Tony Haddou

Herr talman! Ledamoten har suttit i utskottet och arbetat med migration ett tag, så han känner nog till människors situation. Jag hoppas att han inte gör sig dummare än han vill verka. Han vill kanske ha ett coolt klipp till sociala medier om att Vänsterpartiet bara vill ha amnestier och så vidare? Jag tycker att man ska vara mer saklig och inte slänga ur sig sådant som ledamoten gör.

Ledamoten vet att människor kan hamna i limbo i 10–15 år. Frågan är hur vi vill ha det. Vill vi ha människor i systemen eller utanför? Jag har aldrig hört regeringen eller Sverigedemokraterna lösa den situationen. Jag tycker inte att människor ska leva år efter år i limbo.

I utredningen säger gränspolisen väldigt tydligt att det inte går att utvisa de här människorna. Det finns många grupper som hamnar i limbo. Papperslösa, statslösa palestinier är ett exempel på människor som levt i Sverige många år men inte kan utvisas.

Man kan inte heller ha en politik som inte är rättssäker. Jag tycker att man ska ha en rättssäker migrationspolitik. Det är jätteviktigt. Om en människa inte kan utvisas trots att man har försökt i tio år tycker jag att man ska fundera på vad man ska göra. Vad gör man till exempel om personens barn går i skolan och har vuxit upp här, om föräldrarna arbetar här, om personen är etablerad men fast i limbo?

Jag tycker att ledamoten Nima Gholam Ali Pour ska träffa någon asylsökande eller papperslös. Han valde att använda ordet illegal, men jag tror inte att människor är illegala. Ledamoten kanske ska träffa några i den här situationen? Då kan de berätta hur det är. De kanske ställer frågan: Vad ska vi göra? Och då kanske han har ett svar. De kan ju inte utvisas utan lever här i limbo.

Herr talman! Det handlar om ungdomar som har farit väldigt illa på grund av tidigare beslut och därför förtjänar upprättelse. Det kom en rapport förra året om ensamkommande. Åtta av tio har kommit in i arbete, framför allt inom omsorg. När man har farit illa av beslut på grund av plötslig lagändring förtjänar man amnesti, och det står vi givetvis bakom.

När det gäller regularisering av papperslösa gjorde tidigare regering en utredning. Ett nej kan vara ett nej och man blir utvisad, men ibland kan man inte bli utvisad utan lever i Sverige som papperslös år efter år.

Många av de berörda är etablerade på arbetsmarknaden och har utbildning och barn som går i skola och så vidare. De har många gånger levt här i 13 år eller mer. Frågan är om man ska fortsätta ha människor utanför systemen eller om man vill att människor är inne i systemen och del av samhället.

Ett nej är ju inte alltid ett nej, helt enkelt. Tyvärr funkar det så i verkligheten. Ett nej kan bli ett ja. De afghanska flickorna och kvinnorna är ett tydligt exempel på det. De hade fått nej, men en dag beslutade Migrationsverket att det inte går att utvisa flickor och kvinnor till Afghanistan. De fick ett ja. Migrationspolitiken är komplicerad.

Herr talman! Jag tyckte att jag svarade på frågan. Vi köper inte den cyniska politiken, och vi vill erbjuda förbättringar för denna målgrupp.

Det var precis det jag pratade om i mitt anförande. I dag har vi en regering som har systematiserat utvisningar på ett fruktansvärt sätt, och så kan vi inte fortsätta. Varje dag möts vi av nya reportage om liv och drömmar som krossas framför ögonen på oss. Det är inte mitt Sverige. Det handlar om att människor med djup förankring i Sverige blir utvisningsbara på grund av denna regering. Det handlar om att barn som är födda här och ungdomar som har växt upp och levt hela sina liv här utvisas till länder de inte har någon anknytning till, aldrig varit i och vars språk de inte kan. Vi måste förbättra för dem så att de kan stanna kvar. Det handlar om föräldrar som arbetar inom vård och omsorg eller i andra bristyrken. Det handlar om familjevänner, kollegor, barnens klasskompisar och fotbolls- eller baskettränare. Vi köper inte en politik som gör dessa människor utvisningsbara. De är en del av vårt Sverige. De är väletablerade och har gjort allt rätt.

Vi kommer att driva vänsterpolitik, så ledamoten behöver inte oroa sig. Vi kommer aldrig att gå med på de försämringar vi ser. Vi ska gå fram med förbättringar. Vi ska förbättra för människor, så ledamoten behöver inte oroa sig. Oppositionen är överens: För att få till förbättringar behöver vi får bort den här regeringen, och jag är glad att vi är överens om det. Om Sverige ska bli bättre, tryggare och starkare är det centralt att få bort denna regering.

Herr talman! Jag känner mig smickrad över att Moderaterna lägger två minuter på att lyfta fram Vänsterpartiets politik. Jag tror att ledamoten sa att vi avvisar rubbet. Ja, vi är i opposition och delar inte migrationspolitik med regeringen. Det tror jag att människor där ute räknar med. Det är nog inte särskilt konstigt för människor där ute att Vänsterpartiet är motståndare till Tidöpartiernas migrationspolitik. Det tog dock tre och ett halvt år för ledamoten att inse detta, vilket gläder mig.

Låt mig sammanfatta: Vi är inte för försämringar för asylsökande, utan vi är för förbättringar. Vi tycker inte att man ska göra livet så dåligt som möjligt för asylsökande eller papperslösa. Bara någon med en otroligt unken människosyn lägger medvetet aggressivt fram förslag som försämrar deras livsvillkor, deras hälsa och deras barns uppväxt. Jag tycker det är otroligt dåligt och fruktansvärt cyniskt.

Jag fick frågan om vilken politik Vänsterpartiet skulle driva med de andra partierna. Vi förhandlar inte i talarstolen, men en sak tror jag att vi är överens med Miljöpartiet, Socialdemokraterna och troligtvis även Centerpartiet om: Vi vill alla få bort denna regering. Jag är glad att oppositionen är överens på denna punkt, för då kan vi bygga ett mycket bättre, tryggare och starkare Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Debatten hade kunnat handla om att göra Sverige till en bättre plats för de barn och familjer som söker skydd här. Den hade kunnat handla om en flicka och en pojke som efter många års väntan äntligen får återförenas med sina föräldrar.

Den hade kunnat handla om hur vi på bästa sätt ser till att barn på flykt i Sverige får en trygghet och får vara med sina familjer. Den hade kunnat handla om hur barn får fler rättigheter och möjligheter i Sverige i stället för färre.

Debatten här hade kunnat handla om hur barn kan bli lyssnade på bättre under asylprocessen och hur barn på bästa sätt får bearbeta sina trauman efter krigets fasor eller en uppväxt på flykt.

Den hade också kunnat handla om vilka som bygger Sverige 2025, vilka du träffar i sjukvården, vilka du träffar när du lämnar barnen på förskolan, när du tar bussen till jobbet eller när du besöker närbutiken och vem som finns där för dig på äldre dar. Den hade kunnat handla om vilka som är första linjens arbetare i Sverige.

Debatten hade kunnat handla om att hålla ihop och om att se efter varandra. Men det gör den inte, herr talman, och det beklagar jag.

Från regeringspartiernas sida är det oftast knäpptyst om vilka människor som bär upp svensk välfärd, trots att nästan varannan undersköterska och vartannat vårdbiträde är född utomlands. Det är de som bär upp Sverige, och de förtjänar respekt.

Tonläget från regeringen har de senaste åren inte bara varit oansvarigt utan också djupt oanständigt. Det finns partier här i kammaren som fortsätter att tävla om vem som kan behandla människor på flykt mest illa, eller fortsätter att driva en gränslös syndabockspolitik lik den vi precis hörde om. Det är oanständigt och ohederligt.

Vi har sett resultaten av en sådan politik. Den har endast inneburit djupa försämringar och grova inskränkningar för asylsökande. Och det är framför allt barn på flykt som har fått betala det högsta priset.

Migrationspolitiken har präglats av rättsosäkerhet och konstanta försämringar ur barnets perspektiv, en försämrad jämställdhet, en försämrad integration och försämringar avseende nyanländas hälsa. Man kan fråga sig: Är det värt det?

Herr talman! Den här regeringen har också systematiserat utvisningar på ett fruktansvärt sätt. Varje dag möts vi av nya reportage om liv och drömmar som krossas framför ögonen på oss. Det handlar om människor med djup förankring i Sverige. Barn som är födda här och ungdomar som har vuxit upp här utvisas till länder som de inte har någon anknytning till och som de aldrig har varit i. De kan inte heller språket. Föräldrar som arbetar inom vård, omsorg eller andra bristyrken utvisas. Det handlar om familjevänner, kollegor, barnens klasskompisar och fotbolls- eller baskettränaren. De är väletablerade som alla andra och har gjort allting rätt och riktigt.

I regeringens iver att utvisa så många som möjligt har man kastat bort ventiler och undantag så att människor som har en djup förankring och som är rotade i Sverige utvisas. Det är en obeskrivlig skamfläck. Det är slopande av spårbyte eller höjt lönegolv bara för att göra fler utvisningsbara trots deras starka anknytning till Sverige.

Denna inhumana politik krossar inte bara människors liv och drömmar. Den krossar vårt samhälle samtidigt som fascister öppet går på gatan och känner medvind.

Så kan det inte fortsätta. Vi behöver bryta den här utvecklingen och bygga ett bättre och tryggare Sverige. En regering som slår sönder människors liv, splittrar familjer och river isär samhället på det sätt som nu sker kan inte sitta kvar. Den behöver röstas bort nästa år.

Vi behöver en genomtänkt, rättssäker och solidarisk migrationspolitik som tar avstamp i asylrätten och andemeningen i internationella konventioner. Men i stället har vi en regering som inte har några som helst ambitioner att skapa ett tryggt och säkert mottagande. Tvärtom är det endast försämringar och inskränkningar och mer otrygghet och osäkerhet.

I regeringens iver att utvisa så många som möjligt skriver man avtal med Somalia, ett av världens mest korrupta länder, som vi kunde läsa om häromdagen. Man har försökt köpa utvisningar dit i ett upplägg där pengar går till så kallade spöktjänster. Ingen svensk myndighet verkar ha någon aning om vart alla dessa miljoner från våra skattemedel går, men migrationsministern tycker ändå att det här är en bra idé. I DN i går kunde vi alltså läsa att pengarna går till tre tjänstemän som alla tidigare har anklagats för korruption.

Vi har en regering som helt och hållet verkar acceptera öppen korruption. Vore det inte bättre att erkänna att det här inte blev riktigt bra och börja ta ansvar för den här situationen och avbryta ett sådant avtal och utreda det ordentligt? Man undrar ju vad regeringen sysslar med.

Herr talman! Det här är också en politik som kommer med ett högt pris. Det är inte bara asylsökande som drabbas av politiken. Jag tror att många som lyssnar på debatten kan hålla med mig om att Sverige är skörare än på mycket länge. Människor lämnas vind för våg. De får hantera den ekonomiska krisen själva. Kostnadschocker gör att föräldrar får välja mellan att betala hyra eller att sätta mat på bordet. Välfärden går sönder, inte för att det måste vara så utan för att regeringen har prioriterat och bestämt att det ska vara så.

Den rekordhöga arbetslösheten lämnas helt utan åtgärder, och regeringen har lyckats tvärnita och krascha bostadsmarknaden. Det är därför den här regeringen återkommande och konsekvent behöver syndabockspolitiken. Det är bara att konstatera att regeringen och Sverigedemokraterna på punkt efter punkt totalt misslyckas med att hantera allvarliga samhällsproblem och inte kan göra någonting annat än att skylla på invandring.

Bit för bit bryter regeringen sönder de delar av ett välfärdsland som människor behöver. Hur kan vi kalla Sverige för ett välfärdsland när människor inte har råd med mat? De har inte råd att betala hyra eller livsnödvändig medicin, som regeringen valt att göra ännu dyrare.

Tro mig! Det är inte någon invandring som har gjort Sverige skörare. Det är den här regeringens prioriteringar och ogenomtänkta signalpolitik som skadar sammanhållningen i samhället, som förvärrar och fördjupar de sociala och ekonomiska klyftorna mellan människor och som gör att det blir allt svårare att rusta upp Sverige.

I stället för att agera mot eller ens kommentera den rekordhöga arbetslösheten, de alarmerande prognoserna för välfärden eller de allt dyrare levnadskostnaderna och matpriserna har man från regeringens sida valt att lägga miljarder på skattesänkningar för de allra rikaste för att sedan återkomma med något så meningslöst och kontraproduktivt som ett återvandringsbidrag i budgeten. Det kostar över miljarden. Regeringens egen utredare har sågat det jäms med fotknölarna, och kommun efter kommun säger: Tack men nej tack!

Men så är det nog när Sverigedemokraterna budgetförhandlar. Då ska vanligt folk stå tillbaka och tvingas bära den ekonomiska krisen själv. Välfärden ska stå tillbaka till förmån för ogenomtänkta miljardutspel som regeringen kastar i sjön. Det är en återkommande syndabockspolitik från regeringen och Sverigedemokraterna, som flyr undan ansvaret för de verkliga problem som finns där ute.

Herr talman! Nyckeln till framgång för Sverige har aldrig varit försämringar, nedskärningar och sämre villkor. Vår styrka i Sverige har varit att investera i samhället och i varandra – i välfärd, utbildning, bostäder, hälsa och jämlikhet. Det är så Sverige utvecklas, och det är så Sverige växer. Det har hela vår moderna historia bevisat.

Tidigare generationer fick bättre utbildning och bättre jobb samtidigt som vi blev fler. Det var möjligt tack vare långsiktigt lönsamma investeringar. Det går att bygga ett rymligare och starkare Sverige genom att investera i samhället och människorna i det. Det är det effektivaste och viktigaste vi kan göra, och då behöver vi också investera i och arbeta för ett värdigt mottagande.

Jag är övertygad om att människor lyckas bättre med bättre förutsättningar. Det är hur vi investerar i samhället och människorna i det som avgör hur väl vi lyckas. Det sker aldrig genom den här regeringens syndabockspolitik, som vi nu hör om och som vi återkommande har hört om, för den har hela samhället förlorat på.

Herr talman! Jag kan bara konstatera att det var två väldigt enkla frågor som ledamoten i två minuter undvek att svara på.

Logiken blir ofattbar. Sverigedemokraterna har gett oss rekordhög arbetslöshet. Det är 100 000 fler arbetslösa under Sverigedemokraterna, och det görs försämringar i arbetslivet. Det oanständiga och oansvariga är att de fortsätter att skylla på invandringen. Kärnan i det här är att vi bara har fått se försämringar med Sverigedemokraterna. Akassan har försämrats. Den orättvisa karensen ligger kvar. Mediciner har de gjort dyrare. Det görs nedskärningar i välfärd och sjukvård. Arbetslösheten är på rekordhöga nivåer, och de går inte fram med en enda arbetsmarknadsåtgärd.

Om man är med och budgetförhandlar och styr måste man väl kunna ta ansvar för det jag har tagit upp? Jag ställde två frågor: Vad tänker Sverigedemokraterna göra åt den rekordhöga arbetslösheten? Vad tänker Sverigedemokraterna göra åt nedskärningarna i sjukvården? Jag tror att jag aldrig har träffat någon ledamot som undviker frågor på det här sättet.

I stället ställde ledamoten frågor till mig. En av frågorna var vad jag gjorde 2015. Jo, jag jobbade på Rädda Barnen. Jag stod på Centralstationen och hjälpte till. Hela Sverige var ute och hjälpte till. Man såg till att mottagandet fungerade ute i kommunerna. Frågan är vad ledamoten framför mig gjorde under den här perioden. Det skulle jag gärna vilja ha svar på.

Herr talman! Nu har Sverigedemokraterna budgetförhandlat med regeringen i några år. De har lurat väljarna om bland annat akassan, som de sa inte skulle försämras men som de nu försämrar under rekordhög arbetslöshet. De lovade också att göra något åt den orättvisa karensen, som slår hårdast mot Sveriges löntagare, men när förslaget väl ligger på bordet röstar de emot. Det har hela tiden varit viktigare att sänka skatten för de allra rikaste än att förbättra villkoren för landets löntagare och för alla som bär upp välfärden. Det är ett oerhört svek.

Sverigedemokraterna skulle få Sverige på fötter genom migrationspolitiken och skyller fortfarande allt på invandringen, som vi kunde höra i Nima Gholam Ali Pours anförande. Jag tror inte riktigt på den syndabockspolitiken. Jag tror inte riktigt att den hjälper barnfamiljer, pensionärer eller ensamstående att klara vardagen. Nu är det er migrationspolitik som gäller. Men vad blev bättre över huvud taget?

Jag vill ställa två konkreta frågor om saker som i allra högsta grad påverkar människors liv och vardag. Jag tror att många människor vill ha svar på dessa frågor av dem som styr landet. För det första: Vad tänker Sverigedemokraterna göra åt den rekordhöga arbetslösheten? För det andra: Vad tänker Sverigedemokraterna göra åt nedskärningarna i sjukvården? Det är två enkla frågor om sådant som enligt Sverigedemokraterna på något sätt skulle bli bättre med deras migrationspolitik. Ledamoten får gärna svara så sakligt som möjligt på de här två frågorna.

Fru talman! Ledamoten säger att detta inte är Moderaternas viktigaste fråga. För tusentals människor där ute är det just nu den absolut viktigaste frågan.

De har fått ett permanent uppehållstillstånd, och det är inte bara ett juridiskt dokument. De har fått ett löfte, helt i linje med allt de har gjort som är rätt och riktigt: Här får de avsluta sin flykt. Här är de trygga. Här får de bygga sina liv och sin framtid.

Problemet nu är ju att regeringen tittar på om de ska riva upp tryggheten och lägga fram förslag som river upp dessa människors liv och innebär att de riskerar att kastas ut från Sverige. Det är detta som är problemet. Människor känner sig otrygga, rädda och osäkra på grund av regeringens förslag.

Jag tycker också att det är rättsvidrigt och godtyckligt. Man tittar på att ompröva beslut som redan har fattats.

Mycket handlar om att de ska bli medborgare, helt enkelt. Det går ju att lösa, och det hade jag önskat av Moderaterna och Tidöpartierna. Det här går att lösa om man vill att människor ska bli medborgare. Då kan man se till att faktiskt förenkla för dem att bli medborgare. Det kan man göra. Det finns många vägar att lagstifta för att människor ska kunna bli medborgare. Det kan man göra utan att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Problemet med hela grundfrågan, att människor ska bli medborgare, är att det finns inbyggda problem som är bortom individens kontroll. Det handlar om problem med sådant som att styrka identitet och födelsedatum liksom att många personer kommer från länder med kollapsade förvaltningssystem. Det är människor som har fått permanenta uppehållstillstånd här i Sverige för länge sedan. Nu riskerar de att kastas ut. De riskerar att få tillfälliga uppehållstillstånd, vilket skapar osäkerhet och otrygghet.

När ledamoten från Moderaterna ändå står här vill jag fråga: Varför tittar ni ens på detta? Ni vet ju att det går att skapa medborgarskap ändå.

Fru talman och ledamoten! Det var mycket som togs upp i anförandet, men jag tänkte vara lite framåtsyftande.

Nästa år vill regeringen lägga fram förslaget om att avskaffa permanenta uppehållstillstånd. Man vill också att redan beviljade permanenta uppehållstillstånd retroaktivt ska kunna omvandlas till tillfälliga. Enligt regeringens egen utredning kan detta påverka tusentals personer, varav många med lång vistelsetid i Sverige; det kan handla om tio år eller mer.

Detta väcker såklart en rad allvarliga frågor om rättssäkerhet och respekten för grundläggande rättigheter, och i ärlighetens namn strider det såklart mot Sveriges rättsstatliga principer när regeringen vill dra tillbaka gynnande förvaltningsbeslut och ompröva dem till människors nackdel. Något sådant har inte ens i en demokrati att göra. Det är både rättsvidrigt och godtyckligt.

Regeringen har i omgångar försökt tona ned allvaret i detta genom att säga att syftet är att få dem som berörs att i större utsträckning vilja bli svenska medborgare. Men om regeringen menar allvar med att den vill att målgruppen ska bli medborgare kan den faktiskt gå fram med förslag om det utan att riva upp permanenta uppehållstillstånd. Om syftet är att fler ska bli medborgare, varför ordnar regeringen inte det på ett rättssäkert sätt? Varför vill den riva upp permanenta uppehållstillstånd?

Fru talman! Alla människor ska kunna leva på sin pension och kunna se fram emot ett liv i trygghet efter ett långt arbetsliv. Man ska ha råd att köpa den där koppen kaffe på stan och kanske en present till barnbarnen. Människor ska känna en trygghet i att kunna gå i pension vid rimlig ålder. Har man haft ett tungt arbete som sliter på kroppen ska man också kunna gå i pension tidigare än om man har haft ett arbete som inte är lika slitsamt. Men så ser det inte ut i dag.

I dag lever alltför många pensionärer med låg ekonomisk standard och fattigdom. Över hälften av landets pensionärer har så låg inkomstgrundad pension att de har rätt till garantipension. Det var en av anledningarna till att Vänsterpartiet för några år sedan såg till att garantipensionen höjdes med 1 000 kronor per månad för dem som behövde det allra mest. Det var enormt viktigt och har lett till att fler pensionärer fick det lite bättre.

När de pensionärer som har det sämst ställt får bättre inkomster skapar det ett tryck på förbättringar även för övriga pensionärer. När pensionssystemet sjösattes på 90-talet utlovades att pensionärerna i det nya systemet skulle få ut 60 procent av lönen. Detta har inte levererats, och det måste ligga på mycket högre nivåer i dag. Vänsterpartiet har krävt att bland annat inkomstpensionerna ska höjas.

Fru talman! Vänsterpartiet är numera med i Pensionsgruppen, som beslutar om förändringar i pensionssystemet. Där driver vi på för att inkomstpensionerna ska höjas så att pensionerna hamnar på den nivå som utlovades när systemet infördes. Det behöver införas en rejäl gas i pensionssystemet som gör att pensionärerna får ta del av mer av de pengar som finns i systemet. Avsättningarna till pensionen som andel av löneavgifterna behöver också öka.

Det viktigaste är dock att få till höjda inkomstpensioner, och det är ingen hemlighet att vi vill ha en starkare gas. Det är inte heller någon hemlighet att vi är emot att pensionsåldern har höjts, vilket riksdagen har röstat om. Vänsterpartiet var i grunden emot den höjningen då man inte samtidigt såg till att införa arbetsmiljöåtgärder som gör att alla människor klarar av att arbeta längre.

Redan före höjningen av pensionsåldern var det många i slitsamma yrken som inte orkade arbeta fram till pensionen. För den med ett lågbetalt yrke ger inte heller de extra yrkesverksamma åren särskilt mycket mer i plånboken vid pension.

Den höjda pensionsåldern kan visserligen vara rimlig utifrån antagandet att vi lever längre och därmed orkar arbeta längre, men verkligheten ser väldigt olika ut för olika arbetstagare. Vanligast är att kvinnor inom utbildning, vård och omsorg inte orkar arbeta fram till pensionen.

Bland alla sysselsatta i åldern 50–64 år bedömer 12 procent att de inte kommer att orka arbeta fram till pensionsåldern. Bland Kommunals medlemmar är sju av tio oroliga för att de inte kommer att orka arbeta hela vägen. Alltför många börjar och avslutar arbetsdagen med värktabletter redan i dag. Sverige skulle därför också behöva en pension där yrkesgrupper med särskilt slitsamma arbeten helt enkelt går i pension tidigare.

Fru talman! Vi behöver en pension som ger upprättelse åt alla dem som har burit barn i förskolan, gjutit betong, kört buss och skannat varor i kassan. De har burit vår välfärd på sina axlar och har fått hjulen i det här landet att snurra. De liksom alla andra äldre förtjänar en trygg och rimlig pension, inte att tvingas leva som fattigpensionärer bara för att de inte orkat arbeta fram till pensionsåldern.

Vi behöver också se till att villkoren på arbetsmarknaden förbättras. Ständiga nedskärningar, så kallade effektiviseringar och ett högt tempo gör att många blir utslitna på jobbet. Arbetsmiljön på arbetsmarknaden behöver förbättras.

Fru talman! Vänsterpartiet har i dag ingen reservation då de frågor vi driver när det gäller pensioner hanteras i Pensionsgruppen. Jag vill dock här i kammaren framhålla vikten av att Pensionsgruppen förmår att gå från ord till handling och lösa de problem som finns rörande pensionssystemet i dag.

Herr talman! Det finns en logik i frågan som ställs, men då borde det finnas något i det betänkande som vi debatterar och ska rösta om i dag som klargör den logiken. Det finns inget som säger att man lär sig språket för att det sätts en treårsgräns, men det har ingen av er gett svar på under den här debatten, Oliver Rosengren.

Jag tycker att det är förfärligt. I det förra replikskiftet pratade man i stället om integration och skyllde på Socialdemokraterna långt tillbaka i tiden. Man har inte visat på någonting över huvud taget som säger att det går att lära sig språket bättre för att man drar ned det till tre år. Det har ingen ledamot från regeringen eller dess samarbetsparti gjort. Det tycker jag är väldigt dåligt. Därtill finns en rad andra obesvarade frågor. Hur skulle det här exempelvis leda till bättre genomströmning genom sfi? Det har inte klarlagts över huvud taget.

Det är det som är problemet i den debatt vi har i dag. Moderaterna är som besatta av drivkrafter och att ställa krav. Vi ska ha bidragstak, språkkrav och så vidare. Men det finns exakt ingenting i vare sig forskning, erfarenheter eller den kunskap som finns som visar att det blir bättre för individerna eller för samhället. Det enda Moderaterna har att erbjuda är ökade klyftor mellan dem som har möjlighet att lära sig språket snabbt och dem som inte har det.

Det är dock inget nytt att Moderaterna ökar klyftorna. Det sitter lite i deras dna. Vi får ökade klyftor med Moderaterna – på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden, i skolan, i hela samhällsekonomin. Det är bara att beklaga.

Herr talman! Jag har sällan träffat någon som kommit till Sverige och som inte anstränger sig. Jag har svårt att hålla med om den bilden. Människor som går i sfi anstränger sig i dag. Det finns en drivkraft hos människor. Individer gör sitt bästa. Den bilden tror jag väldigt många håller med om.

Problemet med frågeställningen ligger just i hur moderaten inledde sin fråga, nämligen med att bortse från en hel del saker. Men det är just de sakerna som spelar roll. Det handlar om vad man har för bakgrund, om man har skolutbildning från hemlandet, om man är studievan eller inte. Det finns en rad saker som spelar roll, men det är självklart att människor anstränger sig.

Att lära sig svenska på tre år är väldigt, väldigt svårt, och det riskerar att få människor att mista etableringen och därmed mista chansen att bättre komma in i samhället, på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden och så vidare. Det är det som är problemet, och det är det som vi har kritiserat här under debatten.

Vad är det som visar att det skulle lyckas bättre för att man drar ned det till tre år? Det har ni inte visat några belägg för över huvud taget, Oliver Rosengren.

Herr talman! Mottagandet av människor på flykt ska från asylprocessen till etableringen i samhället präglas av att den enskilda människans rättigheter står i centrum. Språket är en central del i detta och lägger grunden för självständighet, delaktighet och frihet. Men det krävs också att vi har ett starkt samhälle i övrigt, i form av en kraftfull politik för en generell välfärd och trygghet, för att vi ska kunna ta vara på människor, erfarenheter och resurser. Vi vet att exempelvis bostadsbrist och arbetslöshet drabbar dem som är nyanlända i Sverige extra hårt.

När det kommer till sfi, som vi debatterar i dag, föreslår regeringen en rad skärpningar. Det finns såklart brister som behöver åtgärdas. Det handlar framför allt om att kvaliteten måste öka och om att vi ska få förbättringar. Vi vet nämligen att med bättre språkkunskaper skapas bättre möjligheter att etablera sig i samhället och på arbetsmarknaden.

Man behöver börja med sfi så tidigt som möjligt. Det behöver också vara möjligt att kombinera detta med yrkesutbildning, arbete och så vidare. Men det regeringen presenterar, bland annat att man ska införa en kort tidsgräns på tre år, löser inte de brister och problem som finns. Man säger att man vill att människor ska lära sig språket, men man försvårar för dem. Det är helt ologiskt.

En fyraårsgräns med flexibilitet, som diskuterats, är absolut att föredra framför en treårsgräns. Det regeringen gör nu, förutom att man gör det svårare, är att man skapar en större skillnad mellan dem som är studievana och dem som inte är det. Det kommer att drabba personer som är mindre studievana eller som inte har studiebakgrund över huvud taget.

I grunden ser jag inte heller hur regeringens förslag skulle göra att fler klarar sfi. Något sådant har inte heller presenterats. Man hinner kanske inte slutföra studierna under en treårsperiod. Detta riskerar att öka klyftorna genom att de som har goda förutsättningar att lära sig svenska gynnas och de som har sämre förutsättningar missgynnas. Det är en helt onödig och ojämlik klyfta. Konsekvenserna är att man riskerar att förlora rätten till utbildning och att man riskerar sin etablering och så vidare.

Vi hade hellre sett att det lagts ett större fokus på kvalitet. Det handlar då om att öka resurserna och se till att vi får fler behöriga lärare, bättre arbetsvillkor, högre lärartäthet och mindre undervisningsgrupper. Men det handlar också om att anpassa utbildningen till människors vardag och livssituation, så att de får bättre förutsättningar och fler möjligheter att lära sig språket.

Sedan kan vi självklart inte ha privatiserad utbildning med vinstjakt; det leder endast till sämre kvalitet. Det är just detta man behöver fokusera på. I takt med att marknadsexperimenten i välfärden har gjort en frammarsch och den demokratiska styrningen har förvandlats till marknadsstyrning har samhället förändrats. Elever har blivit kunder, skolor har blivit marknader och utbildningen har blivit en vara i det svenska marknadsexperimentet.

Så kan det inte fortsätta. Jag är övertygad om att vi måste ta tillbaka kontrollen för att öka kvaliteten och ordna så att resurserna finns kvar i verksamheterna. Sfi-undervisningen är underfinansierad i många kommuner. Den är marknadsutsatt, och verksamheter läggs på entreprenad. Detta har öppnat upp för vinstintresse i stället för kvalitet, och det är bara att beklaga att detta inte åtgärdas.

Det är därför vi behöver ta tillbaka kontrollen men också se till att vi investerar i lärande och etablering. Det är den viktigaste och effektivaste integrationsmotorn vi har. Människor lyckas bättre när de får bättre förutsättningar. Det är hur vi investerar i samhället, etableringen och deltagarna som avgör hur väl vi lyckas.

Jag yrkar bifall till reservation 2 i betänkandet.

Fru talman! Jag tycker att ministern behöver höja sin nivå. Gaslighting hör inte hemma i politiken, och jag tycker att det är lågt av ministern. Vi debatterar ett förslag som är så dåligt och har blivit så sågat att regeringen ställde in utredarens presskonferens.

Det är tydligt att regeringen under fyra år har styrts av Sverigedemokraterna, som frånskriver sig allt ansvar. Detta ansvar är vi beredda att ta genom att göra rätt prioriteringar och styra om dessa miljarder till kommunerna – i stället för att som regeringen slänga dem i sjön med en rasistisk signalpolitik som får människor att känna sig oönskade.

När det gäller synen på människor med utländsk bakgrund kommer Vänsterpartiets och Tidöpartiernas syn alltid att skilja sig åt. I er syndabockspolitik kommer ni alltid att skylla på invandrarna. Det kommer vi aldrig att köpa. Vi vill att fler människor ska ha jobb att gå till, och vi vill att så få som möjligt ska vara beroende av försörjningsstöd. Vi vet vilka som håller Sverige uppe. Vi vet att det krävs politiska åtgärder. Vi gör inte som regeringen och skyller allt på invandrarna eller individen och frånskriver oss allt ansvar vad gäller arbetslöshet med mera.

Du som lyssnar på denna debatt, tänk igenom hur ditt samhälle skulle se ut utan människor som inte är födda i Sverige, när du lämnar barnen på förskolan, när du hälsar på mormor på äldreboendet, när du tar bussen till jobbet eller när du går till tandläkaren. Alla som håller Sverige uppe och rustar Sverige förtjänar bättre arbets- och levnadsvillkor samt respekt, inte någon rasistisk signalpolitik från Sverigedemokraternas och Moderaternas budgetförhandling. Detta är inte klädsamt för Sverige utan sänker oss till en låg nivå, och denna låga nivå representeras av ministern. Det är inte värdigt.

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling, Malcolm Momodou Jallow och Karin Rågsjö (alla V).

Fru talman! Det här förslaget är i grunden Sverigedemokraternas förslag som ministern förvaltar. Rasism ligger i deras dna. Vi har fått en förflyttning i svensk politik och Tidöpartier som med tiden radikaliserats till den grad att de står här och försvarar denna rasism. Det är den förändring och förflyttning som har skett i svensk politik.

Det vi bevittnat den senaste tiden är en totalkrasch mellan regeringens och Sverigedemokraternas ideologiska rasism och invandrarmotstånd och verkligheten ute i landet. Det vill ministern inte prata om.

Man undrar ju ibland om regeringen har lämnat Stockholm någon gång. Människor som kommit till Sverige är avgörande för kommunernas omsorg och regionernas sjukvård. Det är därför de säger att alla behövs. Det är ett gemensamt samhällsbygge som alla behöver uppmuntra – inte uppmuntra att vissa ska lämna.

För de kommuner runt om i Sverige som protesterar mot detta handlar det inte bara om förslaget i sig. Det gäller hela det förpestade samhällsklimat som skapats av Tidöpartierna. Man skyller alla samhällsproblem på invandrare i stället för att ta ansvar för den skenande arbetslösheten, bostadsbristen eller kostnadschocken som har lagts i knät på hushållen. Man ägnar mer tid åt att försöka få ut människor från Sverige än åt att göra det bättre för människor som bor och lever i Sverige.

Det här handlar om kommuner som behöver stärkas. Det vi pratar om i dag är människor som varje dag levererar vård, omsorg och skola. Alla behövs mer än någonsin.

I stället för återvandringsbidrag behövs pengar för att stärka välfärden, pengar som gör skillnad på riktigt för människor där ute. Det är inte konstigt att det är just glesbygdskommunerna som har gått i täten för att säga nej till regeringens förslag om återvandringsbidrag. Det är de som konsekvent har missgynnats av den politik som förs och som nu måste riktas om.

Inte en enda gång får man en logisk förklaring från regeringen om denna prioritering, att kasta miljarder i sjön i stället för att använda dem till kommunerna där ute. Är det inte bättre att bara vika de pengarna till kommunerna och göra om och göra rätt? Svårare än så är det inte.

Ministern försöker bland annat hävda att detta bara skulle handla om att skicka ut exempelvis dem som är arbetslösa. Det är kanske det mest oansvariga i den här debatten jag har hört från regeringen, som har ökat arbetslösheten med 100 000 personer och låtit det skena iväg helt och hållet. Nu har man ett litet, fint och fiktivt återvandringsbidrag som man tar upp som en lösning.

Man kan inte sänka arbetslösheten genom att exportera arbetslösa. Andelen arbetslösa bestäms av efterfrågan i ekonomin, inte av befolkningens storlek. Det vore bra om någon från Tidöpartierna hade koll på arbetsmarknad eller ekonomi. Faktum är att det inte finns något orsakssamband mellan invandring och andelen arbetslösa i ett land. Däremot finns det ett tydligt orsakssamband mellan å ena sidan en regering som medvetet tvärnitat ekonomin och investeringarna och å andra sidan arbetslöshet. Där finns orsakssambandet. Ansvaret ligger helt och hållet på den här regeringen och på ministern, inte på invandrare.

Frågan är vad som är ett svar när operationssalar står tomma, hemtjänsten inte räcker till, vårdcentraler saknar personal och service försämras ännu mer. Vi behöver människor. Det kommunerna säger där ute i det som är verkligheten är att alla behövs. Det borde regeringen lyssna på.

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling, Malcolm Momodou Jallow och Karin Rågsjö (alla V).

Fru talman! När Vänsterpartiet förhandlar med en regering ser vi till att satsa på välfärden, på barnfamiljer, på hushållen och på vanligt folk. Vi ökar jämlikheten samtidigt som vi stärker välfärden och gör de investeringar som är nödvändiga för Sverige. Vi driver också igenom höjd pension, förbättringar i sjukförsäkringen, höjd a-kassa och många andra bra saker som människor runt om i landet uppskattar och förtjänar.

Men när Moderaterna och Sverigedemokraterna förhandlar ska hushållen, välfärden och barnfamiljer stå tillbaka. Det rullas ut nedskärningar över hela landet. Man lägger hela kostnadschocken i knät på hushållen, och man låter arbetslösheten skjuta i höjden. Det som händer där ute är att vanligt folk får stå tillbaka och leva i ekonomisk otrygghet samtidigt som levnadskostnaderna bara ökar.

Det man kommer med, som är Sverigedemokraternas största satsning i budgetförhandlingarna, är ett återvandringsbidrag på hela 1,4 miljarder första året – och sedan vill man utöka det. Regeringens egen utredare har sågat förslaget – det är meningslöst, kontraproduktivt och skadligt. Och så har vi en minister här som ska utföra något som ingen vill ha.

Kommun efter kommun säger: Tack, men nej tack! I detta nu har 172 kommuner sagt nej till att träffa regeringens samordnare kring återvandring, och fler väntas ge samma besked. En stor och klar majoritet av Kommunsverige är glasklar. De säger nej till det här. Även partikamrater till ministern säger nej till detta. Det har blivit ett kommunuppror, som Jokkmokk i norr dragit igång.

Budskapet är tydligt, fru talman. Framför allt glesbygdskommunerna vill ha kvar sina invånare oavsett var de kommer ifrån. Man gör inte skillnad på folk och folk i den egna kommunen. Man varken uppmuntrar eller uppmanar någon att lämna landet. Alla behövs. Man talar gott om sina invånare.

Jag tycker att det här har varit uppfriskande, för när hörde någon regeringen eller ministern säga ett gott ord om invandrare senast? I stället har vi levt med en ovärdig och förnedrande syndabockspolitik de senaste åren.

Men så ser inte verkligheten ut. Det som kallades flyktingkrisen 2015, som vi hörde ministern prata om tidigare, var inte en kris för Sverige. Vi klarade uppgiften. Vi har sedan dess fått in 400 000 utrikes födda på svensk arbetsmarknad. Vi har kortat tiden det tar för nyanlända att komma in på svensk arbetsmarknad från sju år till tre. Av de 35 000 ensamkommande flyktingbarn som kom då har åtta av tio jobb, vilket är fler än svenskfödda ungdomar i samma ålder.

Verkligheten där ute är att alla behövs. Mer än vartannat vårdbiträde i äldreomsorgen är utrikes född. De förtjänar respekt. Alla som håller uppe svensk välfärd förtjänar respekt och en politik som ser efter dem och som står på deras sida. Kommuner runt om i Sverige behöver sina invånare och kommer aldrig att medverka till en kampanj som splittrar samhället och får människor att känna sig oönskade.

Däremot finns det verkliga problem i de här kommunerna. De brottas varje dag med att få resurser och välfärd att gå ihop. De brottas med att de är för få. De brottas med att de lämnas efter av den här regeringen.

Därför har Vänsterpartiet också lagt fram ett utskottsinitiativ om att fördela om dessa 1,4 miljarder och i stället ge dem till glesbygdskommunerna så att vi faktiskt får en politik som ökar jämlikheten, håller ihop landet och stärker välfärden.

Det är akut och nödvändigt att styra om i den här budgeten, för det här är, som det har beskrivits tidigare, pengar kastade i sjön.

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling, Malcolm Momodou Jallow och Karin Rågsjö (alla V).

Fru talman! Jag tror att det kan vara bra för svenska folket att höra det här. Efter två omgångar har man inte kunnat ge svar på frågor över huvud taget. Det handlar om att förstå allvaret i detta. Ministern själv visar hur beroende han är av syndabockspolitiken och retoriken mot invandrare. Syndabockspolitiken räddar inte er från att lösa problemen med arbetslösheten, bostadsbristen, välfärden eller skolan.

Det är 100 000 fler arbetslösa under den här regeringen. Det är inget man i fyra minuter kan skylla på Vänsterpartiet. Det är ingenting man i fyra minuter kan skylla på invandrare. Regeringen har visat väldigt tydligt att de går till val på ett hat mot invandrare och på en syndabockspolitik. De flyr sitt ansvar för att helt och hållet ha struntat i arbetslösheten, bostadsbristen och välfärden och inte över huvud taget ha brytt sig om skolan. När det gäller ekonomin har de tvärnitat och totalt lagt i bromsen. Allting är dyrare. Det känner människor av. Då behöver migrationsministern syndabockspolitiken.

Jag tror inte att vi kommer längre än så. Men jag vill säga till ministern att jag, innan jag kom till riksdagen i morse, mötte flera medmänniskor här utanför som lämnade över namnlistor mot förslaget om att riva upp permanenta uppehållstillstånd. De har samlat ihop 66 406 underskrifter, och det här pågår fortfarande.

Jag skulle nu i debatten vilja lämna över dessa till migrationsministern. Jag hoppas att de ger förståelse för omfattningen men också för att människor där ute lever i rädsla och otrygghet. Det är något ministern kan göra något åt. Deras barn har också rätt till trygghet och framtid. Det är ett löfte som de har fått. Det behöver absolut inte brytas.

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling, Malcolm Momodou Jallow och Karin Rågsjö (alla V).

Fru talman! Jag vet inte om migrationsministern tycker att det är en finess att inte svara på frågor alls. Jag ställde exempelvis en fråga i slutet på mitt anförande: Varför ska man riva upp permanenta uppehållstillstånd över huvud taget? Men det svar jag fick handlade om att lägga om migrationspolitiken, och det påstods att jag inte hade läst utredningen.

Utredningen är väldigt tydlig med att det är mellan 98 000 och 180 000 personer som det handlar om. Det är människor som lever med osäkerhet. Man ska inte vifta bort allvaret i detta, som ministern här gör, utan att ens svara på frågor.

Permanenta uppehållstillstånd är en trygghet för människor som har etablerat sig och byggt sina liv här. De har redan fått ett juridiskt löfte, i en demokrati och rättsstat, om att få stanna här permanent. Nu vill regeringen rucka på detta.

Om detta är att lägga om migrationspolitiken säger det sig självt hur rättsvidrigt och godtyckligt det är. Det är inte värdigt en demokrati.

Det är vanliga familjer som riskerar att få sina liv sönderslagna från en dag till en annan när regeringen och Sverigedemokraterna deklarerar att de retroaktivt vill riva upp permanenta uppehållstillstånd. Det handlar om jobbarkompisar. Det är läkare, barnskötare och lastbilsmontörer som tvingas leva i oro för att inte få stanna i det här landet, där de har byggt en framtid. Det är barnens lekkompisar vars liv helt kastas om.

I stället för att se fram emot den första tappade tanden präglas barnen av föräldrarnas oro för ett liv i limbo, där man inte vet om familjen får stanna i Sverige eller inte. Att försöka tona ned allvaret i detta är allvarligare än själva frågan i sig.

Fru talman! Människor har byggt upp en tillvaro i trygghet, kanske fixat lägenhet och skaffat familj och barn. Varför vill då ministern förstöra deras liv? De har ju fått permanenta uppehållstillstånd. Vad är syftet? Det står ju redan klart att dessa människor vill bli medborgare. Vägen dit kan inte vara att riva deras trygghet. Vägen dit måste vara att sänka trösklarna och se till att de kan få medborgarskap. Man måste införa sådana system – i dag finns det ju trösklar för många när det gäller att bli medborgare.

De vill bli det, även efter mer än tio år i Sverige. Men som ministern förhoppningsvis känner till finns det hinder som gör att de inte kan bli medborgare.

Det denna regering gör är att slå in en kil mellan människor. I praktiken delar de in oss som bor i Sverige i olika grupper. Genom att säga att endast tidsbegränsade uppehållstillstånd ska beviljas och att retroaktivt riva upp permanenta uppehållstillstånd tänker regeringen skapa osäkerhet och oro hos en stor mängd människor. De humanitära konsekvenserna är väldigt grymma.

Fru talman! Sverige har gjort barnkonventionen till lag. Detta är inte att efterfölja den. Redan i dag är skyddet i utlänningslagen alldeles för svagt för barn. Det finns stora brister som har förvärrats under den här regeringen. Vi får kritik från FN:s barnrättskommitté när det gäller detta och hur vi hanterar barn i asylrättsprocessen. Kasta inte om detta nu när människor har fått permanenta uppehållstillstånd! Det förvärrar deras situation och påverkar deras utveckling, deras psykiska hälsa och deras möjlighet till integration. Detta är så långt ifrån barnets bästa som man kan komma.

Sverige ska inte vara ett land som kastar ut människor i otrygghet och osäkerhet. Jag tycker verkligen att svaret från ministern visar att det behövs en genomtänkt och solidarisk flyktingpolitik som tar avstamp i konventioner och deras andemening och också i de löften som Sverige har gett. Att få stanna här permanent ska vara permanent. Det är inget man bara river upp.

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling, Malcolm Momodou Jallow och Karin Rågsjö (alla V).

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Ett permanent uppehållstillstånd är inte bara ett juridiskt dokument. Det är ett löfte: Här får du avsluta din flykt – här är du trygg och får bygga ditt liv och din framtid. Nu vill regeringen riva upp tryggheten, och tusentals människor riskerar att kastas ut från Sverige. Människor känner sig otrygga, rädda och osäkra i detta nu på grund av denna regering. Det är därför jag kallat ministern till denna debatt.

Det här är inte vilket förslag som helst. Regeringen vill avskaffa permanenta uppehållstillstånd till förmån för en modell där enbart tidsbegränsade beviljas. Det är en riktigt usel idé och något som endast skapar osäkerhet och otrygghet.

Men än allvarligare är att regeringen också vill att redan beviljade permanenta uppehållstillstånd retroaktivt ska kunna omvandlas till tillfälliga, något som enligt regeringens egen utredning kan påverka mellan 98 000 och 180 000 personer, varav många med lång vistelsetid i Sverige – uppåt tio år eller mer.

Detta väcker en rad allvarliga frågor om rättssäkerhet och om respekten för grundläggande rättigheter. I ärlighetens namn strider det klart mot Sveriges rättsstatliga principer när regeringen vill dra tillbaka gynnande förvaltningsbeslut och ompröva beslut till människors nackdel. Något sådant har inte ens i en demokrati att göra. Det är både rättsvidrigt och godtyckligt. Vi har ju rättsstatliga principer i en demokrati inte minst för att skydda individer mot statens maktutövning. Detta viftar ministern bort lite i sitt svar.

I svaret försöker ministern tona ned allvaret i detta genom att säga att syftet är att få dem som berörs att vilja bli svenska medborgare i större utsträckning. Men – ursäkta, fru talman – detta visar på en låg kunskapsnivå och erfarenhet från migrationsministerns sida gällande människor som kommit till vårt land.

Jag har känt flyktingar i hela mitt liv och arbetat med flyktingar hela mitt vuxna liv, och jag kan säga att jag aldrig någonsin har träffat någon som har permanent uppehållstillstånd som inte vill bli svensk medborgare. Problemet är inte att de inte vill bli medborgare. Problemet är att det finns trösklar. Oavsett hur mycket rätt och riktigt de gör vill regeringen nu göra det ännu svårare.

Vem är det ministern känner som inte vill bli medborgare? Hade han känt någon hade han vetat att det finns tydliga inbyggda problem bortom individens kontroll, som att styrka identitet eller födelsedatum, att man kommer från länder med kollapsade förvaltningssystem och så vidare. Hur ska äldre, sjuka och funktionsnedsatta, som i större utsträckning har svårare att kvalificera sig för medborgarskap, klara sig med regeringens nya krav? Ska de utvisas, trots att de har gjort allting rätt och riktigt och har permanenta uppehållstillstånd sedan flera år tillbaka? Ska deras rätt att vistas i Sverige upphöra?

Fru talman! Om regeringen menar allvar med att de vill att denna målgrupp ska bli medborgare kan de gå fram med förslag utan att behöva riva upp permanenta uppehållstillstånd. I stället för att göra detta och röja undan de hinder som finns vill regeringen gå fram med ännu fler krav och hinder när det gäller medborgarskap. Hur ska man då över huvud taget känna sig trygg och säker även om man har fått löfte om att stanna?

Detta är en av de starkaste inskränkningarna av den enskildes integritet. Det är också ett direkt hot mot rättssäkerheten om regeringen går vidare med ett sådant här förslag. Jag tror inte att någon känner sig tryggare eller säkrare av ministerns svar.

Om syftet är att fler ska bli medborgare, varför ordnar inte ministern det på ett rättssäkert sätt? Varför vill man då riva upp permanenta uppehållstillstånd?

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling, Malcolm Momodou Jallow och Karin Rågsjö (alla V).

Fru talman! Ledamoten Resare behövde tre minuter för att komma till sakfrågan. Jag går direkt på.

I propositionen föreslår regeringen de lagändringar som behövs för att anpassa svensk rätt till EU:s gemensamma informationssystem för utbyte av data mellan medlemsländerna. Förslagen handlar om att det ska tydliggöras i vilka situationer man är skyldig att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck, om att fotografi och fingeravtryck ska införas i ärenden om nationell visering samt om hur personuppgifterna ska behandlas och hur regelverket ska förhålla sig till annan reglering.

Det har kommit en del kritik mot förslagen. Centralt i den samlade kritiken är det som framförs av Uppsala universitet om att det vid anpassning av svensk rätt till en EU-förordning är viktigt att inte överimplementera utan i stället följa EU-rätten. Regeringen föreslår att åldersgränsen för att ta biometriska uppgifter i flera fall ska sänkas från nuvarande tolv år till sex år. Förslagen följer inte EU-ändringen, utan de är exempel på den typ av överimplementering som beskrivits i remissvar och som fått kritik från bland annat Barnombudsmannen för bristande bakomliggande analys och motivering av en så pass långtgående lagändring. Ska vi vara ärliga är analysen i samband med denna ändring mer eller mindre obefintlig i propositionen.

Vi i Vänsterpartiet delar den bedömningen och reserverar oss mot att sänka åldersgränsen för fingeravtryck till sex år. Jag yrkar bifall till reservation 1 i betänkandet.

Det finns ingen anledning att överimplementera EU-lagen och dra ned åldersgränsen för fingeravtryck från tolv till sex år. Vi är kritiska till regeringen, som inte ställer några som helst grundläggande krav på rättssäkerhet, proportionalitet eller skydd för barnets integritet i frågan. Inget av detta är analyserat eller motiverat. Det finns inte alls några starka skäl för förändringen, och man har heller inte återkommit med motivering eller analys. Därför reserverar vi oss.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)