Gunnar Strömmer

Herr talman! Anders Ygeman har frågat mig om hur jag avser att agera för att säkerställa att hat, hot och desinformation från anonyma konton inte påverkar kommande val.

Det finns mycket starka skäl att motverka otillbörlig informationspåverkan, något som spridning av desinformation och rykten i sociala medier kan vara exempel på. Vi vet att det utgör hot mot att val kan genomföras på ett säkert och rättvist sätt. Ytterst kan det också påverka förtroendet för hela valsystemet och därmed för valens demokratiska legitimitet. Därför är det också en högt prioriterad fråga för regeringen att säkerställa säkerheten i de allmänna val som hålls i vårt land.

Först och främst vill jag framhålla att det svenska valsystemet är robust och att möjligheterna att manipulera valresultaten är ytterst begränsade. Röstmottagningen och rösträkningen sker manuellt i lokala valdistrikt i alla kommuner. All rösträkning är dessutom offentlig, både när valsedlarna räknas en första gång i kommunerna och när de kontrollräknas av länsstyrelserna innan resultatet fastställs. Att valadministrationen är decentraliserad på det här sättet, med ett delat ansvar mellan myndigheter på lokal, regional och statlig nivå, bidrar till att göra systemet robust och rättssäkert.

Efter flera rapporter om att det förekommit försök att negativt påverka synen på det svenska valsystemet tillsattes under 2020 en parlamentariskt sammansatt kommitté som gavs i uppdrag att lämna förslag för att stärka förtroendet för valsystemet och stärka dess motståndskraft mot manipulationer. Kommittén lämnade en rad förslag, bland annat att Valmyndigheten ska ges ett övergripande och sammanhållande ansvar för säkerhetsfrågorna i valadministrationen. Förslagen har remitterats och bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Parallellt med detta bedriver Valmyndigheten sedan oktober 2021 ett nationellt valnätverk i samarbete med länsstyrelserna, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Myndigheten för psykologiskt försvar. Valmyndigheten ingår även i ett europeiskt valnätverk med myndigheter från andra medlemsstater, som utbyter erfarenheter och kunskap om till exempel dataskydd och cybersäkerhet. I alla allmänna val sedan valet till Europaparlamentet 2019 har Valmyndigheten också tillhandahållit en tjänst för frivillig incidentrapportering för alla inblandade aktörer i valadministrationen, allt för att kunna identifiera och hantera hot som kan störa genomförandet av val.

Vad gäller frågan om just desinformation på internet finns därutöver numera både bindande regler för och frivilliga åtaganden från de stora internetplattformarna. Genom förordningen om en inre marknad för digitala tjänster, den så kallade DSA-förordningen, måste de mycket stora plattformarna utföra riskbedömningar som inbegriper risken för att de används för samordnade desinformationskampanjer eller valmanipulation.

Många internetplattformar har dessutom i den europeiska uppförandekoden avseende desinformation åtagit sig att samarbeta och samordna sitt arbete under val, när hotet från desinformationskampanjer är särskilt stort. Undertecknarna till uppförandekoden har till exempel inrättat ett system för snabba insatser för att under valperioderna säkerställa ett snabbt och effektivt samarbete mellan plattformar, faktagranskare och organisationer i det civila samhället.

Att värna och skydda våra allmänna val är en ytterst viktig och prioriterad fråga. Den svenska folkstyrelsen och valsystemet bygger på principerna om fri åsiktsbildning och om allmän och lika rösträtt. Alla väljare ska kunna rösta utan att utsättas för tvång eller annan otillbörlig påverkan. Regeringen följer därför löpande utvecklingen, och flera svenska myndigheter samverkar både nationellt och inom EU för att värna våra valprocesser.

Herr talman! Än en gång tack till Runar Filper och Laila Naraghi för möjligheten att få diskutera dessa angelägna frågor i dag!

Jag får avsluta där jag egentligen började. Utgångspunkten för lagstiftningen är och måste ännu tydligare även i framtiden vara att barnets bästa ska stå i centrum. Vi vet att barn kan hamna i kläm i vårdnadstvister. Vi vet också att föräldrar kan vilja påverka sina barn också på ett otillbörligt sätt i den här typen av tvister. Det är också omständigheter som domstolarna ska beakta när de avgör vad som är barnets bästa.

Sedan är det också viktigt att understryka att ur ett barnperspektiv är denna typ av påverkan inte nödvändigtvis oförenlig med vad som är bäst för barnet. Det handlar kort och gott om vilka omständigheter i övrigt som gäller i det konkreta fallet.

En väldigt entydig sak är att om det finns risk för att barnet far illa i umgänget med en av föräldrarna ska det i praktiken vara avgörande för hur frågan ska avgöras. Det är alltså barnets rätt som står i fokus, inte föräldrarnas rättigheter.

Jag kan på ett allmänt plan säga att jag tror att det ofta är bra att barnen har relation med båda sina föräldrar - eller hur nu familjekonstellationen ser ut. Sedan vet vi att det inte alltid är på det sättet. Det är det som domstolarna ska reda ut i det konkreta fallet.

Jag menar att den lagstiftning som vi lägger på riksdagens bord i september kommer att ge domstolarna ännu tydligare vägledning i hur den typen av bedömningar ska göras, och det kommer att resultera i rättvisare processer och rättvisare utgångar och att fler barn skyddas mot att fara illa. Jag är väldigt glad över att vi kommer att kunna genomföra det med ett brett stöd här i kammaren.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag tar alla rapporter om att barn far illa eller misshandlas, antingen det är i rättsprocesser eller i andra sammanhang, på väldigt stort allvar. Därför är min utgångspunkt att allt vi gör ska vara ägnat att ge domstolar och andra aktörer så goda förutsättningar som möjligt att göra adekvata riskbedömningar. Det är också därför vi i den nya lagstiftningen tydliggör, vilket inte var fullt så tydligt uttryckt i den utredning vi tog över, att just risken att barn utsätts för våld eller andra övergrepp ska få avgörande betydelse på ett tydligare sätt än i dag när man ska bestämma vilken förälder som ska få vårdnad, umgänge och boende med ett gemensamt barn.

Däremot är jag tveksam till att vi ska fatta politiska beslut om att förbjuda domstolar att ta upp något. Det känns, om jag får använda uttrycket, väldigt osvenskt. Nu är ju detta ingen straffrättslig process, men den fria bevisprövningen är ett fundament i vår rättsstat. Parterna måste få anföra argument och föra fram olika underlag till stöd för sina påståenden, och motparten måste argumentera emot dem och visa i vilken utsträckning underlaget är pseudovetenskap eller inte. Nu har jag i och för sig inte bekantat mig med den här påstådda forskningen, men domstolen måste förstås vara rustad för att ställa sådana frågor. Det kan vara en del - vi skriver ju det i betänkandet Tryggare hem för barn.

Även om politiken inte ska bestämma hur domare ska utbildas för vi ju resonemang om att Domstolsverket lämpligen skulle kunna ta initiativ till utbildningsinsatser när det gäller ännu bättre riskbedömningar i den här typen av tvister. Den här typen av frågor kan säkerligen ingå i en sådan diskussion.

Men att fatta politiska beslut om vilka argument som ska få anföras och vilka underlag som ska få läggas till grund för de påståendena i ett domstolssammanhang ställer jag mig milt sagt väldigt tveksam till.

Däremot tror jag att en kritisk vetenskaplig debatt med forskare på området och med aktiva ombud i domstolarna kan vara sådana forum där den här diskussionen lämpligen ska föras. Om det är så att underlagen inte håller är jag också säker på att det kommer att få genomslag också i de enskilda fallen.

Antingen jag lyssnar på Laila Naraghi eller på Runar Filper kommer jag tillbaka till att det avgörande här faktiskt inte är föräldrarnas rättigheter utan barnens rättigheter. På ett allmänmänskligt plan kan jag ha väldigt lätt att förstå vad det som förälder skulle innebära att få möjligheten att umgås med sina barn begränsad. Det är inte den upplevelsen eller erfarenheten som jag underkänner. Men rättsligt sett är den enda rimliga utgångspunkten att det inte ska vara föräldrarnas rätt i något avseende som ska vara i fokus för en prövning utan barnets rätt och barnets bästa i det konkreta enskilda fallet.

Som sagt: Vi tydliggör detta i den lagstiftning som vi avser att lägga på riksdagens bord i september. Det är risken för att barn far illa som i ännu högre grad än i dag ska vara helt avgörande för besluten.

Fru talman! Jag tackar Runar Filper för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor och Laila Naraghi för ännu ett engagerat inlägg i frågan. Jag har stor respekt för båda ledamöternas genuina engagemang, som jag är säker på bygger på personliga erfarenheter, relationer, kunnande, omfattande kontakter med civilsamhället och annat.

Låt mig börja med att säga att själva utgångspunkten för en prövning när det gäller vårdnad, umgänge och boende är att det är barnets intresse som ska beaktas. Det är alltid omständigheterna i det enskilda fallet som ska utgöra grunden för de beslut som domstolar fattar. Det är helt avgörande att barn fritt ska få uttrycka sina åsikter och perspektiv i dessa frågor. Barn ska inte utsättas för otillbörlig påverkan av någon förälder, pressas att ange vissa viljor eller uppfattningar eller fråntas rätten att komma till tals. Detta gäller redan i dag och följer också av andra åtaganden vi har, till exempel barnkonventionen.

Vi vet dock att det i vårdnadstvister kan förekomma att barn hamnar i kläm och att föräldrar försöker påverka barn i olika riktningar. Det har ingenting med en teoribildning om föräldraalienation att göra, utan det är realiteten i alltför många vårdnadstvister.

Med det sagt vill jag ändå understryka att utgångspunkten måste vara att barn ska skyddas från alla former av våld och andra kränkningar. Det är också utgångspunkten för det arbete som görs i Regeringskansliet för att stärka barns rätt till en trygg uppväxt fri från våld, och vi tar avstamp i betänkandet Tryggare hem för barn. Vi skickade en lagrådsremiss före sommaren och ser fram emot att återkomma med en proposition till riksdagen under hösten. I betänkandet föreslås bland annat att det ska tydliggöras att det är bedömningen av barnets bästa som ska ligga till grund för dessa beslut. Det handlar om en helhetsbedömning av alla omständigheter som är aktuella för det enskilda barnet, men det ska vara ett mycket tydligare fokus på att det inte ska finnas risk att barnet far illa. Jag räknar som sagt med att lägga fram en proposition med detta innehåll i september i år.

För egen del är jag tveksam till att politiskt förbjuda möjligheten att föra fram olika påståenden eller hänvisa till olika underlag oavsett den vetenskapliga graden i underlagen. Domstolarna måste förhålla sig sakligt och kritiskt till allt som anförs från olika parter i en tvist, också när det gäller vårdnad, boende och umgänge och förstås basera sina bedömningar på fakta och omständigheter som kan beläggas objektivt, och de måste hela tiden utgå från vad som är bäst för barnet. Jag är övertygad om att domstolarna är väl skickade att göra det. Jag är också övertygad om att när vi får den nya lagstiftningen på plats, baserad på betänkandet Tryggare hem för barn kommer förutsättningarna att skydda barn från att fara illa att bli ännu bättre än i dag.

Fru talman! Runar Filper har frågat mig vad jag avser att göra för att barn inte felaktigt ska skiljas från den ena föräldern vid vårdnadstvister efter att en förälder har utövat otillbörliga påtryckningar på och manipulation av barnet.

Jag har under året besvarat liknande riksdagsfrågor från Runar Filper. Som jag sagt då är det en självklarhet för mig och denna regering att barn ska skyddas från alla former av våld och andra kränkningar. Det är inte ovanligt att uppgifter om våld och påståenden om att barn otillbörligen har påverkats förekommer i en och samma vårdnadstvist. I den praktiska tillämpningen kan det därför vara svårt att behandla frågorna helt separat. Oavsett är det barnets bästa som är avgörande vid alla beslut om vårdnad, boende och umgänge.

Tvister om vårdnad, boende och umgänge är svåra för alla inblandade och särskilt för barnen. I det sammanhanget är det oerhört viktigt att barnets åsikter och upplevelser verkligen kommer fram och beaktas. Att ett barn har rätt att framföra sina åsikter innebär inte att barnet ska tvingas att välja mellan sina föräldrar.

För regeringen är det högt prioriterat att synliggöra och stärka barnrättsperspektivet i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Det var därför som jag i juni bjöd in ett antal riksdagsledamöter och företrädare för myndigheter och intresseorganisationer till ett rundabordssamtal för att diskutera hur barns ställning kan stärkas ytterligare i dessa situationer. Vid det samtalet hölls flera intressanta diskussioner, och de synpunkter som lämnades kommer att utgöra ett viktigt underlag till det fortsatta arbetet med att stärka barns ställning i frågor om vårdnad, boende och umgänge.

På familjerättens område pågår det även ett intensivt arbete i Regeringskansliet med att ta fram förslag på åtgärder som stärker barns rätt till en trygg uppväxt, fri från våld, med avstamp i betänkandet Tryggare hem för barn. En proposition planeras till september i år.

Fru talman! Ardalan Shekarabi lyfter de 100 000-130 000 personer med rötter i Iran som finns i vårt land, många av dem i ledande befattningar runt om i vårt samhälle - flera av dem också i roller som är säkerhetsklassade, vilket förutsätter en säkerhetsprövning.

Dessa människor ska känna sig helt och hållet förvissade om att den grundläggande principen i vårt land - även framåt och med beaktande av ett säkerhetsläge som är allvarligare och mer komplicerat, där många av målkonflikterna ställs på sin spets och där behovet av marginaler möjligtvis blir större - är att deras dubbla medborgarskap och det faktum att de själva är födda i eller har föräldrar som har fötts i Iran inte utgör en omständighet som gör att de automatiskt ska sorteras bort från några tjänster där det sker säkerhetsprövning.

Därför är signalen till de verksamhetsutövare som ägnar sig åt säkerhetsprövningar just denna: Det är inte lagligt att sortera bort folk baserat på medborgarskap. Hela poängen med säkerhetsprövningar är i stället att man ska leta efter sårbarheter. Då är det också viktigt att säga att dubbla medborgarskap kan vara en sårbarhet men att det är en i en lång rad andra sårbarheter som över huvud taget inte har med medborgarskap och bakgrund i ett annat land att göra.

Det vi vill åstadkomma är alltså säkerhetsprövningar som är robusta, så att vi tar in de realiteter vi lever med i ett allvarligare säkerhetsläge där länder som Ryssland, Kina och Iran är väldigt offensiva i sina sätt att främja sina intressen i vårt land. Samtidigt tycker jag att utredningen i sig tvärtom är en signal om att detta måste ske på ett rättssäkert sätt som inte innebär diskriminering utan bygger på att lika fall ska behandlas lika och att bedömningarna ska vara just individuella.

Det finns stora samhälleliga värden som riskerar att gå förlorade om vi inte lyckas med den här operationen; det håller jag med om. Däremot är jag väldigt förvissad om att vi kommer att klara av det - gärna i brett samarbete med varandra.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Ja, låt oss verkligen samarbeta och diskutera lösningar, Ardalan Shekarabi! Vi kan väl ägna oss åt idéutveckling där vi står, som det heter.

Då skulle jag ändå säga - eftersom det här också är ett sätt att sända signaler till medborgarna - att det först och främst inte är så att personer som har sin bakgrund i Iran är uteslutna från stora delar av den svenska arbetsmarknaden. Det finns inga regler som exkluderar iranier, eller för den delen andra personer med dubbla medborgarskap, ens från säkerhetsklassade tjänster. Jag tycker att det är jätteviktigt att säga. Det är alltså inte på det sättet.

Det är inte bara i Storbritannien, USA och andra länder som personer med iransk bakgrund har nått ledande positioner i vårt samhälle. Ardalan Shekarabi nämnde exempelvis två statsråd i den sittande regeringen som har sin bakgrund i Iran, och Ardalan Shekarabi är själv ett sådant exempel. Jag ser också flera här i kammaren som har en bakgrund som så att säga manifesterar motsatsen. Det är alltså inte så att det för två år sedan hände någonting magiskt som har gjort att vi i dag har en helt annan ordning.

Jag vågar ändå påstå - eller i alla fall hoppas på - att det vi har sett Dagens Nyheter rapportera om trots allt är undantag som bekräftar regeln, för alla arbetsgivare som ägnar sig åt säkerhetsprövning här i landet ska veta att det inte är tillåtet att automatiskt sortera bort folk baserat på medborgarskap eller andra faktorer, såsom etnisk bakgrund. Poängen med säkerhetsprövningar är i stället att göra en individuell bedömning av om det finns sårbarheter i det enskilda fallet.

Regelverken har uppenbarligen inte varit tillräckligt tydliga i den delen. Det kan ha varit till gagn för den som vill ta sig in och som faktiskt har sårbarheter, det vill säga att säkerhetsprövningen inte varit tillräckligt robust. Men det kan också ha haft motsatt effekt, det vill säga att personer som i grund och botten inte sitter på sårbarheter blir bortsorterade utifrån faktorer som de själva inte kan påverka. Det innebär alltså olikbehandling och diskriminering, vilket inte är tillåtet - inte heller på säkerhetsprövningarnas område.

När det gäller lösningarna måste jag säga att min utgångspunkt inte är att människor ska behöva säga upp sina utländska medborgarskap för att komma i fråga för tjänster i den svenska staten. Det är så att säga inte min förstahandsefterfrågan. Man kan, föreställer jag mig, ha en lång rad skäl till att vilja behålla ett utländskt medborgarskap och kombinera det med ett svenskt medborgarskap. Det har i alla fall inte slagit mig som den första vägen att komma åt det här problemet.

Ardalan Shekarabi har några gånger tidigare lyft frågan om det går att hitta något slags format, det vill säga ett formaliserat förfarande, där man så att säga avsäger sig - i alla fall i något slags praktisk bemärkelse - sitt medborgarskap. Jag känner inte att personer som har svensk-iransk bakgrund ska behöva utge någon lojalitetsförklaring mot Sverige som inte andra personer som kommer till Sverige behöver ge uttryck för. Även där måste det finnas en likabehandling.

Jag tycker att det är värt att diskutera detta vidare, men jag har en liten varning, nämligen att även den som avsäger sig ett medborgarskap kan ha en sårbarhet. Det är ju detta det handlar om: Har man exempelvis relationer i sitt ursprungliga hemland som gör att personer kan bli utsatta för trakasserier eller repressalier? Det är ju det som ligger bakom själva det formella som utgör den möjliga sårbarheten, och det kommer vi så att säga inte runt med bara formella beslut.

Jag är väldigt öppen för att diskutera frågorna framåt och hitta lösningar som gör att alla människor i det här landet både känner sig inkluderade och de facto är det. Sedan får vi se lite vad som är rätt väg framåt.

Fru talman! Tack, Ardalan Shekarabi, för att du lyfter upp de här frågorna i dag! Det har du gjort många gånger tidigare, och på goda grunder.

Jag vill gärna börja i änden med svensk-iranier i Sverige. Det är helt riktigt att det är en av de grupper med rötter i andra länder som verkligen har tagit sig in i vårt samhälle. Som sades tidigare har man en hög utbildningsnivå, stark förankring på arbetsmarknaden, stark närvaro i stora delar av samhällslivet och hög grad av delaktighet. På det sättet är man ett väldigt lyckat exempel på när integration fungerar väl i vårt samhälle.

Jag är också medveten om att inte alla stater accepterar att man säger upp sina medborgarskap. Det blir såklart särskilt problematiskt för den som har sina rötter i Iran, eftersom Iran är ett av de länder som vi vet utgör ett konkret hot mot vår inre säkerhet. Vi brukar ofta nämna Ryssland, Kina och Iran. Det är ingen tillfällighet. Och då uppstår en problematik.

När vi klev in i Regeringskansliet i oktober 2022 låg denna hemställan från Säkerhetspolisen där. Den hade riktats till den tidigare regeringen. Frågan blev: Vad ska vi göra med den? Det var uppenbart att Säkerhetspolisen pekade på en realitet som inte är isolerad till personer med bakgrund i Iran, utan det finns allmänt sett ett ökat hot mot vår inre säkerhet.

Det finns ett ökat tryck mot tjänster som är säkerhetsklassade och där det ska ske säkerhetsprövningar, och de här säkerhetsprövningarna är av väldigt varierad kvalitet. De bedöms i alla fall inte lika. Exempelvis kan de frågor som vi nu talar om, när det gäller medborgarskap, sannolikt hanteras på olika sätt av olika verksamhetsutövare. Det vill säga att det finns ett starkt intresse också av rättssäkerhetsskäl för den enskilde att ta ett grepp om frågorna.

Däremot var det uppenbart att regeringen inte bara enkelt kunde diska av hemställan, utan det krävdes en bredare utredning, bland annat på grund av frågorna i sig. Men det finns också ett antal anknytande frågor som man behöver ta sig an, till exempel om den här typen av beslut ska kunna överklagas, hur man ska göra som statlig arbetsgivare, vilken möjlighet man har att stänga av personer som utgör säkerhetshot och så vidare. Det skulle in i utredningen.

Den problematik som nu aktualiserats, exempelvis genom Dagens Nyheters granskning, är att arbetsgivare tycks ha tagit själva utredningen till intäkt för att man nu ska exkludera svensk-iranier från säkerhetsprövningar. Vi talar inte ens om den säkerhetsklassade tjänsten utan om att över huvud taget vara med och konkurrera och bli säkerhetsprövad för en aktuell tjänst.

Det är inte syftet med utredningen. Det är inte den signal som har skickats. Tvärtom har den signal som skickats varit entydig: Vi vill ha rättssäkra förfaranden där lika fall behandlas lika. Medborgarskap kan vara en sårbarhet som ska övervägas närmare, men det i sig ska inte automatiskt leda till att man inte ska kunna komma i fråga för olika tjänster. Det är själva syftet med utredningen.

För att understryka vikten av att hamna rätt i balansgångarna har vi på Ardalan Shekarabis efterfrågan - det ger jag gärna Ardalan Shekarabi - kvitterat med en parlamentarisk referensgrupp, för att verkligen betona att det ska bli rätt i alla tänkbara avseenden.

Jag ser det som att utredningen har alla möjligheter att adressera de frågor som vi diskuterar här i dag, och den behöver inga särskilda, nya direktiv för det. Jag hoppas och tror att detta ska kunna landa på ett bra sätt i sak. Sedan ska vi se till att signalerna också går fram där ute.

Fru talman! Ardalan Shekarabi har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att stoppa exkluderingen av svenska medborgare med ursprung i Iran i samband med säkerhetsprövningar samt om regeringen avser att ge utredningen om en förbättrad process för säkerhetsprövningar uppdraget att utreda frågan om hur en sådan exkludering ska motverkas. Jag uppfattar också att denna interpellation har ställts i ljuset av en granskning som har gjorts i Dagens Nyheter där ett antal konkreta fall som aktualiserar dessa problem har lyfts fram.

Låt mig börja med att konstatera att skyddet av Sverige är en av statens kärnuppgifter. I det allvarliga säkerhetsläge som råder är ett väl fungerande säkerhetsskyddsarbete helt centralt. Att säkerhetspröva personer som ska arbeta eller delta i säkerhetskänslig verksamhet är en viktig del av detta. Det är helt naturligt att utländskt medborgarskap och annan anknytning till andra länder är faktorer att bedöma inom ramen för en sådan prövning, eftersom de kan utgöra sårbarheter som främmande makt kan utnyttja. Den enskilde, eller dennes anhöriga, kan befinna sig i ett utsatt läge i förhållande till främmande makt.

Samtidigt måste lagstiftningen om säkerhetsprövningar vara utformad så att enskildas integritet tryggas. En säkerhetsprövning ska alltid innebära en allsidig bedömning och bestå av ett brett beslutsunderlag. Syftet med en säkerhetsprövning är att verksamhetsutövaren ska ha en så god personkännedom som möjligt. Det är verksamhetsutövaren som ansvarar för säkerhetsprövningarna och de bedömningar som görs där. Det får däremot aldrig vara tal om någon automatisk bortsortering av sökande baserat på medborgarskap.

Frågor om säkerhetsprövning är viktiga och kräver noggranna överväganden. Det är just därför som regeringen har tillsatt en utredning som ska överväga vilka uppgifter som ska ingå i underlaget vid sådana säkerhetsprövningar (Dir. 2023:91). Av direktiven till denna utredning som tillsattes förra året framgår att frågor om medborgarskap och regler som kan påverka den inbördes relationen mellan enskilda kräver en grundlig genomlysning. Utöver frågan om vad som ska ingå i underlaget vid en säkerhetsprövning ska utredaren även bedöma om det bör finnas en möjlighet att överklaga ett säkerhetsprövningsbeslut. Med hänsyn till frågornas vikt har regeringen också knutit en parlamentarisk referensgrupp till utredningen.

Den pågående utredningen kan redan överväga de frågor som Ardalan Shekarabi lyfter. Jag vill inte föregripa utredningens arbete annat än genom att framhålla att själva syftet med utredningen är att stärka regleringen på personalsäkerhetsområdet, ge verksamhetsutövare tydliga förutsättningar för sitt säkerhetsskyddsarbete och att öka rättssäkerheten och förutsebarheten för enskilda och för verksamhetsutövare.

Fru talman! Jag tackar än en gång Laila Naraghi för möjligheten att lyfta dessa frågor tillsammans i dag.

Jag vill verkligen ta fasta på den ambition som Laila Naraghi ger uttryck för och som jag verkligen delar - betydelsen av att vi mobiliserar på alla fronter för att komma åt det stora samhällsproblem som utgörs av män som slår kvinnor, och även annat våld i nära relationer.

Jag vill också bejaka vikten av att ha bredd i perspektivet när man tar sig an den här frågan. Jag tror för egen del att det straffrättsliga är väldigt betydelsefullt. Det är viktigt att vi inte begränsar oss till bara de kriminella gängen och nätverken utan att vi även ser att dagens straff när det gäller övergrepp på det här området inte speglar brottens allvar.

Det är en utomordentligt destruktiv ordning att Kriminalvården inte får överväga återfallsrisken som en omständighet när de ska avgöra om någon ska bli villkorligt frigiven eller inte. Det kan vara en utomordentligt farlig sak för kvinnor som har blivit utsatta för våld av en man som kommer ut i förtid. Det straffrättsliga är superviktigt.

Vi har talat om kontaktförbuden, och jag är säker på att vi kommer att kunna bygga gemensamma breda majoriteter kring detta när vi återkommer till riksdagen med de lagförslagen. Det ser jag fram emot. Jag är också väldigt glad över det vi gör på det civilrättsliga området.

När det gäller det hyresrättsliga har Laila Naraghi frågat om en tidpunkt för bodelningsfrågorna. Vi har sagt att det ska ske under året, och det står fast. Jag tänker att det är "show, don't tell", så ni får veta det när den kommer. Också andra frågor som rör vårdnad, umgänge, boende och som är relaterade till barn är i praktiken väldigt betydelsefulla frågor för kvinnor som har blivit utsatta för våld.

Låt oss bejaka den gemensamma ambitionen och glädjas åt allt vi gör gemensamt, se på nya frågeställningar och hålla bredden uppe när det gäller reformerna - från straffen till bostaden.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Nej, jag är inte - i alla fall inte helt och hållet - beroende av tillsägelser från Socialdemokraterna när det gäller politiska initiativ. Jag kanske heller inte har ett fullt lika påträngande behov av att ta åt mig äran av allt som jag vidtar, utan jag betonar gärna det goda samspel som finns mellan oss och andra partier här i riksdagen för att komma framåt i dessa frågor och tar fasta på det. Jag delar gärna på både glädjen, ansvaret och stoltheten över det som åstadkoms.

Jag kan konstatera att det fanns bra saker där vi kunde ta vid när vi klev in i Regeringskansliet. En av dessa saker var den utredning som handlade om det hyresrättsliga skyddet. Det fanns luckor i den. Till exempel fanns det ett medvetet val att inte utsträcka ansvaret för den brottslighet som begås i lägenhet och i närområdet till att också omfatta barn som man har ett ansvar för. Detta tilläggsdirektiv tryckte vi in, och det tror jag var viktigt.

Vi tog fasta på det som fanns, och jag har med stor glädje och i samspel med en bred majoritet i riksdagen kunnat lägga det på riksdagens bord. Nu träder dessa viktiga regler och det hyresrättsliga skyddet i kraft.

När det gäller reformen för bodelningar borde en utredning ha tillsatts för länge sedan. Glädjande nog får vi nu till denna utredning. Den kommer att vara viktig eftersom vi vet eller i alla fall på goda grunder kan anta att bodelning används som ett påtryckningsmedel mot den svagare ekonomiska parten, oftast kvinnan, i destruktiva relationer. Det är ett tillstånd som vi inte kan acceptera. Där finns också, som en del av bodelningarna, flera av de frågor som vi nu talar om, såsom tillgången till det som har varit en gemensam bostad, en bostadsrätt eller, för den delen, ett radhus eller en villa.

När det gäller bostadsrätter håller jag med Laila Naraghi om att det finns likheter mellan det hyresrättsliga skyddet och skyddet för bostadsrätter. Jag är fullt medveten om att det är två olika bostadsformer.

Laila Naraghi nämnde reglerna om förverkande och att de regelverk som gäller för bostadsrätter liknar regelverken för hyresrätter. Sedan finns det väsentliga skillnader som man också måste ta med i beräkningen när det gäller äganderättsfrågor, belåningsfrågor, tvångsförsäljningsfrågor kopplade till Kronofogdemyndigheten och så vidare. Det är inte ett argument för att inte se närmare på frågorna, men det är ändå omständigheter som ska vara med eftersom det gör att frågan skiljer sig från det hyresrättsliga, kanske också vad gäller enkelheten att hitta lösningar.

Med detta sagt är jag beredd att fortsätta att diskutera dessa frågor. Precis som Laila Naraghi har jag som utgångspunkt att vi ska göra allt vi kan för att värna våldsutsatta kvinnor och för den delen också andra personer som är våldsutsatta i nära relationer. Bostaden är en helt central fråga i den ekvationen.

Jag är glad för att vi har genomfört hyresrättsliga förändringar och att vi är på gång när det gäller bodelningar. Vi ska givetvis fortsätta diskussionen också när det gäller andra boendeformer, framför allt bostadsrätter, där det finns likheter med det hyresrättsliga. Jag är fullt medveten om skillnaderna.

Fru talman! Jag tackar Laila Naraghi för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Det råder ingen som helst tvekan om att mäns våld mot kvinnor är ett av samhällets allra största och dessvärre också pågående misslyckanden. Lagstiftningen och de preventiva insatserna för att motverka denna typ av våld och övergrepp har varit alldeles för svaga. Därför är det för mig glädjande och viktigt att få vara en del av ett sammanhang där vi på bredden flyttar fram positionerna på detta område.

Nu diskuterar vi de hyresrättsliga förutsättningarna att vräka den man som utövar våld och skriva över kontraktet på den våldsutsatta kvinnan. Låt mig sätta in detta i ett sammanhang av andra åtgärder som handlar om att skydda hemmet. Exempelvis ser vi framför oss en stor reform av kontaktförbudslagstiftningen, som i grund och botten är ägnad att skydda hemmet som en trygg plats. Men nu handlar det inte om att skydda bara hemmet utan att utvidga lagstiftningen till att gälla också större geografiska områden. Poängen är att en kvinna som har varit våldsutsatt ska kunna leva ett fritt och vanligt liv, och därför måste regelverken omfatta inte bara hemmet utan också exempelvis arbetsplatsen eller andra delar av orten där man bor och rör sig, kanske hela kommunen.

Allt detta ska ses som ett sammanhang. Mitt hem är min borg, och här ska jag vara som mest trygg. I grund och botten handlar det om att utforma en lagstiftning som gör att den våldsutsatta kvinnans frihet och trygghet värnas och att den våldsutövande mannens rörelsefrihet begränsas. Det är viktigt att säga.

Det betyder också att när vi närmar oss andra boendeformer är det inte ett uttryck för en relativisering av problemets betydelse utan en insikt om att vi kommer in på helt andra regelverk. Det hyresrättsliga är på det sättet ganska enkelt. Det handlar om vilka krav som kan ställas på och vilka möjligheter som kan ges till en hyresvärd när det gäller att disponera bostaden kontra vad som står i hyreskontraktet.

När det gäller bostadsrätter eller för den delen radhus eller villor som ägs gemensamt kommer andra regelverk in. Det handlar om att man äger bostaden eller, i bostadsrättsföreningens fall, om att man äger en andel i föreningen. Det gör att i en bodelning är till exempel inte en hyresrätt med, men det är däremot ett boende som utgör en tillgång. Det är därför regler om bodelning och annat kommer in.

I detta sammanhang vill jag lyfta upp ett initiativ som vi har tagit i en fråga som har ältats i decennier och som gäller bodelningar, hur dessa kan effektiviseras och hur den typen av frågor ska hanteras. Till att börja med ska bodelning inte användas som ett verktyg för den ekonomiskt starkare parten att trycka till den ekonomiskt svagare, som ofta är kvinnan och dessvärre i många fall också en våldsutsatt kvinna.

Jag tycker att utredningen om detta är en bra start, för den ger sig rakt in i de regelverk som omfattar exempelvis ägande av bostad eller ägande med en andel i en bostadsrättsförening, vilket är något annat än det hyresrättsliga.

Jag tycker att vi nu tar viktiga steg för att bredda frågeställningen, men vi gör det med full insikt om att olika slags boenden innebär olika slags regelverk och därmed också olika möjligheter att komma åt den viktiga fråga som Laila Naraghi lyfter upp.

Fru talman! Laila Naraghi har frågat infrastruktur- och bostadsministern vilka åtgärder han avser att vidta inom sina ansvarsområden för att en person som har varit utsatt för brott i en nära relation och som med hänsyn till svårigheterna att ordna en ny bostad kan ha ett extra starkt behov av att vid en separation få behålla det boende som varit parets gemensamma ska kunna göra det oavsett boendeform. Interpellationen har överlämnats till mig.

Regeringen arbetar på bred front mot våld och kränkningar i nära relationer, i synnerhet när det gäller mäns våld mot kvinnor. Den 1 juli 2024 träder de lagändringar som Laila Naraghi lyfter i sin fråga i kraft. Genom dessa stärks det hyresrättsliga skyddet för våldsutsatta personer så att den som utövar våld mot en närstående ska kunna bli av med sin lägenhet samtidigt som den våldsutsatta personen får bättre möjligheter att ta över hyreskontraktet och bo kvar. Det är förövarna som ska behöva flytta, inte brottsoffren.

Det är givetvis viktigt att även våldsutsatta som inte bor i hyresrätt ska ha rätt till en trygg bostad. När det gäller frågan om vilka åtgärder som behövs beträffande andra boendeformer måste det dock beaktas att det finns stora skillnader i regelverken. Lagändringarna på det hyresrättsliga området handlar om vilka förutsättningar som ska gälla för att en hyresvärd ska behöva godta någon som vill överta ett hyreskontrakt som hyresgäst. Den som utsatts för brott får nu bättre möjligheter till det. Den specifika problematik som dessa lagändringar tar sikte på har ingen motsvarighet i reglerna för bostadsrätter eller ägda boenden. För att någon ska kunna ta över exempelvis en bostadsrätt eller en villa aktualiseras en rad frågor av ekonomisk karaktär som måste hanteras.

Vid en separation finns regler om bodelning i äktenskapsbalken och sambolagen (2003:376). Det är angeläget att ordningen för bodelningar fungerar väl. Utdragna bodelningsprocesser medför att det tar längre tid tills egendomen, exempelvis en gemensam bostad, fördelas. Även om det finns möjligheter för en domstol att bestämma vem som ska ha rätt att bo kvar i en gemensam bostad under en begränsad tid kan utdragna processer medföra problem.

Under 2024 avser regeringen att tillsätta en utredning som ska se över reglerna om bodelning i syfte att säkerställa en välfungerande, effektiv och rättssäker ordning. Regelverket ska inte kunna utnyttjas av en våldsutövande partner i syfte att förhala bodelningsprocessen och därmed avhålla någon från att lämna en relation.

Regeringen vidtar också en rad andra åtgärder på området. Bland dessa kan nämnas finansiering av statsbidrag i syfte att långsiktigt stärka och utveckla kommunernas arbete när de erbjuder våldsutsatta hjälp med att ordna stadigvarande boende.

Vidare har Jämställdhetsmyndigheten fått i uppdrag att analysera bostadsmarknaden från ett jämställdhetsperspektiv. Det inkluderar uppföljning och analys av fördelningen mellan kvinnor och män vad gäller ägande och värdet på fastigheter och att lämna förslag på informationsinsatser för minskad ekonomisk ojämställdhet. Uppdraget ska slutrapporteras senast den 31 maj 2025.

Regeringen har nyligen också beslutat om ett nytt åtgärdsprogram för att säkerställa ett samordnat, långsiktigt och effektivt arbete för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Programmet ska gälla 2024-2026.

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem som vi aldrig kan acceptera. Ytterst handlar det om att alla som lever i vårt land ska ha samma rätt till frihet och trygghet.

Fru talman! Jag börjar med att tacka för möjligheten att ha denna debatt i dag.

Det är förstås, som har framkommit under dagens debatt, viktigt att alla som deltar i det politiska samtalet som företrädare för politiska partier bidrar till saklighet och tydlighet både vad gäller budskap och vad gäller avsändare. Detta gäller särskilt i tider då olika aktörer på olika sätt söker öka motsättningarna i vårt samhälle och urholka förtroendet för våra demokratiska institutioner.

Regeringen vidtar en rad åtgärder för att möta de hot som finns mot vår demokrati. Jag har redogjort för dem under debattens gång. En ny strategi mot våldsbejakande extremism, förstärkt psykologiskt försvar och en satsning på att stärka allmänhetens medie- och informationskunnighet är några av dem. Därutöver välkomnar jag de diskussioner som förs mellan riksdagens partier om vilka spelregler som ska gälla framöver just vad gäller våra politiska partier.

Stort tack för i dag!

Den särskilda debatten var härmed avslutad.

Fru talman! Moderaterna som parti menar ganska precis det jag sa. Det här är rätt komplicerade frågor som rimligen bör hanteras just i ett parlamentariskt kommittésammanhang.

Om jag inte uttalar mig för Moderaterna som parti och knappt som företrädare för regeringen utan mer som Gunnar Strömmer har jag väldigt lätt att köpa intentionen till ett sådant initiativ.

För den som verkligen är seriöst intresserad av frågan om hur man ska skapa uthålliga spelregler kan jag säga att det finns många initierade personer som reagerade väldigt starkt och kraftfullt negativt på vårens avslöjanden men som samtidigt problematiserar i alla fall de praktiska konsekvenserna av lagstiftning. Det gäller exempelvis hur man ska autentisera, vad för slags kontrollordning detta leder till och annat som också kan ha sina demokratiska nedsidor.

Jag tror så här: Det är lätt att köpa intentionen. Hur man till äventyrs kan reglera detta är en rätt komplex fråga, och jag tycker därför att den hör hemma just i ett parlamentariskt sammanhang.

Fru talman! Insynskommittén är en parlamentarisk kommitté där alla partier i riksdagen finns med. Den har just att hantera ett antal frågor som handlar just om de politiska partierna som aktörer i vår demokrati och transparensfrågor av olika slag. Jag vet också att den här frågan har väckts inom ramen för den kommittén.

Om man tittar på hur de kommittédirektiv som regeringen har utformat lämnar de förstås ett utrymme för att, i synnerhet i ett parlamentariskt sammanhang, själv avgöra vilka närliggande frågor som bör tas upp eller lämpligen kan diskuteras där.

Jag vet att frågorna har lyfts i kommittén, och jag förstår att frågorna diskuteras och prövas där. Jag har inga närmare egna synpunkter på det, utan vi har kickat igång kommittén och i och med det också lämnat över detta till det parlamentariska sammanhanget och utredaren. Vi får helt enkelt se vad de kommer fram till i sin diskussion.

Fru talman! Det är mycket rimligt att vi fortsätter att diskutera de frågorna om vilka spelregler som gäller och hur de ska upprätthållas. Det finns parlamentariska format som är lämpliga för det.

Som jag sa inledningsvis finns det en demokratisk tradition i Sverige som har goda skäl för sig. Frågor som rör de politiska partierna som aktörer i vår demokrati är frågor som hanteras i riksdagen snarare än på Regeringskansliet.

Det är av demokratiska skäl. Det finns många historiska exempel på hur den exekutiva makten har riktat sin kraft mot olika aktörer i en demokrati, eller för den delen även i icke-demokratier, på ett sätt som är demokratiskadligt.

Om jag nu får tala för Moderaterna som ett parti i Sveriges riksdag vill Moderaterna delta i en sådan diskussion här i huset. Det är också här frågorna om lagstiftning ägs, eller för den delen annan slags självreglering.

Fru talman! Låt mig understryka att historiska referenser inte är ägnade att förminska allvaret i det som vi nu diskuterar och aktuella exempel. Däremot kan jag tycka att de historiska perspektiven ändå kan vara bra att ha med sig.

Det är inte ett nytt fenomen som vi diskuterar. Andra partier har också ertappats med fingrarna i syltburkarna tidigare, vilket möjligtvis skulle kunna tjäna till en viss ödmjukhet när man närmar sig de här frågorna.

Det finns pågående parlamentariska processer som handlar om vår demokrati, partiernas roll i demokratin, och vilka spelregler som ska gälla för de politiska partierna. Där finns alla åtta politiska partier i riksdagen med. Det tycker jag är ett utmärkt format för att fortsätta att diskutera de här viktiga frågorna.

Detta är en viktig aspekt. Det finns också många andra viktiga frågor som har en aktualitet när det gäller detta. Därför tycker jag att det är bra att vi har fått möjlighet att utbyta meningar i den här debatten i det ämnet.

Fru talman! Hur det ska åstadkommas att hitta sätt för att se till att anonyma konton hos politiska partier inte förekommer är vi verkligen beredda att diskutera.

Jag skulle för egen del ändå säga att man nog ska vara försiktig med att överväga lagstiftning på området. Det är av det enkla skälet att den typ av lagstiftning som riktar in sig på konkreta metoder när det gäller till exempel politisk opinionsbildning är demokratiskt vansklig.

Däremot välkomnar jag att det tas upp till diskussion i riksdagen i de här sammanhangen. Det finns alternativa vägar. Man kan tänka sig självreglering eller överenskommelser mellan partier om vilka spelregler som man vill ställa upp på. För den som till äventyrs inte vill ställa upp på det kommer det att komma med en kostnad i relation till medborgarna, till väljarna och annat.

Jag vill gärna inom ramen för riksdagen diskutera vidare hur man kan komma åt det stora problem som jag menar att det utgör med politiska partier som ägnar sig åt anonym opinionsbildning. Exakt hur det ska ske är någonting som vi får återkomma till.

Fru talman! Tack än en gång för att i dag få möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna.

Detta är egentligen en fråga som har två svar. Det första är att anonyma konton i politiska partier inte är någonting som väljarna vill se och inte någonting som vi som är aktiva i politiken vill se. Det ligger i vars och ens intresse att se till att det inte förekommer. Det är det ena. Det är det viktiga beskedet givet dagens ämne.

Man ska fundera noga på detta med anonymitet i vår demokrati. Anonymitet är också ett viktigt värde i vår demokrati. Det är det till exempel för dem som tar väldigt stora risker med att föra fram politiska budskap. Vi har valhemligheten. Vi har möjligheten att skriva insändare under pseudonym och allt annat.

Jag säger det bara för att jag tycker att de nyanserna ska finnas med när vi ska ta oss an frågan. Men det är inte argument ägnade att ursäkta förekomsten av anonyma konton som drivs av politiska partier.