Tony Haddou

Fru talman! Jag tror att vi kommer till kärnan av Sverigedemokraternas politik här när det kommer till brottsutvisningar. Vilket antidemokratiskt parti de är! Grunden för utvisning vid brott och så vidare hanteras av rättsstaten och oberoende domstolar. Men det är kärnan hos Sverigedemokraterna, helt enkelt.

Vi har oberoende domstolar som följer den lagstiftning som finns. Jag står inte här som politiker och tycker allt möjligt om hur människor ska lagföras och så vidare, utan det finns en lagstiftning. Jag vet att Sverigedemokraterna vill ha en annan. I dag kan man utvisa brottslingar. Jag förstår också att Sverigedemokraterna har ett starkt intresse av att rucka på oberoende domstolar. Det förstår jag verkligen.

Jag fick till svar här att Sverigedemokraterna gör något åt den kostnadschock som människor står inför, och exempelvis bränslepriser togs upp. Men vad gör sänkta bränslepriser för människor som har blivit av med jobbet och som inte längre har ett jobb att köra till på grund av Sverigedemokraternas politik?

Sverigedemokraterna har år efter år skitit fullständigt i människor under budgetförhandlingarna. Det är 100 000 fler arbetslösa under den här regeringen. Vad gör sänkta bränslepriser för människor som tvingas sälja bilen därför att Sverigedemokraterna sänker akassan och försämrar aktivitetsstödet? Vad gör det för dessa människor?

Fru talman! Sverigedemokraterna har lämnat människor därhän under budgetförhandlingarna. Jag ska helt ärligt säga att politik handlar om prioriteringar, och Sverigedemokraterna lade exempelvis 1,4 miljarder kronor på ett återvandringsbidrag nästa år. Det är pengar i sjön som ingen vill ha och där kommun efter kommun har sagt tack, men nej tack.

Förklara för alla arbetare varför de 1,4 miljarderna inte ska gå till dem!

(Applåder)

Fru talman! Vi har ju en ganska robust lagstiftning mot brottslingar i Sverige och i den här rättsstaten. Begår man något brottsligt, som våldtäkt, förnedring, rån och så vidare, ska man lagföras, tycker jag. Jag tycker inte att det är något större case än så. Jag tycker att det är viktigt att människor som begår brott lagförs i den rättsordning vi har. Jag pekar inte ut invandrare som brottslingar, bara. Jag tycker att det är väldigt fel och djupt rasistiskt, och det säger väl något om Sverigedemokraterna och deras rötter att detta fortfarande hänger kvar, helt enkelt. Jag tycker att det är djupt beklagligt.

Jag fick frågan hur Vänsterpartiet ser på integrationen. Jag pratade precis i nästan åtta minuter och lade större delen av tiden på vad vi vill göra. Vi har en budget som vi ser som en helhet, som vi också har skrivit i betänkandet, där vi framför allt har investeringar som det centrala. Vi vill investera i människor och samhället, helt enkelt.

Det handlar framför allt om att göra de samhällsinvesteringar som måste göras, också för att skapa jobb. Bostäder måste byggas, och räls måste läggas. Många människor behöver därför finnas i vår välfärd. Vi behöver rusta upp Sverige, och det gör vi med kraftfulla investeringar och genom att se till att människor därigenom kommer in i arbete.

Men det behövs också väldigt mycket utbildning, vilket släpar efter. Vi behöver utbilda, investera och se till att vi skapar jobb.

Problemet med allt detta är att Sverigedemokraterna förhåller sig hundra procent passivt inför det jag pratade om, att rusta upp Sverige – inte en enda arbetsmarknadsåtgärd eller integrationspolitisk åtgärd. De sa väldigt tydligt att de ändå inte vill ha integration; ledamoten pratar om anpassning.

Så jag vet inte – jag kan väl ställa en motfråga. Under den här perioden, när Sverigedemokraterna har budgetförhandlat, varför har man inte skyddat hushållen? Varför har man inte höjt ersättningar och barnbidrag? Varför har man inte pressat ned matpriserna? Varför slopade man inte karensen? Varför investerar man oss inte bort från arbetslösheten? Varför har man inte rustat upp Sverige? Vi gör det som krävs.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag integration med en regering som med all tydlighet politiskt, ekonomiskt och institutionellt visat att de inte vill ha integration. De går fram med förslag om att riva permanenta uppehållstillstånd retroaktivt. Det är något som deras egen utredning visar kan påverka mellan 98 000 och 180 000 personer, varav många med lång vistelsetid i Sverige – uppåt tio år eller mer. Det är fråga om människor med djup förankring i Sverige. Med ena handen pratar de om att göra rätt för sig, och med andra handen avskaffar de spårbytet retroaktivt och höjer lönegolvet för att kunna utvisa väl etablerade och fastanställda arbetare runt om i landet.

Många arbetar inom bristyrken, har lärt sig språket, betalar skatt, bidrar till välfärden och har skött sig och gjort allt rätt och riktigt. Deras barn går i skolan, och de har levt hela sina liv här. På vilket sätt Sverige blir en bättre plats av att dessa människor utvisas tror jag ingen från regeringen kan förklara. Arin Karapet gjorde något slags försök, men det blev magplask. Och han har lämnat salen.

Det är uppenbart skillnad på politik och prioriteringar. När Vänsterpartiet budgetförhandlar med regeringen ser vi till att satsa på välfärden, hushållen och vanligt folk. Vi stärker jämlikheten samtidigt som vi stärker välfärden. Vi driver igenom höjda pensioner, förbättringar i sjukförsäkringar, stärker akassan, föreslår gratis medicin för äldre och många andra bra saker.

När Sverigedemokraterna budgetförhandlar ska välfärden stå tillbaka. De rullar ut nedskärningar över hela landet. Hushållen, barnfamiljer och pensionärer ska stå tillbaka, trots att levnadskostnaderna ökar. Investeringar läggs på is i en tid då arbetslösheten är rekordhög och lämnas helt utan åtgärder. Akassan försämras, och ersättningarna för arbetslösa sänks. Den orättvisa karensen ligger kvar, och mediciner har de aktivt gjort dyrare.

Man har inte skyddat hushållen under kostnadschocker, utan det var viktigt för Sverigedemokraterna att sätta stopp för höjt barnbidrag i budgetförhandlingarna för att i stället prioritera ett återvandringsbidrag som nästan alla kommuner protesterar mot och som ingen tycks vilja ha. Kommuner över hela Sverige vill ha kvar sina invånare, oavsett varifrån de kommer. Man gör inte skillnad på folk och folk i den egna kommunen. Man varken uppmuntrar eller uppmanar någon att lämna landet. Alla behövs, och man talar gott om sina invånare.

Fru talman! Det här har varit uppfriskande. När hörde man någon från regeringen säga ett gott ord om invandrare senast?

I stället har vi levt med en ovärdig och förnedrande syndabockspolitik de senaste åren. Jag tycker att inledningsanförandet i den här debatten visade väldigt tydligt på detta.

Vi har från den här regeringen ständigt fått höra att invandring är ett problem, men det stämmer inte. De senaste tio åren har vi fått in 400 000 utrikes födda på svensk arbetsmarknad. Vi har kortat den tid det tar för nyanlända att komma in på svensk arbetsmarknad från sju till tre år. Bland de 35 000 ensamkommande flyktingbarn som kommit har åtta av tio jobb, vilket är fler än bland svenskfödda ungdomar i samma ålder, oftast inom välfärd och omsorg. Det här passar inte riktigt regeringens flyktingpolitiska agenda; de måste ha någon att skylla samhällsproblem på. Detta tycker jag är cyniskt och beklagligt, och det gör någonting med vårt samhälle.

Men verkligheten där ute är att alla behövs. Varannan undersköterska och vartannat vårdbiträde i äldreomsorgen är född utomlands. Trots detta är det oftast knäpptyst från regeringspartierna om vilka människor som bär upp svensk välfärd. De förtjänar respekt. Alla som håller uppe svensk välfärd förtjänar respekt och en politik som ser efter dem och som står på deras sida.

Men i stället möts vi varje dag av nya reportage om liv och drömmar som krossas framför ögonen på oss. Det handlar om människor med djup förankring i Sverige. Barn som är födda här och ungdomar som har vuxit upp här utvisas till länder som de inte har någon anknytning till och inte ens har varit i. De kan inte heller förstå språket. Föräldrar som arbetar inom vård och omsorg eller andra bristyrken utvisas. Det handlar om familjevänner, kollegor, barnens klasskompisar och fotbolls- eller baskettränaren. De är etablerade som alla andra och har gjort allting rätt och riktigt.

Exakt ingenting blir bättre av den politik som den här regeringen driver, varken för individerna eller för samhället, som den här regeringen bit för bit trasar sönder. Det gör något med barn och unga och med lokalsamhällen när man i skolor runt om i landet gång på gång har en klasskompis som ska utvisas.

Fru talman! Jag tror att många som lyssnar på debatten kan hålla med mig om att Sverige är skörare än på mycket länge. Människor lämnas vind för våg. De får hantera den ekonomiska krisen själva. Kostnadschocker gör att föräldrar får välja mellan att betala hyra och att sätta mat på bordet. Välfärden går sönder, inte för att det måste vara så utan för att regeringen har prioriterat och bestämt att det ska vara så.

Detta är väldigt cyniskt, för nyckeln till integration och framgång för Sverige har aldrig varit försämringar, nedskärningar och sämre villkor. Vår styrka i Sverige har varit att investera i samhället och i varandra – i välfärd, utbildning, bostäder, hälsa och jämlikhet. Det är så Sverige utvecklas, och det är så Sverige växer. Det har hela vår moderna historia bevisat. Tidigare generationer fick bättre utbildning och bättre jobb samtidigt som vi blev fler. Detta var möjligt tack vare långsiktigt lönsamma investeringar. Det går att bygga ett rymligare och starkare Sverige genom att investera i samhället och människorna i det. Det är det effektivaste och viktigaste vi kan göra.

Det är val nästa år, och detta är just den inriktning Sverige behöver – ett tryggare och starkare Sverige som inte lämnar någon på efterkälken. Regeringen föreslår nu skattesänkningar med över 50 miljarder för 2026, och fördelningsprofilen ser ut som vanligt: pengar till de allra rikaste.

I Vänsterpartiets budgetalternativ finns en helt annan inriktning, med andra prioriteringar än dem som den sittande regeringen och Sverigedemokraterna gjort under mandatperioden. Då hade vi kunnat skydda välfärden, sjukvården, hushållen, barnfamiljer, ensamstående och pensionärer. Vi hade bättre kunnat skydda den som blir sjuk eller arbetslös. Vi behöver investeringar i samhället, för hushållen, i jobben, i bostäder med rimliga hyror och i klimatomställning. Vi behöver stärka våra välfärds- och trygghetssystem. Då måste också de rika börja bidra så att vi kan börja omfördela solidariskt mellan arbetande och arbetslösa, mellan friska och sjuka och inte minst mellan dem som lever i överflöd och dem som lever på marginalen.

Fru talman! Det ger en djup besvikelse att lyssna till det här svaret från Arin Karapet. Det här är trots allt människor som har gjort allt riktigt. De arbetar, försörjer sig och har lärt sig språket. De arbetar många gånger inom bristyrken och bär upp välfärden i Sverige. De betalar skatt och sköter sig. Det här är svaret de får medan de får ett utvisningsbeslut.

Det som är mest cyniskt och provocerande här – och det hoppas jag att Moderaterna lyssnar ordentligt på nu – är att det ju var ni som införde detta system. Problemet är ju att man har infört ett system och lurat de här människorna. Sedan drar man tillbaka detta och underkänner sin egen politik – att man inte har satt ned foten och så vidare.

Det är dock helt rimligt att man är kvar på arbetsmarknaden om man har kommit till Sverige och etablerat sig och börjat arbeta. Det är helt obegripligt att ledamoten försvarar ett system där man retroaktivt lagstiftar på detta sätt. Det handlar om människor som kom för kanske åtta år sedan och har arbetat här i mer än åtta år – till och med när de var asylsökande – och har etablerat sig. Barnen går i skola, och barn föds här. De spelar i det lokala fotbollslaget och har kanske köpt lägenhet. De lever hela sina liv här. Och så genomför man en retroaktiv lagstiftning och säger: Hördu du! Det där du fick rätt till för några år sedan känner vi just nu inte längre gäller.

Jag tycker att det är ett cyniskt sätt och en nedvärderande syn att behandla människor på det sättet. Nu gör man samma sak när man går vidare med att försöka riva upp permanenta uppehållstillstånd för människor. Det handlar om uppemot 200 000 människor som riskerar att få sina permanenta uppehållstillstånd rivna. Man har fått ett juridiskt dokument i en rättsstat och hotas nu av att något sådant kan dras tillbaka. Jag tycker att det är cyniskt och ett fruktansvärt sätt att behandla människor på.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Arin Karapet, för anförandet!

Jag lyssnade noga, och det fick mig att tänka på att den här regeringen faktiskt lägger fram förslag om att riva upp människors permanenta uppehållstillstånd. Man gick också vidare och avskaffade spårbytet retroaktivt så att människor som arbetat här i ungefär tio år och är väletablerade utvisas.

Här står Arin Karapet och säger: Lär dig språket, försörj dig själv och lev ett hederligt liv. De här människorna har ju gjort exakt det regeringen ber dem göra, men de har blivit grundlurade och får inte vara kvar.

Den här regeringen har systematiserat utvisningar på ett fruktansvärt sätt, vill jag säga. Vi möts varje dag av nya reportage om liv och drömmar som krossas framför ögonen på oss. Detta är människor med djup förankring i Sverige. Det är väletablerade föräldrar som arbetar inom vård, omsorg och andra bristyrken runt om i Sverige. Det handlar om familjevänner, kollegor, barnens klasskompisar och fotbollstränaren eller baskettränaren. De är väletablerade och har gjort allting rätt och riktigt. De har lärt sig språket, försörjt sig själva och sin familj och möter precis alla krav som ställdes när de kom hit.

Frågan till Arin Karapet är väl: Varför fortsätter ni att utvisa väletablerade människor som arbetar och har gjort allting rätt och riktigt och som sköter sig, ställer väckarklockan och går till jobbet? De blev lovade att de skulle få stanna här, men man genomför en retroaktiv lagstiftning som gör att de pekas ut för utvisning.

Varför går ni vidare med förslaget om att riva upp permanenta uppehållstillstånd? Det skrämmer människor runt om i landet som bara den!

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt ansvarslöst att svara på det sättet. Det första delmålet i den integrationspolitik som ledamoten har varit med och beslutat om är ju faktiskt att fler ska komma i arbete och försörja sig. Det är en del av den integrationspolitik som ledamoten har beslutat om, så det är väldigt ansvarslöst att svara på det sättet.

Jag tycker ändå att Sverigedemokraterna ska ta ansvar för den situation vi har, med 100 000 fler arbetslösa och försämringar i akassan och aktivitetsstödet – som man före valet lovade att man inte skulle gå fram med men nu genomför, för övrigt. Det skapar en insikt om att man inte över huvud taget vill ha den här debatten eller svara på de frågorna.

Jag gör dock så att jag ställer frågan igen. I relation till det integrationspolitiska delmål som Sverigedemokraterna har beslutat om, Ann-Christine Frohm, varför har ni inte prioriterat arbetsmarknadspolitiken under rekordhög arbetslöshet? Och varför har ni gått fram med försämringar?

Det här kan också ses mot bakgrund av Sverigedemokraternas hela case att man genom migrationspolitiken skulle få Sverige på fötter igen och så vidare, liksom att man skyller på invandringen år efter år. Men nu är det ju Sverigedemokraternas migrationspolitik som gäller och har gällt i några år, och man har budgetförhandlat i flera år. Ändå har det inte blivit bättre. Vi har 100 000 fler arbetslösa, vi har inga arbetsmarknadspolitiska åtgärder och vi har försämringar.

Jag tycker ändå att Sverigedemokraterna, när de nu har möjlighet här, ska ta ansvar för situationen och svara på frågor i stället för att slänga ur sig sådant som ledamoten gjorde. Jag tycker att det är väldigt ansvarslöst, måste jag ändå säga, att någon som budgetförhandlar svarar på det sätt som ledamoten gör.

Jag ger ledamoten ännu en chans att svara på den väldigt enkla frågan: Varför har ni inte prioriterat arbetsmarknadspolitiken under rekordhög arbetslöshet?

Fru talman! Det talades väldigt vitt och brett i inledningen av integrationsdebatten här. Jag beklagar det politiska trauma som ledamoten ger uttryck för och hoppas att det ändå är okej att jag ställer en fråga om sakpolitiken.

I det första integrationspolitiska delmålet vill ledamoten att fler ska arbeta och försörja sig. Nu har ju Sverigedemokraterna budgetförhandlat år efter år under den här mandatperioden, och under den tiden har vi fått 100 000 fler arbetslösa i Sverige. Vi har också fått försämringar i akassan och aktivitetsstödet och inga andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder än att man har bytt arbetsmarknadsminister ungefär en gång om året. Det blev alltså inga fler jobb, bara pressade hushåll och tomma plånböcker.

Därför är frågan: När ni nu ändå har budgetförhandlat, Ann-Christine Frohm, varför har ni år efter år inte prioriterat arbetsmarknadspolitiken under rekordhög arbetslöshet? Och varför har ni gått fram med försämringar av akassan och aktivitetsstödet?

Fru ålderspresident! Julen närmar sig i Tidöpartiernas Sverige, och människor tvingas leta extrapriser och välja mellan att sätta mat på bordet och att betala hyran. Blir det julklappar eller mediciner i år?

Allt fler tvingas vända sig till välgörenhet under den här regeringen och Sverigedemokraterna, och de största grupperna som är beroende av välgörenhet är pensionärer, arbetslösa, psykiskt sjuka, ensamstående, sjukskrivna och barnfamiljer.

Man kanske tänker att ingen ska behöva vända sig till välgörenhet i ett välfärdsland, men det är effekten av den förda politiken. Det är effekten av sämre sociala och ekonomiska skyddsnät som inte håller, och det är effekten av att regeringen inte har en enda ambition att lösa arbetslösheten. Man lämnar människor i sticket, för det är ju så viktigt att prioritera att sänka skatten för de allra rikaste. Vi ser hur regeringen tar oss från ett välfärdssamhälle till ett välgörenhetssamhälle.

Regeringen föreslår skattesänkningar med över 50 miljarder kronor för 2026, och fördelningsprofilen är pengar till de allra rikaste. I Vänsterpartiets budgetalternativ finns en helt annan inriktning. Med andra prioriteringar än vad den sittande regeringen och Sverigedemokraterna gjort under mandatperioden hade vi kunnat skydda välfärden, sjukvården, hushållen, barnfamiljer, ensamstående och pensionärer, och vi hade bättre kunnat skydda den som blir sjuk eller arbetslös.

Jag tror inte på sänkta skatter som vi hörde om tidigare. Det har endast gett oss ökade ekonomiska klyftor, massarbetslöshet och en välfärd på svältkur. Den tiden måste vara förbi. Vi behöver investeringar i samhället, i hushållen, i jobben, i bostäder med rimliga hyror och i klimatomställningen.

Vi behöver stärka våra välfärds- och trygghetssystem. Då måste de rika börja bidra så att vi också kan börja omfördela solidariskt mellan arbetande och arbetslösa, mellan friska och sjuka och inte minst mellan dem som lever i överflöd och dem som lever på marginalen.

Det handlar helt uppenbart om prioriteringar. Det är ingen naturlag att priset för medicinerna höjdes rejält, utan det är beslut som fattats av regeringen och Sverigedemokraterna.

Alla nordiska länder har höjt barnbidraget under kostnadskrisen. Det vill inte den här regeringen göra. Då är frågan vad som är viktigast. Är det viktigast att prioritera ekonomiskt pressade barnfamiljer och mediciner till pensionärer, eller är det viktigare med flera extra tusenlappar i fickan varje månad till dem som har det bäst ställt?

För Vänsterpartiet är valet väldigt enkelt, och det syns i vår budgetmotion. Vi gör prioriteringar utifrån andra principer än regeringen. Vi avskaffar karensavdraget, gör kollektivtrafiken billigare och höjer barnbidraget. Vi gör kraftfulla offentliga investeringar och gör satsningar för trygga löntagare.

Så bygger vi Sverige starkare samtidigt som vi jämnar ut de ekonomiska klyftorna.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag och ledamoten lever i väldigt olika verkligheter. Ledamoten säger att barnfamiljer är vinnare med denna budget, när barnfattigdomen ökar markant i Sverige och när människor får vända sig till välgörenhetsorganisationer för att klara vardagen. De som har det tuffast är bland annat ensamstående. Man får välja mellan att sätta mat på bordet eller betala hyran. Så ser Sverige ut under Sverigedemokraterna.

Ledamoten talar om exempelvis sänkt pris på drivmedel här. Då måste jag fråga: Hjälper det den som inte längre har ett jobb att ta bilen till? Hjälper det den som blir tvungen att sälja bilen på grund av ledamotens politik, där man under en massarbetslöshet ser till att sänka ersättningar? Det är för mig helt obegripligt. Vi lever i helt olika verkligheter. Jag kan inte begripa det.

Faktum är att Sverigedemokraterna valde att, förutom att i förhandlingar sätta ett starkt stopp för ett höjt barnbidrag, prioritera att gå fram med skattesänkningar för de allra rikaste. Det var det man satsade på med den här budgeten. De rika är vinnarna med den här budgeten. De får varje månad de där extra tusenlapparna, som de inte ens behöver men som däremot hade gjort skillnad för barnfamiljer. Det är det jag inte begriper.

Den skattesänkning som man har gjort har en väldigt skev fördelningsprofil. De som lämnas efter av den här regeringen är barnfamiljerna. Så ser verkligheten ut. Under de här åren har man alltså lyckats få Sverige att gå från att vara ett välfärdssamhälle till att vara ett välgörenhetssamhälle.

Här talar ledamoten om en verklighet där de här barnfamiljerna är vinnare. Jag hoppas verkligen att ledamoten ger sig ut i verkligheten och ser hur fattigdomen breder ut sig bland barnfamiljerna.

Fru ålderspresident! Jag vill tacka för anförandet.

Under den här regeringen och Sverigedemokraterna har allt fler människor i Sverige fått vända sig till välgörenhet för att klara sin vardag. Fattigdomen breder ut sig och växer. Människor får välja mellan att kunna sätta mat på bordet till sina barn eller betala hyran.

Det var väldigt stora och inspirerande ord från ledamoten, från partiet som bland annat stoppade ett höjt barnbidrag.

Min fråga handlar om den situation vi är i och hur vi ska kunna vända den här utvecklingen. Över en halv miljon är arbetslösa, och ledamoten pratar alltså om att det ska löna sig att arbeta. Sedan regeringen tillträdde har vi fått 100 000 fler arbetslösa. Jag känner helt ärligt inte till en enda arbetsmarknadsåtgärd som den här regeringen gör, förutom att de byter arbetsmarknadsminister en gång om året. Det finns så många arbetslösa där ute, och ledamoten pratar om att det ska löna sig att arbeta.

Det som har hänt under den här regeringen och Sverigedemokraterna är att de, under en massarbetslöshet, gick fram med försämringar i a-kassan och sänkta ersättningar även i aktivitetsstödet. Det blev inga fler jobb utan bara tomma plånböcker.

Varför, Daniel Persson, har ni inte, under denna massarbetslöshet, skyddat hushållen – barnfamiljer och ensamstående? Köerna till välgörenhetsorganisationerna växer. Fattigdomen breder ut sig. Varför har ni inte skyddat hushållen? Varför har ni inte sett till att barnfamiljer får det bättre? Varför stoppade Sverigedemokraterna exempelvis ett höjt barnbidrag?

Fru ålderspresident! Sverige är fantastiskt när det fungerar som det ska. Trygghet och tillit är värt allt när det väl gäller. Vi måste vårda och stärka det som är bra med Sverige. Visst är det fullt möjligt. Nedskärningar är inte förutbestämda, utan de är ett resultat av politiska prioriteringar. Med andra prioriteringar än vad den sittande regeringen och Sverigedemokraterna har gjort under den här mandatperioden hade vi kunnat skydda välfärden och hushållen, och vi skulle bättre ha kunnat skydda den som är sjuk och den som arbetar.

Med ett år kvar till valet kan vi dock konstatera att regeringen spelar ett cyniskt valspel i sitt budgetarbete. Efter tre års svältkur med Tidöpartierna tömmer regeringen statskassan och låter välfärden stå för notan. Genom att regeringen under lång tid har låtit bli att satsa har man med stöd av Sverigedemokraterna cementerat lågkonjunkturen.

Regeringens och Sverigedemokraternas prioriteringar är tydliga. Vi ser vad regeringen prioriterar i sin budget. Det är dessvärre inte ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning, som vi debatterar här i dag. Den mest prioriterade målgruppen i Tidögängets budget är människor med månadslöner över 80 000 kronor. Regeringen föreslår skattesänkningar med över 50 miljarder för nästa år.

Samtidigt är sjukvården fortsatt i kris. Hushållen har det ansträngt. Regeringen lade i backen och lät bostadsmarknaden krascha, och den har låtit arbetslösheten skena iväg utan en enda arbetsmarknadsåtgärd. Regeringen har lämnat människor vind för våg. Det är bara att konstatera att regeringen punkt för punkt misslyckats med att hantera de problem vi har framför oss. Det är bara att beklaga.

Fru ålderspresident! Beträffande sjukförsäkringen, som vi debatterar i dag, ställde Vänsterpartiet för några år sedan krav på regeringen om den. Det var och är absolut en av de viktigaste prioriteringar vi kunde göra. För första gången på lång tid utvecklades sjukförsäkringen i rätt riktning. Det är jag stolt över, inte minst efter att sjukförsäkringen i decennier systematiskt har försvagats och monterats ned.

Det betydde väldigt mycket för många att vi drev igenom förbättringar, till exempel att fler skulle få den ersättning de hade rätt till och att taken i sjukpenningen skulle höjas. Då höjdes grundnivån och sjuk- och aktivitetsersättningen, och bostadstillägget höjdes till samma nivå för ålderspensionärer. Skatteklyftan mellan dem med sjuk- och aktivitetsersättning och löntagare slöts dessutom. Det var viktiga förändringar för personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Vi fick dessutom den förra regeringen att titta på ännu fler förbättringar.

Den regering vi har nu har rullat tillbaka i utvecklingen. Man hade bråttom att slopa utredningar och ville inte ens titta på förslag om att avskaffa den orättvisa karensen. Sjuk- och aktivitetsersättningen fortsätter att vara låg, och den orättvisa karensen finns kvar.

Människor blir fattiggjorda av den här regeringen, trots att den svenska modellen bygger på att personer som blir för sjuka för att arbeta ändå ska ha en ekonomi att klara sig på och stöd för att komma tillbaka till arbete. Att straffas ekonomiskt gör ingen friskare, och tyvärr är verkligheten sådan att många utförsäkras och inte får det stöd de behöver. Så kan det inte fortsätta.

Jag tycker att förbättringarna som kom för några år sedan visar hur viktigt det är att Vänsterpartiet får inflytande över politiken och att det uppenbarligen bara är då som sjukförsäkringen kan stärkas. Men det visar också hur sårbara människor och våra sjukförsäkringssystem är och hur viktigt det är att sjukförsäkringen prioriteras. Det kommer inte den här regeringen att göra.

Sjukförsäkringen, den trygghet som finns när vi blir sjuka, är inte helt fungerande i dag. Vi har fått höra otaliga berättelser om människor som hamnar i limbo, som blir av med sina ersättningar och som får avslag trots att de har mycket svåra sjukdomar och inte kan arbeta.

I slutet av förra mandatperioden tillsattes en utredning som skulle se över karensavdraget. Slutsatsen hade kunnat bli att karensavdraget skulle tas bort – vi vet inte eftersom utredningen inte fick fortsätta. Det var sannolikt; målet var väldigt tydligt. Men utredningen lades ned av den här regeringen och Sverigedemokraterna.

Med Vänsterpartiets budgetalternativ för det utgiftsområde som vi debatterar i dag skulle karensavdraget avskaffas. Det är inte mer än rimligt att vi utjämnar den ekonomiska orättvisa som det innebär att vissa har yrken där man kan arbeta hemma trots att man är snuvig medan andra har yrken där man träffar många människor, löper högre risk att bli smittad och smitta och helt enkelt inte kan arbeta hemifrån. De senare drabbas hårt ekonomiskt när de blir sjuka. De har helt enkelt inte råd med det i dag.

Fru ålderspresident! Jag vill passa på att yrka bifall till reservation 1 i det betänkande vi debatterar i dag. Det handlar om målet för utgiftsområdet. För att sjukförsäkringen ska fungera som avsett måste den vara behovsstyrd. Sjukförsäkringen ska ge ekonomisk trygghet till den som är för sjuk för att arbeta och möjligheter till rehabilitering för återgång i arbete.

Under alltför lång tid har andra ambitioner och målsättningar, till exempel att pressa ned sjuktalen, kommit att styra sjukförsäkringens funktion. Det orimliga i denna ordning blev tydligt exempelvis under pandemin. Regeringen bör därför återkomma med förslag om att ändra målet för utgiftsområde 10, som vi debatterar i dag, till ”att ge ekonomisk trygghet vid sjukdom och ett effektivt stöd för att individen ska återfå arbetsförmågan och återgå i arbete”. Man bör låta detta vägleda Försäkringskassans regleringsbrev.

Herr talman! Det var jättebra att ledamoten inledde med att säga att det genomförs förbättringar. Vilka då? Nu hänger jag inte alls med. Ledamoten säger att man genomför förbättringar men vill sedan inte svara på frågorna. I stället går hon in i det här snacket om att man inte vill att människor ska vara fast i bidragsberoende och så vidare. Grejen är ju att det inte sker några förbättringar.

Det finns en anledning till att ledamoten över huvud taget inte vill prata om att den orättvisa karensen ligger kvar. Det är nämligen så att Sverigedemokraterna blåste väljarna. De lovade att den orättvisa karensen skulle bort.

Med Vänsterpartiets budgetalternativ för det utgiftsområde som vi nu debatterar skulle karensavdraget avskaffas. Socialdemokraterna lade fram ett sådant förslag för någon vecka sedan i riksdagen. Då hade Sverigedemokraterna återigen en chans att rösta bort den orättvisa karensen. Men det finns alltså en anledning till att ledamoten inte vill prata om den frågan över huvud taget.

Det är inte mer än rimligt att vi utjämnar den ekonomiska orättvisa som det handlar om. Vissa har yrken där man kan arbeta hemma när man är snuvig. Andra har yrken där man träffar många människor och löper högre risk att bli smittad men inte kan arbeta hemifrån. Då drabbas man hårt ekonomiskt när man blir sjuk. Men ni låter detta avdrag finnas kvar helt och hållet.

Jag tycker att de förbättringar som Vänsterpartiet drev igenom för några år sedan visar att det blir väldigt mycket bättre när Vänsterpartiet får inflytande. Nu försökte ledamoten i sitt svar raljera kring detta. Det var väldigt osakligt. Vi visade – helt sakligt – att det går att förbättra sjukförsäkringssystemet och våra trygghetssystem. Men så fort vi hade gjort det rullade Sverigedemokraterna tillbaka utvecklingen. Bland det första Sverigedemokraterna gjorde var att kasta utredningar om förbättringar av sjukförsäkringen i papperskorgen. Och så röstade de nej till att ta bort den orättvisa karensen. Det är fakta.

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

När Vänsterpartiet förhandlar med en regering ser vi till att få till förbättringar bland annat i sjukförsäkringen. Senast vi gjorde det, med Socialdemokraterna i slutet av förra mandatperioden, var första gången på lång tid som sjukförsäkringen utvecklades i rätt riktning. Det är jag väldigt stolt över, inte minst efter att sjukförsäkringen systematiskt försvagats och monterats ned i decennier.

Det betydde väldigt mycket för många att vi drev igenom förbättringar, till exempel att fler skulle få den ersättning de hade rätt till och att taket i sjukpenningen skulle höjas. Då höjdes grundnivån i sjuk- och aktivitetsersättningen, och bostadstillägget höjdes till samma nivå som för ålderspensionärer. Dessutom slöts skatteklyftan mellan dem med sjuk- och aktivitetsersättning och löntagare. Vi fick även den förra regeringen att titta på ännu fler förbättringar i sjukförsäkringen och att se över att slopa den orättvisa karensen.

När Sverigedemokraterna förhandlar med en regering ser de till att rulla tillbaka utvecklingen. De har återskapat den orättvisa skatteklyftan mellan den som arbetar och den som blivit sjuk. Sjuk- och aktivitetsersättningen fortsätter att vara orimligt låg. Och den orättvisa karensen är kvar.

De har kastat utredningar om förbättringar i sjukförsäkringen och har flera gånger haft chansen att avskaffa den orättvisa karensen men har alltid röstat för att ha den kvar.

Vad har ledamoten att säga till alla dem som blev lovade förbättringar i sjukförsäkringen? Och vad har ledamoten att säga till alla dem som blev lovade avskaffande av den orättvisa karensen?

Fru talman! Det här har vi hört tidigare från ministern. Det är självklart lögner också i detta. Det är inte bara brottslingar i det här. Det tycker jag att ministern ska vara ärlig med.

Problemet är inte att Sverige skulle ha en återvändandepolitik. Problemet är att ministern gör återvändandepolitiken till korruptionspolitik. Det är det allvarliga. Man ser inte någonting här. Man säger att man inte ser några indikationer.

I Somalia finns ett etablerat system, som vi kan läsa om, med så kallade spökarbetare. Det är släktingar, vänner och andra personer som är formellt skrivna på tjänster utan att utföra arbete. För tre år sedan uppgav landets president att merparten av regeringens anställda inte dyker upp på jobbet.

Inga indikationer, säger ministern. Enligt den granskning som gjorts har Somaliapengar gått just till sådana här spöktjänster. Tre redan högavlönade topptjänstemän i den somaliska makteliten pekas ut som dem som i själva verket tar del av de här pengarna. Det är personer med nära kopplingar till premiärministern och som har anklagats för att ha kopplingar till korruption.

Detta är inte att upprätthålla trovärdigheten över huvud taget i migrationspolitiken. Det här är inte svensk biståndspolitik. Det här är inte svensk migrationspolitik. Det här är inte heller svensk utrikespolitik.

Jag förstår att ministern behöver sälja in detta och prata om brottsoffren och så vidare för att försvara ett korrupt upplägg med ett av världens mest korrupta länder. Men det vore mer klädsamt att mot bakgrund av detta säga: Här blev det fel. Varför avbryter inte ministern detta? Varför utreder inte ministern detta? Han vet att det här sker. Ändå låter han det pågå och försvarar sig med att det enbart skulle handla om förövare och brottsoffer.

Fru talman! Det var många stora ord. Det handlade en hel del om ordning och reda, om att upprätta trovärdighet och så vidare. Samtidigt har ministern skrivit avtal med Somalia, som uppmärksammats i medier den senaste tiden. Det är ett av världens mest korrupta länder. Ministern har försökt köpa utvisningar dit i ett upplägg där pengarna går till så kallade spöktjänster.

Ingen svensk myndighet verkar ha någon aning om vart dessa miljoner från våra skattemedel har gått, men migrationsministern tycker att det här upplägget verkar helt okej. I DN i går kunde vi alltså läsa om att pengar går till tre tjänstemän som alla tidigare har anklagats för korruption. De går till en personlig vän till premiärministern, till en annan som kallar sig kusin till premiärministern och till en tredje som är initiativtagare till upplägget. Det dessa tre har gemensamt, förutom att de står premiärministern nära och tar del av de här pengarna, är att de tidigare anklagats för kopplingar till korruption. Det här sker alltså i ett av världens mest korrupta länder.

Vi har en regering som helt och hållet verkar acceptera det här och som inte verkar se några problem alls med detta. Vore det inte bättre att erkänna att det här inte blev bra och börja ta ansvar för situationen helt och hållet? Ska inte ministern göra det mot bakgrund av att det är fråga om tre tjänstemän nära premiärministern och att samtliga har anklagats för korruption? Ministern tycker att det är helt okej att köpa utvisningar dit.

Herr talman! Ledamoten har suttit i utskottet och arbetat med migration ett tag, så han känner nog till människors situation. Jag hoppas att han inte gör sig dummare än han vill verka. Han vill kanske ha ett coolt klipp till sociala medier om att Vänsterpartiet bara vill ha amnestier och så vidare? Jag tycker att man ska vara mer saklig och inte slänga ur sig sådant som ledamoten gör.

Ledamoten vet att människor kan hamna i limbo i 10–15 år. Frågan är hur vi vill ha det. Vill vi ha människor i systemen eller utanför? Jag har aldrig hört regeringen eller Sverigedemokraterna lösa den situationen. Jag tycker inte att människor ska leva år efter år i limbo.

I utredningen säger gränspolisen väldigt tydligt att det inte går att utvisa de här människorna. Det finns många grupper som hamnar i limbo. Papperslösa, statslösa palestinier är ett exempel på människor som levt i Sverige många år men inte kan utvisas.

Man kan inte heller ha en politik som inte är rättssäker. Jag tycker att man ska ha en rättssäker migrationspolitik. Det är jätteviktigt. Om en människa inte kan utvisas trots att man har försökt i tio år tycker jag att man ska fundera på vad man ska göra. Vad gör man till exempel om personens barn går i skolan och har vuxit upp här, om föräldrarna arbetar här, om personen är etablerad men fast i limbo?

Jag tycker att ledamoten Nima Gholam Ali Pour ska träffa någon asylsökande eller papperslös. Han valde att använda ordet illegal, men jag tror inte att människor är illegala. Ledamoten kanske ska träffa några i den här situationen? Då kan de berätta hur det är. De kanske ställer frågan: Vad ska vi göra? Och då kanske han har ett svar. De kan ju inte utvisas utan lever här i limbo.

Herr talman! Det handlar om ungdomar som har farit väldigt illa på grund av tidigare beslut och därför förtjänar upprättelse. Det kom en rapport förra året om ensamkommande. Åtta av tio har kommit in i arbete, framför allt inom omsorg. När man har farit illa av beslut på grund av plötslig lagändring förtjänar man amnesti, och det står vi givetvis bakom.

När det gäller regularisering av papperslösa gjorde tidigare regering en utredning. Ett nej kan vara ett nej och man blir utvisad, men ibland kan man inte bli utvisad utan lever i Sverige som papperslös år efter år.

Många av de berörda är etablerade på arbetsmarknaden och har utbildning och barn som går i skola och så vidare. De har många gånger levt här i 13 år eller mer. Frågan är om man ska fortsätta ha människor utanför systemen eller om man vill att människor är inne i systemen och del av samhället.

Ett nej är ju inte alltid ett nej, helt enkelt. Tyvärr funkar det så i verkligheten. Ett nej kan bli ett ja. De afghanska flickorna och kvinnorna är ett tydligt exempel på det. De hade fått nej, men en dag beslutade Migrationsverket att det inte går att utvisa flickor och kvinnor till Afghanistan. De fick ett ja. Migrationspolitiken är komplicerad.

Herr talman! Jag tyckte att jag svarade på frågan. Vi köper inte den cyniska politiken, och vi vill erbjuda förbättringar för denna målgrupp.

Det var precis det jag pratade om i mitt anförande. I dag har vi en regering som har systematiserat utvisningar på ett fruktansvärt sätt, och så kan vi inte fortsätta. Varje dag möts vi av nya reportage om liv och drömmar som krossas framför ögonen på oss. Det är inte mitt Sverige. Det handlar om att människor med djup förankring i Sverige blir utvisningsbara på grund av denna regering. Det handlar om att barn som är födda här och ungdomar som har växt upp och levt hela sina liv här utvisas till länder de inte har någon anknytning till, aldrig varit i och vars språk de inte kan. Vi måste förbättra för dem så att de kan stanna kvar. Det handlar om föräldrar som arbetar inom vård och omsorg eller i andra bristyrken. Det handlar om familjevänner, kollegor, barnens klasskompisar och fotbolls- eller baskettränare. Vi köper inte en politik som gör dessa människor utvisningsbara. De är en del av vårt Sverige. De är väletablerade och har gjort allt rätt.

Vi kommer att driva vänsterpolitik, så ledamoten behöver inte oroa sig. Vi kommer aldrig att gå med på de försämringar vi ser. Vi ska gå fram med förbättringar. Vi ska förbättra för människor, så ledamoten behöver inte oroa sig. Oppositionen är överens: För att få till förbättringar behöver vi får bort den här regeringen, och jag är glad att vi är överens om det. Om Sverige ska bli bättre, tryggare och starkare är det centralt att få bort denna regering.

Herr talman! Jag känner mig smickrad över att Moderaterna lägger två minuter på att lyfta fram Vänsterpartiets politik. Jag tror att ledamoten sa att vi avvisar rubbet. Ja, vi är i opposition och delar inte migrationspolitik med regeringen. Det tror jag att människor där ute räknar med. Det är nog inte särskilt konstigt för människor där ute att Vänsterpartiet är motståndare till Tidöpartiernas migrationspolitik. Det tog dock tre och ett halvt år för ledamoten att inse detta, vilket gläder mig.

Låt mig sammanfatta: Vi är inte för försämringar för asylsökande, utan vi är för förbättringar. Vi tycker inte att man ska göra livet så dåligt som möjligt för asylsökande eller papperslösa. Bara någon med en otroligt unken människosyn lägger medvetet aggressivt fram förslag som försämrar deras livsvillkor, deras hälsa och deras barns uppväxt. Jag tycker det är otroligt dåligt och fruktansvärt cyniskt.

Jag fick frågan om vilken politik Vänsterpartiet skulle driva med de andra partierna. Vi förhandlar inte i talarstolen, men en sak tror jag att vi är överens med Miljöpartiet, Socialdemokraterna och troligtvis även Centerpartiet om: Vi vill alla få bort denna regering. Jag är glad att oppositionen är överens på denna punkt, för då kan vi bygga ett mycket bättre, tryggare och starkare Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Debatten hade kunnat handla om att göra Sverige till en bättre plats för de barn och familjer som söker skydd här. Den hade kunnat handla om en flicka och en pojke som efter många års väntan äntligen får återförenas med sina föräldrar.

Den hade kunnat handla om hur vi på bästa sätt ser till att barn på flykt i Sverige får en trygghet och får vara med sina familjer. Den hade kunnat handla om hur barn får fler rättigheter och möjligheter i Sverige i stället för färre.

Debatten här hade kunnat handla om hur barn kan bli lyssnade på bättre under asylprocessen och hur barn på bästa sätt får bearbeta sina trauman efter krigets fasor eller en uppväxt på flykt.

Den hade också kunnat handla om vilka som bygger Sverige 2025, vilka du träffar i sjukvården, vilka du träffar när du lämnar barnen på förskolan, när du tar bussen till jobbet eller när du besöker närbutiken och vem som finns där för dig på äldre dar. Den hade kunnat handla om vilka som är första linjens arbetare i Sverige.

Debatten hade kunnat handla om att hålla ihop och om att se efter varandra. Men det gör den inte, herr talman, och det beklagar jag.

Från regeringspartiernas sida är det oftast knäpptyst om vilka människor som bär upp svensk välfärd, trots att nästan varannan undersköterska och vartannat vårdbiträde är född utomlands. Det är de som bär upp Sverige, och de förtjänar respekt.

Tonläget från regeringen har de senaste åren inte bara varit oansvarigt utan också djupt oanständigt. Det finns partier här i kammaren som fortsätter att tävla om vem som kan behandla människor på flykt mest illa, eller fortsätter att driva en gränslös syndabockspolitik lik den vi precis hörde om. Det är oanständigt och ohederligt.

Vi har sett resultaten av en sådan politik. Den har endast inneburit djupa försämringar och grova inskränkningar för asylsökande. Och det är framför allt barn på flykt som har fått betala det högsta priset.

Migrationspolitiken har präglats av rättsosäkerhet och konstanta försämringar ur barnets perspektiv, en försämrad jämställdhet, en försämrad integration och försämringar avseende nyanländas hälsa. Man kan fråga sig: Är det värt det?

Herr talman! Den här regeringen har också systematiserat utvisningar på ett fruktansvärt sätt. Varje dag möts vi av nya reportage om liv och drömmar som krossas framför ögonen på oss. Det handlar om människor med djup förankring i Sverige. Barn som är födda här och ungdomar som har vuxit upp här utvisas till länder som de inte har någon anknytning till och som de aldrig har varit i. De kan inte heller språket. Föräldrar som arbetar inom vård, omsorg eller andra bristyrken utvisas. Det handlar om familjevänner, kollegor, barnens klasskompisar och fotbolls- eller baskettränaren. De är väletablerade som alla andra och har gjort allting rätt och riktigt.

I regeringens iver att utvisa så många som möjligt har man kastat bort ventiler och undantag så att människor som har en djup förankring och som är rotade i Sverige utvisas. Det är en obeskrivlig skamfläck. Det är slopande av spårbyte eller höjt lönegolv bara för att göra fler utvisningsbara trots deras starka anknytning till Sverige.

Denna inhumana politik krossar inte bara människors liv och drömmar. Den krossar vårt samhälle samtidigt som fascister öppet går på gatan och känner medvind.

Så kan det inte fortsätta. Vi behöver bryta den här utvecklingen och bygga ett bättre och tryggare Sverige. En regering som slår sönder människors liv, splittrar familjer och river isär samhället på det sätt som nu sker kan inte sitta kvar. Den behöver röstas bort nästa år.

Vi behöver en genomtänkt, rättssäker och solidarisk migrationspolitik som tar avstamp i asylrätten och andemeningen i internationella konventioner. Men i stället har vi en regering som inte har några som helst ambitioner att skapa ett tryggt och säkert mottagande. Tvärtom är det endast försämringar och inskränkningar och mer otrygghet och osäkerhet.

I regeringens iver att utvisa så många som möjligt skriver man avtal med Somalia, ett av världens mest korrupta länder, som vi kunde läsa om häromdagen. Man har försökt köpa utvisningar dit i ett upplägg där pengar går till så kallade spöktjänster. Ingen svensk myndighet verkar ha någon aning om vart alla dessa miljoner från våra skattemedel går, men migrationsministern tycker ändå att det här är en bra idé. I DN i går kunde vi alltså läsa att pengarna går till tre tjänstemän som alla tidigare har anklagats för korruption.

Vi har en regering som helt och hållet verkar acceptera öppen korruption. Vore det inte bättre att erkänna att det här inte blev riktigt bra och börja ta ansvar för den här situationen och avbryta ett sådant avtal och utreda det ordentligt? Man undrar ju vad regeringen sysslar med.

Herr talman! Det här är också en politik som kommer med ett högt pris. Det är inte bara asylsökande som drabbas av politiken. Jag tror att många som lyssnar på debatten kan hålla med mig om att Sverige är skörare än på mycket länge. Människor lämnas vind för våg. De får hantera den ekonomiska krisen själva. Kostnadschocker gör att föräldrar får välja mellan att betala hyra eller att sätta mat på bordet. Välfärden går sönder, inte för att det måste vara så utan för att regeringen har prioriterat och bestämt att det ska vara så.

Den rekordhöga arbetslösheten lämnas helt utan åtgärder, och regeringen har lyckats tvärnita och krascha bostadsmarknaden. Det är därför den här regeringen återkommande och konsekvent behöver syndabockspolitiken. Det är bara att konstatera att regeringen och Sverigedemokraterna på punkt efter punkt totalt misslyckas med att hantera allvarliga samhällsproblem och inte kan göra någonting annat än att skylla på invandring.

Bit för bit bryter regeringen sönder de delar av ett välfärdsland som människor behöver. Hur kan vi kalla Sverige för ett välfärdsland när människor inte har råd med mat? De har inte råd att betala hyra eller livsnödvändig medicin, som regeringen valt att göra ännu dyrare.

Tro mig! Det är inte någon invandring som har gjort Sverige skörare. Det är den här regeringens prioriteringar och ogenomtänkta signalpolitik som skadar sammanhållningen i samhället, som förvärrar och fördjupar de sociala och ekonomiska klyftorna mellan människor och som gör att det blir allt svårare att rusta upp Sverige.

I stället för att agera mot eller ens kommentera den rekordhöga arbetslösheten, de alarmerande prognoserna för välfärden eller de allt dyrare levnadskostnaderna och matpriserna har man från regeringens sida valt att lägga miljarder på skattesänkningar för de allra rikaste för att sedan återkomma med något så meningslöst och kontraproduktivt som ett återvandringsbidrag i budgeten. Det kostar över miljarden. Regeringens egen utredare har sågat det jäms med fotknölarna, och kommun efter kommun säger: Tack men nej tack!

Men så är det nog när Sverigedemokraterna budgetförhandlar. Då ska vanligt folk stå tillbaka och tvingas bära den ekonomiska krisen själv. Välfärden ska stå tillbaka till förmån för ogenomtänkta miljardutspel som regeringen kastar i sjön. Det är en återkommande syndabockspolitik från regeringen och Sverigedemokraterna, som flyr undan ansvaret för de verkliga problem som finns där ute.

Herr talman! Nyckeln till framgång för Sverige har aldrig varit försämringar, nedskärningar och sämre villkor. Vår styrka i Sverige har varit att investera i samhället och i varandra – i välfärd, utbildning, bostäder, hälsa och jämlikhet. Det är så Sverige utvecklas, och det är så Sverige växer. Det har hela vår moderna historia bevisat.

Tidigare generationer fick bättre utbildning och bättre jobb samtidigt som vi blev fler. Det var möjligt tack vare långsiktigt lönsamma investeringar. Det går att bygga ett rymligare och starkare Sverige genom att investera i samhället och människorna i det. Det är det effektivaste och viktigaste vi kan göra, och då behöver vi också investera i och arbeta för ett värdigt mottagande.

Jag är övertygad om att människor lyckas bättre med bättre förutsättningar. Det är hur vi investerar i samhället och människorna i det som avgör hur väl vi lyckas. Det sker aldrig genom den här regeringens syndabockspolitik, som vi nu hör om och som vi återkommande har hört om, för den har hela samhället förlorat på.