Ardalan Shekarabi

Fru talman! Jag har förståelse för att Magnus Persson blir nervös. Jag skulle inte vilja möta byggnadsarbetare om jag sänker akassan för dem eller om jag slopar det enda statliga stödet till bostadsbyggande i ett läge då lågkonjunkturen drabbar just byggnadsarbetare.

Jo, det finns unga byggnadsarbetare, Magnus Persson. Det finns människor som vill förverkliga sina livsdrömmar och som har ansträngt sig, kämpat och slitit. De har tagit sig igenom alla barriärer och fått en anställning trots social dumpning, något som bland annat finns på grund av arbetskraftsinvandringen som Sverigedemokraterna för övrigt försvarar. De finns där ute, men de är arbetslösa. Många av dem blir arbetslösa i dag för att regeringen inte gör vad som krävs för att vi ska få fart på bostadsbyggandet.

Nej, marknaden kommer inte att lösa detta. Det krävs aktiva insatser. Det var det som gjorde Sverige starkt under 1900-talet. Aktiva insatser i byggbranschen behövs för att vi ska kunna bygga bort bostadsbristen och skapa jobb för byggnadsarbetare. Vi vet ju att när en byggnadsarbetare anställs leder det till att fler människor anställs.

Låt oss gå tillbaka till den fråga som inte besvarades av Magnus Persson. Varför ska akassan sänkas? Vad är det som är så viktigt att de som nu drabbas av arbetslöshet ska få en försämrad akassa från dag 100? Regeringen nöjer sig ju inte med att försämra akassan utan ger sig också på den privat finansierade inkomstförsäkringen. Den sänks på grund av de förändringar som regeringen och Sverigedemokraterna genomför.

Att försämra den ekonomiska tryggheten för den som drabbas av arbetslöshet - vad är det för politik gentemot byggnadsarbetarna?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka Magnus Persson för anförandet.

Magnus Persson talade om det socialdemokratiska arvet. Låt oss prata om det socialdemokratiska arvet. Från och med 1930-talet har man haft fokus på aktiv arbetsmarknadspolitik. Om det är arbetslöshet i byggbranschen ska man satsa på bostadspolitik och bygga bort arbetslösheten. Om det krävs omställning i byggbranschen satsar man på arbetsmarknadsutbildningar.

Magnus Persson har varit med i byggbranschen i några år och vet vad som krävs för att pressa ned arbetslösheten i byggbranschen. Det krävs investeringsstöd, och det krävs aktiva insatser från staten så att byggnadsarbetare och ställningsarbetare inte ska gå arbetslösa.

Vad gör då den här regeringen? Det första man gjorde mitt i en lågkonjunktur var att avskaffa investeringsstödet till byggandet av hyresrätter. Det är inte svårt att gå till en byggarbetsplats här i Stockholm, i Uppsala eller i Skåne för den delen och hitta unga, uppsagda och snart arbetslösa byggnadsarbetare.

Vad avser Magnus Persson att säga till de uppsagda eller varslade byggnadsarbetarna i byggbodarna om sänkningen av akassan, om försämringarna i inkomstförsäkringen, om avsaknaden av en aktiv arbetsmarknadspolitik och sist men inte minst om avskaffandet av investeringsstödet till byggandet av bostäder mitt i en lågkonjunktur? Vad är Magnus Perssons budskap till byggnadsarbetarna, fru talman?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för den här debatten.

En av de saker som gjorde Sverige unikt under 1900-talet och som inspirerade massor av andra länder att kopiera den svenska modellen var just tryggheten för människor i omställning. Denna trygghet för människor när de drabbas av sjukdom, arbetsskada eller arbetslöshet inspirerade massor av andra länder, som införde motsvarande modeller med akassa och socialförsäkringar. Du ska inte behöva bli fattig den dag du drabbas av arbetslöshet, utan du ska ha ekonomisk trygghet och en väldigt tydlig förväntan på att du ska göra dig anställbar. Det ska också finnas en aktiv arbetsmarknadspolitik som erbjuder dig stöd och utbildning så att du kan ta de jobb som finns.

I dag möter vi en passivitet från regeringen, en acceptans, en tolerans för arbetslösheten och samtidigt en försämring inte bara av akassan utan också av de kompletterande inkomstförsäkringar som tecknas av fackförbunden. Detta är ett allvarligt ekonomiskt hot mot Sveriges löntagare.

Vi socialdemokrater kommer vid varje givet tillfälle i denna kammare och överallt annars att stå upp för ekonomisk trygghet för dem som sliter och kämpar. Vi kommer varje dag att kämpa för en stark akassa och goda möjligheter för fackföreningar att erbjuda kompletterande inkomstförsäkringar, för vi vet att de som sliter varje dag på byggarbetsplatser, i vården, i förskolan och i olika företag runt om i vårt land förtjänar både vår respekt och ekonomisk trygghet den dag de drabbas av arbetslöshet.

Till Mats Persson kan jag ge löftet att vi kommer att fortsätta att rösta nej till försämringar, för det är vår uppgift att stå upp för ekonomisk trygghet för våra medborgare.

(Applåder)

Fru talman! Jag tror att arbetsmarknadsministern är väl bekant med att krav ställs från dag ett. Man ska ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Det vi diskuterar nu är dock vilken ekonomisk trygghet man ska ha. Man ska inte tvingas sälja hus och bil och komma ännu längre ifrån möjligheterna att få ett jobb om man som byggnadsarbetare nu drabbas av arbetslöshet, vilket väldigt många gör just nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det regeringen gör här och nu, när arbetslösheten stiger och när fler och fler svenskar drabbas av arbetslöshet, är att aktivt gå in och sänka ersättningarna i akassan. Från dag 101 - det är ju inte jättemånga månader - sänks ersättningen i akassan från 80 till 70 procent.

Man skulle kunna tycka att arbetsmarknadsministerns ansvar nu var att stärka tryggheten för de byggnadsarbetare och andra arbetare, tjänstemän och företagare som drabbas av arbetslöshet. Men regeringen fattar alltså aktivt beslut om att sänka ersättningsgraden från 80 till 70 procent redan dag 101. Detta innebär att väldigt många yrkeskategorier drabbas och får både sänkt akassa och i praktiken sämre inkomstförsäkringar - inte minst medlemmarna i fackförbunden Sveriges Lärare, Vision och Unionen, som jobbar väldigt aktivt med inkomstförsäkringar.

Nettoinkomsten för en person med 33 000 kronor i månaden före skatt minskar med drygt 2 000 kronor i månaden redan från dag 101. Hela poängen med akassan och inkomstförsäkringen urholkas utan att det finns några skäl till det. Regeringen borde lägga energin på att bekämpa arbetslösheten och inte de arbetslösa, för det är inget frivilligt val som byggnadsarbetarna gör nu när de drabbas av arbetslöshet.

Fru talman! Låt oss för en stund köpa arbetsmarknadsministerns logik. Vi utgår ifrån logiken att akassan måste sänkas för alla de som drabbas av arbetslöshet i vårt land just nu, på grund av den ekonomiska nedgången och på grund av avsaknaden av en aktiv arbetsmarknadspolitik. Låt oss köpa de premisser som arbetsmarknadsministern utgår ifrån. Men jag har en fråga som jag tänkt mycket på de senaste veckorna: Om det nu är så att en sänkning av akassan direkt efter 100 dagar är ett viktigt inslag för att folk ska jobba, hur kommer det sig då att statsrådet har en avgångsersättning som är 100 procent dag 100, dag 200, dag 300 och hela vägen till dag 365? Vad är det som gör Mats Persson och de övriga statsråden så unika att de inte behöver en avtrappning av sin inkomstförsäkring, samtidigt som landets arbetare, tjänstemän och företagare ska möta en sänkt akassa redan efter 100 dagar i detta läge med en växande arbetslöshet?

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, ärade statsrådet, för svaret!

Vi har ett läge där arbetslösheten stiger i vårt land. Vi har en arbetslöshet som är på den högsta nivån på tio år - mellan 8 och 9 procents arbetslöshet. Vi har en ungdomsarbetslöshet som stiger. Vi har en långtidsarbetslöshet som stiger. Det är fler och fler branscher som drabbas. Just nu är det byggbranschen som verkligen betalar ett högt pris. Här utanför står det varje tisdag byggnadsarbetare som kräver mer aktiva insatser från regeringen.

I det läget skulle man kunna tro att statsrådet skulle lägga sin tid och energi på att bekämpa arbetslösheten och försöka hjälpa dem som drabbas av arbetslösheten, så att de inte tvingas sälja hus och bil och så att de inte fattiggörs.

Men i stället för aktiva insatser, extraordinära insatser och presskonferenser där statsrådet presenterar akuta insatser för att se till att fler svenskar inte drabbas av arbetslöshet lägger regeringen energin på att försämra akassan och göra arbetslöshetsförsäkringen sämre och mindre trygg, med sämre ersättningar, så att de som drabbas av arbetslöshet får det ännu tuffare. De byggnadsarbetare som nu sägs upp, de undersköterskor som tvingas sluta och de transportarbetare som slutar får då ännu sämre ekonomi.

Det går inte att ta in detta, fru talman. Hur kan man som arbetsmarknadsminister inte se som sin uppgift att bekämpa arbetslösheten utan se som sin uppgift att bekämpa de arbetslösa och deras ekonomiska trygghet? Man kan tycka att det någonstans kanske skulle finnas någon gräns, att regeringen skulle nöja sig med att bara försämra a-kassan och inte röra de privata inkomstförsäkringar som fackföreningar erbjuder sina medlemmar. Men, nej, man avser också att försämra inkomstförsäkringarna för dem som drabbas av arbetslöshet. Det är ofattbart. Det är bara ideologiska skygglappar som kan förklara ett sådant agerande från en regering i en tid då arbetslösheten drabbar nästan en halv miljon svenskar.

De människorna, ärade statsrådet, har inte valt att bli arbetslösa. De vill jobba. Men vi har en ekonomi och en avsaknad av aktiv arbetsmarknadspolitik som tvingar dem in i arbetslöshet. 95 procent av medlemmarna i de fackförbund som ingår i LO, TCO eller Saco tillhör en facklig organisation som erbjuder just inkomstförsäkringar som ett komplement till a-kassan, så att människor får trygghet när de blir arbetslösa.

Nu säger fackförbunden att dessa försämringar inte bara kommer att drabba de arbetslösas ekonomi och göra tryggheten sämre för de arbetslösa. Just för att inkomstförsäkringarna begränsas blir det svårare för fackföreningar att värva medlemmar, för detta är en av de förmåner som fackförbunden erbjuder medlemmarna.

Jag vill återigen fråga arbetsmarknadsministern: Varför agerar regeringen så här? Varför försämrar regeringen inte bara a-kassan utan också inkomstförsäkringarna för Sveriges löntagare och företagare när arbetslösheten drabbar så många i vårt land?

Herr talman! Det verkar som om arbetsmarknadsministern inte riktigt hörde min fråga. Jag frågade inte vad Riksbanken gör utan vad regeringen gör. Varannan krona till jobbinsatser har ju försvunnit. Finanspolitiska rådet, arbetsgivare och näringslivet kritiserar regeringens passivitet. De människor som är arbetslösa får inte tillgång till rätt utbildning så att de kan ta de jobb som finns.

Vilka anpassningar gör regeringen av sin jobbpolitik inför det faktum att vi nu har den högsta arbetslösheten på tio år?

(Applåder)

Herr talman! Arbetslösheten stiger i Sverige. Vi bevittnar nu massarbetslöshet. Ungdomsarbetslösheten stiger. Långtidsarbetslösheten stiger. Faktum är att vi har den högsta arbetslöshetsnivån på tio år. Trots det fortsätter regeringen sin passiva linje. Varannan krona till jobbinsatser har tagits bort sedan regeringen tog över makten i Sverige. Detta möter kritik från fackförbund och arbetsgivare. Även Finanspolitiska rådet har kritiserat regeringens jobbpolitik väldigt tydligt.

Min fråga går till arbetsmarknadsministern: När tänker ministern ändra regeringens jobbpolitik? När tänker han ta till sig den kritik som kommer nu från väldigt många aktörer om att det behövs aktiva jobbinsatser för att bekämpa arbetslösheten?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaren.

Min uppmaning till regeringen och finansministern är att dra lärdomar av misslyckandet med SJ:s agerande kring Uppsalapendeln. Vi måste återta kontrollen i de delar av samhället där staten har förlorat kontrollen, där staten inte tar sitt ansvar och inte har tagit sitt ansvar de senaste decennierna.

Marknadsexperimenten, marknadsmisslyckandena och privatiseringen av grundläggande tjänster i vårt samhälle drabbar människor, tillväxt och företagande, inte minst i Uppsalaregionen. Uppsalaregionen är viktig för Sverige. Att människor kan pendla enkelt mellan Stockholm och Uppsala är en bra och nödvändig sak för tillväxten i hela vårt land.

Vi har multinationella företag som har valt att etablera sig i Uppsala. Vi har två världsledande universitet som samarbetar med universiteten i Stockholmsregionen. Det måste gå att pendla. Där måste staten ta sitt ansvar. Ideologiska dogmer om privatiseringar och konkurrensutsättning kan inte komma i vägen för det.

Man måste kunna släppa sina skygglappar och se: Okej, vi trodde på privatiseringsexperimenten. Vi trodde att det skulle bli bättre med tågresandet om vi privatiserade och splittrade järnvägen. Nu ser vi resultatet, och då gör vi om och gör rätt. Vi tar tillbaka kontrollen. Det är de orden som man skulle vilja höra från en svensk finansminister, men de orden saknas här.

Jag tackar för debatten. Men jag uppmanar finansministern att släppa de ideologiska skygglapparna och se behovet av att staten tar tillbaka kontrollen för att säkerställa att vårt land fungerar och att vi levererar till medborgarna.

Fru talman! Jag tackar finansministern för inlägget.

Problemet är att SJ inte tar sitt samhällsansvar. Det här är inte ett ansvarsfullt agerande gällande den tågtrafik som man har haft ansvaret för i många decennier. Jag vet inte om det är 100 år, 90 år eller 80 år, men det är väldigt många decennier som SJ har kört Uppsalapendeln. Man ändrar sig och hanterar inte beskedet om nedläggning av Uppsalapendeln på ett ansvarsfullt sätt, utan man kastar ut nyheten utan att koordinera det med olika berörda aktörer och utan att beakta att Uppsalapendeln är en förutsättning för tillväxt och människors liv i Uppsalaregionen.

Som riksdagsledamot från Uppsala län förväntar man sig då att regeringen ser att SJ:s ledning agerar fel och att SJ:s ledning inte tar sitt samhällsansvar. Man förväntar sig att regeringen går in och agerar för att SJ ska tjäna hela det svenska samhället, men det gör inte regeringen. Det är det som oroar, fru talman: att regeringen inte drar lärdomar av det här misslyckandet.

Vi har nu flera decennier av marknadsmisslyckande i vårt samhälle. Konkurrensutsättning och privatisering har kraftigt försämrat möjligheterna att resa med tåg i vårt land. Vi har splittrat hela systemet för järnvägen, och det skapar enorma svårigheter för pendlare varje dag. Det försämrar också våra tillväxtmöjligheter, inte minst i Uppsala-Stockholmsregionen.

Det man skulle vilja är att finansministern och regeringen lade undan dogmer och ideologiska perspektiv och såg det misslyckande vi här har gett ett exempel på. Man skulle vilja att regeringen presenterade en politik som löser problemen med styrningen av SJ, synen på infrastruktur och synen på marknadsexperiment och gav den trygghet som medborgarna i vårt land behöver. Företagen i Uppsala, universiteten i Uppsala och utvecklingen i Uppsala förutsätter att det finns väl fungerande tågtrafik mellan Stockholm, Arlanda och Uppsala.

Fram till förra veckan, när regionstyrelsens ordförande Helena Proos klev fram och tog ett ansvar som regionen absolut inte har, visste vi medborgare i Uppsala län inte om vi kunde ta oss till jobbet i januari månad eller ens i slutet av december. Det är väldigt märkligt att man som medborgare i Sverige inte kan lita på att staten gör det staten ska göra för att tillväxten ska fungera och för att människors liv ska fungera.

Det är också väldigt märkligt att vi är i en situation där finansministern är nöjd med att det är Region Uppsala som går in och räddar Uppsalaborna trots att man inte har det ansvaret. Man tar dock på sig det ansvaret därför att man ser behovet av att samhällsansvar tas, det vill säga det behov som SJ inte såg.

Jag frågar därför återigen finansministern: Vilka lärdomar drar regeringen av misslyckandet med SJ? Vilka lärdomar drar regeringen av nedläggningen av Uppsalapendeln och SJ:s icke ansvarsfulla agerande här? Avser regeringen att förändra sin syn på styrningen av de statliga bolagen och synen på infrastruktur?

Fru talman! Tack, ärade finansminister, för svaret!

Över 400 000 människor bor i Uppsala län. Precis som människorna i andra delar av vårt land gör de rätt för sig, går till jobbet, studerar och lever de liv som de vill leva. Ofta är det människor som bidrar eller har bidragit till vårt samhälle.

Människorna och medborgarna i Uppsala län har rimliga förväntningar. De vill att sjukvården ska fungera, och därför är de oroade över regeringens underfinansiering av sjukvården, som drabbar inte minst Akademiska sjukhuset i Uppsala och medborgarna i Uppsala. De förväntar sig att det finns bostäder när barnen växer upp och ska flytta hemifrån, och de är därför oroliga över att vi har ett bostadsbyggande som har tagit stopp därför att regeringen vägrar att stimulera bostadsbyggande i en lågkonjunktur.

Väldigt många människor i Uppsalaregionen är beroende av tåg, för de lever i en arbetsmarknadsregion som består av Uppsala och Stockholm. De är vana att resa en eller en och en halv timme till jobbet, och då har de den rimliga förväntningen att staten, när de är med och bidrar i samhället, ska ta sitt ansvar för att samhället fungerar. Men staten tar inte sitt ansvar när det gäller tågtrafiken.

SJ har kört denna sträcka i kanske hundra år, i dess moderna form sedan slutet av 60-talet. Människor har byggt sina liv på förutsättningen att det finns en Uppsalapendel så att de kan ta sig till jobbet eller studieverksamheten med tåg. Men plötsligt när de går upp en morgon får de höra nyheten att SJ om tre månader kommer att lägga ned sin verksamhet. Uppsalapendeln läggs ned utan förvarning eller kommunikation med samhället.

När SJ:s ledning får frågan varför de gör så anger de sina skäl, men de understryker också att de inte har något samhällsansvar. Tänk att SJ, ägt av staten och oss alla, ger medborgarna i Uppsala län svaret att SJ inte har något samhällsansvar. Till och med tobaksbolagen talar om sitt samhällsengagemang, men SJ har inget samhällsansvar.

Nu räddas Uppsalaborna av Region Uppsala och dess progressiva ledning, som fokuserat har gått in för att lösa detta med hjälp av övriga regioner och Mälardalstrafik. Vi får se om det löser problemen, men det finns goda möjligheter att göra det därför att det finns en region som tar på sig en roll som den egentligen inte har.

Frågan återstår: Vad har regeringen för ansvar? Vilket svar har regeringen till medborgarna i Uppsala län, när människorna där möter dessa problem? Instämmer ärade finansministern i SJ-ledningens svar att SJ inte har något samhällsansvar? Är SJ sämre än tobaksbolagen? Finns det någon ambition från regeringens sida att styra SJ på ett sätt som gör att SJ bidrar till hela det svenska samhället, till tillväxt och utveckling, till företagande och till att människor kan resa och ta sig till jobbet?

Fru talman! Jag riktar återigen ett stort tack till justitieminister Gunnar Strömmer. Jag är väldigt glad att justitieministern skickar de här tydliga signalerna mot diskriminering av svensk-iranier och för likabehandling av svenska medborgare.

Problemet är att verkligheten fortsätter att se ut som den gör, och tyvärr är det så i många branscher att det som stod i Dagens Nyheter om exkludering av svensk-iranier inte är undantag som bekräftar regeln. Jag har i min mejlbox så många exempel på människor - i många fall är de faktiskt födda här - som har blivit exkluderade från tjänster i offentlig sektor, alltså inom svenska staten, bara för att de har iranska rötter.

Den här verkligheten fortsätter alltså, och den är väldigt farlig. Hela den svenska sammanhållningen och gemenskapen i vårt samhälle bygger nämligen på idén om likabehandling och människans frigörande genom en stat som ser människor på ett jämlikt sätt. Nu möter vi ju en verklighet som är motsatsen till detta.

Jag är övertygad om att åtgärder behöver vidtas, och jag är väldigt glad att justitieministern inte ser några hinder för dubbla medborgarskap. Men om det nu är så att vi har en praktisk situation där svensk-iranier exkluderas på det här sättet måste vi hitta en lösning. Är lösningen inte att människor på något sätt gör det de kan göra för att visa att de inte avser att använda sig av det iranska medborgarskapet måste man hitta en annan lösning som så fort som möjligt sätter punkt för detta.

Det är nämligen väldigt många människor som är oroliga. Jag har nyligen haft samtal med folk som jobbar i statliga myndigheter, som har jobbat där i 20 år och som nu inte vet om de kommer att få behålla jobbet vid nästa säkerhetsprövning eftersom de har iranska rötter. De människorna måste få trygghet. De måste få en lösning. De är en del av Sverige, de älskar Sverige och de tjänar Sverige.

Fru talman! Tack, ärade justitieministern, för svaret!

Situationen just nu för många svenskar med rötter i Iran, till och med för respektive till svenskar med rötter i Iran, är sådan att man möter en vägg. Det har skett på två år. Det var inte så här tidigare. Säkerhetsprövningar gjordes tidigare också, men nu har vi en situation där väldigt många svenskar med rötter i Iran direkt får beskedet att man inte är välkommen att ens söka ett visst jobb.

Det vore som sagt en annan sak om det var militära tjänster eller tjänster på Säkerhetspolisen vi diskuterade. Men det ska sägas att den iranska regimen utgör ett hot mot inte bara Sverige utan även många andra länder. USA utsåg precis en amerikan med rötter i Iran till en av de högsta ledarna för den amerikanska flottan. Där har man löst frågan. Människor som har flytt den islamistiska regimen i Iran och bosatt sig i USA kan genom olika handlingar visa att de avser att inte ha ett iranskt medborgarskap. Det är inte rättsligt möjligt att avsäga sig det iranska medborgarskapet. Men de visar på olika sätt att de nu bor i USA, är amerikanska medborgare och är lojala med landet.

Det här rör över 120 000 svenskar, och i många fall dessutom deras respektive, som nu möter denna vägg i säkerhetsprövningen. De flesta i den gruppen vill nu visa: Jag bor här i Sverige, jag är svensk medborgare och jag verkar i det här samhället. Det här är mitt land.

I många fall kan man till och med säga: Jag är född här. Jag har en förälder som är från Iran, men jag är född här och jag vill vara svensk medborgare. Jag vill på något sätt visa att jag inte avser att använda mig av det iranska medborgarskapet, eftersom jag vill kunna bli polis, vill kunna jobba i Göteborgs hamn, vill kunna jobba på Regeringskansliet. Jag är inspirerad av de två svensk-iranier som sitter i Sveriges regering och skulle vilja jobba med politik. Men den signal som jag får just nu är att jag är exkluderad, eftersom mitt svenska medborgarskap inte är värt någonting.

Alla politiker har de senaste tio åren sagt att vi ska lyfta det svenska medborgarskapets värde, att det är viktigt att vi stärker det svenska medborgarskapet. Men vad är ett svenskt medborgarskap värt om man plötsligt blir exkluderad från en stor del av arbetsmarknaden, trots att man har svenskt medborgarskap, på grund av att man inte har rätten att avsäga sig sitt iranska medborgarskap?

Fru talman! Min poäng är att om inte regeringen nu, tillsammans med övriga politiska partier och andra aktörer, hittar en väg framåt för denna grupp kommer vi inte att kunna prata om den svensk-iranska gruppen som den framgångsrika gruppen om tio tjugo år. De ungdomar som nu lämnar universiteten - svensk-iranier är bland de grupper som har högst akademisk utbildningsnivå - har nämligen inte tillgång till samma öppna arbetsmarknad som jag hade. Sedan två år tillbaka är de uteslutna från massor med jobb.

Om inte regeringen nu tar fram en lösning för den gruppen kommer svensk-iranier antingen att sakta men säkert exkluderas från samhället eller, som man nu börjar prata om, kanske söka sig till ett tredje land. Det skulle vara en förlust, inte bara för svensk-iranierna utan även för Sverige, om människor som är födda här, som älskar Sverige och som känner lojalitet mot Sverige diskrimineras på grund av ett medborgarskap som de inte kan avsäga sig.

Om USA kan lösa detta, om Tyskland kan lösa detta, om Storbritannien kan lösa detta, om massor med länder där det finns en stor grupp människor med iransk bakgrund har löst detta och om Sverige löste detta fram till för två år sedan borde det gå att hitta en lösning. Men det är inte säkert att utredningen kommer med förslag på en sådan lösning, eftersom det inte ligger i direktiven. Vad gör vi då? Då har det gått ytterligare ett år då svensk-iranier exkluderats från stora delar av arbetsmarknaden.

Låt oss samarbeta och hitta en lösning på detta!

Fru talman! Jag tackar justitieminister Gunnar Strömmer för svaret och inte minst för de tydliga ställningstagandena i Dagens Nyheter mot diskrimineringen av svenskiranier. Det är oerhört värdefullt att Sveriges justitieminister skickar så tydliga signaler om att regeringen står upp för likabehandling. Jag hoppas att vi tillsammans ska kunna lösa den här frågan.

Gruppen svenskar med rötter i Iran är en grupp som många gånger beskrivs som en av de mest välintegrerade invandrargrupperna i Sverige. I över 40 år har gruppen kämpat hårt för att komma in i det svenska samhället, och det har gått otroligt bra. Gruppen har hög utbildningsnivå, hög sysselsättningsgrad och stor delaktighet i inte minst näringslivet.

På arbetsmarknaden, i akademin, i kultursektorn - överallt finner man svenskar med rötter i Iran. Det har funnits en väldigt tydlig ambition från dag ett när människor tvingades fly den islamistiska diktaturen i Iran och kom till Sverige att integreras i det här samhället. Resultatet har varit gott.

För två år sedan kom dock Säkerhetspolisen med ett förslag om att utöva mycket hårdare granskning, och i praktiken mycket hårdare tillämpning av säkerhetsprövningar, gentemot personer som har dubbla medborgarskap, specifikt när det gäller personer som har dubbla medborgarskap i länder som utgör säkerhetshot mot Sverige.

Detta var bara ett förslag för två år sedan som lämnades till regeringen. Regeringen valde att inte gå vidare med förslaget utan att tillsätta en utredning för att uppdatera regelverket.

Det är dock uppenbart att många arbetsgivare sedan dess har börjat använda sig av ett tydligt exkluderande och diskriminerande synsätt på svenskar med rötter i Iran. Det har inneburit att många svenskar, i vissa fall svenskar som är födda här men som har föräldrar som ursprungligen är från Iran, exkluderas från stora delar av arbetsmarknaden.

Inte minst Dagens Nyheters granskning har visat att det handlar om människor som har jobbat i logistikbranschen, i transportbranschen, i elföretag - i olika delar av arbetsmarknaden där det finns säkerhetskänslig verksamhet.

Det är inte bara polisiära och militära yrken vi pratar om, utan svensk-iranier möter nu väldigt diskriminerande säkerhetsprövningar på stora delar av arbetsmarknaden. Och i vissa fall handlar det om direkta uttalanden från arbetsgivaren om att man till och med från början exkluderar svenskar med rötter i Iran.

Det här baseras på att den iranska staten anser att svenskar med rötter i Iran är iranska medborgare. Även folk som är födda här, som kanske aldrig har besökt Iran och som kanske har en etniskt svensk förälder men en förälder som har iranskt medborgarskap ses av iranska staten som iranska medborgare. De saknar möjlighet att avsäga sig det andra medborgarskapet. Svensk-iranier har inte rätt att avsäga sig det iranska medborgarskapet.

Här sitter man alltså, efter 40 års framgångsrik kamp för att komma in i det här samhället. Man har flytt från en islamistisk regim och har blivit en del av detta samhälle, men sedan två år upplever man en diskriminering som man inte kunde föreställa sig skulle ske i Sverige. Den är öppen och tydlig från många arbetsgivare.

Det är lovvärt att regeringen satte igång utredningen. Men jag vill fråga ministern om regeringen avser att ge utredningen ett tilläggsuppdrag. Om svensk-iranier saknar möjlighet att avsäga sig det iranska medborgarskapet måste vi hjälpas åt att hitta en lösning, så att de svenska medborgare som vill verka i Sverige och som ser sig som svenskar kan få bort det iranska medborgarskapet och ses som de svenska medborgare de är.

Fru talman! Jag önskar att vi kunde använda de insikter som den ärade ledamoten beskriver till att se till att skolor från Ystad till Kiruna inte behöver göra rekordstora nedskärningar. Jag önskar också att vi då inte behövde möta moderata, sverigedemokratiska och socialdemokratiska kommunalråd som går på knäna för att de på grund av regeringens politik tvingas göra rekordstora besparingar på stödpersonal i skolan. Men tyvärr står Sveriges kommuner inför ännu större besparingar 2025. Vad hjälper då analyser? Det är regeringen som har ansvaret för nedskärningarna.

Låt oss utöka debatten till ett område som sällan diskuteras, nämligen hur psykisk ohälsa skapar förutsättningar för nyrekrytering till kriminalitet. Det är något som ofta diskuteras i Storbritannien och Tyskland, men hur är det i Sverige? Hur ser kötiderna till barn- och ungdomspsykiatrin ut när föräldrar vill ta ansvar och hjälpa sina barn som lider av psykisk ohälsa? Är det vanligt med upp till två års väntetid? Ja, det är det. Samhället sviker dessa föräldrar. I ett läge med enorma problem med gängkriminalitet och stora behov i dessa samhällsinstitutioner, är det då rätt att prioritera skattesänkningar i stället för att sköta det offentligas uppgifter, som att se till att skola, sjukvård, socialtjänst och polis fungerar?

Det är denna typ av insikter som den ärade ledamoten behöver ta med sig till sitt parti eftersom man inte klarar av att erkänna att välfärden går på knäna och att regeringens budget är skälet till det.

Fru talman! Jag tackar den ärade ledamoten för frågan.

Det som är intressant i svensk politik är att den förra regeringen började understryka behovet av att ha en politik som baseras på kunskap, erfarenhet och inte minst forskning. Mot bakgrund av det togs flera initiativ som handlade om att öka samhällets kapacitet att kunna bedriva och tillgängliggöra forskning om detta.

Häromåret fick vi en utmärkt sammanställning av Brottsförebyggande rådet av brottslighetens och inte minst gängkriminalitetens orsaker. Svenska forskare har i flera forskningsstudier och antologier framställt teorier om varför den svenska gängkriminaliteten har utvecklats som den har gjort under de senaste decennierna. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det viktigt att utgå från forskningen, och därför har vi också landat i analysen att det inte går att förklara gängkriminaliteten med en enda orsak.

Här har det funnits en låsning mellan svensk höger och vänster, där vänstern traditionellt har betonat de socioekonomiska orsakerna medan högern på senare år endast betonat migrationens effekter. Vår bedömning är att alla orsaker måste inkluderas i en omfattande analys som ger oss verktyg att göra rätt saker.

Det jag tycker är bra med regeringens strategi är att man börjar med behovet av generella insatser. Här går man lite grann emot vissa högerkrafter som ifrågasätter behovet av en generell välfärd. Efter att man har beskrivit de generella åtgärdernas betydelse går man igenom flera stadier av riktade insatser mot de grupper som befinner sig i riskzonen för kriminalitet. Det blir dock tomma ord om kommunerna inte har rätt resurser, det blir tomma ord om psykiatrin måste genomföra rekordstora besparingar på bup och det blir tomma ord om civilsamhället inte har rätt förutsättningar.

Fru talman! Ärade kollegor och åhörare! I dag diskuterar vi en av de absolut viktigaste frågorna i det svenska samhället. Detta är ett av de absolut största problemen i samhället och en av de mest prioriterade politiska frågeställningarna, som måste hanteras av såväl det politiska systemet som samhället i dess helhet. Jag talar om nyrekryteringen av barn och ungdomar till kriminalitet.

Regeringen har tagit fram en strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet. Det är en strategi som går igenom de olika processer vi ser på olika nivåer i vårt land för att bekämpa och förebygga brott och som syftar till att stoppa nyrekryteringen av barn och ungdomar till de kriminella gängen.

Det har varit för lite fokus på det här området i svensk politik. Detta har inte riktigt varit en prioriterad fråga som har samlat hela det politiska systemet. Det har saknats ett helhetsgrepp för att stoppa nyrekryteringen till de kriminella gängen.

Den förra regeringen, som jag själv satt i, vidtog massor med åtgärder för att öka statens repressiva förmåga. Antalet poliser ökade, två nya polishögskolor byggdes, 80 straff skärptes och polisens befogenheter ökade. Allt detta gjordes därför att staten behövde - och behöver - få en starkare repressiv förmåga för att bekämpa den organiserade kriminaliteten och den växande gängkriminaliteten i vårt samhälle.

Detta kommer dock inte att hjälpa om vi inte stoppar nyrekryteringen till de kriminella gängen. Vi kan ha hur hårda straff som helst och hur många poliser som helst, men vi kommer att misslyckas med uppdraget om vi inte stoppar nyrekryteringen till gängen.

Därför är de frågor som berörs i denna strategi helt centrala inte bara i kampen mot gängkriminaliteten utan också för att vi ska kunna upprätthålla den höga graden av tillit i vårt samhälle, för att vi ska kunna upprätthålla den svenska samhällsmodellen och för att vi ska kunna försvara vårt sätt att leva och i slutändan hela det demokratiska systemet.

Det finns flera lovvärda dimensioner som lyfts fram i denna strategi. Från Socialdemokraternas sida välkomnar vi att dessa olika aspekter av det brottsförebyggande arbetet beskrivs på detta sätt. Det finns dock en del som vi saknar.

Det talas väldigt mycket om forskning och beprövad erfarenhet i den här strategin. Politiken för att förebygga brott och stoppa nyrekryteringen av barn och ungdomar till gängen ska baseras på kunskap och inte på politiskt tyckande eller ideologiska konflikter. Den ska baseras på erfarenhet, forskning och de studier som har gjorts, som visar vad som är effektivt när det gäller arbetet med att stoppa nyrekryteringen.

Då är det lite märkligt att en av få aktörer i det svenska samhället som har uppgiften att sprida kunskap och möjliggöra forskning, nämligen Brå, får minskade anslag av denna högerorienterade regering. Det förvånar mig att man i strategin - med rätta - lyfter fram behovet av att fokusera på kunskap och forskning men sedan, när man ska besluta om vilka resurser och förutsättningar forskning och evidensbaserad politik ska ha på detta område, drar ned på den myndighet som är en av få aktörer som har förutsättningar att lägga fram studier och sammanställningar av forskning som möjliggör politikutveckling på detta område. Vi är kritiska till detta.

Det tas en hel del lovvärda initiativ på olika områden i denna strategi, men det mesta ska genomföras av kommuner och regioner. Även detta är Socialdemokraterna kritiska till. Vi har ju precis lagstiftat om kommunernas brottsförebyggande ansvar, och det berörs på ett ganska genomgående sätt i denna strategi. Men kommunerna och regionerna i vårt land, som ska genomföra dessa goda tankar för att stoppa nyrekryteringen till gängen, genomgår riktigt tuffa tider just nu.

När man åker runt och träffar företrädare för kommuner och regioner möter man politiker av olika färger som vittnar om att de måste dra ned på socialtjänsten, minska personaltätheten i skolan och minska på stödpersonalen i skolan. De genomför besparingar på sund fritid för unga, inte minst när det gäller tillgängligheten till idrottsaktiviteter. Då inser man att de lovvärda orden och initiativen i strategin inte är värda så mycket om inte dessa ambitioner möts med nödvändiga resurser.

Därför uppmanar vi regeringen att tänka om och tillföra kommunsektorn de resurser som krävs för att kommunerna ska klara av att på ett mycket effektivt sätt göra det som är nödvändigt för det svenska samhället, nämligen att stoppa nyrekryteringen till gängen.

Herr talman! Liksom många andra här inne engagerade jag mig som ung i politiska ungdomsförbund. Jag fick lära mig den svenska traditionen att skilja på sak och person, motsätta mig hat mot politiska meningsmotståndare och respektera meningsmotståndare.

I dag har vi en situation där ett av riksdagens partier driver fejkkonton och sprider hat och misstro i syfte att öka spänningarna i samhället. Och regeringen har valt att göra sig beroende av det här partiet.

Nu går vi in i EU-valrörelsen. Massor av unga svenskar engagerar sig i valet. Vad tänker regeringen göra för att stoppa det faktum att fejkade konton otillbörligt påverkar valrörelsen?

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att bekämpa spridningen av hat och misstro på sociala medier med hjälp av fejkkonton?

Herr talman! Min fråga går till den ärade justitieministern. Jag ställer den med anledning av att gängvåldet nu accelererar. Vi ser fler och fler skjutningar och att sprängningarna fortsätter. Det är uppenbart att de straffskärpningar som kammaren har beslutat om under tre mandatperioder nu inte leder till att utvecklingen stoppas.

Min fråga till justitieministern är: Vilka åtgärder avser regeringen att vidta här och nu under de kommande månaderna för att arbetet för att stoppa nyrekryteringen till gängen ska lyckas?