bilden är att det inte bara är fråga om att pumpa in pengar. Den som tar emot pengarna, i detta fall Försvarsmakten, måste också ha en möjlighet att ta emot pengarna så att vi ser ett bra resultat. Det måste alltså vara en balans när det gäller ekonomi, åtgärd och realism i fråga om hur man bygger försvarsförmågan steg för steg. Det tar nämligen tid att bygga försvarsförmåga. Det är ingenting som man gör över en natt.

När det gäller denna del menar jag att det var ett kollektivt pådrivande från olika håll, och det var en stor omläggning som skedde av både säkerhetspolitiken och försvarspolitiken.

Fru talman! Jag har under de åtta år jag var i regeringen aldrig konfronterats med en diskussion om att någon vill placera kärnvapen i Sverige. Jag har aldrig hört det. Ibland har jag tagit upp det med andra bara för att det har ställts frågor i Sverige: Finns det några intressen av att placera kärnvapen i exempelvis Norden? Jag har aldrig fått som svar att någon skulle ha velat det. Jag anser att den frågan i praktiken inte är aktuell. Det finns inget intresse av att placera något kärnvapen på svenskt territorium. Jag vet egentligen inte vad den debatten leder till. Vi skapar helt enkelt en bild av något som inte är aktuellt. Det är realiteten i dessa sammanhang.

Det som däremot är viktigt om man vill driva opinion mot kärnvapen är att peka på vad ryssarna håller på med, för de är de enda som pratar om kärnvapen som en utväg när det gäller att agera i en krigssituation. Nato håller inte på så, utan det är ryssarna som pysslar med det.

Vad man gör i olika tider i historien är ju relaterat till hur det strategiska förhållandet ser ut just då. Därför kan man inte bara jämföra och säga: Vi gjorde på ett visst sätt på 70-talet, och nu ska vi göra likadant. Saker och ting förändras. På den tiden hade vi inte något krig på det sätt som vi nu har i Ukraina. Ukraina existerar som en realitet nu, och det styr hela det säkerhetspolitiska förhållandet.

Okej, vi är med när det gäller att försöka återkomma till en kärnvapennedrustning. Ett bra steg vore att man skulle försöka få dem att gå in i de avtal som de nu har gått ur. Men glöm inte att det inte är läge för särskilt mycket av förhandlingar mellan de olika kärnvapenmakterna i dag! Kriget är en realitet, och Putins inställning har vi redogjort för här i dag.

Fru talman! Vi ska självklart kämpa för att få bort kärnvapen.

Men jag vill då bara påminna om att Putin nu har pausat det sista gällande avtalet när det gäller kärnvapen. Det här ingår i en strategi där han markerar att Ryssland därmed också hotar med att använda sig av kärnvapensystemet.

Vi har alltså en akut bild där en stor nation hotar med den här typen av vapensystem gentemot en omvärld och med kontinuitet skramlar i de här frågorna. Man kan då bedöma vad som är en rimlig framgångslinje och vad som inte är det i ett läge när Putin pausar det sista fungerande avtalet.

Det kanske vore bra att försöka komma tillbaka till de avtal som nu existerar och som Ryssland har gått ifrån och försöka få ett läge där man kan påbörja detta igen. Men nu har vi ett krig i Europa. Det pågår varenda dag. Intresset för detta från exempelvis Ryssland är totalt minimalt. De skramlar, de hotar och de grejar hela tiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Vi ska inte på något vis agera så att vi på något sätt skulle kunna underlätta situationen för Ryssland eller hamna i ett läge där landet skulle gynnas av kravbilder som vi ställer och som de sedan kan utnyttja. Vi kan inte hamna i ett läge av ensidig kärnvapennedrustning.

Hotet kommer från Moskva, precis som det har gjort i så många år och i så många olika sammanhang. Jag har kunnat följa rätt mycket av hur man har hanterat övningsverksamhet och hur man har förflyttat de här sakerna inom ramen för Ryssland. Det är där problemet sitter.

Men hur påverkar man Putin i de här sammanhangen? Det skulle jag gärna vilja ha ett svar på.

Fru talman! Man kan fundera i många stycken på vad det meningsutbyte som vi nu har egentligen syftar till mer än att på något sätt kasta en skugga över våra ställningstaganden.

I grunden handlar det vi gör om att bygga ett maximalt försvar för demokrati och frihet i Europa med den organisation som på den militära sidan ytterst representerar detta.

Olika länder i Nato har lite olika historia och olika struktur. Jag ändrar ingenting i min syn på Turkiet eller i vad jag har sagt genom åren om övergrepp och annat som har skett. Jag tycker att det är sorgligt att höra om HDP eftersom jag känner partiledaren. Jag har träffat honom flera gånger, och jag tycker att det är eländigt att han sitter i fängelse på politiska grunder. Jag ångrar ingenting av vad jag har sagt, och jag tycker inte att det är riktigt relevant att dra in det i sammanhanget.

Vi måste ha ett fortsatt engagemang för demokrati, vi måste ha ett fortsatt engagemang mot kärnvapen och vi måste vara det som Sverige ska vara i de här sammanhangen. Men det hindras inte av ett Natomedlemskap. Norge har haft en väldigt tydlig linje i många olika internationella frågor och har också varit medlare i olika konflikter. Ett Natomedlemskap hindrar alltså inte detta.

Jag har suttit med på mötena med Natos försvarsministrar. Det går, precis som i EU, att där säga vad man tycker om man bestämmer sig för det. Här är det en fråga om vad man bestämmer sig för att göra i ett demokratiskt organ.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Att gå med i Nato är att gå med i Nato. Det är inte att gå med i Turkiet. Det är det man måste ha klart för sig. Det är att gå med i en militärallians med suveräna stater som dessutom är mellanstatlig; det ska man komma ihåg. Det krävs att man resonerar sig fram till något gemensamt för att det ska gälla.

När det gäller slutresultatet av de åtta åren är samarbetsavtalen i högsta grad levande och aktuella. Jag är stolt över dem. De är en plattform för det Natomedlemskap som nu blir av. Spekulationer om dödsrunor tycker jag att man kan lämna därhän, för avtalen är levande varje dag i konkret övningsverksamhet och i konkret samarbete mellan ministrar. I konkret mening höjer de den militära förmågan och skapar dessutom större säkerhet.

(Applåder)

Fru talman! Jag ska inte gå in och recensera hur jag ser på Vänsterpartiets, det tidigare kommunistpartiets, historia och göranden och låtanden och eventuella lik i garderober. Jag ska inte heller påminna om vad Ny Dag och andra sådana tidningar har skrivit om olika skeden i olika krigssituationer.

Jag upplevde inte Vänsterpartiet som särskilt aktivt när det gällde att vilja vara med och lägga om någon försvarspolitik. Det kom efter hand när man jobbade i Försvarsberedningen och det framstod som politiskt omöjligt att vidhålla gamla vänsterpartistiska uppfattningar.

Jag skäms inte ett dugg för våra närmanden till olika länder och till Nato. Jag tyckte att vi hade stöd för att på bredden och djupet utnyttja alla dimensioner i de möjligheter som fanns att skapa samarbete för att maximera svensk trygghet.

Den militära förmågan i Sverige var dessutom för låg, så vi var tvungna att kompensera på olika sätt. En del i politiken är att förhålla sig till realiteterna. Man kan inte bara ägna sig åt sådant som är idealism, utan man måste också ägna sig åt realiteterna. Det är denna balans som är hela den samlade utmaningen.

Ibland får man ta konsekvenserna av nya lägen, och sedan får man väl leva med att det ska ironiseras och så vidare. Vi gjorde förändringen att gå från militär alliansfrihet till Natomedlemskap. Du kan väl ägna något år åt att analysera det, Håkan Svenneling, och att driva med mig som person. Men det hjälper inte. Kriget i Ukraina kräver att man orkar med att göra en förändring. Det kräver det, och det måste man kunna göra som person, det måste man kunna göra som parti och det måste man kunna göra som nation. Så är det i politiken.

Om man sedan vill leva i en alternativ värld återstår det för de personer som vill att göra det.

(Applåder)

Fru talman! Vi lever i en tid med spänningsläge och krig i vårt närområde. Det är en helt annorlunda situation mot vad vi upplevde under väldigt många år.

Den utvecklingen började egentligen, som tidigare har påpekats, med det ryska anfallet mot Georgien 2008. Det fortsatte med annekteringen av Krim 2014.

Då ska man ha klart för sig att innan Krim rådde en rätt så stabil portion naivitet i svensk försvars- och säkerhetspolitik. De som lyfte fram frågan om att Ryssland utgjorde ett hot ansågs många gånger i den allmänna debatten som lite udda personer som kanske led av alltför mycket russofobi.

Vad vi såg på den tiden var en konsekvent uppbyggnad av rysk försvarsförmåga. Man ville inte heller förstå innebörden i Putins tal på Münchenkonferensen där han markerade att Ryssland nu ville ha respekt på ett helt annat sätt än tidigare. Han markerade därmed också öppet den nya politik som skulle prägla hans styre.

Jag minns slutförhandlingen i Försvarsberedningen 2014. Det är viktigt att påminna om den. Vi skulle tala om ekonomin. Dagarna innan vi skulle göra slutförhandlingen hade det i Dagens Nyheter på en helsida presenterats från den dåvarande regeringen ett ekonomiskt tillskott på 5,5 miljarder kronor. Det var framför allt inriktat på olika högteknologiska vapensystem.

Jag lade då fram ett förslag om att vi skulle göra den modesta förstärkningen med 900 miljoner på det anslaget. Det svar jag fick var: Självklart ska du få pengar om vi kan göra upp. Det var 75 miljoner. Det är en spottstyver i sammanhanget. Det blev då inte en ekonomisk uppgörelse.

Det som ändå var bra med Försvarsberedningen var att vi lyckades förändra grunden och inriktningen på svensk försvarsmakt. Den inriktning som var tidigare var mot internationella expeditioner, styrt av en säkerhetspolitisk analys som handlade om en naivitet i synen på framför allt hotet från Ryssland. Den försvann ur bilden.

Det blev en förstärkning av den säkerhetspolitiska analysen av Ryssland, även om det kanske fanns anledning att gå längre än vad som gjordes. Det lade senare grunden för en bredare omläggning av hela den svenska försvarspolitiken som byggde på att vi skulle göra avtal med olika länder.

Vi skulle skapa interoperabilitet och bygga samarbete. Vi skulle göra övningar tillsammans. Vi skulle titta på hur vi kan agera gemensamt i olika typer av krisscenarier. Det genomfördes och var en konsekvent linje under tiden våren 2014 till 2022.

Det var också inledningen på ett bygge av ett nationellt försvar. Jag kan inte för min personliga del se det som rimligt att ha en försvarsmakt som inte i första hand är inriktad på försvaret av det egna landet. Det var ett av de beslut som fattades i försvarsbeslutet 2015 - att lägga om hela försvarspolitiken med inriktning på nationellt försvar. Det var också i konsekvens med detta som vi senare återupptog värnplikten, och i konsekvens med detta ökade försvarsbudgeten med ungefär det dubbla för åren 2015-2025. Det är en historiskt unik stor satsning på över 100 procent.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Tanken var att vi tillsammans med Finland skulle samordna så mycket som möjligt. Det gjorde vi genom att vi skapade planering bortom fredstida förhållanden. Men vi var också överens med den finska sidan om att vi fortsatt har den militära alliansfriheten som plattform för detta. Vi skulle inte vara orsaken till att det byggdes upp ett spänningsläge i vår del av Europa. Det var så resonemanget gick. Det var själva grunden i det.

Vi höjde Sveriges säkerhet genom avtalen, genom ett starkt närmande till USA och Storbritannien och genom en stor aktivitet inom ramen för Natos partnerskap. Vi stärkte också banden i praktiken väldigt mycket med framför allt Norge och senare också Danmark. Det var det vi bedömde som bäst under rådande omständigheter.

Sedan kom situationen som Morgan Johansson redogjorde för med anfallet mot Ukraina den 24 februari 2022. Det föregicks av ett brev som skickades från den ryska regimen till Europas länder före jul - jag tror att det var den 17 december. Brevet handlade om att man ville ha direkt inflytande över olika länders säkerhetspolitiska val och hur de skulle positionera sig i olika sammanhang. Man ville ha direkt inflytande över vad Sverige och Finland skulle göra och fatta för säkerhetspolitiska val och beslut. Då började det bli tydligt att aggressionen och aggressiviteten började riktas mot en bredare krets.

Samtidigt hade Ryssland under en lång period byggt upp en militär inringning av Ukraina med upp till 140 000 soldater. Amerikanerna och britterna presenterade det här väldigt tydligt i olika meddelanden, och medierna var fulla av att "nu är det risk för anfall nästa vecka; det kan hända då och då och då". Jag tyckte att det var en bra strategi de hade, det vill säga att lägga de här underrättelseuppgifterna på bordet så att allmänheten kunde konstatera det i stort sett hela världen över. Det satte naturligtvis en del käppar i hjulet för ryssarna.

Läget förändrades alltså drastiskt och låg sedan till grund för att vi bestämde oss för att ta det historiska steget att ansöka om medlemskap i Nato.

Det är viktigt att säga att vår inställning till Nato inte varit någon annan än att det i grunden är en sammanslutning av demokratiska länder som till sitt försvar har skapat denna försvarsallians. Att Sverige och Finland stått utanför har väldigt mycket handlat om var vi befinner oss geografiskt och framför allt hur den finska historien varit med landets påtvingade vänskaps- och biståndspakt, som det hette, med Sovjetunionen på den tiden och dess process mot ökad frihet.

Jag tror att den position som Sverige intog under alla de här åren för att skapa den bästa balansen i vår del av världen ändå var den klokaste. Nu gör den ryska aggressionen mot Ukraina, med Rysslands totala avsaknad av respekt för omvärlden och att man dessutom så tydligt går emot internationell lag och rätt och bryter mot FN:s stadgar, att det är nödvändigt att ta det här steget. Men de samarbeten som har byggts upp och de förtroenden som de samarbetena har skapat mellan de olika länderna är väldigt viktigt just nu, och vi har stor nytta av dem i samband med inträdet i Nato. Den plattform som vi byggt under åtta år gör att Sverige har en stark ställning i de här sammanhangen.

Jag får ofta höra från olika internationella samarbetspartner, senast för bara någon vecka sedan, att Sverige är ett land som samarbetar mer effektivt med Nato än en del Natoländer gör. Jag ska inte gå in på ytterligare detaljer, men man ska ha klart för sig att samarbetena som vi byggde har en stor funktion i dag för att skapa trovärdighet inför det som vi nu hoppas ska komma så fort som möjligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Det jag sa tidigare i debatten med försvarsministern om de här samarbetenas möjligheter under en övergångsperiod tror jag är viktigt att ha med sig, också för regeringen, i våra bedömningar och hur vi agerar beroende på hur lång tid det tar innan vi kommer in i Nato. Vi ska se till att klara samarbetskonstellationer som skapar maximal säkerhet även under en sådan här övergångsperiod. Vi har visserligen inviteestatus, och vi har säkerhetsförsäkringar från en hel del länder. Men vi har också en plattform som rätt hanterad kan utvecklas rätt rejält både bilateralt och multilateralt och på det sättet minska fördröjningseffekten i ett medlemskap. Det ska man ha med sig när man betraktar hur vi agerar i den situation vi nu befinner oss i.

Det är inget roligt läge vi i dag är i. Det talas nu om freden, men man ska ha klart för sig att det vi är i är kriget. Kriget pågår varje dag, och de som står vid fronten slåss för hela Europa. De dör för hela Europa.

Sverige levererar vapen i det här kriget. Vi måste förstå också djupet i det ställningstagande som vi gjort när vi gör det. Det är första gången som vi agerar på det här sättet sedan Finland blev anfallet av Sovjetunionen och vinterkriget startade. Det är på det viset en historisk tid i många dimensioner som vi lever i, och då ska vi ha klart för oss att vårt ställningstagande är att vi tydligt och klart stöder den ena parten och att vi gör det med mer än uttalanden och proklamationer. Vi gör det genom att tillsammans med de andra länderna i Europa skicka pengar och humanitärt stöd men också vapen och materiel. Det ställningstagande vi har gjort är starkt, tydligt och entydigt. Det kan inte missuppfattas, och man missuppfattar inte det budskapet i Moskva. Man missuppfattar det precis lika lite som man missuppfattar budskapet i dagens beslut om att vi vill gå med i Nato så fort som möjligt.

Vi ställer oss bakom propositionen. För min del har väl det som behöver redovisas från vår sida i den här debatten redovisats nu, både från Morgan Johansson och från mig, så nu är det klart.

(Applåder)

Herr talman! Jag utgår precis som alla andra här från att vi ska bli medlemmar i Nato. Sedan finns en realitet i processen då Finland nu uppenbarligen går före. Vi kan inte veta exakt vad som kommer att hända i Vilnius eller hur lång tid det kommer att ta.

Det finns ju en uppbyggd plattform med ett trettiotal avtal med andra länder i samarbete syftande till interoperabilitet med mera, där den finska relationen är den djupaste. Vi har även en samarbetsplattform med de andra nordiska länderna, USA och Storbritannien. I ett sådant läge blir det naturligt att titta på vad vi gör av denna plattform. I detta ingår att Nato behöver ha transportvägarna på land, och man behöver svenskt luftrum och den marina miljön.

Man kan självklart göra en planering som enbart handlar om Finland, men frågan är vad vi kan göra i det bilaterala och multilaterala arbetet för att klara detta inom vad som är någorlunda logiskt rimligt och klokt. Detta arbete har i praktiken redan påbörjats genom de avtal och planeringsprocesser som existerar.

Frågan är hur vi hanterar situationen. Jag vill nog att ministern tar sig en ordentlig funderare om lite olika utfallsalternativ och att man i regeringen är flexibel när det gäller hur en fördröjd process i Natosammanhang ska hanteras. Det känns lite väl enkelt att säga att vi planerar med Finland men lämnar svenskt luftrum, svenska transportvägar och den svenska marina miljön därhän och tänker eventuellt inte heller på ett bilateralt och multilateralt perspektiv. Det kommer att halta i praktiken och kommer inte att fungera. Det borde finnas ett intresse hos alla att lösa detta.

Herr talman! Som jag tidigare sa ska man kanske inte ta ut saker och ting i förskott. Läget är det att vi har en bred majoritet här i riksdagen för att Sverige ska bli medlem i Nato. Alla önskar att det sker så snabbt som möjligt. Jag noterade att försvarsministern i sitt anförande nämnde DCA, Defense Cooperation Agreement, som är ett avtal med USA. Den situation vi nu befinner oss i gör det än mer angeläget att Natointrädet sker så fort som möjligt och att man verkligen försöker vara väldigt aktiv och framåtlutad för att få det till stånd, eftersom det stärker relationen mellan Sverige och USA. Det är viktigt nu.

Vad gäller den nordiska planeringen har det påbörjats ett sådant arbete redan tidigare i form av de avtal Sverige har om Nordkalotten, västkusten och ned mot Öresund. Men det här är en mer omfattande historia, och i Nordefco har det ju diskuterats i många sammanhang och även dragits upp riktlinjer för en mer omfattande planeringsprocess. Vi har utfästelser från Storbritannien om hjälp och stöd i en krissituation, och samma sak från USA. Vi är medlemmar i Joint Expeditionary Force och har också ett HNS-avtal med Nato där Kiruna, Östersund och Göteborg i praktiken blir väldigt viktiga knutpunkter i detta. Vi har luftmissilförsvar som måste arrangeras och marina saker som måste åtgärdas. Dessutom har vi det långtgående avtalet med Finland.

I händelse av att detta med Nato drar ut på tiden, att medlemskapet dröjer, är det ändå så att det här på något sätt måste fyllas upp med ett innehåll som inte gör att det blir ett vakuum. Man måste kunna vidta åtgärder bilateralt och multilateralt och genomföra många av de saker som krävs för att en försvarsplanering över huvud taget ska fungera i Norden. Mina frågor är om sådana åtgärder vidtas och om ministern funderar i den riktningen.

Herr talman! Det blir nästan lite pinsamt att jag ska behöva säga så här: Det är viktigt att få noterat i protokollet att det var en socialdemokratisk regering under Magdalena Andersson som lämnade in ansökan om svenskt Natomedlemskap. Dock är det nödvändigt att säga det eftersom utrikesministern hänger fast i ett händelseförlopp som inte har existerat och inte heller kommer att existera. Spekulationer av olika slag brukar sällan leda till särskilt mycket mer än just frågetecken efteråt.

Det var en S-regering som lämnade in ansökan. Statsministern hette Magdalena Andersson. Det fanns en bred majoritet i riksdagen. Propositionen hade därför gått igenom. Det är faktaförhållandena.

Jag förstår att svaret jag får, om att det är en fullkomlig övertygelse, bygger på en bedömning av de 28 länderna plus USA. Jag har upplevt allt detta själv och har helt nyligen besökt Washington och fått tydliga markeringar från den kanten om det oerhörda stödet. Men det som också har varit ganska tydligt under processen är Turkiets agerande. Det har svängt från tid till annan, och olika kravbilder har redovisats. Man har också ändrat position utifrån vad som har passat i processen.

Jag noterar svaret och tackar för informationen. Det är väl som man brukar säga i min hemstad: "Vi får se den dagen det är klart." Man tar inte ut saker och ting i förskott. Men vi får hoppas att det blir klart till Vilnius.

Jag ville pressa fram vilken grund det finns för uttalandet. Jag konstaterar att det är en bedömning från utrikesministern och att det inte bygger på någon särskild information eller något mer än det vi har kunnat läsa i medierna.

Herr talman! Först tycker jag att det var onödigt av utrikesministern att spekulera om vad som skulle ha hänt om MP och V hade haft något sorts inflytande över detta. Det var en rent socialdemokratisk regering som lämnade in ansökan om medlemskap i Nato. Statsministern hette då Magdalena Andersson. Det är onödigt att dra upp spekulationer om huruvida någonting annat skulle ha hänt i ett händelseförlopp som inte har inträffat. Jag vill bara meddela utrikesministern den markeringen.

Men det var egentligen inte därför jag begärde ordet. Den 19 mars var det ett inslag i SVT där utrikesministern sa sig vara helt övertygad om att vi blir med i Nato till Vilniusmötet - helt övertygad. Det är en stark bedömning, ett starkt uttalande. Då är frågan: Är det en bedömning, är det en förhoppning eller har utrikesministern information som gör att han kan säga på det här sättet? Den skulle jag i så fall vilja ha redovisad här. Vad finns det för grund för denna tvärsäkra uppfattning?

Fru talman! Då ska jag se till att det Lars Wistedt nu har sagt blir nedtecknat, och jag ska komma ihåg det. Om jag sedan ser att ledande företrädare för Sverigedemokraterna återkommer, som de gjort vid ett antal tillfällen då det varit problem på något ställe, med att man ska skicka ut militären eller något annat som inte är det traditionella svenska sättet att hantera detta, ska jag säga: Jag trodde att vi klarade ut, när vi diskuterade detta betänkande från försvarsutskottet, att vi inte håller på med ordningshållning i förorterna. Detta ska jag notera och komma ihåg. Det är ett bra besked som i så fall avgränsar vad det egentligen handlar om.

Sedan kanske det finns en skillnad mellan mig och Lars Wistedt i det att jag inte tror så mycket på att vi kan lagstifta oss ur detta med sabotörer, illegalister och spioner. Det handlar om vår förmåga i myndigheterna att spåra upp detta så tidigt som möjligt. Vi har nu de här två bröderna som har blivit dömda, exempelvis. Där är det inte lagen som har varit problemet. Problemet har varit att de har kunnat verka den tid de har verkat. Men man fick ändå tag på dem. Vi har också en del andra exempel på hur myndigheterna har ingripit.

Jag skulle gärna vilja utveckla hur vi stärker våra förmågor att upptäcka situationen, analysera den rätt och ingripa så tidigt som möjligt. Det tror jag inte att vi gör genom att föra några djupare diskussioner om att byta resurser mellan Försvarsmakten och polisen. Det handlar om andra saker.

Sedan hoppas jag att vi slutligen kommer att ha ett enigt betänkande från Försvarsberedningen.

(Applåder)

Fru talman! Då så - låt oss säga så här: Jag hoppas då att SD i fortsättningen slutar prata om att använda militären som ordningshållare i förorter om någonting inträffar, utan att man i stället ser det som den polisiära uppgift det är.

Ni pratar er själva in i den typ av frågetecken som jag reser. Med den formulering ni har i er egen motion - oaktat den förklaring som Wistedt nu försöker sig på - skapar ni en luddighet i ett begrepp som på olika sätt skulle kunna vara en infallsvinkel till något annat än det vi nu diskuterar.

Jag vet inte hur lagstiftningen ska se ut för att vi ska kunna hantera exempelvis ryska illegalister. Jag vet inte heller vad vi ska ha för förstärkningar eller förändringar i lagstiftningen för att vi ska kunna hantera spioner eller sabotörer. Jag vet inte ens om det är möjligt att utforma den typen av lagstiftning.

Vi har lagar kring detta, och här handlar det om att genom polisiärt arbete i de myndigheter vi har försöka upptäcka sådant här och sedan lagföra det enligt de lagar som vi har. Jag vet egentligen inte vad vi lagmässigt skulle kunna bidra med här, om det nu är detta det handlar om. Är det så att vi med lagstiftning kan komma åt mer av illegalister - så gärna för mig. Men då vill jag också se vad det är för typ av förslag det handlar om.

Jag menar att vi har en mängd lagar för att hantera olika typer av scenarier. Men det som är avgörande är vår förmåga, kunskap och kompetens att ta i det här så tidigt som möjligt. Det är det myndigheterna hela tiden arbetar utifrån.

Flexibla lagar och vida lagar innebär ofta en risk för olika tolkningar, och det kan i sin tur leda till stora rättsproblem.

Fru talman! I försvarsutskottet finns det många engagerade ledamöter som vill Sveriges bästa på olika sätt. De försöker med olika infallsvinklar att bidra i detta arbete.

Självklart ska man ha en positiv ingångsvinkel när man betraktar olika förslag. Men man måste också våga granska vad olika förslag eventuellt kan öppna för i en framtid.

Jag vill börja med att yrka bifall till motivreservationen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Det gäller de delar som handlar om polisens kontra militärens uppgifter.

Vi delar utskottets uppfattning att SD:s yrkanden ska avslås. Men våra motiv för detta är andra än dem som anges i utskottsmajoritetens text.

Vi anser att polisen och militären i grunden har olika uppgifter och olika inriktning på sin verksamhet. De har också olika strategi när det gäller hur de möter saker och ting operativt.

Försvarsmakten kan i dag lämna stöd till det civila samhället om det inte allvarligt hindrar den ordinarie verksamheten inom Försvarsmakten. Sverige har varit tydligt traditionellt sett om att militär trupp inte får sättas in mot den egna befolkningen eller mot civila.

Man får inte utöva tvång eller våld mot enskilda. Det är polisens uppgift. Däremot kan man från Försvarsmaktens sida i samband med terrorbekämpning använda tvång eller våld. Men det är först efter begäran från Polismyndigheten eller Säpo.

Det är inte så att Försvarsmakten ska användas för ordningshållning eller vid ordningsstörningar, eller som ett instrument mot gängbrottslighet eller fotbollshuliganism.

Försvarsmaktens resurser har också använts i samband med skogsbränder, vid orkanen Gudrun och vid översvämningar. Försvarsmakten har en skyldighet att bistå vid olyckor. Helikoptertransporter och helikopterinsatser förekommer när det gäller polisinsatser. Polis, militär personal eller annan utsedd person får också anlitas vid bevakning av olika skyddsobjekt.

Det har till och från förts debatter om militärens uppgift kontra polisens uppgift. Nu senast har justitieminister Gunnar Strömmer uttryckt sig luddigt, övergripande och icke tydligt om att militären skulle ges ökade uppgifter på det polisiära området.

Vi har en historia, och när det gäller misstänksamheten kring vad det egentligen är SD menar är det någonting som SD själva har skapat. Ni har ju själva pratat om att använda militären i förorter, att vi har en krigsliknande situation i Sverige och att militären då ska in. Ni har alltså ordnat hela arrangemanget med en fullständigt egen och tydlig kraft som gör att frågeställningarna kring vad SD egentligen syftar till väcks.

SD skriver i sin egen motion: Försvarsmaktens möjlighet att assistera ordningsmakten bör inte enbart gälla terrorism utan även annan subversiv kriminell aktivitet eller vid extraordinära situationer.

Det är väldigt noga när det gäller vad man egentligen menar i olika sammanhang. Man ska inte ha den här typen av formuleringar, som kan tolkas på olika sätt. Det som tolkas på ett sätt enligt Lars Wistedt kan tolkas på ett annat sätt av någon annan. Ytterst måste det vara väldigt strikta regler och riktlinjer i förhållande till vilka ansvarsuppgifter en myndighet har.

Vi ska inte skapa ett system som i någon mening öppnar för att staten stegvis ändrar karaktär och går i en mer auktoritär riktning. Vi ska inte öppna för den typen av utveckling; det är viktigt att säga det. Nu säger Wistedt att det inte är någon som önskar en militärdiktatur. Självfallet inte - det är väl ingen som ens en gång skulle kunna säga sådana saker utan att möta en våldsam kritik.

Men om man inte har ordning på polletterna och pusselbitarna när man ska hantera myndighetsfrågor och inriktning vet man inte vart det leder. Jag vet att det 1931 var ett historiskt tillfälle då militären begick ett avgörande misstag. Sedan dess har man hållit en linje där man skiljer på den militära och den polisiära verksamheten.

Jag vill påminna om att Försvarsmakten arbetar med stöd till Ukraina. Man har beredskapsoperationer, och man hanterar ett hårdare omvärldsläge. Fler värnpliktiga utbildas. Det handlar om etablering av ny verksamhet, om Natointrädet och om omfattande övningar nationellt och internationellt.

Vi måste värdera och tänka efter vad det är vi ska prioritera. När det gäller Försvarsmakten och dess resurser måste vi bland annat prioritera de uppgifter som är helt försvarsinriktade och handlar om försvaret av Sverige.

Det togs upp en fråga om huruvida Krim är ett exempel att ta fasta på för att ändra Försvarsmaktens instruktion. Jag kan bara säga en sak: Om vi har främmande soldater i uniform på svensk jord, oavsett om de har nationsinsignier eller inte, som börjar uppträda på ett sätt som tydligt strider mot svenska intressen är det klart att en statsmakt måste ta i en sådan fråga. Uniformerad personal måste också kunna hanteras av såväl polis som militär i ett sådant läge.

Men att öppna upp lagstiftningen kan leda till en utveckling som inte är det som vi önskar av Sverige i framtiden. Det finns mycket som man kan ha invändningar mot i den här typen av resonemang. Men att ha ordning på polletterna och veta vad man pratar om, att ha exakthet i utfästelserna och att inte ha några luddigheter och suddigheter - det måste vara ingångsvärdet när man ser till vad Försvarsmakten har för uppgifter och vad polisen har för uppgifter.

Det får inte vara så att vi har ett system som i stort sett är ett avropssystem, där man begär att Försvarsmakten ska göra både det ena och det andra i en ansträngd situation. Försvarsmakten är ingen resurs som ska stå till förfogande i samtliga sammanhang och så fort det händer någonting. Det här ska skötas under ordnade former och med tydliga regler. Med den kännedom jag har om Försvarsmakten vet jag att man hela tiden försöker leva upp till en samhällsnytta och de olika svåra situationer som kan uppstå.

Slutligen vill jag säga att det kan finnas anledning att överväga att göra det som Försvarsberedningen tidigare resonerade om, det vill säga att återinföra beredskapspolisen. Det är en styrka som skulle kunna användas men som står under polisens befäl. Det var en gång i tiden 1 500 personer som ingick i denna verksamhet. De har använts vid ett antal tillfällen genom åren, men det hela avvecklades i två olika steg och var slutligen avvecklat 2012. Detta är alltså en verksamhet som har funnits och som skulle kunna återinföras. Den skulle också kunna bidra till att stärka möjligheter att hantera det man möjligen kan kalla för extraordinära händelser.

Där tycker jag att vi har ett rimligt alternativ som man bör diskutera på ett seriöst sätt. Då håller man ordning på vad som är militärt och vad som är polisiärt. Man har rätt befälsgång, och man har rätt ordning i regelverket.

(Applåder)

Fru talman! När det gäller frågan om regemente eller inte regemente vill jag säga att jag inledningsvis försökte presentera en säkerhetspolitisk bild, som jag uppfattade att försvarsministern i stort sett delar. Detta är naturligtvis någonting som vi kommer att diskutera i Försvarsberedningen också. Jag skulle bli väldigt förvånad om inte det som jag har sagt här blir någon sorts huvudinriktning från beredningens sida. Visst är det tidigt, men man måste också kunna ha uppfattningar om inriktningar även i detta skede.

Jag är glad över att kunna ta upp denna fråga redan nu för att plantera idén hos så många som möjligt om att detta kanske är en rimlig utveckling. Just argumenten om svårigheter kring denna typ av investeringar förekom också i den förra omgången när vi diskuterade etablering av nya regementen och även när det gäller Gotland. Men här handlar det om att vi ska försöka få till stånd någonting som reellt också stärker när det gäller de stora behov som vi har just uppe i den norra delen av Sverige och i Nordkalottenområdet.

Vi har rätt så bra förutsättningar på Kalixfors skjutfält. Där sker det investeringar i övnings- och vårdhall, värmeverk, transformatorstation och drivmedelsanläggning. Det byggs alltså upp en starkare infrastruktur i detta område. Det är väl någonting som indikerar att man ser en framtid för en starkare verksamhet i just Kiruna.

Sedan tycker jag att de argument som jag har gett när det gäller Kirunas strategiska roll verkligen talar för att det måste till något mer än ett detachement i området.

Den yttre säkerhetspolitiken, Kirunas roll när det gäller en reell situation av kris och den uppbyggnad som redan har skett talar för att man också så småningom när tiden är mogen också bör ta ett beslut om ett regemente.

Fru talman! Jag tror att man framtidsmässigt ska räkna med att vi, framför allt i Arktisområdet och på Kolahalvön, kommer att få se fler ryska soldater, flyg och stridsvagnar och över huvud taget mer militär aktivitet från den staten.

Man har också ambitioner när det gäller Nordostpassagen. I strid med internationell sjölag vill man kontrollera Nordostpassagen, vem som ska få nyttja den och hur det ska ske. Detta tycker jag är värt att notera, för om internationell sjölag inte gäller blir det ju så att man hittar ett system där länderna bestämmer själva, vilket kommer att bli ett stort ingrepp i rörelsefriheten.

I sydväst i Nordostatlanten försöker man så långt som möjligt, i olika typer av militära operationer, utmana USA. Detta är också något som ska noteras vid bedömningen av hur avsikter och manöver- och operationsmönster ser ut. Min bild är att Ryssland strävar efter att ha en avregleringszon mellan Nordkap och Grönlands nordöstra kust, och bakom den linjen ska kärnvapenubåtarna hållas fria från påverkan. Detta ser man från rysk sida som en sorts skyddsbehov.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns många dimensioner i det manövrerande som pågår. Till detta ska läggas att Kina som icke-Arktisstat ökar sin närvaro i regionen. Ett exempel är att Kina har försökt köpa en nedlagd dansk marinbas på Grönland. Man har också velat öppna en järnmalmsgruva på Grönland, man har köpt upp stora landområden på Island med oklara syften och man bedriver forskningsexpeditioner till och från. Allt detta påverkar Sverige och våra närmaste grannländers intressen. Det är alltså både kinesiska och ryska intressen vi ser här.

Jag är medveten om det förslag som lagts fram om detachement. Det var så diskussionen började en gång i tiden när vi skulle ha ett regemente på Gotland, att man skulle starta med ett detachement. Men vi bestämde oss politiskt för att bygga ett regemente i stället därför att det krävs mer militär kraft än vad ett detachement kan åstadkomma. Jag ser det på samma sätt när det gäller Kiruna, mot bakgrund av det jag sa om det viktiga värdlandsstödet och Malmbanans centrala betydelse.

Sedan kommer vi till Nato, som försvarsministern berörde. Här måste vi ha en gemensam planering som kräver långtgående logistisk samordning, som kräver koordinationshubbar och som kräver en massa olika gemensamma styrnings- och koordineringssystem. Med den typen av satsningar och investeringar ökar intresset för detta område från rysk sida. Det innebär också att vi måste ha en ökad militär kraft där. Vi har i dag värnpliktsutbildning på Kalixfors skjutfält, där det har skett och sker vissa investeringar i infrastruktur, och sedan har vi hemvärnsbataljoner i flera kommuner samt en flyggrupp som ligger under Lapplandsjägargruppens domäner.

Tanken är ju att vi ska ha en brigad där uppe som vi ska kunna samordna med brigad i Norge. Vi ska också ha avgörande roller i förhållande till Finland, så det finns all anledning för ministern att inför inkommande försvarsberedning ta sig en funderare på att göra en ordentlig förstärkning med ett regemente i Kiruna.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Vi lever nu med en säkerhetsmiljö som är synnerligen ansträngd. Kriget i Ukraina sätter naturligtvis sin prägel på situationen på hela vår kontinent och även i övriga världen. Men det är också så att Arktis är en region som har ett rätt rejält underliggande spänningsläge.

Dmitrij Rogozin var våren 2015 på besök på Svalbard. Han är rysk politiker, och han intervjuades i den ryska kanalen TV1. Han sa då: I fjol hade vi den historiska återföreningen mellan Sevastopol och Krimhalvön.

Det var alltså hans kommentar med anledning av annekteringen och invasionen av Krim. Han sa också: I år presenterar vi en ny syn på en kraftfull prioritering av Arktis. Fundamentalt sett handlar det om samma sak.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är ett rätt kontroversiellt och inriktningsvisande uttalande. Denne Rogozin fanns på EU:s lista över sanktioner. Besöket på Svalbard var minst sagt kontroversiellt. Det var inte något som Norge välkomnade.

Arktis påverkas självklart av det krig som pågår i Ukraina men också av ett eventuellt framtida nytt kallt krig. Man ska komma ihåg att Ryssland har placerat de flesta av sina strategiska kärnvapen som kan skickas upp med ubåtar i det här området. Syftet är att de ska kunna gömmas under isen och utgå från dem som operationsmiljö.

Klimatförändringen blottar naturtillgångar som olja, och Arktis omfattas i dag av åtta arktiska stater: Danmark inklusive Grönland och Färöarna, Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland, Sverige och USA. Man får komma ihåg att 45 procent av Arktis område är ryskt område. Man har också investerat mycket i det här området från rysk sida. Ungefär ett femtiotal utposter från Sovjettiden har renoverats. Det är omfattande satsningar som har skett, även om det nu dragits resurser till Ukraina.

Detta är alltså en miljö där mycket av de ryska intressena i Kolahalvön träffar norra Finland, norra Sverige och norra Norge. Det är ett område som från rysk synpunkt är hett och där man vill ha tydlig kunskap om vilka militära resurser som finns och vad som rör sig i området.

Detta är alltså den strategiska bakgrunden till att vi anser att man bör göra förstärkningar i Kiruna. Kiruna är en kommun och ett område i Norrbotten som är en inkörsport via Narvik när det gäller värdlandsstödet. Det kommer att krävas förberedelsestationer och eventuell förhandslagring. Malmbanan är av central betydelse. Gruvverksamheten är en svensk nationaltillgång.

Detta har uppmärksammats tidigare genom att Sverige, Finland och Norge har ett samarbetsavtal om Nordkalotten. Vi ska ta ett ökat ansvar för det här gemensamt, och detta har vi gjort på många olika sätt med bland annat övningsverksamhet. Men det krävs också planering. Det är utifrån det perspektivet, som jag ska återkomma till senare, som fler stödjepunkter behövs i området. I 22 i Kiruna är en sådan som skulle behöva återupprättas från den regementsgrupp det är i dag, så att vi kan få en starkare och större militär representation i detta strategiska område.

Fru talman! Jag vet inte vad det där egentligen innebar i praktiken. När jag satt i regeringen försökte jag vara tydlig med våra uppfattningar och åsikter. Jag försökte vara tillgänglig, både i förhållande till Försvarsberedningen och i andra sammanhang, och meddela, tala om, informera och diskutera. Det är väl ett viktigt förhållningssätt för en minister.

Jag vet kanske bättre än många andra hur viktigt det är med medaljutdelningar, så jag ifrågasätter inte prioriteringen. Jag ville bara upplysa om hur ni själva agerade på er tid. Jag har förståelse för Pål Jonson - jag säger inget om det. Men jag tycker ändå att det är bra om ni kommer ihåg hur det var.

Fru talman! För det första hade det jag sa ingenting med någon tarvlighet att göra, utan det var en ren konsumentupplysning om ert eget agerande under oppositionsåren. Jag vet inte hur många gånger just frågan om försvarsministerns närvaro markerades i denna typ av debatter. Så det var bara en påminnelse om hur det en gång var. Jag försökte påminna om hur det en gång var även i mitt tidigare replikskifte. Det där får ni nog alltså ta på ert eget konto, om vi säger så.

När det sedan gäller det som står i vårt yttrande är det markeringar inför framtiden, som vi tycker att det är rimligt att göra i dag. Jag gjorde också en hel del markeringar i mitt inledningsanförande som inte är direkt kopplade till det som står i budgetpropositionen utan har ett mer framtidsinriktat perspektiv.

För oss är det viktigt att föra fram en hel del sådana här saker som plattform. Vi vill ju att vår politik ska bli känd. Vi vill påverka detta. Vi vill inte bara sitta i slutna rum och göra upp. Det är viktigt att man både inom Försvarsmakten och bland allmänheten ser att vi har en politisk vilja, så det är väl inget konstigt med detta.

Regeringens takt i det egna beslutsfattandet och vad ni vill göra för markeringar är inget jag har ansvar för. Det jag har noterat hittills är rätt allmänt hållna artiklar och så presskonferensen. Sedan kommer vi igång med Försvarsberedningen, och då får vi reda ut dessa frågor där.

Men det kan vara bra - och detta är ingen ny tarvlighet, om det är så du upplever det - att fundera lite på ert eget agerande under de gångna åren. Jag kan göra långa uppräkningar om du så önskar. Jag märker i alla fall att attityden nu när ni har regeringsmakten är en annan än när vi hade regeringsmakten, och det kan väl vara bra.