Louise Thunström

Fru talman! Sedan dagen efter den tragiska skolskjutningen på Campus Risbergska i Örebro har Örebro läns museum fotodokumenterat de platser där människor har samlats för att uttrycka sin sorg och visa sin medkänsla. Nu har museet även påbörjat en digital minnesinsamling, där alla som vill kan dela med sig av sina tankar och känslor om denna fruktansvärda händelse. Det här arbetet kommer att bli ett tidsdokument, ett historiskt vittnesmål, som bevaras för framtida forskning och framtida utställningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarv

Vi lever sannerligen i prövande tider. Här hemma lever vi fortfarande i chocken efter attentatet i Örebro. I världen ser vi hur den regelbaserade världsordningen som byggts upp efter andra världskriget skakar i sina grundvalar. Polarisering och populism driver fram klyftor mellan människor, och klimatförändringarna påverkar oss alla både existentiellt och ekonomiskt.

Mitt i oron står våra museer som stabila pelare av kunskap, av eftertanke och av sammanhang. Svenska folkets förtroende för museerna är urstarkt. De toppar listan bland de institutioner svenska folket uppger att de har högst förtroende för. Museerna runt om i vårt land besitter en ovärderlig kunskap om de lokala perspektiven, och de bidrar till att vi kan förstå vår historia, vår samtid och vår framtid.

Fru talman! I dag debatterar vi kulturarvet, alla de historiska spår som mänsklig aktivitet lämnat genom tiderna. Det kan vara fysiska objekt och lämningar, men det kan också vara idéer, traditioner, perspektiv och föreställningar. Kulturarvet är levande, i ständig utveckling och i ständig dialog med samtiden.

I en orolig tid har insikterna om kulturarvets värde blivit än starkare. I skuggan av de pågående krigen i Ukraina och i Gaza, där människor lider ofattbart, pågår även en systematisk förstörelse av kulturarv. Krig handlar inte bara om territorium, utan det handlar också om identitet. Ryssland för krig mot ett land de anser inte existerar. Därför är förstörelsen av den ukrainska kulturen central för den ryska krigföringen. Museer plundras, arkiv jämnas med marken och historien skrivs om. På samma sätt ser vi hur kulturarv i Gaza och på andra platser i världen hotas av militära konflikter och avsiktligt utplånas. Kulturarvet är en måltavla och ett vapen i kriget om berättelserna.

Fru talman! Vårt svenska kulturarv är inte isolerat från andra kulturpolitiska insatser. Det är en del av det breda nät, den infrastruktur som utgör svenskt kulturliv. Kulturarvet är en grundsten för både bildning och demokrati. En viktig del för att stärka kulturarvet är därför att se till att en mångfald av kultur och mötesplatser finns i hela landet. Tillgången till bibliotek, länsmuseer, teatrar, replokaler och kulturhus ger människor möjlighet att samlas, utbyta idéer och stärka sin känsla av gemenskap. Det här är viktigt inte minst ur ett beredskapsperspektiv.

Det vi ser nu är dock raka motsatsen. Studieförbunden lägger ned sina lokaler runt om i Sverige. Museerna tvingas ta inträde och skära ned på personal. Kulturskolorna höjer sina avgifter, och i värsta fall lägger de ned helt. Världsarven har förlorat sitt ekonomiska stöd, och nu senast har vi nåtts av nyheten att Riksarkivet i Östersund riskerar att läggas ned. I stället ska Riksarkivet koncentrera sin verksamhet till ett fåtal platser i landet. Det här går helt emot det sedan tidigare uttalade värdet att staten ska finnas i hela landet.

Ibland känns det som att vi lever i en tid där vi vet alltings pris men ingentings värde. Hela Sveriges kulturella infrastruktur är i gungning. Ändå har vi en kulturminister och en regering som säger sig prioritera beredskap, bildning och barn. Jag har svårt att se den prioriteringen, och kulturarvet har blivit mindre tillgängligt med den här regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarv

En ambitiös, sammanhållen och stark kulturpolitik är vad som krävs. Det är en politik som bygger på förståelse för hur kulturarv, samtidskultur, skapande och folkbildning samspelar och berikar samhället.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill göra en rad satsningar för att stärka vårt kulturarv. Vi föreslår en satsning på våra svenska världsarv. Sverige har i dag 15 världsarv utvalda av FN-organet Unesco. Dessa världsarv vittnar om jordens och människans historia på ett unikt sätt och är en angelägenhet för hela mänskligheten.

Världsarven måste ges rätt förutsättningar för att bevaras och utvecklas, samtidigt som fler ska få möjlighet att ta del av dessa unika miljöer som Sverige faktiskt förbundit sig att kommunicera värdet av.

Riksantikvarieämbetet fördelade mellan åren 2021 och 2024 bidrag på 4 miljoner kronor årligen till världsarvssamordning för de världsarv som är kulturarv. Men nu har den satsningen upphört. Vi socialdemokrater menar att satsningen bör fortsätta, och den bör också öka. För att världsarvskonventionen, som Sverige har undertecknat, ska kunna efterlevas behöver staten ta ett större ansvar för världsarven. I nuläget utgår det inga resurser. Detta kan till exempel jämföras med att den norska staten ger sina världsarv, hälften så många som de svenska, 100 miljoner kronor årligen. Det är olyckligt att våra svenska världsarv har så olika villkor jämfört med övriga nordiska.

Fru talman! Reformen med fri entré på statliga museer möjliggjorde för fler att ta del av vårt gemensamma kulturarv. Museerna är vårt kollektiva minne, våra gemensamt ägda kunskapsinstitutioner, en kulturell allmännytta, ett offentligt rum för kulturarv. Vi vill att museerna ska vara en plats att komma till om och om igen, och vi vill därför återinföra fri entré med målet att det på sikt ska ingå fler museer än enbart de statliga museerna.

Fru talman! Keramiken har en stark förankring i svensk kultur och finns i åtskilliga hem som både konst och bruksföremål. Sverige saknar dock ett nationellt centrum för keramisk konst med ansvar för att bevara och utveckla konstarten.

Höganäs och Kullahalvön i nordvästra Skåne utgör hjärtat i den svenska keramiken. Där har konstarten utvecklats sedan 1800-talet. Genom KKAM – keramik, konst, ateljé och museum – har ett unikt centrum för keramisk konst etablerats där historisk kunskap har utvecklats och förmedlats genom museiverksamhet, arkiv, utställningar och keramisk utbildning i ateljé.

Vi socialdemokrater menar att Sverige behöver ett nationellt centrum för keramisk konst och att det finns goda motiv för att KKAM är det självklara valet för att axla den rollen.

Fru talman! Till betänkandet har vi ett särskilt yttrande, men jag yrkar bifall till reservation 15.

(Applåder)

I detta anförande instämde Kristoffer Lindberg (S).

Fru talman! Det går att göra flera saker samtidigt. Att arbeta för ökad tillväxt, att låta människor komma i arbete och att bygga ut utbildningssystemet är nödvändiga saker allihop - det råder inget tvivel om det - men det räcker ju inte här och nu. Ett höjt barnbidrag och ett höjt bostadsbidrag gör skillnad. Att barn växer upp i fattigdom i Sverige 2025 är inte värdigt. Det finns bara ett ord för att beskriva det: orättvisa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag studsade faktiskt till när jag lyssnade på en tidigare interpellationsdebatt mellan ledamoten Lennström och statsrådet. Statsrådet sa i den debatten att det ska var mer lönsamt att utbilda sig, arbeta och vara strävsam och att man ska uppmuntras att ta det där extra kvällspasset - som om människor inte redan anstränger sig. Det uttalandet speglar en syn på arbetsmarknaden där det är individens ansträngning som är den avgörande faktorn.

Det som saknas i den typen av resonemang är en förståelse för att människor redan i dag anstränger sig - ofta till bristningsgränsen. Många yrken, inte minst inom vård, omsorg och service, präglas av långa och slitsamma arbetspass. Att i det läget uppmuntra till det där extra kvällspasset låter nästan provocerande för dem som redan går på knäna.

Frågan bör snarare vara: Hur ser vi till att människor orkar arbeta ett helt yrkesliv? Hur skapar vi trygga arbetsvillkor och rimliga löner så att fler kan försörja sig på sitt arbete utan att behöva ta extra skift? Hur ser vi till att utbildning och kompetensutveckling är tillgängliga för fler? Och hur stärker vi familjers förutsättningar - särskilt de ensamstående föräldrarnas?

(Applåder)

Fru talman! Att arbeta ska innebära trygghet. Den som går till jobbet varje dag ska kunna betala sina räkningar, sätta mat på bordet och ge sina barn en bra start i livet.

Arbetets betydelse för människors frihet och oberoende kan inte överskattas. Det tror jag att vi alla är helt överens om i denna kammare.

Men verkligheten ser annorlunda ut. I dag finns det familjer där föräldrar arbetar men ändå inte får ekonomin att gå ihop. Det finns barn som ser sina föräldrar slita men ändå tvingas avstå från sådant som borde vara självklart.

Under pandemin infördes ett tillfälligt tillägg i bostadsbidraget för att stötta barnfamiljer. Det har förlängts flera gånger, både av den tidigare socialdemokratiska regeringen och av den nuvarande regeringen. Nu väljer regeringen att förlänga det igen, men med en sänkning. Motiveringen är att man förväntar sig en förbättring av den ekonomiska situationen. Men regeringens påstående att behovet av stödet har minskat håller inte - det är helt enkelt fel. Alla får det inte bättre.

Fru talman! Regeringens och Sverigedemokraternas bild av ett ljusare ekonomiskt läge gäller inte de hushåll som kämpar för att klara vardagen. Hyreshöjningar drabbar dem hårt. Matpriserna fortsätter att stiga. Räntesänkningar gynnar främst dem som äger sin bostad - inte ensamma föräldrar i hyresrätt.

Fyra av tio ensamstående tvingas låna för att klara hyra, el och mat. Nästan hälften har inte råd med näringsrik mat varje dag. Det är föräldrar som oroar sig för nästa elräkning. Det är barn som lär sig att inte be om nya skor, för de vet att det inte finns pengar. Det är ensamstående mammor som tar extra helgpass medan barnen får passa sina småsyskon.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Över hälften av låginkomstföräldrarna har fått säga nej till barnens fritidsaktiviteter. Riksidrottsförbundet skriver i en rapport att föräldrar i genomsnitt betalar 9 400 kronor per år för att en unge ska kunna lira fotboll.

Det är barn och unga som får bära kostnadskrisen. Regeringens svar på detta är ett fritidskort - ett bidrag som är oerhört dyrt att administrera, som inte träffar rätt och dessutom inte ens är på plats. Höjt barnbidrag och bostadsbidrag hade däremot hjälpt här och nu. Jag menar att det är avgörande för de här familjerna.

Majblomman och andra organisationer larmar om en kraftig ökning av familjer som söker stöd för basvaror, som mat och blöjor. Ensamstående föräldrar vittnar om att de får prioritera att vara hemma när barnen är sjuka, för de har inte råd att vara hemma när de själva är sjuka. Karensavdraget slår nämligen mot dem som har minst.

Fru talman! Det finns alltid pengar till skattesänkningar för de rikaste men inte till kraftfulla insatser för de mest utsatta. Sverige rasar i jämlikhetsindex och är nu sämst i Norden. Välfärden är i kris, och kostnader vältras över på individen. Ensamma föräldrar med barn är en av de mest ekonomiskt utsatta grupperna i Sverige. Ändå väljer regeringen att sänka deras stöd. Vad är skälet till att just de familjerna får bära bördan? Är det rimligt att de barn som redan lever i störst utsatthet ska få ännu mindre?

(Applåder)

Herr talman! Konsekvenserna av de kraftiga nedskärningarna på studieförbunden visar sig nu på allt fler platser. Under den senaste tiden har det rapporterats om att replokaler måste läggas ned. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med pengar för att driva dem vidare.

Det pratas ofta om det svenska musikundret och att den kommunala musikskolans, kulturskolans och studieförbundens replokaler varit förutsättningar för stora svenska internationella framgångar inom musikområdet. Detta är sant, men jag tänker på dem som drabbas hårdast just nu, nämligen vanliga musikintresserade ungdomar runt om i vårt land.

Min fråga till kulturministern är: Var någonstans ska barn och ungdomar vara, och hur ska den unga kulturen kunna växa om det inte finns någonstans där de kan repa och utvecklas?

Fru talman! Jag har en idé eller en liten önskan som jag har gått och tänkt på i flera år. Jag vet inte om den någonsin kommer att bli av. Dessutom berättar jag om den för alla jag möter, så snart är det väl någon annan som förverkligar min idé.

Önskan handlar om att jag vill skriva en liten bok om en kyrkbänk. Tänk om en kyrkbänk kunde tala och berätta om alla de människor som suttit i den och om allt som utspelat sig där i bänken - om den största glädjen och den djupaste sorgen, om tankar, böner, känslor och livsöden.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att skriva den här lilla boken. Ärligt talat har jag aldrig haft några stora författardrömmar. Men jag tror att idén kommer av insikten om kyrkans historiska roll, om förankringen på platsen och samhörigheten med människorna som levt före oss.

Kyrkans kulturarv är som ett rum där det gemensamt mänskliga över tid har gestaltats i historier, byggnader, miljöer, konst, hantverk, traditioner och livsvillkor.

Svenska kyrkan förvaltar en enorm mängd kulturhistoriskt värdefulla egendomar, vilket gör den till Sveriges största förvaltare av kulturarv som är skyddad för sina kulturhistoriska värden.

Det är inte bara ett kulturarv som på många sätt är unikt, utan Sverige har även en unik förvaltningsform för sitt kyrkliga kulturarv i både svensk och internationell kontext.

Den modell som valdes i samband med de ändrade relationerna mellan staten och kyrkan går i korthet ut på att Svenska kyrkan äger och förvaltar de kyrkliga kulturminnena men att staten gör vissa anspråk på dem som kan innebära inskränkningar i hur Svenska kyrkan får använda till exempel sina kyrkobyggnader.

Den kyrkoantikvariska ersättningen infördes därför som kompensation för de inskränkningar och ökade kostnader som skyddsbestämmelserna i kulturmiljölagen innebär.

Ersättningen har sedan 2010 uppgått till samma nominella belopp, 460 miljoner kronor per år, vilket innebär att den i realiteten kraftigt sjunkit i värde.

Svenska kyrkans rapport Att möta förändring från 2023 och regeringens skrivelse 2024 är båda en följd av den fjärde så kallade kontrollstationen.

Kontrollstationerna, som sker vart femte år, ska bland annat innehålla en analys av de kyrkliga kulturvärdena och en uppföljning och utvärdering av arbetet under den senaste femårsperioden.

Vi socialdemokrater instämmer i allt väsentligt med regeringens skrivelse. Den kyrkoantikvariska ersättningen har stor betydelse för vården och bevarandet av kulturarvet.

Vi delar också uppfattningen att staten även fortsättningsvis tillsammans med Svenska kyrkan ska ta ansvar för att det kyrkliga kulturarvet ska bevaras.

Vi är även medvetna om de ekonomiska utmaningar som Svenska kyrkan pekar på vad gäller den kyrkoantikvariska ersättningens storlek. Inom Socialdemokraterna sker nu en diskussion om hur vi kan möta Svenska kyrkans krav på ökade medel för att undvika en underhållsskuld som riskerar att skada vårt kulturarv.

Regeringen bedömer vidare att det är viktigt att Svenska kyrkan säkerställer de kulturmiljövårdande myndigheternas insyn i fördelningsprocessen.

Vi socialdemokrater vill därtill framhålla vikten av att det antikvariska behovet går hand i hand med Svenska kyrkans behov av en adekvat verksamhet.

Svenska kyrkans behov av att kunna utveckla sitt klimatarbete och göra klimatanpassningar samt öka tillgängligheten för besökare är av betydande vikt för verksamhetens framtid. En långsiktigt hållbar förvaltning kräver ett proaktivt bemötande av den lokala församlingens utmaningar. Det kan till exempel handla om anpassningar i kyrkorummet för bättre nyttjande.

De svenska kyrkobyggnaderna är välbevarade och välskötta, i alla fall i en internationell jämförelse. Modellen med den kyrkoantikvariska ersättningen är på det sättet lyckad. Men det politiska målet är också att kulturarvet ska användas och utvecklas.

Därför kan utformningen och tillämpningen av kulturmiljölagen behöva ses över, och det är ett initiativ som vi socialdemokrater menar att regeringen behöver överväga.

Socialdemokraternas ambition med det kyrkliga kulturarvet sträcker sig bortom skydd och bevarande. På många platser i vårt land är kyrkan den sista kvarvarande mötesplatsen för kulturella och medborgerliga aktiviteter som utgör grunden för civilsamhället och social sammanhållning.

Dock minskar medlemsantalet i Svenska kyrkan, samtidigt som ansvaret för kulturhistoriska objekt ökar. Därmed blir församlingarnas kulturvårdande uppgift alltmer dominerande jämfört med den kyrkliga verksamheten, såsom firande av gudstjänst eller det viktiga diakonala arbetet.

Svenska kyrkans medlemmar står i dag för över hälften av de kulturhistoriska kostnaderna genom den kyrkoavgift som de betalar.

Fru talman! Den svenska kristna historien är inte utan sina mörka kapitel. Den politiska förmedlingen av kulturarvet fokuserar oftast på de positiva berättelserna, och de mörka historierna undviks. Ett mörkt exempel är 1600-talets häxprocesser i Torsåker, där kyrkan var pådrivande i förföljelserna och där över 70 kvinnor avrättades.

Värt är lyfta fram är också Svenska kyrkans försoningsarbete med det samiska folket och redovisningen av de kränkningar och oförrätter som kyrkan gjorde sig skyldig till liksom arbetet med att belysa de antijudiska motiv som finns i flera kyrkor.

Även om det är mörkt är det vårt kulturarv, och det behöver åskådliggöras för att vi ska förstå hur vårt land utvecklats och förhoppningsvis dra lärdom av tidigare misstag. Vi har en gemensam skyldighet att minnas.

Fru talman! Vi socialdemokrater ser kulturarvet som en levande samhällsresurs som inte bara ska bevaras utan användas och utvecklas. För detta behöver kulturarvet kännas relevant för många människor, och det gör det kristna kulturarvet. Spridningen över hela landet också bidrar till en stärkande struktur i samhället, inte minst i oroliga tider.

Det kyrkliga kulturarvet är allas, och en levande och öppen kyrka är en förutsättning för kulturarvets tillgänglighet. Men för att det ska bli verklighet menar jag att det behöver finnas en möjlighet till planering för Svenska kyrkan som också lyfter upp nya användnings- och utvecklingsområden för vårt lands kyrkobyggnader. Det är helt enkelt dags att uppdatera förutsättningarna för den kyrkoantikvariska ersättningen.

Fru talman! Socialdemokraterna ställer sig bakom utskottets förlag till beslut. Därtill har vi ett särskilt yttrande i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Det är synd, tycker jag, att kulturministern inte kunde lyssna mer på vad jag sa. Det här är också vad de 15 svenska världsarven vittnar om. Det ser ut på det här sättet.

Jag fick heller inte svar på frågan om varför villkoren ser så olika ut jämfört med övriga Norden.

Vad gäller finansieringen och att vi frågar efter pengar vill jag bara säga att det ofta blir stora ord i de politiska debatterna här i kammaren. Vi pratar om historiska satsningar, och vi pratar om paradigmskiften. Jag tror inte på vare sig den retoriken eller de resultaten. Jag tror att det är väldigt sällan som människor märker av några stora, omvälvande förändringar.

Däremot intresserar det mig att se vad som är lågt hängande frukt och vad som med relativt små medel kan ge märkbara resultat och skapa mervärden.

Jag påstår att världsarven med relativt blygsamma ekonomiska medel kan ge exakt det vi alla tycker är viktigt: kunskap om vår historia, bildning, sammanhållning, lokal utveckling, skatteintäkter och inte minst glädje och stolthet.

Världsarven är dessutom en viktig resurs för skolor. Riksantikvarieämbetet lyfter i sin rapport Skolan och kulturarvet fram hur världsarven kan användas i skolans demokratiuppdrag och till lärares kompetensutveckling.

Dessutom kan världsarven bidra till hållbarhet och internationella samarbeten, vilket är extra viktigt i en tid som denna. Vi får inte glömma att världsarven faktiskt kom till som ett fredsarbete.

Jag vill återigen be kulturministern att säkra en långsiktig och hållbar finansiering av världsarven så att bland annat intentionerna i den nationella strategin och Unescos artikel 27 kan uppfyllas. Det är som sagt förhållandevis lite pengar som krävs.

(Applåder)

Herr talman! De här 300 000 eller totalt 4 miljoner kronorna som kulturministern nämner är ingen satsning, utan de är faktiskt tagna ur befintligt anslag. De kan heller inte användas till verksamhet.

Herr talman! Hur vi i Sverige hanterar våra världsarv kan jämföras med till exempel Norge. Den norska staten ger de åtta norska världsarven - alltså nästan hälften så många som i Sverige - cirka 100 miljoner kronor per år plus finansiering av ett världsarvscenter vid varje världsarv plus en nationell samordnare på 100 procent.

Häromdagen läste jag att det norska världsarvet Vegaöarna dessutom tilldelas ett extra bidrag på 10 miljoner kronor för att arbeta med näringslivsutveckling.

I Norge delar vad jag förstått flera departement på finansieringen. Det är kanske ingen dum idé, då världsarven ser så olika ut.

Det isländska världsarvet Vatnajökull har 40 heltidsanställda guider, på sommaren många fler än så. Det kan jämföras med världsarvet Hälsingegårdar, där de privata gårdsägarna själva får guida.

Som kulturministern skriver i sitt svar ser ägandet olika ut. Det är just därför en statlig förvaltning måste till. Privata ägare kan inte ansvara för att genomföra de delar i världsarvskonventionen som staten undertecknade för 40 år sedan. Det är en enorm skillnad mellan en gårdsägare i Hälsingland och Statens fastighetsverk, som ansvarar för världsarvet Drottningholm. Här måste svenska staten ta sitt ansvar.

Trots svåra ekonomiska förutsättningar görs ändå mycket bra i våra världsarv. Sveriges världsarv är alla levande och engagerande. Men den verksamhet som bedrivs är beroende av tillfälliga projektmedel, en del regionala medel, en del kommunala medel och ett stort mått av ideellt arbete.

I det ekonomiska läge som kommuner och regioner nu befinner sig i kan inte världsarven prioriteras. Det märks inte minst i min hemkommun Tanum, där Tanums hällristningar finns med på världsarvslistan men där de ekonomiska medlen från kommunen minskar.

I svåra tider när så kallade icke nödvändiga verksamheter prioriteras bort i kommuner och regioner finns det ingen att hålla i handen för de svenska världsarven.

Världsarvsstrategin pekar på vikten av att stärka den allmänna medvetenheten och förståelsen för världsarvens unika värden. Det kan inte åstadkommas utan stabila och långsiktiga finansiella förutsättningar.

Sverige har förbundit sig att inte bara bevara utan aktivt använda sina världsarv som resurser för utbildning och hållbar utveckling. Det är något som också kräver finansiering.

Dessutom får vi inte glömma att det inte är kommuner eller regioner som ansökt om världsarv, utan det är den svenska staten.

Med rätt förutsättningar bidrar världsarven till samhällets utveckling, till kunskap, till samarbete och till skatteintäkter. Forskning om världsarv visar att 1 satsad euro ger 10 tillbaka till statskassan från gästnätter, mat, lokala företag med mera.

Hur ser kulturministern på att våra svenska världsarv har så olika villkor jämfört med övriga nordiska? Och tror kulturministern att kultursamverkansmodellen kan vara ett instrument för finansiering och leda till större engagemang?

Herr talman! För att skydda, bevara och informera om världens mest värdefulla kultur- och naturmiljöer antog Unesco 1972 en konvention, den så kallade världsarvskonventionen.

Alla länder som skrivit under konventionen kan nominera natur- och kulturmiljöer inom det egna landet till Unescos lista över världsarv. Sverige har 15 världsarv. Dessa är landets och en del av världens mest unika kultur- och naturarv. Det är den svenska staten som ansöker till Unesco, som sedan utser världsarv. Ansökan och urvalet sker utifrån konventionen, som Sverige skrev under 1985. Med den underskriften följer ett antal åtaganden.

I världsarvskonventionens artikel 27 beskrivs de enligt följande:

"De stater som är parter i denna konvention skall med alla lämpliga medel och i synnerhet genom utbildnings- och informationsprogram sträva efter att stärka sina folks uppskattning av och respekt för det kultur- och naturarv som avses."

Vidare framgår det att staterna "skall åta sig att hålla allmänheten underrättad om de faror som hotar detta arv och om den verksamhet som bedrivs i enlighet med denna konvention".

Sverige har alltså förbundit sig att kommunicera värdet av våra svenska världsarv, men till det utgår inga resurser för att driva den sortens verksamhet. Uppdraget går från regeringen till Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket, där Riksantikvarieämbetet har hand om de 13 kulturvärldsarven och Naturvårdsverket de två naturvärldsarven, Laponia och Höga kusten.

De två, det vill säga Laponia och Höga kusten, får både världsarvscentrum via Naturum och verksamhetsmedel. De övriga 13 får ingenting. Länsstyrelserna, regionerna och i vissa fall kommunerna får själva bekosta samordnare. Till verksamhet, alltså det som ligger under artikel 27, utgår ingen finansiering.

År 2017 gav den dåvarande regeringen i uppdrag åt Riksantikvarieämbetet att ta fram en nationell världsarvsstrategi. Strategin kom på plats, och den pekar ut vägen för det framtida arbetet på ett i många avseenden bra och konstruktivt sätt.

I samband med implementeringen av strategin utgår mycket riktigt ett samordningsbidrag från Riksantikvarieämbetet. De här pengarna har 13 av de 15 världsarven kunnat söka, och det har gett ungefär 300 000 kronor per världsarv och år. Pengarna är dock villkorade till icke ordinarie verksamhet. Det ska ändå sägas att pengarna har gjort nytta, vilket nämns från flera håll. År 2024 år dock sista året för de här pengarna, och vid årsskiftet står världsarven utan några som helst verksamhetsmedel.

Sverige skrev som sagt under världsarvskonventionen 1985. Det har snart gått 40 år, och det finns fortfarande ingen långsiktigt hållbar förvaltning, samordning eller finansiering. Sedan 1985 har världsarven hamnat mellan stolarna och med det blivit allas och ingens ansvar.

Både strategin och den efterföljande handlingsplanen har höga ambitioner, men det är ambitioner som inte blivit realiserade då det inte finns någon finansiering kopplad till handlingsplanen. Därför har mycket av det som står i handlingsplanen inte kunnat genomföras.

Min fråga till kulturministern är om hon kan se till att efter 40 år säkra en långsiktig finansiering av våra 15 världsarv.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till utbildningsminister Mats Persson.

Till sommaren avslutar Sensus Studieförbund all sin verksamhet i den dalsländska kommunen Bengtsfors. Det har flödat av verksamhet i studieförbundets regi. Under en vecka har aktiviteterna, kurserna och kulturevenemangen kunnat locka 130 personer.

Den här stängningen är en direkt konsekvens av Sverigedemokraternas och regeringens kraftiga nedskärningar på studieförbunden. Det är nedskärningar som främst drabbar landsbygden.

Mot bakgrund av de konsekvenser vi nu ser och hur det tömmer landsbygden på fritidsaktiviteter och möjligheter till bildning och gemenskap undrar jag om regeringen ändå väljer att gå vidare med de aviserade ytterligare nedskärningarna på studieförbunden.

Herr talman! Vi har flera reservationer i det här betänkandet, men vi väljer att yrka bifall endast till reservation 9.

Häromdagen var jag på Dramatens Lilla scenen och såg föreställningen Son och far av Alexander Salzberger.

När människor samlas i en teater och ser en pjäs tillsammans synkroniseras deras hjärtslag. Ju mer i takt deras hjärtan slår, desto mer liknar också människornas känslomässiga reaktioner på pjäsen varandra.

Vi lever i oroliga tider med snabba digitala förändringar, efterdyningar av pandemin, krig i Europa, klimathot och ökad polarisering och därtill en svår ekonomisk situation både för hushåll och för kommuner och regioner.

Den här debatten handlar om kulturarvet, och inom kulturpolitiken har intresset för just kulturarvsfrågor vuxit sig starkt.

I en orolig tid har insikten om kulturarvens värden blivit starkare, för i skuggan av de krig som pågår bland annat i Ukraina och i Gaza och det ofattbara mänskliga lidande som människor där tvingas uppleva pågår även en systematisk förstörelse av kulturarv.

I krig är kulturarvet en måltavla. Kulturarv kan användas som ett vapen. Man kan säga att krig handlar om kulturarv, för krig handlar om identitet.

Ryssland för krig mot ett land de inte anser existerar. Det är därför det är så viktigt för dem att förstöra all kultur som särskiljer den ukrainska kulturen från den ryska. Över 600 bibliotek har förstörts, och ryska trupper har beslagtagit och förstört ukrainsk litteratur. Över 90 museer och närmare 30 teatrar och konserthus har lagts i ruiner.

Auktoritära politiker och regimer stänger teatrar, för de vill inte att människors hjärtan ska slå i takt.

I Gaza uppgavs i januari att nio bibliotek ödelagts. Tusentals böcker är förstörda. Mötesplatser för diskussioner och sekulära samtal om demokrati är jämnade med marken. Gazas stadsarkiv, där de senaste 150 åren av Gazas historia hade arkiverats, ligger nu i ruiner. Förstörelsen är ofattbar men systematiskt planerad och mycket medveten.

Före Rysslands invasion av Ukraina tenderade diskussionerna om skyddet av kulturarv att fokusera på områden utanför Europa. Nu vet vi att arbete för skydd och undanförsel av kulturarv måste vara en prioriterad fråga även här. Regeringens inrättande av ett särskilt kulturskyddsråd är därför mycket välkommet.

Herr talman! Vårt kulturarv består av berättelser av de mest skiftande slag, och att definiera kulturarvet är inte så enkelt. Är det alla processer som lett oss fram till där vi är i dag, eller är det vad vi i samtiden finner viktigt? Vilken resonans krävs i vår egen tid, och hur formas den? Finns det en risk att kulturarvsbegreppet blir urvattnat? Och är det inte så att insamlandet av kulturarv säger mer om den tid vi lever i? Urvalet är så att säga en spegling av vår tid snarare än av en dåtid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarv

Jag är inte personen att avgöra om mina reflektioner här är riktiga, men de visar att vikten av armlängds avstånd mellan profession och makthavare inte nog kan betonas. Samtalen om kulturarvet, vad det är och hur det ska skyddas men också användas och utvecklas är viktiga, särskilt i den tid vi nu befinner oss i.

Vi ser att det kulturella avståndet ökar mellan människor och mellan stad och land. För oss socialdemokrater är tillgängligheten och delaktigheten grundläggande för kulturpolitiken. I svåra ekonomiska tider prioriterar vi just detta. Satsningar på kulturskolan och fri entré på våra statliga museer är exempel på hur vi kan möjliggöra för fler att ta del av vårt gemensamma arv.

Herr talman! Förra veckan hade vi en debatt här i kammaren om folkbildningen och studieförbunden och konsekvenserna av att Sverigedemokraterna och regeringen drar bort en tredjedel av pengarna till studieförbunden. Under ett av debattens replikskiften sa Sverigedemokraternas representant att det viktigaste för att undvika att Sverige hamnar i samma situation som Ukraina är satsningar på Försvarsmakten.

Detta replikskifte visade på en grundläggande skillnad mellan Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas politik. Vi menar nämligen att vi också behöver stärka demokratin, källkritiken, sammanhållningen och gemenskapen för att skapa ett motståndskraftigt samhälle. Det gör vi bland annat genom det som skapar tillit i vårt land: gemensam skola, god sjukvård, fritidsaktiviteter för barn och unga, public service, folkbildning och kultur.

Därför kan jag inte nog betona vikten av det "kulturarvande" som sker ute i vårt land. Ordet kulturarva dök för mig upp för några år sedan i ett ungdomsprojekt som ett studieförbund drev. När man kulturarvar använder man historiska återblickar i syfte att skapa mening och sammanhållning i tillvaron. Just detta sker varje dag i Sverige, i folkbildningens namn. Det kan handla om körsång, bokcirklar, släktforskning, slöjdande eller knypplande.

Just knyppling nämner jag eftersom högerdebattörer raljerat över knypplingsbidrag utan en tanke på att de mycket små pengar som går till hemslöjd avser ett kulturarv som faktiskt främjar kunskap som dagens och kommande generationer behöver, inte minst mot bakgrund av att skolor varnar för att barns finmotorik har stora brister.

Herr talman! Jag måste också, som vanligt här i kammaren, säga något om våra världsarv. De världsarv vi har i Sverige är inte 15 monument som ska bevaras genom underhåll efter slitage. De är på alla sätt levande och engagerande och bidrar till samhällsutvecklingen och till kunskap, samarbete, skatteintäkter, hållbarhet och sist men inte minst glädje och stolthet.

Men det saknas en långsiktig, hållbar förvaltning och samordning av våra världsarv. Det finns helt enkelt inga resurser för att bedriva verksamhet. Den verksamhet som sker bedrivs med projektmedel - en del regionala och en del kommunala - och ett stort mått ideellt arbete som bedrivs av eldsjälar runt omkring i vårt land. Detta håller inte. Det måste till ett ekonomiskt engagemang från regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarv

Slutligen, herr talman: I skuggan av den sjukvårdskris vi nu befinner oss i kämpar kulturen för sin överlevnad. Regionernas kulturbudgetar äts upp av kostnadsökningar med miljonbesparingar som följd. Landets länsmuseer, platserna där varje läns regionala kulturarv skildras, vittnar om stora utmaningar: nedskärningar i den publika verksamheten, minskade öppettider, införande av entréavgifter och en oro att inte längre nå ut till barn och unga på det sätt som behövs och som man önskar.

Vi måste i den här kammaren vara medvetna om att det går fort att bryta ned men att det tar oerhört lång tid att återställa det som riskerar att gå förlorat i de nedskärningar som nu sker.

(Applåder)

Fru talman! Visst är det absurt att det alltid är arbetarklassens kvinnor i välfärden som ska agera krockkuddar genom kriser? Visst är det absurt att de verksamheter som vi alla i detta land är så beroende av - vård, skola och omsorg - inte kan värderas högre? Jag har ingen anledning att tro att statsrådet inte håller med mig om detta. Men välfärdens hjältar behöver inte fler applåder. De behöver inte fler hjärtan i sociala medier. Det gör dem inte friskare. Det krävs en politik som prioriterar välfärden och kvinnors arbetsmiljö i stället för skattesänkningar och lyx-rot. Det handlar om prioriteringar, och det handlar om vilja. Så enkelt är det.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Jessica Rodén, som lyfter upp denna viktiga interpellation i kväll.

På fredag är det den internationella kvinnodagen - ytterligare en dag att lyfta fram vikten av jämställdhetsarbete både här i Sverige och i resten av världen. På många håll ser vi tyvärr att jämställdheten backar, och Sverige måste fortsatt vara en viktig röst för jämställdhet i hela världen. I dag handlar dock debatten om sjukskrivningar relaterade till stress här i Sverige.

Jag vill börja med att blicka tillbaka på pandemiåren, när de som då kallades välfärdens hjältar hyllades och applåderades och hjärtan fyllde sociala medier. Kvinnor i välfärdens yrken bar ett stort ansvar under pandemin, men i stället för att tackas - och då menar jag inte med applåder - får de nu bära ansvaret även för den ekonomiska krisen. Det är en tragisk ironi att de som bar oss genom en av de svåraste hälsokriserna i modern tid nu måste kämpa för sin egen välfärd, sina rättigheter och sin hälsa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag hade från början inte tänkt delta i denna interpellationsdebatt i dag, men jag ändrade mig. Det gjorde jag efter ett telefonsamtal med en god vän i morse. Hon berättade för mig att hon funderar på att gå ned i tjänst därför att hon inte längre orkar arbeta heltid som undersköterska. Det är en helt förfärlig situation, och hon är långt ifrån den enda kvinna som känner så.

Jag behöver knappast berätta för ministern vad det innebär inte bara för den enskildes hälsa och personliga ekonomi utan rent samhällsekonomiskt när vi har en arbetsmarknad som människor inte klarar av att arbeta i. Välfärden är på väg att stressas sönder. Det kommer dessutom att leda till att allt fler väljer bort att jobba i välfärden. Då spelar det ingen roll om riksdagen röstar igenom minimikrav för bemanning inom äldreomsorg och förskola eller har höga ambitioner för förlossningsvård, för vem vill eller orkar jobba där?

Det är främst kvinnor som får betala för de nedskärningar vi nu ser, i form av ökad stress och sämre arbetsvillkor. Det är också kvinnor som tvingas kliva in när välfärden drar sig tillbaka, för att ta hand om en åldrande förälder eller annan närstående. Det är samma kvinnor som bar ansvaret under pandemin som nu går hem och blir sjukskrivna.

Psykisk ohälsa och stress står för över hälften av alla sjukdomsfall. Statsministern sa i sin regeringsförklaring 2022, angående psykisk ohälsa, att fler måste bry sig och att fler måste visa att de bryr sig.

Min fråga blir därför: På vilket sätt bryr sig regeringen, och vad gör man konkret för att förbättra den alarmerande arbetsmiljön i välfärden?

Fru talman! Klimakteriet inträffar under en tid i livet då kvinnor kan leva sina liv fullt ut, men många begränsas av en mängd mer eller mindre svåra symtom. Dessa symtom skulle gå att lindra eller bota om vården vore tillgänglig och kunskapen större. Det är till exempel stora skillnader i landet när det gäller utskrivning av hormonpreparat, och det finns anledning att tro att många fler kvinnor skulle bli hjälpta av just hormonbehandling. Klimakteriet har också symtom som i många fall påminner om utmattning, och kvinnor i medelåldern sjukskrivs oftare för just utmattning. Det finns därför stora samhällsekonomiska vinster i att förbättra vården för kvinnor i klimakteriet.

Steget mot förändring startar alltid bland gräsrötterna, och kvinnor i min generation och kommande generationer kommer inte längre att gå med på att härda ut. Jag vill att kvinnor ska kunna välja hormonbehandling eller det stöd eller den behandling de önskar - för det är inte alla som kan eller vill ta hormoner, som ju inte heller är någon quickfix. Men valmöjligheten måste finnas för varje kvinna, oavsett plats, pengar eller hur påläst hon är, att få den hjälp hon behöver. I dag finns inte den möjligheten.

Jag lovar att följa upp denna debatt noga och kanske om ett år ställa en ny interpellation till statsrådet. Det gör jag för mig och alla andra kvinnor.

Tack för en trevlig och givande debatt!

(Applåder)

Fru talman! Vilken intressant och spännande debatt vi har här i kväll!

För att få hjälp med sina klimakteriebesvär behöver man antingen ha tur eller se till att vara väldigt påläst, bo i en storstad och ha pengar. Hur man drabbas av klimakteriet och vilken hjälp man får är i allra högsta grad en klassfråga. Det finns forskning som visar att kvinnor från socioekonomiskt svagare grupper tre gånger oftare drabbas av ett för tidigt inträde i klimakteriet, så kallad prematur menopaus. Ojämlikheten i hälsa visar sig verkligen när det kommer till just klimakteriet.

Regeringen säger sig ju vilja satsa på klimakterievården, men vad den här regeringen egentligen gör är att prioritera höginkomsttagare som bor i storstäder och dem som har råd att betala 3 000 kronor för ett läkarbesök. I övrigt kastas Sveriges kvinnor ut i en sjukvårdskris - 17 av 21 regioner uppger att nedskärningar väntar. Det handlar om uppsägningar och nedstängningar. Sjukvården i Gävleborg sparar 700 miljoner. Östergötland minskar med 600 tjänster. Över 5 000 läkare, sjuksköterskor och undersköterskor kommer att sägas upp i år.

Detta påverkar kvinnor särskilt hårt. När regioner tvingas till besparingar är det ju inte kvinnors klimakterium som kommer att prioriteras. Kvinnor riskerar i stället att drabbas dubbelt, både som patienter och som anställda inom vården. Majoriteten av vårdpersonalen är kvinnor, och nedskärningarna hotar inte bara deras arbetsmiljö utan även kvaliteten på den vård de kan tillhandahålla. Den här regeringens politik leder ju till en försämrad situation för kvinnors hälsa, både för dem som arbetar inom vården och för dem som är beroende av dess tjänster.

Fru talman! Man behöver bland annat se till att klimakteriekunskap ingår i läkares och sjuksköterskors grundutbildningar och ta fram ett nationellt kunskapsstöd med en helhetssyn på klimakteriet. Man behöver se till att kvinnors egen kunskap ökas och att det inte spelar någon roll för den hjälp en person får var i landet den bor eller hur mycket pengar den har. Man behöver se till att barnmorskor ges rätt att förskriva hormonpreparat och att hormonläkemedel faktiskt finns tillgängliga för dem som behöver och vill ha sådana. Man behöver också säkra kompetensförsörjningen när det gäller vårdpersonal, bland annat gynekologer och barnmorskor, och motverka ojämlikheten i hälsa överlag.

Satsningar på klimakterievård värd namnet kommer att kosta pengar. Är den här regeringen villig att avsätta de resurser som krävs?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för statsrådets svar. Jag är glad över att vi ska ha denna debatt i dag. Klimakteriet är faktiskt någonting som hälften av jordens befolkning går igenom. Nästan alla kvinnor upplever någon form av besvär i samband med klimakteriet, och sex av tio kvinnor uppger att de har måttliga till svåra besvär.

Jag vill inleda denna debatt med att berätta om mina personliga erfarenheter. Det är kanske ett annorlunda grepp när man tar sig an en debatt här i riksdagen, och det finns säkert de som kommer att tycka att jag är alltför privat. När jag står här nu känner jag att jag blir lite berörd eftersom detta har varit en jobbig tid för mig. Men det är också få förunnat att ha denna arena för att tala, och jag tänker använda mig av den. Jag väljer att tala om mitt klimakterium för att jag inte är unik. Jag delar dessa erfarenheter med tusentals andra kvinnor i Sverige.

För flera år sedan började jag få värk i höften, en värk som kom och gick. Jag gick till vårdcentralen och till en fysioterapeut flera gånger. Jag genomgick undersökningar, men man hittade ingenting. Därför fick jag övningar som jag gjorde hemma. Men smärtan gick inte över, utan den började i stället flytta runt. Jag fick ont i knäna, i anklarna och under fötterna. Det blev nya besök på vårdcentralen. Jag började också märka att jag inte hängde med som förut. Energin förändrades, och det var något slags filter i hjärnan som hindrade mig från att ta in och minnas fakta.

Tanken på klimakteriet började nu komma hos mig. Jag hade nämligen på egen hand börjat söka svar. Men jag fick inget gehör från vården. Tyvärr kände jag mig i stället ofta ifrågasatt. Jag visste helt enkelt inte vart jag skulle vända mig för att få hjälp.

När jag kom in som ledamot i riksdagen efter valet 2022 blev symtomen plötsligt värre. Jag kunde inte sova, blev glömsk, tappade ord, var okoncentrerad och klarade inte av att läsa längre. Att ta mig igenom handlingar inför sammanträden var som att bestiga Kebnekaise. Jag som tidigare var van att prestera och har haft hög arbetskapacitet kände att jag liksom förtvinade i både kropp och huvud. Det låter dramatiskt, men det var faktiskt så det kändes.

För att göra en lång historia lite kortare fick jag till slut hjälp. Nu befann jag mig nämligen i Stockholm, och här ligger vårdinrättningarna tätt. Jag påbörjade en hormonbehandling. Efter fyra dagar var mina vallningar borta. Efter två veckor kunde jag läsa en bok och förstå vad jag läste. All värk försvann. Och nu känner jag mig starkare och piggare än vad jag har gjort på flera år. Alla mina symtom berodde på klimakteriet.

Den förra regeringen gav 2019 i uppdrag till Socialstyrelsen att kartlägga vård och behandling av klimakteriebesvär ur perspektivet jämlik vård. Efter det följde ytterligare ett uppdrag att beskriva vilka insatser som ges både i primärvården och i den gynekologiska specialistvården samt att bedöma åtgärder för att förbättra råd, stöd och behandling.

Vi vet hur det ser ur. Vi vet att kvinnors kunskap om klimakteriet brister. Vi vet att vården inte har tillräcklig kunskap. Och vi vet att vården är ojämlik beroende på var i landet man bor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När statsministern i sin regeringsförklaring lovade att en satsning på klimakteriet skulle ske blev jag väldigt glad. Jag undrar därför om statsrådet utifrån den kunskap som finns lite tydligare kan ge exempel på vilka satsningar som regeringen ämnar göra.

(Applåder)

Herr talman! När jag var i tonåren, sådär 16-17 år, ganska vilsen, oerhört provokativ och identitetssökande, som man ofta är under dessa år, fick jag en uppmaning av en av mina lärare. Han ville att jag skulle förkovra mig i persisk kultur och litteratur. Jag blev då ännu mer provokativ och upprörd, protesterade och kunde inte alls förstå vad det skulle vara för mening med det.

Men då sa min kloka lärare att för att kunna flyga behöver man både rötter och vingar. Och det är precis så det är. Det är när man har kunskap om och känner stolthet över sina rötter och sitt arv som man kan och också vill ta till sig en ny kultur och nya traditioner.

Under denna höst och vinter följer jag med nöje SVT:s serie Historien om Sverige. Det är en programserie som har gjorts i samarbete med experter inom många olika fält och med hjälp av mängder av historiska dokument och föremål.

Att koka ned 15 000 års historia till 10 timmar tv-tid är naturligtvis ingen lätt uppgift, men serien har blivit den mest strömmande på SVT Play sedan man började göra onlinemätningar. Tittarna har dessutom börjat intressera sig mer för historia överlag som ett resultat av programmet.

Det är jättespännande att enskilda händelser och filmer kan öka människors intresse för kultur och historia. Det är inte första gången vi ser det hända. Jan Guillous romaner och filmerna om Arn lockade massor av besökare till Skaraborg, och besöksantalet för The American Museum of Natural History i New York ökade kraftigt när familjekomedin Natt på museet gick på bio.

Herr talman! Vi socialdemokrater vill återinföra den fria entrén på statliga museer. Vi tycker att museerna, våra gemensamt ägda kunskapsinstitutioner, ska vara öppna och inbjudande verksamheter för oss alla. Fri entré möjliggör för fler att ta del av kulturarvet, och det är särskilt viktigt i en ekonomiskt tuff tid då museibesök inte prioriteras av landets barnfamiljer och pensionärer. Det är också viktigt i en tid då tillgänglig kultur och museernas roll som samhällsbärare blir allt viktigare.

Vi socialdemokrater anser också att det är viktigt att fler grupper än de redan museivana kommer till museerna. Måluppfyllelsen när det kommer till delaktighet är för låg. Det är fortfarande så att kultur i större utsträckning är tillgänglig för dem med hög utbildning och god ekonomi. Fri entré löser inte hela frågan om deltagande, men det är i alla fall en bra och viktig utgångspunkt. Att aktivt sänka trösklar och tillgängliggöra kultur för fler är politiska prioriteringar för oss socialdemokrater.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Herr talman! Jag vill också tala om våra världsarv. Sverige har 15 världsarv. De är landets, och en del av världens, mest unika natur- och kulturarv. De har alla utsetts för att de har ett omistligt universellt värde.

Svenska staten gör ansökan till Unesco om att det ska utses ett nytt svenskt världsarv. Det sker utifrån den världsarvskonvention som Sverige var med och skrev under 1985. Med den underskriften följer en mängd åtaganden. Världsarven i Sverige är inte 15 monument som ska bevaras, underhållas och skyddas från slitage. De är på alla sätt levande, engagerande världsarv som bidrar till samhällsutveckling, kunskap, samarbete, skatteintäkter, hållbarhet och sist men inte minst glädje och stolthet.

I dag saknas långsiktig, hållbar förvaltning och samordning av våra världsarv. Det finns helt enkelt inga resurser till att bedriva verksamhet. Den verksamhet som ändå sker drivs med projektmedel, en del regionala medel, en del kommunala medel och ett stort mått ideellt arbete som utförs av eldsjälar runt omkring i vårt land.

Herr talman! Man behöver ta tag i samordningen och finansieringen av våra världsarv. Sverige kan inte förlita sig på ideellt arbete för att ta hand om de 15 världsarv som de facto utifrån världsarvskonventionen är landets och en del av världens mest unika kultur- och naturarv. De är statens ansvar.

Världsarvsstrategin är bra. Handlingsplanen är också bra. Men allt blir tandlöst utan ekonomi. Och utan verksamhet blir världsarven utan liv.

Före Rysslands invasionskrig i Ukraina har diskussionerna om skydd av kulturarv tenderat att handla om områden utanför Europa. Tyvärr, med det omvärldsläge vi har i dag, behöver vi med ökad kraft arbeta med planer för att skydda vårt kulturarv här i Sverige. Riksantikvarieämbetet fick i våras uppdraget av regeringen att utreda förutsättningarna för ett nationellt kulturskyddsråd. Det föreslås nu placeras under Riksantikvarieämbetet.

Utredningen visar att en stor uppgift är att fysiskt skydda kulturföremål genom både undanförsel, alltså att de flyttas, och andra skyddsåtgärder av föremål som inte undanförs. Regeringen tycks ännu inte ha fattat beslut om och i så fall när ett nytt nationellt kulturskyddsråd ska inrättas. Vi vill att regeringen skyndsamt löser den frågan.

Vi ska heller inte tappa bort att kulturens betydelse för samhället i kris och krig omfattar hela kulturområdet. I samband med höjd beredskap och krig kan det exempelvis handla om kulturen som möjliggörare för fri åsiktsbildning, demokrati, hälsa och välbefinnande. Ett arbete behöver därför göras för inkludering av hela kultursektorn. En möjlighet kan vara att en eller flera myndigheter ges i uppdrag att utreda behoven av och formerna för detta.

Herr talman! Det säkerhetspolitiska läget sätter också ljuset på vikten av att säkra data och definiera vad som är samhällsviktig information. Sverige behöver en ny, moderniserad arkivlagstiftning. Nuvarande lagstiftning är över 30 år gammal och skapad i en helt annan tid. Den är inte anpassad till digitaliseringen av förvaltning och samhälle. I en digital värld är det mer komplicerat vem som äger och tar ansvar för data. Vi socialdemokrater uppmanar därför regeringen att utifrån arkivutredningens betänkande komma fram med en proposition på det här området.

Herr talman! I dagens samhälle står vi inför en rad utmaningar som kräver en progressiv syn på kulturarvet. Kulturarvet är inte bara en fråga om byggnader utan också levande och framför allt föränderliga berättelser om människor och deras erfarenheter. Vi får inte glömma att tavlorna på Nationalmuseum en gång var provocerande samtidskonst. Jag efterlyser en mer dynamisk förståelse av kulturarvet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Vi socialdemokrater ser kulturarvet som en resurs för samhällsutvecklingen. Det innebär att vi inte bara bevarar kulturarvet för dess egen skull utan också för att det kan vara en motor för tillväxt och sysselsättning och en kraft för samhällsbyggande.

(Applåder)

I detta anförande instämde Kristoffer Lindberg och Lawen Redar (båda S).

Herr talman! På många platser i vårt land är studieförbunden garanten för kultur- och fritidsutbudet. Där jag bor är det studieförbunden som står för den absolut största delen av arbetet med integration, ofta i nära samarbete med kommunen och till exempel kyrkan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är i studieförbundens regi som nyanlända på landsbygden kan träna sin svenska eller där man som ensam äldre kan finna gemenskap. Det är där man kan lära sig spela gitarr och ta skepparexamen eller lära sig hur en förening fungerar. Det är i studieförbundens regi som aktiviteterna för funktionshindrade ordnas.

Herr talman! Det urbana har blivit norm i Sverige. Det är med storstadens perspektiv mycket av det vi fattar beslut om sker. När storstaden blir den plats där människor förväntas vilja bo växer känslan av exkludering hos alla oss som bor någon annanstans. Devisen att hela landet ska leva blir en klyscha utan innehåll.

Vi måste hålla ihop i detta land. Möjligheter till kultur, fritidsaktiviteter och bildning måste finnas i hela vårt land. Det är så vi stärker sammanhållningen och därmed demokratin, yttrandefriheten och viljan att stå upp för och försvara vårt lands principer och värderingar.

Herr talman! Med regeringens budget försvinner en tredjedel av studieförbundens aktiviteter. Det kommer att innebära tomma lokaler och släckta skyltar på många platser i vårt land. Folkbildning är ett verktyg för människors personliga frihet och utveckling, men det är också ett redskap för samhällets utveckling och för vår gemensamma välfärd, vilket är avgörande för ett jämlikt samhälle.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! När kulturministern i förra veckan redogjorde för budgeten på kulturutskottets sammanträde kunde man läsa i ministerns presentation att bildning är en borgerlig kärnuppgift.

Fru talman! Jag är uppväxt med den bildade borgerligheten. Jag har alltid sett upp till den. Den har varit något eftersträvansvärt för mig. Även om jag som vuxen inte alltid delat samhällsanalysen eller uppfattningen om vilka politiska reformer som behöver ske har respekten för borgerlighetens bildningsideal ändå varit stor hos mig - djupa och breda kunskaper inom språk, humaniora och kultur för att förädla människan och göra henne till en bättre samhällsvarelse, och ansvar, respekt och eftertänksamhet som kontrast till det snabba, vulgära och populistiska. Genom bildning vidgas perspektiven och förmågan att analysera.

Men var finns den bildade borgerligheten i dag? Jag kan i alla fall inte se den i Sveriges riksdag. Den här regeringen visar ingenting av det bildningsideal som dess företrädare höll så högt.

Vet den här regeringen ens vad bildning innebär? Att vara bildad är inte samma sak som att vara utbildad. Bildning står på många sätt i motsats till utbildning. Utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens medan bildning syftar till att omvandla människan och hennes inre förmåga, tankefrihet och moraliska och etiska uppfattningar.

I en tid när arbetsmarknaden många gånger kräver mer än formell kunskap, ja, till och med särskilt efterfrågar det, tar den här regeringen ytterligare steg mot en materiell syn på kunskap. I en tid då demokratin hotas på många platser i världen och i Europa, när tilliten till vårt gemensamma minskar, när sprickan mellan stad och land ökar och när sammanhållningen blir allt viktigare, då slaktar regeringen en tredjedel av det som bär bildningen i stora delar av det här landet.

Jag är fullt medveten om att politikens uppgift handlar om att prioritera och att man inte kan lova allt åt alla, som det ofta uttrycks även om ingen någonsin vare sig tror eller har hävdat det. Men detta handlar om något helt annat.

Slakten har föregåtts av flera års kritik mot studieförbunden. Det är med Sverigedemokraterna i spetsen som neddragningar har drivits fram. Kritiken sägs utgå från att fusk med anslagen har förekommit. Vi socialdemokrater är de första att säga att fusk inte får förekomma, och vi välkomnar de krav som ställs på uppföljning och kontroll.

Men detta, fru talman, handlar om någonting helt annat. Neddragningarna i stödet till studieförbunden bottnar främst i Sverigedemokraternas ideologi och politiska strategi. Det märks inte minst i min grannkommun Uddevalla, där SD-styret tar bort all kommunal finansiering till studieförbund.

Om regeringen menar allvar med att fler människor ska få ett jobb och en egen försörjning rimmar det illa med att man tar bort en stor del av det som möjliggör för dem som står längst från arbetsmarknaden att få en chans. Det behövs fler vägar, inte färre, för att gå från utanförskap till livsglädje, arbete, studier och en egen försörjning.

Därför undrar jag: Vad menar egentligen regeringen med att bildning är en borgerlig kärnuppgift?

Herr talman! Svenska Samernas Riksförbund begärde i april ett enskilt möte med kulturminister Parisa Liljestrand. Efter tre månader kom svaret: Kulturministern har inte tid under detta år.

För närvarande pågår ett flertal viktiga processer som påverkar samerna. Detta kombinerat med upplevelsen av ökad polarisering gör att engagemang från ansvarig minister är av stor vikt.

Min fråga är om kulturministern kan tänka sig att prioritera om i sin kalender. Om inte - när planerar hon att träffa samernas största organisation?