Fru talman! Runar Filper har frågat mig vad jag avser att göra för att barn inte felaktigt ska skiljas från den ena föräldern vid vårdnadstvister efter att en förälder har utövat otillbörliga påtryckningar på och manipulation av barnet.

Jag har under året besvarat liknande riksdagsfrågor från Runar Filper. Som jag sagt då är det en självklarhet för mig och denna regering att barn ska skyddas från alla former av våld och andra kränkningar. Det är inte ovanligt att uppgifter om våld och påståenden om att barn otillbörligen har påverkats förekommer i en och samma vårdnadstvist. I den praktiska tillämpningen kan det därför vara svårt att behandla frågorna helt separat. Oavsett är det barnets bästa som är avgörande vid alla beslut om vårdnad, boende och umgänge.

Tvister om vårdnad, boende och umgänge är svåra för alla inblandade och särskilt för barnen. I det sammanhanget är det oerhört viktigt att barnets åsikter och upplevelser verkligen kommer fram och beaktas. Att ett barn har rätt att framföra sina åsikter innebär inte att barnet ska tvingas att välja mellan sina föräldrar.

För regeringen är det högt prioriterat att synliggöra och stärka barnrättsperspektivet i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Det var därför som jag i juni bjöd in ett antal riksdagsledamöter och företrädare för myndigheter och intresseorganisationer till ett rundabordssamtal för att diskutera hur barns ställning kan stärkas ytterligare i dessa situationer. Vid det samtalet hölls flera intressanta diskussioner, och de synpunkter som lämnades kommer att utgöra ett viktigt underlag till det fortsatta arbetet med att stärka barns ställning i frågor om vårdnad, boende och umgänge.

På familjerättens område pågår det även ett intensivt arbete i Regeringskansliet med att ta fram förslag på åtgärder som stärker barns rätt till en trygg uppväxt, fri från våld, med avstamp i betänkandet Tryggare hem för barn. En proposition planeras till september i år.

Fru talman! Flera av Sveriges främsta experter skrev nyligen i Psykologtidningen under rubriken "Föräldraalienation är pseudovetenskap". Bland undertecknarna fanns Maria Eriksson, Ole Hultmann och många fler. De beskriver hur och varför denna så kallade teori har kritiserats för att urholka barns rätt till delaktighet och skydd samt förminska betydelsen av barns egna utsagor. Artikelförfattarna slår hål på argumenten att detta skulle röra sig om vetenskap. Det gör det inte. Det är med experternas egna ord pseudovetenskap.

Fru talman! Jag vet att justitieministern har träffat Sanam Gharaee, mamma till Tintin som mördades under tvångsumgänge. Hon har tillsammans med flera andra experter nyligen larmat om att personer som är misstänkta för brott mot barn använder pseudovetenskapen om föräldraalienation som bevis för att få domstolen att lämna barns berättelse utan avseende. De skrev nyligen i GP om hur familjerättsliga tvister blir en arena för eftervåld där den våldsutsatta utmålas som tvivelaktig och den som påverkar barnet negativt. De skrev att domstolar, familjerätter och andra myndigheter ofta bortser från barns uttryckliga vilja mot bakgrund av teorin om föräldraalienation.

Fru talman! Förra veckan nåddes jag av allvarliga uppgifter från Uppsala Kvinnojour. Man beskrev hur våldsutsatta barn och föräldrar, ofta mammor, i domstolar tvingas försvara sig mot de våldsamma männens påståenden att barnen är rädda för sina pappor - inte på grund av pappans våld utan för att mamman tillämpar det som kallas föräldraalienation, en pseudovetenskap. Till domstolarna kallas "sakkunniga" som utger sig för att vara experter på just föräldraalienation. Det är som att kallas sakkunnig om att jorden är platt, också det pseudovetenskap. Dessa "sakkunniga" redogör i svensk domstol för hur föräldraalienation är en psykisk diagnos som behandlas med exponering. Men, fru talman, enligt Socialstyrelsen, som är ansvarig svensk myndighet i fråga om säkerhet kring diagnoser och behandling, finns ingen psykisk diagnos som kallas föräldraalienation. Ändå tillämpar svensk domstol, som sorterar under justitieministern och Justitiedepartementet, just föräldraalienation i resonemangen som domsluten vilar på.

Detta är kanske det yttersta exemplet på Regeringskansliets och svenska myndigheters stuprörstänk och det svek det innebär för våldsutsatta. Enligt uppgifter dömer alltså svenska domstolar våldsutsatta barn till umgänge, vårdnad och boende hos våldsamma föräldrar baserat på just föräldraalienation, trots att Socialstyrelsen säger att det inte är någon diagnos och trots att expertisen säger att det är en pseudovetenskap och beskriver på vilket sätt det är skadligt för barnen. Det är häpnadsväckande att detta får fortgå inom Regeringskansliets och riksdagens ansvars- och tillsynsområde.

Fru talman! FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor och flickor rekommenderade förra året alla stater att förbjuda användningen av föräldraalienation och till det relaterade pseudobegrepp i familjerätt och användningen av så kallade experter i detta. Flera länder har redan i lag gjort detta för att kunna skydda barn från våld. Lagarna har ofta tillkommit efter att barn mördats under tvångsumgänge som våldsamma män drivit igenom med hjälp av denna teori. Jag har från engagerade svenska advokater och psykologer fått information om att förbud införts i Spanien, Kroatien, Skottland och flera amerikanska delstater, bland andra Colorado, Kalifornien, Utah, Tennessee, Maryland och Pennsylvania. I Kanada, Irland och England pågår arbete med förbud. Det är angeläget att vi gör något liknande här i Sverige för att skydda barnen här från att utsättas för domar som vilar på pseudovetenskap.

Jag frågar därför: Hur avser ministern att agera för att skydda utsatta barn mot denna pseudovetenskap?

Herr talman! Socialtjänstens utredningar är en viktig grund för domstolen i familjerättsfall. Den i sammanhanget kände familjerättsadvokaten Bertil Begander menar dock att de långt ifrån alltid är nog objektiva. Han har över 30 års erfarenhet av vårdnadsfall i hela landet och har skrivit den populära boken Sveket i ämnet. Han säger att den typiska vårdnadstvisten inte handlar om en förälder som slår den andra föräldern eller som super under helgen när den har umgänge med barnen. Det är i stället familjesituationer där den ena föräldern utsätts för den andra förälderns lögner och manipulationer i syfte att skära av föräldern från ett älskat barn. Detta är den typiska vårdnadstvisten.

Herr talman! Sådana fall finns i tusentals. Det är oftast den utsatta föräldern som tar fallet till domstol. Det blir den yttersta lagliga möjligheten att återknyta kontakten med barnet. Manipuleringen av barnet kan ha hållit på en lång tid. Barnet har då av lojalitetsskäl blivit tveksam till föräldern och lärt sig att pappa är farlig, dum och elak och att pappa inte bryr sig om en. Dessa barn bär på rädslor som en förälder orsakar med en bild av den andra föräldern som barnen inte själva har upplevt men lärt sig att tro på. Barnen blir en bricka i föräldrarnas konflikt.

Tingsrätten ger socialtjänstens familjerättsavdelning i uppdrag att utreda och bedöma familjens situation i fråga om vårdnad, boende och umgänge. Men har föräldern lyckats få lögnerna att slå rot också hos socialförvaltningen, var finns då sakligheten? Den lämnar förslag till beslut till domstolen som inte sällan mer eller mindre grundar sig på den manipulerande förälderns lögner och utredarens egna antaganden. Domstolen utgår ju från att familjerättsutredningen är sakligt och objektivt utförd, och en domare utgår från att en myndighetsperson är saklig och objektiv. Vårdnadsutredningar väger tyngst vid domstolars bedömning, men många familjerättsjuristers erfarenhet är att socialtjänsten oftast tar mammans ord för självklara. Detta drabbar som sagt också pappor. Många familjerättsjurister vill se att umgängessabotage kriminaliseras, så som i vissa delstater i USA.

Intresset för psykisk misshandel av barn är för svagt i samhället. Man stirrar sig blind på det fysiska våldet, men man måste även titta på det psykiska våldet.

Det är nu straffbart att låta barn bevittna våld mellan föräldrar, vilket är en framgång i lagen. Nästa steg måste vara att även psykisk misshandel, manipulering av barn, kriminaliseras. Det infördes 2019 i Danmark.

Självklart ska man fortsätta att arbeta mot mäns våld mot kvinnor - det är jätteviktigt - men man får inte glömma de barn som utsätts för manipulering, så att de tror att den andra föräldern utan någon grund är farlig eller olämplig. Det är psykisk barnmisshandel och bör kriminaliseras även i Sverige.

Herr talman! Jag tar alla rapporter om att barn far illa eller misshandlas, antingen det är i rättsprocesser eller i andra sammanhang, på väldigt stort allvar. Därför är min utgångspunkt att allt vi gör ska vara ägnat att ge domstolar och andra aktörer så goda förutsättningar som möjligt att göra adekvata riskbedömningar. Det är också därför vi i den nya lagstiftningen tydliggör, vilket inte var fullt så tydligt uttryckt i den utredning vi tog över, att just risken att barn utsätts för våld eller andra övergrepp ska få avgörande betydelse på ett tydligare sätt än i dag när man ska bestämma vilken förälder som ska få vårdnad, umgänge och boende med ett gemensamt barn.

Däremot är jag tveksam till att vi ska fatta politiska beslut om att förbjuda domstolar att ta upp något. Det känns, om jag får använda uttrycket, väldigt osvenskt. Nu är ju detta ingen straffrättslig process, men den fria bevisprövningen är ett fundament i vår rättsstat. Parterna måste få anföra argument och föra fram olika underlag till stöd för sina påståenden, och motparten måste argumentera emot dem och visa i vilken utsträckning underlaget är pseudovetenskap eller inte. Nu har jag i och för sig inte bekantat mig med den här påstådda forskningen, men domstolen måste förstås vara rustad för att ställa sådana frågor. Det kan vara en del - vi skriver ju det i betänkandet Tryggare hem för barn.

Även om politiken inte ska bestämma hur domare ska utbildas för vi ju resonemang om att Domstolsverket lämpligen skulle kunna ta initiativ till utbildningsinsatser när det gäller ännu bättre riskbedömningar i den här typen av tvister. Den här typen av frågor kan säkerligen ingå i en sådan diskussion.

Men att fatta politiska beslut om vilka argument som ska få anföras och vilka underlag som ska få läggas till grund för de påståendena i ett domstolssammanhang ställer jag mig milt sagt väldigt tveksam till.

Däremot tror jag att en kritisk vetenskaplig debatt med forskare på området och med aktiva ombud i domstolarna kan vara sådana forum där den här diskussionen lämpligen ska föras. Om det är så att underlagen inte håller är jag också säker på att det kommer att få genomslag också i de enskilda fallen.

Antingen jag lyssnar på Laila Naraghi eller på Runar Filper kommer jag tillbaka till att det avgörande här faktiskt inte är föräldrarnas rättigheter utan barnens rättigheter. På ett allmänmänskligt plan kan jag ha väldigt lätt att förstå vad det som förälder skulle innebära att få möjligheten att umgås med sina barn begränsad. Det är inte den upplevelsen eller erfarenheten som jag underkänner. Men rättsligt sett är den enda rimliga utgångspunkten att det inte ska vara föräldrarnas rätt i något avseende som ska vara i fokus för en prövning utan barnets rätt och barnets bästa i det konkreta enskilda fallet.

Som sagt: Vi tydliggör detta i den lagstiftning som vi avser att lägga på riksdagens bord i september. Det är risken för att barn far illa som i ännu högre grad än i dag ska vara helt avgörande för besluten.