Fru talman! Det kyrkliga kulturarvet har långa och djupa historiska rötter. Den äldsta bevarade kyrkan i Sverige uppfördes i mitten av 1000-talet, vid medeltidens början. Vi har alltså nära tusen år av bebyggelsehistoria med oss i det ärende som vi diskuterar i dag.

Det är tusen år av skapande, omskapande, påverkan och inflytande från i stort sett hela världen men huvudsakligen från Europa - men också från det nära lokalsamhället. Hur människor har levt, bott och arbetat har påverkat sockenkyrkans utformning och interiör. Men det har också varit det motsatta; det inflytande som kyrkan har haft över människorna har varit helt avgörande för människors världsuppfattning - både gudstron, naturligtvis, och den fysiska byggnaden, platsen, den vigda jorden.

Genom århundradena har kristendomen och kyrkan genomsyrat vardagen och livet hos människorna. Så har det svenska kulturarvet vuxit fram över hela landet, från norr till söder, på landsbygden, i byar och i städer. Det påverkar oss alla än i dag, och det tillhör oss alla i Sverige än i dag.

Kulturarvet påminner oss om, och berättar om, vår historia och hur historien hänger samman med den tid vi lever i i dag. Så ska kulturarvet användas, men det ska också bevaras och utvecklas för framtiden.

Man brukar säga att Sverige kristnades när Olof Skötkonung lät döpa sig någon gång runt år 1000. En mer betydelsefull hållpunkt för det ärende vi debatterar i dag är väl Gustav Vasas maktövertagande och riksmötet i Västerås, där han i sitt stora samhällsbyggnadsprojekt berövade biskoparna deras militära makt. Kyrkan förlorade sitt ekonomiska och politiska inflytande och kom att lyda under den svenska kungen i stället för under påven. Med reformationen som inleddes 1527, och pågick under resten av seklet, sammanfördes alltså staten och kyrkan - och den svenska statskyrkan växte fram.

En mer näraliggande hållpunkt var splittringen för ungefär ett kvarts sekel sedan. I samband med att kyrkan återigen skildes från staten, den 1 januari 2000, väcktes frågan om ägandeskapet och ansvaret över det kyrkliga kulturarvet. Det handlade också om hur förvaltandet av kulturarvet skulle bekostas.

Svenska kyrkan, som numera är en självständig organisation, äger och förvaltar de kyrkliga kulturminnena. Men staten, som har vissa förbehåll i ägandet, bidrar för att täcka kostnader för vård och underhåll av till exempel kyrkobyggnader, kyrkotomter, begravningsplatser och inventarier, den så kallade kyrkoantikvariska ersättningen.

Fru talman! Utöver det fysiska kulturarvet bidrar våra kyrkor runt om i landet med viktig, värdefull och kulturell infrastruktur över hela landet. Kyrkan är öppen för alla, är en plats för möten, en plats där man kan söka svar på existentiella frågor och en plats för glädje, fest och sorg.

Våra kyrkor är otroligt viktiga kulturbärare och kulturaktörer. Många gånger är just kyrkan den viktigaste kulturinstitutionen på orten, i lokalsamhället eller i stadsdelen. Kyrkan är en plats för konserter, musik och sång, för föredrag och berättarkvällar, för dans, teater och konstutställningar. Det finns all anledning att värna om de här kulturmiljöerna som tar plats i det kyrkliga kulturarvet.

Fru talman! Det ärende vi behandlar i dag, som vi debatterar och ska besluta om, är en skrivelse från regeringen, De kulturhistoriska värdena inom Svenska kyrkan - om förvaltningen av det kyrkliga kulturarvet.

Enligt överenskommelsen mellan staten och Svenska kyrkan som härstammar från skilsmässan den 1 januari 2000, ska frågor som rör de kulturhistoriska värdena följas upp och kontrolleras regelbundet. Svenska kyrkan ska lämna årliga redovisningar om hur den kyrkoantikvariska ersättningen har använts. Vart femte år ska det göras en djupare analys av regeringen utifrån underlag från såväl kyrkan som Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna, en så kallad kontrollstation.

Dagens ärende, regeringens skrivelse, är den fjärde i ordningen av sådana kontrollstationer, sedan år 2000. Den första kom 2009.

Regeringen konstaterar, på knappt 30 sidor, att systemet fungerar som förväntat. I huvudsak är regeringen nöjd med hur Svenska kyrkan har fördelat och använt den kyrkoantikvariska ersättningen. Det har inte skett några större förändringar från tidigare perioder. Också tillgängliggörandet av kulturavet har fortsatt relativt oförändrat.

Rapporten avslutas med ett avsnitt om framtidsfrågor, där bland annat digitaliseringens möjligheter diskuteras och även beredskapen för att skydda kulturarvet i kristider - där framför allt organisationen för planeringen beskrivs.

Fru talman! Miljöpartiet håller i stora drag med regeringens bedömningar, men vi har två reservationer i betänkandet.

Det första reservationen rör dokumentationen av det kyrkliga kulturarvet. Digitaliseringens möjligheter bör utnyttjas bättre både vad gäller inventeringen av objekt och vad gäller tillgängliggörandet av kulturarvet.

Den andra reservationen gäller den kyrkoantikvariska ersättningen. Den har legat oförändrad på 460 miljoner kronor i väldigt många år, och den ska räcka till dyra reparationer och underhåll av känsliga byggnader, platser och föremål som ofta kräver särskild kompetens.

Att nivån på ersättningen från staten har legat konstant så pass länge - den har inte förändrats sedan 2010 - innebär ju i praktiken en kontinuerlig urholkning av ersättningen på grund av inflation och prisökningar. Därtill har Svenska kyrkans intäkter från andra håll sjunkit på grund av minskande medlemsantal. I underlaget nämns också bland annat att klimatförändringarna är en utmaning som medför ökade kostnader.

Jag har därför, förutom reservationerna, bifogat ett särskilt yttrande till betänkandet där jag understryker vikten av att det statliga anslaget behöver öka framöver för att det kyrkliga kulturarvet ska fortsätta att förvaltas, vårdas och tillgängliggöras så att det kommer alla människor i landet till del på ett hållbart och bra sätt.

Fru talman! Jag står naturligtvis bakom båda reservationerna, men för att spara tid vid voteringen nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 3 i betänkandet.

Fru talman! Jag har en idé eller en liten önskan som jag har gått och tänkt på i flera år. Jag vet inte om den någonsin kommer att bli av. Dessutom berättar jag om den för alla jag möter, så snart är det väl någon annan som förverkligar min idé.

Önskan handlar om att jag vill skriva en liten bok om en kyrkbänk. Tänk om en kyrkbänk kunde tala och berätta om alla de människor som suttit i den och om allt som utspelat sig där i bänken - om den största glädjen och den djupaste sorgen, om tankar, böner, känslor och livsöden.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att skriva den här lilla boken. Ärligt talat har jag aldrig haft några stora författardrömmar. Men jag tror att idén kommer av insikten om kyrkans historiska roll, om förankringen på platsen och samhörigheten med människorna som levt före oss.

Kyrkans kulturarv är som ett rum där det gemensamt mänskliga över tid har gestaltats i historier, byggnader, miljöer, konst, hantverk, traditioner och livsvillkor.

Svenska kyrkan förvaltar en enorm mängd kulturhistoriskt värdefulla egendomar, vilket gör den till Sveriges största förvaltare av kulturarv som är skyddad för sina kulturhistoriska värden.

Det är inte bara ett kulturarv som på många sätt är unikt, utan Sverige har även en unik förvaltningsform för sitt kyrkliga kulturarv i både svensk och internationell kontext.

Den modell som valdes i samband med de ändrade relationerna mellan staten och kyrkan går i korthet ut på att Svenska kyrkan äger och förvaltar de kyrkliga kulturminnena men att staten gör vissa anspråk på dem som kan innebära inskränkningar i hur Svenska kyrkan får använda till exempel sina kyrkobyggnader.

Den kyrkoantikvariska ersättningen infördes därför som kompensation för de inskränkningar och ökade kostnader som skyddsbestämmelserna i kulturmiljölagen innebär.

Ersättningen har sedan 2010 uppgått till samma nominella belopp, 460 miljoner kronor per år, vilket innebär att den i realiteten kraftigt sjunkit i värde.

Svenska kyrkans rapport Att möta förändring från 2023 och regeringens skrivelse 2024 är båda en följd av den fjärde så kallade kontrollstationen.

Kontrollstationerna, som sker vart femte år, ska bland annat innehålla en analys av de kyrkliga kulturvärdena och en uppföljning och utvärdering av arbetet under den senaste femårsperioden.

Vi socialdemokrater instämmer i allt väsentligt med regeringens skrivelse. Den kyrkoantikvariska ersättningen har stor betydelse för vården och bevarandet av kulturarvet.

Vi delar också uppfattningen att staten även fortsättningsvis tillsammans med Svenska kyrkan ska ta ansvar för att det kyrkliga kulturarvet ska bevaras.

Vi är även medvetna om de ekonomiska utmaningar som Svenska kyrkan pekar på vad gäller den kyrkoantikvariska ersättningens storlek. Inom Socialdemokraterna sker nu en diskussion om hur vi kan möta Svenska kyrkans krav på ökade medel för att undvika en underhållsskuld som riskerar att skada vårt kulturarv.

Regeringen bedömer vidare att det är viktigt att Svenska kyrkan säkerställer de kulturmiljövårdande myndigheternas insyn i fördelningsprocessen.

Vi socialdemokrater vill därtill framhålla vikten av att det antikvariska behovet går hand i hand med Svenska kyrkans behov av en adekvat verksamhet.

Svenska kyrkans behov av att kunna utveckla sitt klimatarbete och göra klimatanpassningar samt öka tillgängligheten för besökare är av betydande vikt för verksamhetens framtid. En långsiktigt hållbar förvaltning kräver ett proaktivt bemötande av den lokala församlingens utmaningar. Det kan till exempel handla om anpassningar i kyrkorummet för bättre nyttjande.

De svenska kyrkobyggnaderna är välbevarade och välskötta, i alla fall i en internationell jämförelse. Modellen med den kyrkoantikvariska ersättningen är på det sättet lyckad. Men det politiska målet är också att kulturarvet ska användas och utvecklas.

Därför kan utformningen och tillämpningen av kulturmiljölagen behöva ses över, och det är ett initiativ som vi socialdemokrater menar att regeringen behöver överväga.

Socialdemokraternas ambition med det kyrkliga kulturarvet sträcker sig bortom skydd och bevarande. På många platser i vårt land är kyrkan den sista kvarvarande mötesplatsen för kulturella och medborgerliga aktiviteter som utgör grunden för civilsamhället och social sammanhållning.

Dock minskar medlemsantalet i Svenska kyrkan, samtidigt som ansvaret för kulturhistoriska objekt ökar. Därmed blir församlingarnas kulturvårdande uppgift alltmer dominerande jämfört med den kyrkliga verksamheten, såsom firande av gudstjänst eller det viktiga diakonala arbetet.

Svenska kyrkans medlemmar står i dag för över hälften av de kulturhistoriska kostnaderna genom den kyrkoavgift som de betalar.

Fru talman! Den svenska kristna historien är inte utan sina mörka kapitel. Den politiska förmedlingen av kulturarvet fokuserar oftast på de positiva berättelserna, och de mörka historierna undviks. Ett mörkt exempel är 1600-talets häxprocesser i Torsåker, där kyrkan var pådrivande i förföljelserna och där över 70 kvinnor avrättades.

Värt är lyfta fram är också Svenska kyrkans försoningsarbete med det samiska folket och redovisningen av de kränkningar och oförrätter som kyrkan gjorde sig skyldig till liksom arbetet med att belysa de antijudiska motiv som finns i flera kyrkor.

Även om det är mörkt är det vårt kulturarv, och det behöver åskådliggöras för att vi ska förstå hur vårt land utvecklats och förhoppningsvis dra lärdom av tidigare misstag. Vi har en gemensam skyldighet att minnas.

Fru talman! Vi socialdemokrater ser kulturarvet som en levande samhällsresurs som inte bara ska bevaras utan användas och utvecklas. För detta behöver kulturarvet kännas relevant för många människor, och det gör det kristna kulturarvet. Spridningen över hela landet också bidrar till en stärkande struktur i samhället, inte minst i oroliga tider.

Det kyrkliga kulturarvet är allas, och en levande och öppen kyrka är en förutsättning för kulturarvets tillgänglighet. Men för att det ska bli verklighet menar jag att det behöver finnas en möjlighet till planering för Svenska kyrkan som också lyfter upp nya användnings- och utvecklingsområden för vårt lands kyrkobyggnader. Det är helt enkelt dags att uppdatera förutsättningarna för den kyrkoantikvariska ersättningen.

Fru talman! Socialdemokraterna ställer sig bakom utskottets förlag till beslut. Därtill har vi ett särskilt yttrande i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nummer 4 om det kyrkliga kulturarvet.

Sverige är i dag ett av världens mest sekulära länder. Trots detta går det inte att bortse från hur det kristna arvet har format vårt land i över tusen år, ända fram till våra dagar.

Även om de flesta svenskar i dag inte deltar i gudstjänstlivet i kyrkan på samma sätt som våra förfäder gjorde fyller kyrkorummet en fortsatt viktig funktion i samhället. Många väljer att gifta sig i kyrkan, döpa sina barn och hålla kyrkliga begravningar, konfirmationer och luciatåg. Dessa traditioner är djupt rotade i vårt samhälle och speglar vår historia och kultur. Dessutom är svenska kyrkor runt om i landet levande kulturarv som berättar historien om hur Sverige har utvecklats genom århundradena.

Fru talman! Det är dock en oroande utveckling när vi ser hur det kyrkliga kulturarvet förfaller. Runt om i Sverige finns det en enorm underhållsskuld för våra kyrkor. Många av dessa byggnader står inför akuta renoveringsbehov som församlingarna inte har råd att åtgärda. I vissa fall är underhållsbehovet så stort att kyrkor riskerar att säljas eller rivas eftersom församlingarna eller Svenska kyrkan inte har resurser för att restaurera dem.

Detta är ett särskilt hårt slag mot landsbygden, där kyrkan inte bara är en viktig del av bygdens historia utan även fungerar som en samlingsplats för människor i både glädje och sorg. Kyrkorna är ofta centrum för sociala och kulturella aktiviteter, och skulle kyrkor avvecklas är det en stor förlust för lokalsamhällena.

Fru talman! Det statliga ansvaret för det kyrkliga kulturarvet består i dag av den kyrkoantikvariska ersättningen. Modellen i sig är bra och har visat sig vara effektiv när den får tillräckligt med resurser. De nuvarande anslagen räcker dock inte till för att täcka de växande underhållsbehoven.

Svenska kyrkan har uttryckt att en uppräkning av ersättningen är nödvändig för att underhållsskulden inte ska bli ohållbar. Om vi inte agerar nu kommer kostnaderna för underhållet att fortsätta att öka, vilket kommer att göra det ännu svårare att behålla dessa viktiga kulturarv.

Fru talman! Vi sverigedemokrater har länge drivit på för att den kyrkoantikvariska ersättningen ska höjas. Detta fortsätter vi att göra inom ramen för det budgetsamarbete vi har tillsammans med regeringen. Det är en nödvändighet för att staten tillsammans med Svenska kyrkan ska kunna hantera den underhållsskuld som finns. Vi anser att det inte bara är ett ekonomiskt ansvar utan också ett kulturellt och historiskt ansvar att bevara våra kyrkor.

Utöver detta menar vi att den stora underhållsskulden gör att staten bör ta ett större ansvar för det kyrkliga kulturarvet. Även om Svenska kyrkan och staten är åtskilda i dag anser vi att det kyrkliga kulturarvet angår oss alla, på grund av kristendomens vitala roll i utvecklingen av det Sverige vi känner i dag.

Fru talman! Oavsett politisk färg eller vilken tro man bekänner sig till är det beklämmande när vårt rika kulturarv förfaller eller riskerar att försvinna, som jag här beskriver. Om inget görs riskerar vi att en stor del av det kyrkliga kulturarvet säljs eller rivs. Det skulle vara mycket olyckligt om så skedde.

Därför kommer vi sverigedemokrater att fortsätta verka för att staten ska ta ett större ansvar för det kyrkliga kulturarv som har format vårt land i tusentals år. Detta arv är inte bara viktigt för oss som lever i dag utan även för kommande generationer. Det är en del av vår identitet och vår historia, och det förtjänar att bevaras och vårdas med omsorg.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag betona att vårt engagemang för att bevara det kyrkliga kulturarvet inte bara handlar om att skydda byggnader. Det handlar också om att bevara en levande del av vår historia och kultur - något som kan fortsätta att berika våra liv och samhällen i många generationer framöver. Vi måste se till att detta rika kulturarv får den omsorg och det underhåll det behöver.

Fru talman! Det kyrkliga kulturarvet är på agendan, och som sista talare i denna debatt kan man ju undra vad som finns kvar att säga. Jag vill dock börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation nummer 7, fru talman, för det har jag inte hört tidigare. Den handlar om det kyrkliga kulturarvet och klimatförändringarna.

Klimatförändringarna nämns bara kort i regeringens skrivelse i den del som behandlar underhållsbehovet av det kyrkliga kulturarvet. Klimatförändringarna skapar redan nu nya utmaningar för bevarandet av kyrkobyggnader och kyrkomiljöer. Men det gäller även för de kyrkliga kulturminnen som finns inomhus i form av föremål, alltifrån altartavlor och textilier till medeltida träskulpturer.

Jag menar att det kommer att finnas ett växande behov av klimatanpassningar i ett bredare perspektiv, inte bara när det gäller att kunna hantera risker för översvämningar utan även när det gäller frågor som rör bevarande och vård av inventarier. Skyddet av det kyrkliga kulturarvet behöver klimatanpassas, och det arbetet bör bli en del av en generell beredskap för att möta en växande klimatkris.

Fru talman! Våra svenska kyrkor med sina omgivande begravningsplatser är i många kommuner och bygder den mest besökta plasten. Vi vet också vad kyrkan betyder när ett samhälle drabbas av någon kris av något slag - vid en olycka är det ofta kyrkan som öppnar sina portar, och det är en naturlig plats att samlas vid. Många av våra högtider i livet händer också i kyrkan.

Visst är det alltså så att kyrkan mitt i byn verkligen spelar en stor roll. Därför måste vi se till att de kulturhistoriska värdena inom Svenska kyrkan och det kyrkliga kulturarvet bevaras.

Fru talman! Jag konstaterar att regeringen är nöjd med hur Svenska kyrkan sköter det kyrkliga kulturarvet när det gäller kompetensen som rör förvaltning av de kyrkliga kulturminnena och att upprätthålla en god tillgänglighet. Vidare bedömer regeringen att samarbetet mellan Svenska kyrkan och myndigheterna inom kulturmiljöområdet har fortsatt att utvecklas positivt.

Det finns fler exempel, och det är inte så förvånande. De förtroendevalda inom Svenska kyrkan som jag träffar är personer som är engagerade och som verkligen brinner för sitt uppdrag och sin kyrka. Jag möter dock såklart också människor som är bekymrade över det ekonomiska läget, inte minst när vi diskuterar just att ta hand om och bevara kulturarvet inom respektive församling.

Som flera har varit inne på är det viktigt att staten även fortsättningsvis tillsammans med Svenska kyrkan tar ansvar för att det kyrkliga kulturarvet bevaras och att villkoren för den kyrkoantikvariska ersättningen präglas av långsiktighet och förutsägbarhet.

Jag förväntar mig, fru talman, att regeringen i god dialog med företrädare för Svenska kyrkan ser allvaret i att den kyrkoantikvariska ersättningen alltför länge har stått stilla. Jag hoppas att regeringen tar del av de underlag som Svenska kyrkan har arbetat fram, som enligt min mening verkar vara en rimlig utgångspunkt för hur den kyrkoantikvariska ersättningen kan öka.

Till sist, fru talman, vill jag säga att det är positivt att regeringen har beslutat att ge Riksantikvarieämbetet i uppdrag att utreda förutsättningarna för att inrätta ett nationellt kulturskyddsråd där Svenska kyrkan inbjuds att ingå. Vi är flera som har sett och förstått vikten och värdet av att bevara Sveriges kulturarv, inte minst det kyrkliga, efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Det smärtar att det ska behövas ett krig i vår närhet för att vi ska förstå värdet av vårt kulturarv. Jag hoppas att regeringen nu inser vikten av vårt kyrkliga kulturarv.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)