Malin Björk

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! I september är det val, och den här hösten hoppas jag slippa se avslöjanden likt det som TV4:s Kalla fakta kom med mitt under brinnande valrörelse sist det begav sig.

I den journalistiska granskning som publicerades 2022 uppvisade faktiskt fem av åtta riksdagspartier – samtliga fyra Tidöpartier och Socialdemokraterna – stor kreativitet när det gällde att runda bestämmelser i lagen om insyn i finansiering av partier. Det är en lagstiftning som ska ge väljare möjlighet att veta varifrån politiker och politiska partier får sina pengar. Det handlar alltså om att väljare ska få veta vilka som faktiskt sponsrar vem.

Den lagstiftning som rundades hade klubbats här i kammaren bara några år tidigare, men tyvärr visade den sig alltså inte vara särskilt robust. Det var därför nödvändigt att stärka den, något som Centerpartiet faktiskt sa direkt efter Kalla faktas avslöjande. Därför är det glädjande att vi nu får nödvändiga förändringar på plats.

Som har sagts tidigare här i talarstolen stärks nu förbudet mot anonyma bidrag till politiska partier. Sådana bidrag förbjuds oavsett hur stora de är, vilket inte är fallet i dag. Dessutom förbjuds bidrag från utländska aktörer, något som är nödvändigt i det osäkra omvärldsläge som vi lever i, där främmande makt på olika sätt riktar påverkansoperationer mot oss i syfte att försvaga oss och undergräva vår demokrati.

Fru talman! Att väljare får större insyn i politiska processer är både nödvändigt och välkommet. Det handlar i grunden om att värna förtroendet för oss som uppbär politiska uppdrag. Vi behöver alla förtjäna det förtroendet och samtidigt ge våra väljare möjlighet att utvärdera om vi förtjänar det. Den transparens som är nödvändig för att upprätthålla en vital liberal demokrati innebär att väljare ska kunna begära att jag är öppen med vilka som bidrar ekonomiskt till mig och mitt parti och även med vilka kontakter jag har i min politikerroll.

Jag nämnde nyss den ekonomiska aspekten, alltså vilka som sponsrar vem, men detta är inte tillräckligt. Det krävs även information om vilka som på andra sätt försöker påverka politiska företrädare för att väljare ska kunna göra upplysta val. Centerpartiet har länge drivit frågan om att införa ett så kallat lobbyregister, och det är glädjande att vi nu kommer att få ett sådant på plats.

Politiker och politikers nära medarbetare har täta kontakter med aktörer som vill påverka politiska beslut. Den reglering som nu kommer att klubbas igenom innebär krav på transparens när det gäller lobbyisters kontakter med politiska beslutsfattare och syftar till att förhindra korruption i vidare mening, det vill säga olika former av otillbörlig påverkan och intressekonflikter. Med den nya regleringen kommer medborgare lättare att kunna få information om vilka kontakter politiker haft innan viktiga beslut fattas. Det här är nödvändigt, eftersom externa aktörers kontakter med politiker har ökat under de senaste decennierna och blivit allt viktigare för det politiska beslutsfattandet.

Fru talman! Som centerpartist tycker jag att det är självklart att lagändringar som innebär att våra grundläggande fri- och rättigheter inskränks ska vara proportionerliga och träffsäkra. Därför anser jag att det förslag som regeringen lagt fram om en ny lag med bestämmelser om arbetsmarknadsorganisationers bidrag för partipolitiska ändamål inte ska genomföras. Lagen innebär ett krav på samtycke från enskilda medlemmar när organisationer på arbetsmarknaden använder en del av medlemsavgiften för att stödja ett parti ekonomiskt. En sådan lagändring innebär uppenbarligen en inskränkning i föreningsfriheten, och som Lagrådet har påpekat är det högst osäkert om denna inskränkning är förenlig med Europakonventionen. Det borde bekymra fler än mig.

Jag vill framhålla att det redan i dag finns en god transparens kring de bidrag som fackförbund skänker till politiska partier. Dessutom är det högst tveksamt om den nya lagen uppnår det syfte som anges, nämligen att säkerställa att bidrag för partipolitiska ändamål som utgår som en andel av medlemsavgifterna ska vara frivilliga för medlemmarna, vilket Per-Arne Håkansson utförligt redogjorde för i sitt anförande. Lagrådet har ifrågasatt detta, liksom huruvida lagförslaget är proportionerligt, och har funnit att förslaget inte bör läggas till grund för lagstiftning.

Fru talman! Jag vill säga något om beredningen av det här förslaget. Det är ju en fråga som vi i KU har särskilt fokus på. Den parlamentariska kommitté som utredde de frågor som vi debatterar här i dag lade inte fram något förslag om krav på samtycke från enskilda medlemmar när det gäller bidrag från organisationer på arbetsmarknaden till partier. Den lämnade dock, helt i enlighet med direktiven, författningsförslag i denna del. Vid remissrundan uppmanades inte remissinstanserna att särskilt yttra sig i den frågan, och kommittén hade ju sagt att det inte fanns skäl att införa en sådan lag. Det här ledde till att endast ett mindre antal remissinstanser yttrade sig över denna del av förslaget.

Att beredningen sköttes på detta bristfälliga sätt är anmärkningsvärt. Det gör, som Lagrådet konstaterat, att underlaget för lagförslaget är bräckligt. Jag vill, som flera andra, yrka bifall till den reservation som finns i betänkandet.

Avslutningsvis vill jag, liksom Gudrun Brunegård före mig, rikta ett varmt tack till KU:s kansli och till mina kollegor i utskottet, eftersom även jag kommer att lämna utskottet och riksdagen efter den här mandatperioden. Detta är mitt sista anförande. Jag vill också tacka talmannen och kansliet här.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Martin Westmont för inlägget. Jag vet inte om det gav ett tydligt svar.

Jag hör ledamoten tala om tvång att stödja ett politiskt parti. Det finns inget tvingande i ett medlemskap i en förening; inte i en fackförening och inte i någon annan förening heller. Vi har också möjlighet att få insyn i vad en fackförenings pengar går till.

Nu pratar ledamoten om Lagrådet som en remissinstans, men det Lagrådet gör är att titta på om en inskränkning av en av våra grundläggande fri- och rättigheter, föreningsfriheten, är proportionerlig och om den uppnår sitt syfte.

Jag vet inte om ledamoten har läst Lagrådets yttrande noggrant, men jag ser att man verkligen ifrågasätter starkt om syftet som Martin Westmont talar sig varm för kommer att uppnås. Det som är riktigt anmärkningsvärt är att man säger att det är oklart om det faktiskt är förenligt med Europakonventionen.

Jag ställer mig frågan om Martin Westmont bryr sig om ifall det här är en lag som skulle strida mot Europakonventionen, som det ju antyds i Lagrådets uttalande.

Herr talman! Ledamoten Westmont uppehöll sig i sitt anförande vid en av de tre delarna som propositionen berör. Det var särskilt intressant eftersom de andra två delarna handlar om hur politiska partier finansieras och vilka kontakter man som politiker har med företrädare för näringsliv eller annat utanför det politiska livet och den påverkan man utsätts för i sitt politiska beslutsfattande.

Vi i Centerpartiet anser att det är viktigt att det genomförs förändringar här, och det är därför bra att förändringarna kommer till stånd, dock inte inför valet i höst. Förändringarna träder inte i kraft före den här valrörelsen.

Martin Westmont uppehöll sig vid den tredje delen av propositionen, nämligen den som handlar om en ny lag som syftar till att när man som medlem betalar sin avgift till fackförening ska man kunna avstå att betala den del som eventuellt ska gå till ett politiskt parti. Det låter bra. Men som centerpartist tycker jag att det är självklart att de lagändringar vi klubbar i riksdagen, särskilt om de begränsar grundläggande fri- och rättigheter, ska vara proportionerliga och träffsäkra. Här kan man konstatera att Lagrådet faktiskt tydligt säger att det inte är så med det här lagförslaget.

Det finns många sätt att runda förslaget. Därför undrar jag på vilket sätt Martin Westmont motiverar att ändringen införs trots att Lagrådet säger att ändringen är tandlös.

Fru talman! JO:s ämbetsberättelse kanske låter lite torrt, men den som slår sig ned och bläddrar i berättelsen kommer snart att vara fast, i alla fall om man är intresserad av förhållandet mellan våra myndigheter och enskilda. Som ledamoten Wetterling sa innehåller JO:s årliga utgivning berättelser från verkliga livet som handlar om relationen mellan människor och det offentliga Sverige.

Justitieombudsmännen granskar våra myndigheter, och det sker för allas vår skull. I en demokrati är det helt centralt att vi värnar den enskildes grundläggande fri- och rättigheter. Samtidigt ger JO:s granskningar underlag till oss beslutsfattare, genom att peka på brister som behöver åtgärdas så att nödvändiga förändringar hos en myndighet kan genomföras, när så krävs.

Efter att ha deltagit i debatterna om JO:s årliga berättelse sedan 2022 kan jag konstatera att vissa teman är återkommande. Därför vill jag lyfta upp några saker som jag har sagt flera gånger tidigare. Det är saker som jag tycker är lite bekymmersamma och som det är dags att göra något åt.

Fru talman! Det första jag vill lyfta fram är den utveckling som har pågått länge: att JO får ta emot allt fler klagomål. I mitt första anförande om JO:s ämbetsberättelse 2022 nämnde jag att antalet ärenden hade fördubblats på tio år till cirka 10 000 ärenden. Förra året var det 15 000 ärenden och klagomål som kom in till JO. Det ställer oerhört stora krav på myndigheten, som flera talare före mig har varit inne på.

Jag vill först säga att jag är imponerad över hur JO lyckas hantera den stora mängd ärenden som strömmar in. JO har visat prov på stor effektivitet samtidigt som man har bibehållit en bra kvalitet. Men det här är inte hållbart i längden, eftersom vi inte ser att utvecklingen håller på att vända, snarare tvärtom.

Självklart vill vi att de som har klagomål till JO ska vända sig dit, men problemet är att flera som klagar inte har någon annanstans att vända sig trots att de borde ha det. JO är som sagt ett extraordinärt tillsynsorgan, och som sådant borde JO faktiskt inte vara första instans för alla de klagomål som kommer in till myndigheten i dag. Tyvärr hamnar de ändå där, eftersom det finns myndigheter med stora maktbefogenheter gentemot enskilda som saknar ordinarie tillsyn.

Kriminalvården och även Polismyndigheten har nämnts. Det är myndigheter som fattar många och ingripande beslut mot enskilda. Dessutom ökar omfattningen av deras maktbefogenheter när fler avtjänar fängelsestraff och polisen får fler skarpa verktyg. Jag kan bara uppmana regeringen att göra det som KU har uppmanat flera regeringar att göra, nämligen inrätta ordinarie tillsynsorgan för dessa viktiga myndigheter.

Herr talman! Nästa sak jag vill lyfta upp är hur vi ska tillförsäkra alla en rättvis och rättssäker rättegång. Landets domstolar har det tufft, som JO har påpekat i flera år nu, och det har blivit allt svårare att rekrytera domare till våra allmänna domstolar. Det gäller inte minst i de norra delarna av Sverige.

När vi pratar om vikten av att bekämpa den grova brottsligheten fokuserar vi ofta på polisen och dess resurser, men för att lyckas lagföra brottslingar krävs inte bara poliser utan även åklagare och domare. Jag noterar att antalet klagomål mot landets domstolar har ökat markant under det senaste året. Det rör sig främst om långa handläggningstider, där den som väntar på ett beslut får vänta orimligt länge.

Att en rättegång ska genomföras inom skälig tid är en grundlagsskyddad rättighet. Om det tar för lång tid att handlägga ett mål går det ut över rättssäkerheten. Med det tryck som ligger på landets allmänna domstolar i dag finns det absolut risk för rättsförluster.

Hur allvarligt läget faktiskt är på vissa håll belyses i ett av årets ärenden – det som rör Hälsinglands tingsrätt. Där har JO funnit oacceptabelt långa handläggningstider men har trots det låtit bli att uttala kritik. Vid domstolen ska det finnas sju anställda domare, men de har bara varit två. Domstolen har återkommande utannonserat tjänster men inte fått några sökande. Därför har de fått klara sig med en ambulerande domarstyrka som ryckt in.

Eftersom tingsrätten verkligen har försökt lösa situationen undgår den JO:s kritik, men situationen i sig är förstås långtifrån tillfredsställande. Jag vill betona att vi framöver måste se till att domstolarna får de resurser de behöver och även se över hur vi kan få kompetenta domare överallt i landet där det behövs.

Herr talman! Jag vill vidare lyfta något som ligger mig extra varmt om hjärtat, eftersom jag i mitt tidigare värv som åklagare främst arbetade mot den brottslighet som genererar pengar, nämligen bedrägerier och ekobrott. I år liksom under de senaste åren har JO riktat allvarlig kritik mot hur den typen av brottslighet beivras – eller snarare inte beivras, för här blir ärenden liggande i åratal utan några åtgärder över huvud taget.

Under senare år har allvarlig brottslighet legat högt upp på den politiska dagordningen. Men uppenbarligen behöver vi göra betydligt mer för att komma åt den brottslighet som många gånger driver våldet.

Visserligen kan jag skönja en begynnande medvetenhet i den politiska debatten om att de stora pengarna inte främst finns inom narkotikahandeln utan intjänas på andra sätt, till exempel genom bedrägerier eller genom att starta företag i kriminella syften. Det är bra, för om vi inte förstår problembilden kommer vi heller inte att kunna hitta rätt politiska lösningar. Tyvärr ser vi dock i dag att förundersökningar om förmögenhetsbrott blir liggande alltför länge utan minsta åtgärd.

I år har JO riktat kritik mot polisen i Stockholm och dess bedrägerisektion för ett ärende som legat sex år utan åtgärd. Då har ändå en anhörig till brottsoffret skickat in handlingar som hjälpt polisen att identifiera gärningspersonen. Jag håller med JO om att denna senfärdighet riskerar att allvarligt skada allmänhetens förtroende för polisen. Det måste vi göra någonting åt.

Slutligen vill jag bara tacka Riksdagens ombudsmän för det arbete som utförts det år som gått. Jag yrkar bifall till KU:s förslag att ämbetsberättelsen läggs till handlingarna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Herr talman! Jag står bakom Centerpartiets samtliga reservationer i betänkandet – vi har ganska många – men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 9 under punkt 18.

För fjärde våren i följd står jag i den här talarstolen och ska hålla ett anförande om betänkandet Författningsfrågor. Inför mitt eget författande av årets anförande på detta tema blickade jag tillbaka på åren som gått och funderade över vilka teman jag hade valt. Genomgående i dem alla har varit omvärldsläget.

De motioner, de förslag, som hamnar i just betänkandet Författningsfrågor handlar nämligen ytterst om den liberala demokratin och hur vi upprätthåller den. Det har nog inte undgått någon i det här utskottet, förhoppningsvis inte heller utanför det, att den liberala demokratin under senare år har hamnat under attack på många håll i världen.

Det är en minst sagt oroväckande utveckling att vi varje år fått svart på vitt att vi som lever i en fullvärdig demokrati blir allt färre. I en globaliserad värld, där Sverige sedan länge är en självklar del av den europeiska gemenskapen som medlem i EU, är det som händer i omvärlden i högsta grad relevant för det som händer hos oss i det här landet och i den här församlingen.

Hösten 2021, vid Centerpartiets stämma här i Stockholmstrakten, var jag med när partiet klubbade ett stämmoprogram med titeln En starkare liberal demokrati. Det var min företrädare i konstitutionsutskottet, Linda Modig, som under förra mandatperioden var uppmärksam på utvecklingen i vår omvärld.

Hon valde då att driva ett internt politiskt arbete i vårt parti, som resulterade i ett antal förslag på hur vi på hemmaplan kan stärka vårt försvar mot de krafter som vill underminera vår demokrati. För de finns – det vet vi – inte minst från illasinnade stater i vår omvärld.

Resultatet av hennes arbete märks fortfarande, eftersom flera av de förslag som lades fram då fortfarande är Centerpartiets politik. Det har ännu inte gjorts något åt dessa, och det är därför det är så många reservationer från oss i det här betänkandet.

Herr talman! Nej, vi är inte Ungern. Vi är inte heller USA, som ju i senaste rapporten från institutet V-Dems liberala demokratiindex sjönk som en sten i rankningen. Oavsett detta vore det naivt att tro att Sverige är immunt mot den våg som sveper över världen, där auktoritära krafter i flera fall samverkar med starka ekonomiska dito.

Vi har trätt in i en ny era där den världsordning som rått sedan andra världskriget, och som vi länge tog för given, inte längre gäller. Vi behöver därför stärka vårt arbete på det här området för att värja oss mot de hot som finns såväl på nära håll som på längre håll.

Det gäller såväl i den fysiska verkligheten som i den alternativa verklighet där allt fler tillbringar sin tid, nämligen den digitala. Det faktum att många av oss under så stor del av vår vakna tid tillbringar vår tid framför en skärm och inte här försvårar sannerligen för ömsesidiga samtal och för att nå ömsesidiga överenskommelser med givande och tagande.

Vi människor är biologiska varelser, inte digitala, och mycket av det vi grundar våra beslut på handlar om våra intryck. Därför behöver vi faktiskt se varandra i ögonen och behöver ta varandra i hand för att skapa äkta mellanmänsklig tillit.

För att vi ska kunna komma överens måste vi börja med att faktiskt titta upp, reflektera över vad vi ser omkring oss här, och gärna också utanför det här huset, föra en dialog om det, identifiera samhällsproblem och därefter söka lösningar. Tyvärr ser jag att förutsättningarna för sådana samtal i en digitaliserad, medialiserad era blir allt sämre.

Herr talman! I helgen publicerades en läsvärd brevväxling i Dagens Nyheter. Det var ett utbyte av tankar mellan tidigare företrädare för det som tidigare var Sveriges två största partier, Socialdemokraterna och Moderaterna. För er som inte läst den vill jag råda er att göra det. Den texten visar hur människor, och ytterst politiker, kan mötas och finna oväntad vänskap om det finns en ömsesidig öppenhet för det. Det är Anna Kinberg Batra och Håkan Juholt som möts genom de skrivna orden.

Så här skriver Anna i ett brev: ”Samtidigt tror jag att politiken, demokratin ytterst, skulle behöva fler människor av kött och blod. Som vågar ta ansvar men även känner efter, tvekar och gör fel ibland. I en tid när världskartan ritas om varje dag behöver vi ledare som vågar tänka själva och pröva nya vägar. Men tillåter vi det?”

Och Håkan svarar: ”Jag är övertygad om att avskalade politiker och otydliga partier, leder till ointresse för politik och svagare demokrati.”

I ett annat brev skriver Anna: ”Vi är redan en minoritet i världen, vi som lever i fungerande demokratier, och den möjligheten får vi inte gratis. Den måste försvaras. De krafter som vill ifrågasätta den är nämligen starka.”

Håkan, som just sett konsertfilmen Epic med Elvis Presley – mitt råd till er som inte sett den är förresten: Gör det – berättar att Elvis version av Suspicious Minds i filmen är som ett slag i solarplexus.

Håkan kommenterar denna misstänksamhet som Elvis ger uttryck för i låten, misstänksamheten mot vår granne, med: ”Jag menar att vi krymps från att vara medmänniskor till att bli motmänniskor. I oförsonliga läger försvinner förmågan att kompromissa, och förståelsen om att kompromissen är demokratins mest underskattade byggsten.”

Herr talman! Den reservation jag har lyft fram i det här betänkandet handlar om oppositionens roll, som vi menar behöver formaliseras. Skälet till det är att ett politiskt beslutsfattande som inte är reglerat utan vars former har lagts fast i praxis kan utnyttjas av en majoritet som på så sätt kan köra över oppositionen.

Jag vet inte om Linda Modig, som var ledamot i KU, hade en spåkula. Men under den här mandatperioden har jag tyvärr sett att Tidöpartierna i vissa fall har kastat praxis överbord i flera viktiga sammanhang.

Jag satt själv i den grundlagsutredning som tillsattes i början av denna mandatperiod, 2023 års fri- och rättighetskommitté. På ett område, medborgarskapet och hur man ska kunna återkalla det, fanns det redan fastslaget i Tidöavtalet vad regeringen skulle lägga fram för förslag.

När vi efter stor brådska i kommittén lade fram betänkandet hade vi en bred majoritet om en viss förändring av just att återkalla medborgarskap. Men det var inte det förslaget som justitieminister Gunnar Strömmer berättade om på efterföljande presskonferens. Den hölls precis innan partiledarna skulle ha en debatt här i kammaren i början av januari förra året.

Det var samma innehåll som slogs fast redan på Tidö slott i september 2022. Det som Gunnar Strömmer lyfte fram var det särskilda yttrande som Tidöpartierna hade skrivit och som det inte fanns en bred majoritet för. Det är också det särskilda yttrandet som sedan har blivit en proposition som har lagts fram i riksdagen. Vi kommer att debattera den här i maj.

Genom att göra det bröt man mot den fasta praxis som gällt att bara lägga fram förslag till grundlagsändringar som har fått bred majoritet i en parlamentarisk kommitté. Det beklagar jag verkligen

Herr talman! Jag vänder mig nu särskilt till talmannen och beklagar ytterligare en sak, som jag tror ligger talmannen varmt om hjärtat. Det handlar om det arbete som talmannen gjort i sin tidigare roll i konstitutionsutskottet, där presidiet bestod av talmannen och socialdemokraten Björn von Sydow.

Det gick ut på att göra konstitutionsutskottet till ett utskott där vi skulle ta av oss våra partipolitiska glasögon och titta på den konstitutionella praxisen. Det var för att vi skulle kunna visa upp ett enigt KU, vilket är en styrka för demokratin med tanke på att det är riksdagens kontrollmakt i förhållande till regeringen.

Vi i konstitutionsutskottet har genom åren varit generösa mot varandra när det gäller sådant som vilka ministrar som ska kallas till utfrågningar. Om det finns ledamöter som har gjort en anmälan och har sakliga skäl för det har det varit en generositet. Den generositeten ligger framför allt på den majoritet som tillhör samma partier som de som KU granskar, i det här fallet Tidöpartierna.

Jag kan bara beklaga det som nu har hänt. I det här fallet, i den här granskningen, valde majoriteten i konstitutionsutskottet att köra över oppositionen, trots den diskussion vi hade. Vi var alltså inte eniga när vi sedan kom till utfrågningarna. Det är historiskt, och det är någonting jag verkligen beklagar.

(Applåder)

Herr talman! Offentlig förvaltning är ämnet för den här debatten. Vilka associationer ger ordparet offentlig förvaltning er som lyssnar? För många kanske det låter som något tungt, oformligt, stelt och fyrkantigt – som något ofantligt.

För mig är offentlig förvaltning människor – många, många människor – som varje dag går till jobbet och utifrån sina förutsättningar tjänar andra människor och det här landet på olika sätt. Närmare 1,5 miljoner människor i Sverige arbetar i dag inom offentlig förvaltning. Det är allt från poliser i yttre tjänst och socialsekreterare i våra kommuner till lektorer som undervisar på universitet och tjänstepersoner inom Regeringskansliet.

Det är alltså många som har en offentlig anställning, och det är vi i den här kammaren – liksom de som sitter i kommunala och regionala församlingar – som ger förutsättningarna för deras jobb. Det är också vi som ska utkrävas ansvar om de förutsättningar som ges inte är de rätta.

Herr talman! Vilka förutsättningar ger då vi politiker dessa människor, som arbetar hårt i många olika professioner? Ibland är de allt annat än bra, kan jag tyvärr konstatera. Jag tänkte belysa detta med ett färskt exempel från den verklighet som jag känner väl efter mina 14 år som jurist i statlig tjänst.

Jag är sedan några år tillbaka tjänstledig från mitt jobb som åklagare. Häromveckan besökte jag den åklagarkammare här i stan som är min ordinarie arbetsplats. Det var som alltid väldigt fint att träffa åklagarkollegorna där. De har, liksom övriga i offentlig anställning, att förhålla sig till de lagar som vi stiftar i den här församlingen. Det har ju på senare år kommit en del ny lagstiftning som åklagare har att följa. Det är mycket att ha koll på för att allt ska bli rätt.

Herr talman! Absolut rapportskyldighet var en nyhet som jag fick höra en del om vid mitt besök häromveckan. Det handlar om skyldighet att anmäla till socialtjänsten när barn far illa. Det låter förstås bra. Problemet är bara att åklagare, som har rätt mycket på sitt bord, väldigt sällan är de som har direktkontakt med socialtjänsten. Den kontakten sköter i stället polisen. Det är polisen som utför det som åklagare ger direktiv om, till exempel att hålla förhör.

Polisen har skyldighet att göra en anmälan till socialtjänsten när barn far illa. Denna lagstiftning, som har tagits fram i stor brådska, tyvärr i likhet med mycket annan lagstiftning på senare tid, ger inte åklagare något som helst undantag från den här rapportskyldigheten – inte under några som helst omständigheter. Även om polisen har gjort en orosanmälan till socialtjänsten i samma ärende – om exakt samma sak – är alltså även åklagaren skyldig att göra detta arbete.

Jag fick höra att den här lagstiftningen aldrig skickades ut på remiss till operativa åklagarkammare. De hade ingen möjlighet att tala om hur det ser ut i verkligheten. Det hanns väl inte med; det är ju så bråttom.

Herr talman! Vad vill jag säga med det nyss nämnda exemplet? Hafsig lagstiftning ålägger hårt arbetande personer helt onödigt extrajobb, som förstås tar tid och kraft från mer angelägna arbetsuppgifter. Det skapar uppenbar frustration i organisationen; det såg jag bland flera åklagarkollegor som jag träffade.

Det stannar dock inte där. Konsekvenserna av en helt annan lagstiftning, som regeringen inom kort kommer att lägga fram en proposition om, har berörts av flera tidigare talare. En åklagare som väljer att inte göra en orosanmälan kommer att åtalas för brottet tjänstefel.

Som flera talare har varit inne på har det varit en stor sak för Tidöpartierna att driva igenom detta. Jag vill med mitt exempel tala om att det finns personer som kommer att drabbas av detta på ett sätt som jag inte tror var tänkt. Jag blir ibland lite trött när jag i debatten hör tvärsäkra politiker konstatera vissa resultat av någonting, kanske utan att de riktigt har kontakt med verkligheten.

Herr talman! Under flera år i rad har Sverige uppvisat en fallande trend när Transparency International tagit fram sina korruptionsindex. Det är en minst sagt oroande utveckling. Vi ser samtidigt hur den organiserade brottsligheten placerar folk på insidan eller mutar sig till olika fördelar. Det här är direkt farligt.

När den organiserade brottsligheten på allvar lyckas äta sig in i samhällskroppen har vi att göra med ren och skär maffia. Våra kommuner och regioner är särskilt sårbara för sådana här angrepp. Företrädare uppger att det har blivit allt vanligare med korruption. Därför anser Centerpartiet att det är angeläget att ge bättre stöd och bättre vägledning till kommuner och regioner. Vi vet ju att Sverige har många små kommuner med ganska begränsade resurser. Det är viktigt att ge dem stöd så att de kan uppmärksamma sådana här angrepp och hindra dem i tid.

Arbetet mot korruption och infiltration måste ske på ett samordnat och koordinerat sätt för att vara framgångsrikt. Kunskap behöver spridas för att vi ska motverka en farlig utveckling. Jag vill därför yrka bifall till reservation 1.

Slutligen, herr talman, vill jag säga någonting om Statens servicecenter. Oavsett var i landet du bor har du rätt till service från våra myndigheter. Det är därför helt nödvändigt att vi har ett antal servicekontor runt om i landet där flera myndigheter i samverkan erbjuder service till kontorens besökare för att svara upp mot medborgarnas berättigade förväntningar.

Det som händer just nu är att många servicekontor läggs ned. Det rimmar inte alls med statens uppdrag att ge samma service till alla medborgare, oavsett var i landet de bor. Detta kommer att få stora konsekvenser för både privatpersoner och företag som i dag besöker servicekontoren.

Vi i Centerpartiet anser att statlig närvaro och service i hela landet är helt nödvändigt, och vi vill i stället att denna service ska utökas. För oss är det självklart att alla medborgare har rätt till samma service, oavsett var i landet de bor och oavsett vilka förutsättningar de har att ta del av servicen.

Fru talman! I dagens sista debatt om KU:s vårgranskning behandlar vi det kapitel i betänkandet där de flesta av årets anmälningar har samlats, närmare bestämt 11 av de ärenden som vi har uttalat oss om i år. Som jag sa tidigare har vi ju ställningstaganden i alla de 26 ärenden som ingår i betänkandet.

Flertalet av ärendena i detta avsnitt är sådana där ett statsråd har anmälts till KU på grund av något som statsrådet har sagt och där anmälaren menar att uttalandet inte har varit korrekt. I två av dessa ärenden har vi i KU tydligt funnit brister i statsrådets agerande.

Det ena uttalandet gjordes, som har nämnts tidigare, av näringsminister Ebba Busch på hennes Instagramkonto i början av året och rörde en ny lagstiftning som trädde i kraft vid nyår. Det var den ändring i lagen som gör det möjligt att i vissa fall få vittna anonymt under en rättegång i brottmål.

Det är långtifrån fritt fram för alla att vittna anonymt enligt det nya regelverket, något jag tycker är viktigt att framhålla när jag får möjlighet eftersom det är vanskligt att låta allmänheten tro att alla nu kan vittna anonymt. Så är nämligen inte fallet, utan de fall där någon kan lämna ett vittnesmål utan att själv träda fram med sitt namn är nogsamt reglerade och utgör undantagsfall vid rättegångar.

Det inlägg som näringsministern lade upp på sitt Instagramkonto innehöll till och med ett budskap om att den som utsatts för brott skulle kunna vittna anonymt. Men så är förstås inte fallet, vilket har påpekats här tidigare. Ett brottsoffer, alltså en målsägande, kan aldrig lämna ett vittnesmål anonymt; det är inte förenligt med våra rättsstatliga principer. I slutändan är det alltså dessutom i ytterst få fall som det här kommer att bli möjligt.

Visserligen rättade ministern sitt uttalande på sociala medier efter att det blivit en del skriverier om inlägget, men det spelar ju ingen roll när det gäller hur KU bedömer själva uttalandet. Ett statsråd måste uttala sig sakligt korrekt, och så skedde inte i det här fallet. Därför ses uttalandet som en tydlig brist i statsrådets agerande.

Fru talman! Ett annat ärende som flera har varit inne på och där KU har funnit att flera statsråd har brustit i sitt agerande är det som rör en debattartikel i Dagens Nyheter som undertecknades av Tidösamarbetets samtliga fyra partiledare. Tre av dem är ju också statsråd, nämligen statsminister Ulf Kristersson, energi- och näringsminister Ebba Busch och utbildningsminister Johan Pehrson, och har därför granskats i ärendet.

Debattartikeln handlade bland annat om medborgarskap och de åtgärder regeringen planerade att genomföra för att göra det svårare att bli medborgare i Sverige. Det är inte sakfrågan som vi i KU uppehåller oss vid, även om utfrågningen av statsministern Ulf Kristersson tyvärr kanske hamnade där, utan det vi tittar på är formuleringar i artikeln – och som ledamoten Ulrik Nilsson var inne på har vi verkligen grottat i formuleringar.

Vi i KU fann att vissa formuleringar i artikeln refererade till både nuvarande lagstiftning och framtida. Det var särskilt en mening som flera reagerade på när debattartikeln publicerades, nämligen: ”Innan de nya kraven för medborgarskap är på plats finns det anledning att agera mot att medborgarskap utfärdas enligt den nuvarande lagstiftningen.”

KU anser att denna formulering riskerade att ge upphov till otydlighet om förhållandet till nuvarande lagstiftning. Ett statsråd måste, med hänsyn till sin speciella ställning samt regeringsformens bestämmelser om myndigheters självständighet, iaktta försiktighet när det gäller uttalanden som kan uppfattas avse myndighetsutövning mot enskilda eller tillämpning av lag. Till detta kommer att ett statsråd i allmänhet får räkna med att ett auktoritativt framfört ställningstagande i en fråga som rör myndighetsutövning eller myndighets tillämpning av lag skulle kunna uppfattas som ett direktiv från statsrådet. KU framhåller att det självfallet inte finns något utrymme för att agera i strid med legalitetsprincipen. Sammantaget finner alltså KU att det sätt de tre statsråden valde att formulera sig på i debattartikeln utgör en brist i detta ärende.

Fru talman! Utöver de två ärenden jag nämnt, där vi funnit klara brister, finns i detta avsnitt i betänkandet åtskilliga ställningstaganden där KU har med skrivningar som jag menar att regeringen bör ta till sig i sitt arbete framöver. Alla våra ställningstaganden utgör en del av KU:s praxis, som regeringen har att förhålla sig till.

Ett ärende gällde energi- och näringsminister Ebba Buschs uttalanden om det statliga bolaget Vattenfall och investering i vindkraft. Hon uttalade sig i en nyhetsartikel och sa bland annat att Vattenfall inte hade koll på sina grejer. Enligt utskottet är det självklart av värde att statsråd deltar i offentliga samtal och klargör sakförhållanden. Men utskottet påminner om att regeringen är företrädare för statens ägande och ska förvalta bolagen med statligt ägande på ett ansvarsfullt sätt. Formuleringar i uttalanden som i onödan riskerar att skada ett bolags trovärdighet och affärsmässighet bör därför undvikas.

Ytterligare ett ärende i detta avsnitt där vi har ett ställningstagande rör ett uttalande som justitieminister Gunnar Strömmer gjorde på sina sociala medier efter att en av regeringen tillsatt utredare lämnat över ett förslag; det gällde förslaget att införa visitationszoner eller säkerhetszoner, som de kom att kallas, i Sverige. I ett par inlägg på sociala medier uppgav justitieministern att regeringen hade gett en utredare i uppdrag att se om ett system med visitationszoner kunde införas i Sverige. Utskottet konstaterar att det i uppdraget angavs att en utredare skulle undersöka och lämna förslag på hur ett system med sådana zoner kunde införas – det vill säga hur, inte om.

Även om det här är ett enstaka ord som KU tittat på är det ett ord som har betydelse när det gäller hur ett utredningsuppdrag utformas. Här slår KU fast att risken för missförstånd hade kunnat undvikas om justitieministern hade formulerat sig tydligare kring utredningsuppdragets utformning.

Fru talman! Eftersom detta är mitt sista anförande för i dag i debatterna om vårgranskningen vill jag, som jag gjorde i mitt inledande anförande, särskilt lyfta KU:s arbete och arbetssätt. Det vårt utskott arbetar med och den anda som KU präglas av, med försök till samförstånd, spelar en viktig roll i dagens politiska landskap. Det är stimulerande att sitta i det utskott som arbetar med de konstitutionella regler som vår demokrati vilar på och som följer hur dessa regler efterlevs av vår regering och dess statsråd. Men minst lika viktigt för mig är möjligheten att vara i ett politiskt rum där ambitionen är att ställa sig över det som kan benämnas politiskt käbbel, fokusera på sakförhållanden och nå resultat med bred uppslutning. Låt oss anstränga oss för att fortsätta arbeta i samma anda!

Fru talman! När man kommer efter flera andra talare i debatten kan det bli en del upprepningar, vilket säkert kommer att märkas.

I det avsnitt vi nu är framme vid finns tre ärenden där utskottet finner att regeringen har brustit. Dessutom finns ett ärende där KU gör ett medskick till regeringen och som jag tycker är intressant att lyfta på ett principiellt plan, nämligen granskningen av regeringens efterlevnad av klimatlagen. Jag återkommer snart till den.

Men först ska jag ta upp ett av de ärenden där KU har funnit att regeringen har brustit i sin handläggning. Det rör Institutet för mänskliga rättigheter. Det är en ung myndighet som inrättades för bara några år sedan, och innan dess tillhörde Sverige tyvärr den lilla skara i EU som inte hade en myndighet som levde upp till de internationella kriterier som gäller för att ha ett oberoende organ med uppdrag att skydda och främja mänskliga rättigheter i landet.

Den ordning vi valde i Sverige när vi till slut inrättade en myndighet med detta uppdrag var att lägga den under regeringen. En sådan ordning – med en myndighet som ska verka helt oberoende men som ligger under regeringen, alltså under den exekutiva makten – ställer särskilda krav på hur myndigheten ska kunna leva upp till sitt oberoende. Därför stadgas att institutet ska ledas av en styrelse och regleras hur styrelseledamöterna ska utses. Ledamöterna ska ha sakkunskap inom området mänskliga rättigheter och erfarenhet av kvalificerat arbete från civilsamhälle, rättsväsen och advokatverksamhet samt forskning och högskoleutbildning. Från vart och ett av dessa områden ska det finnas två ledamöter, och regeringen ska begära in förslag till ledamöter från institutets råd, Sveriges advokatsamfund samt universitet och högskolor.

I lagens förarbeten framhålls att nomineringsförfarandet är en central del vid tillsättandet av institutets styrelse och att regeringen normalt sett bör hämta styrelseledamöter från kretsen av nominerade. Det som hände när nya ledamöter i styrelsen skulle utses förra hösten var att regeringen gjorde ett avsteg från den processen genom att hämta in personer som inte var nominerade och förordna en person som tidigare hade föreslagits till styrelsen.

KU anser att det är en brist att regeringen agerade på detta sätt och framhåller att det kan finnas skäl att se över nomineringsprocessen. KU understryker också att utgångspunkten är att styrelseledamöterna hämtas från kretsen av nominerade. Detta är särskilt viktigt för att värna institutets oberoende, vilket är nödvändigt om Sverige ska leva upp till de krav som internationella organ ställer på ett institut som värnar mänskliga rättigheter.

Fru talman! Ett ärende som tagit upp mycket tid i utskottet denna vår och lett till långdragna diskussioner är ett där Centerpartiet stod som anmälare. Vi anmälde både statsministern och klimat- och miljöministern efter att Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket riktat kritik mot regeringen och dess klimatpolitik, som inte ansågs leva upp till klimatlagens krav.

Efter KU:s många och långa diskussioner under våren kunde vi till slut enas om ett ställningstagande. Det vi landar i är att vi inom ramen för en konstitutionell granskning tittar på om de formella kraven i klimatlagen uppfyllts. Vi tar i granskningen upp frågor om regeringens planering, uppföljning och rapportering och konstaterar att det är helt grundläggande att regeringen lever upp till dessa krav för att riksdagen på ett systematiskt och återkommande sätt ska kunna bedöma den politiska inriktningen och i förlängningen kunna ta ställning till om de förslag till åtgärder som läggs fram av regeringen är tillräckliga. Vår granskning visar att regeringen har följt kraven i klimatlagen på vad den ska göra när det gäller formerna för överlämnandet av klimatredovisningen och handlingsplanen samt innehållet i klimatredovisningen.

Vi uttalar oss inte om 2 § klimatlagen, alltså den bestämmelse som anger att regeringens politik ska vara inriktad på att minska utsläppen och vila på vetenskaplig grund. Vi prövar alltså inte detta och säger varken bu eller bä när det gäller om regeringen lever upp till det som står där. Det vill säga att vi i KU varken kan säga att regeringen följer eller att den bryter mot just denna paragraf.

Fru talman! KU konstaterar även att det finns krav i klimatlagen på vad en klimathandlingsplan bör innehålla. I den delen har Klimatpolitiska rådet gjort bedömningen att handlingsplanen inte lever upp till lagens krav. Visserligen är de uppgifter som efterfrågas inte obligatoriska att ta med i handlingsplanen, men KU framhåller att en bred behandling i riksdagen av klimatpolitiken förutsätter att handlingsplanen även innehåller sådana uppgifter som den enligt klimatlagen bör innehålla.

Vi gör ett tydligt medskick till regeringen att vi förutsätter att regeringen i sitt fortsatta arbete eftersträvar att klimatredovisningar och klimathandlingsplaner är så utformade att de ger riksdagen bredast möjliga underlag. Dessutom understryker KU värdet av de underlag från expertorgan och myndigheter som tas fram inom ramen för det klimatpolitiska arbetet och att det är angeläget att regeringen om den i någon del gör en annan bedömning än expertorganen redogör för skälen bakom detta i sin rapportering till riksdagen.

Fru talman! Slutligen vill jag säga några ord om ett annat ärende i det här avsnittet där KU funnit brister. Det var när regeringen valde att avveckla den så kallade Renmarkskommittén. KU är kritiskt till hur regeringen valde att agera gentemot de samiska företrädarna när man beslutade sig för att lägga ned kommittén. Man gick ut med en nyhet i ett pressmeddelande. Först ett par dagar senare skickades inbjudan ut till de samiska företrädarna att delta i en konsultation om saken. Det är en konsultation som regeringen är tvungen att ha enligt konsultationslagen. Flera samiska företrädare uppfattade detta som om frågan redan var avgjord, eftersom pressmeddelandet hade gått ut dessförinnan.

KU fastslår att det hade varit lämpligt att skicka ut konsultationsförfrågan före eller åtminstone samtidigt med den mer allmänt inriktade informationen i pressmeddelandet. Dessutom är det viktigt att informationen i ett sådant pressmeddelande står i samklang med informationen i den förfrågan som skickas till samiska företrädare om konsultation. Här finns enligt utskottet skäl för regeringen att i fortsättningen överväga dels när i tid samiska företrädare ska bjudas in till en konsultation, dels hur regeringen formulerar sig i kommunikationen kring angelägenheter som rör samerna, i förhållande till konsultationslagen.

Fru talman! Jag ska nu säga något om de ärenden som KU har granskat som rör regeringens förhållande till riksdagen. Det rör sig om fyra ärenden i det här avsnittet.

Precis som förra året och flera år dessförinnan har regeringen KU-anmälts för hur man har agerat gentemot riksdagen i EU-ärenden, vilket flera tidigare talare har varit inne på.

Den ordning som gäller för hantering av EU-ärenden är att regeringen inför sina möten på EU-nivå om olika sakfrågor som ska förhandlas där måste förankra sin ståndpunkt i själva sakfrågan hos Sveriges riksdag. Det ska ske dels i det sakutskott som hanterar frågan, dels i riksdagens EU-nämnd.

EU är ju inte något eget väsen någonstans där borta i Bryssel. Nej, EU är politik som i högsta grad påverkar oss i Sverige och som vi självklart kan och ska vara med och påverka. Just därför är det så viktigt med transparens i hur regeringen agerar i olika enskilda sakfrågor när statsråden träffar sina ministerkollegor från övriga EU-länder vid ministerrådsmötena.

Även i år finner KU skäl att göra ett medskick till regeringen om hanteringen av ett EU-ärende. I år rör det ett ärende om överläggningar och samråd om fiskemöjligheter i Östersjön – en fråga som i allra högsta grad berör oss svenskar, inte minst nu när det kustnära fisket i Östersjön och beståndet av strömming och sill är direkt hotat. Det känns kanske extra angeläget att påtala detta så här i midsommartider, när vi kallt räknar med att kunna ställa fram sill på midsommarbordet. Vi får väl se om vi kan upprätthålla den traditionen framöver, om vi lyckas rädda den svenska sillen och strömmingen.

Fru talman! I augusti förra året presenterade EU-kommissionen ett förslag till förordning som bland annat rörde fiskemöjligheterna i Östersjön och som då berörde kvoterna för att fånga sill och strömming. Landsbygdsminister Peter Kullgren hade en överläggning med miljö- och jordbruksutskottet om hur regeringen skulle agera vid förhandlingarna i rådet i denna fråga. Det följdes av ett samråd i EU-nämnden. Statsrådet framhöll att regeringens utgångspunkt var att kvoterna för sill och strömming inte borde öka utan minska jämfört med gällande kvoter. Så blev dock inte resultatet av förhandlingarna, utan kvoterna ökade rent faktiskt.

KU konstaterar att Sverige inte lyckades få gehör för sin ståndpunkt att kvoterna borde minska. Det skapade mycket debatt efter att resultatet från förhandlingarna blev känt, det vill säga att ministern faktiskt hade röstat ja till ett förslag som ökade kvoterna. Frågan som KU haft att titta på är om detta var förenligt med det mandat som ministern hade med sig från riksdagen när han satte sig vid förhandlingsbordet.

KU kom fram till att landsbygdsministern visserligen har agerat utifrån mandatet som det kom att formuleras vid EU-nämndens sammanträde. Men mot bakgrund av att det uppstod diskussioner och olika uppfattningar om vilket mandat landsbygdsministern hade med sig till förhandlingarna påminner utskottet om att regeringen alltid har möjlighet att söka förnyad kontakt med EU-nämnden.

Fru talman! Ett annat ärende som KU tittat på och som tidigare talare var inne på rör en not om skyddsstatus för björn, lodjur och varg. Jag tänker inte uppehålla mig så mycket vid just de här tre olika djuren, utan jag går vidare till att prata om att en not inte är föremål för ett beslut i rådet utan bara uppsatt som en informationspunkt. Därför fanns det inte någon skyldighet för regeringen att initiera ett samråd med EU-nämnden. Samtidigt bör eventuella ståndpunkter som förs fram av regeringen inom EU, till exempel i en not, vara förenliga med ståndpunkter som har förankrats i ett utskott eller i EU-nämnden.

Vi pratade ju som sagt bara om björn och lodjur när vi hade långdragna diskussioner i utskottet, alltså under vårens förhandlingar om det här ärendet. Vi pratade inte om varg, för det var ganska självklart att det var en ståndpunkt som låg i linje med tidigare ståndpunkter från regeringen, utan vi uppehöll oss mycket kring björn och lodjur.

Det var, som Samuel Gonzalez Westling var inne på här tidigare, just vid EU-nämndens sammanträde som ordväxlingen blev sådan att det faktiskt blev ett otydligt svar från den statssekreterare som närvarade i stället för statsrådet på EU-nämndssammanträdet. Mycket till följd av hur orden föll uppstod oklarheter kring vad noten egentligen handlade om.

Här framhåller KU vikten av att frågor som ställs vid EU-nämndens sammanträden ska besvaras så fullständigt och tydligt som möjligt, återigen i transparensens namn.

Fru talman! Slutligen finns i det här avsnittet ett av de ärenden som KU funnit en tydlig brist i. Det rör hur finansminister Elisabeth Svantesson agerade i samband med en interpellation som hon besvarade i kammaren i slutet av januari i år. Den handlade om det så kallade reformutrymmet som finns i regeringens budgetprocess. Inför interpellationsdebatten i kammaren hade ett skriftligt svar lämnats från Finansdepartementet. Det skilde sig markant från det som finansministern lämnade vid själva debatten.

Här är det viktigt att framhålla att frågeinstituten har en viktig funktion inom det parlamentariska systemet genom de möjligheter som de ger riksdagen till information, debatt och kontroll av regeringen. Därför är det självklart viktigt att dessa institut fungerar som de ska, och en avgörande förutsättning för att instituten ska göra just det är att statsråden respekterar gällande reglering och praxis.

Den reglering som finns när det gäller interpellationer föreskriver att departementen ska ha rutiner som säkerställer att den slutliga versionen av interpellationssvaret som expedieras till riksdagens kammarkansli överensstämmer med svaret som lämnas här. Rutinen följdes inte i det här ärendet, och därför finner KU att statsrådet har brustit i detta avseende.

Fru talman! Det vi debatterar här i dag är alltså vårens granskning av regeringen och dess statsråd. Det är en viktig granskning som vi gör varje år och som är till för att se om regeringen och dess ministrar följer det konstitutionella regelverket. När så inte är fallet pekar vi på vad som har brustit och talar dessutom om hur allvarligt vi ser på dessa brister.

Resultatet av granskningen är ett betänkande på drygt 220 sidor. Som har nämnts tidigare har vi under året hanterat 40 anmälningar som har gjorts till utskottet. Några av dem har fallit bort längs vägen, för sedan ett par år tillbaka har vi i KU som praxis att inte alls behandla vissa uttalandeärenden om de till sin karaktär inte har någon konstitutionell krok.

Det innebär att vi gällande ett KU-anmält uttalande från ett statsråd, utifrån den situation det gjorts i och det innehåll uttalandet haft, kan komma fram till att uttalandet ska bemötas i den politiska debatten och inte i en konstitutionell granskning. Sådana ärenden avskrivs, kort och gott. Det är en praxis vi införde för ett par år sedan. Jag skulle säga att den varit en framgång, för på så sätt kan vi i KU helt fokusera på de ärenden som faktiskt har någon konstitutionell aspekt.

Bland dem finns förstås också uttalanden som statsråd har gjort, något jag återkommer till i ett senare anförande under den här debatten. Självklart är det viktigt att statsråd är sakliga i sina uttalanden och håller sig till fakta. Det är inte fritt fram att som statsråd säga vad som helst utan att KU utkräver ansvar.

Fru talman! Några ärenden har även fått bordläggas av olika anledningar, vilket nämndes här inledningsvis. Ett som Centerpartiet har anmält och som KU inte lyckades slutföra under våren rör regeringens hantering av allvarliga säkerhetsbrister hos Lantmäteriet. Så sent som i maj kom det nämligen fram nya uppgifter i medierna om hur Lantmäteriet brustit i hanteringen av säkerhetsklassad information.

Vid det laget hade vi i KU redan haft en utfrågning av statsrådet Andreas Carlson och även fått en rad skriftliga svar från Regeringskansliet. Men efter att Expressen i maj månad kommit med nya uppgifter om Lantmäteriet uppstod nya frågor kring hur regeringen agerat när den fått kännedom om de allvarliga bristerna vid myndigheten. Ärendet växte alltså efter hand och även i ett så sent skede att vi inte hann med nödvändiga utredningsåtgärder utan blev tvungna att bordlägga det. Fortsättning i det ärendet följer alltså nästa vår.

Det finns ytterligare ärenden som har fått bordläggas. Som ordföranden nämnde inledningsvis: När det pågår en rättsprocess som kan påverka vår granskning bordlägger KU ärendet. Det är till exempel fallet i granskningen av regeringens hantering av den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som ju är åtalad för brott. Det ärendet är alltså också bordlagt, och även här får fortsättning i KU följa efter att åtalet mot honom prövats i domstol i höst.

Fru talman! Jag sa nyss att vi har fått in 40 anmälningar i år. Bland dem finns det även flera som har rört i princip samma sak och därför kommit att handläggas gemensamt. Efter sådana sammanslagningar, en del bordläggningar och några avskrivningar har vi under denna vårgranskning slutligen landat i 26 ärenden där vi har formulerat ställningstaganden. Som har sagts här tidigare har vi enats om att vi funnit brister i 6 av dessa ärenden. Därutöver gör vi uttalanden kring hanteringen i ytterligare en rad ärenden.

Här vill jag även framhålla att samtliga de ärenden där KU har ett ställningstagande är del av den KU-praxis som regeringen har att förhålla sig till. Det finns alltså formuleringar i så gott som alla ställningstaganden i vårt betänkande som är väl värda för regeringen att begrunda i arbetet framåt.

De ställningstaganden vi har landat i står ju samtliga partier bakom, som också har sagts här tidigare. Det innebär att vi till slut landade i enighet i utskottet även denna vår – men inte utan våndor, ska väl tilläggas, vilket också har framgått av flera av de tidigare inläggen. Vi har som vanligt haft många och långa sammanträden, fler än något annat utskott i riksdagen, och under dessa har diskussionerna i vissa ärenden varit väldigt utdragna.

Det är en utmaning att ta av sig den partipolitiska hatten och ta på sig den konstitutionella, men det är så vi måste jobba i det här utskottet om vi ska kunna nå enighet. KU:s granskande ögon ska inte ha några ideologiska glasögon på, något som visat sig lättare sagt än gjort. Så sent som för några veckor sedan hade vi ännu inte nått enighet, och det var oklart om vi skulle kunna göra det. Men så skedde i alla fall till slut.

Jag är rätt säker på att det inte hade varit möjligt utan det oerhört skickliga handlag som utskottets kansli bistår oss ledamöter med. Därför vill jag framföra ett varmt tack till alla vid KU:s kansli, som jag vet har arbetat hårt under våren, liksom alla i utskottet. Det har lett till att vi har en gedigen slutprodukt att lämna över till riksdagen.

Fru talman! Vi lever i en hårt polariserad tid. För egen del tror jag att ett hårt polariserat debattklimat – där politiker väljer att spela på väljarkårens känslor och gärna använder sin tid i rampljuset till ett slags underhållande föreställning i stället för att framföra sakliga, kanske inte alltid så underhållande, argument – inte är något som gynnar vår demokrati i förlängningen. När politiker inte drar sig för direkta personpåhopp och även tillskriver politiska motståndare vissa negativa personliga egenskaper göder det faktiskt hat och hot och är direkt skadligt för demokratin.

Bara den senaste veckan har vi tyvärr sett flera händelser både på hemmaplan och ute i världen som visar på en farlig utveckling. Vår egen utrikesminister har blivit ansatt i sin egen trappuppgång, och från det USA där polariserande språkbruk och grova personliga påhopp har blivit vardagsmat i politiken det senaste decenniet har flera demokratiska politiker under den gångna helgen skjutits i sina hem.

Detta är visserligen enskilda händelser, men även sådana kan vara uttryck för det tillstånd som ett samhälle befinner sig i. Mot den bakgrunden kan jag inte nog framhålla vikten av att vi i det här utskottet, såsom vi hittills har lyckats göra, även framgent anstränger oss för att ha en respektfull ton och föra en saklig argumentation. Det är nödvändigt för att vi alls ska kunna stå här eniga framöver. För att lyckas med det krävs en samsyn om de grundläggande spelreglerna för det demokratiska samtalet – och att samtliga ledamöter, oavsett partifärg, är beredda att skriva under på dem.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 20 under punkt 17.

När jag cyklade hit till Riksdagshuset i morse sneddade jag över Raoul Wallenbergs torg vid Nybrokajen. Där noterade jag något nytt jämfört med förra veckan, nämligen en mängd stora, inramade illustrationer som stod tätt på rad. Jag hann denna morgon tyvärr inte stanna till för att titta närmare på dem och de texter jag såg fanns vid varje illustration, men jag ska se till att göra det när jag passerar platsen härnäst. Utan att själv ha hunnit se dessa utställningar vill jag ändå passa på att rekommendera andra att göra det så länge de står kvar där, fram till den 18 maj.

Utställningarna Judiska hjältinnor och Judiskt liv kom på plats på Raoul Wallenbergs torg häromdagen när firandet av jubileumsveckan inleddes. Det är en vecka som ses som en höjdpunkt på det jubileumsår som Sveriges judar firar, och som flera ledamöter har varit inne på. I år är det nämligen 250 år sedan den förste juden fick bosätta sig i Sverige utan att konvertera. Hans namn var Aaron Isaac. Han brukar nog kallas den första juden i Sverige, men det var han förstås inte. Judar har en långt längre historia i vårt land än så, men då utan de rättigheter som Aaron Isaac fick.

Judar är en av de fem erkända nationella minoriteter vi har i Sverige i dag. Just i år, just den här veckan, är det läge för oss alla att påminna oss om deras historia och när vi nu ges så bra tillfälle passa på att skaffa oss mer kunskap om judiskt liv – för med kunskap om judar eller andra minoriteter kommer ökad förståelse för dem som lever ett liv som ser annorlunda ut än vårt eget.

Med förståelse följer ofta ökad tolerans för det som är annorlunda. I tider när vi tyvärr i alltför stor utsträckning och på många håll i världen ser intolerans mot andra breda ut sig är det viktigt att påminna sig om vikten av tolerans och ödmjukhet.

Fru talman! Ingen människa i Sverige ska bli diskriminerad eller utsatt till följd av sitt ursprung. Alla som bor i vårt land ska ha samma möjligheter till inflytande och delaktighet i samhällslivet. Var och en av oss har rätt till sitt språk och sin kulturella identitet. Detta utgör kärnan i den minoritetspolitik som vi har antagit här i riksdagen. Men tyvärr ser verkligheten inte alltid ut så. Tyvärr fortsätter diskrimineringen av minoriteter.

Vi får återkommande rapporter om minoriteter som utsätts för hat, kränkande uttryck och fördomar i skolan, på arbetsplatser och inte minst på nätet. Det visar att vårt arbete med att skydda minoritetsgruppers rättigheter aldrig kan ta paus. Samtidigt ska vi ha i åtanke att minoriteter inte är en homogen grupp. Vi måste anpassa åtgärderna efter olika minoritetsgruppers behov.

Fru talman! Det nationella firandet av 250-årsjubileet för judiskt liv i Sverige, som jag nämnde tidigare och som flera andra också har tagit upp, samordnas av Judiska Centralrådet, en organisation som består av flera judiska församlingar i Sverige. Sedan januari i år har över 170 evenemang genomförts runt om i landet av hundratals aktörer, som museer och skolor. Det är alltifrån samtal om judisk mat till konstutställningar och konserter. Att just en organisation som Judiska Centralrådet samordnar firandet är precis som det ska vara. Minoritetspolitik ska genomföras tillsammans med de nationella minoriteterna, inte av andra för minoriteterna.

Sedan mer än 20 år tillbaka har vi i Sverige en samlad politik för att stärka våra nationella minoriteter och stödja våra nationella minoritetsspråk. Målet för den politiken är att ge dessa minoriteter skydd och stärka deras möjligheter till inflytande.

Arbetet med minoritetsfrågor har under de senaste 20 åren visserligen rört sig framåt, men det finns en del kvar att göra. Ansvaret för att följa upp hur Sveriges minoritetspolitik genomförs ligger på ett par olika myndigheter. Det är förstås viktigt att den politiken samordnas, men för att den ska få genomslag i praktiken är det helt centralt att involvera civilsamhället.

Utan de idéburna organisationer som samlar minoriteterna och det arbete som dessa föreningar gör finns det risk att det inte blir mycket till verkstad. För mig liksom för Centerpartiet är det självklart att framhålla vikten av att civilsamhället ges en avgörande betydelse för att vårda, värna och utveckla de nationella minoriteterna. Därför är det av stor vikt att organisationer inom civilsamhället som samlar nationella minoriteter ges långsiktiga och hållbara ekonomiska och praktiska förutsättningar att bedriva en bra verksamhet, detta för att minoritetspolitiken ska kunna genomföras i praktiken.

Fru talman! Flera andra här i kammaren har varit inne på ämnet älvdalska. Vi i konstitutionsutskottet åkte för ett par år sedan på en gemensam resa till Älvdalen och blev marinerade i älvdalska på olika sätt under det besöket. Förhoppningsvis har det bidragit till att fler nu är inne på det som vi i Centerpartiet har drivit i flera år, nämligen att utreda möjligheterna att erkänna älvdalskan som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige enligt Europarådets fördrag.

Grupper ska garanteras sina språkliga rättigheter. De ingår i de grundläggande rättigheter som finns förankrade i FN:s konvention om mänskliga rättigheter. I dag har barn med älvdalska som modersmål ingen rätt till skolundervisning vare sig på eller i älvdalska.

Älvdalskan, som enbart talas i Sverige, är också en betydelsefull del av det svenska kulturarvet. Med ett officiellt erkännande av älvdalskan som eget språk skulle betydligt mer kunna göras för att hålla det språket levande.

Fru ålderspresident! Jag står bakom Centerpartiets samtliga reservationer i betänkandet – vi har rätt många – men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 13 under punkt 14.

För ett par dagar sedan var det presidentval i ett av EU:s medlemsländer, Rumänien – igen. Det val som hölls där i november förra året kom nämligen att ogiltigförklaras av den rumänska författningsdomstolen efter indikationer om att Ryssland blandat sig i det. Den som fick flest röster i söndags men inte tillräckligt många för att undvika en andra valomgång, som alltså nu väntar, är en man vid namn George Simion. Han har tydligt motsatt sig militärt stöd till Ukraina, och han har även uttalat sig mycket skeptiskt om EU.

Vad har då detta att göra med ämnet för dagens debatt? Först och främst handlar det förstås om att Sverige är en del av EU. Och i dessa mycket oroliga och osäkra tider, med en minst sagt oberäknelig ledare på andra sidan Atlanten, är det tydligt att vi behöver varandra mer än någonsin inom EU. Vi, de länder som värnar rättsstaten, den liberala demokratin och den regelbaserade världsordningen, måste inte bara hålla ihop, utan vi behöver även stärka vårt samarbete samt försvaret för våra institutioner och värderingar.

Dessa värden är inte för evigt givna, utan de måste fortlöpande försvaras. Därför måste det få konsekvenser för de länder i EU som inte respekterar rättsstatens principer och för de medlemsländer som överger de värden som vi grundat vårt EU-samarbete på. Sedan 2021 finns en generell villkorlighetsordning för skydd av EU:s unionsbudget som innebär att åtgärder kan vidtas mot den medlemsstat som agerar emot rättsstatens principer. Det var med hjälp av denna ordning som man under ett tag innehöll pengar som Ungern skulle ha fått. Ungern är ju ett av de länder som ständigt har fått kritik för att inte leva upp till rättsstatens principer.

Denna ordning är bra men inte tillräcklig. EU måste ha muskler för att kunna agera så att det får kännbara konsekvenser så fort ett medlemsland bryter mot rättsstatens principer. Därför vill Centerpartiet ha ett så kallat demokratilås på EU:s budget så att EU stryper medel till medlemsstater som inte respekterar sina demokratiska och rättsstatliga åtaganden. Om en medlemsstat trots ekonomiska sanktioner fortsätter att bryta mot rättsstatens principer ska andra åtgärder, som att begränsa en medlemsstats beslutanderätt i EU, övervägas. Det här är ett sätt att stärka EU och de värderingar vår gemenskap vilar på i dessa svåra och osäkra tider.

Fru ålderspresident! Det presidentval som ägde rum i november i Rumänien kom, som jag sa nyss, att underkännas av landets författningsdomstol. Rumänsk underrättelsetjänst visade nämligen att den man som stod som vinnare då, den högerextreme Georgescu, hade gynnats av en omfattande Tiktok-kampanj som liknade ryska påverkansoperationer. Omkring 25 000 Tiktok-konton användes för att sprida budskap till Georgescus fördel under valkampanjens slutskede.

Mycket tydde på att kampanjen styrdes av en statlig aktör. Personer rekryterades och fick betalt för att marknadsföra en kandidat vars profil stämde överens med Georgescus. De här kampanjmetoderna liknade de ryska påverkansoperationer som tidigare genomförts i Moldavien.

Återigen: Vad har det som händer i Rumänien med dagens debatt att göra? Bevisligen utsätts EU-länders demokratiska processer för aktioner från främmande makt. Vi vet att Ryssland inte bara har intresse av att påverka i Moldavien och Rumänien, utan man har förstås även intresse av att påverka här i Sverige. Det är därför viktigt att vi här, och våra politiska partier, ser till att bygga upp försvar mot infiltration och påverkan av sådana intressen som vill undergräva vår demokrati.

För att säkerställa detta vill Centerpartiet att regeringen tillsätter en utredning som rekommenderar lagstiftning och andra reformer för att göra våra politiska partier mer motståndskraftiga mot yttre hot.

Fru ålderspresident! Dessutom visar det som hände i Rumänien i höstas hur sociala medier och köpta och anonyma konton kan användas för att påverka opinionen. Detta kan i slutänden få direkt påverkan på utgången av ett val, också ett sådant som utifrån sett har gått rätt till. Det som hände i Rumänien var just detta: Georgescu vann, och valet underkändes sedan av domstol på grund av denna påverkan.

Att vi politiker använder sociala medier för att påverka opinionen hör förstås till det politiska arbetet av i dag. Men det är stor skillnad mellan att öppet visa vem som står bakom olika typer av budskap och påverkanskampanjer och att sprida budskap i det fördolda.

För att mottagaren ska kunna värdera information och göra en bedömning av den krävs transparens. I en demokrati har väljare rätt att veta vem som ligger bakom de budskap som sprids. Det borde vara självklart för alla demokratiskt sinnade partier att vi bryter åsikter mot varandra i en öppen debatt, som Ulrik Nilsson framhöll i sitt inledningsanförande.

Fru ålderspresident! Förra våren uppdagades genom ett gediget journalistiskt arbete att anonyma konton på sociala medier hade använts av vår egen regerings samarbetsparti, Sverigedemokraterna.

Vi var många som reagerade kraftigt och krävde åtgärder för att få stopp på detta. Vi i Centerpartiet lade tillsammans med Miljöpartiet fram ett förslag till utskottsinitiativ i konstitutionsutskottet med krav på att se över hur användandet av anonyma konton i det politiska arbetet skulle kunna förbjudas. Vi mötte i början stort motstånd, men efter en del turer tillsattes i alla fall en arbetsgrupp med målet att få fram en uppförandekod som alla partier kan godta och där alla förbinder sig att vara transparenta i sin kommunikation framöver, oavsett var den sker.

Detta är, som jag nyss sa, grundläggande för de demokratiska spelreglerna. Jag hoppas förstås att vi gemensamt kan landa i en frivillig överenskommelse om våra spelregler. Men oavsett hur resultatet landar anser vi i Centerpartiet att det krävs ytterligare åtgärder, och vi vill framöver se en utredning som får i uppdrag att se över hur ett krav kan utformas på att alla politiska partier ska vara transparenta som avsändare i all kommunikation oavsett om den sker på sociala medier, i egna kanaler eller på annat sätt.