Ardalan Shekarabi (S) om Barriärer mot brott - en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet

Fru talman! Ärade kollegor och åhörare! I dag diskuterar vi en av de absolut viktigaste frågorna i det svenska samhället. Detta är ett av de absolut största problemen i samhället och en av de mest prioriterade politiska frågeställningarna, som måste hanteras av såväl det politiska systemet som samhället i dess helhet. Jag talar om nyrekryteringen av barn och ungdomar till kriminalitet.

Regeringen har tagit fram en strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet. Det är en strategi som går igenom de olika processer vi ser på olika nivåer i vårt land för att bekämpa och förebygga brott och som syftar till att stoppa nyrekryteringen av barn och ungdomar till de kriminella gängen.

Det har varit för lite fokus på det här området i svensk politik. Detta har inte riktigt varit en prioriterad fråga som har samlat hela det politiska systemet. Det har saknats ett helhetsgrepp för att stoppa nyrekryteringen till de kriminella gängen.

Den förra regeringen, som jag själv satt i, vidtog massor med åtgärder för att öka statens repressiva förmåga. Antalet poliser ökade, två nya polishögskolor byggdes, 80 straff skärptes och polisens befogenheter ökade. Allt detta gjordes därför att staten behövde - och behöver - få en starkare repressiv förmåga för att bekämpa den organiserade kriminaliteten och den växande gängkriminaliteten i vårt samhälle.

Detta kommer dock inte att hjälpa om vi inte stoppar nyrekryteringen till de kriminella gängen. Vi kan ha hur hårda straff som helst och hur många poliser som helst, men vi kommer att misslyckas med uppdraget om vi inte stoppar nyrekryteringen till gängen.

Därför är de frågor som berörs i denna strategi helt centrala inte bara i kampen mot gängkriminaliteten utan också för att vi ska kunna upprätthålla den höga graden av tillit i vårt samhälle, för att vi ska kunna upprätthålla den svenska samhällsmodellen och för att vi ska kunna försvara vårt sätt att leva och i slutändan hela det demokratiska systemet.

Det finns flera lovvärda dimensioner som lyfts fram i denna strategi. Från Socialdemokraternas sida välkomnar vi att dessa olika aspekter av det brottsförebyggande arbetet beskrivs på detta sätt. Det finns dock en del som vi saknar.

Det talas väldigt mycket om forskning och beprövad erfarenhet i den här strategin. Politiken för att förebygga brott och stoppa nyrekryteringen av barn och ungdomar till gängen ska baseras på kunskap och inte på politiskt tyckande eller ideologiska konflikter. Den ska baseras på erfarenhet, forskning och de studier som har gjorts, som visar vad som är effektivt när det gäller arbetet med att stoppa nyrekryteringen.

Då är det lite märkligt att en av få aktörer i det svenska samhället som har uppgiften att sprida kunskap och möjliggöra forskning, nämligen Brå, får minskade anslag av denna högerorienterade regering. Det förvånar mig att man i strategin - med rätta - lyfter fram behovet av att fokusera på kunskap och forskning men sedan, när man ska besluta om vilka resurser och förutsättningar forskning och evidensbaserad politik ska ha på detta område, drar ned på den myndighet som är en av få aktörer som har förutsättningar att lägga fram studier och sammanställningar av forskning som möjliggör politikutveckling på detta område. Vi är kritiska till detta.

Det tas en hel del lovvärda initiativ på olika områden i denna strategi, men det mesta ska genomföras av kommuner och regioner. Även detta är Socialdemokraterna kritiska till. Vi har ju precis lagstiftat om kommunernas brottsförebyggande ansvar, och det berörs på ett ganska genomgående sätt i denna strategi. Men kommunerna och regionerna i vårt land, som ska genomföra dessa goda tankar för att stoppa nyrekryteringen till gängen, genomgår riktigt tuffa tider just nu.

När man åker runt och träffar företrädare för kommuner och regioner möter man politiker av olika färger som vittnar om att de måste dra ned på socialtjänsten, minska personaltätheten i skolan och minska på stödpersonalen i skolan. De genomför besparingar på sund fritid för unga, inte minst när det gäller tillgängligheten till idrottsaktiviteter. Då inser man att de lovvärda orden och initiativen i strategin inte är värda så mycket om inte dessa ambitioner möts med nödvändiga resurser.

Därför uppmanar vi regeringen att tänka om och tillföra kommunsektorn de resurser som krävs för att kommunerna ska klara av att på ett mycket effektivt sätt göra det som är nödvändigt för det svenska samhället, nämligen att stoppa nyrekryteringen till gängen.

Fru talman! Jag tackar den ärade ledamoten för frågan.

Det som är intressant i svensk politik är att den förra regeringen började understryka behovet av att ha en politik som baseras på kunskap, erfarenhet och inte minst forskning. Mot bakgrund av det togs flera initiativ som handlade om att öka samhällets kapacitet att kunna bedriva och tillgängliggöra forskning om detta.

Häromåret fick vi en utmärkt sammanställning av Brottsförebyggande rådet av brottslighetens och inte minst gängkriminalitetens orsaker. Svenska forskare har i flera forskningsstudier och antologier framställt teorier om varför den svenska gängkriminaliteten har utvecklats som den har gjort under de senaste decennierna. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det viktigt att utgå från forskningen, och därför har vi också landat i analysen att det inte går att förklara gängkriminaliteten med en enda orsak.

Här har det funnits en låsning mellan svensk höger och vänster, där vänstern traditionellt har betonat de socioekonomiska orsakerna medan högern på senare år endast betonat migrationens effekter. Vår bedömning är att alla orsaker måste inkluderas i en omfattande analys som ger oss verktyg att göra rätt saker.

Det jag tycker är bra med regeringens strategi är att man börjar med behovet av generella insatser. Här går man lite grann emot vissa högerkrafter som ifrågasätter behovet av en generell välfärd. Efter att man har beskrivit de generella åtgärdernas betydelse går man igenom flera stadier av riktade insatser mot de grupper som befinner sig i riskzonen för kriminalitet. Det blir dock tomma ord om kommunerna inte har rätt resurser, det blir tomma ord om psykiatrin måste genomföra rekordstora besparingar på bup och det blir tomma ord om civilsamhället inte har rätt förutsättningar.