Gunnar Strömmer

Fru talman! Först och främst vill jag bara bekräfta problembilden, inte minst att småföretagare med de här långa faktureringstiderna, också i relation till stora företag, kan få vänta alldeles för länge på att få betalt. I praktiken kan man säga att de blir något slags ekonomisk buffert för större aktörer. Det tycker jag är ett problem. Jag tycker också att det är värt att diskutera frågan och se vad man kan göra åt den.

När det gäller de åtgärder som är vidtagna under mandatperioden tar jag gärna med mig dem in i nästa mandatperiod. Jag tycker i grund och botten inte att det är rimligt att småföretagare i praktiken agerar bank till andra aktörer på det sättet. Att frågan lyfts tycker jag alltså är bra, men vad gäller de åtgärder som är vidtagna hänvisar jag till det svar som har lämnats i dag.

Fru talman! Rashid Farivar har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag har vidtagit under innevarande mandatperiod för att motverka oskäligt långa betaltider mellan företag och vilka ytterligare åtgärder jag avser att vidta om regeringen får fortsatt förtroende efter valet 2026. Han har även frågat mig vilken linje som regeringen driver i EU:s arbete med regler om betaltider mellan företag och om jag anser att problemet bör lösas genom nationell lagstiftning, genom gemensamma EU-regler eller genom ingen ytterligare reglering alls.

Jag kan inledningsvis konstatera att energi- och näringsministern vid en interpellationsdebatt så sent som i juni svarade på i princip samma frågor från Rashid Farivar. Det svar som jag lämnar här i dag kommer därför i mångt och mycket att vara en upprepning av det svar som lämnades då.

Långa betaltider och sena betalningar är ett problem som många företag inom EU, inte minst små och medelstora företag, återkommande lyfter fram. Frågan är sedan länge uppmärksammad på EU-nivå. Hösten 2023 presenterade kommissionen ett förslag till förordning om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner, som är tänkt att ersätta 2011 års direktiv på området.

Regeringen tar frågan på allvar och har välkomnat ambitionen att främja snabbare betalningar och bidra till en väl fungerande inre marknad genom att förbättra förutsättningarna för att driva och utveckla näringsverksamhet. Det är däremot viktigt att problemen stävjas genom välavvägda och ändamålsenliga åtgärder.

Förslaget till förordning innebär bland annat en tvingande betaltid på högst 30 dagar vid alla handelstransaktioner. Både regeringen och riksdagen har bedömt att det förslaget är alltför långtgående. Remissutfallet stärker vår uppfattning i denna fråga, liksom förhållandet att en klar majoritet av medlemsstaterna och flera näringslivsorganisationer inom EU är av samma uppfattning.

Med hänsyn till den kritik som har riktats mot kommissionens förslag har en majoritet av medlemsstaterna, däribland Sverige, förordat att kommissionen återkallar sitt förslag och återkommer med en revidering av det nuvarande direktivet vid behov.

Regeringen kommer som sagt att fortsätta att följa utvecklingen på området och utesluter inte att överväga ytterligare åtgärder. Sådana eventuella åtgärder behöver dock vara välavvägda och träffsäkra, med hänsyn både till svensk konkurrenskraft och till avtalsfriheten som princip.

Fru talman! Tack för möjligheten att får diskutera viktiga rättssäkerhetsfrågor i dag!

Den svenska demokratiska rättsstaten står stark. Det finns goda skäl att stärka till exempel rätten till domstolsprövning. Det är därför vi har satt igång en sådan utredning.

Det stora problemet i dag i Sverige vad gäller rätten till domstolsprövning är att väldigt många beslut som borde vara föremål för domstolsprövning inte blir det. Det människor slåss för är rätten att komma till en domstol och att inte få sina fall avgjorda av för all del icke-jurister runt om i landet, utan faktiskt få en rättssäker prövning i domstol i ärenden som verkligen berör den enskilde.

Jag är väldigt glad att vi flyttar fram positionerna. Det är ett riktigt rättssäkerhetsproblem, till skillnad från en hel del av det som Elsa Widding har lyft fram i den här debatten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! En grundläggande förutsättning för ett individuellt rättighetsskydd är rätten till domstolsprövning. Det är en konstitutionellt skyddad fri- och rättighet. Den gäller oavsett om man är riksdagsledamot, lantbrukare eller jurist.

Man har rätt att få sitt fall prövat i domstol, och i domstolar dömer domare. I några fall finns det inslag av lekmän, och det skiljer sig inte om den som är förmån för domstolsprövning är jurist eller inte. Jävsreglerna gäller förstås även i de här fallen. Om det finns en personlig relation får man inte vara med och döma ett sådant fall, oavsett om den som är föremål för en rättslig process jobbar som jurist eller har en personlig relation av något annat slag. Jag menar att regelverket vi har förstås gäller också när en jurist är föremål för rättslig prövning.

Sammantaget konstaterar jag att det vi kan göra för att skapa rättssäkerhet är att säkerställa att vi har oväldiga domstolar som inte är föremål för politiska påtryckningar och som följer lagstiftningen. Om man inte gör det ska man kunna bli föremål för tillsyn. Riksdagen har också fattat beslut om att Justitieombudsmannen ska ha den uppgiften eftersom det inte var lämpligt att Justitiekanslern, alltså en myndighet rakt under regeringen, utövade den tillsynen.

Justitieombudsmannen är de folkvaldas ombudsman. Det är svenska folkets ombudsman. Det är riksdagens ombudsman. På detta sätt kan vi tillgodose svenska folkets rätt till insyn i domstolarnas verksamhet. Jag vill även betona att det tillsynsuppdraget naturligtvis är mycket vidare än att bara titta på processer där andra jurister till äventyrs är föremål för rättsliga prövningar.

Jag känner mig mycket trygg med att den svenska demokratiska rättsstaten fungerar väl. I den mån oegentligheter eller övertramp uppdagas finns det processer för att hantera det.

När det gäller den allra sista frågan om den enskildes möjligheter att ha råd med rättsliga processer, vilket ligger utanför den huvudsakliga frågan, håller jag däremot med om att det finns väldigt mycket mer att göra. Därför är jag väldigt glad att vi under den här mandatperioden har haft en utredning igång som sett på de ekonomiska förutsättningarna för enskilda att till exempel ha ombud i överrätt eller i övrigt ha tillgång till den rättvisa som domstolarna erbjuder.

Fru talman! Elsa Widding har frågat mig om jag har gjort någon analys av om det är rättssäkert och förenligt med grundlagens och förvaltningslagens objektivitetsprincip och de jävsgrunder som där anges att låta enbart jurister, utan insyn och medverkan av icke-jurister, döma och utöva tillsyn i mål och ärenden som rör jurister i allmänna domstolar, Särskilda åklagarkammaren, Sveriges advokatsamfund och Justitiekanslern.

Rättsväsendets oberoende är helt centralt för vår demokratiska rättsstat. I en rättsstat är det grundläggande att varje medborgare kan få sin sak prövad i en rättvis rättegång av oberoende och opartiska domstolar. Det följer av grundlagen att myndigheter och domstolar i sin verksamhet såväl ska beakta allas likhet inför lagen som iaktta saklighet och opartiskhet. Myndigheter och domstolar ska också följa regler om jäv. Om någon inte följer dessa krav kan det ytterst grunda ett ansvar för tjänstefel. Som jag konstaterade i mitt svar på en liknande fråga från Elsa Widding i februari i år gäller kraven på saklighet och opartiskhet liksom jävsreglerna naturligtvis även i mål och ärenden där jurister prövar frågor som rör andra jurister.

Det följer av grundlagen att det ska finnas ordinarie domare i våra domstolar. I vissa mål, som exempelvis familjerättsliga tvistemål och brottmål, består rätten av både juristdomare och nämndemän. I en del andra mål, bland annat i förvaltningsdomstolar, kan även särskilda ledamöter eller ekonomiska experter delta.

I brottmål är det åklagare som för statens talan, och det är åklagare som beslutar om åtal ska väckas. Åklagare är självständiga i sitt beslutsfattande. Ingen kan styra över hur en enskild åklagare ska besluta i det enskilda fallet. Brottsmisstankar som riktas mot poliser, åklagare, domare, riksdagspolitiker och andra särskilda befattningshavare handläggs av Särskilda åklagarkammaren. Det är ett rättssäkerhetskrav att den verksamheten bedrivs enhetligt och avskilt från vanlig polis- och åklagarverksamhet.

Tillsynen över advokater utövas av Sveriges advokatsamfund. Advokatsamfundets självständiga tillsynsroll ger uttryck för den oberoende ställning som advokater har och ska ha i ett demokratiskt samhälle. Enskilda ärenden kan överklagas till domstol. Parallellt har Justitiekanslern i uppdrag att bedriva tillsyn över Advokatsamfundets disciplinära verksamhet. Genom det här systemet värnas advokaternas oberoende samtidigt som samhällets behov av insyn och granskning tillgodoses.

Slutligen har Riksdagens ombudsmän, alltså Justitieombudsmannen, till uppgift att utöva tillsyn över offentlig verksamhet och granska bland annat myndigheter och domstolar.

Den svenska demokratiska rättsstaten står stark – något som också bekräftas i en rad internationella undersökningar. Samtidigt är det välkommet att dessa viktiga rättssäkerhetsfrågor diskuteras i den allmänna debatten.

Fru talman! Jag väljer ändå att tolka det sista som en komplimang vad gäller min begåvning och skicklighet; jag kan kanske inte kvittera det på motsvarande sätt.

Det är bara att läsa vad Centrum för rättvisa skriver i sina remissvar. De står alltså bakom dessa förändringar av grundlagen.

Varför då? Jo, för att grundackordet för verksamheten, som jag mycket riktigt var med och startade, handlade om att utveckla den svenska demokratin från ett läge där folksuveränitetsprincipen, som i grund och botten är en socialistisk idé om demokrati, var ensamt förhärskande i vårt land. Varje inskränkning av den omedelbara folkviljan – 51 procent – betraktades då som ett hot mot demokratin.

Det är alltså en socialistisk demokratisyn som vi får ta del av från riksdagens talarstol i dag, en demokratisyn som vi har ägnat decennier åt att försöka ta oss bort ifrån. Vad är det individuella fri- och rättighetsskyddet ett uttryck för? Det är ju en begränsning av den folkviljan, det vill säga att 51 procent inte ska kunna ta min yttrandefrihet, religionsfrihet, äganderätt eller föreningsfrihet ifrån mig. Det är därför vi har ett grundlagsskydd för fri- och rättigheter.

Backar vi 50 år i tiden fanns inte det rättighetsskyddet på ett effektivt sätt i vår egen grundlag. Vi var tvungna att gå omvägen via Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Det är det hela den här rättsutvecklingen har handlat om – att hitta ett läge där en majoritet – förvisso en mycket begränsad majoritet om 51 procent – inte ska kunna göra vad den vill med enskilda individer eller för den delen med den demokratiska rättsstaten Sverige.

Om detta ska vara en diskussion om demokrati och rättsstat och inte om WHO, EU, Nato och vad det nu var måste man nog gå tillbaka till en djupare förståelse för varifrån den svenska demokratin kommer. Varför har det varit angeläget att sätta en grimma på den ohämmade folkviljan? Jo, det handlar ytterst om att skydda enskilda individer mot statliga övertramp. Det är ett grundackord i mitt engagemang i de här frågorna. Det är också ett grundackord i den här reformen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag får nog säga att vi har rört oss en ganska bra bit från kärnfrågan; jag upplever att kanske nio tiondelar av inlägget handlade om en lång rad frågor som inte berör kärnfrågan för dagen. Men det är som det är med den saken.

Jag har redogjort för min syn när det gäller det. Regeringen står bakom den. Åtta partier i riksdagen stod bakom den i kommittén, och jag tror att sju av åtta partier ställer sig bakom det här i riksdagen.

Enkelt uttryckt tycks Elsa Widding ha en väldigt smal, närmast lite förvirrad, syn på vad en demokratisk rättsstat är för någonting och vad som kännetecknar den. Hon verkar komma tillbaka till att grundackordet i en väl fungerande demokrati skulle vara att en majoritet i form av 51 procent ska kunna göra i princip vad den vill – rimligen också i relation till ett individuellt fri- och rättighetsskydd.

Vi får nog säga att det finns ganska mycket historisk erfarenhet som visar att en demokrati förutsätter en annan ordning med en balans mellan olika intressen, och det tycker jag att den här grundlagsprodukten är ett mycket glädjande uttryck för.

Fru talman! Jag tänkte nog ändå be om att få hålla mig till de konstitutionella frågorna. Jag kan bara för sakens skull ändå markera att det kom ganska många bisarra påståenden, sett ur min synvinkel, från Elsa Widding vad gäller EU som något slags drivande kraft för en konflikt med Ryssland. Det är ju Putin som har startat ett krig mot Ukraina, först genom att ockupera Krim och sedan genom att öppna för ett fullskaligt angrepp mot Ukraina, som är en demokratisk rättsstat. Låt mig bara säga att det är en helt egen debatt. Men jag är verkligen på den motsatta sidan i förhållande till Elsa Widding i den frågan.

Vad gäller det konstitutionella vill jag bara säga att detta är ett uttryck för en ganska grund demokratisyn. Demokrati är inte liktydigt med att 51 procent av befolkningen i varje givet läge har rätt att göra vad de vill i relation till de 49.

Det fri- och rättighetsskydd som Elsa Widding, i alla fall som jag förstod det, uppskattade i något stycke i sitt inlägg är ju ett uttryck för att en majoritet inte får göra vad den vill i relation till enskilda individer. Det är en begränsning av, så att säga, detta med folkviljan om vi med det menar att 51 procent ska kunna göra vad de vill med de 49. Redan fri- och rättighetsskyddet är alltså ett uttryck för det.

Kollar man på våra grundlagar i stort ser man att det finns andra begränsningsregler. Ta exempelvis Natomedlemskapet – eftersom det handlar om att delegera förvaltningsuppgifter till ett annat land. Det var samma princip som gjorde sig gällande när vi nu ingick ett avtal med Estland om att hyra anstaltsplatser, eftersom det handlar om att delegera eller lämna över förvaltningsuppgifter, myndighetsutövning, till ett annat land. Ja, då krävs det tre fjärdedels majoritet här i riksdagen.

Är det ett uttryck för ett antidemokratiskt synsätt? Nej, det är ett uttryck för att den demokratiska rättsstaten bygger på checks and balances, makt och motmakt. Det handlar om en balans mellan individuellt fri- och rättighetsskydd och folkviljan. Det handlar om en balans mellan å ena sidan en enkel majoritets möjligheter att göra vad den vill i relation till länder utanför Sveriges gränser och å andra sidan den breda allmänhetens intresse av att inte till exempel kunna skicka iväg myndighetsutövning till andra länder med mindre än att det finns en bred uppslutning här i riksdagen.

Man kan säga att vår demokrati, vår demokratiska rättsstat, redan bygger på en sådan balans. Det finns minoritetsskyddsregler här i riksdagen som innebär att man måste skjuta på vissa beslut under en viss tid. Det är inte odemokratiskt. Det handlar om att en minoritet i vissa avseenden måste kunna skapa trögheter, så att säga, i processerna.

Vad gäller frågan om två tredjedelar tycker jag att det blev en bra balans. Jag står verkligen bakom det, så jag har inga problem att omtalas som statsrådet som vill göra detta. Jag vill ändå understryka att det var en parlamentariskt sammansatt grundlagsutredning där alla partier i riksdagen ingick – partier som såvitt jag känner till har olika värme i sin relation till EU-samarbetet, Natosamarbetet, DCA-avtalet eller vad det nu kan handla om – och där det i grund och botten finns en samsyn om att det måste finnas en balans mellan olika intressen i en väl fungerande demokrati.

Jag tycker därför att en bra balanspunkt vad gäller den här lösningen var att inte ha två tredjedelars majoritet i relation till det första beslutet eftersom det i sådana fall skulle omöjliggöra för en majoritet som inte är kvalificerad att väcka en grundlagsfråga och ställa den under demokratisk debatt i ett val. Detta tycker jag för egen del skulle ha blivit obalanserat.

Det här är däremot väl balanserat. Det är inte ett uttryck för en konspiration som tar sikte på EU eller Nato, utan det handlar om att vi allmänt sett ska bygga en demokratisk rättsstat som är balanserad mellan olika intressen. Det tycker jag att det här fångar på ett mycket bra sätt.

Fru talman! Tack, Elsa Widding, för möjligheten att få diskutera konstitutionella frågor här i skarven mellan sommar och hösttermin. Det känns alltid bra.

Frågan gäller om jag har gjort någon analys av hur demokratin påverkas när en minoritet ska kunna blockera ett beslut som nästan två tredjedelar av riksdagens ledamöter vill genomföra. Hon har även frågat mig om jag har tagit i beaktande några konkreta risker eller historiska exempel vid beslutet att höja tröskeln för grundlagsändringar, och om jag i så fall kan redogöra för dessa samt om jag har gjort någon analys av möjligheterna för Sverige att lämna EU om grundlagsändringen genomförs.

Låt oss börja med grundlagarna, som reglerar principerna för statsskicket och också är centrala för vår demokrati. När det gäller ändringar av grundlag krävs det sedan länge två likalydande riksdagsbeslut med ett mellanliggande val. Det kravet syftar till att förhindra förhastade ändringar av grundlag.

Den särskilda beslutsordningen för grundlagsändringar har fungerat väl och har inneburit ett särskilt skydd för grundlagarna. Det skyddet har förstärkts av att det bland riksdagspartierna har funnits en samsyn om vikten av en bred parlamentarisk förankring vid just grundlagsändringar. Den här inställningen har medfört att grundlagsändringar i de allra flesta fall också har genomförts med stöd av breda majoriteter i riksdagen.

Samtidigt finns det i dag inte några formella hinder mot att förslag antas med en enkel majoritet. Det finns alltså inte några garantier mot att en knapp riksdagsmajoritet på egen hand förändrar centrala delar av innehållet i grundlagarna i syfte att stärka sin egen maktposition eller på annat sätt gynna den egna politiska inriktningen. Vi har sett erfarenheter i andra länder som visar att demokratin, rättsstaten och fri- och rättighetsskyddet kan hamna under tryck.

Det här var bakgrunden till att en enig parlamentarisk kommitté lämnade förslag om att införa ett krav på kvalificerad majoritet vid beslut om att ändra grundlag – i kommittén stod då alla åtta partier i riksdagen bakom förslaget. Kravet på kvalificerad majoritet ger formellt stöd åt det synsätt som i praktiken redan har tillämpats i Sverige under en lång tid.

Ett krav på kvalificerad majoritet vid grundlagsändringar innebär i viss mån en begränsning av möjligheten för folkviljan att få genomslag. Men det kravet kan motiveras utifrån intresset av att stärka skyddet för demokratin. Grundlagarna innehåller regler som behöver vara mer beständiga än vanlig lagstiftning – där det finns starka skäl att beakta minoritetens intressen och uppfattningar. Det handlar bland annat om grunderna för vårt statsskick, demokratins funktionssätt och skyddet för grundläggande fri- och rättigheter.

Det föreslagna kravet på kvalificerad majoritet gäller enbart vid det andra, bekräftande riksdagsbeslutet. Beslutet att anta en grundlagsändring som vilande kan alltså fortsatt fattas av en enkel riksdagsmajoritet. En sådan utformning innebär att riksdagsmajoriteten inte hindras från att ta initiativ till reformer som den anser är behövliga. Inför det mellanliggande valet finns då möjlighet att lyfta de här frågorna i den allmänna debatten och bygga en folklig opinion till stöd för att ändra grundlagarna.

Fru talman! Än en gång vill jag rikta ett tack till Gudrun Nordborg för ett som vanligt meningsfullt meningsutbyte.

Sammantaget är säkerheten i fokus för allt som Kriminalvården ägnar sig åt. Det handlar om säkerheten för medarbetarna och för de intagna. Vad gäller dubbelbeläggningen var några av de exempel som Gudrun Nordborg tog upp belysande. Det har visat sig finnas en rätt stor positiv potential i dubbelbeläggning i ett läge där man vet att isolering oftast kan vara det som är mest krävande. Det gäller även om människor har förstås behov av integritet och privatliv i den utsträckning det är möjligt att tillgodose det när de är intagna.

Allmänt sett har de största friktionerna uppstått på gemensamhetsytor som är byggda för ett visst antal intagna men där dubbelt så många måste samsas om ytan. Med det sagt är det klart att det finns risker med dubbelbeläggning, och de konstaterade övergrepp som har förekommit är oerhört allvarliga och helt oacceptabla.

Jag vill bara bekräfta att Kriminalvården i likhet med regeringen tar detta på största allvar. Den har också tagit sig an uppdraget med stort allvar. Jag är säker på att det som kommer ut av det kommer att vara till gagn både för Kriminalvården som myndighet och för medarbetarna och de intagna när vi blickar framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag ska först göra en liten rättelse. Det var inte Sekotidningen utan tidningen Arbetet, minns jag nu, som gjorde granskningen med de uppgifter som vi talar om nu.

Inom ramen för det uppdrag som Kriminalvården nu har och som ska redovisas i oktober ingår förstås också att redogöra för både problemets omfattning, vilka förebyggande åtgärder man kan vidta och hur man hanterar situationerna när de uppkommer.

När det gäller rutinerna får kanske Kriminalvården mer i detalj utveckla vad det innebär. Vad jag menar är att hur man placerar intagna mellan anstalter, på avdelningar och i celler är en del av den dagliga kärnverksamheten. Det följer förstås olika rutiner. Det är en helt avgörande del av den dagliga verksamheten.

Frågorna är viktiga. Jag tycker att det är väldigt bra att vi diskuterar dem. Jag ser fram emot att ta del av Kriminalvårdens analys och slutsatser vad gäller framtiden inom ett par månader.

Fru talman! Jag tackar Gudrun Nordborg för möjligheten att diskutera den här viktiga frågan i dag.

Jag börjar med säkerheten. Det råder ingen som helst tvekan om att kriminalvården måste vara en säker plats, både för dem som arbetar där och för dem som är intagna. Det som utgör straffet är frihetsberövandet och förstås inte att man utsätts för övergrepp under den tid man är inlåst i kriminalvården. Det är en självklar utgångspunkt. Det var också därför vi tog dessa uppgifter på väldigt stort allvar. Om jag inte är ute och cyklar var det Sekotidningen som under våren gjorde den här granskningen av sexuella övergrepp.

Det var också en lite ny aspekt av dubbelbeläggningen som kom upp. Jag tror att Kriminalvården fortfarande menar att den friktion som beror på dubbelbeläggningen inte i första hand har att göra med det som sker i cellerna utan med att det blir dubbelt så många personer på gemensamhetsytor som varit avsedda för mindre grupper. Det är framför allt där som det uppstår mycket friktion.

Det var i det avseendet jag använde ordet ”ändamålsenliga”. När vi nu bygger nytt och utgår från att det ska vara dubbelbeläggning är det klart att man kan anpassa lokalerna till den förutsättningen. Friktionen uppstår i hög grad i gamla lokaler avsedda för mindre grupper. När man bygger nytt kan man ta bort den friktionen och bygga på ett mycket mer ändamålsenligt sätt.

Visst är det klart att det finns en effektivitetsaspekt. Av en lång rad olika skäl har vi behov av fler anstaltsplatser. Ett sådant är förstås att vi skärper straffen, så att de ska bli mer rättvisa, ge bättre upprättelse för brottsoffer och skydda samhället mot allvarlig brottslighet. Det är också så att samhällsutvecklingen med den grova brottsligheten gör att det finns personer som begår så allvarliga brott att de kommer att sitta inne under en längre tid. Dessutom har polisen blivit mycket bättre på att klara upp de grova brotten, vilket i grund och botten är en mycket glädjande nyhet. Även detta skapar ett tryck på kriminalvården.

Vad gäller dubbelbeläggningen tycker jag att vi har hittat ett klokt och väl avvägt sätt att arbeta. För att spetsa till det lite kan jag säga att tidigare regeringars expansion av kriminalvården innebar att man inte byggde nytt utan öppnade för dubbelbeläggning. Vi gör nu både och. Vi arbetar med dubbelbeläggning men rekordinvesterar också i expansion. På det sättet lättar vi på trycket och skapar goda förutsättningar för intagna till en säker tid på anstalt. Vi skapar också bättre arbetsmiljö och bättre förutsättningar för medarbetare att bedriva ett meningsfullt återfallsförebyggande arbete.

Vi gör också andra saker. Vi ser till exempel över fängelselagstiftningen och häkteslagstiftningen för att kunna skapa ännu större flexibilitet. Vi har ett uppdrag till Kriminalvården som tar sikte på dessa frågor. Vi kommer utan tvekan från ett ansträngt läge, och vi befinner oss i ett ansträngt läge. Om man tänker bort de enorma investeringar vi nu gör i Kriminalvården skulle vi vara i ett hopplöst läge, och det är vi verkligen inte.

Jag ser ändå framtiden an med tillförsikt. Men det råder ingen tvekan om att vi i varje läge måste ta frågan om säkerhet och trygghet på allra största allvar. Det gör vi nu genom att Kriminalvården har i uppdrag att gå till botten med frågan om de sexuella övergreppen. Jag ser fram emot att ta del av utvärderingen eller resultatet av den analysen i slutet av oktober.

I detta anförande instämde Fredrik Kärrholm (M).

Fru talman! Samuel Gonzalez Westling har frågat mig vilken kännedom jag har om omfattningen av det ökande sexuella våldet inom kriminalvården, när jag fick kännedom om problematiken och vilka åtgärder jag avser att vidta för att överbeläggningen inom kriminalvården inte ska leda till sexuella övergrepp och annat våld mellan de intagna.

Beläggningssituationen inom kriminalvården är mycket ansträngd. Det har förstås flera orsaker. En helt avgörande orsak är att utbyggnaden av myndigheten inleddes alldeles för sent, vilket i sin tur beror på felprioriteringar och uteblivna beslut från tidigare, socialdemokratiska regeringar, som vilat på stöd av bland annat Vänsterpartiet. Samtidigt innebär regeringens omläggning av rättspolitiken att fler kommer att sitta i fängelse, dessutom under längre tid än i dag.

Regeringen och Kriminalvården arbetar intensivt och målmedvetet för att komma till rätta med den ansträngda beläggningssituationen och för att skapa goda förutsättningar för en omfattande expansion, som förstås ska präglas av hög säkerhet och effektiva insatser vad gäller det återfallsförebyggande arbetet. Mellan 2023 och 2028 beräknas Kriminalvårdens anslag öka med 123 procent, från 14,1 till 31,5 miljarder kronor. Under mandatperioden har regeringen fattat beslut om hyresavtal som omfattar mer än 6 300 platser, vilket motsvarar nästan nio Kumlaanstalter.

Dubbelbeläggning är ett av flera verktyg som Kriminalvården använder för att hantera den ansträngda situationen. När det byggs nytt är dubbelbeläggningen en utgångspunkt, vilket innebär att lokaler kan anpassas för fler klienter och därmed bli mer ändamålsenliga, säkra och trygga. Enligt Kriminalvården har dubbelbeläggningen i sig inte lett till någon ökning av våldet mellan intagna. Däremot har den ökade trängseln haft en negativ påverkan på situationen i övrigt för såväl intagna som personal.

Våld, hot och sexuella övergrepp har förstås ingen plats i kriminalvården, och jag tar alla uppgifter om sådan brottslighet på största allvar. Frågan lyftes också på försommaren vid ett möte mellan Justitiedepartementet och Kriminalvården. Myndigheten redogjorde då för sina rutiner vid misstankar om brottslighet mellan intagna, särskilt misstankar om sexuella övergrepp.

Kriminalvården är nu igång med en analys av omfattningen av sexuella övergrepp mellan intagna, vilka riskfaktorer som ligger bakom och vilka ytterligare förebyggande åtgärder som är möjliga att vidta. Analysen ska vara klar senast den 31 oktober i år. Jag följer förstås det arbetet väldigt noggrant och kommer att ta del av resultatet av analysen med mycket stort intresse.

Då interpellanten anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Gudrun Nordborg (V) i stället fick delta i interpellationsdebatten.

Fru talman! Jag tackar för det här mycket civiliserade meningsutbytet i likhet med de övriga meningsutbyten vi haft under de här åren.

Jag är väldigt glad för att den här frågan kommer upp. Kampen mot den våldsbejakande extremismen är ett av vårt samhälles allra mest centrala uppdrag, just för att värna vårt samhälle som fritt och öppet. Det är viktigt att kunna ha blicken på flera olika slags hot samtidigt, oavsett om det handlar om våldsbejakande islamism, om högerextremism eller för den delen om hot som kommer mer från autonomt vänsterhåll, även om det är de två förstnämnda som framför allt har varit aktiva under de år som jag har haft den här rollen.

Jag tycker att den konkreta fråga som vi har diskuterat i dag, civilsamhällets påverkan, är särskilt angelägen att diskutera. Många andra delar av samhället – statliga aktörer, kommunala aktörer eller offentliga aktörer – har trots allt en annan motståndskraft eller robusthet. De finns i ett sammanhang där man kan hantera den här typen av hot på ett annat sätt.

Civilsamhället är väldigt utsatt. Det är ofta en ideellt arbetande kraft någonstans i Sverige, i en bygdegård eller annan föreningslokal, och har naturligtvis rätt att förvänta sig det omgivande samhällets stöd.

Jag är glad att ändå kunna förmedla att polisen verkligen vill ge det stödet, kan ge det stödet och ger det stödet. Och andra aktörer, som Brottsförebyggande rådet och Center mot våldsbejakande extremism, har tydliga uppdrag att stödja kommunerna i det här arbetet, vilket rimligen måste inkludera stöd till civilsamhället och andra sammanhang där de här hoten uppträder.

Tusen tack för möjligheten att få lyfta upp de frågorna i dag! Det finns säkert mycket mer att göra framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag och Anna Wallentheim är helt överens om beskrivningen av problemet. Det är glädjande att höra att det finns ett engagemang i Folkets Hus och Parker. Det finns förstås en överbyggnad, eller vad man ska säga, i en sådan rörelse som kan utgöra ett viktigt stöd också för den enskilda parkanläggningen någonstans i Sverige. Men många bygdegårdar eller andra lokaler finns såklart inte i ett sådant bredare sammanhang.

Jag tycker att det är bra att frågan väcks. Det är mycket rimligt att politiken i relation till de myndigheter som ligger nära problemen följer upp vilka behov av ytterligare insatser de ser, eventuellt också från politiskt håll.

Jag kan konstatera att vi har tydliggjort vår strategi i relation till problembilden. Hur den har genomförts i praktiken hos de aktörer som verkligen kan påverka det här nära den, i värsta fall, ensamma ideella kraften i bygdegården ger ändå löftesrika besked om att det finns ett sammanhang där man verkligen kan få stöd. Men i det läget måste man veta att man ska lyfta luren och ringa till polisen, och när man gör det har man rätt att förvänta sig stöd för att hantera en konkret situation förstås, om en sådan har uppstått, men också om man har behov av att arbeta mer förebyggande för att undvika att hamna där igen.

Jag vill återigen lyfta fram Center mot våldsbejakande extremism, som har fått ett särskilt uppdrag för att stödja just den kommunala nivån. Jag föreställer mig att det här sker i något slags snitt mellan den statliga ordningsmakten, genom polisen och möjligtvis andra myndigheter, och de kontaktytor som finns mellan en kommun och civilsamhället och föreningslivet lokalt.

Låt oss följa upp det här i relation till alla olika aktörer som kan påverka. Jag är helt överens med interpellanten om att problemets allvar förtjänar det.

Fru talman! Jag tackar Anna Wallentheim för möjligheten att diskutera denna viktiga fråga i dag.

Jag ställer mig till fullo bakom problembeskrivningen. Jag tycker också att det är glädjande att ta del av information från polisen om att frågan verkligen är på polisens radar. Som jag sa i mitt inledande svar har polisen gått ut med en uppmaning till uthyrare av lokaler att höra av sig om de misstänker att saker och ting inte står rätt till. De kan få stöd av polisen om de utsätts för hot eller andra påtryckningar vid nekad uthyrning. Det finns lagligt stöd för att bryta avtal om den som vill hyra en lokal har uppgett ett syfte men syftet visar sig vara ett annat. I praktiken kan det vara så att en lokaluthyrare ställd inför en sådan gruppering kan känna rädsla och oro för hur situationen ska hanteras. Men då kan man ringa polisen och få stöd. Det har varit bra besked när vi har följt upp frågorna.

Jag vill också nämna Center mot våldsbejakande extremism på Brå, som har i uppdrag att ge stöd till kommuner vad gäller hanteringen av hot från olika våldsbejakande eller extremistiska miljöer. Dessa frågor utspelar sig i lokala sammanhang där också kommuner kan spela en viktig stödjande roll, inte minst i relation till föreningslivet och civilsamhället. Jag följer gärna upp i vilken utsträckning Center mot våldsbejakande extremism kan ge ytterligare stödinsatser vad gäller lokaler.

Jag tycker i alla fall att det är bra att frågan lyfts upp här, och jag tycker att beskeden från polisen med anledning av den här frågan är tillfredsställande.

Fru talman! Anna Wallentheim har frågat mig vilka konkreta initiativ jag har tagit för att stödja föreningar och lokaluthyrare i arbetet med att motverka att högerextrema och nazistiska grupper använder deras lokaler för verksamhet som riskerar att bidra till radikalisering och rekrytering.

Låt mig först understryka att regeringen ser mycket allvarligt på alla former av våldsbejakande extremism. Enligt Nationellt centrum för terrorhotbedömning kommer det främsta terrorattentatshotet mot Sverige i år sannolikt från en ensamutförande aktör som agerar utifrån en våldsbejakande islamistisk eller högerextremistisk bevekelsegrund. Sett över lite längre tid kommer hotet från den våldsbejakande extremismen även från den autonoma våldsbejakande vänstern. Vi måste ha bredden och långsiktigheten att hantera alla dessa hot samtidigt.

Ytterst handlar förstås alla insatser mot ideologiskt motiverad brottslighet och terrorism om att skydda vår demokrati och aktivt främja ett fritt och öppet samhälle. Regeringen har under mandatperioden vidtagit flera åtgärder för att förstärka och vidareutveckla det arbetet. Som stöd för insatser på nationell, regional och lokal nivå finns sedan 2024 en nationell strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism. Strategin har lagt grunden för ett effektivt och långsiktigt arbete som också inkluderar myndigheters och kommuners stöd till föreningar i de utmaningar dessa kan möta kopplat till våldsbejakande extremism.

Det är allvarligt att högerextrema missbrukar den tillit som uthyrningen av olika föreningars öppna mötesplatser bygger på för att exempelvis rekrytera barn och unga eller sprida rasistisk propaganda. Högerextrema grupperingar har även hyrt kommuners lokaler i liknande syften och för att arrangera kampsport kopplat till de så kallade aktivklubbarna som använder fysisk träning för att stärka gruppens våldskapital.

Polisen har gått ut med en uppmaning till uthyrare av lokaler att höra av sig om de misstänker att allt inte står rätt till. Uthyrare kan också få stöd av polisen om de riskerar att utsättas för hot i samband med en nekad uthyrning. Det är även möjligt att bryta avtal som har ingåtts på falska grunder, till exempel om den som vill hyra lokalen har lämnat oriktiga uppgifter eller undanhållit viktig information.

I samtliga sju polisregioner finns så kallade Redex-center. Redex är en samverkansform mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen som myndigheterna gemensamt har utvecklat för att reducera hotet från olika våldsbejakande extremistmiljöer. Inom ramen för samarbetet delar myndigheterna underrättelser om misstänkta aktörer.

De flesta kommuner i Sverige har i dag även lokala samordnare som ansvarar för att samordna och utveckla det lokala arbetet, koordinera olika yrkesgrupper och ta fram lokala lägesbilder. Kommunen kan via sitt lokalpolisområde få information om polisens aktuella lägesbild och stöd i att utveckla insatser tillsammans med polisen och Center mot våldsbejakande extremism vid Brottsförebyggande rådet. Det finns alltså goda förutsättningar för föreningar att även få stöd från kommunerna i att motverka högerextrem verksamhet i olika samlingslokaler.

Regeringen följer noga hotet från våldsbejakande extremism och överväger löpande nya effektiva åtgärder och insatser.

Fru talman! Än en gång tack till Katja Nyberg för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Jag tror att vi är rätt överens om tagen. Det är väldigt viktigt att ha en stark sexualbrottslagstiftning i Sverige. Det faktum att vi bygger vår lagstiftning på samtycke är en stor styrka. De underlag vi har fått från Brottsförebyggande rådet bekräftar också att den i allt väsentligt fungerar väldigt väl.

Det är också helt riktigt att det inte finns något motsatsförhållande mellan effektiviteten i en sådan lagstiftning å ena sidan och rättssäkerheten å den andra. Utan rättssäkerhet kommer även effektiviteten över tid att undermineras, utöver de konsekvenser det kan få för enskilda som till äventyrs blir föremål för en rättsosäker process.

Jag tycker att det är bra att frågorna lyfts upp, och jag är öppen för att på lämpligt sätt, i lämpligt sammanhang och vid lämplig tidpunkt belysa frågorna ytterligare. Exakt hur och när det ska ske får vi återkomma till.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Sammantaget bör det finnas ett ganska bra underlag för att överväga vilka ytterligare åtgärder som ska vidtas. Sedan noterar jag ändå att Brå också efterfrågar fler vägledande avgöranden. Just när det gäller tillämpningsfrågor är ändå den vanliga vägen, om jag får uttrycka mig så, att domstolarna tydliggör och reder ut lagstiftningen och genom vägledande avgöranden skapar klarhet kring flera av de frågor som Katja Nyberg lyfter fram.

Jag har som sagt inte bara noterat Brås tidigare synpunkter utan också själv efterfrågat och beställt detta underlag från Brå. Som jag också sagt bekräftar det som helhet att samtyckeslagstiftningen fungerar väl, men det pekar också just på rättssäkerhetsproblem med bland annat just oaktsamhetsbrottet.

Jag säger som jag sa tidigare: Jag tycker att vi börjar samla på oss underlag som ändå gör det motiverat att titta på detta på ett mer systematiskt sätt, men jag har i dag inget besked om när det ska ske eller i vilket format.