Herr talman! Mattias Vepsä har frågat mig vad jag och regeringen konkret planerar att göra för att bekämpa nazistiska aktivklubbar.

Låt mig först som en viktig utgångspunkt slå fast att regeringen och alla relevanta myndigheter bedriver ett mycket systematiskt arbete mot våldsbejakande extremism med utgångspunkt i den nationella strategin mot terrorism och våldsbejakande extremism som beslutades sommaren för något år sedan (skr. 2023/24:56). Sett över längre tid har hotet framför allt kommit från högerextremism, autonom vänster och våldsbejakande islamism.

Säkerhetspolisen, Polismyndigheten och Center mot våldsbejakande extremism vid Brottsförebyggande rådet följer alla relevanta våldsbejakande och extremistiska miljöer, inklusive aktivklubbarna, och dessa myndigheter gör löpande bedömningar av vilket hot de utgör.

Säkerhetspolisen har en god bild över aktivklubbarnas verksamhet i Sverige. Klubbarna utgör en plattform för radikalisering av framför allt unga män till våldsbejakande högerextremism. De bedöms i nuläget inte utgöra ett attentatshot. Däremot har några individer med koppling till aktivklubbarna nyligen dömts för allvarliga våldsbrott.

Säkerhetspolisen arbetar för att förhindra att unga individer rekryteras och radikaliseras i klubbarnas våldsbejakande miljöer. Det förebyggande arbetet består bland annat av samverkan med till exempel polis, skola och socialtjänst. Säkerhetspolisen arbetar tillsammans med andra myndigheter med att öka kunskapen om aktivklubbar och andra våldsbejakande miljöer.

Enligt Nationellt centrum för terrorhotbedömning kommer det främsta terrorattentatshotet mot Sverige under detta år sannolikt från ensamagerande aktörer som agerar utifrån en våldsbejakande islamistisk eller högerextremistisk bevekelsegrund. Rekryteringen av barn och unga till kriminella gäng är också fortsatt oroande, särskilt som det finns snittytor mellan dessa gäng och de våldsbejakande extremistiska miljöerna. Att ha bredden och långsiktigheten att hantera dessa hot är viktigt, samtidigt som vi tar höjd för att hoten snabbt kan förändras.

Som framgår av regeringens nationella strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism behöver samhället mobilisera för att stärka motståndskraften bland barn och ungdomar. De berörda myndigheterna har sedan strategin antogs stärkt och utvecklat sin samverkan. Information och kunskap om våldsbejakande extremism samt stöd i det förebyggande arbetet finns att tillgå för yrkesverksamma inom bland annat skola, fritidsverksamhet och socialtjänst. Center mot våldsbejakande extremism fyller också en central funktion genom att ge behovsanpassat stöd till lokala aktörer och bidra till att det blir en högre kvalitet i de förebyggande insatserna.

I de sju polisregionerna finns Redexcenter, som är en samverkansform mellan polisen och Säkerhetspolisen som myndigheterna gemensamt har utvecklat i syfte att tidigt upptäcka och reducera hotet från olika våldsbejakande extremistmiljöer. Inom ramen för Redex utvecklar myndigheterna arbetsmetoder, tar fram åtgärder, delar operativ information och deltar operativt i insatser som specialiststöd till lokalpolisområden.

I den nationella underrättelsebilden, som Säkerhetspolisen sammanställer och delar med berörda myndigheter, sammanfattas information om våldsbejakande extremistiska miljöer på olika orter. På det sättet kan kommuner få tillgång till lokala lägesbilder och stöd i att utveckla insatser, till exempel tillsammans med polisen och Center mot våldsbejakande extremism.

Regeringen har dessutom gett de myndigheter som ingår i Samverkansrådet mot terrorism i uppdrag att utveckla och intensifiera arbetet mot terrorism och våldsbejakande extremism i syfte att stärka Sveriges säkerhet. Detta är ett råd där, tror jag, elva eller tolv myndigheter ingår, som leds av Säkerhetspolisen. Myndigheterna ska utifrån det uppdrag vi har gett intensifiera sin samverkan, och det är Säpo som ska samordna den långsiktiga utvecklingen av detta arbete. Uppdraget till Samverkansrådet har bidragit till att det i dag finns bättre förutsättningar hos nationella, regionala och lokala myndigheter att bedriva ett strukturerat, uthålligt och långsiktigt arbete.

Regeringen genomför nu på olika sätt en uppföljning av strategin. Vi hade senast ett större möte med företrädare för myndigheterna i Samverkansrådet och för ett antal berörda kommuner. Vi kommer i närtid att ha ett motsvarande möte med aktörer från civilsamhället, forskningssamhället och så vidare. När vi har gjort denna uppföljning avser jag att återkomma med en samlad redovisning till riksdagen om hur detta arbete har utvecklats och hur vi ser framför oss att det kan utvecklas när vi blickar framåt.

Herr talman! Jag vill mena att jag redogjorde väldigt konkret för vilka åtgärder som vidtas på detta område. Det sker också med en stor öppenhet i relation till hotets potentiella allvar.

Säkerhetspolisen har konstaterat att det förvisso rör sig om en förhållandevis ny typ av högerextrema grupperingar i Sverige men ser att metoden att locka in unga i ett brett och till synes oskyldigt kampsportssammanhang rymmer en stor risk för att de här klubbarna växer till ett hot mot vår säkerhet. Säkerhetspolisen pekar på att våldet också är en drivkraft i rekryteringen. De pekar på risker för att radikaliseringsprocessen kan gå fortare i ett sådant sammanhang.

De understryker också att det inte rör sig om några enskilda individer i några enskilda förorter till kommuner runt om i Sverige utan att det utan tvekan rör sig om en del av en global och europeisk utveckling. Detta är ett växande fenomen, inte minst i länder i Europa, med fokus på yngre aktörer.

Säkerhetspolisen har också redogjort för att de ser tecken på att man från de här klubbarna vill försöka påverka myndighetspersoner.

De är öppna med att de bedömer att det finns aktivklubbar eller strukturer som har tillgång till vapen och explosiva ämnen och att de arbetar aktivt för att växla upp i stridsförmåga. Kampsportsträningen är en del av det.

Anledningen till att jag räknar upp detta är att jag vill säga att de myndigheter som är ansvariga för att följa den här typen av hot – framför allt Säkerhetspolisen men också andra inom ramen för Redex och i samarbete med polisen – inte gör det med vänsterhanden. De gör det på djupet och inser vilken kontext den här typen av grupperingar arbetar i, och de vidtar åtgärder som återspeglar allvaret i hotet.

Detta med mörkertalet är en viktig insikt. Man måste hela tiden säkerställa att man gräver på djupet för att minska mörkertalet så mycket det bara går. Jag uppfattar att Säkerhetspolisen i mycket hög grad gör det. Man underskattar inte den negativa kraften, hotpotentialen, i dessa strukturer.

Från regeringens sida handlar det i mycket om att utgå från den strategi som vi har lagt fast när det gäller att bekämpa, förebygga och förhindra våldsbejakande extremism och terrorism. Det är en kraftfull struktur där vi för ihop olika aktörer i samhället som verkligen kan arbeta mot denna problembild och också vidta konkreta åtgärder omedelbart där problemen finns.

Detta är en uppgift som vi tar på stort allvar. Det är ett arbete som vi följer mycket nära och i detta nu håller på att utvärdera. Vi kommer att återkomma till riksdagen om detta under våren, i samlad form.

Herr talman! Först vill jag upprepa hur oerhört viktigt det är att vi upprätthåller en bredd i vår förståelse av hotbilden. Det handlar förstås om att ha koll på vart och ett av dessa hot. Att ett hot under en viss tid har mattats av betyder inte att det inte kan växa i storlek och betydelse framöver.

Därför menar jag att det är avgörande att ha fullt fokus på de högerextrema, den våldsbejakande islamismen och den autonoma vänstern, och vi ska göra det parallellt.

Ett ytterligare skäl till detta är att vi sett att dessa hot i hög grad kan samverka eller förstärka varandra. De kan till och med ibland mobiliseras av samhällsproblem. Det råder ingen tvekan om att konflikterna i Mellanöstern och exempelvis hatet mot Israel är någonting som förenar extremvänster, våldsbejakande islamism och högerextremism. Aktivitet i vissa grupperingar kan också motivera och trigga aktivitet i andra grupperingar. För att följa varje hot var för sig och för att se hur de interagerar, förstärker och förhåller sig till varandra är det väldigt viktigt att ha hela problembilden klar för sig. Detta handlar alltså inte om att förminska något av hoten utan snarare om att belysa varje hot från alla relevanta utgångspunkter.

Samverkan är ett buzzword som kan betyda allt och inget. Men en sak som framkom, i alla fall initialt, i den utvärdering vi nu gör av den nya strategin, är att berörda aktörer på området i grund och botten verkar tycka att detta ger kraft till en väldigt praktisk och operativ samverkan, även om den förvisso har utvecklingspotential.

En struktur som är väldigt verkningsfull är just Redex, där Säkerhetspolisen och polisen arbetar operativt och individnära när det gäller de olika hoten. Det är också viktigt med den strukturens möjlighet att dela information till exempelvis kommuner, för att man också där ska kunna ha en så precis lägesbild som möjligt och kunna sätta in sina preventiva åtgärder. Inte minst handlar det om åtgärder som riktar sig mot barn och unga.

Jag vill inte föregripa det vi ska återkomma med till riksdagen. Men när vi gjorde utvärderingen tillsammans med ett antal kommuner var det några som uttryckte att de tyckte att utbytet fungerade exemplariskt, medan andra upplevde att det fanns en utvecklingspotential.

Jag tror att det är viktigt att det inte bara blir samverkan på ett övergripande strategiskt plan utan att det blir en samverkan som betyder mycket konkret delning av information, så att alla aktörer som kan påverka detta, inte minst preventivt, kan göra det utifrån en så korrekt verklighetsuppfattning som möjligt.

Slutligen: Detta med olovlig kårverksamhet är en lagstiftning som har sin historiska bakgrund. Den är kanske också utformad för att möta hur man uppfattade att hoten såg ut då. Det har ju förekommit förundersökningar om detta även under senare år, men just denna lagstiftning är nog något trubbig. Jag utesluter inte alls en översyn av den typen av lagstiftning, även om jag tror att vi just som prevention behöver fortsätta att utveckla annan lagstiftning, exempelvis när det gäller hemliga tvångsmedel och annan ingripande lagstiftning för att komma åt strukturerna. Men jag utesluter alltså inte att vi kan se över också annan lagstiftning för att komma åt strukturerna på ett mer effektivt sätt.

Herr talman! Låt mig avsluta med att instämma i vikten av att vi tar ett grepp om de här frågorna i ingången av ett valår.

Jag ska i nästa vecka, om jag inte har dålig koll på kalendern, träffa riksdagspartiernas partisekreterare tillsammans med Säkerhetspolisen och Polismyndigheten för att tala om hur vi med gemensamma krafter kan få till ett tryggt, säkert, öppet, frimodigt och tillgängligt valår både för förtroendevalda som ska vara med och för kandidater i valrörelsen men också för medborgarna, vars tillgång till politikerna är en helt central del av en valrörelse i ett fritt och öppet samhälle. Då kommer säkerligen de frågor vi nu talar om att aktualiseras.

Jag är förvissad om att andra frågor också kommer att lyftas upp, exempelvis erfarenhet av möten som störts av andra grupperingar, inklusive en del av Gazaprotesterna. Jag tror att också personliga erfarenheter i relation till andra grupperingar, som vi inte har nämnt här i dag, kommer att finnas med i det underlag som partierna tar med sig in i den diskussionen.

Från Säkerhetspolisens och Polismyndighetens sida finns det stor beredskap för att möta upp partierna i detta. Polisen har exempelvis redan beslutat om valet som en särskild händelse för att redan i det här läget kunna vidta åtgärder på ett kraftfullt sätt för att bygga upp en trygg, säker och öppen valrörelse under nästa år.

Med det säger jag tack för i dag. Jag tillönskar ledamöterna en trevlig helg.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.