Herr talman! För att skydda, bevara och informera om världens mest värdefulla kultur- och naturmiljöer antog Unesco 1972 en konvention, den så kallade världsarvskonventionen.

Alla länder som skrivit under konventionen kan nominera natur- och kulturmiljöer inom det egna landet till Unescos lista över världsarv. Sverige har 15 världsarv. Dessa är landets och en del av världens mest unika kultur- och naturarv. Det är den svenska staten som ansöker till Unesco, som sedan utser världsarv. Ansökan och urvalet sker utifrån konventionen, som Sverige skrev under 1985. Med den underskriften följer ett antal åtaganden.

I världsarvskonventionens artikel 27 beskrivs de enligt följande:

"De stater som är parter i denna konvention skall med alla lämpliga medel och i synnerhet genom utbildnings- och informationsprogram sträva efter att stärka sina folks uppskattning av och respekt för det kultur- och naturarv som avses."

Vidare framgår det att staterna "skall åta sig att hålla allmänheten underrättad om de faror som hotar detta arv och om den verksamhet som bedrivs i enlighet med denna konvention".

Sverige har alltså förbundit sig att kommunicera värdet av våra svenska världsarv, men till det utgår inga resurser för att driva den sortens verksamhet. Uppdraget går från regeringen till Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket, där Riksantikvarieämbetet har hand om de 13 kulturvärldsarven och Naturvårdsverket de två naturvärldsarven, Laponia och Höga kusten.

De två, det vill säga Laponia och Höga kusten, får både världsarvscentrum via Naturum och verksamhetsmedel. De övriga 13 får ingenting. Länsstyrelserna, regionerna och i vissa fall kommunerna får själva bekosta samordnare. Till verksamhet, alltså det som ligger under artikel 27, utgår ingen finansiering.

År 2017 gav den dåvarande regeringen i uppdrag åt Riksantikvarieämbetet att ta fram en nationell världsarvsstrategi. Strategin kom på plats, och den pekar ut vägen för det framtida arbetet på ett i många avseenden bra och konstruktivt sätt.

I samband med implementeringen av strategin utgår mycket riktigt ett samordningsbidrag från Riksantikvarieämbetet. De här pengarna har 13 av de 15 världsarven kunnat söka, och det har gett ungefär 300 000 kronor per världsarv och år. Pengarna är dock villkorade till icke ordinarie verksamhet. Det ska ändå sägas att pengarna har gjort nytta, vilket nämns från flera håll. År 2024 år dock sista året för de här pengarna, och vid årsskiftet står världsarven utan några som helst verksamhetsmedel.

Sverige skrev som sagt under världsarvskonventionen 1985. Det har snart gått 40 år, och det finns fortfarande ingen långsiktigt hållbar förvaltning, samordning eller finansiering. Sedan 1985 har världsarven hamnat mellan stolarna och med det blivit allas och ingens ansvar.

Både strategin och den efterföljande handlingsplanen har höga ambitioner, men det är ambitioner som inte blivit realiserade då det inte finns någon finansiering kopplad till handlingsplanen. Därför har mycket av det som står i handlingsplanen inte kunnat genomföras.

Min fråga till kulturministern är om hon kan se till att efter 40 år säkra en långsiktig finansiering av våra 15 världsarv.

(Applåder)

Herr talman! De här 300 000 eller totalt 4 miljoner kronorna som kulturministern nämner är ingen satsning, utan de är faktiskt tagna ur befintligt anslag. De kan heller inte användas till verksamhet.

Herr talman! Hur vi i Sverige hanterar våra världsarv kan jämföras med till exempel Norge. Den norska staten ger de åtta norska världsarven - alltså nästan hälften så många som i Sverige - cirka 100 miljoner kronor per år plus finansiering av ett världsarvscenter vid varje världsarv plus en nationell samordnare på 100 procent.

Häromdagen läste jag att det norska världsarvet Vegaöarna dessutom tilldelas ett extra bidrag på 10 miljoner kronor för att arbeta med näringslivsutveckling.

I Norge delar vad jag förstått flera departement på finansieringen. Det är kanske ingen dum idé, då världsarven ser så olika ut.

Det isländska världsarvet Vatnajökull har 40 heltidsanställda guider, på sommaren många fler än så. Det kan jämföras med världsarvet Hälsingegårdar, där de privata gårdsägarna själva får guida.

Som kulturministern skriver i sitt svar ser ägandet olika ut. Det är just därför en statlig förvaltning måste till. Privata ägare kan inte ansvara för att genomföra de delar i världsarvskonventionen som staten undertecknade för 40 år sedan. Det är en enorm skillnad mellan en gårdsägare i Hälsingland och Statens fastighetsverk, som ansvarar för världsarvet Drottningholm. Här måste svenska staten ta sitt ansvar.

Trots svåra ekonomiska förutsättningar görs ändå mycket bra i våra världsarv. Sveriges världsarv är alla levande och engagerande. Men den verksamhet som bedrivs är beroende av tillfälliga projektmedel, en del regionala medel, en del kommunala medel och ett stort mått av ideellt arbete.

I det ekonomiska läge som kommuner och regioner nu befinner sig i kan inte världsarven prioriteras. Det märks inte minst i min hemkommun Tanum, där Tanums hällristningar finns med på världsarvslistan men där de ekonomiska medlen från kommunen minskar.

I svåra tider när så kallade icke nödvändiga verksamheter prioriteras bort i kommuner och regioner finns det ingen att hålla i handen för de svenska världsarven.

Världsarvsstrategin pekar på vikten av att stärka den allmänna medvetenheten och förståelsen för världsarvens unika värden. Det kan inte åstadkommas utan stabila och långsiktiga finansiella förutsättningar.

Sverige har förbundit sig att inte bara bevara utan aktivt använda sina världsarv som resurser för utbildning och hållbar utveckling. Det är något som också kräver finansiering.

Dessutom får vi inte glömma att det inte är kommuner eller regioner som ansökt om världsarv, utan det är den svenska staten.

Med rätt förutsättningar bidrar världsarven till samhällets utveckling, till kunskap, till samarbete och till skatteintäkter. Forskning om världsarv visar att 1 satsad euro ger 10 tillbaka till statskassan från gästnätter, mat, lokala företag med mera.

Hur ser kulturministern på att våra svenska världsarv har så olika villkor jämfört med övriga nordiska? Och tror kulturministern att kultursamverkansmodellen kan vara ett instrument för finansiering och leda till större engagemang?

Herr talman! Det är synd, tycker jag, att kulturministern inte kunde lyssna mer på vad jag sa. Det här är också vad de 15 svenska världsarven vittnar om. Det ser ut på det här sättet.

Jag fick heller inte svar på frågan om varför villkoren ser så olika ut jämfört med övriga Norden.

Vad gäller finansieringen och att vi frågar efter pengar vill jag bara säga att det ofta blir stora ord i de politiska debatterna här i kammaren. Vi pratar om historiska satsningar, och vi pratar om paradigmskiften. Jag tror inte på vare sig den retoriken eller de resultaten. Jag tror att det är väldigt sällan som människor märker av några stora, omvälvande förändringar.

Däremot intresserar det mig att se vad som är lågt hängande frukt och vad som med relativt små medel kan ge märkbara resultat och skapa mervärden.

Jag påstår att världsarven med relativt blygsamma ekonomiska medel kan ge exakt det vi alla tycker är viktigt: kunskap om vår historia, bildning, sammanhållning, lokal utveckling, skatteintäkter och inte minst glädje och stolthet.

Världsarven är dessutom en viktig resurs för skolor. Riksantikvarieämbetet lyfter i sin rapport Skolan och kulturarvet fram hur världsarven kan användas i skolans demokratiuppdrag och till lärares kompetensutveckling.

Dessutom kan världsarven bidra till hållbarhet och internationella samarbeten, vilket är extra viktigt i en tid som denna. Vi får inte glömma att världsarven faktiskt kom till som ett fredsarbete.

Jag vill återigen be kulturministern att säkra en långsiktig och hållbar finansiering av världsarven så att bland annat intentionerna i den nationella strategin och Unescos artikel 27 kan uppfyllas. Det är som sagt förhållandevis lite pengar som krävs.

(Applåder)