Fru talman! Ardalan Shekarabi har frågat mig om min och regeringens analys av förändringarna av reglerna gällande akassan och dess påverkan på personer som har aktivitetsstöd och om jag avser att vidta några åtgärder utifrån min analys.

Jag vill börja med att tacka Ardalan Shekarabi för att han tar upp denna viktiga fråga.

Alla som kan jobba ska jobba. Det är hela grunden för vårt välstånd och för människors möjlighet till frihet och att forma sina liv. Alla kan dock förlora sitt arbete. För den som gör det måste det finnas ekonomiskt stöd under omställning mellan arbeten.

Förslaget till den nya lagen om arbetslöshetsförsäkring baseras i stort på de förslag och bedömningar som lämnades i betänkandet Ett nytt regelverk för arbetslöshetsförsäkringen (SOU 2020:37).

Efter förslag från regeringen biföll riksdagen i juni 2024 propositionen En arbetslöshetsförsäkring baserad på inkomster (prop. 2023/24:128). Av propositionen framgår de konsekvenser som förslagen i propositionen bedöms innebära. Det har också upprättats en konsekvensutredning i samband med att regeringen beslutade om aktuella förordningar.

Det nya regelverket för arbetslöshetsförsäkringen och förändringarna av aktivitetsstödet trädde i kraft den 1 oktober. Övergången till de nya reglerna sker på olika sätt för olika ersättningssökande. För vissa blir det en direkt övergång. För andra kommer det att ta längre tid.

Den nya arbetslöshetsförsäkringen baseras på inkomster och skapar förutsättningar för fler att omfattas av en försäkring vid arbetslöshet. Den bidrar också tydligare till omställning mellan arbeten genom att ersättningen trappas ned enhetligt med tiden i arbetslöshet.

Även inom aktivitetsstödet har omställningsprincipen stärkts genom att det införts ett nytt tak för den ersättningsgrundande inkomsten och en successiv nedtrappning av ersättningsnivån. Därtill har regeringen beslutat om en höjning av grundnivån i aktivitetsstödet, en nivå som varit oförändrad under lång tid.

Regeringen följer utvecklingen av utgifterna för arbetslöshetsförsäkringen och aktivitetsstödet.

Fru talman! Jag vill först kommentera den ändring i akassereglerna som Johan Britz tycker är så bra, det vill säga att det är inkomsten som gör att man tar sig in i systemet. Den är givetvis djupt orättvis, särskilt mot mina kamrater inom Handels och Hotell- och Restaurangfacket som har ganska låga inkomster. Därför hade arbetad tid givetvis varit det mest rimliga sättet att ta sig in i akassan.

I går ställde jag frågan till statsministern varför han försvarar och tycker att det är bra med en politik som gör människor fattiga. På kvällen fick jag sedan ett mejl från en Hans – tack så jättemycket för ditt mejl, Hans!

Han säger: Jag är en av de där 86 000 som du försökte företräda i dag. Tack för att du försökte få statsministern att förstå hur det är att vara arbetslös! Men det verkade som att du talade för döva öron.

Mejlet går vidare med att han har jobbat och betalat skatt och akasseavgift i över 40 år men att han nu som i ett trollslag förlorar 2 500 kronor i månaden – till att börja med på en inte alldeles för stor ersättning heller, säger han.

Han fortsätter: Nu får jag 13 500 för 23 dagar. Till jul får jag ungefär 11 000 för 20 dagar.

Så här är det för många. Han har varit utan jobb i tre år. Då tänker man: Men kära värld, hur kan du ha varit utan jobb så länge? Jo, det är väldigt svårt att få ett jobb när man är 60 år fyllda och har sökt jättemånga jobb hela tiden. Ibland får man ett: Tack, kul att du sökte hit, men nej tack, och så vidare. Det är tragiskt.

Han avslutar: Det kanske är lika bra att Kristersson skickar med ett självmordspiller, för det här kommer att ta död på folk ändå så som de håller på. Hoppas att Kristersson är den som får anmäla sig till Arbetsförmedlingen efter valet. Och det håller man ju med om.

Frågan är vad arbetsmarknadsministern vill säga till de här personerna, som är gamla och har funnits med och betalat till systemet väldigt länge men som behandlas som ingenting.

Själv är jag bara 51. Men allting går ju i rasande fart, och snart är jag också 55-plus och kommer att ha skitsvårt att få ett jobb.

Den här politiken med att jaga människor på det här sättet, att bara göra dem fattiga, att skapa ett system som bara jagar, visar på en människosyn, en ideologi och en syn på människors förmåga eller vilja att ta sig ut på arbetsmarknaden som är jättesorglig.

Min fråga är: Vad skulle du vilja säga till Hans och alla andra som gör sitt bästa för att få ett jobb men inte får det och straffas för det?

Fru talman! Har statsrådet missförstått vilken interpellation den här debatten avser? Vi pratar om äldre arbetslösa som är nära pensionsålder, som kanske har ett eller två år kvar till pension och som får sitt aktivitetsstöd sänkt så att de måste sälja bil och bostad. Är statsrådets rekommendation till 63-, 64- och 65-åringar som den här månaden får sitt aktivitetsstöd chocksänkt att de ska gå yrkesutbildningar för att byta yrkesbana? Jag vet inte hur jag ska respondera på inlägget.

Sverige har EU:s tredje högsta arbetslöshet just nu. 100 000 fler har blivit arbetslösa under de senaste tre åren, och arbetslösheten har fortsatt att öka de senaste månaderna. Hur kan då regeringen inte vidta några åtgärder för att hjälpa gruppen äldre långtidsarbetslösa utan i stället fokusera på att sänka deras ersättningsnivå till en nivå som inte går att leva på, så att de tvingas in i socialbidragsberoende ett par år före pension? Är det verkligen värdigt i landet Sverige?

Fru talman! Det är okej om Sverigedemokraterna svek sitt löfte och genomförde sänkningen av akassan och aktivitetsstödet, det de före valet lovade att de inte skulle göra. Men Liberalerna då – det parti som en gång hette Folkpartiet och jobbade med mitt parti för att bygga upp trygghetssystemen efter andra världskriget, så att vi skulle visa respekt för löntagare i Sverige? Vi skulle ha ett samhälle präglat av värdighet. Hur kan Liberalerna acceptera att den politik som just nu i dagarna förs fram puttar 86 000 personer in i försörjningsstöd ett eller några år innan de går i pension? Kan detta vara värdigt i vårt samhälle?

Jag tänkte använda min talartid, fru talman, till att läsa upp några exempel eftersom det verkar som att statsrådet inte riktigt tar emot den verklighet som just nu skildras i svenska medier.

Här följer några uppmärksammade vittnesmål i medierna.

Sven, 62 år: Tidigare hade jag maxbeloppet på 1 005 kronor i dagpenning. Nu är det under 700 kronor. Jag måste nu leva på 11 600 kronor efter skatt. Hyran för min tvåa är 9 000 kronor.

Paul Schmidt, 54 år: Han fick sin ersättning sänkt med nästan 3 000 kronor utan förvarning. Det är också en aspekt; de har inte fått en förvarning om sänkningen.

Ensamstående mamma i södra Sverige: Jag liksom många andra har förlorat möjligheten att betala för boende och mat. Jag söker jobb varje dag, skickar hundratals ansökningar och besöker arbetsgivare – men inget händer. Utan stöd från staten har jag och min dotter hamnat i en ohållbar situation.

En annan person: Jag är en kvinna på 62 år, högskoleutbildad – lyssna här, statsrådet – och YH-utbildad. Jag har ett funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga. Med det sagt kämpar jag i mitt jobbsökande med åldersdiskriminering, ohälsa, låg självkänsla, konkurrens på arbetsmarknaden, ingen egenmakt, beroende av myndigheter, ständig oro och stigmatisering mot långtidsarbetslösa. Hur ska man klara sig på 365 kronor per dag, eller knappa 6 000 kronor i månaden?

Det här är verkligheten i ett av världens rikaste länder. Det är inte värdigt. Agera! Förändra detta!

(Applåder)

Fru talman! När blev det Socialdemokraternas politik att människor över 60 år ska leva på bidrag resten av arbetslivet? Det förakt för utbildning och omskolning som ledamoten ger uttryck för förvånar mig. Jag trodde att vi var helt överens om att vidareutbildning, kompletterande kunskaper, att söka en utbildning som leder till ett jobb, där det finns en arbetsgivare i andra änden som efterfrågar din kunskap, är vägen framåt – inte att människor ska leva på bidrag under lång tid, vilket verkar vara Socialdemokraternas politik av i dag.

Fru talman! Jag är mycket bekymrad över det jag hör.

Det har tidigare ställts en sakfråga om eventuellt inflöde till försörjningsstöd. Jag kan bara konstatera att av den konsekvensutredning som upprättades vid beslut om förordningar som antogs med anledning av lagen om ny arbetslöshetsförsäkring baserad på inkomst framgår att kommunernas kostnader för försörjningsstöd för hela reformen sammantaget beräknas vara oförändrade.

Fru talman! Låt mig då påminna interpellanten om att det han har interpellerat om är aktivitetsstödet och att hans senaste inlägg handlade om aktivitetsstödet, inte om akassan.

Jag kan också konstatera att akassan till ungefär 75–80 procent finansieras av skatteintäkter, inte av avgifter.

Jag beklagar verkligen att Socialdemokraterna inte tar långtidsarbetslöshet och långvarig passivitet på allvar. Att vara arbetslös länge, i mer än tolv månader, som Arbetsförmedlingen definierar som långtidsarbetslöshet, innebär ett successivt nedbrytande av en människa. Risken för att missbruka alkohol, risken för psykisk ohälsa och risken för suicid ökar med tiden man är arbetslös.

Det gäller även dem som är över 60 år. Även de som är över 60 år måste komma i arbete. Även de som är över 60 år kan behöva gå en kompletterande utbildning för att komma närmare arbetsmarknaden och leva upp till de förväntningar och krav som arbetsgivare ställer.

Svaret kan inte vara att de som är över 60 år ska leva på bidrag tills de går i pension. Det är en fattigdomsfälla, men det är också en sjukdomsfälla.

Tack så mycket för den här diskussionen!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.