Fru talman! I dag ska vi debattera ett förslag som jag tycker är väldigt bra. Det handlar om utökade möjligheter att avtjäna fängelsestraff med elektronisk övervakning, alltså det som brukar kallas fotboja.

Det som föreslås här är att fängelsestraff på upp till ett år och sex månader ska kunna avtjänas med fotboja i stället för genom att personen är inlåst. För att det ska kunna ske kommer man dock att göra en fördjupad lämplighetsprövning där man prövar om det är lämpligt att en person avtjänar sitt straff på det sättet.

I lämplighetsprövningen kommer man att ta hänsyn till bland annat brottets karaktär, det vill säga vad det egentligen är som personen har gjort, och till återfallsrisken. Det är någonting som inte i alltför stor utsträckning har gjorts i Sverige tidigare. Man kommer alltså att titta på hur stor risken är att personen kommer att begå fler brott. Detta är något vi successivt för in mer av i den svenska rättsordningen. Vi tycker nämligen att det är helt avgörande när det kommer till straffmätning och utdömande av straff.

En tredje aspekt man kommer att titta på är något som mig veterligen är helt nytt, nämligen att ta hänsyn till brottsoffrets perspektiv och brottsoffrets anhörigas perspektiv: Hur kommer det att kännas för de människorna om den här personen avtjänar sitt straff utanför fängelset?

Syftet med denna ändring är inte att ett våldtäktsoffer ska behöva springa på sin förövare eller att en person som blivit utsatt för ett grovt våldsbrott ska behöva springa på den här människan igen på gator och torg. Tvärtom – det vill vi undvika. Detta handlar om vissa typer av brott där den typen av brottsofferperspektiv eller den typen av särskilda skäl emot inte finns. Straff för dessa brott ska man kunna avtjäna med fotboja, typiskt sett brott där det kanske saknas ett fysiskt brottsoffer.

Att vi för in de anhörigas och brottsoffrets perspektiv är ett uttryck för det paradigmskifte som håller på att ske inom svensk kriminalpolitik, alltså att vi i mycket högre utsträckning tar hänsyn till brottsoffret snarare än brottslingen. Tidigare är det brottslingens, gärningsmannens, perspektiv man har tittat på. Hur länge någon ska sitta i fängelse har man bedömt utifrån hur allvarligt brottet är, de preventiva möjligheterna, möjligheterna till olika typer av vård och åtgärder i anstalt och så vidare. Men man har inte i någon högre utsträckning, eller inte alls, tittat på hur detta uppfattas av offret, av offrets anhöriga och av allmänheten. Vad blir signalen till allmänheten om hur samhället ser på en viss typ av brott?

Detta för vi nu in i svensk kriminalpolitik, och det är på tiden. Det är precis det som behövs. Den viktigaste preventiva åtgärden i samhället är att den breda allmänheten slår ned på brottslighet, att det är kulturellt oacceptabelt att begå brott, att det är skamfyllt att begå brott. Det är helt centralt för att förhindra att människor hamnar i brottslighet, och för att göra det måste vi också se på straffet som en typ av rättvisehandling där man på något sätt återställer en balans som har kommit i obalans när någon har begått ett brott.

Detta är väsentligt, och det här är mig veterligen det första uttrycket för just det. Av den anledningen är detta en väldigt stor dag.

Det här betänkandet bygger på en utredning från Trygghetsberedningen, en parlamentarisk kommitté som jag ledde tidigare och som flera ledamöter i justitieutskottet ingick i. Då diskuterade vi detta. Alla partier var representerade i Trygghetsberedningen, och alla ställde sig bakom det här förslaget. Det är alltså ett enhälligt förslag från Trygghetsberedningen som nu har gått via regeringen och hamnat i justitieutskottet.

När förslaget behandlades i justitieutskottet fick alla partier möjlighet att ta ställning till det igen, och då valde alla partier än en gång att ställa sig bakom det. Detta är alltså ett förslag som har bred förankring i Sveriges riksdag och som alla partier egentligen tycker är bra. Det är ett exempel, tycker jag, på hur man kan bedriva en kriminalpolitik som är tuff mot brottslingarna och tar brottsoffrens perspektiv i beaktande men som också får bred förankring och går att genomföra med stöd från i stort sett hela riksdagen.

Utgångspunkten för förslaget var egentligen också återfallsförebyggande. Det är också en viktig aspekt. Man kan tydligt se i studier att vissa typer av människor som har vissa typer av egenskaper och har begått vissa typer av brott löper mindre risk att återfalla i brott om de får avtjäna straffet med fotboja än på anstalt.

Typiskt sett handlar det om människor som har en ordnad tillvaro i bemärkelsen att de har, till exempel, en lägenhet och ett jobb eller en sysselsättning. Då kan det vara negativt ur återfallssynpunkt att tvinga personer att säga upp sig från jobbet eller säga upp lägenheten och låsa in dem i ett halvår eller ett år, för att sedan släppa ut dem till en tillvaro där de saknar jobb och bostad. Då är risken många gånger större att personerna återfaller i brott. Kan man i stället se till att personer kan behålla sin lägenhet och sitt arbete minskar det på övergripande nivå risken för brott.

Syftet med detta är alltså inte bara det jag beskrev, alltså att säkerställa rättvise- och brottsofferperspektivet. Det är en viktig del, men en annan viktig del är att minska brottsligheten.

Forskning tyder på att detta kommer att göra att Sverige blir lite mindre brottsligt än tidigare. Återfallen kommer att bli färre. Det är bra. Det är viktigt. Det är ett av de viktigaste politiska uppdrag vi har just nu i det här huset.

Att vi kan genomföra detta i bred enighet är jag väldigt glad för. Jag ser att det är flera här i dag som deltog i Trygghetsberedningen, och jag vill rikta ett stort tack till er för konstruktivt och positivt arbete där. Jag vill också rikta ett stort tack till justitieutskottet, som har ställt sig bakom betänkandet, för ett bra och konstruktivt arbete. Det här är bra politik med bred förankring som kommer att göra Sverige lite bättre.

Tack för att ni har lyssnat!

Fru talman! Sverige står mitt i en historisk rättspolitisk förändring. Regeringen har inlett den största offensiven mot brottsligheten i modern tid. Det handlar inte bara om hårdare tag utan om att bygga ett rättssamhälle som fungerar i varje led. Vi stärker hela rättskedjan från polisens möjligheter att utreda brott och domstolarnas förmåga att döma till Kriminalvårdens kapacitet att verkställa straff på ett rättssäkert, effektivt och samhällsbyggande sätt.

Fru talman! Regeringen har tydligt flyttat fokus i kriminalpolitiken från gärningsmannen till brottsoffret. Brottsoffrets perspektiv sätts i första rummet, straffen ska spegla brottets allvar och den som återfaller i brott ska möta tydligare konsekvenser. Den som väljer att delta i gängkriminella miljöer, exempelvis, vill vi kunna döma till dubbla straff. Med vår politik kommer fler att sitta i fängelse under en längre tid.

Lika viktigt som tydliga konsekvenser är att straffet ska leda till något, vara meningsfullt och innehålla det som krävs för att bryta och förhindra risken för nya brott. Ett fängelsestraff handlar ytterst om att skydda samhället och ge brottsoffer upprättelse men också om att ge den dömda möjlighet att lämna kriminaliteten bakom sig. Det kräver en kriminalvård som har kapacitet, verktyg och möjlighet att arbeta med de intagna, säkerställa det återfallsförebyggande arbetet, förbereda för tiden efter avtjänat straff och se till att det finns möjligheter för detta.

Till följd av hur kriminaliteten utvecklats i landet, till följd av straffskärpningar och till följd av polisens nya verktyg att agera och klara upp brott har trycket på svensk kriminalvård vuxit sig historiskt högt. Det byggs nu nya anstalter på över 50 platser i landet. Det byggs i Kalmar och Kristianstad, där jag själv hade förmånen att delta när det första spadtaget togs för två veckor sedan. Det byggs på flera ställen runt om i landet, för denna utbyggnad är nödvändig. Även om nya anstalter byggs och resurserna ökar kommer trycket att vara väldigt högt under väldigt lång tid. Därför måste vi använda Kriminalvården på ett effektivt och klokt sätt.

Den här propositionen ger utökad möjlighet att verkställa fängelsestraff med elektronisk övervakning. Förslagen stärker Kriminalvården och det återfallsförebyggande arbetet och gör att vi kan hindra att människor återfaller i nya brott utan att man för den sakens skull tummar på straffets kärna, nämligen att ge brottsoffer upprättelse och skydda samhället. Det handlar inte om att mildra straff. Det handlar om att använda utdömda fängelsestraff på ett klokt sätt för att skydda samhället, stödja återanpassning och värna förtroendet.

Propositionen innehåller tre centrala delar.

Den första delen är en utökad möjlighet till verkställighet i bostad med elektronisk övervakning, från dagens sex månader till ett år och sex månader. Vid de längre straffen – över sex månader – ska det göras en fördjupad lämplighetsbedömning där brottets karaktär, risken för återfall och brottsoffrets situation ska vägas in för att säkerställa att detta används där det är lämpligt, träffsäkert och säkert.

Den andra delen är införandet av en ny verkställighetsform: ett kontrollerat boende med elektronisk övervakning som är ett mellanting mellan anstalt och att avtjäna straffet i sin egen bostad. Den dömde bor i ett särskilt boende där Kriminalvården har ansvar och full koll på den intagnes dagar. Rörelsefriheten är starkt begränsad, men arbete, behandling och andra särskilda åtgärder kan tillåtas. Man har tydlig kontroll och kan arbeta med återfallsförebyggande åtgärder.

Den tredje delen är att vi samlar detta i en ny lag som ersätter dagens lagstiftning om intensivövervakning.

Fru talman! Detta är i grunden ingenting nytt i Sverige. Vi tar sikte på någonting som har funnits under lång tid och som har fungerat väldigt väl. Möjligheten att avtjäna straff i kontrollerat boende är visserligen en helt ny reform men ändå något vi har arbetat med länge, liksom elektronisk övervakning.

Vi vet att personer som avtjänar sitt straff med elektronisk övervakning löper lägre risk att återfalla i brott än den som avtjänar kortare straff på anstalt. Studier visar att intagna som avtjänar sitt straff genom elektronisk övervakning har större möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden och få ett större stöd. Dessutom minskar risken för återfall.

Det här är ingen slump. När verkställigheten sker nära vardagen under kontroll och med krav på arbete, behandling och struktur i vardagen minskar risken att man faller tillbaka. Det gör denna reform viktig.

Möjligheten att kunna avtjäna sitt straff på ett särskilt boende är också något som redan finns i dag. Det gäller dock inte för hela strafftiden, utan som en del när man avslutar sin strafftid. Efter att man avtjänat halva straffet kan man få flytta till ett så kallat halvvägshus. Vi ser att det ger god effekt för att minska återfallen i brott när man successivt återanpassas till samhället.

Detta är något som propositionen bygger vidare på. Vi ser vad som fungerar och gör mer av det. Det här är bra för återanpassningen och för att säkerställa att återfallen i brott minskar.

Fru talman! Det återfallsförebyggande arbetet är inte en sidofråga för kriminalvården; det är en kärnuppgift. För varje person som återfaller i brott skapas nya brottsoffer, ny otrygghet och nya kostnader, både mänskliga och ekonomiska. Därför är det viktigt att vi kan bryta detta.

Genom att fler människor, som har ordnade sociala förhållanden med ett arbete och en bostad, har möjligt att avtjäna sitt straff på detta kontrollerade sätt, då det är lämpligt, frigörs platser och kapacitet för Kriminalvården att arbeta mer effektivt, strukturerat och aktivt gentemot dem som sitter på anstalter. Det skapar större möjligheter även för dessa. Det här är ett konkret förslag som tar politiken framåt.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Dagens betänkande och förslag rör utökade möjligheter att verkställa fängelsestraff med elektronisk övervakning. Det innebär utökade möjligheter att i stället för att sitta i fängelse kan den dömda bo hemma eller i ett kontrollerat boende med fotboja. Från att vara möjligt vid fängelse upp till sex månader höjs nu detta till högst ett år och sex månader. Vid strafftider som överstiger fängelse i sex månader ska det därtill göras en fördjupad lämplighetsprövning.

Det här är viktigt. Några skäl till det är att detta skulle frigöra platser inom kriminalvården, som har en oerhört ansträngd situation just nu med dubbel- och trippelbeläggningar, vilket renderar kritik från dem som har konventioner som vi ska uppfylla. Förslaget kortar även köerna till att avtjäna straff, och det är kostnadseffektivt. Man tar dessutom hänsyn till brottsoffer, utsatta och anhöriga vid bedömningen om huruvida det är lämpligt med fotboja. Centerpartiet yrkar därför bifall till förslaget i dagens betänkande.

Egentligen rör dagens debatt två frågeställningar som ofta förekommer i samhällsdebatten. Den första är: Är det effektivt att låsa in folk i fängelser? Den andra är: Kan alla partier komma överens om något så viktigt som kriminalpolitiken?

Låt mig börja med fängelsestraffen. De har flera funktioner. De har en avskräckande effekt. De ska hålla folk som begått brott inlåsta så att de inte kan begå nya brott. De är även ett slags upprättelse för brottsoffer och utsatta. Man kan dessutom få del av en kvalificerad kriminalvård för att minska risken för återfall.

Fängelser är därför viktiga och fungerar i många fall mycket bra, men vi vet också att fängelsestraff alltför ofta är stigmatiserande och befäster eller eskalerar en kriminell identitet och livsstil. Det är ett av skälen till att Centerpartiet kommer att säga nej till sänkt straffbarhetsålder som innebär att barn under 15 år kommer att sättas i fängelse. Detta är dock både Tidöpartierna och Socialdemokraterna för.

Det är därför glädjande att det huvudsakliga skälet till dagens förslag uttalat är att det finns goda förutsättningar för att fotboja kan minska återfallen i brott. Man kan upprätthålla en tillvaro med arbete eller studier och ett relativt vanligt liv, vilket vi vet är skyddsfaktorer mot kriminalitet. Det här är ett bra förslag.

Fru talman! För att komma till detta med den politiska enigheten är Centerpartiet inte ensamt om att säga ja till förslaget i dagens betänkande. Alla åtta riksdagspartier deltog i den utredning som ligger till grund och i utskottsarbetet, och vi var överens. Jag vill kvittera det tack som tidigare har framförts här för det arbete som har gjorts. Detta är värt att lyfta, när oenighet alltid får mer uppmärksamhet och fler klick än enighet.

Jag hörde på Ekot i morse innan jag kom hit. Det handlade om en opinionsundersökning som visade att sju av tio svenskar inte tycker att det politiska samtalet är respektfullt eller präglas av en vilja till samarbete. Därför finns det en extra poäng i att lyfta att vi är eniga om detta, inom ett viktigt område. Annars är det här i kammaren alltid någon som vinner dagens slag, men vi förlorar tillsammans kriget. Kriget står om demokratin – allt fler tycker inte att det vi gör här, i demokratin, är den bästa lösningen. Vi behöver även gemensamt vinna det kriget, med fredliga debatter både när vi är överens och när vi inte är överens. Det vill jag tacka alla partier för här i dag.

Detta är bra lagstiftning och bra demokrati, som jag därmed överlämnar till kammaren.

Fru talman! Det finns väl egentligen inte så jättemycket att tillföra till dagens debatt eftersom vi alla här inne och samtliga partier är överens i sakfrågan. Sakfrågan är att vi vill utöka möjligheterna att verkställa fängelsestraff med elektronisk övervakning, i folkmun kallat fotboja, i stället för genom inlåsning på anstalt. Vi är överens om att det behövs en ny lag som reglerar hur detta hanteras, och vi är överens om att öka den strafftid då det kan bli aktuellt med elektronisk övervakning från dagens sex månader till arton månader.

Vi är överens om att det ska ske en noggrann och fördjupande lämplighetsprövning innan beslutet om elektronisk övervakning fattas, och vi är överens om att straffet ska omvandlas till inlåsning på anstalt om man missköter sig. Vi är även överens om det nya straffet elektronisk övervakning i kontrollerat boende.

Fru talman! För att sammanfatta dagens debatt kan jag väl bara säga att vi alla är överens.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)