Mattias Vepsä

Fru talman! Tack, ledamoten Kärrholm, för inlägget i den här debatten!

I min verklighet har det så här långt i år sprängts 79 gånger i det här landet, och i januari upplevde vi en rekordvåg med 38 sprängningar. Hälften av dem skedde i vår valkrets, Stockholm. Jag skulle vilja säga att det finns mycket i det här landet som behöver göras bättre.

Vi har sett hur våldet fortsätter att skörda allt yngre offer, och vi ser hur regeringen är ensidig i bemärkelsen att man inte gör något åt rekryteringen. Är det något vi har kunnat notera under SD-regeringens tid vid makten är det hur allt fler yngre står på led och gromas och lockas in i grov kriminalitet av gängen. Detta är inte en bild som är fabricerad eller påhittad, utan det räcker att läsa tidningen, prata med människor som drabbas av våldet och träffa familjer och anhöriga till de barn och unga som dras in i dessa gäng eller familjer som i värsta fall har förlorat sina barn. Detta är inget påhitt, utan det är fakta och sanning.

I den värsta kris som vi har upplevt tillsammans de senaste åren, där gängen och den organiserade brottsligheten har försatt Sverige i den här situationen med allt grövre våld, måste vi se till att vi bryter nyrekryteringen. Då krävs det en socialtjänst som har rätt resurser, en skola som kan ge alla ungar en chans att klara skolan och inte minst familjer som kan sätta mat på bordet och ge sina barn trygghet, värme, fritidsaktiviteter och kärlek.

I den värsta ekonomiska krisen på decennier har regeringen också orsakat den värsta skolkrisen. Det är inte jag som hittar på detta, utan det är Sveriges Lärare som har sagt det. Vad tycker Fredrik Kärrholm är viktigast, att vi ger pengar till skolan för att delta i detta eller att vi sänker skatten för höginkomsttagare?

Fru talman! Vi ska nu debattera redovisningen av användningen av hemliga tvångsmedel under 2023. För alla som lyssnar vill jag berätta att lagstiftningen anger att regeringen varje år ska redovisa för riksdagen hur användningen av de hemliga tvångsmedlen har sett ut men också presentera nyttan med dem.

Kortfattat kan man säga att skrivelsen ser ut ungefär som den har gjort under föregående år. Man kan se att det finns en nytta med hemliga tvångsmedel. Just denna verktygslåda har kraftigt byggts ut under de senaste mandatperioderna, både under den socialdemokratiska regeringen och under nuvarande regering.

I redovisningen kan man ta del av regeringens egen bild men även myndigheters bild. I ett antal nedslag i olika ärenden visar man på nyttan av hemliga tvångsmedel. Man har i större utsträckning än tidigare kunnat förhindra mord, narkotikasmuggling och våldsbrott. De förändringar som har genomförts de senaste åren har inneburit att man har kunnat använda överskottsinformation från övervakningar. Den har bidragit till att man har kunnat lagföra fler personer och till det som kanske är den viktigaste nyttan med tvångsmedlen, nämligen att kunna driva en förundersökning framåt.

Vi socialdemokrater ser hur den grova brottsligheten har utvecklats, men vi ser också hur tekniska hjälpmedel har utvecklats de senaste åren. Därför har vi ställt oss bakom många av de nya verktyg som har föreslagits och tagits fram de senaste åren för att brottsbekämpningen i Sverige ska bli mer effektiv.

De tvångsmedel vi talar om i dag är hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavlyssning. Det handlar också om förstärkningar i den så kallade preventivlagen så att man kan använda verktygen för att slå till innan grov brottslighet eller terrorbrott har genomförts.

Det är viktigt att säga att det material som samlas in också kan användas bredare för att man ska kunna nysta upp svår brottslighet och därmed vara mer effektiv.

Men politikens uppgift är dubbel. Det handlar inte bara om att förstärka brottsbekämpande myndigheters möjligheter till ett effektivt arbete, utan det handlar också från vårt perspektiv om att slå vakt om medborgerliga rättigheter och friheter och att i en rättsstat skydda den personliga integriteten och rätten till privat- och familjeliv. Detta är en viktig balans för oss socialdemokrater – att vi upprätthåller dessa individuella friheter trots den utveckling vi ser när det gäller den grova organiserade brottsligheten i vårt land.

Vi har varit väldigt konstruktiva i opposition, och i regeringsställning har vi varit väldigt snabba med att införa de verktyg som våra brottsbekämpande myndigheter efterfrågar. Men de senaste åren har vi också noterat den kritik som har funnits från Lagrådet och röster utanför riksdagens kammare men också från oss socialdemokrater här i kammaren. Det är röster som har sagt att det krävs ett samlat grepp kring alla hemliga tvångsmedel för att se hur dessa används och få en samlad bild över alla de nya verktyg som har införts och de verktyg som har fått effekt den senaste månaden.

Regeringen har äntligen, efter väldigt mycket påtryckningar, kommit tillbaka till kammaren och tillsatt en utredning för att få till denna översyn. Vi socialdemokrater välkomnar detta men tycker att det tog aningen för lång tid.

Fru talman! De senaste åren har vi sett hur brottsligheten har utvecklats och blivit mer tekniskt begåvad. Man har använt sig av de tekniska möjligheter som finns för att kunna begå allt grövre brottslighet.

Vi socialdemokrater anser att det krävs en kriminalpolitik som ser minst två sidor av myntet. Det handlar om att förstärka verktygslådan och ge de brottsbekämpande myndigheterna verktyg för att komma åt den brottslighet som sker online eller i hemlighet – i dolda lokaler eller utom synhåll. Men vi tror att det också handlar om att stärka polisens lokala närvaro. En starkt lokalt närvarande polis med starka nätverk är, tror jag och vi, bland de viktigaste verktygen för att bryta den kriminalitet som vi ser växa sig stark i Sverige.

SD-regeringen behöver se hela bilden. Under våren har sprängningarna ökat. De senaste veckorna har skjutningarna tilltagit, och vi har med fasa följt hur unga människor fått sätta livet till strax norr om Stockholm, i Uppsala. Allt fler unga dras in i gängen. Rekryteringskranen står vidöppen. Regeringen måste absolut ge polisen fler verktyg för att man ska kunna jobba också med hemliga tvångsmedel. Men ta av ögonbindeln! Det duger inte att bara pilla i den verktygslådan samtidigt som gängen lockar in allt fler i grov kriminalitet.

Vi ser hur det stålbad som regeringen har försatt landets kommuner, socialtjänst, skola och också familjer i inte på något sätt underlättar polisens möjligheter att bryta rekryteringen. Ska vi lyckas med uppgiften att öka tryggheten för alla och se till så att vi bekämpar brottsligheten krävs det repression med precision.

Regeringen bedriver just nu en ensidig politik. Man gick till val på att öka tryggheten, minska brottsligheten, bekämpa skjutningar och sprängningar och minska gängens grepp i samhället, men man har i stället levererat en ökad otrygghet och ett samhälle som är farligare. Resultatet är fortsatt dödligt våld, rekord i sprängningar och välfärd som satts på svält, där gängledare tillåts att driva vårdcentraler och HVB-hem.

Vi menar att det krävs ett helt samhälle, ett starkt samhälle, där vi tillsammans tar upp den här kampen. Ska detta bli verklighet krävs det en ny riktning för politiken och nya angreppssätt som innebär att vi både bryter rekryteringen, ger myndigheterna rätt verktyg och kommer åt gängtopparna.

(Applåder)

Herr talman! ”Falsarium” säger justitieministern om vår verklighetsbeskrivning av hur landets kommuner drabbas av regeringens ekonomiska politik. Det är ett kraftfullt uttryck med tanke på att jag hänvisade till en rapport från Sveriges Lärare. Många larmar om att det blir svårt att upprätthålla den lärartäthet och de möjligheter som krävs i svensk skola för att ge alla barn och unga en trygg uppväxt. Skolan är en av de viktigaste skyddsfaktorerna inte bara för att öka motståndskraften mot extremism och terrorism utan också för att hålla eleverna på en linje som kan ge en sjyst framtid och möjlighet till en högre utbildning, till att komma ut på arbetsmarknaden och till att hålla sig undan kriminalitet och negativa miljöer. Jag tror att vi har behov av att återkomma till just den debatten.

Jag noterar att det skiljer ungefär 15 miljarder mellan Socialdemokraternas och regeringens välfärdsfinansiering. Det kan vi prata vidare om.

Men den här debatten har handlat om hur vi ska få bukt med extrema miljöer online och skydda barn och unga från att hamna i dessa miljöer. Vi har från Socialdemokraternas sida lyft upp ett förslag om anonymitet. Vi fick halvt bekräftat att förslaget skulle kunna vara något men att det finns en oro för integriteten. En id-kontroll för att starta ett konto handlar inte om att någon inte ska kunna ha en gejmertag eller ett alias. Det kan du ha när du skriver en insändare i vilken tidning som helst. Då finns en chefredaktör, och det finns ett redaktionellt ansvar att se till att den som skickar in insändaren faktiskt är en riktig person.

Under valrörelsen var 20 procent av alla inlägg på X anonyma. Vi såg hur en trollfabrik förpestade EU-valrörelsen, och vi ser hur kriminella och extrema krafter gromar in barn och unga online i dessa miljöer. Det är dags att sätta stopp för den möjligheten.

Herr talman! Jag tror inte riktigt att jag uppfattade ett rakt svar på frågan om det finns möjlighet att titta på den socialdemokratiska idén om att knyta ett konto till en fysisk person via ett bank-id eller i alla fall någon form av identifikation. Jag väljer därför att upprepa frågan om detta inte skulle kunna vara ett sätt att komma åt både hemliga konton och gängens rekryteringsgrund. I det här fallet handlar det också om möjligheten att kontrollera vilka som öppnar konton och rör sig i sociala medier, för att komma till rätta med den exponering för extremism, hat och hot som unga möter online.

Jag skulle också vilja bredda diskussionen. Det har i debatten också lyfts att det finns en nationell strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism. Den del i denna som handlar om att förebygga avslutas med att ett antal viktiga aktörer radas upp. Tidigare hörde vi att civilsamhället är en viktig del, men också skolan och socialtjänsten har viktiga roller att spela för att kunna förebygga att hat, hot och extremism växer i onlinemiljöer.

Mot den bakgrunden blir det intressant att granska regeringen på punkten vilka förutsättningar svensk skola har. En uppmärksammad rapport från Sveriges Lärare visar att skolan just nu går igenom den värsta besparingsvågen sedan 90-talet. Det handlar inte om att Sverige har brist på resurser utan om att Sverige har råkat ut för en högerregering. Nu som då styrs landet av en högerregering. Den gången gick vi igenom ett ekonomiskt stålbad, men den här gången handlar det om felprioriteringar. Skattesänkningar för de allra rikaste har gått före att investera i vår skola.

Tittar man på Sveriges Lärares analys av vad som händer ser man att det är de stödfunktioner som krävs för att kunna bryta rekryteringen av elever till dessa grupperingar som drabbas hårdast, alltså runtomkringpersonalen. Det kan vara skolpsykiatrin. Det kan vara de vuxna som finns som stödfunktioner i klassrummet.

När det gäller fritidsverksamheter ser vi att barnens idrotter har blivit dubbelt så dyra som för 15 år sedan. Vi ser hur allt fler i ekonomiskt utsatta hushåll inte längre har råd att delta i fritidsaktiviteter, också något som regeringen i strategin pekar ut som viktigt för att motverka och förebygga att fler barn och unga ska hamna i de här extrema miljöerna.

Vi ser hur socialtjänsten i kommun efter kommun larmar om svårigheten att behålla sin personal eller att kunna växa och förverkliga den nya socialtjänstlag som alla i den här kammaren välkomnar och som kommer att göra det möjligt att jobba mer förebyggande och komma in tidigare i ungdomarnas liv för att kunna bryta destruktiva livs- och vägval. Men då krävs det också att det finns socionomer, fältarbetare och vuxna som har möjlighet att anställas i de här verksamheterna.

Det är ofta så, när det handlar om regeringens politik på rättsområdet, att vi kan vara överens om de straffskärpningar som genomförs eller de verktyg som polisen ska ges. När det kommer till att stänga rekryteringskranen står dock regeringen svarslös.

Jag har två frågor. Jag hoppar tillbaka till detta med anonymiteten och skulle vilja veta om regeringen tänker gå vidare med den frågan. Kommer vi också att se pengar avsatta för att kunna stärka de främjande åtgärder som det talas om i strategin för att bryta våldsbejakande extremism och terrorism kopplat till skola, socialtjänst och fritid?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Låt mig sätta in frågan i en kontext. Vi oroas över den utveckling som vi ser i onlinemiljöer, framför allt när det kommer till barn och unga. Expo, Sverok och Bris säger i olika rapporter att 96 procent av alla barn mellan 8 och 19 år är online i stort sett varje dag. Hälften spelar spel varje dag eller några gånger i veckan. Och här kommer det mest skrämmande: Enligt Expos Fulspel möter 64 procent en hemsk verklighet där man blir utsatt för hat, hot och rekryteringsförsök.

Vi har haft den här debatten tidigare, jag och justitieministern, när det var aktuellt med de här rapporterna och när regeringens strategi för att motverka våldsbejakande extremism och terrorism hade presenterats.

Jag tycker fortsatt att det är dags att markera allvaret, för sedan dess har bland annat Adolescence på Netflix gjort väldigt många uppmärksammade på vad som händer i barns och ungas uppväxtmiljö online och framför allt på hur svårt det är att upptäcka radikalisering. Uppdrag granskning: Dödens chattrum på SVT visar hur dolda hemliga nätverk online går helt under radarn, inte bara för föräldrar utan också för myndigheter och vuxenvärlden i stort.

Det behövs fler verktyg för polisen. Precis som min kollega Heléne pekade på behövs det också en vuxenvärld som ges möjligheter att hänga med i den allt snabbare utveckling som sker online.

I svaret pekar ministern på några nya verktyg framför allt för polisen för att kunna jobba med hemliga tvångsmedel i de här miljöerna. Vi välkomnar också avlägsnandeorderna och möjligheten att titta på om det går att använda ungefär samma verktyg som för bekämpande av terrorism när det kommer till att jobba för att få bort exempelvis gängens rekryteringsannonser i onlinemiljö. Men det vore också bra om polisen kunde ge order om att stänga ned hemliga chattrum där exempelvis nätverk som 764 sprider sitt hat och gör unga människor till både brottsoffer och förövare.

I en tidigare debatt i våras berättade Erik Slottner att det inte finns några planerade initiativ om förbud mot anonyma konton. För ett år sedan stod jag och Gunnar Strömmer i den här kammaren och diskuterade effekten av de hemliga trollfabriker som då hade avslöjats. Vi visade på hur allvarligt det är för demokratin när politiska partier organiserar hemliga kampanjer och piskar upp hat, hot och stämningar online.

Det är klart att det här hör samman – anonymitet när det kommer till hur vuxna beter sig och anonymitet när det kommer till att barn och unga gromas in i dessa extrema miljöer.

Justitieministern sa i den debatten: Jag ser för egen del inget utrymme för denna typ av anonyma konton eller anonymiserade sätt att driva opinion.

Jag skulle vilja börja i den änden och ställa en fråga som nämndes även på det seminarium justitieutskottet hade i veckan med plattformarna. Polisen öppnade då upp för att det skulle kunna behövas mer skarp lagstiftning kopplat till bland annat möjligheten att plocka ned material.

Ser ministern, likt oss socialdemokrater, ett behov av en begränsning när det gäller att kunna starta konton anonymt utan att bli spårad? Vore det inte på sin plats med id-kontroller för att kunna verka online?

Herr talman! Trots SD-regeringens ekonomiska politik går saker och ting i rätt riktning även i Stockholm. Bara i veckan fick vi en nyhet presenterad av polisen och kommunledningen. Antalet öppna drogscener har gått tillbaka med åtta stycken i Stockholm. Under Moderaterna växte de. De gick tillbaka även under Socialdemokraternas föregående maktinnehav i Stadshuset. Sedan hade vi tyvärr en parentes när de växte.

Vi ser hur trygghetsbarometern visar en liten men ändå positiv utveckling där fler stockholmare känner sig trygga.

Om Moderaterna skulle få chansen att styra i Stockholms stadshus skulle det innebära 1,8 miljarder kronor mindre till välfärden i vår stad. Man kan lägga ihop regeringens ekonomiska politik, med urgröpta statsanslag, och den ideologiska övertygelsen om att hålla tillbaka skattehöjningen. Man har avfärdat den socialdemokratiska skattehöjningen, som ovillkorligen gick till just skola och sociala insatser för att bryta gängens utveckling men också öka möjligheten för vanliga barnfamiljer att skicka sina barn till en väl fungerande skola. Det skulle då innebära cirka 2 500 färre anställda när det gäller vår välfärd här i Stockholm.

Ska vi prata om att gå hand i hand och i samma riktning skulle vi socialdemokrater säga: Det krävs både och. Det krävs att staten tar sitt ansvar för att upprätthålla ordning och reda. Det handlar om fler poliser och om synliga poliser ute på gator och torg. Vi behöver också ha en välfärd som fungerar med socialsekreterare, fältassistenter och skola. Det är inget stopp för att anställa ordningsvakter i våra stadsdelar, men skillnaden är att stadsdelarna själva får göra valet. Resultatet så här långt är ökad trygghet, färre drogscener och en utveckling i rätt riktning, trots SD-regeringens ekonomiska press på kommunerna.

Herr talman! Det är klart att vi kan glädjas över att den omläggning av kriminalpolitiken som påbörjades 2014 nu också bär frukt – det vill säga fler utbildningsplatser, fler polisutbildningar och fler poliser. Det är ett resultat av den omläggning som sker.

De delar som justitieministern pekar på med aspirantlöner och förslaget om avskrivna studiemedel – vi får hur det kommer att se ut – är delar som mycket riktigt kan ge effekt om ett antal år. En av de stora utmaningarna som polisen själv och även Brå pekar på när det kommer till att garantera fler poliser i Stockholm är levnadsvillkoren i vår stad.

Om vi nu ska fortsätta att använda liknelsen med en oljetanker som har tappat styrfart kan jag säga att jag funderar på i vilken riktning SD-regeringens oljetanker just nu är på väg. Det är en enorm byggkris, massarbetslöshet och enorma varsel. Färre bostäder produceras, och välfärden sätts under press. Det blir svårare att leva. Och det är klart att allt detta blir ännu tuffare i Stockholm, där priserna är högre och där bostäderna är färre.

Är det något som Polisförbundet och polisen här i Stockholm har jobbat hårt med är det att tillgängliggöra bostäder för de aspiranter och poliser som vill komma till vår stad och göra ett väldigt viktigt arbete. Vi ser att regeringen pratar om att öka incitamenten, men man levererar en verklighet som går stick i stäv med det mål man har satt upp. Just välfärdsarbetare, poliser och sjukhuspersonal får det tuffare att hitta bostad och leva i Stockholmsregionen, för man för inte en politik för helheten.

Det vore intressant om justitieministern kunde resonera lite grann på djupet och inte bara pratar om generella lösningar. Vi kan från Socialdemokraternas sida återkomma när gäller avskrivning av CSN-medel för polisutbildningen, men vi har ju inte sett det förslaget än. Det är ett förslag som ligger långt fram i tiden. Men hur vore det att titta på fler lösningar just för Stockholm med tanke på den höga utsatthet för brott som är verklighet här? Det duger inte med Instagraminlägg där man säger att man just nu gör enorma satsningar.

Det vi hör om här är satsningar som ligger långt fram i tiden. Det är generella satsningar för fler poliser och ett attraktivare polisyrke. Vi kan vara överens om att det behövs, men för att lösa utmaningarna här och nu, så att man inte behöver förlita sig på omförflyttningar och kortsiktiga inlån av personal, krävs någonting annat.

Trots en 85-procentig ökning i relation till vad vi såg tidigare år – de här 120 poliserna – skulle det med den tillväxttakten ta ungefär tio år att komma i kapp. Och med tanke på ytterligare tillväxt i övriga landet skulle det ta ytterligare tid för Stockholm att få den tillväxt och de nödvändiga resurser som krävs. Det handlar om att kommun, region och stat hand i hand och sida vid sida ska kunna ta sitt ansvar för att pressa tillbaka den grova organiserade brottsligheten också i Stockholm.

Herr talman! Tack för svaret, justitieministern!

Det här är tredje gången som undertecknad tar initiativ till en debatt om polissituationen i Stockholm. Läget är tufft – jag tänkte återkomma till detta lite senare i debatten. Jag kan dock konstatera att det har varit svårt att få ett enkelt svar på den enkla fråga som avslutar interpellationen: Var är planen för fler poliser i Stockholm? Jag tycker att det är en ganska rak fråga, men jag uppfattar inte ett lika rakt svar.

I vår första debatt 2023 säger Gunnar Strömmer i talarstolen: ”Det är förstås inte långsiktigt hållbart att poliser från övriga delar av landet flyttas för att under en längre tid arbeta i Stockholm. För att säkerställa hög polisiär närvaro i hela landet är det därför viktigt att polisregion Stockholm har en korrekt dimensionering och en förmåga att försörja sin egen verksamhet.” Detta upprepas på ett sätt här i dag men också i debatter under 2024.

Vi är överens om stora delar av det som sägs i svaret. Den socialdemokratiska regeringen lade om kriminalpolitiken. Den byggde ut fler polisutbildningar på fler platser, men den ökade också resurserna till polisväsendet. Stora delar av de satsningar som beskrivs i svaret som en del av lösningen för att göra polisyrket mer attraktivt – det vill säga att underlätta för fler bostäder eller att införa särskilda lönetillägg – är ju verktyg som nu har funnits i verktygslådan under ett antal år och också fanns under den socialdemokratiska regeringen. Men vi såg redan då, och vi ser nu, en polisbrist som man kan summera till ungefär 1 000 poliser om man jämför med övriga polisregioner och den tillväxt som har skett där.

Vi lät riksdagens utredningstjänst titta på detta förra året. Då konstaterades att för att man skulle nå polismålet till januari i år skulle det krävas 1 068 fler poliser. Detta kan sättas i relation till den nettoökning som nämndes i svaret, nämligen 119. Den ökningen är ändå positiv, för den är större än vad vi hade tidigare år.

Vi vet också att andra har utrett polissituationen i Stockholm. Brå säger i en rapport: ”Situationen i polisregion Stockholm kräver kraftfulla åtgärder.” Vi vet nämligen att läget i Stockholm är väldigt utmanande. En stor del av de eftersatta bostadsområdena finns i Stockholm. Vi vet att Stockholm är en större kommun när det kommer till befolkning, och utsattheten för brott är större här än i många andra regioner. Men ändå har polisregion Stockholm inte ökat i samma takt som andra polisregioner i den tillväxt som vi påbörjade.

Stockholm har haft den lägsta polistillväxten. Det finns en rad olika skäl till detta. Slutsatsen är trots allt att det är en stor brist.

I ett Instagraminlägg från januari i år skriver justitieministern att regeringen nu investerar i en rejäl polistillväxt i Stockholm för att bryta vårens våldsspiral med 16–17 sprängningar och fortsatta skjutningar. Men jag har inte sett någon plan för detta, utan man lånade i januari in poliser som kom till Stockholm kortsiktigt.

Då måste jag upprepa frågan: Hur ser den långsiktiga planen ut för fler permanenta poliser i Stockholm?

Fru talman! Jag hade kunnat stå här i riksdagens talarstol och dra ett par exempel från andra håll i landet där moderata företrädare sluter upp bakom klok socialdemokratisk politik. Exempelvis sker det i Södertälje, där vi regerar tillsammans. Där inser lokala moderater att det här med tvångs-LOV är något som göder grov organiserad brottslighet. Vi har inte kontroll över det, utan vi slussar ut miljoner till det. Och på totalen slussas miljarder ut ur våra välfärdssystem rakt ned i fickorna på kriminella organisationer och oseriösa företag. Det är klart att vi ska hitta varandra och ta varandra i hand för att täppa igen detta och tillsammans ta ansvar för landet.

Stockholm kom upp som ett exempel på var det finns motstånd mot just denna reform. Jag kan berätta för alla som tittar, för fru talmannen och för statsrådet att jag för ganska bra samtal med Stockholms stadshus. Det finns flera punkter även här där vi skulle kunna ta varandra i hand för att göra politiken bättre.

Om regeringen hade lagt en bottenplatta i välfärden och satsat pengar på att rusta de mest utsatta och eftersatta skolorna, stöttat socialtjänsten och byggt en starkare fritidsverksamhet genom att upprätthålla statsstöden till kommunerna hade vi kunnat göra ännu större skillnad. Nu går det åt rätt håll i trygghetsfrågorna och det arbete som görs även här i Stockholm. Men nog hade vi kunnat göra mer om den nationella nivån hade understött den kommunala nivån.

Jag skickar med en liten önskan om att statsrådets regeringskollega Gunnar Strömmer ska täppa igen den polisbrist på 1 000 poliser som denna region har. Detta kan vi ta i hand på, för då kan vi komma ännu längre i kampen mot de kriminella organisationerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt mig avsluta med att jag uppskattar engagemanget för att ge alla barn och unga en bra fritid, och jag tror att vi tillsammans kan göra ännu mer för att täppa till rekryteringskranen.

Fru talman! Jag tar vid där Gustaf Lantz slutade och ägnar lite tid åt vad det betyder att pröva och utreda. Det är klart att framtagandet av en utredning är avgörande för att få lagstiftning på plats. Men det låter som om regeringen inte är beredd att på riktigt pröva det här verktyget för att tidigt nå barn och unga som riskerar att hamna i grov kriminalitet, avbryta det och ge dem en möjlighet att leva ett icke-kriminellt, normalt liv. Det stannade vid en utredning och att regeringen pekar på ett antal andra samarbetsformer – som i och för sig är väldigt bra.

Det är klart att det är viktigt att polis, socialtjänst, skola och fritidsverksamheter samarbetar och att man har Bobråd runt om i landet för att avbryta ungdomskriminalitet och göra allt för att bekämpa detta. Men jag noterade också att det är viktigt för regeringen och för ministern att inte lägga fram reformer som sätter krokben för det arbete som regeringen gör i andra delar.

Jag vill peka på hur det ser ut i verkligheten. Ute i verkligheten möter vi kommunföreträdare som under lång tid har larmat om att det saknas resurser i skolan, socialtjänsten och fritidsverksamheterna. Därför undrar jag om det inte är resursbristen som sätter krokben för alla de främjande och förebyggande insatser vi har i det här landet. De handlar ju om att stärka barnfamiljerna så att de inte ska behöva välja mellan att erbjuda sina barn kulturskola eller fotbollsskor och att ställa mat på bordet. Var är alla satsningar som hade kunnat understödja och hjälpa kommunerna och familjerna att se till att barnen och ungdomarna inte hamnar i riskmiljöer? Jag ser inte de satsningarna.

I den verklighet som jag och flera andra rör oss i får vi en bild av att regeringen saknar svar. Om Socialdemokraterna hade styrt hade vi lagt en bottenplatta för välfärden och lagt ytterligare 9 miljarder till investeringar i välfärden. Vi hade också sett till att punktmarkera unga på glid och gått vidare med förslag som det om ungdomskriminalitetsnämnder för att kunna komma in tidigare och ge dem som befinner sig i en riskzon ett stöd.

I sak handlar detta förslag om precis det som Gustaf Lantz påpekade tidigare, nämligen det vi mötte i Danmark. Där säger man: Du som är ung och som hamnat i en riskmiljö ska ha rätt till en insats. Detta saknas i dag. Det kan bero på att kommunerna ställs inför ekonomiska realiteter, eller så kan man hamna mellan stolarna i en förvaltning. Vi menar att det är viktigt att ställa sig på den unga personens sida och säga: När man har hamnat i ett läge där det finns risk för grov kriminalitet ska samhället göra allt för att individen ska kunna resa sig upp och få en chans att leva ett normalt och icke-kriminellt liv.

Ett utslag i sådan nämnd skulle kunna ge personen en rätt att kunna sköta sig i skolan, vara aktiv på fritiden och förbereda sig för att ta ett feriejobb. Samhället ska då stötta personen genom denna livssituation. Därigenom tror jag att vi på riktigt kan bygga ett starkt samhälle som kan stänga rekryteringskranen till alla de onda och negativa krafter som just nu verkar runt omkring oss och gromar allt fler unga till den grova kriminaliteten.

Fru talman! Tack till ministern för svaret på frågan om ungdomskriminalitetsnämnder och om SD-regeringen är villig att pröva också detta förslag precis på det sätt som framställs i Tidöavtalet, ett svar som vi precis har hört och fått ta del av sedan några timmar. Det är ett intressant svar.

Låt mig börja i den delen som handlar om vilka slutsatser vi kan dra av det danska systemet. Som vi hörde angående vad ministern har tagit del av har den danska ordningen inte visat tillräckliga resultat.

För den som följer svensk politik och för mig som ledamot i justitieutskottet är blickarna ofta riktade just mot Danmark. I den debatten kan det inte ha undgått någon att just den del av den danska kriminalpolitiken som handlar om exempelvis visitationszonerna, en lag som nu firar ett år här i Sverige som säkerhetszoner, saknade just empiri och erfarenhet. Det fanns väldigt svaga bevis för att just den lagstiftningen skulle vara en avgörande och viktig del för att knäcka den grova organiserade brottsligheten i Sverige. Ändå infördes just denna lag här av Sveriges riksdag, trots att det saknades tillräckliga resultat att hämta hem till Sverige.

Många kriminologer och debattörer, danska som svenska, pekar på att den danska kriminalpolitiken bygger på två ben. Det ena är att gå hårt åt gängbrottslighet med dubbla straff för gängkriminella, fler verktyg för polisen än vad vi har sett här i Sverige och längre straff för dem som begår grova brott.

Den andra delen handlar om att kraftfullt bryta rekryteringen till gängen, fru talman. Det handlar om fria fritidsklubbsverksamheter, det vill säga inga barn och unga ska ens riskera att hamna i situationer där gängen står och lockar med billiga löften om kläder, korta hugg eller vad det nu kan vara. I Danmark har man insett att det som håller barn och unga borta från kriminalitet är starka föräldrar, trygga bostadsområden, en skola som fungerar och inte minst en fritidsverksamhet som alla barn och unga har möjlighet att delta i. Det krävs alltså både och.

I den delen kan man undra varför regeringen inte väljer att dra slutsatsen att det är just dessa verksamheter som man ska främja och skydda i Sverige. Under de senaste åren ser vi ju en underfinansiering av statens bidrag till kommuner, något som i sin tur ger underskott i kommunerna och färre anställda i våra skolor. Det är tufft för socialsekreterare och tufft i den förebyggande verksamheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därmed står den svenska rekryteringskranen vidöppen. Polisen säger att ungefär 1 700 barn och unga under 18 år finns i de kriminella nätverken, och Utredningen om ungdomskriminalitetsnämnder menar att det krävs mer insatser för att tidigare komma åt dem som riskerar att hamna i ungdomskriminalitet.

Jag undrar när regeringen kommer att ta alla larmsignaler på allvar. När är det dags att stänga rekryteringskranen på riktigt? Varför är inte just ungdomskriminalitetsnämnder ett förslag som man kan tänka sig att gå vidare med?

Jag upprepar min fråga: Har regeringen avfärdat förslaget helt, eller kommer man att gå vidare även i den här delen?

Herr talman! Vi debatterar nu justitieutskottets betänkande JuU22 En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning. Socialdemokraterna står bakom förslaget i utskottets betänkande.

Kortfattat kan man säga att regleringen ser ut på följande sätt: Alla brott som har livstids fängelse i straffskalan undantas från preskription. Preskriptionstiden för allvarliga brott förlängs. Preskriptionstiden vid grov fridskränkning och hedersförtryck mot barn ska räknas från den dag då målsäganden fyller eller fyllde 18 år. Utdömda fängelsestraff ska inte preskriberas.

Varför behöver då denna lag uppdateras? Den gamla lagen är närmare 100 år gammal och kom till i en tid då det saknades moderna hjälpmedel. Lagen har dock justerats de senaste åren, och vissa särregleringar har införts. Mord och dråp är undantagna sedan 2010. Preskriptionstiden för våldtäkts- och könsstympningsbrott mot personer under 18 år avskaffades 2020. Den första lagändring som senarelade tidpunkten för beräkning av preskription för sexualbrott mot barn infördes 1995.

Vi kan se att det behövs en uppdatering och en samlad lagstiftning. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte därför en utredning, och det är förslag från den som vi i dag ska ta ställning till i kammaren.

Med den tekniska och forensiska utvecklingen, nya möjligheter att säkra bevis och ett uppdaterat polisiärt arbetssätt kommer nya möjligheter att lösa brott som begåtts för länge sedan, menar vi socialdemokrater. Det finns dock också ett annat skäl att se över preskriptionslagstiftningen, nämligen att ge brottsoffer svar och upprättelse. Tydligare regler ger den som utsatts för grova brott, eller den som lämnats kvar med många frågor och få svar, en möjlighet att få viktiga svar. Inte minst ger detta samhället en chans att lagföra skyldiga.

Vi vet att många barn drabbas av grova brott och våld. Vi vet också att uppklaringen måste öka. När det gäller grova brott som begås mot barn finns det därför anledning att tydliggöra att preskriptionstiden ska börja räknas från den dag barnet fyller 18 år. Det är många gånger avgörande att barnet blir äldre för att barnet ska kunna berätta. Det är inte rimligt att grova brott mot barn inte lagförs på grund av att barnen inte vågar eller kan berätta om grova övergrepp.

Ytterligare ett skäl till att vi står bakom propositionen är att regelverket blir tydligare. För oss socialdemokrater är det viktigt att samhället markerar att det inte ska löna sig att hålla sig undan lagföring och därmed slippa fängelsestraff. Det är viktigt att grov brottslighet med livstid i straffskalan får konsekvenser. Den som gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott ska få sitt straff.

I vår kommittémotion från den allmänna motionstiden lyfter vi från Socialdemokraternas sida fram att det är viktigt att komma vidare med den här lagstiftningen. Vi har drivit på för att regeringen äntligen ska lägga detta på riksdagens bord.

Fru talman! Sverige behöver en modern straffrätt, fler poliser och rätt verktyg för att komma till rätta med grov organiserad brottslighet. Vi socialdemokrater lade om kriminalpolitiken under vår regeringsperiod och kommer att fortsätta ge stöd till åtgärder som är träffsäkra för att ge människor trygghet och tilltro till rättssystemet. I dag tas ytterligare några steg vidare i arbetet med en moderniserad straffrättslig preskriptionslagstiftning.

Vi måste dock göra mer. Flera av de brott som träffas av de lagändringar som debatteras i dag tillhör de allra grövsta. Det handlar om brott som straffas med livstid, som mord och grova sexualbrott. Det handlar också om att ändra samhällets syn på brott som begås mot barn, särskilt i en hederskontext.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En modern straff-rättslig preskriptions-lagstiftning

Avslutningsvis vill jag därför passa på att säga något om den mörka starten på året. Över 30 sprängningar drabbade Sverige på en månads tid. Flera sprängningar skedde här i Stockholm, där jag bor. Tidöpartiernas ensidiga fokus på straffskärpningar och repression kommer inte att lösa problemen på lång sikt. Samtidigt som vi debatterar brott och straff här i kammaren ser vi hur Sverige dras isär. Med det minskar samhällets motståndskraft och robusthet.

Regeringen valde, mitt under den djupaste lågkonjunkturen på 20 år, att ge höginkomsttagarna en rejäl skattebonus varje månad. Skolan, socialtjänsten och vanliga barnfamiljer är satta på svältkur. Vi har massarbetslöshet, och vi ser hur barnens och ungdomarnas fritidsaktiviteter kostar alltmer. Men regeringens insatser för att lyfta in människor i arbete, anställa fler socialsekreterare och stärka skolan och familjerna saknas. Med andra ord står rekryteringskranen för att föra in fler unga i brottslighet nu vidöppen.

Fru talman! Om vi ska lyckas öka tryggheten och bekämpa grov brottslighet måste vi klara av att stärka polisen och rättsväsendet och att skärpa de lagar som måste skärpas samtidigt som vi bygger samman Sverige. Denna regering saknar den insikten.

(Applåder)

Fru talman! I sitt inledande svar pekar ministern på de 2 miljarder i statsbidrag som riktas till Sveriges idrottsrörelse. Det är ett bidrag som har sett ungefär likadant ut under tio års tid.

Under pandemin tillfördes ett antal hundra miljoner för att underlätta i väldigt svåra tider. Man hade kunnat tänka sig att det i rådande svåra tider vore viktigt att underlätta för vanligt folk och barnfamiljer att parera kostnaderna, men icke. Vi har sett en handlingsförlamning som saknar motstycke och som har gett stora negativa resultat.

Vad är då socialdemokratins svar för att få fler barn och unga att delta i idrottandet? Först och främst är vi inte oense om att det behövs särskilda insatser i eftersatta områden, utan vi har till och med periodvis föreslagit fördubblingar av pengarna till dem.

Vi vill också öka investeringarna för en grupp som vi inte har pratat så mycket om här, och det är de unga och andra personer som i dag är rörelsehindrade och som inte kan delta i samma idrott som vi. Det handlar om paraidrotten.

När vi har sett att de pengar som har avsatts i budgeten för fritidskortet, både under första och andra året och nu återigen, inte har använts har vi även varit snabba med att hitta alternativ som här och nu skulle lösa några av problemen. Det kan bli en grundplåt till en anläggningsfond, ökade öppettider eller möjligheter för föreningarna.

En fråga där jag fick ansvaret att leda ett arbete internt i Socialdemokraterna handlar om en ny politik för idrott, kultur och fritid. Vi har lyft fram en ledarsatsning, ett förslag som finns i vår skuggbudget, där 200 miljoner kronor kan ge 1 000 nya ledare och aktiviteter över hela landet. Det är politik som socialdemokrater för här och nu, i Huddinge och i Stockholm, med aktiviteter kopplade till fritidsverksamheten som ger massor av möjligheter för barn och unga.

Fru talman! Jag vill återigen initialt säga att jag verkligen delar den bild som Jakob Forssmed målar upp och som flera av barnrättsorganisationerna pekar på i sina viktiga rapporter. Det finns beskrivet i både Rädda Barnens och Generation Peps genomgångar av hur det ser ut. Det är verkligen en hemsk utveckling, som ministern pekar på, när barn i dag känner att de behöver ta ansvar för att föräldrarna ska kunna ställa mat på bordet och kommer hem och säger att de inte längre vill spela fotboll, delta i dans eller vad det nu kan vara. Vi behöver göra mer för att få bukt med denna hemska utveckling.

Jag kan också här och nu ge ett tydligt löfte i en viktig fråga. Det handlar om den differentierade skattesänkning och den skattebonus som de allra rikaste delarna av vårt samhälle kunde casha in och som i dag ger ungefär 30 000-40 000 kronor per år - upp till 4 000 kronor i månaden, alltså. Det är ungefär vad fritidskortet skulle innebära på ett år i de mest utsatta stadsdelarna. Att rikta sig till de mest eftersatta stadsdelarna är i sig en bra sak, och vi behöver utreda och se vart det tar vägen. Men med vårt förslag om höjt barnbidrag och höjda studiemedel hade en genomsnittlig familj med två barn och två vuxna fått ungefär 5 000 kronor mer per år att röra sig med. Det hade kunnat ge en lättnad här och nu. Detta är ett förslag som flera andra av de nordiska länderna har genomfört, för två år sedan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fritidskortet kommer i höst. Effekterna av fritidskortet kommer om ett år, och det kan kanske ge lite lättnader under hösten. Men fakturorna för medlems, klubb- och tävlingsavgifter kommer nu i många idrotter, och för nästa års vintersport under hösten, givetvis. Det vi efterfrågar är fart här och nu, inte att saker kommer att hända på det här området.

Vi behöver växla upp, och vi behöver få bukt med den ojämlikhet och den utveckling vi ser. Jag tänker också att vi alla har ett ansvar och vill även när det gäller detta understryka det som ministern säger. Vi som deltar som ledare för barn- och ungdomsidrott behöver också ta ett ansvar och se till att vi pressar tillbaka den utveckling vi ser, med ökad individualism, ökat fokus på att kunna köpa sig extraträningar och tryck på att åka på bortaturneringar och annat.

När jag träffar idrottsföreningar här i min stad ser jag att vi delar uppfattningen att idrottsrörelsen kan göra mer och att vi från politiken kan underlätta för föreningar att ta del av de stöd som riktas till idrottsrörelsen i dag. Jag har varit ute och träffat föreningar i Kista, Rinkeby, Rågsved och Vårby gård, och man säger ganska unisont att man vill göra mer för att rekrytera fler barn och unga i dessa miljöer. Stödet behöver vara brett, för man har av flera olika skäl svårt att engagera barn och unga. Det kan handla om kulturella erfarenheter, att man inte är en del av det svenska föreningslivet, men också och framför allt om de ekonomiska möjligheter som föräldrarna har.

Jag får nästan spela tillbaka och ställa frågan samlat. Vi kan prata om en del av regeringens budget, men den samlade effekten av regeringens inflationsbekämpning har lett till fler konkurser än någonsin och ökad arbetslöshet. Vi ser hur allt fler har svårt att klara att sätta mat på bordet. Man behöver de facto välja mellan att sätta barnen i en fritidsaktivitet och att klara de nödvändiga utgifter man har här och nu. Hur kommer det sig då att regeringen avfärdar alla våra förslag som skulle underlätta för barnfamiljer här och nu, exempelvis höjt barnbidrag och höjda studiemedel, och i stället riktar en skattebonus till de allra rikaste i vårt land?

Fru talman! Jag tackar Jakob Forssmed för svaret. Jag erkänner att det svar jag initialt fick från ministern är bra. I sak delar jag uppfattning om nästan allt som framfördes.

Det är framför allt en mening som jag tror är viktig att upprepa för alla dem som följer debatten från läktaren eller hemma framför tv:n eller skärmen: "Det är inte rimligt att föräldrar ska behöva prioritera mellan matkassen och ett barns fritidsaktivitet." Jag är glad över att ministern kommit till kammaren och uttrycker just denna mening. Särskilt viktigt att uttrycka detta är det just den här veckan, som är årets fattigaste vecka efter två år av rekordinflation och en enorm press på landets barnfamiljer, som har slitit för att klara sig igenom det ökade kostnadsläget.

Vi är inte ensamma om att påpeka att regeringen har misslyckats i just den delen. Man har lämnat barnfamiljerna ensamma. Kostnaderna har inte bara stuckit iväg för maten, utan det gäller även räntorna, hyrorna, energiräkningen, fritidsaktiviteterna och semesterkostnaderna. Det mesta har blivit dyrare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det senaste året har rapport efter rapport understrukit att klass och socioekonomisk bakgrund spelar allt större roll för om man har råd att delta i idrott eller om man har råd att låta barnen delta i fritidsaktiviteter. En tredjedel av landets låginkomsthushåll har redan i dag ställt in eller har svårt att betala för sådana aktiviteter.

Vi ser larmrapporter från pantbankerna - eller det är snarare ett slags vinstvarning. Det går väldigt bra för landets pantbanker. I dag kan vi läsa i Aftonbladet att de har fler kunder än någonsin och att de ser en ökning på 174 procent på tio år.

Vi går igenom en kris, och alla är inte igenom den. Efter den vecka vi precis har passerat väntar nu en helg med tomma bankkonton och kanske tom kyl för väldigt många som får lön först på måndag. Vi har precis firat en jul då allt fler har behövt ta lån. Jag såg en siffra som angav att ungefär 40 procent av låginkomsttagarfamiljerna behövde ta lån förra året för att klara utgifter som är nödvändiga för en familj. Det har också slagits rekord i att låna för att klara julfirandet.

Mot den bakgrunden uppkommer ändå följdfrågor.

Riksidrottsförbundet släppte en rapport i december där man pekade på att kostnaderna för barns och ungas förstaidrott har dubblerats de senaste 20 åren. Därför måste jag än en gång stryka under det ministern säger om att det inte är rimligt att föräldrar ska behöva prioritera mellan matkassen och barns fritidsaktivitet. Det är dock den realitet väldigt många barnfamiljer och föräldrar har i dag.

Regeringens inflationsbekämpning har lämnat vanligt folk åt sitt öde. Jag har beskrivit vilka uttryck det har tagit sig, och vi ser inte att lättnaderna kommer under det här året heller. Man har avfärdat Socialdemokraternas och andras förslag om att ge stöd. Vi får se när fritidskortet kommer att införas. Det har under ett par år beskrivits som den stora lösningen, men det är ännu inte här.

Hur kommer regeringen att agera för att i år - nu - se till att alla barn ska ha rätt att delta i idrott och fritidsaktiviteter?

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret! Jag tycker att det understryker min tes att vi har en regering som inte ser behovet av att lösa stockholmarnas problem. Det skulle ju i sin tur också kunna vara en del av lösningen på det som Lars Isacsson har lyft i sin interpellation: en polisnärvaro och en trygghet i hela landet. Det här hör ihop.

Jag ställer en enkel fråga: När kan vi få se insatser för att de tusen poliser som saknas i Stockholmsregionen ska komma på plats?

Det är också intressant att se hur regeringen försöker svartmåla huvudstaden. Om Moderaterna hade fått möjlighet att styra både i Stockholms stadshus och på regeringsnivå hade vi sett drakoniska nedskärningar i skolan, i socialtjänsten och i fritidsverksamheterna. Frågan är hur det hade ökat tryggheten runt om i den stad där jag och mina vänner bor och där våra väljare bor.

Det påstås att vi har avskedat varenda ordningsvakt och trygghetsvakt. Det stämmer inte heller. Däremot har det förts ned pengar till Stockholms stadsdelar för att de ska kunna jobba på det sätt som man själv finner bäst på lokal nivå. Det kan vara trygghetsvärdar, säkerhetsvakter, trygghetskameror, fler socialsekreterare eller fältarbetare och insatser för att bryta nyrekrytering tidigare ned i åldrarna. Det är sådant som gör att vi kan öka tryggheten.

Det senaste är att vi efter kort tid i Stockholm ser hur tryggheten går upp och hur utsattheten för våld går ned. Vi ser hur drogscenerna stängs. Det som skulle vara bra vore att vi krokade arm och att regeringen gav alla kommuner i Sverige - även den stora kommunen - en chans att minska rekryteringen till gängen och våldet och få bort drogerna från gatorna genom att inse att det behövs fler poliser i Stockholm. Med det önskar jag mer aktion och mer snabbhet än vi har sett så här långt under mandatperioden.

Herr talman! Tack, ministern, för att du kommer till kammaren och tar den här viktiga debatten om hur hela landet ska kunna få en polisiär närvaro!

Jag tänkte först anlägga ett lite mer snävt Stockholmsperspektiv. Men jag vill också i kammaren och för dem som tittar visa på att en politik för Stockholm i det här fallet också kan vara en politik för hela landet.

I den politiska verklighet som vi lever och verkar i har vi sedan maktskiftet för två år sedan sett en oerhört Stockholmsfientlig regering. Det är en regering som har gjort det till en sak att låta kommuner och regioner stå för den största smällen när det kommer till att bekämpa inflationen och reda ut den ekonomiska situation vi befinner oss i. Samtidigt som kommuner får spara på socialtjänst och skola skjuts insatser för arbetslöshet över på kommunerna utan att staten tar kostnaderna. Vi ser hur bostadssektorn har kraschat.

Regeringen och Sverigedemokraterna har ägnat all kraft åt att särskilt skydda höginkomsttagarna i vårt land. De har gått igenom inflationstiden med ganska intakta plånböcker och har fått stora skattelättnader och andra insatser som har hjälpt just den gruppen. Man kan ställa sig frågan huruvida den prioriteringen har varit korrekt.

Det påverkar också arbetet med vår tids kanske största fråga som vi hanterar i justitieutskottet. Det handlar om att knäcka den grova organiserade brottsligheten, att skapa trygghet på gator och torg och att knäcka gängbrottsligheten. Detta hör ihop. Det hör samman med att skapa ett starkt, tryggt samhälle, och då måste hela städerna fungera.

Det går inte att föra en politik som gynnar vissa grupper. Vi måste se till att skolan fungerar, att vi skyddar socialtjänsten från varsel och uppsägningar och att vi för en bostadspolitik som lagar våra bostadsområden där människor kan hitta en billig och bra bostad och känna en stolthet för sitt bostadsområde. Då klarar man tillsammans med en utbyggd polis och en utbyggd repressiv rättskedja med hårdare tag att bekämpa gäng.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag återvänder till frågan om Stockholm. Jag har fört en diskussion med justitieministern i kammaren under de här två åren. Nu har vi kommit halvvägs. Jag kan acceptera argumentationen för snart två år sedan när jag ställde frågan första gången. Vad avser regeringen att göra för att lösa polissituationen i Stockholm? Sedan polisutbyggnaden och tillväxten har vi sett att vi fortfarande saknar i snitt tusen poliser om man jämför med övriga polisregioner.

Svaret har varit mixat mellan att det minsann inte är regeringens ansvar utan tidigare regeringars ansvar och att Socialdemokraterna i Stockholms stadshus borde sköta det hela bättre genom att anställa ordningsvakter. Man kan ställa sig frågan varför regeringen konsekvent gör arbetet för kommunerna så svårt när det kommer till att sköta en god ekonomisk politik.

Lägg då till att vi står inför och har stora utmaningar i Stockholm med särskilt eftersatta bostadsområden, med hög kriminalitet och särskilda händelser som också dränerar. Här kommer perspektivet in att det gör att många poliser tvingas till korta jobb och insatser i Stockholmsregionen och får lämna de tjänster de har runt om i landet.

Frågan kvarstår: När kommer regeringen att föra en Stockholmspositiv politik och lösa polissituationen? Jag håller med ministern om att det är fokus på lokal närvaro. Men när kommer regeringen i regleringsbreven att peka ut att vi behöver de tusen poliser som Stockholm ligger back?

Fru talman! Jag tackar för en bra och tydliggörande debatt. Först vill jag verkligen understryka något gällande debattören Sara Gilles vittnesmål om att själv vara drabbad. Det är precis därför vi allihop är här i denna kammare - för att få stopp på mäns våld mot kvinnor. Det är ett samhällsproblem som är enormt stort och som inte har fått den uppmärksamhet som krävs.

Jag vänder mig däremot mot den bild som Sverigedemokraterna gång efter annan försöker måla upp i denna kammare om att ingenting har gjorts tidigare. Jag minns tillbaka på när jag själv var engagerad i SSU. För snart 20 år sedan förde vi en diskussion om en samtyckeslagstiftning när det kommer till sexualbrott. Under förra perioden fick vi en sexualbrottslagstiftning som troligtvis tillhör världens skarpaste, med samtycke. Vi har skärpt straffen för våldtäkt och för grov kvinnofridskränkning samt när det gäller kontaktförbud och misshandelsdomar. Vi hade föregående mandatperiod en regering med ett 40-punktsprogram plus 99 punkter i en handlingsplan för att just bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Denna debatt här handlar om en punkt där vi har satt ljuset på en lagstiftningsprodukt som har legat på regeringens bord i snart två och ett halvt år och där processen tar väldigt lång tid.

Detta ska också sägas mot bakgrund av att det Sverige vi lever i nu drabbas av Sverigedemokraterna och Tidöpartierna. Larmen från kommuner och kvinnojourer om hot om nedlagda skyddsboenden står som spön i backen. Vi har nämligen en ekonomisk situation som gör att kommuner och regioner går på knäna. Det är svårt att få pengar för att kunna placera kvinnor i behov av skydd.

Mer kan göras. Låt oss, i stället för att spela ett politiskt spel och försöka sätta bilder av att den ena inte vill någonting medan den andra sidan gör allt, enas om att vi vill framåt tillsammans.

Frågan till Gunnar Strömmer och regeringen är: Kommer ni att garantera kommunernas ekonomiska situation så att de kan ta kampen mot mäns våld mot kvinnor i realiteten?

Fru talman! Jag tackar meddebattörerna för de intressanta frågor som har väckts. Jag måste ändå ta upp tråden där Sara Gille, Sverigedemokraterna, lämnade talarstolen.

Det är nu flera debatter på vårt utskottsområde i kammaren. Man försöker framställa en bild av att vi hade något slags nollpunkt när Tidöpartierna bildade regering. Innan dess var det förfall och ingenting blev gjort. Det har pratats, men ingen leverans har skett. Sverige har varit hemskt att leva i, men nu är det guld och gröna skogar. Nu verkar allting perfekt, och nu har vi en regering som är oerhört handlingskraftig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är på justitieutskottets område som tyngdpunkten i Tidöavtalet ligger. Det går inte att säga någonting annat. Den här regeringen vill åstadkomma saker på den straffrättsliga sidan och i hela rättskedjan. Tyngdpunkten politiskt ligger här. Man kan diskutera frågorna ingående och ha invändningar mot delar av förslagen. I de allra flesta delarna har Socialdemokraterna stöttat eller till och med lagt grunden för det lagstiftningsarbete som pågår i kammaren.

Vi behöver inte nämna hur många propositioner och utredningar som grundar sig i socialdemokratiska förslag och utredningar, men i början av året var det omkring 19 av 21. Det är klart att saker har gjorts.

Den här debatten tog sin utgångspunkt i en berättelse från en kvinna som var drabbad av en mans kontrollbehov och lämnades i en situation i passkontrollen där hon inte kunde resa utomlands. Det kostar pengar och orsakar personligt lidande. Vi har kunnat visa att den här regeringen har en färdig utredning. Det finns ett lagförslag på bordet, men i det här lagstiftningsarbetet är det oerhört viktigt att saker och ting ska ta lång tid.

I grund och botten tror jag att alla här inne tycker att det är viktigt att lagstiftningsprocessen får ta den tid som krävs. Jag delar Gunnar Strömmers uppfattning om det.

Jag noterar att det nu är halvtid i Tidösamarbetet. Därför tänker jag att både Sverigedemokraterna och regeringen får ta ansvar för den situation som råder i vårt land just nu. I flera andra lagstiftningsärenden har det skett en beredning på Regeringskansliet i en rasande takt, och det har pressats fram utredningsförslag i ett tempo som ibland gör att de produkter vi har att ta ställning till här är bristfälliga. Vi vill inte ha en bristfällig produkt, utan vi vill ha en bred diskussion om det straffrättsliga och om psykiskt våld. Det är därför vi ligger på för att komma till rätta med ett stort samhällsproblem.

Jag vill också säga att vi inte är ensamma om att ha en oro för just detta politikområde. I polisens egen årsredovisning säger man att just detta område behöver ägnas mer kraft.

I flera polisregioner är faktiskt mäns våld mot kvinnor dödligare än skjutvapenvåldet. Men den egna årsredovisningen säger att det arbete som har gjorts så här långt inte har gjort någon större skillnad.

I min stad lades projekt som Igor ned, som var ett arbetssätt för att bryta mäns våld mot kvinnor. Mot den bakgrunden tänker jag fortsätta fråga: Har regeringen fler verktyg i sin verktygslåda, och kommer det att komma fram några lagstiftningsprodukter?

Fru talman! Tack, Gunnar Strömmer, för ett utförligt svar!

Den här frågan har sin bakgrund i ett samtal som vi förde här utanför kammaren med ett gäng kvinnor som kunde vittna om hur en kompis i deras bekantskapskrets blivit stannad i passkontrollen på Arlanda i samband med en planerad och efterlängtad semesterresa. Det skulle ha blivit ett tillfälle för henne att umgås med sina vänner och hämta kraft efter en lång tid i en ganska destruktiv relation. Men i det senaste sms:et i kvinnans telefon från mannen står det att han ska förstöra hennes liv. Och när kvinnan ska visa sitt pass visar det sig att passet är spärrat. Resan blir alltså inte av.

Det finns en massa frågor att ställa när det gäller ett sådant här ärende. Några handlar om vad ytterligare vi kan göra lagstiftningsmässigt. Vilka lagar kan skärpas? Vad ska vara straffbart? Hur ska vi jobba med normer och värderingar för att stoppa mäns våld mot kvinnor? I det här fallet tangerar detta en diskussion om psykiskt våld och att det i dag inte täcks i den straffrättsliga diskussionen.

Jag vill dock börja med att ställa en mycket enklare fråga än om de politiska orden om lagstiftning och straffrätt. Vi måste fråga oss om det är rimligt att det ska vara på det här sättet. Är det rimligt att en svartsjuk och kontrollerande man genom ett enkelt telefonsamtal till polisen kan spärra i det här fallet sin exflickväns pass? De enda kontrollfrågorna man får är ganska enkla frågor om namn, bostadsadress och några andra uppgifter som man ganska enkelt kan hitta svaren på genom att googla på internet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Är det rimligt att kvinnan, i det här fallet, själv ska bära kostnaderna? Hon hamnar inte bara i ett läge där hon mår dåligt på grund av att hon blir psykiskt misshandlad. Hon drabbas också ekonomiskt, inte bara av kostnaderna för att göra ett nytt pass och oron kring det. Vi vet hur svårt det kan vara om det här fortsätter, om pass efter pass spärras. Då är risken att bli strandad i Sverige. Det handlar också om att ha jobbat ihop en semesterkassa och ha betalat för en resa med en dyr flygbiljett och hotell. Inte nog med att hon stoppas i passkontrollen på Arlanda och står där själv. Hon ska dessutom bära de ekonomiska kostnaderna efter att ha utsatts för detta. Är det rimligt?

Vi har hört svaret och fått ta del av att arbete pågår, att det ses över och att det tänks till. Jag kommer i mitt nästkommande inlägg att lyfta upp just de aspekterna i lagstiftningsprocessen. Jag tror att även min kollega kommer att göra det.

Jag vill dock fråga om regeringen, utöver att skärpa straffen för psykiskt våld, har funderat på tydligare instruktioner till polisen i sådana här ärenden. Hur ser man på instruktionerna till polisen? Hur ska det gå till? Hur ska man garantera rättssäkerheten i sådana här processer, till exempel när det handlar om att spärra pass?

Hur ser ministern på den ekonomiska frågan och ersättningarna? Finns det skäl att prata med försäkringsbolag och att ta en diskussion med fler instanser, om det ska finnas tydligare skydd för brottsoffer?

Vi i Socialdemokraterna har en brottsofferlag i vår katalog. Jag vet att också Moderaterna har lyft upp den frågan. Finns det skäl att överväga att ha fler verktyg i verktygslådan?