Fru talman! Tony Haddou har frågat mig hur jag motiverar satsningen på återvandringsbidrag mot bakgrund av att det finns andra behov, exempelvis i glesbygdskommunerna.

Frivillig återvandring skapar en möjlighet till en nystart i livet. Det kan handla om personer som av olika skäl inte har funnit sin plats i Sverige, eller som har befunnit sig i långvarigt utanförskap, och som vill återetablera sig i sitt ursprungsland eller ett annat land där de har rätt att bosätta sig. Det handlar alltså om att ge människor en chans till att skapa sig en bättre tillvaro – på deras egna villkor. Det ekonomiska bidraget vid frivillig återvandring har funnits i Sverige sedan 1984. För att underlätta för dem som vill återvandra har regeringen beslutat att kraftigt höja bidraget från och med den 1 januari 2026. Bidraget kan uppgå till maximalt 350 000 kronor per vuxen, 25 000 kronor per barn, 500 000 kronor för makar eller sambor och upp till 600 000 kronor per hushåll.

Det är viktigt att understryka att detta stöd är frivilligt och riktar sig till personer med uppehållstillstånd som själva önskar återvandra. Det är inte ett tvång, utan en möjlighet. Regeringen har också vidtagit flera åtgärder, bland annat genom att ge Migrationsverket fler verktyg, för att minska riskerna för fusk, missbruk och felaktiga utbetalningar av bidraget.

Regeringen bedömer att ett höjt bidrag kan öka incitamenten för frivillig återvandring och bidra till att minska antalet människor som lever i utanförskap och de följder ett sådant utanförskap får för det svenska samhället och för individen.

Avslutningsvis vill jag understryka att regeringens satsningar på återvandring inte sker på bekostnad av glesbygdskommunerna. Glesbygdens behov är viktiga och hanteras inom ramen för andra politikområden, såsom regional utveckling, utbildning och välfärd.

Fru talman! Jag kommer från Malmö, en av världens mest internationella städer, en stad där 184 nationaliteter delar samma gator, skolor och arbetsplatser, en stad som gång på gång visar det forskningen har varit enig om i decennier. Malmö är en stad där människor från Kabul, Lagos, Banjul, Köpenhamn och Oslo stiger upp i gryningen för att hålla välfärden vid liv.

Mångfald är inte ett problem utan en resurs. Det vet OECD, EU-kommissionen, FN:s utvecklingsorgan, ILO, Unesco och alla de andra stora institutionerna som faktiskt tittar på verkligheten i stället för att jaga röster utifrån rädsla.

Jag står här som en del av den verkligheten. Jag är född i Gambia och hemma i Sverige, en av alla de tusentals som varje dag går till jobbet för att hålla Sverige igång. Vi är sjuksköterskorna som räddar liv. Vi är lärarna som lyfter barn. Vi är undersköterskorna som bär äldreomsorgen. Vi är tränaren och förebilden i barnens basketlag. Vi är entreprenörerna som skapar nya företag. Vi är lokalvårdarna som håller sjukhusen rena. Vi är politiska samhällsbärare och skattebetalare.

Vi är Sverige på riktigt, i handling och inte bara i ord. Vi är människor som har kommit hit med drömmar men också med ansvar och som har burit mer än vad något samhälle någonsin haft rätt att kräva.

Fru talman! Det är just oss som den här regeringen, styrd av Sverigedemokraternas blåbruna penna, nu vill betala för att vi ska lämna Sverige. De vill betala oss för att lämna landet som vi har byggt, lämna hemmet där våra barn är födda och lämna en framtid som vi själva har varit med och skapat.

Man lägger 1,4 miljarder kronor av våra skattepengar på ett återvandringsbidrag som ingen kommun har bett om och som inga expertstudier eller seriösa ekonomer kan försvara. Det är en politik som i grund och botten bygger på tanken att Sverige skulle bli bättre om människor som ser ut som jag inte fanns här.

Fru talman! Låt oss tala klarspråk: Det här är inte ekonomisk politik och inte heller integrationspolitik. Det här är rå och explicit rasism, rakt ur Sverigedemokraternas våta dröm om ett Sverige utan oss. Det här är en politik byggd på fantasin att landet skulle bli bättre om människor som jag inte längre fanns här. Men vi åker ingenstans. Vi lämnar inte landet.

Även om Johan Forssell, Tidöregeringen och SD vill skicka ut oss är det inte vad kommunerna och svenska folket vill. Sveriges kommuner säger samma sak: Vi vill ha kvar våra invånare. Vi behöver dem. Utan dem stannar Sverige. Regeringens egen utredare varnar dessutom tydligt och menar att förslaget är riskabelt och bör undvikas eftersom det kommer att orsaka stor samhällsskada.

Vad gör då regeringen? De kör över sina experter, kommunerna och verkligheten. Varför? Jo, för att de är låsta i ett ideologiskt, rasistiskt projekt som har ett enda syfte: att få bort alla som inte tillhör majoritetssamhället ur Sverige.

Fru talman! Det är inte bara kortsiktigt och ansvarslöst, utan det är skamligt. Sverige förtjänar mycket bättre. OECD:s senaste rapport visar att Sverige redan går mot en demografisk kris med färre som arbetar och fler som behöver omsorg. Det sista Sverige behöver är med andra ord att förlora arbetskraft.

Ändå vill regeringen lägga 1,4 miljarder på att driva ut dem som håller landet igång. Det är inte bara omoraliskt, utan det är samhällsekonomiskt vansinne. Hur kan Johan Forssell motivera att hans regering lägger över 1 miljard på att bli av med människor samtidigt som skolor går på knäna, vården blöder, tryggheten urholkas och äldreomsorgen skriker efter personal och vi dessutom har bostadsbrist?

Fru talman! Detta är en politik som inte bygger ett land utan monterar ned det.

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling (V).

Fru talman! ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Fru talman! Det sa Per Albin Hansson i riksdagen för nästan 100 år sedan. Med detta som ledstjärna blev Sverige ett av de rikaste och mest jämlika länderna i hela världen.

Om Sverige är ett hem är statsledningen att likna vid svenska folkets föräldrar. I främsta ledet står regeringen och dess ministrar. Alla vi som är föräldrar vet vilket ansvar det innebär. Det är därför det är så olyckligt att Sverige har en regering och en minister som grovt missköter sitt ansvar i både ord och handling – och då är ändå just den här ministern känd för sitt tal om föräldraansvar.

Sverige har stora bekymmer. Arbetslösheten är katastrofalt hög. Hushållens kostnader skenar. Det är kostnader som ökar eftersom hyresvärdar, banker och livsmedelsföretag passar på att göra enorma vinster i krisens spår. Sverige är i dag, 100 år efter Per Albin Hanssons tal om folkhemmet, det land inom OECD där ojämlikheten ökar snabbast. Regeringen blundar, håller för näsan, slår ihop hälarna och önskar att saker och ting ska lösa sig. När önskningarna inte går i uppfyllelse är det enligt regeringen invandrarnas fel.

Det är alltid någon annans fel. Invandrare är den här regeringens styvbarn. Men det är sällan invandrarna som är ägare till de stora livsmedelskedjorna. Det är inte invandrare som är kända för att vara stora fastighetsägare, och det är inte invandrare som äger de stora bankerna. Det är Ica-direktören som höjer matpriserna. Hyrorna höjs av direktören för fastighetsbolaget, och räntorna för bolånen höjs av direktörerna för bankerna. Men dem vill regeringen inte göra något åt.

De besuttna och starka trycker ned och plundrar de fattiga och svaga, men regeringen skyller på invandrarna. Fördomsfulla åsikter och framför allt främlingsfientliga åsikter är som bekant tyvärr ärftliga. Det föräldrar säger vid köksbordet har en tendens att fästa sig hos barnen, ta skruv och bli värre. Barn tenderar att ta vuxnas och framför allt sina föräldrars åsikter och göra dem ännu mer extrema. Det är inte bara ansvarslöst, fru talman. Det är rent av avskyvärt.

Här har vi en regering som i stället för att lösa familjernas problem skyller på styvbarnen. Nu försöker regeringen, likt den elaka styvmodern i sagan om Hans och Greta, övertala fadern om att det är bäst att göra sig av med barnen. Tur är det väl då att det finns kommuner som inte gör skillnad på kelgrisar och styvbarn och som försöker göra vad de kan för att alla ska kunna rota sig i samhället.

För att vi tillsammans ska kunna bli det goda hemmet behöver regeringen ta sitt ansvar. Varför vill inte den här ministern ta sitt föräldraansvar?

(Applåder)

I detta anförande instämde Malcolm Momodou Jallow och Karin Rågsjö (båda V).

Fru talman! Det här förslaget är i grunden Sverigedemokraternas förslag som ministern förvaltar. Rasism ligger i deras dna. Vi har fått en förflyttning i svensk politik och Tidöpartier som med tiden radikaliserats till den grad att de står här och försvarar denna rasism. Det är den förändring och förflyttning som har skett i svensk politik.

Det vi bevittnat den senaste tiden är en totalkrasch mellan regeringens och Sverigedemokraternas ideologiska rasism och invandrarmotstånd och verkligheten ute i landet. Det vill ministern inte prata om.

Man undrar ju ibland om regeringen har lämnat Stockholm någon gång. Människor som kommit till Sverige är avgörande för kommunernas omsorg och regionernas sjukvård. Det är därför de säger att alla behövs. Det är ett gemensamt samhällsbygge som alla behöver uppmuntra – inte uppmuntra att vissa ska lämna.

För de kommuner runt om i Sverige som protesterar mot detta handlar det inte bara om förslaget i sig. Det gäller hela det förpestade samhällsklimat som skapats av Tidöpartierna. Man skyller alla samhällsproblem på invandrare i stället för att ta ansvar för den skenande arbetslösheten, bostadsbristen eller kostnadschocken som har lagts i knät på hushållen. Man ägnar mer tid åt att försöka få ut människor från Sverige än åt att göra det bättre för människor som bor och lever i Sverige.

Det här handlar om kommuner som behöver stärkas. Det vi pratar om i dag är människor som varje dag levererar vård, omsorg och skola. Alla behövs mer än någonsin.

I stället för återvandringsbidrag behövs pengar för att stärka välfärden, pengar som gör skillnad på riktigt för människor där ute. Det är inte konstigt att det är just glesbygdskommunerna som har gått i täten för att säga nej till regeringens förslag om återvandringsbidrag. Det är de som konsekvent har missgynnats av den politik som förs och som nu måste riktas om.

Inte en enda gång får man en logisk förklaring från regeringen om denna prioritering, att kasta miljarder i sjön i stället för att använda dem till kommunerna där ute. Är det inte bättre att bara vika de pengarna till kommunerna och göra om och göra rätt? Svårare än så är det inte.

Ministern försöker bland annat hävda att detta bara skulle handla om att skicka ut exempelvis dem som är arbetslösa. Det är kanske det mest oansvariga i den här debatten jag har hört från regeringen, som har ökat arbetslösheten med 100 000 personer och låtit det skena iväg helt och hållet. Nu har man ett litet, fint och fiktivt återvandringsbidrag som man tar upp som en lösning.

Man kan inte sänka arbetslösheten genom att exportera arbetslösa. Andelen arbetslösa bestäms av efterfrågan i ekonomin, inte av befolkningens storlek. Det vore bra om någon från Tidöpartierna hade koll på arbetsmarknad eller ekonomi. Faktum är att det inte finns något orsakssamband mellan invandring och andelen arbetslösa i ett land. Däremot finns det ett tydligt orsakssamband mellan å ena sidan en regering som medvetet tvärnitat ekonomin och investeringarna och å andra sidan arbetslöshet. Där finns orsakssambandet. Ansvaret ligger helt och hållet på den här regeringen och på ministern, inte på invandrare.

Frågan är vad som är ett svar när operationssalar står tomma, hemtjänsten inte räcker till, vårdcentraler saknar personal och service försämras ännu mer. Vi behöver människor. Det kommunerna säger där ute i det som är verkligheten är att alla behövs. Det borde regeringen lyssna på.

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling, Malcolm Momodou Jallow och Karin Rågsjö (alla V).

Fru talman och statsrådet! Motståndet mot att träffa regeringens samordnare är minst sagt kompakt. En kartläggning som SVT Nyheter Norrbotten har gjort visar att det finns ett stort motstånd i just Norrbotten mot att samarbeta om frivillig återvandring. Utöver Jokkmokk säger bland annat Boden, Kiruna, Gällivare, Överkalix, Pajala, Arvidsjaur, Arjeplog, Luleå, Kalix och fler nej till dialog med hänvisning till att de har ett starkt intresse av att behålla sina invånare.

Överkalix skriver bland annat att deras kommun inte skulle fungera om de inte hade människor som är födda i andra länder som jobbar i kommunen. ”Våra äldre och barn skulle få svälta, våra äldre skulle sakna omvårdnad på våra boenden och i hemtjänsten, många affärer skulle få stänga eller radikalt minska öppettiderna, vår besöksnäring skulle begränsas”, säger Niclas Hökfors, socialdemokratiskt kommunalråd i Överkalix. Kollen på glesbygden kan alltså sägas vara minimal i regeringen.

Många av Västerbottens kommuner tackar också nej till regeringens inbjudan om dialog. Vi behöver fler i kommunen, och då blir det kontraproduktivt om man ska jobba för att människor ska dra härifrån, säger Roland Sjögren, kristdemokratiskt kommunalråd i Lycksele.

I Malå säger Cecilia Festin Stenlund, som är liberalt kommunalråd: Vi är inte intresserade av den här dialogen. Vårt största problem är att vi har för få invånare. Det är ett hot mot välfärden. Vi behöver fler människor, alla vi kan få, och hade tvärtom velat få fler invandrare under ordnade former.

Hur kunde ni landa så snett i den här frågan, Johan Forssell? Och varför satsar ni så ensidigt på signalpolitik i stället för på riktig politik?

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling (V).

Fru talman! Jag ska börja med att ge mina vänner i Vänsterpartiet rätt i en sak: Jag tror att det är allvarligt om man förpestar samhällsdebatten. Jag tycker att interpellanten med flera ska fundera på hur de själva agerar i denna situation och om de bidrar till ett bättre eller sämre samhällsklimat. Om man som Vänsterpartiet avfärdar en reform som en majoritet av de utrikes födda i Sverige ser positivt på som rasism, bidrar man då till ett bättre eller sämre samhällsklimat? Jag fick också höra att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är rasism, så jag får säga att Vänsterpartiet har en ganska låg tröskel för vad som är rasism. Detta är Vänsterpartiets politik. Jag behöver inte kommentera detta ytterligare, för det är redan så snurrigt.

Låt mig dock korrigera ett sakfel. Det är ingen som skickas ut. Har Vänsterpartiets riksdagsledamöter ens läst förslaget? Det är ingen som skickas ut. Det finns inget tvång i detta. Det är allvarligt att riksdagsledamöter i denna kammare skrämmer upp människor i onödan. Det finns inget tvång, och det är ingen som skickas någonstans. Detta är frivilligt. Men längtan att piska upp en hatstämning är så stark bland Vänsterpartiets riksdagsledamöter att fakta inte spelar någon roll. Detta frivilliga stöd har funnits under rödgröna regeringar med stöd av Vänsterpartiet sedan 1984. Vänsterpartiet har stött rödgröna regeringar som har haft ett återvandringsbidrag. Så ser fakta ut.

Fru talman! Det ropas efter forskning. Jag återkommer hela tiden till att väldigt många människor som är födda i andra länder gör viktiga insatser på svensk arbetsmarknad. Jag reser varje vecka, och senast förra veckan var jag i Helsingborg och talade med väldigt många. Det är otvivelaktigt så att de gör stora insatser, och tack vare deras arbete är Sverige ett bättre land. Men vi kan inte blunda för de stora integrationsproblemen. Malmö nämndes av en vänsterpartist som ett positivt föregångsexempel. Låt mig bara påpeka att Malmö har Sveriges näst högsta arbetslöshet. Ser Vänsterpartiet det? Det är också ett faktum att två tredjedelar av alla långtidsarbetslösa i dag är utrikes födda. Ser Vänsterpartiet det? Ser Vänsterpartiet alla barn som växer upp i familjer där mamma och pappa inte går till jobbet? Ser Vänsterpartiet det utanförskap och den segregation som biter sig fast som en följd av en kravlös migrationspolitik, som vi fortfarande jobbar med konsekvenserna av?

I detta läge vill Vänsterpartiet återgå till precis samma kravlösa migrationspolitik som ledde Sverige rakt in i flyktingkrisen. Under debatten har jag dock fått höra att det inte var någon kris. Det kanske förklarar varför vi tycker så olika. Vänsterpartiet vill gå tillbaka till den situation vi hade 2015, med 163 000 människor, och ha det så år efter år. Låt mig påpeka att det kommer att leda till en situation med ännu mer utanförskap, ännu mer segregation, ännu mer otrygghet och ännu mer polarisering. Ännu fler barn kommer att växa upp utan framtidshopp och drömmar. Men så kommer det inte att bli så länge vi moderater får bestämma, för det är inte en ansvarsfull politik.

Jag noterar dock att Vänsterpartiet tycker annorlunda, och om oturen är framme blir kanske någon av vänsterpartisterna här i salen migrationsminister efter valet i en regering ledd av Magdalena Andersson. Då kommer Vänsterpartiets politik att genomföras – till väldigt stora kostnader för väldigt många människor i vårt fantastiska land.

Fru talman! Det blir ärligt talat lite löjligt att höra vänsterpartister tala om en låg nivå i debatten när de kallar ett återvandringsbidrag som har funnits sedan 1984 rasism. Det infördes ju av Olof Palme och har funnits under flera regeringar som Vänsterpartiet har stött. Dessutom är återvändande en mänsklig rättighet, enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det här blir lite löjligt, fru talman.

Väldigt många människor som har kommit till Sverige de senaste åren gör otroligt viktiga insatser. Jag återkommer till det hela tiden. De arbetar i hemtjänst eller skola, hos polis eller i försvaret – eller som entreprenörer, som jag nu reser runt och träffar. De gör Sverige bättre. Men vi kan inte blunda för följderna av en kravlös och misslyckad migrations- och integrationspolitik. Vi ser följderna hela tiden, till exempel i Malmö, som nämndes som ett positivt exempel. Malmö har landets näst högsta arbetslöshet. Vi kan inte heller blunda för det faktum att två tredjedelar av dagens långtidsarbetslösa är utrikes födda. Så ser Sverige ut. Jag noterar att Vänsterpartiet inte har nåtts av denna kunskap, men jag är helt övertygad om att svenska folket har nåtts av den.

Vänsterpartiet vill gå tillbaka till en politik som ledde Sverige rakt in i flyktingkrisen 2015 och som skapade ett stort utanförskap och enorma problem för väldigt många människor, inte minst barn, genom segregation, otrygghet, arbetslöshet, parallellsamhällen och en känsla av vi och dom.

Men denna politik ska vi aldrig återvända till, utan vi ska bygga ett land med möjligheter för fler att komma in på den svenska arbetsmarknaden och att lära sig svenska språket. Det ska vara tydligt vilka möjligheter som finns i Sverige men också vilka krav vi ställer i vår svenska samhällsgemenskap.

Här står två tydliga alternativ mot varandra: vår politik eller en återgång till flyktingkrisen 2015 regisserad av Vänsterpartiet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.