Tony Haddou

Fru talman! Det gläder mig att ledamoten delar min uppfattning.

Vi lade fram ett utskottsinitiativ i socialförsäkringsutskottet i går. Egentligen är det väl inte så mycket att fundera på, och det finns ingen anledning att vänta på regeringen. Om migrationsministern lade fram ett förslag om en ventil i lagstiftningen skulle det troligen vara det smalaste någonsin eftersom Sverigedemokraterna skulle göra allt för att stoppa det.

Utskottsinitiativet handlar för det första om att höja åldern för egna asylskäl från 18 till 21 år för att undvika dessa situationer. För det andra vill vi få tillbaka den ventil som fanns i lagstiftningen för särskilt ömmande fall. Det skulle göra att dessa barn skyddas när de blir 18 år eftersom de har hela sina familjer och sin anknytning i Sverige.

Fru talman! Det här är ingen debatt eftersom ledamoten håller med mig, så det enda jag kan göra är att uppmana ledamoten och hans partikollegor att rösta på utskottsinitiativet och prata med regeringspartierna så att vi kan skydda dessa barn och ungdomar.

I debatten hör man från Socialdemokraterna, som troligtvis blir ett regeringsparti, att de inte vill att det här ska fortsätta. Det går att med enkel lagstiftning – en enkel regeländring – se till att dessa utvisningar stoppas och undviks. Utlänningslagen kan man ändra på dagen så att det blir på det sättet; det går väldigt fort.

Det här är ingen debatt, fru talman, utan en uppmaning: Ta chansen att se till att tonårsutvisningarna stoppas! Jag förväntar mig att Socialdemokraterna tar den chansen.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet, och det skulle glädja mig om Socialdemokraterna ville stärka samhällsgemenskapen för fler.

Vid det här laget har nog alla förstått att Socialdemokraterna vill ha en stram migrationspolitik, men det som sker just nu i Sverige handlar inte om människor som kommer hit utan om människor som lever här, växer upp här, utbildar sig eller arbetar här, är djupt förankrade och etablerade här och har hela sina liv här. Vi kan läsa i medierna att tonåringar runt om i landet får utvisningsbeslut när de fyller 18 år. Deras föräldrar och syskon får stanna, men just den i familjen som fyller 18 får ett utvisningsbeslut.

Tidigare fanns en ventil i utlänningslagen som skyddade ungdomar, men den röstade regeringen och Socialdemokraterna bort för två år sedan. Därför har vi nu flera fall av tonårsutvisning i Sverige. Jag ska inte fråga om Socialdemokraternas självkritik nu när de läser om alla dessa fall, men tycker ledamoten att det ska fortsätta så här, alltså att man får ett utvisningsbeslut när man fyller 18 trots att man är starkt etablerad i Sverige? Ska ungdomar få ett utvisningsbeslut i 18-årspresent trots att de har hela sina liv här? Är det inte dags att Socialdemokraterna omvärderar sin uppfattning och ser till att vi har en ventil som skyddar dessa starkt etablerade ungdomar?

Fru talman! Detta var absolut inte svar på den fråga jag ställde om fakta och om kommunerna. Jag vet inte om jag ska upprepa den, men den handlade ju om när Sverigedemokraterna ska lyssna på kommunerna. Jag sa precis att 82 procent av kommunerna vill ha ett fortsatt mottagande för att de anser att det bidrar positivt till kommunens utveckling. Till svar får jag en sverigedemokrat som säger att 230 av 290 kommuner har problem med exempelvis att människor ska komma i arbete och med försörjningsstöd.

Jag vet inte om Sverigedemokraterna förstår att de sitter i regeringsställning – eller alltså att de är det största underlaget till regeringen. Underkänner Sverigedemokraterna sin egen politik under den här mandatperioden? Är det detta Sverigedemokraterna ger uttryck för här? Det är en helt seriös fråga. Om det går dåligt för människor och vi till exempel har den höga arbetslöshet vi har, och Sverigedemokraterna är det största underlaget och det är Sverigedemokraternas politik som bedrivs, då underkänner ju ledamoten sin egen politik här. Det är väl ett allvarligt problem.

Jag tror helt ärligt att det för Sverigedemokraterna är viktigare var människor kommer ifrån än vad de uträttar för vårt land och än att lyssna på kommunernas behov. Vi har människor runt om i kommunerna som håller upp svensk välfärd och ser till att landet fungerar, men jag tror att det är väldigt mycket viktigare för Sverigedemokraterna var de kommer ifrån.

Jag fick nämligen inget svar över huvud taget rörande att så många kommuner – nästan alla kommuner i Sverige – i undersökningen säger att mottagandet bidrar positivt till kommunens utveckling. Det är ju rena fakta, som Sverigedemokraterna borde lyssna på.

Fru talman! Fakta väger tyngre, sa ledamoten i sitt anförande. Det fick mig att tänka på en stor undersökning som släpptes förra veckan. Den visar att 82 procent av kommunerna runt om i Sverige vill ha ett fortsatt mottagande och tycker att mottagandet bidrar positivt till kommunerna. Bara 2 procent av kommunerna tycker att det bidrar negativt.

Enligt kommunpolitikerna är de nyanlända inte ett problem eller en belastning – vilket Sverigedemokraterna många gånger ger uttryck för. I stället är de uppskattade kommunmedborgare som bidrar till att lösa kommunernas svåra situation med demografiskt åldrande, avfolkning och bristande kompetensförsörjning inom både offentlig och privat sektor.

Detta blev också väldigt tydligt när Kommunsverige protesterade mot regeringens förslag om återvandringsbidrag. Man bryr sig om sina kommuninvånare, helt enkelt. Det är så verkligheten ser ut i landets kommuner. Man vill inte ha Sverigedemokraternas retorik eller politik, och jag tror att anledningen ligger mycket i att exakt ingenting blir bättre med Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna vill inte ha integration. Samtidigt vill nästan alla landets kommuner ha ett mottagande, utbildning och människor i välfärden som ser till att kommunen växer. Detta visar varje undersökning och all statistik, och det visar också undersökningen som kom förra veckan. När ska Sverigedemokraterna lyssna på dessa behov ute i landet?

Ledamoten efterfrågade fakta. Det här är ju väldigt färsk statistik och fakta från förra veckan. När ska Sverigedemokraterna lyssna på den?

Fru talman! Alla människor ska kunna leva på sin pension och kunna se fram emot ett liv i trygghet efter ett långt arbetsliv. Man ska ha råd att köpa den där koppen kaffe på stan och kanske en present till barnbarnen. Människor ska känna trygghet i att kunna gå i pension vid en rimlig ålder. Har man haft ett tungt arbete som sliter på kroppen ska man också kunna gå i pension tidigare än om man har haft ett arbete som inte är lika slitsamt.

Så ser det dock inte ut i dag. I dag lever alltför många pensionärer med låg ekonomisk standard och i fattigdom. Alltför många av landets pensionärer har så låg inkomstgrundad pension att de har rätt till garantipension. Detta var en av anledningarna till att Vänsterpartiet för några år sedan såg till att garantipensionen höjdes med 1 000 kronor per månad för dem som behövde det allra mest. Det var enormt viktigt och ledde till att fler pensionärer fick det lite bättre.

När de pensionärer som har det sämst ställt får bättre inkomster skapar det ett tryck på förbättringar även för övriga pensionärer. När pensionssystemet sjösattes på 90-talet utlovades att pensionärerna i det nya systemet skulle få ut 60 procent av lönen. Detta har inte levererats, och det måste ligga på mycket högre nivåer i dag. Vänsterpartiet har krävt att bland annat inkomstpensionerna ska höjas.

Fru talman! Vänsterpartiet är numera med i Pensionsgruppen, som beslutar om förändringar i pensionssystemet. Där driver vi på för att inkomstpensionerna ska höjas så att pensionerna hamnar på den nivå som utlovades när systemet infördes. Det behöver införas en rejäl gas i pensionssystemet som gör att pensionärerna får ta del av mer av de pengar som finns i systemet. Avsättningarna till pensionen som andel av löneavgifterna behöver också öka.

Det viktigaste är dock att få till höjda inkomstpensioner, och det är ingen hemlighet att vi vill ha en starkare gas. Det är heller ingen hemlighet att vi var emot höjningen av pensionsåldern, som riksdagen har röstat om. Vänsterpartiet var i grunden emot den höjningen då man inte samtidigt såg till att införa arbetsmiljöåtgärder som gör att människor klarar av att arbeta längre.

Redan före höjningen av pensionsåldern var det många i slitsamma yrken som inte orkade arbeta fram till pensionen. För den som har ett lågbetalt yrke ger de extra yrkesverksamma åren heller inte särskilt mycket mer i plånboken vid pension.

Den höjda pensionsåldern kan visserligen vara rimlig utifrån antagandet att vi lever längre och därmed orkar arbeta längre, men verkligheten ser väldigt olika ut för olika arbetstagare. Vanligast är att kvinnor inom utbildning, vård och omsorg inte orkar arbeta fram till pensionen.

Bland alla sysselsatta i åldern 50–64 år bedömer 12 procent att de inte kommer att orka arbeta fram till pensionsåldern. Bland Kommunals medlemmar är sju av tio oroliga för att de inte kommer att orka arbeta hela vägen. Alltför många börjar och avslutar arbetsdagen med värktabletter redan i dag. Sverige skulle därför också behöva en pension där yrkesgrupper med särskilt slitsamma arbeten helt enkelt går i pension tidigare och inte förlorar pengar på det.

Fru talman! Vi behöver en pension som ger upprättelse åt alla dem som har burit barn i förskolan, gjutit betong, kört buss och skannat varor i kassan. De har burit vår välfärd på sina axlar och har fått hjulen i det här landet att snurra. De, liksom alla andra äldre, förtjänar en trygg och rimlig pension, inte att tvingas leva som fattigpensionärer bara för att de inte orkat arbeta fram till pensionsåldern.

Vi behöver också se till att villkoren på arbetsmarknaden förbättras. Ständiga nedskärningar, så kallade effektiviseringar, och ett högt tempo gör att många blir utslitna på jobbet alldeles för tidigt. Arbetsmiljön på arbetsmarknaden behöver förbättras.

Avslutningsvis, fru talman, har Vänsterpartiet ingen reservation i dag då de frågor vi driver när det gäller pensioner hanteras i Pensionsgruppen. Jag vill dock här i kammaren framhålla vikten av att Pensionsgruppen förmår att gå från ord till handling och lösa de problem som finns rörande pensionssystemet i dag.

Fru talman! Jag tror att vi kommer till kärnan av Sverigedemokraternas politik här när det kommer till brottsutvisningar. Vilket antidemokratiskt parti de är! Grunden för utvisning vid brott och så vidare hanteras av rättsstaten och oberoende domstolar. Men det är kärnan hos Sverigedemokraterna, helt enkelt.

Vi har oberoende domstolar som följer den lagstiftning som finns. Jag står inte här som politiker och tycker allt möjligt om hur människor ska lagföras och så vidare, utan det finns en lagstiftning. Jag vet att Sverigedemokraterna vill ha en annan. I dag kan man utvisa brottslingar. Jag förstår också att Sverigedemokraterna har ett starkt intresse av att rucka på oberoende domstolar. Det förstår jag verkligen.

Jag fick till svar här att Sverigedemokraterna gör något åt den kostnadschock som människor står inför, och exempelvis bränslepriser togs upp. Men vad gör sänkta bränslepriser för människor som har blivit av med jobbet och som inte längre har ett jobb att köra till på grund av Sverigedemokraternas politik?

Sverigedemokraterna har år efter år skitit fullständigt i människor under budgetförhandlingarna. Det är 100 000 fler arbetslösa under den här regeringen. Vad gör sänkta bränslepriser för människor som tvingas sälja bilen därför att Sverigedemokraterna sänker akassan och försämrar aktivitetsstödet? Vad gör det för dessa människor?

Fru talman! Sverigedemokraterna har lämnat människor därhän under budgetförhandlingarna. Jag ska helt ärligt säga att politik handlar om prioriteringar, och Sverigedemokraterna lade exempelvis 1,4 miljarder kronor på ett återvandringsbidrag nästa år. Det är pengar i sjön som ingen vill ha och där kommun efter kommun har sagt tack, men nej tack.

Förklara för alla arbetare varför de 1,4 miljarderna inte ska gå till dem!

(Applåder)

Fru talman! Vi har ju en ganska robust lagstiftning mot brottslingar i Sverige och i den här rättsstaten. Begår man något brottsligt, som våldtäkt, förnedring, rån och så vidare, ska man lagföras, tycker jag. Jag tycker inte att det är något större case än så. Jag tycker att det är viktigt att människor som begår brott lagförs i den rättsordning vi har. Jag pekar inte ut invandrare som brottslingar, bara. Jag tycker att det är väldigt fel och djupt rasistiskt, och det säger väl något om Sverigedemokraterna och deras rötter att detta fortfarande hänger kvar, helt enkelt. Jag tycker att det är djupt beklagligt.

Jag fick frågan hur Vänsterpartiet ser på integrationen. Jag pratade precis i nästan åtta minuter och lade större delen av tiden på vad vi vill göra. Vi har en budget som vi ser som en helhet, som vi också har skrivit i betänkandet, där vi framför allt har investeringar som det centrala. Vi vill investera i människor och samhället, helt enkelt.

Det handlar framför allt om att göra de samhällsinvesteringar som måste göras, också för att skapa jobb. Bostäder måste byggas, och räls måste läggas. Många människor behöver därför finnas i vår välfärd. Vi behöver rusta upp Sverige, och det gör vi med kraftfulla investeringar och genom att se till att människor därigenom kommer in i arbete.

Men det behövs också väldigt mycket utbildning, vilket släpar efter. Vi behöver utbilda, investera och se till att vi skapar jobb.

Problemet med allt detta är att Sverigedemokraterna förhåller sig hundra procent passivt inför det jag pratade om, att rusta upp Sverige – inte en enda arbetsmarknadsåtgärd eller integrationspolitisk åtgärd. De sa väldigt tydligt att de ändå inte vill ha integration; ledamoten pratar om anpassning.

Så jag vet inte – jag kan väl ställa en motfråga. Under den här perioden, när Sverigedemokraterna har budgetförhandlat, varför har man inte skyddat hushållen? Varför har man inte höjt ersättningar och barnbidrag? Varför har man inte pressat ned matpriserna? Varför slopade man inte karensen? Varför investerar man oss inte bort från arbetslösheten? Varför har man inte rustat upp Sverige? Vi gör det som krävs.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag integration med en regering som med all tydlighet politiskt, ekonomiskt och institutionellt visat att de inte vill ha integration. De går fram med förslag om att riva permanenta uppehållstillstånd retroaktivt. Det är något som deras egen utredning visar kan påverka mellan 98 000 och 180 000 personer, varav många med lång vistelsetid i Sverige – uppåt tio år eller mer. Det är fråga om människor med djup förankring i Sverige. Med ena handen pratar de om att göra rätt för sig, och med andra handen avskaffar de spårbytet retroaktivt och höjer lönegolvet för att kunna utvisa väl etablerade och fastanställda arbetare runt om i landet.

Många arbetar inom bristyrken, har lärt sig språket, betalar skatt, bidrar till välfärden och har skött sig och gjort allt rätt och riktigt. Deras barn går i skolan, och de har levt hela sina liv här. På vilket sätt Sverige blir en bättre plats av att dessa människor utvisas tror jag ingen från regeringen kan förklara. Arin Karapet gjorde något slags försök, men det blev magplask. Och han har lämnat salen.

Det är uppenbart skillnad på politik och prioriteringar. När Vänsterpartiet budgetförhandlar med regeringen ser vi till att satsa på välfärden, hushållen och vanligt folk. Vi stärker jämlikheten samtidigt som vi stärker välfärden. Vi driver igenom höjda pensioner, förbättringar i sjukförsäkringar, stärker akassan, föreslår gratis medicin för äldre och många andra bra saker.

När Sverigedemokraterna budgetförhandlar ska välfärden stå tillbaka. De rullar ut nedskärningar över hela landet. Hushållen, barnfamiljer och pensionärer ska stå tillbaka, trots att levnadskostnaderna ökar. Investeringar läggs på is i en tid då arbetslösheten är rekordhög och lämnas helt utan åtgärder. Akassan försämras, och ersättningarna för arbetslösa sänks. Den orättvisa karensen ligger kvar, och mediciner har de aktivt gjort dyrare.

Man har inte skyddat hushållen under kostnadschocker, utan det var viktigt för Sverigedemokraterna att sätta stopp för höjt barnbidrag i budgetförhandlingarna för att i stället prioritera ett återvandringsbidrag som nästan alla kommuner protesterar mot och som ingen tycks vilja ha. Kommuner över hela Sverige vill ha kvar sina invånare, oavsett varifrån de kommer. Man gör inte skillnad på folk och folk i den egna kommunen. Man varken uppmuntrar eller uppmanar någon att lämna landet. Alla behövs, och man talar gott om sina invånare.

Fru talman! Det här har varit uppfriskande. När hörde man någon från regeringen säga ett gott ord om invandrare senast?

I stället har vi levt med en ovärdig och förnedrande syndabockspolitik de senaste åren. Jag tycker att inledningsanförandet i den här debatten visade väldigt tydligt på detta.

Vi har från den här regeringen ständigt fått höra att invandring är ett problem, men det stämmer inte. De senaste tio åren har vi fått in 400 000 utrikes födda på svensk arbetsmarknad. Vi har kortat den tid det tar för nyanlända att komma in på svensk arbetsmarknad från sju till tre år. Bland de 35 000 ensamkommande flyktingbarn som kommit har åtta av tio jobb, vilket är fler än bland svenskfödda ungdomar i samma ålder, oftast inom välfärd och omsorg. Det här passar inte riktigt regeringens flyktingpolitiska agenda; de måste ha någon att skylla samhällsproblem på. Detta tycker jag är cyniskt och beklagligt, och det gör någonting med vårt samhälle.

Men verkligheten där ute är att alla behövs. Varannan undersköterska och vartannat vårdbiträde i äldreomsorgen är född utomlands. Trots detta är det oftast knäpptyst från regeringspartierna om vilka människor som bär upp svensk välfärd. De förtjänar respekt. Alla som håller uppe svensk välfärd förtjänar respekt och en politik som ser efter dem och som står på deras sida.

Men i stället möts vi varje dag av nya reportage om liv och drömmar som krossas framför ögonen på oss. Det handlar om människor med djup förankring i Sverige. Barn som är födda här och ungdomar som har vuxit upp här utvisas till länder som de inte har någon anknytning till och inte ens har varit i. De kan inte heller förstå språket. Föräldrar som arbetar inom vård och omsorg eller andra bristyrken utvisas. Det handlar om familjevänner, kollegor, barnens klasskompisar och fotbolls- eller baskettränaren. De är etablerade som alla andra och har gjort allting rätt och riktigt.

Exakt ingenting blir bättre av den politik som den här regeringen driver, varken för individerna eller för samhället, som den här regeringen bit för bit trasar sönder. Det gör något med barn och unga och med lokalsamhällen när man i skolor runt om i landet gång på gång har en klasskompis som ska utvisas.

Fru talman! Jag tror att många som lyssnar på debatten kan hålla med mig om att Sverige är skörare än på mycket länge. Människor lämnas vind för våg. De får hantera den ekonomiska krisen själva. Kostnadschocker gör att föräldrar får välja mellan att betala hyra och att sätta mat på bordet. Välfärden går sönder, inte för att det måste vara så utan för att regeringen har prioriterat och bestämt att det ska vara så.

Detta är väldigt cyniskt, för nyckeln till integration och framgång för Sverige har aldrig varit försämringar, nedskärningar och sämre villkor. Vår styrka i Sverige har varit att investera i samhället och i varandra – i välfärd, utbildning, bostäder, hälsa och jämlikhet. Det är så Sverige utvecklas, och det är så Sverige växer. Det har hela vår moderna historia bevisat. Tidigare generationer fick bättre utbildning och bättre jobb samtidigt som vi blev fler. Detta var möjligt tack vare långsiktigt lönsamma investeringar. Det går att bygga ett rymligare och starkare Sverige genom att investera i samhället och människorna i det. Det är det effektivaste och viktigaste vi kan göra.

Det är val nästa år, och detta är just den inriktning Sverige behöver – ett tryggare och starkare Sverige som inte lämnar någon på efterkälken. Regeringen föreslår nu skattesänkningar med över 50 miljarder för 2026, och fördelningsprofilen ser ut som vanligt: pengar till de allra rikaste.

I Vänsterpartiets budgetalternativ finns en helt annan inriktning, med andra prioriteringar än dem som den sittande regeringen och Sverigedemokraterna gjort under mandatperioden. Då hade vi kunnat skydda välfärden, sjukvården, hushållen, barnfamiljer, ensamstående och pensionärer. Vi hade bättre kunnat skydda den som blir sjuk eller arbetslös. Vi behöver investeringar i samhället, för hushållen, i jobben, i bostäder med rimliga hyror och i klimatomställning. Vi behöver stärka våra välfärds- och trygghetssystem. Då måste också de rika börja bidra så att vi kan börja omfördela solidariskt mellan arbetande och arbetslösa, mellan friska och sjuka och inte minst mellan dem som lever i överflöd och dem som lever på marginalen.

Fru talman! Det ger en djup besvikelse att lyssna till det här svaret från Arin Karapet. Det här är trots allt människor som har gjort allt riktigt. De arbetar, försörjer sig och har lärt sig språket. De arbetar många gånger inom bristyrken och bär upp välfärden i Sverige. De betalar skatt och sköter sig. Det här är svaret de får medan de får ett utvisningsbeslut.

Det som är mest cyniskt och provocerande här – och det hoppas jag att Moderaterna lyssnar ordentligt på nu – är att det ju var ni som införde detta system. Problemet är ju att man har infört ett system och lurat de här människorna. Sedan drar man tillbaka detta och underkänner sin egen politik – att man inte har satt ned foten och så vidare.

Det är dock helt rimligt att man är kvar på arbetsmarknaden om man har kommit till Sverige och etablerat sig och börjat arbeta. Det är helt obegripligt att ledamoten försvarar ett system där man retroaktivt lagstiftar på detta sätt. Det handlar om människor som kom för kanske åtta år sedan och har arbetat här i mer än åtta år – till och med när de var asylsökande – och har etablerat sig. Barnen går i skola, och barn föds här. De spelar i det lokala fotbollslaget och har kanske köpt lägenhet. De lever hela sina liv här. Och så genomför man en retroaktiv lagstiftning och säger: Hördu du! Det där du fick rätt till för några år sedan känner vi just nu inte längre gäller.

Jag tycker att det är ett cyniskt sätt och en nedvärderande syn att behandla människor på det sättet. Nu gör man samma sak när man går vidare med att försöka riva upp permanenta uppehållstillstånd för människor. Det handlar om uppemot 200 000 människor som riskerar att få sina permanenta uppehållstillstånd rivna. Man har fått ett juridiskt dokument i en rättsstat och hotas nu av att något sådant kan dras tillbaka. Jag tycker att det är cyniskt och ett fruktansvärt sätt att behandla människor på.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Arin Karapet, för anförandet!

Jag lyssnade noga, och det fick mig att tänka på att den här regeringen faktiskt lägger fram förslag om att riva upp människors permanenta uppehållstillstånd. Man gick också vidare och avskaffade spårbytet retroaktivt så att människor som arbetat här i ungefär tio år och är väletablerade utvisas.

Här står Arin Karapet och säger: Lär dig språket, försörj dig själv och lev ett hederligt liv. De här människorna har ju gjort exakt det regeringen ber dem göra, men de har blivit grundlurade och får inte vara kvar.

Den här regeringen har systematiserat utvisningar på ett fruktansvärt sätt, vill jag säga. Vi möts varje dag av nya reportage om liv och drömmar som krossas framför ögonen på oss. Detta är människor med djup förankring i Sverige. Det är väletablerade föräldrar som arbetar inom vård, omsorg och andra bristyrken runt om i Sverige. Det handlar om familjevänner, kollegor, barnens klasskompisar och fotbollstränaren eller baskettränaren. De är väletablerade och har gjort allting rätt och riktigt. De har lärt sig språket, försörjt sig själva och sin familj och möter precis alla krav som ställdes när de kom hit.

Frågan till Arin Karapet är väl: Varför fortsätter ni att utvisa väletablerade människor som arbetar och har gjort allting rätt och riktigt och som sköter sig, ställer väckarklockan och går till jobbet? De blev lovade att de skulle få stanna här, men man genomför en retroaktiv lagstiftning som gör att de pekas ut för utvisning.

Varför går ni vidare med förslaget om att riva upp permanenta uppehållstillstånd? Det skrämmer människor runt om i landet som bara den!

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt ansvarslöst att svara på det sättet. Det första delmålet i den integrationspolitik som ledamoten har varit med och beslutat om är ju faktiskt att fler ska komma i arbete och försörja sig. Det är en del av den integrationspolitik som ledamoten har beslutat om, så det är väldigt ansvarslöst att svara på det sättet.

Jag tycker ändå att Sverigedemokraterna ska ta ansvar för den situation vi har, med 100 000 fler arbetslösa och försämringar i akassan och aktivitetsstödet – som man före valet lovade att man inte skulle gå fram med men nu genomför, för övrigt. Det skapar en insikt om att man inte över huvud taget vill ha den här debatten eller svara på de frågorna.

Jag gör dock så att jag ställer frågan igen. I relation till det integrationspolitiska delmål som Sverigedemokraterna har beslutat om, Ann-Christine Frohm, varför har ni inte prioriterat arbetsmarknadspolitiken under rekordhög arbetslöshet? Och varför har ni gått fram med försämringar?

Det här kan också ses mot bakgrund av Sverigedemokraternas hela case att man genom migrationspolitiken skulle få Sverige på fötter igen och så vidare, liksom att man skyller på invandringen år efter år. Men nu är det ju Sverigedemokraternas migrationspolitik som gäller och har gällt i några år, och man har budgetförhandlat i flera år. Ändå har det inte blivit bättre. Vi har 100 000 fler arbetslösa, vi har inga arbetsmarknadspolitiska åtgärder och vi har försämringar.

Jag tycker ändå att Sverigedemokraterna, när de nu har möjlighet här, ska ta ansvar för situationen och svara på frågor i stället för att slänga ur sig sådant som ledamoten gjorde. Jag tycker att det är väldigt ansvarslöst, måste jag ändå säga, att någon som budgetförhandlar svarar på det sätt som ledamoten gör.

Jag ger ledamoten ännu en chans att svara på den väldigt enkla frågan: Varför har ni inte prioriterat arbetsmarknadspolitiken under rekordhög arbetslöshet?

Fru talman! Det talades väldigt vitt och brett i inledningen av integrationsdebatten här. Jag beklagar det politiska trauma som ledamoten ger uttryck för och hoppas att det ändå är okej att jag ställer en fråga om sakpolitiken.

I det första integrationspolitiska delmålet vill ledamoten att fler ska arbeta och försörja sig. Nu har ju Sverigedemokraterna budgetförhandlat år efter år under den här mandatperioden, och under den tiden har vi fått 100 000 fler arbetslösa i Sverige. Vi har också fått försämringar i akassan och aktivitetsstödet och inga andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder än att man har bytt arbetsmarknadsminister ungefär en gång om året. Det blev alltså inga fler jobb, bara pressade hushåll och tomma plånböcker.

Därför är frågan: När ni nu ändå har budgetförhandlat, Ann-Christine Frohm, varför har ni år efter år inte prioriterat arbetsmarknadspolitiken under rekordhög arbetslöshet? Och varför har ni gått fram med försämringar av akassan och aktivitetsstödet?

Fru ålderspresident! Julen närmar sig i Tidöpartiernas Sverige, och människor tvingas leta extrapriser och välja mellan att sätta mat på bordet och att betala hyran. Blir det julklappar eller mediciner i år?

Allt fler tvingas vända sig till välgörenhet under den här regeringen och Sverigedemokraterna, och de största grupperna som är beroende av välgörenhet är pensionärer, arbetslösa, psykiskt sjuka, ensamstående, sjukskrivna och barnfamiljer.

Man kanske tänker att ingen ska behöva vända sig till välgörenhet i ett välfärdsland, men det är effekten av den förda politiken. Det är effekten av sämre sociala och ekonomiska skyddsnät som inte håller, och det är effekten av att regeringen inte har en enda ambition att lösa arbetslösheten. Man lämnar människor i sticket, för det är ju så viktigt att prioritera att sänka skatten för de allra rikaste. Vi ser hur regeringen tar oss från ett välfärdssamhälle till ett välgörenhetssamhälle.

Regeringen föreslår skattesänkningar med över 50 miljarder kronor för 2026, och fördelningsprofilen är pengar till de allra rikaste. I Vänsterpartiets budgetalternativ finns en helt annan inriktning. Med andra prioriteringar än vad den sittande regeringen och Sverigedemokraterna gjort under mandatperioden hade vi kunnat skydda välfärden, sjukvården, hushållen, barnfamiljer, ensamstående och pensionärer, och vi hade bättre kunnat skydda den som blir sjuk eller arbetslös.

Jag tror inte på sänkta skatter som vi hörde om tidigare. Det har endast gett oss ökade ekonomiska klyftor, massarbetslöshet och en välfärd på svältkur. Den tiden måste vara förbi. Vi behöver investeringar i samhället, i hushållen, i jobben, i bostäder med rimliga hyror och i klimatomställningen.

Vi behöver stärka våra välfärds- och trygghetssystem. Då måste de rika börja bidra så att vi också kan börja omfördela solidariskt mellan arbetande och arbetslösa, mellan friska och sjuka och inte minst mellan dem som lever i överflöd och dem som lever på marginalen.

Det handlar helt uppenbart om prioriteringar. Det är ingen naturlag att priset för medicinerna höjdes rejält, utan det är beslut som fattats av regeringen och Sverigedemokraterna.

Alla nordiska länder har höjt barnbidraget under kostnadskrisen. Det vill inte den här regeringen göra. Då är frågan vad som är viktigast. Är det viktigast att prioritera ekonomiskt pressade barnfamiljer och mediciner till pensionärer, eller är det viktigare med flera extra tusenlappar i fickan varje månad till dem som har det bäst ställt?

För Vänsterpartiet är valet väldigt enkelt, och det syns i vår budgetmotion. Vi gör prioriteringar utifrån andra principer än regeringen. Vi avskaffar karensavdraget, gör kollektivtrafiken billigare och höjer barnbidraget. Vi gör kraftfulla offentliga investeringar och gör satsningar för trygga löntagare.

Så bygger vi Sverige starkare samtidigt som vi jämnar ut de ekonomiska klyftorna.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag och ledamoten lever i väldigt olika verkligheter. Ledamoten säger att barnfamiljer är vinnare med denna budget, när barnfattigdomen ökar markant i Sverige och när människor får vända sig till välgörenhetsorganisationer för att klara vardagen. De som har det tuffast är bland annat ensamstående. Man får välja mellan att sätta mat på bordet eller betala hyran. Så ser Sverige ut under Sverigedemokraterna.

Ledamoten talar om exempelvis sänkt pris på drivmedel här. Då måste jag fråga: Hjälper det den som inte längre har ett jobb att ta bilen till? Hjälper det den som blir tvungen att sälja bilen på grund av ledamotens politik, där man under en massarbetslöshet ser till att sänka ersättningar? Det är för mig helt obegripligt. Vi lever i helt olika verkligheter. Jag kan inte begripa det.

Faktum är att Sverigedemokraterna valde att, förutom att i förhandlingar sätta ett starkt stopp för ett höjt barnbidrag, prioritera att gå fram med skattesänkningar för de allra rikaste. Det var det man satsade på med den här budgeten. De rika är vinnarna med den här budgeten. De får varje månad de där extra tusenlapparna, som de inte ens behöver men som däremot hade gjort skillnad för barnfamiljer. Det är det jag inte begriper.

Den skattesänkning som man har gjort har en väldigt skev fördelningsprofil. De som lämnas efter av den här regeringen är barnfamiljerna. Så ser verkligheten ut. Under de här åren har man alltså lyckats få Sverige att gå från att vara ett välfärdssamhälle till att vara ett välgörenhetssamhälle.

Här talar ledamoten om en verklighet där de här barnfamiljerna är vinnare. Jag hoppas verkligen att ledamoten ger sig ut i verkligheten och ser hur fattigdomen breder ut sig bland barnfamiljerna.

Fru ålderspresident! Jag vill tacka för anförandet.

Under den här regeringen och Sverigedemokraterna har allt fler människor i Sverige fått vända sig till välgörenhet för att klara sin vardag. Fattigdomen breder ut sig och växer. Människor får välja mellan att kunna sätta mat på bordet till sina barn eller betala hyran.

Det var väldigt stora och inspirerande ord från ledamoten, från partiet som bland annat stoppade ett höjt barnbidrag.

Min fråga handlar om den situation vi är i och hur vi ska kunna vända den här utvecklingen. Över en halv miljon är arbetslösa, och ledamoten pratar alltså om att det ska löna sig att arbeta. Sedan regeringen tillträdde har vi fått 100 000 fler arbetslösa. Jag känner helt ärligt inte till en enda arbetsmarknadsåtgärd som den här regeringen gör, förutom att de byter arbetsmarknadsminister en gång om året. Det finns så många arbetslösa där ute, och ledamoten pratar om att det ska löna sig att arbeta.

Det som har hänt under den här regeringen och Sverigedemokraterna är att de, under en massarbetslöshet, gick fram med försämringar i a-kassan och sänkta ersättningar även i aktivitetsstödet. Det blev inga fler jobb utan bara tomma plånböcker.

Varför, Daniel Persson, har ni inte, under denna massarbetslöshet, skyddat hushållen – barnfamiljer och ensamstående? Köerna till välgörenhetsorganisationerna växer. Fattigdomen breder ut sig. Varför har ni inte skyddat hushållen? Varför har ni inte sett till att barnfamiljer får det bättre? Varför stoppade Sverigedemokraterna exempelvis ett höjt barnbidrag?

Fru ålderspresident! Sverige är fantastiskt när det fungerar som det ska. Trygghet och tillit är värt allt när det väl gäller. Vi måste vårda och stärka det som är bra med Sverige. Visst är det fullt möjligt. Nedskärningar är inte förutbestämda, utan de är ett resultat av politiska prioriteringar. Med andra prioriteringar än vad den sittande regeringen och Sverigedemokraterna har gjort under den här mandatperioden hade vi kunnat skydda välfärden och hushållen, och vi skulle bättre ha kunnat skydda den som är sjuk och den som arbetar.

Med ett år kvar till valet kan vi dock konstatera att regeringen spelar ett cyniskt valspel i sitt budgetarbete. Efter tre års svältkur med Tidöpartierna tömmer regeringen statskassan och låter välfärden stå för notan. Genom att regeringen under lång tid har låtit bli att satsa har man med stöd av Sverigedemokraterna cementerat lågkonjunkturen.

Regeringens och Sverigedemokraternas prioriteringar är tydliga. Vi ser vad regeringen prioriterar i sin budget. Det är dessvärre inte ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning, som vi debatterar här i dag. Den mest prioriterade målgruppen i Tidögängets budget är människor med månadslöner över 80 000 kronor. Regeringen föreslår skattesänkningar med över 50 miljarder för nästa år.

Samtidigt är sjukvården fortsatt i kris. Hushållen har det ansträngt. Regeringen lade i backen och lät bostadsmarknaden krascha, och den har låtit arbetslösheten skena iväg utan en enda arbetsmarknadsåtgärd. Regeringen har lämnat människor vind för våg. Det är bara att konstatera att regeringen punkt för punkt misslyckats med att hantera de problem vi har framför oss. Det är bara att beklaga.

Fru ålderspresident! Beträffande sjukförsäkringen, som vi debatterar i dag, ställde Vänsterpartiet för några år sedan krav på regeringen om den. Det var och är absolut en av de viktigaste prioriteringar vi kunde göra. För första gången på lång tid utvecklades sjukförsäkringen i rätt riktning. Det är jag stolt över, inte minst efter att sjukförsäkringen i decennier systematiskt har försvagats och monterats ned.

Det betydde väldigt mycket för många att vi drev igenom förbättringar, till exempel att fler skulle få den ersättning de hade rätt till och att taken i sjukpenningen skulle höjas. Då höjdes grundnivån och sjuk- och aktivitetsersättningen, och bostadstillägget höjdes till samma nivå för ålderspensionärer. Skatteklyftan mellan dem med sjuk- och aktivitetsersättning och löntagare slöts dessutom. Det var viktiga förändringar för personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Vi fick dessutom den förra regeringen att titta på ännu fler förbättringar.

Den regering vi har nu har rullat tillbaka i utvecklingen. Man hade bråttom att slopa utredningar och ville inte ens titta på förslag om att avskaffa den orättvisa karensen. Sjuk- och aktivitetsersättningen fortsätter att vara låg, och den orättvisa karensen finns kvar.

Människor blir fattiggjorda av den här regeringen, trots att den svenska modellen bygger på att personer som blir för sjuka för att arbeta ändå ska ha en ekonomi att klara sig på och stöd för att komma tillbaka till arbete. Att straffas ekonomiskt gör ingen friskare, och tyvärr är verkligheten sådan att många utförsäkras och inte får det stöd de behöver. Så kan det inte fortsätta.

Jag tycker att förbättringarna som kom för några år sedan visar hur viktigt det är att Vänsterpartiet får inflytande över politiken och att det uppenbarligen bara är då som sjukförsäkringen kan stärkas. Men det visar också hur sårbara människor och våra sjukförsäkringssystem är och hur viktigt det är att sjukförsäkringen prioriteras. Det kommer inte den här regeringen att göra.

Sjukförsäkringen, den trygghet som finns när vi blir sjuka, är inte helt fungerande i dag. Vi har fått höra otaliga berättelser om människor som hamnar i limbo, som blir av med sina ersättningar och som får avslag trots att de har mycket svåra sjukdomar och inte kan arbeta.

I slutet av förra mandatperioden tillsattes en utredning som skulle se över karensavdraget. Slutsatsen hade kunnat bli att karensavdraget skulle tas bort – vi vet inte eftersom utredningen inte fick fortsätta. Det var sannolikt; målet var väldigt tydligt. Men utredningen lades ned av den här regeringen och Sverigedemokraterna.

Med Vänsterpartiets budgetalternativ för det utgiftsområde som vi debatterar i dag skulle karensavdraget avskaffas. Det är inte mer än rimligt att vi utjämnar den ekonomiska orättvisa som det innebär att vissa har yrken där man kan arbeta hemma trots att man är snuvig medan andra har yrken där man träffar många människor, löper högre risk att bli smittad och smitta och helt enkelt inte kan arbeta hemifrån. De senare drabbas hårt ekonomiskt när de blir sjuka. De har helt enkelt inte råd med det i dag.

Fru ålderspresident! Jag vill passa på att yrka bifall till reservation 1 i det betänkande vi debatterar i dag. Det handlar om målet för utgiftsområdet. För att sjukförsäkringen ska fungera som avsett måste den vara behovsstyrd. Sjukförsäkringen ska ge ekonomisk trygghet till den som är för sjuk för att arbeta och möjligheter till rehabilitering för återgång i arbete.

Under alltför lång tid har andra ambitioner och målsättningar, till exempel att pressa ned sjuktalen, kommit att styra sjukförsäkringens funktion. Det orimliga i denna ordning blev tydligt exempelvis under pandemin. Regeringen bör därför återkomma med förslag om att ändra målet för utgiftsområde 10, som vi debatterar i dag, till ”att ge ekonomisk trygghet vid sjukdom och ett effektivt stöd för att individen ska återfå arbetsförmågan och återgå i arbete”. Man bör låta detta vägleda Försäkringskassans regleringsbrev.

Herr talman! Det var jättebra att ledamoten inledde med att säga att det genomförs förbättringar. Vilka då? Nu hänger jag inte alls med. Ledamoten säger att man genomför förbättringar men vill sedan inte svara på frågorna. I stället går hon in i det här snacket om att man inte vill att människor ska vara fast i bidragsberoende och så vidare. Grejen är ju att det inte sker några förbättringar.

Det finns en anledning till att ledamoten över huvud taget inte vill prata om att den orättvisa karensen ligger kvar. Det är nämligen så att Sverigedemokraterna blåste väljarna. De lovade att den orättvisa karensen skulle bort.

Med Vänsterpartiets budgetalternativ för det utgiftsområde som vi nu debatterar skulle karensavdraget avskaffas. Socialdemokraterna lade fram ett sådant förslag för någon vecka sedan i riksdagen. Då hade Sverigedemokraterna återigen en chans att rösta bort den orättvisa karensen. Men det finns alltså en anledning till att ledamoten inte vill prata om den frågan över huvud taget.

Det är inte mer än rimligt att vi utjämnar den ekonomiska orättvisa som det handlar om. Vissa har yrken där man kan arbeta hemma när man är snuvig. Andra har yrken där man träffar många människor och löper högre risk att bli smittad men inte kan arbeta hemifrån. Då drabbas man hårt ekonomiskt när man blir sjuk. Men ni låter detta avdrag finnas kvar helt och hållet.

Jag tycker att de förbättringar som Vänsterpartiet drev igenom för några år sedan visar att det blir väldigt mycket bättre när Vänsterpartiet får inflytande. Nu försökte ledamoten i sitt svar raljera kring detta. Det var väldigt osakligt. Vi visade – helt sakligt – att det går att förbättra sjukförsäkringssystemet och våra trygghetssystem. Men så fort vi hade gjort det rullade Sverigedemokraterna tillbaka utvecklingen. Bland det första Sverigedemokraterna gjorde var att kasta utredningar om förbättringar av sjukförsäkringen i papperskorgen. Och så röstade de nej till att ta bort den orättvisa karensen. Det är fakta.

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

När Vänsterpartiet förhandlar med en regering ser vi till att få till förbättringar bland annat i sjukförsäkringen. Senast vi gjorde det, med Socialdemokraterna i slutet av förra mandatperioden, var första gången på lång tid som sjukförsäkringen utvecklades i rätt riktning. Det är jag väldigt stolt över, inte minst efter att sjukförsäkringen systematiskt försvagats och monterats ned i decennier.

Det betydde väldigt mycket för många att vi drev igenom förbättringar, till exempel att fler skulle få den ersättning de hade rätt till och att taket i sjukpenningen skulle höjas. Då höjdes grundnivån i sjuk- och aktivitetsersättningen, och bostadstillägget höjdes till samma nivå som för ålderspensionärer. Dessutom slöts skatteklyftan mellan dem med sjuk- och aktivitetsersättning och löntagare. Vi fick även den förra regeringen att titta på ännu fler förbättringar i sjukförsäkringen och att se över att slopa den orättvisa karensen.

När Sverigedemokraterna förhandlar med en regering ser de till att rulla tillbaka utvecklingen. De har återskapat den orättvisa skatteklyftan mellan den som arbetar och den som blivit sjuk. Sjuk- och aktivitetsersättningen fortsätter att vara orimligt låg. Och den orättvisa karensen är kvar.

De har kastat utredningar om förbättringar i sjukförsäkringen och har flera gånger haft chansen att avskaffa den orättvisa karensen men har alltid röstat för att ha den kvar.

Vad har ledamoten att säga till alla dem som blev lovade förbättringar i sjukförsäkringen? Och vad har ledamoten att säga till alla dem som blev lovade avskaffande av den orättvisa karensen?

Fru talman! Det här har vi hört tidigare från ministern. Det är självklart lögner också i detta. Det är inte bara brottslingar i det här. Det tycker jag att ministern ska vara ärlig med.

Problemet är inte att Sverige skulle ha en återvändandepolitik. Problemet är att ministern gör återvändandepolitiken till korruptionspolitik. Det är det allvarliga. Man ser inte någonting här. Man säger att man inte ser några indikationer.

I Somalia finns ett etablerat system, som vi kan läsa om, med så kallade spökarbetare. Det är släktingar, vänner och andra personer som är formellt skrivna på tjänster utan att utföra arbete. För tre år sedan uppgav landets president att merparten av regeringens anställda inte dyker upp på jobbet.

Inga indikationer, säger ministern. Enligt den granskning som gjorts har Somaliapengar gått just till sådana här spöktjänster. Tre redan högavlönade topptjänstemän i den somaliska makteliten pekas ut som dem som i själva verket tar del av de här pengarna. Det är personer med nära kopplingar till premiärministern och som har anklagats för att ha kopplingar till korruption.

Detta är inte att upprätthålla trovärdigheten över huvud taget i migrationspolitiken. Det här är inte svensk biståndspolitik. Det här är inte svensk migrationspolitik. Det här är inte heller svensk utrikespolitik.

Jag förstår att ministern behöver sälja in detta och prata om brottsoffren och så vidare för att försvara ett korrupt upplägg med ett av världens mest korrupta länder. Men det vore mer klädsamt att mot bakgrund av detta säga: Här blev det fel. Varför avbryter inte ministern detta? Varför utreder inte ministern detta? Han vet att det här sker. Ändå låter han det pågå och försvarar sig med att det enbart skulle handla om förövare och brottsoffer.

Fru talman! Det var många stora ord. Det handlade en hel del om ordning och reda, om att upprätta trovärdighet och så vidare. Samtidigt har ministern skrivit avtal med Somalia, som uppmärksammats i medier den senaste tiden. Det är ett av världens mest korrupta länder. Ministern har försökt köpa utvisningar dit i ett upplägg där pengarna går till så kallade spöktjänster.

Ingen svensk myndighet verkar ha någon aning om vart dessa miljoner från våra skattemedel har gått, men migrationsministern tycker att det här upplägget verkar helt okej. I DN i går kunde vi alltså läsa om att pengar går till tre tjänstemän som alla tidigare har anklagats för korruption. De går till en personlig vän till premiärministern, till en annan som kallar sig kusin till premiärministern och till en tredje som är initiativtagare till upplägget. Det dessa tre har gemensamt, förutom att de står premiärministern nära och tar del av de här pengarna, är att de tidigare anklagats för kopplingar till korruption. Det här sker alltså i ett av världens mest korrupta länder.

Vi har en regering som helt och hållet verkar acceptera det här och som inte verkar se några problem alls med detta. Vore det inte bättre att erkänna att det här inte blev bra och börja ta ansvar för situationen helt och hållet? Ska inte ministern göra det mot bakgrund av att det är fråga om tre tjänstemän nära premiärministern och att samtliga har anklagats för korruption? Ministern tycker att det är helt okej att köpa utvisningar dit.