Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Jag vill börja med att säga att detta är en fråga som jag nu ställer till regeringen för andra gången på kort tid. Det finns en ganska enkel anledning till det. I den tidigare debatten med energi- och näringsminister Ebba Busch fick jag svar på vissa av mina frågor, men inte alla. Men som energi- och näringsministern nämnde under debatten i juni ligger denna fråga tekniskt och politiskt till betydande delar inom justitieministerns ansvarsområde, både när det gäller den svenska lagstiftningen och, framför allt, när det gäller EU-förhandlingarna. Därför tycker jag att det är rimligt att ställa vissa frågor igen, den här gången till det statsråd som faktiskt ansvarar för frågorna.

Fru talman! Jag uppskattar att justitieministern tydligt konstaterar att långa betaltider är ett problem och att regeringen tar frågan på allvar. Men problemet är inte längre att regeringen saknar kunskap om frågan. Problemet är att vi fortfarande saknar besked om vad regeringen konkret tänker göra åt detta.

I sitt svar säger justitieministern att regeringen vill se välavvägda och ändamålsenliga åtgärder. Men vad betyder detta, konkret? Jag vill därför börja med att fråga: Kan ministern nämna en enda konkret åtgärd som regeringen under den här mandatperioden har vidtagit för att faktiskt korta betaltiderna mellan stora företag och mindre leverantörer? Jag vill inte höra att regeringen följer frågan eller att näringslivet har en frivillig uppförandekod, som nu dessutom har lagts ned, utan jag efterfrågar en konkret åtgärd som har lett till eller förväntas leda till kortare betaltider.

Fru talman! För företag är detta inte en teoretisk diskussion. När ett mindre företag har köpt in material, genomfört produktionen och levererat varan men sedan får vänta 60, 90 eller ibland 120 dagar på betalningen binds kapital som företaget behöver för sin egen verksamhet. Enligt den undersökning från FKG:s kunder som jag har med mig säger 84 procent av företagen att detta problem har en märkbar eller betydande påverkan.

Swepart, exempelvis, har beskrivit situationen som att de i praktiken erbjuder sina stora kunder superbillig finansiering. För företag som till exempel Together Tech kan konsekvensen bli att möjligheten att anställa nya ingenjörer och få verksamheten att växa begränsas helt. Det är därför detta är en konkurrenskraftsfråga.

Fru talman! Jag vill återkomma till regeringens hänvisning till rapporteringsskyldighet. Den har funnits sedan 2022, och rapporteringen började 2023. Ministern säger att regeringen följer utvecklingen. Men mina frågor är: Vad har regeringen konkret kunnat konstatera genom denna uppföljning? Vilka indikatorer följer regeringen? Och, framför allt: När kommer regeringen att gå från uppföljning till åtgärd?

Fru talman! Jag vill be ministern att vara så konkret som möjligt. Vad är regeringens plan, om dagens system inte ger tillräckliga resultat? Finns det någon tidsgräns för när regeringen anser att det är dags att agera?

För svenska små och medelstora företag är detta inte en fråga som kan vänta hur länge som helst. De behöver hjälp nu.

Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Jag vill gå vidare till den del av frågan där justitieministern faktiskt har ett särskilt ansvar, nämligen EU-förhandlingarna. Ministern redovisade i sitt svar att kommissionens förslag om en tvingande 30-dagarsregel är alltför långtgående och att Sverige tillsammans med en majoritet av medlemsstaterna har förordat att kommissionen drar tillbaka förslaget och återkommer med en revidering av det nuvarande direktivet. Detta är regeringens linje, enligt min uppfattning, men det som fortfarande är helt oklart är vad regeringen vill i stället. Det är lätt att säga nej till ett förslag, men att säga nej är inte samma sak som att ha en lösning.

Europaparlamentet har ställt sig bakom 30-dagarsprincipen med stor majoritet: 459 röster för, 96 emot och 54 nedlagda, i demokratisk ordning. Samtidigt har förhandlingarna i rådet gått i stå.

Min fråga till justitieministern blir då väldigt konkret. Jag hoppas att jag får svar. Vilken bindande EU-linje driver Sverige i stället? Om 30 dagar är för långtgående, vad är då rimligt? Är det 45, 60, 90 eller 120 dagar, eller längre? Vilken maximal betaltid vill regeringen se? Vilket konkret skydd vill regeringen ge mindre leverantörer? Vilken tillsyn eller mekanism vill regeringen se för att säkerställa att reglerna faktiskt följs?

Fru talman! Ministern hänvisar också till avtalsfriheten. Jag håller med om att avtalsfrihet är en viktig princip. Men vi måste också fråga oss hur fri en förhandling faktiskt är när förhandlingsstyrkan är så ojämn. Om ett litet leverantörsföretag får valet att acceptera 90 dagars betaltid eller förlora affären, är det då verkligen en förhandling mellan två jämbördiga parter? Eller handlar det i praktiken om marknadsmakt? När ett stort företag kan skjuta över finansieringskostnaden på en liten leverantör förbättrar det stora företaget sin likviditet medan det mindre företaget får bära kostnaden. Skillnaden är att banken får ränta och säkerheter; den lilla leverantören får bära risken.

Fru talman! Långa och oförutsägbara betaltider riskerar dessutom att fungera som ett faktiskt handelshinder på den inre marknaden. De gör det svårare för mindre företag att ta affärer med större kunder. De gör det svårare att växa över gränserna. Och de gör det svårare att konkurrera på lika villkor inom EU.

Min fråga till ministern är: Om regeringen anser att kommissionens förslag är fel, vilket konkret alternativ driver Sverige? Eller driver Sverige kanske ingenting? Om förhandlingarna fortsätter att stå still, är regeringen beredd att överväga nationella åtgärder? Vi kan inte hamna i en situation där regeringen säger nej till en EU-lösning men inte samtidigt presenterar någon egen lösning.

Det är precis där jag upplever att regeringens linje fortfarande är otydlig. Man erkänner problemet. Man säger nej till det konkreta förslaget, men man berättar fortfarande inte vad man vill göra i stället. Det är detta jag hoppas att justitieministern kan ge svar på i dag.

Fru talman! Tack, justitieministern, för förklaringen! Jag saknar fortfarande ett svar på vad regeringens konkreta linje är. Vad vill regeringen göra om man får sitta kvar vid regeringsmakten under nästa mandatperiod? Vill vi hantera det på nationell nivå eller på EU-nivå? Vad är den rimliga betaltiden – 30 dagar eller 60 dagar? Vad tycker ministern? Jag är lite besviken. Men det är som det är.

Fru talman! Jag tror att vi alla i den här salen – nu är vi inte så många som är på plats – är överens om att problemet finns. Vi vet också att det framför allt är mindre företag som får bära kostnaden när stora företag använder långa betaltider för att stärka sin egen likviditet. Jag tackar en gång till för att ministern bekräftar den bilden.

Det som saknas är ett tydligt besked om när regeringen tänker gå från att följa frågan till att faktiskt agera. Min uppfattning är att detta kommer att behöva hanteras under nästa mandatperiod. För varje månad som går binds kapital i svenska små och medelstora företag som i stället skulle kunna användas till investeringar, innovation, produktivitet och nya jobb.

Fru talman! Jag vill avsluta med att tacka justitieministern för debatten. Gunnar Strömmer och jag har haft ett gott samarbete under den här mandatperioden även när vi har haft olika uppfattningar i olika frågor. Det är därför vi har vår demokrati.

Jag vill också passa på att tacka ministern för hans insatser för Sverige under mandatperioden och för det arbete som han har lagt ned, inte minst i en tid då Sverige står inför mycket stora utmaningar när det gäller rättsväsendet, säkerheten och kampen mot den organiserade brottsligheten. Tack för ett gott samarbete, och tack för debatten!