Gunnar Strömmer

Fru talman! Det var inte mycket till ett chockerande erkännande från min sida. Det är bara att läsa innantill i propositionen. Vi säger att de ska vara ett ikraftträdande vid den tidpunkt regeringen bestämmer, och vi säger att vår bedömning är att det kan ske under andra halvan av nästa mandatperiod.

När jag frågade om ikraftträdandet för Socialdemokraternas reform var det förstås inte för att jag har missförstått att det är regeringen som lägger fram propositioner, utan det är för att ni under de senaste dagarna har antytt att ni skulle få något på plats väldigt snabbt. Det är därför jag frågade om ert ikraftträdande. Jag tror inte på det eftersom ni uppenbarligen ska börja om. Dessutom ska ni förhandla med partier som först vill göra förutsättningslösa utredningar om helheten.

Det kommer inte att bli något av reformerna. Om det skulle bli något av dem är den reform som ni tar strid för en reform som utelämnar många brottsoffer som vi tycker att det är angeläget att få med. Där finns inte de äldre som blir bedragna. Där finns inte barn och föräldrar, i relation till de gängkriminella som rekryterar barnen in i gängen. Där finns inte offren för sprängningarna och skjutningarna hos gängen. Där finns inte offren för butiksstölderna. Där finns inte offren för de internationella stöldligorna.

Det här är en porös plan – jag säger plan för att vara lite generös – som dessutom innehållsmässigt är närmast stötande. Vi har också hört att ni vill ägna er åt straffrätt med precision. Ja, det finns en hygglig precision. Med stor precision skär ni bort många brottsoffer som vi har tyckt att det är angeläget att få med i reformen.

Låt mig säga att frågan om mängdrabatten är central. Den är ett grundackord i den borgerliga rättspolitiken. Ulrika Liljeberg, kom igen nu! Det är därför vi brinner för frågan och har slagits för frågan i flera decennier. Men utöver att er reform är alldeles för smal när det gäller brottsoffren och mängdrabatten utelämnar den alla de andra väsentliga delarna, till exempel att den 80-åriga pedofilen i Örebro fick sänkt straff på grund av att han är gammal.

Det är tråkigt att vi inte har kunnat enas på slutet när alla har ansträngt sig under fyra år och markerat att de tycker att frågan är så viktig.

(Applåder)

Fru talman! Det skulle vara intressant att få ett ikraftträdandedatum för Teresa Carvalhos reformer. Är det oktober nästa år vi talar om? Eller är det i februari 2027? Vad är er plan för ikraftträdandedatumet?

Jag konstaterar att vi med gemensamma krafter har lyckats baxa igenom första delen av straffreformen i riksdagen, som folk säkert inte heller trodde på. Det handlar om skärpta straffskalor för 50 brott och dubbla straff för gängkriminella. I fråga om upprepade grova våldtäkter ska man kunna dömas till livstid.

Vi har även gjort mycket annat på det straffrättsliga området. Nu drar vi ut kursen framåt, och vi är en garant för att förslaget kommer att träda i kraft under nästa mandatperiod. Det som återstår är inte hela utredningsarbetet, hela lagstiftningsarbetet eller att komma överens i sitt eget lag. Det har nästan varit en fars när ni har laddat på retoriken varje dag. Man brukar ju säga att tomma tunnor skramlar mest, och det har skramlat otroligt mycket de senaste dagarna med svulstig valrörelseretorik.

När vi talar om farser har det farsartade snarare varit att försöka lyssna på alla fyra partier – jag säger tre, jag tänker att Centern till slut kommer tillbaka på ett lämpligt sätt. Vad är er plan, och vilket är ert ikraftträdandedatum?

Vi är nu vid den punkten att vi är igång med en rejäl planering i Kriminalvården. De är igång med planeringen för att klara den kapacitetsutbyggnad som krävs för att ta hand om det samlade utfallet av alla våra straffrättsliga reformer. Vi fyra partier här i kammaren säger att vi kommer att få detta på plats under nästa mandatperiod.

Vi behöver inte börja om med att förhandla vare sig med andra partier eller med oss själva. Vi vet vad vi vill åstadkomma, och vi har en plan för det. När ska Teresa Carvalhos reform träda i kraft?

Fru talman! Jag har haft den stora glädjen att sitta och lyssna på dagens debatt. Det är svårt, tycker jag, att frigöra sig från upplevelsen av att det stundom har varit närmast ett akademiskt seminarium om form, process, system och procedurregler. Jag har kommit på mig själv ganska många gånger med att undra var människorna är i allt det här.

Det råder ingen tvekan om att vi som regering och som lagstiftare har ett stort ansvar för att säkerställa att rättssystemet fungerar och att kriminalvården har rimliga förutsättningar för sitt uppdrag. Det går heller inte att frigöra sig, tycker jag, från den grundläggande, principiella moraliska förpliktelsen att det trots allt är medborgarna som är våra uppdragsgivare.

Jag tycker också att det närmast är stötande att höra att systemets brister i varje läge ska betalas av brottsoffren. Det är det som hela tiden blir konsekvensen. Jag är den första att säga att kriminalvårdens kapacitet är en central fråga. Det är därför vi på ett mycket ansvarsfullt sätt taktar vår reform så att den ska funka med kriminalvården.

Hela ansatsen är att man börjar med systemet och att enskilda människor och brottsoffer ska betala priset för det. Det är faktiskt en orimlig utgångspunkt. Ordet brottsoffer förekom faktiskt inte i Socialdemokraternas följdmotion – inte en enda gång – och faktiskt inte heller i det särskilda yttrandet.

Jag lyssnade väldigt noga på Teresa Carvalhos inledningsanförande, och brottsoffren nämndes faktiskt inte en enda gång i det anförandet heller. Jag hoppas att det är ett förbiseende. Det är möjligt att hon har fokuserat väldigt mycket på processfrågorna. Jag kan heller inte frigöra mig från tanken att det här ändå är lite symtomatiskt.

Från vår sida är hela ansatsen i reformen att skifta fokus från gärningsmannen och systemet till samhällsskyddet och brottsoffret. Det är därför som vi hela tiden pratar så otroligt mycket om brottsoffret och hela tiden har det som ett vägledande perspektiv när vi utformar våra reformer.

I februari 2022 dömdes den så kallade Nytorgsmannen till fem års fängelse. Han dömdes bland annat för 7 våldtäkter, 8 sexuella övergrepp, 6 sexuella ofredanden och 1 grov fridskränkning till fem års fängelse. Kort tid efter det att han släppts ut begick han nya brott. I september 2025 dömdes han för 1 våldtäkt, 3 fall av barnpornografibrott, 35 fall av sexuellt ofredande och 3 fall av sexuellt ofredande mot barn. För dessa brott fick han fyra års fängelse.

Jag recenserar förstår inte hur domstolarna dömer, men det här visar på ett grundläggande systemfel i vår straffrätt. Dagens ordning leder alltför ofta till att brottsoffer inte får upprättelse och till att farliga individer släpps ut med de risker som det innebär för andra människor – för nya brottsoffer. Jag tror att väldigt få medborgare uppfattar detta som rimliga och rättvisa straff för de oerhörda integritetskränkningar och kostnader som brottsoffer får utstå och bära.

Jag är genuint förvånad över att fyra av riksdagens åtta partier, Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, med ett sådant enastående engagemang mobiliserar för att rösta nej till regeringens proposition. Det är ett svek, menar jag, mot alla brottsoffer. Det är också en betydande fara för det omgivande samhället om vi nu ska ta samhällsskyddet på allvar.

De senaste fyra åren har Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna tillsammans arbetat systematiskt och i hög takt för att återupprätta tryggheten i Sverige. En central del, men verkligen inte den enda, handlar om straffen. Den bygger på grundtanken att farliga kriminella ska sitta inne så att alla andra vågar vara ute.

Utgångspunkten är också att straffsystemet i Sverige under alldeles för lång tid har tagit hänsyn till och utgått från gärningsmannen och inte varit anpassat till en verklighet där samhällsskyddet och brottsoffret står i centrum.

Om en person döms för flera brott samtidigt är det till exempel bara det allvarligaste brottet som räknas fullt ut. Resten blir det rabatt på i en brant fallande skala, dessutom med automatik.

Lagstiftningens utgångspunkt är att fängelse ska utdömas först i sista hand. Om det finns en lindrigare påföljd ska den väljas. När straff i enskilda brott ska bestämmas är utgångspunkten alltid att man ska börja i den nedre delen av straffskalan, med resultatet att den mellersta eller övre delen sällan används.

Ett straff kan också sättas ned på grund av att gärningsmannen blivit av med jobbet till följd av sitt brott, att gärningsmannen är gammal eller att gärningsmannen har tillfogat sig själv skada när han begått sitt brott.

Detta är saker som vi menar är uttryck för ett gärningsmannaperspektiv som både praktiskt och moraliskt sett är något som vi menar måste ändras.

Det var också bakgrunden till att regeringen sommaren 2023 beslutade att ge den dåvarande riksåklagaren och nuvarande rikspolischefen Petra Lundh i uppdrag att göra en samlad översyn av straffen och påföljderna, något som inte gjorts på över 30 år. Det är för övrigt ett grepp som historiskt verkligen har efterfrågats, bland annat av Lagrådet och många remissinstanser. Tiden av lappande och lagande måste vara förbi. Nu är det dags att ta ett systematiskt grepp om helheten, och det är det vi har gjort.

Ungefär två år senare tog jag emot resultatet: två volymer, nästan 2 000 sidor. Vi skickade ut det på remiss under fyra månader, och sedan har vi arbetat vidare med det i mycket högt tempo på Justitiedepartementet.

Den 1 augusti trädde det första paketet i kraft med ett femtiotal skärpta straffskalor, dubbla straff för gängkriminella och upp till livstids fängelse för bland annat upprepade grova våldtäkter.

Det andra paketet – för detta är en helhet som hänger ihop – är alltså det som vi diskuterar i dag. Det handlar om hur systemet ska fungera när det gäller hur straff och andra påföljder ska bestämmas.

Dessa förslag är kärnan i perspektivskiftet från gärningsman till brottsoffer och samhällsskydd. De principiella frågor vi nu diskuterar – mängdrabatten, billighetsskälen och hur hela straffskalan ska användas – är det som är skiftet, där vi ger mer vikt åt brottsoffer och mindre vikt åt andra hänsyn.

Det är därför vi föreslår att presumtionen mot fängelse – att utgångspunkten är att man om det går ska välja ett annat straff än fängelse – ska tas bort och ersättas med villkorligt fängelse. Vi föreslår att nya regler ska införas som innebär att hela straffskalan och inte bara den nedre delen ska användas. Vi föreslår att flera så kallade billighetsskäl tas bort – inte alla men delar. Inte minst föreslår vi att mängdrabatten som den ser ut i dag ska avskaffas.

Som flera varit inne på i dag är dagens system ett tabellverk med en automatik. Det är det som är rabattsystemet; det är därifrån metaforen och bilden kommer. På ett helt schematiskt och automatiskt sätt räknas det allvarligaste brottet fullt ut, det näst allvarligaste får en tredjedel, det tredje allvarligaste får en sjättedel och sedan blir det ofta ingenting.

Det här betyder att väldigt många brottsoffer aldrig får någon upprättelse. De brott som de utsätts för får ingen effekt på straffet, vilket i väldigt många fall betyder att de heller aldrig blir utredda.

Anledningen till att detta är så viktigt illustreras förstås bäst genom verkligheten, genom att vi hela tiden kommer tillbaka till vad detta får för konsekvenser för enskilda människor.

Det innebär alltså att 80-åringen som döms för barnpornografibrott inte får strafflindring för att han är gammal. Det är det vi vill uppnå. I dag får han strafflindring för att han är gammal. Det innebär att medhjälparen som för att hjälpa gängen förskingrar pengar i sitt arbete inte ska få någon strafflindring för att han blir av med jobbet på grund av sitt brott, vilket han alltså får i dag, eller att våldtäktsmannen får strafflindring för att han skadades när han begick brottet, vilket han alltså får i dag. Det är detta vi vill ändra på.

Mängdrabatten är superviktig, men det är också de andra delarna i reformen. Det hänger ihop.

Det innebär att en av de tilltalade som dömdes för flera brott i samband med sprängningarna i Norrköping under 2023 som utgångspunkt skulle ha fått nio års fängelse i stället för fem år.

Det innebär att männen som systematiskt rånade äldre kvinnor, 84–98 år gamla, i deras hem hade kunnat få upp till arton års fängelse i stället för nio år.

Det innebär att Nytorgsmannen, som jag nämnde inledningsvis, vid det första tillfället hade kunnat få dubbelt så långt straff och att de brott som han begick när han släpptes ut aldrig hade behövt hända. Därigenom hade väldigt många människor sluppit bli utsatta för brott.

Det är detta som är kärnan i det vi diskuterar i dag. Konsekvensen av att säga nej till detta är alltså nej till ökad upprättelse, nej till bättre samhällsskydd och nej till rättvisa straff.

Jag tycker ändå att det är slående att följa de fyra partier som är emot. Centerpartiet, för tusan! Ni har ju hamnat helt bort i tok här. Jag hör ju vad du säger, Ulrika Liljeberg. Innehållsmässigt är ju detta en väldigt klassisk borgerlig reform. Du ska sitta här med oss och inte hänga där borta hos de andra.

Det är inte bara karensavdraget det tjafsas om här. Det är väldigt svårt att komma överens i den här kvartetten. Här på slutet har det dock mobiliserats för att komma överens om ett nej – till det här! Det tycker jag faktiskt är både slående och ganska bedrövligt.

Ni är överens om nejet, men om vi går till följdmotionerna är det uppenbart att ni inte är överens om så väldigt mycket mer. Socialdemokraterna tycker inte att det är värt pengarna. Miljöpartiet håller med om det men vill dessutom börja om helt och hållet och göra en helt ny översyn av brottsbalken, läser man i följdmotionen. Centerpartiet gillar detta men vill ändå att vi ska följa upp alla tidigare reformer innan vi beslutar om nya – så står det i alla fall i följdmotionen. Vänsterpartiet tycker inte att generella straffskärpningar behövs. Jag lyssnade noga tidigare när man sa att vi nu ska börja om med en ny, förutsättningslös översyn av straffrätten. Det var vad som sades här tidigare från Vänsterpartiets sida i talarstolen.

Tydligare än så här kan det inte bli. Med en rödgrön regering kommer viktiga förslag som dem vi talar om i dag – att hela straffskalan ska användas, att pedofiler inte ska få lindrigare straff på grund av att de är gamla, att mängdrabatten ska bort – aldrig att bli av, varken under nästa mandatperiod eller någonsin.

I Socialdemokraternas nu lite i elfte timmen hopsnickrade ”smala” variant av mängdrabatten finns inte billighetsskälen med, som är så djupt stötande. Detta med hela straffskalan finns inte med, och inte villkorligt fängelse heller för den delen, något som faktiskt skulle lätta på trycket i systemet och hjälpa oss att sortera upp så att rätt personer sitter inne.

Det sägs att det skulle vara så osäkert vad som händer med vårt förslag. Well, vi har lagt en proposition på riksdagens bord som det ska röstas om i eftermiddag och har möjlighet att under nästa mandatperiod få detta på rull. Ni ska börja om från början med ett regeringsunderlag som inte är överens om något – apropå luftslott, bluffar och annat. Det var många metaforer om infrastruktur tidigare som var svåra att hänga med i, men de är alla väldigt träffande för er kant. Vi har ändå hållit ihop vår akt och är nu på väg.

Sammantaget kommer den här reformen att kunna träda i kraft under nästa mandatperiod om det blågula laget får chansen att fortsätta. Ett är dock väldigt säkert: Den kommer aldrig att bli av om de rödgröna skulle få chansen att återkomma till Rosenbad.

Till skillnad från vänstersidan kommer vi att prioritera finansiering av reformen. Vi kommer att genomföra den ansvarsfullt. Vi kommer att se till att driva upp tempot i processerna vad gäller Kriminalvårdens expansion. Vi kommer att skjuta till de medel som krävs för att det ska vara möjligt. Vi kommer att vara beredda att göra andra saker som krävs för att lätta på trycket, inklusive att hyra fler platser utomlands om det är det som krävs.

Vår bestämda uppfattning är att det handlar om prioriteringar och att vara beredd att göra det som krävs. Det första steget är rimligen att rösta ja till den proposition som ska göra detta möjligt.

Fru talman! När vi tog över regeringsmakten pekade alla kurvor åt fel håll. Nu ser vi att väldigt många och väldigt grundläggande kurvor inte bara börjar peka åt rätt håll utan också peka väldigt mycket åt rätt håll. Tänk bara att det dödliga våld som var så förlamande för vårt samhälle, med mer än en mördad människa i veckan, har fallit med nästan 80 procent på de här åren! Det är en enastående prestation av hela vårt samhälle. Dubbelt så många kriminella aktörer grips också utomlands.

Vi ser att även andra brott faller. Personrånen faller. Inbrottsstölderna faller.

Vi har under dessa fyra år visat att det spelar roll vad man gör. Det ligger en grundläggande hoppfullhet i det. Vi har visat att mycket av det som alla sa var omöjligt faktiskt till slut har kunnat genomföras. I dag finns chansen att ta nästa viktiga steg i detta genom att rösta för mer rättvisa straff, förbättrad upprättelse för brottsoffer och skydd för samhället. Det blågula laget säger ja, och det rödgröna laget säger nej. Det är också ett rätt betydelsefullt besked till medborgarna inför valet den 13 september.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jan Ericson och Marie-Louise Hänel Sandström (båda M) samt Paulina Brandberg och Martin Melin (båda L).

Fru talman! När det gäller den statliga ungdomsvården är det ett faktum att vi tog över ett havererat läge från vänstersidan i politiken. Den var underfinansierad. Den hade otillräckliga verktyg. Det tilläts mobiler. Man kunde inte ens skydda barnen mot andra barn genom avskiljning. Allt det där har vi nu rättat till.

Jag vill understryka att Sis med sina fantastiska och hårt arbetande medarbetare också är på en positiv resa – även om vi från moderat håll och, vågar jag påstå, hela den blågula sidan ser ett stort behov av ytterligare reformer av verksamheten framöver. De har en otroligt viktig uppgift i relation till alla andra barn i ett tidigare skede där vi kan förebygga och förhindra brottslighet.

Ett av skälen till att vi går över till Kriminalvården när det gäller barn som begått allvarliga brott är att vi tror att vi på ett bättre sätt kan skydda samhället mot brottslighet. Ett problem var ju den låga säkerheten på Sis och de risker den innebar för andra, inte minst andra barn. Ett annat skäl är att vi nu hos Kriminalvården kan erbjuda en mycket bättre rehabilitering avpassad just för gruppen med denna problematik och sedan bygga vård och behandling för alla andra barn med andra behov i den statliga ungdomsvården.

Det kommer att krävas mycket mer investering där. Det kommer att krävas förändrad lagstiftning. Jag tror att det kommer att krävas en annan huvudman och att man gör om det till ett annat slags myndighet.

Vi ska ha hög ambition när det gäller statlig ungdomsvård, men jag vågar påstå att den kommer att ha otroligt mycket bättre förutsättningar att klara sitt grunduppdrag när det gäller alla andra barn och deras behov när Kriminalvården nu kan hjälpa till att ta hand om de barn som har begått väldigt allvarliga brott.

I båda avseendena – där tror jag att den sociala sidan kan lära av Kriminalvården – ska det vara ett mycket större fokus på eftervård och kontrollerad utslussning. Detta ska inte bara erbjudas barn som begått allvarliga brott, inom ramen för Kriminalvårdens verksamhet, utan också byggas ut i den statliga ungdomsvården i relation till alla andra barn i behov av långsiktig relation med ungdomsvård.

Fru talman! Jag håller helt med om att vi i ett akut läge ska försöka basera våra politiska beslut, i brist på omfattande studier avseende egna förhållanden, på den praktiska erfarenhet som vi bygger upp genom att hantera problemen i vår samtid. Då är det bara en realitet att vi måste göra både och.

Nu pågår en stor reform av Sis, den statliga ungdomsvården, men jag vill återkomma till att den statliga ungdomsvården fick uppdraget att ta hand om denna grupp av barn vid millennieskiftet. Tidigare var det Kriminalvården som hade ansvar för barn som begick allvarliga brott. Sedan fick Sis ta över uppdraget. Då gällde det en ganska liten grupp, i relation till alla andra grupper av barn i behov av statlig ungdomsvård.

I takt med samhällsutvecklingen har det förändrats. Vi har gått från ungefär 50 barn som tidigare var dömda för allvarlig brottslighet och föremål för statlig ungdomsvård till över 300 barn. Det får enorma effekter för alla andra barn i behov av statlig ungdomsvård – barn som växer upp i hem med missbruk, som själva har missbruksproblem eller stora psykosociala problem och för vilka det då inte finns plats i den statliga ungdomsvården.

Det här handlar om att få en bättre arbetsfördelning baserat på vår erfarenhet. Kriminalvården tar nu ansvar för dem som har begått de allvarliga brotten, vilket kommer att ge mycket bättre förutsättningar för att rehabilitera den gruppen av barn. Samtidigt lättar vi på trycket på den statliga ungdomsvården och andra sociala insatser för att på allvar kunna rikta resurser mot det förebyggande arbetet och barn som är yngre och ännu inte har dragits in i allvarlig brottslighet.

Vi måste alltså även reformera Sis, och det gör vi också – gärna med eftervård och gärna under mer kontrollerade former.

När det gäller andra risker som rättsväsendet har pekat på – jag kanske kan komma tillbaka till det vid tillfälle – är de nu omhändertagna på ett väldigt omdömesgillt sätt.

Fru talman! Apropå empiri har vi rätt mycket empiri av den modell som Miljöpartiet gärna vill fortsätta att jobba med i den statliga ungdomsvården. Den visar trots allt att nio av tio i den här gruppen barn återfaller i allvarlig brottslighet. Det är en entydig erfarenhet, och den är för mig trots allt en anledning att säga att vi uppenbarligen inte kan arbeta på det här sättet.

Avsaknaden av eftervård har mycket riktigt varit ett viktigt skäl för oss. Det här är inte bara en torped om straffbarhetsåldern från Miljöpartiets sida, utan ni motsätter ju er att Kriminalvården ska ha uppdraget när det gäller unga över huvud taget. Det är trots allt en ganska radikal ståndpunkt, måste jag säga. Det ska bli intressant att se vad ni ska göra med den om ni till äventyrs skulle få majoritet efter valet. Då kanske allt det här ska rullas tillbaka om ni är lita ultimativa. Helldén var ju faktiskt det i 30 minuter. Det ska bli spännande att se vad som händer med det.

Kriminalvården har den kontrollerade utslussningen och den villkorliga frigivningen. Detta är ett helt avgörande skäl för vår preferens för att ta hand om även de unga lagöverträdarna i den modellen. Frivården som central aktör får man inte på den sociala sidan. Frivårdens expertis är att arbeta med personer – för den delen också yngre personer som har begått brott – och deras återanpassning i samhället. För mig hänger det inte ihop att inte använda våra bästa resurser i relation till det problem som vi kanske tycker är allra mest smärtsamt.

Vad gäller myndigheterna är det helt riktigt så att Kriminalvården tog sig an uppdraget med 15–17-åringar utan invändningar – det vill jag understryka. Diskussionen har gällt förutsättningarna för att ta hand om ännu yngre barn. Där har det skett anpassningar som gör att de har väldigt goda förutsättningar att hantera 14-åringar. Jag vågar påstå att detta är mycket bättre än alla andra alternativ som står till buds i vårt samhälle.

Fru talman! Först vill jag understryka att jag är en mycket varm anhängare av forskning, men min fråga till Ulrika Westerlund är då: Exakt vilka studier är det som Ulrika Westerlund pekar på? Fram med studierna så ska vi diskutera dem!

När jag räknade baklänges hittade jag 2–3 brottsforskningssammanställningar på det här området som avser amerikanska förhållanden. Min poäng är att jag inte har sett några studier som avser det faktum att över 50 barn under förra året var involverade i mord och mordplaner och var föremål för bevistalan. Jag vet inte heller vilken erfarenhet i andra länder som är så pass omfattande och har beforskats på ett sådant sätt att den är omedelbart överförbar till så kategoriska slutsatser som bland annat Miljöpartiet drar i den här frågan.

Det är det som är min poäng. Sverige befinner sig precis i det så kallade svenska tillståndet med 62 dödsskjutningar som vi tog över. Jag håller inte med Ulrika Westerlund om att tidigare regeringar inte har suttit med armarna i kors. Det tycker jag att tidigare regeringar har gjort, och det var därför vi också var i det läget. Det svenska tillståndet var också unikt. Varför har vår gängkriminalitet, om man får använda det uttrycket, varit så oerhört våldsam jämfört med andra länder?

Forskning är naturligtvis oerhört betydelsefullt, men det blir ibland lite magiska ord när man tittar på vilka studier som ligger till grund för dem, och man får bläddra lager för lager för att hitta dem. Detta är inte forskning som enligt min uppfattning träffar den situation som vi befinner oss i. Den måste vi bryta, och vi gör det på olika sätt. Vi har lyckats väldigt väl när det gäller skjutvapenvåldet. Jag vet inte vad forskningen sa om det. Miljöpartiet hade en del invändningar när det gäller forskning då också. Nu har vi ändå fått ned våldet med 80 procent. Det finns alltså lite erfarenhet. Det borde vi titta på.

Vad gäller invändningarna från rättsväsendet kan jag bara konstatera att dessa nu har hanterats av rättsväsendet på ett sådant sätt att den modell som vi nu har satt på fötter när det gäller kriminalvården är, vågar jag påstå, bäst i världen på att hantera barn som begår allvarliga brott.

Vad gäller differentieringen är det riktigt att det fanns en kritik mot den. Alternativet till vår modell, där vi riktar in oss på allvarliga brott, var att fokusera på alla brott. Vi har trots allt inte problem när det gäller ungdomar och kriminalitet i stort, utan vi behövde rikta in oss på det här akuta problemet.

Fru talman! Jag vet att Ulrika Liljeberg har läst propositionen. Där skiljer hon sig från till exempel Thomas Bodström, som dök upp i debatten i går. Jag minns att han i sina memoarer stoltserade med att han under sin tid som justitieminister inte läste en enda sida i någon av de propositioner som han lade fram. Jag vet att Ulrika Liljeberg har ett mycket seriösare förhållningssätt till det här arbetet.

Det är dock ingen nyhet när jag kommer i dag och säger att det här är en schablon. Det är så att säga ett grundackord i modellen. Man måste ha en utgångspunkt men bevara den nyanserade straffmätningen så att straffet kan bli både högre och lägre beroende på omständigheterna i det konkreta fallet. Det är en avgörande del av reformen.

Det var också väldigt viktigt för utredaren – och det har varit viktigt för oss att understryka – att det här inte är någon regel. Det är inte Borgekes tabellverk när det gäller straffrabatten, som vi ska komma tillbaka till sedan. Där har det i praktiken fungerat automatiskt, och det ska det inte göra här.

Likafullt tycker jag att detta är en bra synpunkt. Det här är barn som sannolikt har behov av en längre kedja av olika insatser. Därför tycker jag att det är viktigt att nämna alla aktörer som ska vara med barnet efter det att man har avtjänat sitt straff. Det kan vara de institutioner som Ulrika Liljeberg tar upp, men det handlar kanske i normalfallet om barnets skola och socialtjänsten i hemkommunen. Alla aktörer kommer alltså att vara inne från dag ett och tillsammans med Kriminalvården lägga upp det hela.

Den stora förtjänsten med den här modellen är att det sker en kontrollerad utslussning. Det är därför jag tycker att det är så synd att ni så innerligt gärna inte vill att 14-åringar ska omfattas av den. Kriminalvårdens frivård kommer alltså att kunna spela en viktig roll i helheten.

Jag säger det igen: Kriminalvårdens excellens är vi överens om. Jag tycker att den borde få omfatta så många barn som möjligt. Jag tycker det är lite trist att Centerpartiet inte riktigt ville hänga med. Nu ordnar det sig i alla fall, som det ser ut, och det blir framför allt bra för de här barnen.

Fru talman! Jag ska först säga något om reduktionen. Det är väldigt viktigt att säga att det inte går att bedöma det på det sätt som Ulrika Liljeberg gör.

Det här med 80, 60 och 40 är alltså inte en regel, utan det är en schablon. Det viktiga i modellen är den nyanserade straffmätningen. Det här är en utgångspunkt i relation till unga. Det är inte så konstigt – om nu alla här inne är överens om att unga ska behandlas annorlunda än vuxna och att ju yngre man är, i desto högre grad ska man behandlas annorlunda. Det ska dock vara en nyanserad straffmätning som också innebär att straffet kan bli avsevärt längre, framför allt om man har begått ett väldigt allvarligt brott. Det är det första.

Det andra är att det är helt riktigt att det finns ett snitt mellan häkte och avdelningarna i Kriminalvården som är utmanande. Därför sker nu också väldigt stora insatser, inte minst i relation till de yngsta, där Kriminalvården till exempel överväger möjligheten till särskilda häktningslösningar för barnen som är mycket mer integrerade med den huvudsakliga verksamheten. Det handlar om att man från dag ett ska få tillgång till den utbildning, den behandling och den aktivitet som nu byggs upp.

Den är faktiskt ett Champions League – om jag får säga så – i jämförelse med det som de här barnen har haft! De har liksom harvat runt i Norra Ångermanland division 2, om man får uttrycka sig på det sättet, och nu får de Champions League. Det tycker jag är fantastiskt!

Det sades här tidigare att man inte var förberedd på Kriminalvården. Det är klart att man inte var förberedd för uppdraget innan man fick det. Jag hoppas och vet att flera av er redan har varit ute och besökt de här avdelningarna. Det är fantastiskt att uppleva dem. Jag har träffat chefer i verksamheterna som har varit chefer på Sis och på HVB. De säger att de nu äntligen får riktiga verktyg för att arbeta med barnen, och det är oerhört centralt.

Det sista jag också vill säga är detta: Det här betyder inte att vi stänger dörren till vare sig HVB, familjehem eller den statliga ungdomsvården. Det kommer naturligtvis att vara ett fortsatt snitt. En helt avgörande sak är det uppdrag vi nu har gett till de olika delarna av systemet att arbeta tillsammans runt barnen så att de sömlöst också kan gå vidare från en sådan här påföljd in i andra insatser på den sociala sidan.

Herr talman! Jag börjar med att instämma i allt som Martin Melin sa.

Herr talman! En lördagsnatt i oktober förra året träffades sex personer i en skjutning utanför en krog i centrala Gävle. Helt mirakulöst överlevde alla. En misstänkt person kunde gripas. Han var då 13 år gammal.

En kort tid efter det träffade jag polisen i Gävle. De gav uttryck för en enorm frustration. Det hade funnits många varningssignaler, inte bara hos polisen utan också hos socialtjänsten och på andra håll. Många visste om riskerna. Ändå lyckades man inte stoppa det här våldet.

I sommar väckte åklagaren i det här målet en så kallad bevistalan mot den numera 14-åriga pojken, alltså en rättslig process som ska fastställa om han har begått det här brottet.

Den här händelsen illustrerar bakgrunden till det som vi diskuterar här i dag, behovet av att lägga om hela vår ordning för barn och unga som begår brott.

Vi vet inte vad som kommer att hända med den här pojken, och jag vill inte föregripa den rättsliga prövningen. Men vad vi vet är att han på grund av sin ålder i dag är hänvisad till det system som inte lyckades stoppa hans brottslighet från första början.

Det finns ett väldigt stort behov av att göra om det här systemet. Det är en realitet att dagens system varken lyckas skydda medborgarna från livsfarligt våld eller ge brottsoffer upprättelse eller bryta de destruktiva mönster som finns runt de här barnen.

Verkligheten talar för sig själv. Jag tycker att det är slående när jag lyssnar på en del inlägg från vänster i dagens debatt att man liksom inte utgår från verkligheten så som den ser ut. Verkligheten har förändrats. Det talas om forskning. Det finns ingen forskning som är relaterad till den situation som Sverige upplevt under senare år när det gäller det grova våldet och de här barnen. Vi är alltså i ett nytt läge.

Den verklighet som vi förhåller oss till är att nio av tio barn som döms till sluten ungdomsvård på Sis-hem och som har kopplingar till gängen återfaller i grov brottslighet. Tala om ett havererat rehabiliteringsuppdrag för den statliga barn- och ungdomsvården! Straffen för 15–17-åringar blir med dagens ungdomsrabatter orimligt låga sett ur brottsoffrens synvinkel. Vi vet att förra året var det över 50 barn under 15 år som var inblandade i rättsliga prövningar om mord eller mordplaner. Det är svindlande siffror, och det är faktiskt på det hela taget en rätt unik svensk erfarenhet.

Att vi har hamnat här beror på flera olika saker. Det beror på en organiserad brottslighet som under alldeles för lång tid möttes med otillräckliga insatser. Det beror på att gängen i hög grad har flyttat rekryteringen av barn från skolgårdarna och fritidsgårdarna till mobilerna och att därmed tusentals barn exponeras för gängens aktiviteter. Det beror på ett system som har byggts för en annan tid och verklighet – det system som många här inne uppenbarligen vill ha kvar eller möjligtvis justera lite grann. Vi talar då om sekretesshinder mellan skola, socialtjänst och polis, fri tillgång till mobiler på Sis och regler som har gjort socialtjänst och polis handfallna i relation till barn under 15 år som är involverade i väldigt allvarlig brottslighet.

Att rulla på som hittills har aldrig varit ett alternativ. Det är därför vi lägger om både det brottsbekämpande arbetet och det brottsförebyggande arbetet. De här barnen kan i många fall ses som både offer och förövare. Det är också så vi måste ta oss an det här problemet.

Det är mot den här bakgrunden, herr talman, som vi nu debatterar de förslag som ligger på riksdagens bord. Det handlar om ett brett grepp om de straffrättsliga reglerna för unga lagöverträdare, med syfte att skydda samhället på ett bättre sätt mot livsfarligt våld, att öka och stärka upprättelsen för brottsoffer och att på ett mycket bättre sätt än i dag ta hand om de barn som begår väldigt allvarliga brott.

18–20-åringar är vuxna medborgare. De kommer med våra förslag också att behandlas som vuxna även i straffrättsligt hänseende. Ungdomsrabatten tas bort helt för den som har fyllt 18. Den som har fyllt 18 ska inte längre särbehandlas i domstol. Det ska heller inte vara möjligt att döma till påföljden ungdomsvård för brott som har begåtts efter 18-årsdagen.

För 15–17-åringarna minskar vi dagens ungdomsrabatter på ett kraftigt sätt. En viss reduktion kommer fortsatt att kunna göras med hänsyn till gärningsmannens ålder, men värdena vad gäller straffmätningen kommer med de här förslagen i regel att bli dubbelt så höga som i dag. Det är väldigt motiverat sett ur brottsoffrets synvinkel och samhällsskyddets synvinkel.

Vi skärper påföljden ungdomsövervakning. Kriminalvårdens kontroll förstärker vi bland annat genom att hemarresten utökas och genom att den kan kombineras med förbud mot att vistas på en viss plats.

Straffbarhetsåldern sänks tillfälligt till 14 år för dem som begått allvarliga brott. Förslaget träffar alltså allvarliga brott som är vanligt förekommande i den organiserade brottsligheten. Vi talar om mord och andra väldigt allvarliga och ofta livsfarliga brott där ofta andra barn är brottsoffer – andra barn med rättigheter, andra barn med föräldrar som har berättigade förväntningar på att det omgivande samhället ska skydda deras barn mot livsfarligt våld.

Genom att sänka straffbarhetsåldern kan mer rättvisa och rimliga påföljder dömas ut, och det ger oss helt andra förutsättningar att sätta in framgångsrika, rehabiliterande insatser mot de här barnen.

Det finns ingen nationell samlad statistik om vad som händer med barn under 15 år som begår allvarliga brott. Jag måste säga att det nästan chockerade mig. Man ställer frågan: Vad händer med de här barnen, de som är föremål för bevistalan? Ingen vet. Det säger jag apropå frågan om hållbar forskning om den här gruppen barn. Vårt rättssystem vet inte ens vad som händer med de barn som är under 15 år och som är föremål för bevistalan. Ingen har den statistiken och ännu mindre någon mer kvalitativ uppfattning om vilka barn det handlar om och vart de tar vägen efteråt.

Men det vi med säkerhet kan säga är att de här barnen i dag skickas tillbaka till det system som inte räcker till för att förebygga och förhindra att de begår väldigt allvarliga brott. I många fall är de därmed också fortsatt exponerade för gängens rekrytering. Jag har förstått det som att Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet vill att det ska förbli på det sättet. Det förvånar mig, inte vad gäller Miljöpartiet och Vänsterpartiet men faktiskt vad gäller Centerpartiet, som jag allmänt sett har fortsatt höga tankar om även om jag allt oftare tycker att jag möjligtvis har skäl att ompröva det, men jag vill ändå hoppas och tro.

Det här ledde i alla fall till att regeringen föreslog en sänkning av straffbarhetsåldern till 13 år för allvarliga brott. Jag står fortfarande för bedömningen att en 13-årsgräns hade varit bättre. Det hade på ett bättre sätt återspeglat verkligheten så som den ser ut i dag. Vi vet att av de drygt 50 barn som var involverade i rättsliga prövningar avseende mord och mordplaner var nästan en tredjedel inte fyllda 14 år. Det var det som var bakgrunden, inte någon drivkraft att slänga 13-åringar i fängelse. Det handlade om att anpassa regelverket till verkligheten så som den ser ut.

Det var därför den första ålderssänkningen den här mandatperioden avsåg socialtjänstens möjligheter att sätta in insatser mot barn även utan föräldrars samtycke. Det var 15 år, anpassat för en annan verklighet. Vi sänkte det till 12 år för att de förebyggande insatserna ska kunna sättas in även i fall när föräldrarna motsätter sig det.

Det finns en koppling mellan de här två frågorna – preventionen och ingripande insatser när det väl har hänt, anpassade till verkligheten så som den ser ut, inte några forskningsstudier som avser amerikanska förhållanden på 90-talet.

Jag kommer att fortsätta att vara genuint oroad för 13-åringarna. Jag är fortfarande övertygad om att det vi nu bygger upp i Kriminalvården skulle ha väldigt fina förutsättningar att hjälpa de här barnen, men jag måste också säga att det ändå är väldigt bra att vi kan erbjuda en reform avseende 14-åringarna. Det kommer att fånga många barn. Det kommer att stärka förutsättningarna att rehabilitera de barnen. Det kommer att stärka samhällets skydd mot allvarlig brottslighet. Sedan är det bara en realitet att det nu ställs väldigt höga krav på andra aktörer i samhället för att fånga 13-åringarna och för den delen ännu yngre barn som är involverade i allvarlig brottslighet.

Den här sänkningen ska vara tillfällig. Den ska gälla i fem år. Under de fem åren behöver det ske en rejäl mobilisering så att det sociala systemet får en chans att komma i kapp.

Ett viktigt skäl till att vi går över till ungdomsfängelser är en insikt när det gäller den här gruppen barn som är dömda till sluten ungdomsvård. Jag vet att flera här inne inte tycker att Kriminalvården ska ta ansvar för 15, 16- och 17-åringarna. Men den här gruppen barn har vuxit från 50 till över 300. De tränger ut alla andra barn i behov av statlig ungdomsvård, de som behöver behandling av helt andra skäl och vård av helt andra skäl. Det här är alltså också ett sätt att stärka vår samlade förmåga att förebygga brottslighet, eftersom vi får en arbetsdelning mellan kriminalvård i relation till dem som har begått riktigt allvarliga brott och ungdomsvård – statlig eller kommunal – riktad mot barn med helt andra behov i samhället.

Nåväl, det är detta vi vill att den här femårsperioden ska användas till. Det handlar om en mobilisering på den sociala sidan så att vi helst slipper se några 13, 14, 15- eller 16-åringar i så allvarlig brottslighet att någon del av systemet behöver gripa in.

Målet måste förstås vara att så få barn som möjligt – helst inga – ska begå mord eller andra allvarliga brott. Svaret på hur vi förhindrar att barn över huvud taget begår brott ligger inte i första hand i den här reformen, utan det handlar om att få full effekt av de förändringar som sker i form av en ny och mer förebyggande socialtjänstlag, rivna sekretesshinder, en reformerad lag om vård av unga, förändrad statlig ungdomsvård och mellantvång för att nämna några.

I dag, herr talman, lyckas vi varken skydda samhället från allvarlig brottslighet, ge brottsoffer upprättelse eller hjälpa barnen att bryta med gängen. Offren för det livsfarliga våldet är som sagt ofta själva barn. Jag är övertygad om att det går att vända den här utvecklingen. På tre år har det dödliga gängvåldet gått ned med över 75 procent. Antalet gängtoppar som vi griper i utlandet har fördubblats. Förändring är möjlig också i relation till barnen.

En sak är säker: Vi kan inte fortsätta som hittills, för då kommer det att gå som det hittills har gått. Det kan inte vara ett alternativ för ett anständigt samhälle. Det är därför så oerhört betydelsefullt att ställa sig bakom regeringens reform för skärpta regler för unga lagöverträdare.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ludvig Ceimertz, Mikael Damsgaard och Charlotte Nordström (alla M), Rashid Farivar och Adam Marttinen (båda SD), Torsten Elofsson (KD) och Martin Melin (L).

Herr talman! Jag tackar Angelica Lundberg för det här utbytet och för många andra utbyten under årens lopp. De har varit trivsamma och mycket givande. I flera fall har de dessutom gett konkreta avtryck i den politik som har bedrivits under mandatperioden, inte minst när det gäller de frågor som vi nu talar om, det vill säga brottsoffers ställning i processen och – ännu mer konkret – preskriptionsfrågorna.

Jag får ta på mig att ta med mig detta från utbytet och förvalta den här konkreta frågan på ett bra sätt när vi blickar framåt. Det råder ingen tvekan om att mer måste göras och att brottsoffers ställning i den straffrättsliga processen ska stärkas så att rätten till en rättvis rättegång inte blir en chimär utan i stället blir praktisk, effektiv och på riktigt för så många brottsoffer som möjligt.

Tusen tack till ledamoten för i dag och för allt arbete som hon har utfört under sina år här i riksdagen!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag är utan tvekan beredd att titta på den frågan. Jag tycker att allting som så att säga kan läggas staten till last när det gäller fördröjningar i systemet är något vi har all anledning att se närmare på. Det är naturligtvis inte rimligt att det ska få konsekvenser för enskilda brottsoffer, exempelvis att ett brott över huvud taget inte kan bli föremål för rättslig prövning. I det arbetet ser jag gärna på erfarenheter från andra länder, och sedan ska det förstås också passa in i vår modell.

Hela utgångspunkten för vår del är insikten att brottsoffers upprättelse förstås bygger på en lång rad olika saker, alltifrån hur man blir bemött av rättsväsendet till att det i slutändan finns ett straff som återspeglar brottets allvar. Däremellan finns det en massa processuella frågor som så att säga ska leda från det goda bemötandet till en konsekvens eller upprättelse i form av ett straff som, som sagt, återspeglar den skada eller kränkning som den enskilde har utsatts för.

Vi ser nu på en lång rad sådana straffprocessuella frågor. Vi har tittat på preskriptionsfrågorna i särskild ordning, och vi har kommit överens om att göra det på fler områden. Jag är också verkligen öppen för att titta på ytterligare frågor – allt med utgångspunkten att brottsoffer ska bli behandlade på ett sådant sätt som man har rätt att förvänta sig i en välfungerande rättsstat. Statens felsteg, ofullkomligheter eller bristande resurser ska inte få orimliga konsekvenser för den enskilde och hans eller hennes rättssäkerhet.

Herr talman! Tack, Angelica Lundberg, för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Jag har inget riktigt konkret svar på den väldigt konkreta frågan, för där gör sig även andra intressen gällande. Jag har dock väldigt lätt att instämma i den allmänna efterfrågan på regelverk både runt straffrätten och för hur man i praktiken bedriver förundersökningar och annat så att brottsoffer inte missgynnas eller drabbas på ett orättvist sätt.

På torsdag ska riksdagen rösta om dagens mängdrabatt. En ofta förbisedd aspekt av den är att myndigheterna i praktiken lägger ett brott åt sidan när det är så att det brottet inte har någon effekt på straffet. Det är alltså många brottsoffer som av det skälet aldrig ens får sina brott utredda. Det är processuellt sett korrekt, men det får rätt orimliga konsekvenser för den enskilde.

Också när det gäller preskription tror jag att vi kan hitta den här typen av buggar i systemet. De ger effekten att det system som i och för sig som helhet har goda skäl för sig får orimliga konsekvenser ur det enskilda brottsoffrets synvinkel. Jag tycker att det är rimligt och berättigat att, som Angelica Lundberg nu gör, inte minst ta våld och övergrepp mot kvinnor och även barn som exempel på fall där detta får ganska drakoniska konsekvenser.

Låt oss därför bara kvittera problemets existens och vikten av att vi får fortsätta arbeta med att reformera det straffrättsliga systemet så att det ännu bättre än i dag tillgodoser brottsoffers mycket berättigade förväntan och intresse av att få sina brott utredda och lagförda.

Herr talman! Tack, Angelica Lundberg, för möjligheten att få tala om de här viktiga frågorna i dag!

Frågorna gäller hur jag bedömer att nuvarande preskriptionsregler påverkar möjligheten att lagföra brott där utredningstiderna är långa och om jag avser att vidta några åtgärder utifrån min bedömning.

Angelica Lundberg har vidare frågat mig om jag och regeringen analyserat i vilken omfattning brott preskriberas under pågående förundersökning och om jag avser att vidta några åtgärder för att säkerställa att brottsoffer inte går miste om rättslig prövning till följd av långa handläggnings- och utredningstider.

Jag vill börja med att understryka att det är av största vikt för regeringen att fler brott klaras upp och leder till lagföring. Det är en del av vår stora omläggning av kriminalpolitiken. Det handlar inte minst om ett grundläggande perspektivskifte från gärningsman till brottsoffer och samhällets behov av skydd mot brottslighet.

För att fullt ut åstadkomma ett sådant skifte är det förstås av avgörande betydelse att brott inte preskriberas för tidigt. Preskriptionsreglerna har därför moderniserats i närtid. Detta tog interpellanten själv också upp. Regleringen har anpassats till den forensiska och tekniska utveckling som innebär nya möjligheter att klara upp äldre brott jämfört med tidigare. Dessa regler avspeglar regeringens strängare syn på allvarlig brottslighet och innebär att brottsofferperspektivet får större genomslag i den här lagstiftningen. De nya reglerna trädde i kraft så sent som den 1 april förra året.

Den nya lagstiftningen möjliggör även lagföring av brott med långa utredningstider, bland annat genom att alla brott med livstids fängelse i straffskalan inte ska preskriberas, att preskriptionstiden för allvarliga brott har förlängts och att preskriptionstiden för grov fridskränkning och hedersförtryck räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år. Då fångar man fler brott än tidigare.

Ett område där det kan finnas anledning att ha särskilda regler för preskription är brott som begås mot barn. Barn är ju särskilt skyddsvärda, och det kan dröja långt in i vuxen ålder innan den som blivit utsatt för brott orkar, vågar eller får möjlighet att bearbeta händelserna och vill anmäla dem. Preskriptionstiden för de allvarligaste sexualbrotten mot barn är redan avskaffad, men de mindre allvarliga sexualbrotten kan fortfarande preskriberas. Regeringen och Sverigedemokraterna har kommit överens om att vi ska se över detta.

På samma sätt följer regeringen noga hur handläggningstiderna för förundersökningar utvecklas. Jag kan konstatera att den genomsnittliga genomströmningstiden från att en anmälan kommer in till åklagare för utredning till att beslut fattas har minskat under de senaste två åren, enligt Åklagarmyndighetens årsredovisning för förra året.

Samtidigt arbetar vi förstås på andra sätt för att säkerställa brottsoffers möjligheter till upprättelse. Jag vill nämna att en särskild utredare den 1 april i år fick i uppdrag att se över regelverket för delgivning och föreslå förändringar som leder till förbättrade möjligheter till delgivning. Denna utredning ska bland annat undersöka vilka åtgärder som kan vidtas för att motverka att brott preskriberas på grund av just bristande delgivning.

Det handlar ytterst om att säkerställa ett regelverk som kan bidra till ökad tilltro till rättsväsendet, bättre möjligheter till upprättelse för brottsoffer och stärkt skydd för enskilda. Detta uppdrag ska redovisas senast i december nästa år.

Vi har också tillsatt en utredning som har fått i uppdrag att se över straffprocessen, med särskilt fokus på de processuella konsekvenserna av de genomförda och pågående reformerna på det straffrättsliga området. Syftet med detta är att komma fram till ett ännu mer modernt och ändamålsenligt regelverk som tillgodoser intresset av en effektiv lagföring av brott med bibehållen rättssäkerhet. Det här uppdraget ska redovisas i juli nästa år.

Utöver detta vill jag gärna lyfta fram den lagrådsremiss som regeringen beslutade om den 11 juni i år och som heter Stärkta rättigheter för målsägande och en mer ändamålsenlig kontroll över statens utgifter för rättsliga biträden. Det är kanske en lite krånglig titel. I den lämnas bland annat förslag som syftar till att stärka brottsoffers ställning i rättsprocessen. Förslagen innebär bland annat att det ska bli stärkta möjligheter att få målsägandebiträde för den som har utsatts för brott i olika avseenden.

Med allt detta sagt följer vi förstås rättsutvecklingen noga och utesluter inte alls att vi kommer att behöva belysa de här frågorna ytterligare framöver för att stärka brottsoffers ställning. Jag noterar ännu en gång det vi har kommit överens om mellan våra partier när det gäller preskriptionstider, nämligen att det finns mer att göra inte minst i relation till sexualbrott och barn.

Detta arbete ser jag fram emot att fortsätta för den händelse att väljarna ger oss förnyat förtroende att styra landet också efter valet den 13 september.

Herr talman! Tack, Nima Gholam Ali Pour, för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Det råder ingen tvekan om att det är en kärnuppgift för den här regeringen att värna medborgarna och att värna det fria, öppna samhället mot alla andra hot mot både den yttre och inre säkerheten.

När det gäller den inre säkerheten vet vi att hoten kommer från olika håll. De kommer från den organiserade brottsligheten, förstås, och från terrorism, våldsbejakande extremism och statliga aktörer – inte sällan i samspel med varandra på olika sätt.

Vi tar med oss det vi talat om i dag när vi blickar framåt. Vi gör väldigt mycket, och mycket är på gång, men mer kommer att behöva göras. Vi ska utan tvekan titta på vad som ytterligare görs i andra länder för att få inspiration för egen del.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag har inte mycket mer att tillföra än att säga att jag tycker att det är väldigt bra att vi lyfter upp dessa frågor och att vi också inventerar behovet av ytterligare lagstiftning.

Jag tycker att det är mycket rimligt att Sverige tittar på andra länder i västvärlden och ser hur de hanterar olika typer av hot mot sin inre säkerhet. Området som vi nu diskuterar är inget undantag i det avseendet.

Återigen: Utmärkt att frågorna lyfts fram och att vi diskuterar dem här i dag! Vi blickar framåt och har uppenbarligen mycket mer att göra under kommande år.

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag.

Jag har inget rakt besked vad gäller just det konkreta förslag som lyfts fram här. Men jag har inga problem med att på ett allmänt plan, utan att gå in på de enskilda exemplen i inlägget, bekräfta att det finns betydande hot mot Sveriges inre säkerhet från både våldsbejakande extremister och statliga aktörer av olika valörer som agerar aktivt i Sverige för att främja sina intressen. De här hoten kan uppträda på olika sätt.

Jag tycker att vi nu tar steg för att få mycket bättre kontroll över detta. Det handlar om hur nationella resurser används till exempel i civilsamhället, i studieförbundsverksamhet eller annat. Vi riktar också ljuset mot trossamfunden och utländsk finansiering och påverkan som kommer från det hållet.

De processerna är igång – låt oss se vart de för oss! Jag är i varje fall övertygad om att det finns ett stort behov av ytterligare åtgärder, och dem ska vi vidta om vi får medborgarnas förtroende att styra även efter valet den 13 september.

Herr talman! Nima Gholam Ali Pour har frågat mig om jag avser att verka för en lagstiftning som ålägger aktörer som agerar på uppdrag av främmande makt och med en antagonistisk agenda att registrera sig. Nima Gholam Ali Pour har även frågat mig om jag bedömer att en sådan lagstiftning skulle bidra till ökad transparens och stärka rättsväsendets möjligheter att identifiera organisationer, samfund och andra aktörer som tjänar främmande makt och har antagonistiska avsikter. Ytterligare en fråga är om jag delar bedömningen att organisationer och företag i Sverige kan verka som ombud för främmande makt utan tillräcklig insyn och, om så är fallet, vilka åtgärder jag avser att vidta.

Det är väl känt att främmande makt på olika sätt försöker att påverka Sverige och övriga Europa genom exempelvis hot, sabotage och otillbörlig informationspåverkan.

Svenska myndigheter, bland annat Säkerhetspolisen, bedriver ett omfattande underrättelsearbete och agerar för att på olika sätt begränsa handlingsutrymmet för främmande makts påverkansförsök i Sverige. Samtidigt arbetar regeringen aktivt för att stärka skyddet av Sveriges säkerhet. Arbetet innefattar bland annat åtgärder för ökad insyn i verksamheter med kopplingar till främmande makt.

Sommaren 2027 träder en ny lag i kraft som innebär ökad insyn i lobbyverksamhet. Förslaget innebär att lobbyister ska registrera sig hos Kammarkollegiet och redovisa uppgifter om sin kommunikation med vissa politiska beslutsfattare. Vid samma tidpunkt träder en lagändring i kraft som innebär skärpningar i reglerna om partifinansiering. Bland annat förbjuds politiska partier ta emot utländska bidrag.

Inom EU pågår också förhandlingar om det så kallade transparensdirektivet. Detta förslag syftar bland annat till att öka insynen i verksamheter som innebär intresserepresentation på uppdrag av tredjeland där syftet är att påverka samhällsutvecklingen eller offentliga beslutsprocesser i medlemsstaterna.

I syfte att förhindra att extremistiska och andra antidemokratiska miljöer i Sverige stärks genom utländsk finansiering tillsatte regeringen i maj förra året en utredning. I juni i år tog jag emot utredningens betänkande, som heter Ett nytt regelverk för granskning av utländsk finansiering av trossamfund och andra verksamheter. Utredaren föreslår en ny lag som innebär att större bidrag från utländska finansiärer ska anmälas och kunna förbjudas om de bedöms skada Sveriges säkerhet eller allmän ordning eller om mottagaren motverkar samhällets grundläggande värderingar. Vi har just skickat ut betänkandet på remiss.

I det allvarliga säkerhetspolitiska läge som råder är det mycket viktigt att våra myndigheter har rätt verktyg för att begränsa handlingsutrymmet för främmande makts påverkansförsök. Efter att betänkandet har varit på remiss kommer vi att arbeta aktivt med att analysera utredningens förslag och remissvaren och också komma till konkret handling.

Herr talman! Jag returnerar de generösa orden vad gäller vårt utbyte under mandatperioden. Det har varit mycket trivsamt och givande.

Vad gäller sakfrågan – utan att jag för den skull kan ge några nya besked om exakt hur vi tänker jobba vidare med frågan under nästa mandatperiod – vill jag bara ge en komplimang för att frågan har lyfts. Även om det lagstiftningsmässigt inte är helt enkelt, och det finns olika syn på hur balansen ska se ut mellan regleringen på EU-nivå och nationell reglering och mellan olika intressen i övrigt, är det en realitet att många små och medelstora företagare lider stor skada när de behöver ligga ute med pengar åt andra under väldigt lång tid. Så enkelt kan man beskriva problemet. Jag tycker att vi är skyldiga att komma med en bättre lösning än vi hittills har gjort.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Vad jag kan säga i dag är att jag bekräftar den problembild som Rashid Farivar ger. Jag förstår den problematik som ligger bakom 30-dagarskonceptet. Det är orimligt att företagare, inte minst små och medelstora företagare, ska agera ekonomisk buffert i relation till större aktörer. Särskilt illa är det om större aktörer sätter detta i system. Har man stor ekonomisk omsättning i en verksamhet och kan hålla på sina pengar under lång tid betyder det ju att pengarna kan göra jobbet i den egna verksamheten i stället för i den andres verksamhet. Även ur den synvinkeln tycker jag att detta är ett problem.

Man kan också notera att små och medelstora företag har ett annat perspektiv på frågan jämfört med en del stora företag och vissa branschorganisationer, som möjligen i första hand lyssnar på de större intressena. Hela problembilden är relevant att lyfta fram.

Om detta sedan ska regleras på det sätt som var föreslaget i ett EU-direktiv, om det över huvud taget ska ske på EU-nivå eller om vi ska ordna det nationellt och hur balanspunkterna ska se ut är en del av de frågor som ska tas upp i det arbete som nu pågår på EU-nivå. Jag kan i dag inte redovisa någon särskild svensk ståndpunkt i den diskussionen, annat än att det förslag som har legat på bordet måste bearbetas.

Jag tycker också att vi ska fortsätta en diskussion på nationell nivå om hur vi kan hantera detta. Jag tycker som sagt att sakfrågan är rimlig. Jag är fullt medveten om de invändningar som förts fram, både när det gäller att undvika alltför långtgående inskränkningar i avtalsfriheten och när det gäller att det finns många andra praktiska skäl som talar för dagens ordning. Men jag tycker att de synpunkter som kommer från inte minst små och medelstora företag är värda att ta på stort allvar. Vart det sedan ska leda oss under nästa mandatperiod får vi återkomma till.