Mattias Vepsä

Herr talman! Tack för svaret, ministern!

Jag fick backa bandet och gå tillbaka till det skriftliga svar som jag fick i januari på ungefär samma fråga, om vad regeringen och ministern avser att göra för att även Stockholm ska ha chansen att använda drönare i den polisiära operativa verksamheten.

För den som tittar på denna debatt låter det som något som redan används. Det stämmer till viss del. I dag används drönare, precis som ministern säger, för övervakning av stora arrangemang och liknande.

Det som vi i Stockholm efterfrågar är dock det som pågår i Malmö, där man kan jobba med drönare för att snabba på ingripandeverksamheten. För att snabbt kunna agera vid brott har man drönarstationer på taken runt om i Malmö. Det innebär att drönare med blåljus kan vara på plats snabbt för att säkerställa att man kan spåra en eventuell gärningsman, avbryta brottslighet och öka tryggheten.

Vi i Stockholm tycker att det låter som en ganska intressant och viktig del av polisens arbete för att just öka tryggheten och snabbt kunna vara på plats för att avbryta pågående brottslighet. Inte nog med det – man kan också styra och använda den resursen för att övrig operativ insats ska bli mer effektiv.

Det är mot den bakgrunden den här frågan nu har rests, både i form av en skriftlig fråga och som en interpellation. Vår uppfattning är nämligen att när vi ställer frågan till polisen får vi besked om att just Bromma flygplats och kontrollzonen är en del av svårigheterna i Stockholm när det kommer till möjligheten att använda den här resursen på ett effektivt sätt.

I den tidigare diskussionen här i kammaren pratades det om konspirationsteorier. Men det är ingen konspirationsteori att påstå att regeringen med precision har fört en Stockholmsfientlig politik under snart fyra år. Vår uppfattning är att Bromma flygplats borde ha lagts ned. Vi hade kunnat få 16 000 fler bostäder, en mer dynamisk arbetsmarknad och en omställning av vår stad.

Inte nog med det – vi ser också att Bromma flygplats ratas av flygbranschen själv. Från att ha strax över en miljon passagerare 2019 är det nu nere på runt 10 000 passagerare eller resor per år.

Herr talman! Jag tror att senfärdigheten har att göra med att det är moderata politiker som står bakom det avtal som staten har med Bromma och Stockholm. Avtalet skrevs nämligen av en Stockholmsmajoritet ledd av Moderaterna för snart 20–25 år sedan och innebär att man i dag betalar ungefär 8 000 kronor per månad i hyra för marken. Det är en hiskeligt låg summa pengar för mark som är värderad till 30 miljarder och som vi skulle kunna ha stor nytta av. Det tror jag att alla som lyssnar på den här debatten inser.

Man kan konstatera att Moderaternas misslyckande vad gäller markpolitik och planering av flygplatser har kostat och kommer att kosta. För alla som lyssnar kan jag säga att det även kostar resurser och möjligheter för oss att öka trygghetsarbetet, någonting som är otroligt viktigt. Jag vet att Gunnar Strömmer och jag delar uppfattningen att vi måste öka trygghetsarbetet. Varför sätter då regeringen käppar i hjulet? Varför agerar man inte?

Enligt svaret i januari följer regeringen arbetet med att få till stånd drönarmöjligheter även i Stockholm. Ett enkelt sätt hade varit att lyssna på oss, få bort Bromma flygplats och därmed ge den här möjligheten. Ett annat sätt hade varit att tydliggöra uppdragen till polisen och Luftfartsverket; detta är någonting som saknas i regleringsbreven. Jag frågar igen: Vad gör regeringen för att vi ska kunna köra drönare även i Stockholm?

Herr talman! Samhällsutvecklingen de senaste åren visar att vi måste stärka samhällets motståndskraft mot organiserad brottslighet. Polisen rapporterar att den brottslighet vi upplever är alltmer organiserad. Kriminella gäng fortsätter att rekrytera barn och unga in i allt grövre brottslighet. De senaste åren har vi sett hur kriminella inte skyr några som helst medel och är redo att genom infiltration av HVB-hemsverksamhet närma sig de mest utsatta barnen.

Vi ser hur välfärdssystemen utmanas och utnyttjas av kriminella. I den precis presenterade ESO-rapporten Svarta siffror framgår det av en ny beräkning att den kriminella ekonomin omsätter hisnande 352 miljarder kronor årligen med vinster om 185 miljarder kronor. I den summan inryms en stor del ren och skär välfärdsbrottslighet.

När välfärdsstatens kontrollmöjligheter är försvagade drabbas de som är allra mest beroende av samhällets stöd, det vill säga äldre, personer med funktionsnedsättning samt barn och unga. De drabbas hårt när samhällets möjligheter till kontroll är svaga.

Det finns dessutom flera uppmärksammade händelser i närtid, inte minst rapporteringen om sexuella övergrepp i äldreomsorgen. De visar att vi måste öka kontrollen och att vi måste stärka samhällets motståndskraft.

Dagens debatt berör förslaget om utökade registerkontroller vid anställning i kommun. Förslaget innebär två nya lagar om registerkontroll vid arbete i hemmet åt äldre personer eller vuxna med funktionsnedsättning respektive registerkontroll vid anställning till ledande befattningar i kommuner samt förslag till ändringar i lagen om registerkontroll av personer som ska arbeta med barn. Syftet är att motverka att personer med brottsliga eller skadliga intentioner kan ta anställning i kommunala verksamheter.

Dessa förändringar är välkomna och handlar om att skydda människor och öka motståndskraften i kommunerna och i välfärdsverksamheterna. Kommunerna ges nu en möjlighet att i fler fall än i dag göra registerkontroll när någon söker en tjänst för att arbeta i hemmet åt äldre eller en person med funktionsnedsättning. Denna möjlighet saknas i dag. Den nya lagen innebär att en kontroll av utdrag ur belastningsregistret och misstankeregistret får göras om den som erbjuds en anställning ska utföra insatserna i hemmet. Dessutom gäller förslaget även vid insatser för personer med funktionsnedsättning, det vill säga socialtjänstlagen och LSS.

Dagens beslut ger kommunerna i fler fall än i dag möjlighet att begära kontroll av personer som ska arbeta med barn. Beslutet ger ökad möjlighet till kontroll, och det innebär att lagen blir mer träffsäker för att komma åt nya former av brottslighet, att utsättas för brott eller att dras in i kriminalitet. Inte minst handlar det om att bekämpa risken att utsättas för övergrepp.

Ett starkare skydd för kommunernas verksamhet införs, och det ger kommunerna rätt att göra registerkontroller vid anställningar som innebär arbetsuppgifter där det finns en risk att den enskilde kan utsättas för påverkan eller att kommunerna inte kan utföra sitt uppdrag. Det här innebär ökade möjligheter att begära in registerutdrag ur belastningsregistret och misstankeregistret, och samtidigt innebär detta en inskränkning i den personliga integriteten. Men förändringarna som föreslås kommer att stärka enskilda, barn, äldre och personer med funktionsnedsättning, det vill säga stärka kommunernas möjligheter att bekämpa påverkan och brottslighet.

Vi socialdemokrater tycker att regeringen och den tidigare utredningen som har tittat på frågan balanserar de två aspekterna på ett bra sätt. Vi har tidigare drivit på för att ge kommunerna stärkta möjligheter, och vi vill se ytterligare förändringar framåt för att det ska bli möjligt att göra så kallade utvidgade bakgrundskontroller på blivande anställda och befintlig personal. Vi är alltså redo att ta ytterligare steg i arbetet.

Vi kommer därför att följa upp hur regeringen arbetar med frågan, och vi noterar precis som utskottet gör i betänkandet att en ny utredning med namnet Utredningen om bakgrundskontroller har tillsatts. Utredningen har fått i uppdrag att bredda frågan om bakgrundskontroller, vilket innebär att titta på vilka aktörer som bör få tillgång till eller utvidgad tillgång till register, om fler kontroller bör vara obligatoriska och i vilken utsträckning personal får kontrolleras. Uppdraget ska redovisas i mars 2027, och vi avser att jaga på regeringen så att det kommer på plats.

Herr talman! De senaste åren har vi sett allt fler exempel på hur kriminella lurar sig in i välfärden, för att få tillgång till välfärdsförmåner eller utöva inflytande över såväl beslut som kontrakt. En utökad möjlighet till bakgrundskontroller är därför viktig för det brottsförebyggande arbetet. Men vi måste göra mer.

Vi har enorma utmaningar i Sverige när det kommer till hur samhället saknar kontroll när en blind marknadstro har fått styra under lång tid. För alla som tittar och följer debatten kan jag informera om att utskottet gjorde en gemensam resa till Italien under hösten. Vi fick ta del av Italiens arbete mot maffia och grov organiserad brottslighet. Förutom det uppenbara att Sverige behöver en svensk maffialag som tar ett samlat grepp om brottsligheten är andra länder, exempelvis Italien, oerhört klarsynta när det kommer till hur man behandlar offentliga kontrakt. Det krävs bland annat en antimaffiacertifiering för att få ta del av offentliga kontrakt. Det är något som saknas i Sverige.

Kommunernas brottsförebyggande arbete är förankrat i lag, men vi vet att fler kommuner behöver göra mer. Och vi behöver göra mer för att kommunerna ska göra sitt arbete. Vi är därför oerhört kritiska till hur regeringen och Sverigedemokraterna under år har skurit ned på statsbidrag till landets kommuner, vilket gör att man ställer brottsförebyggande arbete mot barn, satsningar på skolan eller fler socialarbetare ute på fält. Det här är allt annat än lämpligt, om man vill bekämpa grov organiserad brottslighet.

Regeringens och Sverigedemokraternas största misslyckande när det kommer till brottsbekämpningen är att allt fler barn och unga just nu dras in i allt grövre kriminalitet. Gängen fortsätter att rekrytera online, offline och dessutom på HVB-hem. Så här kan vi inte ha det.

Den organiserade brottsligheten måste mötas av ett starkt, robust och organiserat samhälle. Fler poliser och kraftigare verktyg såklart, men regeringen och SD måste också inse att årtionden av marknadslösningar i välfärden, valfrihetssystem och privatiseringar systematiskt har urholkat samhällets motståndskraft mot kriminalitet och korruption. Det har gjort oss sårbara för kriminalitet och påverkan. Inte minst drabbar oseriösa och kriminella aktörer barn, äldre och personer med funktionsnedsättning stenhårt. Det handlar om fusk, men den yttersta konsekvensen är övergrepp och utnyttjanden.

Som jag inledde mitt tal med omsätter den kriminella ekonomin enorma summor, 352 miljarder kronor med vinst om 185 miljarder kronor. Det krävs en omläggning av politiken och en helhetssyn, en ny riktning. I dag tar vi beslut om ökad registerkontroll, och jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Min fråga går till justitieminister Gunnar Strömmer.

För några veckor sedan dömdes fyra unga män i Stockholms tingsrätt för delaktighet i och ansvar för mycket grov våldsverksamhet. Samtliga var kopplade till aktivklubbar, alltså de nazistiska klubbar som har vuxit sig starka över hela landet och där man fostras ideologiskt och i våld för att på sikt kunna påverka demokratin, hela Sverige och det sätt vi väljer att leva på.

Vi har debatterat den här frågan tidigare. Justitieministern har sagt att det finns planer på att lägga lagförslag på Sveriges riksdags bord för att komma till rätta med aktivklubbarna.

Det är bra att dessa fyra män har fått stå till svars för sina våldsdåd, men vi behöver komma åt tillväxten i den nazistiska, högerextrema miljön.

Kan justitieministern garantera att Sveriges riksdag får ta ställning till nya lagförslag för att komma till rätta med aktivklubbarna?

Herr talman! Jag tackar än en gång för den här debatten. Jag tror att vi har all anledning att återkomma.

Vi har lyft fram ett väldigt konkret förslag om att se över lagen om hemlig kårverksamhet just för att de verksamheter som man ville komma åt då är ganska lika de verksamheter som växer fram i dag.

Jag är rädd att det här skulle kunna bli ytterligare ett misslyckande från regeringens sida. Ibland ställer jag mig frågan på kammaren om det här har att göra med de kompisar man har valt att samarbeta med. Vill man inte gå hårt fram mot högerextremismen, och vill man inte tala klartext om högerextremismen?

Nu tycker jag, som jag sa tidigare, att vi har sett en förskjutning och fått ett klargörande från regeringens sida när det gäller just aktivklubbarna. Det är välkommet, men det har tagit lång tid under den här mandatperioden att få prata om högerextremism när vi har velat prata om högerextremism därför att det har funnits en tendens hos regeringen att vilja prata om allt annat.

Med det sagt kan det här bli ett lika stort misslyckande som det förebyggande arbetet med att bryta nyrekryteringen till gängen. Vi ser en 500-procentig ökning av unga inblandade i grova brott, i mordärenden. Ska vi behöva se en våg av våldsdåd från aktivklubbar innan vi får lagstiftning på plats? Menar Gunnar Strömmer och regeringen att det krävs en grundlagsändring för att titta på lagen om hemlig kårverksamhet?

När det gäller det särskilda straffansvaret för deltagande i kriminella gäng har ju Socialdemokraterna öppnat upp för att gå vidare med lagstiftning. Jag tycker inte att vi ska hamna i en diskussion om vem som har dröjt under längst tid, men nu är det regeringen som har ansvar för lagstiftningsarbetet och ska lägga fram skarpa förslag. Vi har pekat på ett sätt, ett verktyg, som vi tror skulle kunna göra stor skillnad här och nu utan att man behöver sitta ned i flera år och utreda.

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Jag tror att det är värt att påminna sig hur myndigheterna själva beskriver aktivklubbarna: Genom hård träning och disciplin gör de sig redo för kampen mot demokratin. Enligt CVE varnar Säpo för att unga svenskar snabbt radikaliseras in i klubbarnas våldsbejakande miljöer.

Materialet från dessa klubbar ligger helt öppet online. Det går att med en enkel sökning ta del av väldigt grova bilder och videor, och man kan läsa helt öppet om visionen för aktivklubbverksamheten: att med kamp slåss för sin egen framtid mot det som pågår i Sverige, det vill säga den egna utrotningen. Det här är ett tankegods som hämtats från nazismen. Detta pågår, och klubbarna växer.

Vi hade en diskussion för någon vecka sedan. Flera som kartlägger de här verksamheterna, däribland myndigheter men också delar av civilsamhället, såsom Expo som har lång erfarenhet av att granska den högerextrema miljön, visar på att det finns ett mörkertal men att verksamheten finns över hela landet, på ett fyrtiotal platser, och att den växer.

När det här blev aktuellt i somras fick vi höra från regeringen att deltagande i en aktivklubb var dåligt sällskap, men i dag säger regeringen glädjande nog att det är terrorism, eller åtminstone så pass grovt kriminellt umgänge att det behöver vara straffbart. Det är glädjande att vi har fått en sådan skärpning från regeringen när det kommer till synen på aktivklubbar.

Vi socialdemokrater har under många år varit utsatta för högerextremt våld. Jag vill påminna om att just Socialdemokraterna för bara något år sedan fick sina förstamajdemonstrationer avbrutna, men vi har också sett runt om i samhället hur högerextrema med våld ger sig på fredliga demonstranter och mötesverksamheter, genom att storma lokaler.

Det är inte alltid den gällande lagstiftningen biter, och jag är lite orolig för att den kommande lagstiftningen inte heller kommer att bita. Det kan vara ett retoriskt knep att säga att Socialdemokraterna tittar bakåt på en lagstiftning från 30talet, men mycket av den lagstiftning som ligger på riksdagens bord och som riksdagen ska ta ställning till har många år på nacken.

Jag vet att brottsbalken är en del av kulturkanonen, och jag antar att vi utvecklar vår lagstiftning därför att vi tror att rätt saker gjordes förr. Vi har haft erfarenheter, men vi måste skruva i lagarna för att de ska fungera för den tid vi lever i nu. De allra flesta som tar del av aktivklubbarnas och högerextremismens framväxt kan dock konstatera att tiderna ser ganska lika ut. Vi har högerpopulism, vi har nazistiska organisationer och vi har våldsbejakande extremism av olika slag som har skjutit fram sina positioner därför att de vill ha något annat än demokrati.

I den bemärkelsen går 30-talet tyvärr lite grann igen. Då tänker vi att den lagstiftning om hemlig kårverksamhet som vi har föreslagit att man ska titta på användes för att hindra en framväxt av privata paramilitära grupper ungefär som den vi ser nu, när aktivklubbar med våldskapital är redo att gå från ord till handling.

Frågan som min kollega Anna Wallentheim ställde är högst relevant. Hur länge ska vi behöva vänta? Hur länge ska vi behöva vara rädda för att fler våldsdåd ska begås innan regeringen är villig att gå oss till mötes och se över den här lagstiftningen?

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Vi har haft många debatter, så i viss mån förstår jag att ministern återanvänder underlag från tidigare debatter. Precis som ministern sa inledningsvis är det bara några veckor sedan vi stod här, och dagens svar påminner i stort om det svar jag då fick, även om det är något modifierat.

För några veckor sedan tog jag del av Center mot våldsbejakande extremisms, CVE:s, nyhetsbrev och kunde då konstatera att det högerextrema hotet fortsätter att växa runt om i samhället. Till exempel vill högerextrema grupperingar återuppta Salemdemonstrationerna strax utanför Stockholm för att uppmärksamma en högerextrem persons död för snart 20 år sedan. Vi läser också om hur skolattacker planerade av ungdomar med högerextrema motiv motverkas. Detta visar att problemet växer i omfattning, och precis som jag sa i förra debatten är det viktigt att vi snabbt får fler konkreta åtgärder på plats.

Runt om i Stockholms län lyfts det från kommunalt håll fram behovet av en kartläggning av hur just aktivklubbarnas framväxt och tillväxt ser ut. Myndigheterna ger här lite olika besked, vilket vi tog upp för några veckor sedan. Precis som ministern sa i sitt svar har CVE ett ansvar att stötta kommunerna, och Säpo har ett ansvar att hålla koll på all extremism och terrorism och hur det samlade hotet ser ut för att kunna skydda oss från detta. I Nacka kommun har idén om en kartläggning lyfts upp, och i Stockholms stad har regeringspartikollegor till Gunnar Strömmer i Liberalerna lyft upp behovet av en kartläggning. Detta är på kommunal nivå, men ansvaret borde vara nationellt eftersom det är där den samlade kompetensen finns. Det handlar om att se hela lägesbilden vad gäller hur stor tillväxten är i landet och vad som behöver göras ytterligare för att stärka kommunerna i deras arbete att hålla koll på exempelvis vem som hyr en lokal. De behöver veta hur detta hot ser ut så att de kan bekämpa det.

I min interpellation försökte jag åter vara konkret, och jag uppskattar att ministern i sitt modifierade svar tog upp resultatet av sina möten med civilsamhället och myndigheterna. Det gläder mig att höra att CVE:s arbete är uppskattat och att lägesbilderna kan användas.

Men jag tänker att vi skulle kunna få ytterligare skarpa förslag från ministern framåt. I min interpellation tar jag bland annat upp Socialdemokraternas förslag att se över lagen om hemlig kårverksamhet. I sitt svar pekar ministern på olika lagförslag, som ligger på regeringens och delvis snart på riksdagens bord, om att se över olika straffskärpningsgrunder och så vidare. Frågan är dock om de kommer att träffa den hemliga kårverksamheten. Det finns redan nu en del lagstiftning på plats, som skärpt terrorlagstiftning, och brott begångna i just kriminella nätverk är en straffskärpningsgrund. Men för tydlighets skull, är ministern redo att se över lagen om hemlig kårverksamhet?

Fru talman! Jag tackar för det första inlägget här. Det var mycket man kunde skriva under på. I det här ärendet är vi ju överens här i kammaren när vi ska trycka på knappen i eftermiddag, och det är en viktig sak.

Vi debatterar utökade möjligheter att verkställa fängelsestraff med elektronisk övervakning. För att fler ska förstå översätter jag det till att fler ska kunna avtjäna straff med elektronisk fotboja – det blir kanske lite mer begripligt.

Detta är förändringar som vi i utskottet är överens om. Vi menar att det kommer att skapa bättre förutsättningar för fler som har begått brott att faktiskt komma ut bättre. Det måste ju vara poängen: att vi för en politik här inne som gör att fler kommer ut bättre men framför allt att färre begår grova brott.

Ibland får man i kriminalpolitiken uppfattningen att den som lyckas ta i hårdast eller målar den svartaste bilden av verkligheten kommer att vinna. Som socialdemokrat skulle jag dock vilja säga att den som vinner kanske är den som ser verkligheten och sedan lägger fram förslag och för en politik som tar tag i de problem vi identifierar och erbjuder konkreta lösningar som fungerar.

Vi ser hur brottsutvecklingen de senaste åren, särskilt i gängmiljö och grov organiserad brottslighet, fortsätter att drabba Sverige. Denna utveckling har framför allt drabbat alla som inte ingår i de kriminella grupperingarna och som drabbas av det våld som pågår i samhället. Men det sätter också press på Kriminalvården att allt fler faktiskt blir dömda och får sitta inne.

Vi vet att pressen på Kriminalvården just nu är enorm, med dubbelbeläggningar och sämre möjligheter att erbjuda programverksamhet. Det är tuffare för Kriminalvården att fullfölja sitt uppdrag, som är att alla som sitter i fängelserna ska komma ut bättre.

För oss socialdemokrater är det oerhört avgörande och centralt att de som sätts i fängelse och förväntas komma ut – särskilt de vi pratar om i dag som sitter på relativt korta straff – ges möjligheten att faktiskt komma ut bättre. Annars har vi på något sätt bara byggt ett större problem, eller hur?

För oss är det just detta det här betänkandet och den här förändringen handlar om: att möta de akuta behov som finns i Kriminalvården men också stärka vägen ut ur kriminalitet.

Fru talman! Jag skulle vilja lyfta tre perspektiv som är viktiga för oss.

För det första handlar det om att frigöra kapacitet utan att tumma på tryggheten. Vi vet att Kriminalvården under flera har stått inför enorma utmaningar. Beläggningen är rekordhög. Vi har köer för att människor ska kunna få sina straff verkställda. Vi vet också att personalen är oerhört pressad. I det läget behöver staten fler möjligheter än den traditionella anstaltsplaceringen. Genom att utöka möjligheten till elektronisk övervakning, både i den dömdes bostad och i kontrollerade boenden, frigör vi anstaltsplatser och ökar kapaciteten i systemet.

Det är viktigt att poängtera att det inte handlar om att lätta på straffen. Det handlar om att hitta ansvarsfulla alternativ där staten fortsatt har kontroll men där straffet kan verkställas på ett sätt som fungerar i längden. Vi menar att det är en linje som förenar trygghet och förnuft. Det är också den socialdemokratiska linjen: Vi ska ha ordning och reda, men vi måste ha lösningar som ger människor praktisk möjlighet till förändring.

För det andra handlar det om rättssäkerhet, kvalitet och brottsofferperspektiv. Att utöka möjligheten till elektronisk övervakning kräver såklart att vi värnar kvaliteten och rättssäkerheten. Betänkandet är tydligt i den delen: När det gäller allvarligare brott med längre strafftider, upp till 18 månader, kommer en särskild lämplighetsprövning att göras innan en elektronisk övervakning kan komma i fråga. Det är oerhört viktigt, vilket också föregående talare poängterade.

Vi menar att det är viktigt att Kriminalvården gör individuella bedömningar där man väger in brottets art och återfallsrisken samt hur verkställigheten påverkar brottsoffer och anhöriga. För oss är det självklart att trygghetspolitiken har sin utgångspunkt i offrets situation. Bland annat därför har vi socialdemokrater föreslagit här i Sveriges riksdag i ett antal år en brottsofferlag som tydligt stärker brottsofferperspektivet och ger rätt till skydd, stöd, ersättning och information.

För det tredje handlar det om rehabiliteringen. Vi vet att människor som får stöd att förändra sina liv och som kan behålla arbete, bostad och kontakt med familjen har mycket större chans att lämna kriminaliteten bakom sig. Det var precis det Trygghetsberedningen slog fast i sitt omfattande arbete och i det betänkande som ligger till grund för lagförslaget. Där konstateras att verkställighet av fängelsestraff genom intensiv elektronisk övervakning och kontroll har god effekt på att minska återfallen i brott. Statistiken är slående. Inom tre år återfaller 63 procent av alla som suttit på anstalt i brott, men med elektronisk övervakning sjunker siffran till 32 procent. Det är alltså en halvering av återfallsbenägenheten.

Det är lätt att fastna i statistik och siffror när man står här i talarstolen och pratar, men bakom siffrorna finns ju människor. Det kan till exempel vara ungdomar eller föräldrar. Det är individer som får en chans att bygga upp sina liv igen och inte hamnar i en kriminell återvändsgränd.

Trygghetsberedningen betonar att den nya verkställighetsformen gör det möjligt för den dömde att behålla arbete och kopplingar till familjen och då kan undvika det negativa med en anstaltsvistelse. Det är faktorer som skyddar mot kriminalitet. Vi vet från forskningen att detta är avgörande.

För mig handlar den här reformen om att vi i dag tar ett beslut som kommer att göra stor nytta. Politiken ska bygga vidare på det som vi tack vare forskningen vet fungerar och i praktiken ger goda resultat. När intensiva övervakningsprogram genomförs med noggrann kontroll och tydlig struktur fungerar de.

Det är viktigt att säga att om misskötsamhet uppstår ska systemet givetvis reagera direkt. Vi menar att det också sker. Det innebär att verkställigheten av övervakningen kan avbrytas omedelbart och personen återföras till anstalt.

Fru talman! Det är lätt att ropa på hårdare tag och svårt att stå upp för det som fungerar. Jag inledde den här debatten med att peka på att den grova brottsligheten fortsätter att drabba Sverige hårt. Vi vet att mycket har gjorts, och vi vet att vi behöver göra mer av det som fungerar.

Vi socialdemokrater noterar att Tidöregeringen nu på det sista året av mandatperioden och på upploppet inför valåret inte har lyckats bryta nyrekryteringen till gängen. Antalet unga inblandade i mordärenden har vuxit med 500 procent sedan 2022. Vi ser också hur brottsligheten förändras. När vi lägger året 2025 till handlingarna kommer det att tillskrivas ett rekord i sprängningar.

Vi vet att den grova organiserade brottsligheten äter sig in i allt fler sektorer och omsätter hundratals miljarder av svenska skattekronor. Det är en kreativ brottslighet som hittar nya vägar för sin verksamhet. Vi behöver alltså göra mer, och vi behöver göra rätt.

I dag visar vi här i Sveriges riksdag att vi är villiga att kroka arm och göra saker tillsammans. Socialdemokraterna menar att det är otroligt viktigt att vi visar att vi här inne är redo att gå tillsammans mot den grova organiserade brottsligheten och bryta nyrekrytering och annat. Jag önskar att vi kunde göra det oftare.

Vi socialdemokrater har lagt fram ett antal förslag, och jag hoppas att vi i riksdagen kan återkomma i fler debatter och göra saker tillsammans för att bryta nyrekryteringen, inte minst för att komma åt gängtopparna som i dag tillåts fjärrstyra grov organiserad brottslighet och kriminalitet.

Vi vill se en svensk maffialag på plats.

Jag yrkar härmed bifall till förslagen i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för replikskiftet här. Det var innehållsrikt.

Jag tror absolut att vi kan ta i hand på att göra lagstiftningsjobbet tillsammans. Vi är redo. Vi ser verkligen det här hotet som något det är viktigt att vi gör något åt.

Jag tänker också på att vi står inför ett valår. Vi gick igenom ett valår även 2024, och den bild som jag tagit del av och själv såg då är oroande. Under våren såg vi hur de högerextrema krafterna riktade in sitt fokus på bland annat socialdemokratiska förstamajfiranden men också på olika föreningar. Det var Miljöpartiet och Vänsterpartiet ute i Gubbängen vars lokal blev stormad.

Vi ser också i trollfabriker och annat hur hat och hot online samverkar i någon form. Precis som justitieministern säger är det inte isolerade aktiviteter, utan de samverkar. Vi behöver stå redo inför det, inte minst under det kommande valåret. Jag vet att regeringen i andra delar har tagit initiativ tillsammans med polisen för att se till att vi går in i ett valår med trygghet.

Men det har också varit så att de här aktivklubbarna har agerat lite som medborgargarden. Det var en uppmärksammad text i Aftonbladet nyligen om en influerare som blev överfallen därför att han hade hamnat i en rykteskarusell på Tiktok. När man läser det blir man också oroad över att de här krafterna är så pass aktiva och villiga att faktiskt ta lagen i egna händer. De finns på sociala medier, de finns ute i samhället och de är beredda att med våld påverka och skrämma.

Jag vill tacka för den här debatten. Jag hoppas att vi kan återkomma och att vi får ytterligare konkreta förslag på riksdagens bord.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Vi har ju haft ett gäng debatter kring högerextremism under de gångna åren den här mandatperioden. Det är alltid lika intressant och spännande att ha den debatten. Jag tror att vi i grunden delar uppfattningen att vi behöver göra mer för att bekämpa de antidemokratiska krafterna.

Jag hör ministern beskriva hur aktivklubbarna bygger upp sin verksamhet och sitt våldskapital, och ministern berör frågan om det skulle kunna bli grupperingar som beväpnar sig. Då är vi fasligt nära att detta kunde träffas av terroristlagstiftningen på ett tydligare sätt kanske. Men det finns också äldre lagstiftning här i Sverige, från 30-talet. Det finns en lag om något som heter hemlig kårverksamhet. Dåtidens skytteklubbar och liknande ansågs som ett hot när det gällde att bygga upp parallella polisiära grupperingar eller militär kompetens som inte var ställd under staten. Det var en tid som var väldigt hårt kantad av de starka ideologiska motsättningarna. Framför allt handlade det om hur nazismen bröt sig fram i land efter land.

Vi lever i en tid som är orolig. Vi ser i dag högerextrema krafter ta del av det parlamentariska arbetet i land efter land och även skjuta fram sina positioner och till och med leda länder. Vi vet också att de har täta kopplingar till de utomparlamentariska rörelserna. Det är klart att de i grund och botten delar samma idéströmning: Några har valt den parlamentariska vägen medan andra är kvar i gatukampen.

Vi har i vår kommittémotion avsatt mer resurser till CVE för att stärka kunskapen om dessa miljöer. Jag vet att regeringen har sin strategi i botten. Det läggs väldigt mycket tyngdpunkt på samverkan här, och jag håller med om att vi ska ha mer samverkan. Det är viktigt att vi sprider kunskap i hela samhället.

Men i arbetet med mer pengar till myndigheterna för att utöka kunskapen och kanske gå på djupet behöver vi titta på vad detta är för ett fenomen som har vuxit sig starkt i Sverige det senaste året. Vi behöver se över om det är dags att uppdatera lagstiftningar. Jag har läst lagen om hemlig kårverksamhet, och vi har ju ständigt en diskussion om antiterroristlagstiftningen och så vidare. Men har ministern och regeringen funderat på lagstiftningsvägen här, alltså i det fortsatta arbetet när helhetsbedömningen av strategin ska göras? Det är en fråga som jag skulle vilja få svar på.

Detta med samverkansformerna är avgörande. Jag får en bild av att det ibland blir ett glapp, och det är lite likt den sekretessproblematik som vi har diskuterat på andra områden, alltså mellan polisen, socialtjänsten och skolan. Det finns kompetens och kunskap i olika delar av vårt samhälle, men det är inte alltid som kunskapen finns på rätt plats. Då kan kommunen, eller kanske en privat aktör som hyr ut en lokal, hamna i ett läge där man inte vet tillräckligt mycket.

Frågan är också om ministern och regeringen ser att det kanske är dags att ha ett mer proaktivt arbete och om det finns något utrymme för det. Det kan vara inom ramen för lagstiftningen, men det kan också handla om att vi även här behöver gå fram ungefär på samma sätt som när det gäller sekretessdelen. Har regeringen funderat på de frågorna?

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret! Frågan som jag ställde handlade om vilka mer konkreta åtgärder som behöver vidtas.

Vi ser att aktiviteten inom framför allt högerextremismen ökar 2024. Det sker efter många år av en nedåtgående trend när det gäller just aktivitet kopplat till högerextrema miljöer. Sedan har det skiftat lite grann hur det ser ut.

Det som den här debatten handlar om är hur de här aktivklubbarna har vuxit sig ganska starka. Det rapporteras tyvärr lite för ofta om hur ungdomar har dragits in i den här verksamhetsformen. Det handlar alltså om högerextrema som tränar kampsport för att öka sitt våldskapital. Men det finns också en ideologiskt motiverad idé här, som handlar om att man vill omstörta samhället – avskaffa demokratin och genomföra sina nazistiska idéer.

Expo har tittat på detta och menar att det troligtvis finns ett stort mörkertal i det vi vet om aktivklubbarna. Väldigt många av de högerextrema organisationerna, NMR och andra terrorliknande grupperingar, vill gärna visa upp sin aktivitet, på sociala medier men också ute på gator och torg. Expo har gjort ett fantastiskt jobb med kartläggning. Jag vet att Säpo har koll, precis som justitieministern säger i sitt svar. Men det varnas för att det finns ett stort mörkertal för att man inom den här formen av verksamhet vill gå under radarn. Det handlar om att man vill hyra verksamhetslokaler – idrottshallar, gym eller annat. Om man är för öppen med sin verksamhet är det klart att det blir svårt att få hyra de lokalerna och göra det man vill göra.

ETC rapporterade i anslutning till den dom som ministern hänvisar till. Det var två personer som dömdes för våldsamheter. Det fanns också hatbrottsmotiv kopplat till detta, men som jag förstått det var det våldsbrott man dömdes för. Enligt en artikel i ETC finns det en kärntrupp på ungefär 43 individer, från Trelleborg i söder till Sollefteå i norr, som har ett högt våldskapital och know-how; de vet vad de sysslar med. Det här är alltså en utbredd verksamhet.

Här i Stockholm har vi haft en debatt, i våras tror jag, om aktiviteterna ute i Aspudden, där en aktivklubb och nazistiska organiserade medlemmar tog över en idrottsläktare och tvingade fotbollsklubben att spela på hemlig plats.

Allt detta är också kopplat till en global rörelse. Det här är inget som bara poppar upp i Sverige, utan det finns på europeisk nivå och internationellt. Aktivklubbarna är alltså något större än ett gäng individer som samlas för att träna kampsport.

När vi träffar Säkerhetspolisen och tar del av de rapporter som finns att tillgå offentligt och de lägesbilder som är publicerade får jag uppfattningen att man tittar på individnivå och säger att aktivklubbarna som grupperingar inte har ett så starkt våldskapital – som grupperingar har de inte den positionen att de kan hota. Men vi ser att allt fler individer ur just dessa grupperingar faktiskt begår våldsamheter och skakar om våra samhällen, bygger rädsla och gör människor oroliga.

Jag tänker också att detta under sommaren har varit väldigt uppmärksammat tätt kopplat till den yttersta centrala statsledningen – att aktivklubbarna också kan infiltrera regeringskretsar. Jag undrar med detta sagt om det är dags för ytterligare konkreta angreppssätt när det gäller det här hotet.

Herr talman! Jag tänker ta vid där jag slutade.

I vårt förslag till maffialag har vi ett antal punkter, som Teresa Carvalho förtjänstfullt har föredragit här i kammaren och som vi har argumenterat för utanför riksdagshuset på olika sätt. En av punkterna där vi gärna skulle vilja se en utveckling vad gäller det svenska angreppssättet för att bekämpa den grova organiserade brottsligheten är ekonomisk brottslighet.

Man behöver kunna komma till rätta med de stora förlusterna i välfärdsstaten på grund av att kriminella fortfarande tillåts driva vårdcentraler, HVB-hem eller vad det nu kan vara. De kan äga centrumfastigheter och missköta dem till den milda grad att vi inte lyckas få bort narkotikascenen, vilket är en annan viktig del av gängens finansiering.

Då passar det utmärkt att avsluta med några frågor. På vilka punkter kan justitieministern se att vi behöver göra mer? Vi uppfattar fortfarande att det finns lite olika budskap från regeringen. I en debatt som min kollega Lars Isacsson hade med sjukvårdsministern för några månader sedan, där vi ställde krav på en maffialag för att komma till rätta med de kriminella som driver vårdcentraler och andra verksamheter, fick vi svaret att inga lagförändringar krävs, för det är bara att följa kommunallagen. Men när man pratar med kommunala och regionala företrädare säger de att det behövs en skärpt lag för att komma till rätta med de här problemen. Ett sätt skulle kunna vara ett nytt angreppssätt i form av en svensk maffialag.

Vad planerar regeringen att göra? På vilka punkter kommer ministern att återkomma med skarpa förslag för att komma till rätta med just den ekonomiska brottsligheten kopplat till maffia och organiserad brottslighet?

Herr talman! Jag tackar Gunnar Strömmer för att ha kommit till kammaren och Teresa Carvalho för en fantastiskt fin möjlighet att få debattera en svensk maffialag.

Man slås av hur nöjd justitieministern framstår i det svar vi har fått i dag. Precis som föregående talare sa är vi överens om att vi kan vara nöjda över en sak, nämligen att det dödliga våldet minskar just nu. Vi socialdemokrater har varit en del av att lägga fram de förslag, verktyg och reformer som krävs för en sådan utveckling. Men vi vet också, inte minst på grund av den slutsats som Lars Isacsson nämnde att hela justitieutskottet drog gemensamt efter veckan i Italien, att det är livsfarligt att vara nöjd.

Det är också anmärkningsvärt att man i debatt efter debatt får en bild av att det finns ett slags idé bland moderater, sverigedemokrater och i regeringskretsen att år 2022 var år noll i världen och i svensk politik. Ingenting var gjort, och sedan är allting gjort.

Det stämmer inte. Precis som tidigare talare har sagt genomfördes ett åttiotal straffskärpningar och fler gick igenom polisutbildningen. Vi ser effekten med fler poliser ute på gator och torg, och vi ser hur samhället har rustats för att starkare stå emot den våldsvåg som har svept över Sverige i över tio år. Vi skulle kunna tänka oss att våldsvågen också kan kopplas till tidigt 10-tal, men nåväl, det är inte vad den här debatten handlar om.

Från Italien fick vi med oss, precis som vi har hört här, att vi ska följa pengarna. Det är otroligt viktigt att följa pengarna. Utöver att lyfta fram maffialagen har vi pekat på att den offentliga upphandlingen i Sverige omsätter nästan 1 000 miljarder – 900–1 000 miljarder kronor varje år. Det är enormt stora pengar som årligen upphandlas och som oseriösa företag och kriminella i stort sett har fri dragningsrätt på. Så kan vi inte ha det.

Polisen pekar på att 100–150 miljarder omsätts i den kriminella ekonomin varje år. Här föreslår vi en maffialag för att samlat stärka resurserna från statens sida för att komma åt dessa pengar.

Vi har lagt fram förslag om att ta tillbaka strategiska centrumfastigheter, strategiska fastighetsköp och domstolsfastigheter som har hamnat i kriminellas händer. Vi har lagt fram förslag om att inte låta gängkriminella driva HVB-hem. Vi har sagt att det är helt horribelt att kriminella tillåts driva vårdcentraler. Nästan dagligen – tyvärr – tar vi i tidningarna del av hur välfärdsinstitutioner som ska skydda våra unga från att hamna i gängens händer med den här regeringen tillåts drivas av kriminella.

Vi behöver ett helhetsgrepp och bredare ansatser för att komma åt den kriminella ekonomin.

För en vecka sedan lades en utredning fram av regeringens egen produktivitetskommission. Där framgår att den offentliga upphandlingen omsätter dessa miljarder i pengar. Den offentliga sektorn läcker pengar som ett såll. Vågen av ideologisk naivitet och blindhet från Sveriges höger med privatiseringar leder oss in i en situation där det inte råder kontroll. Produktivitetskommissionen säger att om det inte går att garantera en kontroll av varenda krona är slutsatsen att man kanske ska dra tillbaka reformerna och rulla tillbaka privatiseringsvågen som har lett till att HVB-hem drivs av kriminella och att vårdcentraler har hamnat i händerna på oseriösa.

Jag ställer därför följande frågor till Gunnar Strömmer: Är det dags att släppa naiviteten? Varför kan vi inte gemensamt ställa oss bakom en ny svensk maffialag för att brett komma åt kriminaliteten?

Herr talman! Barnfattigdomen är högst i Norden, och den materiella fattigdomen växer med regeringens politik. I går presenterades bidragstaket. Vi kan se att de stora förlorarna är just barnfamiljer – flerbarnsfamiljer och ensamstående med barn.

I juni 2023 lovade vice statsminister Ebba Busch efter en rak fråga från Magdalena Andersson att bidragstakets konstruktion inte skulle öka barnfattigdomen. Jag vill upprepa frågan här i dag: Kan vice statsministern garantera att barnfattigdomen inte kommer att öka med den föreslagna konstruktionen för bidragstaket?

Herr talman! Jag vänder mig mot beskrivningen. Jag vet inte vilken utredning av folkbildningen som ministern lutar sig mot. Jag har fått en lite annan uppfattning om det underlag som finns när det gäller nedskärningen av studieförbundens verksamhet. Det finns väldigt lite som pekar på att historiskt mycket pengar har läckt ut – att det har läckt som ett såll – och att det har varit en plattform för rekrytering av kriminella och extremister.

Det är klart att vi har haft problem med folkbildningen – det är ingen som sticker under stol med det. Men när vi pratar om delar i samhället som läcker som ett såll undrar man om vi i så fall med samma logik ska stänga HVB-hem, vårdcentraler och äldreomsorgsbolag. Ni diskuterade välfärdskriminaliteten brett i debatten här tidigare. Den gemensamma sektorn läcker som ett såll; 100–150 miljarder försvinner varje år. Det är klart att vi behöver göra saker där också, med exakt samma retorik: smäll igen och dra till. Vi skulle vilja öka både intensiteten i den lagstiftningen och kontrollmöjligheterna, ungefär på samma sätt som man nu resonerar kring folkbildningen.

Jag är ändå glad över att vi hade ett hyfsat bra meningsutbyte när det handlar om att stötta föreningar och kommuner i att titta på bakgrundskontrollerna – att göra det möjligt att se vilka det är som står bakom exempelvis hyra av lokaler för att kunna driva sina aktivklubbar, det vill säga nazisternas nya sätt att rekrytera fler unga män, framför allt, in i extremismen.

Jag välkomnar att justitieministern också understryker att den här kampen är viktig och önskar att vi tillsammans gör allt vi kan för att vi från den här kammaren ska skicka ut signaler om att vi inte accepterar högerextremism, vänsterextremism eller vad det än är som dyker upp och att vi gör allt vi kan för att stävja den utvecklingen.

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Det är klart att vi kan ha en diskussion om enskilda ledamöters uppträdande i sociala medier, utanför kammaren. Jag tycker att det vore på sin plats att också justitieministern, som representant för Moderata samlingspartiet, på ett tydligt sätt markerade avståndstagande när det gäller hur man uttrycker sig i den politiska debatten. Det är klart att de ledamöter som företräder regeringspartierna här inne är en del av regeringsunderlaget. Det är viktigt att vi både bidrar till att upprätthålla en ordentligt genomtänkt ton i debatten och hjälper varandra i den viktiga kampen mot extremism och inte deltar i det polariserande samtalet.

Nog om detta. Jag skulle vilja återvända till den andra delen av interpellationen, som berördes både i svaret och i inläggen därefter. Det handlar om hur regeringen understöder arbetet för att vårt föreningsliv ska kunna bli mer motståndskraftigt.

För det första tycker jag att det är anmärkningsvärt att regeringen har gjort så stora neddragningar på folkbildningen. Folkbildningen är ett sätt att syresätta och förstärka föreningslivet brett. Vi ser hur två av tio studieförbund har fått lägga ned. Vi ser hur allt fler föreningar larmar om att det är svårt att hitta möteslokaler eller att genomföra alla de studiecirklar, kurser och ledarskapsutbildningar som krävs för att stärka föreningslivets infrastruktur, vilket jag tror är en nyckel för att stärka det demokratiska samtalet – vår demokratiska motkraft till antidemokratiska organisationer.

När det gäller idrottens studieförbund är de än så länge besparade från dessa nedskärningar. Jag vet att de är glada över att de har fått behålla sina medel. Jag hoppas att regeringen står emot de krafter i form av Sverigedemokraterna som jag vet finns nära regeringen, som brukar säga att folkbildning inte är en del av ett samhällsskydd utan snarare samhällssplittrande. Jag hoppas i det här läget att idrotten och Sisu kan få behålla sina medel eftersom vi nu ser hur högerextrema har närmat sig just idrotten. Det är det första vädjandet till justitieministern: att stå upp för folkbildningen och föreningslivets möjlighet att organisera sig.

En annan fråga som jag har är om justitieministern och regeringen anser att det utöver strategierna som handlar om samverkan – att polisen, CVE, kommunerna och RF, i det här fallet, ska öka sin samverkan – finns skäl att gå vidare och se om det finns mer konkreta saker att göra. Jag vet till exempel att det när det gäller problemet med aktivklubbar, som jag nämner i min fråga, kan vara enskilda privatpersoner som hyr anläggningar av kommunerna, men det kan vara problem att veta och att göra bakgrundskontroller. Polisen eller andra myndigheter kan sitta på avgörande information som kommuner och förvaltningar kan vara i behov av för att kunna göra ordentliga bakgrundskontroller eller, för den delen, införa till exempel id-kontroller – bygga system som gör att man kan underlätta för kommuner, idrottsföreningar och föreningsliv att få veta vem det är som hyr en lokal. Det är en del av den här frågan. Det finns alltså skäl att gå vidare här.

Socialdemokraterna anslog 40 miljoner extra till CVE just för att stärka arbetet och kampen mot extremism brett. Vi hörde också att ministern läste upp några satsningar, som 10 miljoner till RF. Detta är bra – här är vi överens. Det behövs resurser. Men finns det skäl att också se vad vi kan göra konkret?

Herr talman! Jag tackar Gunnar Strömmer för svaret.

Jag har ställt en fråga om regeringens arbete för att bekämpa högerextremismen eller snarare om regeringen tar kampen mot högerextremismen på allvar. Jag skulle vilja dela upp debatten i två delar.

Under påskhelgen hängdes nazistiska banderoller upp över Essingeleden, som skär rakt igenom Stockholm. Det var tre stora banderoller som nazister hade hängt upp för att fira Adolf Hitlers födelsedag. En del av min fråga handlade om hur händelsen kom att förringas och relativiseras av en moderat riksdagsledamot, Lars Beckman, som skrev: ”Har palestinierna satt upp dem?”

Detta tilltag är, tror jag, ett uttryck för en radikalisering i onlinemiljöer där det politiska klimatet blir förgiftat av en polarisering. Man försöker på olika sätt skapa uppmärksamhet alternativt rikta misstro mot varandra. I det här fallet var det antagligen ett smaklöst sätt att få uppmärksamhet.

En del av det vi vet om extrema miljöer är att man syresätter varandra. Extremister på höger- och vänstersidan i islamistiska och högerextrema kretsar syresätter varandra. Denna polarisering och det hätska debattklimatet gör att extremismen växer. Mot denna bakgrund var den moderata riksdagsledamotens tilltag allt annat än smart.

Jag och justitieministern har under den här mandatperioden haft flera debatter om riksdagsledamöter som har betett sig på ett sätt som faktiskt har piskat upp stämningen och enligt mig bidragit både till att Sverigebilden har solkats ned och till att hotbilden mot enskilda, mot det parlamentariska och mot Sverige har ökat. Det är en utveckling som vi alla naturligtvis behöver ta avstånd från.

Innan vi diskuterar sakfrågan – vad regeringen avser att göra för att stötta föreningslivet – vill jag ta upp ytterligare en sak.

Under samma tidsperiod såg vi hur nazister stormade in på en läktare i Aspudden vid en fotbollsmatch i en lägre division. De tog över läktaren och skrämde barn och unga som fanns i närheten och alla dem som hade gått för att titta på fotboll och stötta sitt lokala lag.

Vi kan inte ha en situation där högerextremister kan kapa idrottsläktare eller hänga upp banderoller på Essingeleden hur som helst.

Herr talman! Jag ville ta tillfället i akt att nämna detta, för tilltaget med nazistiska fanor och det som Lars Beckman gjorde ansågs av moderaterna i Gävleborg vara ett tillspetsat sätt att kommentera de antisemitiska strömmar som finns.

Enligt SKMA krävs ett tydligt ställningstagande härifrån riksdagen. Man menar att det här inte var ett tillspetsat inlägg i debatten om fientlighet, utan det syftade uppenbart till att underblåsa misstro och fientlighet mot palestinier för att de är palestinier. Genom det som hände liksom Beckmans tilltag instrumentaliseras problemen med nazism och antisemitism. Lars Beckman brydde sig inte om hur detta hat drabbar andra. Hans kommentar var oacceptabel och är något man måste ta avstånd från.

Det finns ett önskemål om att moderata centrala företrädare tar ställning mot detta. Är justitieministern redo att ta ställning mot detta beteende?

Fru talman! Tack, Andreas Carlson, för svaret!

Det är klart att jag förstår vikten av att lyssna på remissinstanserna och ta in alla de synpunkter som finns, men det fanns ju skäl till att man gjorde en avgränsning av det bredare uppdrag som den socialdemokratiska regeringen hade givit. Till det första utredningsuppdraget fogades ett förtydligande direktiv som inte hade med det brottsbekämpande så tydligt, men det fanns en trygghetsdel och skrivningar om att kunna få bort oseriösa fastighetsägare samt om risken för kriminella organisationer som använder BRF:er, centrumbildningar och annat för att tvätta pengar. Det fanns – och finns nog – ett beredningsunderlag som är viktigt att analysera. Det gäller också att förstå att det är viktigt med en bredare ansats.

I andra delar av regeringens brottsbekämpande politik brukar vi få höra att det finns både snabbspår och möjligheter att sätta fart på tunga utredningar och processer. Den organiserade brottsligheten i det här landet har ju ätit sig in i allt fler delar av olika verksamheter. Här i dag pekar jag på att det kan handla om att genom olika brottsupplägg komma över centrumbildningar eller fastigheter för att kunna bedriva sin kriminella verksamhet, men ibland kan det också vara så att dåligt ägande indirekt leder till att kommuner runt om i landet får problem att öka tryggheten i bostadsområdena.

Det är anmärkningsvärt att vi inte kan få en tidsplan för just den här utredningen eller en väg framåt från regeringen när det gäller en så angelägen fråga. Från Stockholms kommun lyfte man bara för någon vecka sedan fram att man ser ett väldigt stort värde i att den här lagstiftningen kommer på plats.

Fru talman! När det gäller utredningen om ökad samverkan får vi nog alla säga att det är positivt om vi kan öka samverkan, frivilligheten och allas ansvar för att jobba brottsförebyggande och trygghetsskapande. Vi stod också bakom och var med och förberedde lagstiftningen för att ge kommunerna ett tydligare ansvar för det brottsförebyggande arbetet, vilket också finns med. Det handlar om lägesbilder och insatser för att öka tryggheten och bekämpa brottsligheten.

Det jag efterfrågar här och det som Stockholms kommun har efterfrågat kring både försäljningen och köpet av Sätra centrum är tydligare verktyg, det vill säga tydligare möjligheter för kommunen att agera proaktivt. Man vill inte bara vara hänvisad till samarbeten eller analyser. När det väl finns risk för oseriösa fastighetsförvaltare eller ökad kriminalitet och det inte räcker med samarbetsavtal – när det krävs att det offentliga går in med muskler – krävs det tydligare lagstiftning.

Det känns lite som att Sverigedemokraterna och regeringen har svårt att ge sig på privata intressen. Det här är en stor blind fläck för regeringen. De senaste månaderna har det blivit glasklart för alla oss andra som jobbar med brottsbekämpning att de privata intressena – vinstintressena i olika sektorer – gång på gång får gå före det allmännas intresse av ordning och reda eller trygghet. Vi ser HVB-hem som drivs av gängkriminella och vårdbolag som drivs av mc-klubbsföreträdare. Inte minst minns vi hur ett stort fastighetsförvaltningsbolag för ett år sedan lämnade tingsrätten i Södertälje och det i stället kom in en ägargruppering som rapporterades ha kopplingar till Södertäljenätverket.

Det är mot den bakgrunden som vi socialdemokrater säger att det absolut är viktigt att vi får en lagstiftning på plats som ger konkreta verktyg när det kommer till brottsbekämpning men att det ibland också är lite luddigare. Ibland det viktigt att ha en bredare lagstiftning som gör det möjligt för kommunerna att ta det ansvar som krävs för att inte bara upprätthålla trygghet utan också bygga hela städer. Det handlar om att bygga bort segregationen och öka jämlikheten. Vi vet att det skapar trygghet. Det skapar hela städer, och det skapar en möjlighet för de boende att känna: ”Det här är en stadsdel som jag vill bo i och som jag känner för.” Då växer motståndskraften mot både kriminalitet och annat ont.

I Dagens Samhälle för ett år sedan, precis när regeringen fick ta emot utredningen, uttalade sig ministern. Inledningen på artikeln var: ”Regeringen stoppar utredningen om en ny kommunal förköpsrätt vid fastighetsaffärer.” Bakgrunden till att regeringen hade gett det smalare direktivet var att det gavs en alldeles för bred möjlighet till kommunala förköp.

Det ska då också vägas in, vilket jag inledde mitt anförande med att säga, att de som var mest kritiska var just privata fastighetsägare och kanske en och annan centrumägare. Då är frågan vem man ska lyssna på. Ska vi lyssna på alla de kommuner och alla de myndigheter – Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och andra – som har lyft behovet av skarpare verktyg, eller ska vi lyssna på enskilda vinstintressen? Det är den första frågan: Vem lyssnar regeringen på när det gäller den här viktiga frågan?

Den andra frågan är: Finns det en tidsplan för när det kommer en kommunal förköpsrätt? Det är trots allt ett år sedan utredningen landade på ministerns bord.

Fru talman! Jag tackar ministern Andreas Carlson för svaret.

Den här debatten och den här frågan väcktes för någon vecka sedan. Här i Stockholm har Sätra centrum precis varit föremål för en exekutiv auktion. Staden ville köpa tillbaka Sätra centrum och gjorde vad staden kunde för att vinna inom ramen för auktionen men förlorade dessvärre. Efter det har en ny ägare fått ta över, och man kan bara hoppas på att kommunen – staden, i det här avseendet – kommer att kunna samarbeta med den nya förvaltaren. Det får vi se. Det får vi utvärdera sedan. Signalerna är så här långt positiva.

Fru talman! Detta är effekterna av att Moderaterna sålde ut Sätra Centrum år 1999. I dag ser vi hur det kan gå med en oseriös förvaltare. År av eftersatt underhåll av en miljö där otryggheten får växa och kriminalitet kan bita sig fast visar på vikten av att vi förvaltar – i det här fallet en centrumfastighet – på ett gott sätt.

Det var en del av frågeställningen här: om regeringen ser ett behov av att ha en bredare ansats när det gäller förköpsrätt. Jag är medveten om att den föregående regeringen tillsatte en utredning för att titta på en ny förköpslag. Som vi fick höra i svaret avskaffades den förra förköpslagen under alliansregeringen.

Tidigare debattörer i den här kammaren har såklart också haft diskussioner med ministern. Man kan tycka att det krävdes ett förtydligande av direktiven. Det är mycket möjligt. Men det är också så att många remissinstanser pekar på att de direktiv som ligger till grund för den här utredningen kanske var i snävaste laget.

När det gäller det kommunala ansvaret för brottsbekämpning vet vi att brottsbekämpning är mer än att titta på vem som äger eller förvaltar en fastighet. Det kan ju vara så att brottsbekämpning lokalt, alltså mycket lokalt, kan handla om att upprätthålla en trygg plats. Då blir ju förvaltandet av en plats, eller i det här fallet en centrumfastighet, avgörande om man ska kunna trycka tillbaka kriminalitet, kriminella grupper och oseriösa aktörer som gör bostadsområdet eller centrumfastigheten otrygg.

Stockholms stad skriver i sitt remissvar på den utredning som det pekas på i interpellationssvaret: ”En starkare kommunal förköpsrätt hade varit ett viktigt instrument för att stärka kommunens förmåga att bedriva en aktiv och långsiktig markpolitik som tar tag i de segregationsproblem som sedan länge är inbyggda i stadsbilden.”

En del av de problem vi ser handlar om grov organiserad brottslighet, men en annan del – som samverkar med den otrygghet som har vuxit fram – är alltså segregationen, det vill säga den ojämlikhet vi ser i våra städer. Den första fråga som är på sin plats är väl därför om ministern trots allt inte ser ett behov av ett bredare tag när det gäller möjligheten för kommunerna att ha en tydligare förköpsrätt till strategiska fastigheter.

Fru talman! Tack, ledamoten, för ytterligare ett inlägg här i den här debatten!

Jag nämnde ett antal verktyg i verktygslådan av hemliga tvångsmedel som vi absolut har ställt oss bakom. Vi har varit med och varit konstruktiva för att detta ska bli verklighet, både under tidigare regeringar då vi själva lagt fram förslagen och under nuvarande regering när Kärrholms parti sitter vid rodret.

Det jag ville peka på är att vi hade 79 sprängningar under årets fyra fem första månader. Det var 60 skjutningar med 14 skadade och 25 dödade, många av dem barn. Det är en verklighet som beskrivs i bland annat Polismyndighetens statistik och underlag. Det går absolut att googla fram det, men det går också att läsa om det i tidningen eller att träffa de människor som drabbas av det besinningslösa våldet.

Vi ser också hur allt fler barn och unga står på kö in i denna dödliga vardag, och vi får larmrapporter från exempelvis Sveriges Lärare, som säger att det är den värsta skolkrisen sedan 1990-talet. Fredrik Kärrholms parti, Moderaterna, har – tillsammans med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – i stället för att satsa pengar på att stärka skolan och socialtjänsten och på att utöka de förebyggande insatserna valt att sänka skatten för höginkomsttagare.

Att finansministern inte kunde säga vad hon ville göra med 3 000 kronor extra per månad säger ganska mycket när det finns barn som står i kö in i gängen för att begå grova våldsbrott. Hade vi fått bestämma hade den skattesänkningen inte gått till höginkomsttagare utan i stället till att stärka skolans, socialtjänstens, fritidshemmens och familjernas möjlighet att stå emot gängen. Det är detta jag har pekat på. Det krävs en politik som både har rätt verktyg i verktygslådan och ser till att inga barn är föremål för gängens kortsiktiga idéer om snabba pengar.

(Applåder)