Gunnar Strömmer

Herr talman! Jag vill först säga några ord om Bolagsverket och dess roll i detta, med anledning av det Elisabeth Thand Ringqvist tog upp i vårt meningsutbyte. Jag vill bekräfta betydelsen av att Bolagsverkets kontrollfunktion stärks, utan att man för den skull inför regleringar som framför allt kommer med en väldigt stor kostnad för hederliga småföretagare och därmed för konkurrenskraften i Sveriges ekonomi och samhället i stort.

Jag går vidare till det vi har lagt fram till riksdagen i september månad som gäller just bolag och brott. Vi lyfter fram att Bolagsverket, för att säkerställa att det är rätt företrädare, ska få möjlighet att kräva personlig inställelse av den som anmäler en företrädare till verkets register. Företagskapning kriminaliseras. Maxstraffet för brott mot bolagsförbudet höjs. Förseningsavgiften när det gäller att lämna in årsredovisningar för sent höjs.

Dessutom säger vi att alla bostadsrättsföreningar och andra ekonomiska föreningar också ska lämna in sina årsredovisningar till Bolagsverket. Detta är en påminnelse om att det inte bara är företag som används som brottsverktyg, utan det gör snart sagt alla legala strukturer - både kommersiella och ideella - som skapar en plattform för kriminalitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Näringsförbudet är i dag ett alldeles för trubbigt verktyg, vilket understryks i en del av de fall som lyfts upp här i diskussionen, och det kan användas i alldeles för få fall. Som jag sa har regeringen tillsatt en utredning i ett snabbt spår. Detta är en smal och spetsig fråga som kan utredas intensivt under kort tid. Jag kan inte på rak arm säga om utredningstiden går ut på den här sidan årsskiftet eller på andra sidan, men det är i alla fall en kortare process än sedvanligt. Detta betyder att vi i varje fall under nästa år ska kunna ha förslag som vi sedan kommer att kunna hantera i relation till riksdagen.

Det råder ingen tvekan om att personer som har begått allvarliga brott inom ramen för den organiserade brottsligheten inte ska ha möjlighet att skaffa sig företag för att fortsätta sin brottsliga verksamhet i detta format, även om brottsligheten inte tidigare har skett i näringsverksamhet.

Jag vill slutligen säga att jag noterade i Dagens industri - det refereras mycket till Dagens industri här - att Elisabeth Thand Ringqvist lyfte upp en annan fråga som jag tror är väldigt viktig, nämligen vikten av en tydlig styrning av våra myndigheter i dessa delar. Regeringen har förstås både regleringsbrev och särskilda myndighetsuppdrag till sitt förfogande. Vad gäller Bolagsverket har vi redan i det regleringsbrev som gäller för det här året tydliggjort vikten av att flytta fram positionerna när det gäller det brottspreventiva arbetet. Med de nya funktioner och uppdrag som följer av dessa lagstiftningsförändringar får Bolagsverket också ett särskilt uppdrag att se till att de verktyg som nu kommer på plats får fullt genomslag i praktiken.

Sammantaget bedömer jag att vi gör väldigt mycket för att strypa den kriminella ekonomin. Av alla de problem vi hanterar skulle jag dock säga att detta kanske är det mest underdiskuterade eller underanalyserade, också politiskt. Inte minst ur den synvinkeln är alla goda förslag välkomna. Vi ska hantera dem på ett så bra sätt som möjligt för att komma vidare med dem konkret.

Herr talman! Ett stort tack till Elisabeth Thand Ringqvist för att den här frågan lyfts och för att vi får möjlighet att diskutera den också här i kammaren!

Även jag har tagit del av rapporteringen i Dagens industri om det här problemet. Jag har också tagit del av de förslag som Elisabeth Thand Ringqvist har fört fram i det sammanhanget, och jag vill i grund och botten bara möta det genom att säga att vi är beredda att kolla på alla förslag som är ägnade att komma åt brottslighet som begås i företagsformat, inklusive det problem som lyfts upp i den här interpellationen.

Jag tycker också att den praktiska beskrivning av problemets art som Elisabeth Thand Ringqvist gör här belyser å ena sidan problemet för hederliga företagare eller delägare av företag som har ett intresse av att göra sig av med ett bolag och å andra sidan de sårbarheter som finns i det läget och därmed möjligheterna för kriminella aktörer att så att säga använda sig av det här utrymmet för sina brottsliga syften.

Jag noterar de fyra förslag som lyfts upp här från Elisabeth Thand Ringqvist - de skärpta straffen, licensfrågan, informationsgivningen till fler personer som har haft en roll i det aktuella företaget samt noteringen av byte av inriktning i ett bolag. Jag tycker att alla förslagen låter intressanta, och vi får helt enkelt hitta ett format för att titta vidare på dem.

Den brottslighet vi talar om här får inte bara förödande konsekvenser för den enskilde utan är också en väsentlig del i den organiserade brottslighet vi i dag vet omfattar 100-150 miljarder, om vi ska tro polisens beräkningar - och det tycker jag att vi har all anledning att göra. Vi vet också att den ekonomiska brottslighet som bedrivs bland annat i bolagsformat också genererar de ännu mer brutala uttrycken för den här brottsligheten, det vill säga alltifrån våld till rekrytering av barn och unga in i de kriminella nätverken.

Låt oss alltså fortsätta diskussionen framåt och titta förutsättningslöst också på de förslag som lyfts fram i kammaren i dag!

Herr talman! Elisabeth Thand Ringqvist har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att bolag inte ska kunna säljas vidare på det sätt som görs i dag och vilka åtgärder jag tänker vidta för att näringsförbud ska bli mer omfattande så att inte tungt kriminella kan starta bolag när straff är avtjänat.

Till att börja med är det inte ovanligt att kriminella aktörer använder sig av företag för att tjäna pengar på olaglig väg. Den brottslighet och de regelöverträdelser som begås i företag leder till stora förluster för såväl samhället som enskilda. Hederliga näringsidkare slås ut när de konkurrerar mot oseriösa eller kriminella aktörer, och de vinster som genereras genom olaglig verksamhet i företag finansierar annan brottslighet. Det är därför regeringen arbetar aktivt för att förhindra att kriminella aktörer får tillgång till företag för att begå brott.

En del av regeringens arbete mot brottslighet i företag handlar om att stärka Bolagsverkets kontrollfunktion. Den 1 april gjordes en ändring i verkets instruktion som innebär att myndigheten nu mer aktivt ska verka för att uppgifterna i verkets register är korrekta. Ändringen har också gett Bolagsverket bättre möjligheter att samverka med andra myndigheter i brottsförebyggande syfte. Så sent som för ett par veckor sedan överlämnade regeringen också propositionen Bolag och brott, med förslag som ger Bolagsverket bättre verktyg att genomföra kontroller av företagsregistren.

Genom bättre kontroller av registren kan Bolagsverket motverka att målvakter används för att dölja de aktörer som utnyttjar ett företag för att begå brott. Bättre kontroller och bättre samverkan mellan Bolagsverket och andra myndigheter kan också bidra till att förhindra andra brottsliga upplägg, till exempel systematisk förmedling av företag för olagliga ändamål.

En annan viktig del i arbetet mot brottslighet i företag är att se till att aktörer inom den organiserade brottsligheten stoppas från att bedriva näringsverksamhet. Regeringen har nyligen tillsatt en utredning som via snabbspår ska ta fram förslag som gör det möjligt att meddela näringsförbud för brott som har begåtts inom ramen för organiserad eller systematisk brottslighet även om brottsligheten inte har koppling till en näringsverksamhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hos de allra flesta näringsidkare finns en strävan efter att följa lagar och regler. Det gäller även de som arbetar med att förmedla företag. De som utnyttjar företag för att begå brott, eller möjliggör sådant utnyttjande, måste dock stoppas. Jag följer utvecklingen noga och är inte främmande för att överväga ytterligare åtgärder mot brottslighet i företag och dem som gör sådan brottslighet möjlig.

Herr talman! Jag vill tacka Rasmus Ling, som har lyft denna fråga i dag, och Joakim Sandell, som har klivit in i debatten för att understryka frågans betydelse för medborgarna i Malmö, förstås, men också för medborgare på många andra håll i Sverige som upplever samma problem. Vi ska som sagt ta den oron och de upplevelserna på största allvar och ta fasta på vad Malmöpolisen, andra poliser och för den delen även andra aktörer på fältet har att säga om situationen och om vilka förändringar som eventuellt kan bli aktuella för att ytterligare förbättra möjligheten att stävja vansinneskörningar och andra liknande ordnings- och trafikstörningar och problem.

Jag vill även passa på att bekräfta något som också tas upp av interpellanten i debatten, nämligen vikten av att vi flyttar fram positionerna när det gäller kamerabevakningen. Detta har förstås en bredare betydelse i så måtto att det inte minst är ägnat att ge oss bättre verktyg att trycka tillbaka den organiserade brottsligheten. Här är nu väldigt mycket på gång, såsom utökade möjligheter för kommuner, regioner och andra myndigheter än de brottsbekämpande att utan det krav på tillstånd som gäller i dag själva bedöma, göra avvägningar och sätta upp kameror där de behövs. Det finns också förslag som handlar om hur vi på ett bättre sätt än i dag kan använda den sammantagna kamerakapaciteten genom att ge brottsbekämparen access till andras kameror, exempelvis trafikkameror.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sammantaget gör vi alltså mycket till gagn för Malmöbornas och andra medborgares trygghet, säkerhet och frihet. Jag ser fram emot ett fortsatt gott samarbete i dessa frågor framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag har i grund och botten sagt det jag har att säga. Jag är tacksam för att frågan lyfts här i kammaren. Jag tycker att det är utmärkt att vi, i en tid som i hög grad och på goda grunder präglas av kampen mot den organiserade brottsligheten, också diskuterar mer medborgarnära frågor, som i det här fallet vansinneskörningar som skapar otrygghet, minskad rörelsefrihet och störd nattsömn för hederliga medborgare i Malmö och på andra håll i Sverige. Jag tycker att det minsta vi kan göra är att ta dessa upplevelser på största allvar, ta fasta på de erfarenheter som uttrycks av poliser på fältet och göra en seriös analys av det som ligger på bordet för att sedan återkomma till frågan om och i så fall hur vi ska agera.

Jag tar med mig allt som har förts fram i denna debatt av både Rasmus Ling och Joakim Sandell och ser fram emot att fortsätta en dialog om dessa viktiga frågor.

Herr talman! Först vill jag naturligtvis instämma i att det finns allvarligare brottslighet i vårt samhälle - den organiserade brottsligheten, de systemhotande inslagen, det grova våldet, den kriminella ekonomin och rekryteringen av barn och unga. Det är allt detta som i hög grad motiverar den stora mobilisering som sker runt rättsväsendet både resursmässigt och i form av nya verktyg och annan förändring av strafflagstiftningen och mycket mer.

Men med det sagt är det oerhört viktigt att understryka vikten av att vårt rättsväsen både ser och har rätt resurser och rätt verktyg för att ingripa mot den mer så att säga medborgarnära brottsligheten, den som drabbar medborgarna och gör medborgarna otryggare eller ofriare i vardagen. Den typ av vansinneskörningar som tas upp i den här interpellationen är ett exempel på detta, på brottslig aktivitet som är ämnad att skapa stor otrygghet och ofrihet och stora störningar för medborgarna. Det är väldigt viktigt att rättsväsendet har det som krävs för att kunna ingripa mot detta.

Låt mig också säga att de rekordstora resurser som vi nu tillför rättsväsendet - det är ju en höjning av anslagen i rättsväsendet på över 75 procent under de år som vi nu överblickar - i hög grad motiveras av kampen mot den organiserade brottsligheten. Men det görs också i akt och mening att säkerställa att rättsväsendet, inklusive och inte minst polisen, har de resurser som krävs för att kunna upprätthålla hela bredden i sitt uppdrag, det vill säga att kampen mot den organiserade brottsligheten inte får tränga ut all annan angelägen verksamhet, både brottsförebyggande och brottsbekämpande, som bara polisen kan ägna sig åt. Jag tycker att det som tas upp i den här interpellationen är ett utmärkt exempel på det.

Därför är det också enkelt att möta riksdagsledamöterna från Malmö i den här frågan. Ja, jag har tagit del av uppgifterna som också förmedlats av er, nämligen Malmöpolisens analys av läget att befintliga verktyg inte räcker till. Mot den bakgrunden har vi som sagt dragit igång ett arbete på departementet för att i alla fall göra någon sorts första analys av det här.

Vad inbegriper då det? För att svara på Rasmus Lings fråga inbegriper det att ta del av och försöka analysera och förstå de synpunkter som förts fram bland annat av polisen i Malmö men eventuellt också andra aktörer.

Det andra är att se på lagstiftningen i andra länder och då inte minst de länder som nämns i interpellationen och även av polisen i Malmö, det vill säga Storbritannien och Danmark. Men det är klart att det även kan vara intressant att se på andra länder och deras erfarenheter.

Sedan avser vi att, ska vi säga, trycktesta våra iakttagelser och slutsatser mot Polismyndigheten och se vad de har att säga som myndighet. Därefter har vi nog en bra bild av läget och kan fatta beslut gällande om och i så fall hur vi ska gå vidare för att hantera denna fråga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Återigen: Stort tack för att ni lyfter denna viktiga fråga i dag! Det är en mycket medborgarnära fråga, men inte minst därför ska den behandlas med den respekt som den förtjänar.

Herr talman! Låt mig inleda med att säga att något jag har uppskattat mycket i utbytet med riksdagsledamoten Rasmus Ling är att vi inom ramen för i princip en och samma debatt svingar oss mellan Lagrådets ställning och buskörningarna i Malmö. Det är frågor som är mycket angelägna, om än möjligtvis på lite olika meriter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I det här konkreta fallet har Rasmus Ling frågat mig om jag kommer att ta vidare Malmöpolisens förslag om lagändringar för att kunna omhänderta bilar som låter för högt. Vidare har Rasmus Ling frågat om jag kommer att utreda och lägga fram förslag motsvarande den danska lagstiftningen om vansinneskörning.

Jag känner igen den bild som tecknas av att fordon används på ett sätt som stör eller medför fara för boende i städerna. Det är ett problem som finns i Malmö men också på andra platser i landet och som kan innebära stora påfrestningar för de boende i området. Naturligtvis är detta frågor som ska tas på största allvar.

Den reglering som finns i dag ger polisen möjlighet att hantera problemet på flera sätt.

Den som stör andra människor genom att föra oljud på allmän plats kan göra sig skyldig till förargelseväckande beteende. Om en polis anser att en person gjort sig skyldig till det kan polisen direkt utfärda ordningsbot på 1 000 kronor eller inleda en förundersökning som kan leda till åtal. Vidare kan den som vansinneskör göra sig skyldig till vårdslöshet i trafik. Fordon som använts vid sådant brott kan tas i beslag och förverkas om det inte är uppenbart oskäligt.

Dessutom får polismän, enligt polislagen, under vissa förutsättningar avvisa eller avlägsna en person som stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling ska kunna förhindras. Är avvisning eller avlägsnande inte tillräckligt får personen tillfälligt omhändertas.

Sammanfattningsvis finns det alltså redan i dag olika verktyg som i och för sig skulle kunna aktualiseras om fordon används på ett sätt som stör eller innebär fara för personer i fordonets närhet. Samtidigt har även jag noterat att aktörer inom polisen uppger att det befintliga regelverket inte utgör ett tillräckligt stöd i det avseendet. Därför har jag instruerat Justitiedepartementet att se närmare på förslaget om utökade möjligheter att omhänderta ett fordon i de situationer som interpellanten nämner.

Herr talman! Än en gång tackar jag Rasmus Ling för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor. Vi kan vara helt ense om vikten av att ha en väl fungerande förhandskontroll som ett viktigt inslag i vår lagstiftningsprocess. Lagrådet är vår svenska modell för det, och jag välkomnar de reformer som har gjorts under senare år, inte minst i samspel mellan borgerliga partier och Miljöpartiet, för att åstadkomma en mer robust roll och ställning för Lagrådet.

Jag är också öppen för att fortsätta att diskutera former för och innehållet i ytterligare reformer ägnade åt att stärka Lagrådets ställning. Jag är glad för att vi i den grundlagskommitté som avslutade sitt arbete precis i början av mandatperioden fick in en sådan viktig reform, nämligen att stärka Lagrådets ställning när det gäller grundläggande fri- och rättighetsfrågor i regeringsformen. I den mån vi kommer tillbaka med förslaget till riksdagen tror jag på en bred uppslutning kring detta. Jag diskuterar gärna vidare andra eventuella stärkningar av Lagrådets ställning.

Det andra är mer praktiskt här och nu, nämligen att jag har med mig i mitt arbete en stor respekt för Lagrådet. Jag vågar påstå att regeringen och Justitiedepartementet ägnar mycket stor omsorg åt de remisser som skickas till Lagrådet och om omhändertagandet av de yttranden som kommer från Lagrådet.

I en demokrati av vårt snitt måste slutligen regeringen och lagstiftaren välja väg, i synnerhet när man hamnar i lägen där olika legitima intressen står mot varandra och det måste ske en avvägning. Däremot är det helt grundläggande att varje lagstiftningsprodukt lever upp till grundlagens och Europakonventionens krav. Det vågar jag påstå att våra lagstiftningsprodukter gör.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Låt mig börja med att understryka att jag personligen och regeringen tar Lagrådets yttranden på utomordentligt stort allvar. Det tar sig bland annat uttryck i hur vi behandlar Lagrådets synpunkter i den fortsatta lagstiftningsprocessen.

Om jag bara utgår från Justitiedepartementets arbete förbereds förstås lagrådsprocessen väldigt noggrant. Det gäller både det vi skickar som en lagrådsremiss och de möten som sker med Lagrådet kring detta. Vi tar också hem de synpunkter som kommer från Lagrådet och försöker i det längsta att möta Lagrådet i dessa synpunkter. Dessutom utvecklar vi också i propositionen hur vi har hanterat frågorna.

Rasmus Ling tar upp frågan om säkerhetszonerna. Låt mig därför i detta syfte läsa upp exakt hur vi hanterade Lagrådets synpunkter i den delen.

Först vill jag dock bara säga att oppositionen ville göra gällande att demokratin höll på att gå under på grund av dessa visitationszoner. Det fanns ingen gräns för vilket grundskott mot den svenska demokratin och fri- och rättighetsskyddet dessa zoner utgjorde. På den punkten gav Lagrådet oppositionen helt fel, eftersom man slog fast att förslaget var förenligt med grundläggande fri- och rättigheter. Däremot kom vi till mer lagtekniska frågor och processfrågor.

Låt mig alltså redogöra för hur vi beskrev detta i propositionen: "Lagrådet anser att regleringen och dess tillämpning bör följas upp och att en uppföljning kan säkerställas genom att regleringen görs tidsbegränsad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Liknande synpunkter om tidsbegränsning framförs av flera remissinstanser, däribland Centrum för rättvisa och Riksdagens ombudsmän. Vikten av uppföljning betonas också av bl.a. Brottsförebyggande rådet, Polisförbundet och Polismyndigheten.

Den föreslagna regleringen om säkerhetszoner innebär en risk för ett ökat intrång i den personliga integriteten. Vidare innebär den att kroppsvisitationer och genomsökningar av fordon kommer att få användas under nya förutsättningar. Liksom bl.a. Lagrådet anser regeringen därför att regleringen bör utvärderas. En utvärdering ska genomföras, antingen genom en utredning eller ett regeringsuppdrag till relevant myndighet. Vid utvärderingen kommer, i likhet med vad Polismyndigheten efterfrågar, bl.a. användningen av säkerhetszoner ur ett effekt, likabehandlings- och integritetsperspektiv, den praktiska tillämpningen och det fortsatta behovet av regleringen om säkerhetszoner att analyseras.

Lagrådet vill se en i förväg känd tidpunkt då en utvärdering kan inledas, vilken ger regeringen möjlighet att i god tid planera för hur uppföljningen ska genomföras. Det krävs ett tillräckligt omfattande underlag för att en robust och välgrundad uppföljning av den nya regleringen ska kunna genomföras. Utvärderingen ska därför inledas ca tre år efter ikraftträdandet. Genom att redan nu bestämma när utvärderingen ska ske ser regeringen inte något behov av att tidsbegränsa lagstiftningen."

Sedan utvecklar vi hur Polismyndigheten ska förbereda detta metodiskt genom att dokumentera varje enskild visitation, och så vidare.

Det här menar jag är ett utomordentligt seriöst sätt att möta Lagrådets principiella och praktiska synpunkter i sak och att utförligt redogöra för de överväganden som regeringen har gjort, och det är ett uttryck för den betydelse som vi tillmäter lagrådsgranskningar av våra lagförslag.

Vad gäller de reformer som Rasmus Ling pekar på har jag en viss korrigering när det gäller den kvalificerade majoriteten. Jag vill minnas att vi uttryckte att det skulle kunna vara aktuellt i samband med grundläggande fri- och rättighetsfrågor, om det handlar om Europakonventionen eller mer fundamentala rättssäkerhetsfrågor. Jag återkommer gärna i nästa inlägg och redogör för min inställning i de delarna.

Herr talman! Tack, Rasmus Ling, för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor i dag!

Till att börja med vill jag bara bekräfta betydelsen av att vi har ett starkt och robust lagråd i våra lagstiftningsprocesser.

När det gäller historiebeskrivningen ger jag Rasmus Ling rätt, och detta säger jag inte för att recensera utan bara som en redogörelse för hur det faktiskt har varit: Traditionellt sett har det varit socialdemokratin som har kommit in från ett ganska tydligt folksuveränitetshåll och velat undvika vad man har uppfattat vara risken för att jurister som inte är folkvalda får för stort inflytande på bekostnad av de folkvalda.

Mot detta har väl stått en sorts maktdelningsperspektiv där man ser att olika delar av vår demokratiska rättsstat spelar en viktig roll också när det kommer till lagstiftningsfrågorna. Det inkluderar också möjligheten att ha en mer robust förhandsgranskning i form av ett lagråd, i synnerhet när det gäller att belysa lagstiftningsförslag från grundlagssynpunkt eller grundläggande fri- och rättighetssynpunkt. De framsteg som har gjorts senast med 2009 års reform på det här området har varit viktiga för att ge Lagrådet den ställning som Lagrådet rätteligen ska ha.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller reformambitionen är den intakt. Jag satt själv med i den senaste grundlagskommittén. Kommittén hade kanske inte uttryckligen detta på sitt bord enligt de direktiv som kom från den föregående regeringen, i vilken också Miljöpartiet ingick, men några av oss förde in frågor i Grundlagskommitténs arbete. Det resulterade bland annat i ett förslag som jag själv förde fram i den kommittén, nämligen att Lagrådets yttrande också ska inhämtas över frågor som är rör fri- och rättighetsfrågor i 2 kap. regeringsformen - det finns, tycker jag, en logik i att Lagrådets roll är särskilt betydelsefull just när det kommer till grundläggande fri- och rättighetsfrågor.

Det förslaget fick också gehör och finns med i Grundlagskommitténs förslag som vi bereder just nu. Utan att föregripa den beredningen talar väl en hel del för att det kanske kommer med i det som vi så småningom lägger på riksdagens bord, vilket är ett uttryck för att förstärka Lagrådets roll inte minst när det kommer till grundläggande fri- och rättighetsfrågor.

Hur ska man då hantera Lagrådets yttranden i praktiken? Det är helt riktigt att jag vid ett antal tillfällen i opposition har varit väldigt kritisk till hur tidigare regeringar har hanterat i synnerhet den mest långtgående kritiken från Lagrådet. Ett exempel nämnde Rasmus Ling själv, nämligen hanteringen av Cementa på Gotland med väldigt fundamentala invändningar. En annan sådan fråga gällde de så kallade ensamkommande, där Lagrådet skrev att "gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas".

Detta betyder naturligtvis inte att man ska ha en rigid hållning till varje yttrande. Man måste värdera och analysera yttrandet och sortera upp vad som är fundamentala invändningar vad gäller grundläggande fri- och rättigheter och rättssäkerhet å den ena sidan och mer processuella eller lagtekniska synpunkter å den andra, där det är naturligt att de grundläggande rättighetsinvändningarna väger väldigt tungt.

Om jag ska ta ett konkret exempel för att kvittera det som Rasmus Ling tog upp, alltså de så kallade säkerhetszonerna, är det helt riktigt att Lagrådet efterfrågade en tidsbegränsning. Vad vi åstadkom var i praktiken precis det som Lagrådet efterfrågade: Vi angav en tidpunkt vid vilken den här lagstiftningen ska utvärderas, vi beskrev processen för hur det ska gå till och vi avslutade med att säga att om utvärderingen ger vid handen att lagstiftningen inte håller måttet ska den heller inte finnas kvar.

Herr talman! Rasmus Ling har frågat mig om regeringen framöver kommer att vara mer lyhörd för Lagrådets yttranden, om jag kommer att tillsätta en utredning om att stärka Lagrådets ställning och hur jag ser på förslaget att stärka Lagrådets ställning på så sätt att i de fall regeringen frångår Lagrådets synpunkter ska regeringen redovisa skälen för detta.

Låt mig börja med att understryka att Lagrådets arbete utgör en viktig del av lagstiftningsprocessen. Den granskningen innebär en kontroll i förhand av om regeringens förslag till lagstiftning är förenligt med grundlagarna och med rättsordningen i övrigt och inte minst av hur förslagen står sig mot rättssäkerhetens krav. Granskningen bidrar därmed till att stärka kvaliteten i lagstiftningen.

Lagrådets särskilda roll i lagstiftningsarbetet har en lång tradition. Sedan inrättandet 1909 har Lagrådets roll och betydelse i den svenska lagstiftningsprocessen stärkts. Efter införandet av 1974 års regeringsform har det blivit obligatoriskt att inhämta ett yttrande, och fler typer av lagar har kommit att ingå i Lagrådets granskningsområde. Det här tvingande inslaget infördes så sent som 2011.

Om regeringen avstår från att hämta in ett yttrande när det gäller lagförslag inom det obligatoriska området finns en skyldighet för regeringen att motivera varför Lagrådet inte har hörts. Det finns också en möjlighet för riksdagen att besluta om att hämta in ett yttrande från Lagrådet om utskottet gör en annan bedömning när det gäller skyldigheten att inhämta ett yttrande.

Någon motiveringsskyldighet finns inte när Lagrådet avstyrker ett förslag, men regeringen gör en annan bedömning. Det ligger i sakens natur eftersom yttrandet har en rådgivande karaktär. Trots det är det en självklarhet att Lagrådets synpunkter väger tungt i det fortsatta lagstiftningsarbetet och att regeringen i en proposition redovisar sin syn på Lagrådets synpunkter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen har under den första halvan av mandatperioden påbörjat och genomfört ett stort antal angelägna reformer på flera olika områden. Det gäller inte minst kampen mot den organiserade brottsligheten, där det har varit nödvändigt att vidta mönsterbrytande åtgärder för att trycka tillbaka gängen och öka tryggheten i samhället. Det omfattande reformarbetet har behövt genomföras i ett högt tempo.

För regeringen är det en självklarhet att alltid noggrant analysera Lagrådets synpunkter. Regeringens ställningstagande till synpunkterna - i synnerhet när ett förslag avstyrks - redovisas alltid ingående i propositionen. I flera fall har också justeringar gjorts efter synpunkter från Lagrådet.

Att i propositionen alltid redovisa regeringens ställningstagande till Lagrådets synpunkter är en väl etablerad praxis som har gällt under lång tid. Jag kan därför inte se att det i dagsläget finns något behov av att lagreglera en skyldighet att redovisa skälen för att regeringen inte följer Lagrådets rådgivande yttrande.

Frågan om huruvida Lagrådets formella ställning i lagstiftningsarbetet bör förstärkas ytterligare är komplex och aktualiserar frågor om hur riket styrs och vårt parlamentariska statsskick. För att åstadkomma en ytterligare stärkt ställning för Lagrådet krävs grundlagsändringar med en bred politisk förankring. Jag tycker att man ska notera att 2020 års grundlagskommitté har lämnat ett förslag som innebär att kravet på inhämtande av yttrande från Lagrådet utökas till att även omfatta grundlagsförslag om grundläggande fri- och rättigheter. Det förslaget bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Lagrådet har alltså redan i dag en stark ställning, och den ska fortsatt värnas. Jag fortsätter gärna en dialog om detta med riksdagens partier i syfte att långsiktigt värna och utveckla kvaliteten i lagstiftningsprocessen.

Herr talman! Jag tackar Rasmus Ling för möjligheten att få diskutera dessa frågor, som är viktiga av en rad olika skäl.

Låt mig börja med det tunga allmänintresse som är startpunkten för denna process, nämligen det väldigt allvarliga säkerhetsläge Sverige befinner sig i: krig i vårt närområde och ett mycket potent hot från terrorister och våldsbejakande extremister av olika slag. Det handlar om statliga aktörer som antingen agerar på egen hand eller i allians med andra aktörer, oavsett om det gäller våldsbejakande extremism eller organiserad brottslighet. Exempelvis fick vi på vårkanten rapporter om att Iran i Sverige rekryterar utförare för sina politiskt betingade våldshandlingar. Allt detta är en realitet, och det är givetvis denna realitet som gör det motiverat att pröva vår lagstiftning i ljuset av den verklighet vi realistiskt sett kommer att behöva hantera under lång tid framåt. Detta var en viktig utgångspunkt för regeringen.

En annan viktig utgångspunkt har varit att inte göra saker som rubbar det konstitutionella fri- och rättighetsskyddet på detta område. Många förslag som har förts fram, också av partier i riksdagen, förutsätter förändringar med väldigt långtgående inskränkningar av vår i regeringsformen och i andra grundlagar skyddade demonstrationsfrihet och yttrandefrihet. Men detta har inte varit aktuellt för regeringen.

Nu är det på det praktiska men principiellt betydelsefulla området allmänna sammankomster vi rör oss. Vi har fått ett utomordentligt bra underlag för en fortsatt diskussion, och jag tycker att det är rätt när det gäller grundlagsnära frågor att också ge en ordentligt utsträckt tid för remissinstanser att yttra sig. Vi har hela tiden varit angelägna om en öppen, transparent och förtrogen relation med riksdagen i dessa frågor, och det kommer vi att fortsätta att ha när vi ser utfallet av remissinstansernas yttranden. Sedan tar vi det vidare därifrån. Vi ber att få återkomma.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag håller med Rasmus Ling om att det finns många exempel i politiken - även i svensk politisk historia - där man så att säga har skjutit från höften för att släcka en brand här och nu utan att riktigt förutse vilka konsekvenserna på sikt skulle bli av vägvalet, antingen i liknande eller i andra situationer.

Det här skedde i en tid då andra efterfrågade väldigt omedelbara åtgärder. Ett av våra nordiska grannländer agerade väldigt snabbt den hösten och genomförde något som förvisso inte förutsatte en grundlagsändring där men som hade förutsatt en grundlagsändring i Sverige. Vi hade alltså inte riktigt praktiska möjligheter att göra så givet detta.

Under alla omständigheter valde vi en annan väg. Vi valde en mycket svensk väg. Vi valde att inte rusa iväg, utan att i stället tillsätta en vanlig hederlig statlig utredning, ge utredaren ett år och koppla en parlamentarisk referensgrupp till utredningen trots att det var en utredning som inte förutsatte några grundlagsförändringar. Men vi gjorde det för att frågorna naturligtvis anknyter till viktiga frågor om yttrandefrihet och demonstrationsfrihet.

Vi motiverade detta med att vi ville skapa en författningsberedskap. Vi har dessvärre i andra kriser sett exempel på att den svenska författningsberedskapen har varit bristfällig och att man har tvingats vispa ihop lagstiftning på väldigt kort tid utan att på ett ordentligt sätt kunna överblicka konsekvenserna av sådana tilltag. På det sättet tycker jag att vi har hanterat denna situation mycket ansvarsfullt.

Jag har lätt för att uttrycka erkänsla för de dilemman och risker som Rasmus Ling och andra pekar på och som även utredaren behandlar i sin utredning - risken för att vi exponerar oss för yttre krafter som i praktiken genom sitt agerande kommer att vara de som sätter gränserna för svensk yttrandefrihet. Allt det där har en realitet, och det kommer att vara en av de viktigaste frågorna att diskutera vidare framåt.

I andra vågskålen kan vi ändå också se att man kan ha sådan information - och förra året var vi väldigt nära ett sådant läge - som är av den karaktären att man inser att om vi ingenting gör kan det få förödande konsekvenser för medborgarnas trygghet och säkerhet, för kritisk infrastruktur i ett land eller för den centrala statsledningen, det vill säga demokratins fundamentala institutioner. Men vi saknar utrymme att agera på sådan information. Vi ser tåget komma men har inga möjligheter att använda verktyg, som i och för sig skulle kunna finnas, för att sätta stopp för tåget och förhindra ett väldigt allvarligt utfall, till exempel en allvarlig terrorattack. Det är också ett dilemma: att ha information om allvarliga händelser men inte kunna agera på informationen.

Det här är realiteter som måste hanteras inom ramen för den diskussion som vi nu har. Jag tycker att det underlag som vi får genom utredningen är en utmärkt grund för den fortsatta diskussionen.

Man kan bekanta sig med utredningen och göra det på olika sätt. Man kan läsa debattinlägg, man kan om man är väldigt ambitiös ta sig igenom betänkandet eller man kan, som jag gjorde häromdagen, lyssna på en podd. Svenska Dagbladets ledarsida hade bjudit in utredaren och ställde kritiska frågor under 45 minuter. Om man gör det ser vi att vi här har ett klassiskt exempel på att juridiken inte är det komplicerade. Jag tror att de tekniska lösningarna i utredningen är rätt oantastliga.

Däremot kommer vi framgent att gemensamt behöva hantera de praktiska aspekterna av det hela - å ena sidan hur tillämpningen ska gå till i praktiken, å andra sidan vilka de praktiska effekterna blir. Dessutom har vi de mer principiella frågorna om hur vi ser på hur vidsträckt demonstrationsfriheten och yttrandefriheten ska vara, oavsett konsekvenser i andra hänseenden. Om det här sker på samma konstruktiva sätt som under utredningens gång har jag gott hopp om att vi kommer att hitta vägar framåt också när remisstiden har gått ut.

Herr talman! Jag vill först bara säga att jag tycker att de invändningar som lyfts fram är berättigade. Det gäller alltifrån risken att vi i praktiken kommer att låta aktörer i andra länder sätta gränserna för vår egen yttrandefrihet till risken att vi skapar nya sårbarheter.

Den typen av frågor är också sådant som aktualiseras och berörs av utredaren, och jag är säker på att de kommer att vara några av de centrala frågor som remissinstanserna kommer att yttra sig om. Jag vill inte föregripa den processen, men jag vill bekräfta att det är berättigade frågor som ligger i den andra vågskålen.

Jag skulle ändå bara vilja säga någonting om de principiella vägval som ledde fram till att vi tillsatte utredningen, bara så att vi kommer ihåg var vi var då, så att säga.

Jag har redan nämnt en hel del saker om verkligheten - en förhöjd terrorhotnivå, olika personer i både Sverige och Tyskland som greps för terrorbrott, desinformationskampanjer om svensk socialtjänst, koranbränningar och annat som ledde fram till att svenska beskickningar i utlandet sattes i brand, att två svenskar dödades i ett terrorattentat i Belgien och så vidare.

Att säkerhetshotet är reellt måste vi bara ta in och inte så att säga förminska. Det är nämligen styrkan i detta allmänna intresse som över huvud taget gör det motiverat att diskutera den här typen av frågor.

Gällande de principiella vägvalen i kölvattnet av de här olika händelserna lyftes olika förslag fram i debatten. En del sa sig vilja återinföra ett trosfridsbrott eller ändra i lagen om hets mot folkgrupp för att i praktiken förbjuda kränkningar av religiösa skrifter. Det är för övrigt den väg som Danmark så småningom valde.

Vi i den svenska regeringen klargjorde å vår sida att vi ansåg att det vore fel väg att gå. Vi avvisade förslag som i praktiken innebar att vissa yttranden ska förbjudas på grund av deras innehåll oavsett när, var och hur de framförs. Sådana långtgående inskränkningar skulle dessutom förutsätta inskränkningar i grundlagens skydd för yttrande- och demonstrationsfriheten, och det är klart att det inte är aktuellt för den här regeringen.

När det gäller de förslag som har lämnats av utredaren vill jag också bara säga att de alltså inte förutsätter några förändringar av grundlagen utan ligger inom ramen för dagens yttrandefrihetsskydd. Samtidigt är vi tydliga med att säkerhetsläget måste tas på allvar och mötas med åtgärder som har effekt på både lång och kort sikt.

Det var bakgrunden. Vi pekade då på glappet mellan å ena sidan ordningsstörningar på en specifik plats, där polisen i dag kan begränsa villkoren för en allmän sammankomst, och å andra sidan krigsfara, där regeringen kan gripa in på motsvarande sätt med hänvisning till rikets säkerhet. Polisen kan dock inte i något läge mellan trafikstörningen och krigsfaran gripa in eller väga in säkerhetsfrågor av det här slaget i sina bedömningar.

Det är en realitet att det här är ett glapp som också utgör en säkerhetsmässig sårbarhet, och det var därför jag sa i min inledning - vilket jag också underströk vid pressträffen när vi tillsatte utredningen - att vi måste se om vårt bo. Det handlar om vår författningsberedskap för att vara rustade att möta olika allvarliga hot mot svenskar och svenska intressen. Vi måste säkerställa att det finns ett beslutsunderlag så att vi kan agera om situationen kräver det, och det är det beslutsunderlaget vi nu har fått.

Jag vill inte föregripa remissbehandlingen av utredningens förslag, men för att göra utredaren lite rättvisa vill jag ändå säga att många av de situationer som Rasmus Ling lyfter fram som exempel på anstötliga manifestationer inte träffas av den föreslagna regleringen givet den höga nivå på säkerhetshotet som utredaren ser är en förutsättning för att den här typen av bestämmelser ska kunna användas i praktiken. Med det sagt: Nu kommer remissinstanserna att belysa detta, och vi ska se vad den processen ger. Sedan ska vi fortsätta att ha en transparent och rak dialog mellan regering och riksdag om de här väldigt viktiga frågorna.

Herr talman! Rasmus Ling har frågat mig om jag och regeringen kommer att lägga fram förslag till riksdagen som innebär att polisen ges ökade möjligheter att neka manifestationer och allmänna sammankomster, vilka risker jag ser för att främmande makt skulle utnyttja förändringar av ordningslagen och att påtryckningar mot Sverige skulle öka om polisen ges möjlighet att neka allmänna sammankomster samt om jag delar hans oro för att allmänna sammankomster skulle kunna nekas med skäl som är sekretessbelagda.

Jag börjar med att konstatera att Sveriges säkerhetspolitiska läge allvarligt har försämrats under senare tid. Detta inkluderar läget för den inre säkerheten. Det råder en hög terrorhotnivå i Sverige, och landet möter hot från våldsbejakande extremism. Hot mot Sverige som land, det svenska samhället i stort, svenska intressen utomlands och svenskar i utlandet har förekommit från en mängd olika aktörer. Vissa företeelser i samband med allmänna sammankomster har bidragit till detta. Olika aktörer har utnyttjat händelser i Sverige som förevändning för att hetsa och bruka våld, bland annat genom att svenska beskickningar har attackerats. Flera av de sammankomster som verkat hotdrivande mot Sverige har arrangerats av utländska medborgare.

Regeringen tar det försämrade säkerhetsläget på stort allvar. Det måste mötas både med åtgärder som har omedelbar effekt och med beslut som stärker vår långsiktiga förmåga att hantera olika hot mot Sveriges säkerhet. Det var mot den bakgrunden som regeringen i augusti 2023 beslutade att ge en särskild utredare i uppdrag att utreda förutsättningarna och lämna författningsförslag som innebär att omständigheter som hotar Sveriges säkerhet ska kunna beaktas vid tillståndsprövningen för allmänna sammankomster och vid överväganden om att ställa in och upplösa sådana sammankomster. Samtidigt ska yttrandefriheten och demonstrationsfriheten värnas.

I samband med att utredningen tillsattes lyfte jag särskilt fram behovet av att förstärka Sveriges författningsberedskap mot olika typer av allvarliga hot mot svenskar och svenska intressen, det vill säga att vi behövde säkerställa att det finns ett beslutsunderlag för att i framtiden kunna agera om situationen kräver det.

Eftersom de här frågorna utan tvekan har kopplingar till yttrande- och demonstrationsfriheten har också en parlamentarisk referensgrupp, med representanter för alla riksdagspartier, varit knuten till utredningen. Det har varit viktigt för regeringen med en transparent och förtroendefull process.

I början av sommaren överlämnade Utredningen om stärkt skydd för Sveriges säkerhet vid allmänna sammankomster sitt betänkande till regeringen, och det betänkandet innehöll en rad olika förslag - alternativa förslag - på hur omständigheter som hotar Sveriges säkerhet kan beaktas vid tillståndsprövning och andra beslut. Utredningen lämnade också en del förslag som inte tar sikte just på landets säkerhet utan är mer allmänt ägnade att se till att ordningslagen fungerar på ett bra sätt och som det var tänkt.

Utredningen har alltså levererat ett brett underlag med flera alternativa förslag på lösningar. Betänkandet har skickats på remiss till ett stort antal remissinstanser som kommer att ha möjlighet att ge sina synpunkter på utredningens förslag. I början av november kommer vi att ha de samlade remissvaren.

Rasmus Ling ställer flera frågor om hur regeringen kommer att gå vidare efter detta. Till att börja med får jag säga att remissomgången ska få ha sin gång. När den är i mål och underlaget för diskussion är bredare ser jag framför mig att det finns anledning att återuppta överläggningar med partierna i riksdagen för att hitta en lämplig väg framåt.

Herr talman! Jag tackar Rasmus Ling för möjligheten att diskutera dessa frågor ännu en gång. De är väldigt betydelsefulla, och jag delar helt ambitionen att skapa en infrastruktur där polisens kameror är en väsentlig del som kan byggas ihop med infrastruktur som tillhör andra aktörer i samhället - alla från kommuner och regioner till privata näringsidkare - för att skapa en helhet.

Många som är aktiva i politiken på det här området har besökt andra länder och städer där man har lyckats bygga en sådan fungerande infrastruktur. Jag vet att även justitieutskottet har besökt New York; vi var nog på exakt samma plats. Jag tror att proportionerna där var ungefär 10 000 poliskameror och 50 000 kameror från andra aktörer. Jag reserverar mig för de exakta siffrorna, men så såg proportionerna ut. Kraften i systemet skapas genom att man kan bygga ihop helheten och genom att polisen har access till denna helhet i realtid i ett och samma rum.

Min bestämda uppfattning är att den ambition som vi nu sätter för polisen är att bygga upp en kritisk massa motsvarande denna andel av helheten. Detta är inte att föregripa utvecklingen hos andra aktörer, utan det kommer att vara en kritisk massa hos polisen som kommer att ligga som en grund på vilken man sedan kan lägga allt det andra som ska ge den samlade kraften. Jag tycker att det är ansvarsfullt att göra detta i nära dialog med myndigheten, så att vi vet att styrningen är förankrad i verkliga behov och i de bedömningar som professionen gör.

Det gäller att vi lagstiftningsmässigt skapar möjligheter att använda teknikens potential fullt ut. Exempelvis har nya polisbilar kameror som gör att man kan läsa av registreringsplåtar, men man har inte gjort det eftersom man inte har fått det. Det gäller att vi undanröjer denna typ av hinder. Det gäller också att vi resurssätter ekonomiskt i linje med lagstiftningens potential och en ambitionsnivå som tas fram gemensamt mellan politik och myndighet - allt till medborgarnas fromma och för deras bästa.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Låt mig till att börja med säga att regeringen självklart inte kommer att ösa på med ett uppdrag om några tusen kameror med några månaders genomförandetid i slutet av det här året. Vad vi talar om är nästa horisont, efter det att det mål som satts tidigare är uppnått. Genom siffersättningen tydliggörs också en ambitionsnivå, men ambitionsnivåns mer precisa delar kommer naturligtvis att diskuteras i nära dialog med myndigheten i fråga.

Detta är inte heller helt ovanligt, vill jag också säga. Det som i budgeten nu går från drygt 30 miljarder till drygt 40 miljarder är inte en klumpsumma utan en summa som i sin tur bygger på äskanden från Polismyndigheten och en dialog mellan Regeringskansliet och myndigheten. Detta bildar sedan ett antal prioriteringar som ger den helhet som motsvaras av den summa som anslås i budgeten.

Att det sker en sådan dialog tycker jag är en självklarhet. Jag är också övertygad om att detta är ägnat att göra styrningen mer ändamålsenlig och effektiv, också sett ur Polismyndighetens synvinkel.

Jag tror att man ska ha med sig att verktyg trots allt är av lite olika karaktär. Hur en brottsutredning ska bedrivas i det konkreta fallet är naturligtvis ingenting som en regering ska ha några synpunkter på. I vilket ärende polis och åklagare ska gå till domstol och begära att få använda hemliga tvångsmedel eller i vilken utsträckning detta ska ske är naturligtvis inte någonting som en regering ska ha synpunkter på.

Det är dock klart att annan resurssättning, som är av en annan och mer strukturell karaktär, är en annan femma. Detta måste ha sin botten både i den lagstiftning som vi utformar och i den ekonomiska resurssättning som vi gör för användandet av exempelvis olika praktiska verktyg. Jag uppfattar att samspelet mellan regeringen och Polismyndigheten på detta område hittills har varit mycket välgörande för myndigheten och, kanske i första hand, för medborgarna. Vi tydliggör att vår politiska ambition, från lagstiftning via målsättning till resurssättning, hänger ihop och att denna helhet är framtagen i nära samspel med den myndighet som i nästa skede har den fulla rådigheten i de viktiga frågor som handlar om när, hur och var.

Jag vill säga någonting om det som nu händer på området för att ytterligare understryka värdet av att också i konkreta mål konkretisera denna politiska ambitionshöjning.

I april tog jag emot viktiga förslag som handlar om att ta bort tillståndsplikten för andra aktörer än polisen. Kommuner, regioner och andra myndigheter än de brottsbekämpande kan alla spela en viktig roll när det gäller användningen av kameror. Vi nämnde fallet på Drottninggatan, där det i hög grad handlade om en kombination av kollektivtrafikens kameror och privata näringsidkares kameror.

Rasmus Ling frågade om det mål vi sätter är något slags totalmål för samhället och åtkomsten till andra aktörers kameror. Nej, vi talar om polisens kameror. En väldigt viktig sak som vi nu har fått förslag om är att polisen i högre grad än hittills ska kunna få access till kameror som innehas av andra. Det kan handla om offentliga aktörer, som regioner eller kommuner, men för den delen också om privata aktörer. Detta ska ju addera någonting ovanpå den ambitiösa satsning som görs från polisens håll.

Vi har nu förslag om exempelvis utökade möjligheter att använda automatisk ansiktsigenkänning och automatisk igenkänning av fordons registreringsnummer. Detta kommer att genomföras. Det kommer att förutsätta både ambitiösa mål och ambitiös resurssättning. Båda delarna kommer.

Herr talman! Jag ska återkomma till betydelsen av kameror, i fullt medvetande om att frågan framför allt gäller regeringens styrning på området. Jag vill bara säga att det inte är någon tillfällighet att vi riktar så mycket fokus på kameror. Vi gör det därför att det är starkt efterfrågat från de brottsbekämpande myndigheterna. Det handlar i hög grad om lagstiftningsförändringar som ska möjliggöra en ökad användning av kameror på olika sätt.

Vi gör det i ett läge där en förlamande tystnadskultur gör det snart sagt omöjligt att få fram annan bevisning än teknisk bevisning. Vi vet att just bevakningskameror har en mycket stark preventiv effekt och ett stort värde som förmedlare av teknisk bevisning som kan vara helt avgörande för möjligheten att klara upp de brott som ändå begås.

Låt mig sedan först säga någonting mer generellt om hur jag ser på styrningen när det gäller Polismyndigheten och - det är helt riktigt - den förändring vi gjorde när vi klev in i Regeringskansliet hösten 2022. Den styrning som då fanns kan i hög grad sägas ha varit ett lapptäcke som hade växt organiskt över tid och också lite grann tappat kopplingen till polislagens kärnbestämmelser om vad som är Polismyndighetens ändamål och uppgifter.

Vad vi då gjorde i ett regleringsbrev, som i runda slängar blev hälften så långt, var att tydliggöra styrningen och koppla den till de ändamål och uppgifter som framgår av polislagen för att få en rak linje mellan lagstiftning och regleringsbrev, och för den delen annan styrning i form av myndighetsuppdrag som kan kopplas på och så vidare. Det var bevekelsegrunderna för det.

När det gäller precisionen i fråga om kamerorna beror den på att detta är en av mandatperiodens mest prioriterade uppgifter på brottsbekämpningens område. Man måste se det som en helhet: dels de omfattande lagstiftningsförändringar som sker, dels det ömsesidiga intresset från lagstiftarens, regeringens och myndighetens sida att få genomslag för lagstiftningen. Det var också betydelsefullt att få en resurssättning i ekonomiska termer som gör att man matcha den ambitionsnivån.

Det är i den helheten man ska se de relativt precisa målen vad gäller kamerorna. De finns även på ett par andra områden som också är prioriterade givet läget.

När det gäller numerären, eller vad man ska säga, gav statsministern uttryck för en ambition från Moderaternas sida. Nu är detta sådant som ska processas i en formaliserad ordning mellan regeringens partier och regeringsunderlaget i budgetprocesser och regleringsbrev framöver. När det kommer till kritan kommer naturligtvis den exakta siffran att vara någonting som i en sådan process tas fram i nära dialog med Polismyndigheten eftersom lagstiftningsförändringar, målsättningar av det här slaget och resurssättning som sagt ska hänga ihop.

Detta är viktigt eftersom det nu kommer väldigt mycket nya möjligheter och verktyg på det här området. Jag ska be att få använda nästa inlägg till att redogöra för detta, för det är trots allt väldigt viktigt att ha med sig. De här siffrorna hänger inte i luften; de är kopplade till stora, viktiga förändringar på lagstiftningsområdet som kommer att möjliggöra användning av kamerabevakning i framtiden på ett helt annat sätt än hittills.

Herr talman! Rasmus Ling har frågat mig vilka skäl som ligger till grund för beslutet att sätta detaljerade siffersatta mål om antalet kameror som polisen ska sätta upp. Vidare har Rasmus Ling frågat om Justitiedepartementet i myndighetsdialoger med Polismyndigheten kommer att ha åsikter om hur och var kamerorna ska sättas upp eller om polisen får ha rådighet över den frågan.

Jag vill först slå fast att kamerabevakning kan användas som ett verktyg i myndigheternas brottsförebyggande arbete samtidigt som materialet från kameror kan vara av avgörande betydelse i brottsutredningar. Det gäller inte minst utredningar med koppling till organiserad brottslighet, som ofta kantas av tystnadskultur och rädsla för att vittna. Vi känner alla också till det tydliga exemplet efter det förfärliga terrordådet på Drottninggatan år 2017. Tack vare kameror kunde gärningsmannen hittas, gripas och straffas.

Det är samhällsutvecklingen som kräver att vi flyttar fram positionerna rejält på det här området. Det kan till exempel handla om att underlätta användningen av kamerabevakning för brottsbekämpande och brottsförebyggande syften genom lagstiftning eller andra åtgärder som säkerställer att lagändringar får maximalt genomslag.

Även Polismyndigheten har vid flera tillfällen lyft fram att kamerabevakning är ett viktigt tekniskt hjälpmedel som väsentligt ökar myndighetens möjligheter att framgångsrikt förebygga och utreda grova brott. Det gjordes exempelvis i redovisningen av regeringsuppdraget att stärka den operativa förmågan att utreda grova brott med koppling till kriminella nätverk samt i myndighetens årsredovisning för 2023.

Styrningen av myndigheterna är en kärnuppgift för regeringen. Genom en tydlig inriktning i Polismyndighetens regleringsbrev med ett tydligt kameramål signalerar regeringen att kameraförmågan hos polisen behöver förstärkas ytterligare. Ett siffersatt mål har gjort regeringens förväntningar konkreta och tydliga. Polismyndigheten är på god väg att nå målet för 2024. Det visar att styrningen ger effekt. Målet har alltså resulterat i betydligt fler kameror för ökad trygghet på våra gator och torg.

Regeringen och Justitiedepartementet kommer inte att ha åsikter om var och hur polisens kameror ska placeras. Hur den tekniska resursen ska användas för att ge största möjliga nytta vid varje specifikt tillfälle avgörs förstås av Polismyndigheten. Operativa bedömningar av det slaget kan och ska regeringen inte ägna sig åt.

Herr talman! Tack, Lena Hallengren, för möjligheten att diskutera de här frågorna i dag!

Jag ser ett antal frågor som har aktualiserats under det här året och som jag tror är av stor betydelse för att diskutera robustheten i inte i första hand valsystemet utan kanske mer den demokratiska debatten och det demokratiska samtalet framöver. En av dem har vi diskuterat här. Jag har varit mycket tydlig med vad jag tycker om anonyma konton. Och jag återger en hållning som delas av exempelvis statsministern, som frågan var ställd till.

Under året har vi också sett exempel på att våld har drabbat politiska möten. Vi har sett att politiska möten har avbrutits genom aktivism som bygger på att människor ska vara tysta och inte få föra ett öppet, rakt och kritiskt meningsutbyte mellan varandra.

Jag noterar att många åker till USA för att följa amerikanska debatter. Jag tycker att det är bra. Men låt oss kanske också enas om att en hel del av det som kommer därifrån inte är befrämjande för den svenska politiska debatten. Polariseringen i den politiska debatten drivs trots allt inte bara från ett håll.

För egen del ser jag gärna en lägre grad av polarisering och en högre grad av saklig och rak politisk debatt om sakfrågor. Det tror jag är det som över tid kommer att upprätthålla medborgarnas intresse för det demokratiska politiska samtalet och som därmed kommer att vårda det fria, öppna och demokratiska samhället.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.