Emma Nohrén

Fru talman! Vi vet att tillståndet för många arter är dåligt. Lax och öring är upptagna av SLU som hotade arter. Om vi inte stärker dessa arter blir det inte balans i Östersjöns ekosystem.

När det gäller att stärka Östersjöns ekosystem brukar det ändå vara en fråga som alla partier i Sveriges riksdag numera är överens om. Men om vi inte får bukt med vandringshindren, om det inte finns öppna passager, kommer de att strypas ännu mer. Utan rovfiskar i Östersjön kommer den inte att återhämta sig.

Ålen kommer att vara borta till 98–99 procent från jordens yta, mycket på grund av vattenkraften. Ålen föds i Sargassohavet, färdas över hela Atlanten, kommer till våra kuster och färdas upp i våra sötvatten för att äta upp sig. Sedan får den en turbin från ett vattenkraftverk i huvudet, och så är det slut. Den måste ju tillbaka till Sargassohavet för att föröka sig.

Det handlar om otroligt stora ingrepp på miljön som får stor påverkan på havet i stort, inte minst i Östersjön som är så hotad. Vi har sagt att vi ska miljöanpassa, men det handlar inte om att riva ut allting, utan det handlar om att miljöanpassa. Det finns en fond, så att man kan få medel för detta. Är det för mycket begärt att den ska få fortsätta, eller ska vi ha så mycket undantag att inget behöver göras och de fiskar som behöver vandra får tyna bort?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Björn Tidland för ett klargörande anförande om var Sverigedemokraterna står i frågan. Jag instämmer inte i den bilden, men jag vill ändå höra lite ytterligare.

Ledamoten talar om de 100 minsta vattenkraftverken, som står för 0,25 procent av Sveriges elproduktion. Varje vattenkraftverk hindrar faunapassager av fisk, till exempel ålar som ska vidare. Vi har våra gemensamma regler via EU, vattendirektivet, och både Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten varnar för rättsosäkerhet i det förslag som ligger på bordet och för de negativa konsekvenserna för hotade arter och livsmiljöer. Havs- och vattenmyndigheten menar att vissa delar av förslaget riskerar att leda till färre miljöåtgärder än vad EU:s vattendirektiv kräver. Naturvårdsverket avstyrker förslaget. De anser att regeringen inte tillräckligt säkerställer krav på miljöbedömning och MKB, och vidare ifrågasätts om förslaget är förenligt med EU-rätten.

Är det så att Sverigedemokraterna inte bryr sig om EU-rätten utan ser den som fritt valt arbete? Hur ska vi se på EU-rätten? Vi har själva varit med och tagit fram lagen. Vi riskerar att få böter om vi inte når upp till lagkraven. Det fanns också förslag på hur vi skulle komma vidare med vattenkraften, som den här regeringen har urholkat och urlakat. Nu visar det sig att vi inte kommer att nå upp till lagkraven. Är det vad Sverigedemokraterna vill?

Herr talman! Vi är här för att debattera den proposition som heter Förenklingar i jaktlagstiftningen.

Herr talman! Vi i Miljöpartiet anser att Sverige behöver ha en jaktlagstiftning som fungerar i praktiken. Vi behöver regler som är tydliga, rättssäkra och möjliga att tillämpa för både jägare, markägare, myndigheter och rättsväsen, och de ska inge förtroende hos allmänheten. Därför behöver vi en viltförvaltning som bygger på kunskap, ansvar och långsiktighet.

Miljöpartiet motsätter sig inte den förändrade lagstiftningen, utan vi tycker att många delar är bra. Men det finns några ställen där vi ser att det drar iväg lite för mycket, och jag tänker nu använda några minuter till att förklara varför.

Den fråga där vi vill se ett avslag och där vi har ett särskilt yttrande gäller den del i propositionen som handlar om jakt på säl i allmänt vatten. I propositionen föreslår regeringen att svenska medborgare och medborgare i EU eller EES ska få jaga på allmänt vatten och från klippor som inte hör till någon fastighet.

Vidare föreslår regeringen att jaktlagen ska göras tillämplig i Sveriges ekonomiska zon i syfte att tillåta jakt på säl i zonen. Det här tycker vi är att gå för långt. När man tittar på vad remissinstanserna säger ser man att det finns betydande problem och oklarheter kring vad detta ska leda till.

Naturvårdsverket säger att det finns svårigheter när det gäller tillsyn och kontroll och vad det får för konsekvenser för sälförvaltningen. Havs- och vattenmyndigheten lyfter upp att jakten måste vara förenlig med en långsiktigt hållbar och vetenskapligt grundad förvaltning. Även SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, pekar på osäkerhet kring beståndsutveckling och systemeffekter.

Det här tycker vi är tillräckligt viktigt, för att inte säga oerhört viktigt, för att man ska dra i handbromsen. Sälfrågan handlar inte bara om jakt på just säl, utan det är också en ekosystemfråga. Det handlar om våra fiskbestånd och våra havsmiljöer, som redan är hårt pressade.

Som många här i kammaren vet var det just havsfrågorna som förde mig till denna kammare en gång i tiden. När man förändrar förvaltningen av en toppredator som sälen borde det ske med stor försiktighet. Det måste också vila på en vetenskaplig grund, men flera remissinstanser säger att vi ännu inte har en vetenskaplig grund för att släppa det fritt på det sättet, speciellt inte i Östersjön som är ett hav i obalans. Det är ett hav under mycket hård press, och därför är det problematiskt att regeringen i propositionen går fram snabbare än vad expertmyndigheterna och forskningen anser vara klokt. I den delen, herr talman, vill vi att propositionen ska avslås, och därför har vi ett särskilt yttrande om det.

Vi har två andra anmärkningar i propositionen. En del handlar om det som kallas för förvaltningsmärkning av fällda djur. Det handlar om att märka djur för att man ska kunna följa dem. Jag tycker att det är väldigt bra. Det behöver vi göra för att ha en bra viltförvaltning, men flera remissinstanser efterfrågar att det måste finnas tydligare kriterier, en nationell samordning och också ett bättre klargörande mellan rättssäkerhet och tydlighet när det gäller ansvar och spårbarhet.

Vi säger inte nej till detta, utan vi tycker att det är bra. Men vi saknar de delar som efterlyses av till exempel Naturvårdsverket och vill att man ska ta fram sådana kriterier innan lagstiftningen kommer på plats. Ett system som är otydligt riskerar att skapa problem för myndigheter snarare än att underlätta, vilket är just vad den nya lagstiftningen ska göra.

Herr talman! En annan del där vi i grunden är positiva men där det finns saker som borde finnas på plats innan lagstiftningen vinner laga kraft är möjligheten att avliva djur utan myndighetsbeslut. Vi hörde i det tidigare anförandet att det här är viktigt.

Genom en åtelkamera kan man till exempel se ett skadat djur. Förra året följde jag själv en blind älgs framfart i Dalarna, där jag har en stuga. Man fick inte avliva den, och till slut gick den ned sig i en myr och dog en plågsam död framför en familj som var ute på picknick. Det var fruktansvärt; ingen vill uppleva det. Med den här lagstiftningen kan sådana djur avlivas.

Samtidigt är remissinstanserna ganska tydliga. Naturvårdsverket varnar för gränsdragningsproblematik och att skyddsjaktssystemet kan urholkas. Åklagarmyndigheten påpekar att det finns rättssäkerhetsproblem och svårigheter med efterhandskontroll. Polismyndigheten lyfter fram att illegal jakt kan bli svårare att upptäcka och utreda.

Det här måste vi ta på stort allvar. Illegal jakt är inte ett marginellt problem, utan det är ett allvarligt hot mot framför allt vår rovdjursförvaltning och också mot förtroendet för jägarna överlag. De allra flesta jägare bedriver jakt på ett seriöst och ansvarsfullt sätt. Vi har ett högt förtroende för våra jägare i Sverige, och det ska vi fortsätta att ha. Just därför måste vi ha en lagstiftning som är tydlig och möjlig att kontrollera.

Nu gör man den här förenklingen utan att ha dessa kriterier på plats. Det är kriterier som remissinstanserna, som ändå är sakkunniga, har tagit upp. Jag tycker att det är olyckligt, och det riskerar att leda till en onödig debatt om en lagstiftning som verkligen skulle kunna göra skillnad när det gäller lidande för djur. Detta kan nu i stället hamna snett.

Herr talman! Överlag tycker vi i Miljöpartiet dock att många av ändringarna är bra. Det blir en moderniserad lagstiftning. Vi säger alltså nej till jakt på säl ute i svensk ekonomisk zon på det sätt som beskrivs, och vi skulle förstås ha velat ha de här kriterierna på plats innan man går vidare med lagstiftningen i dessa delar. Men vi kommer inte att invända mer än så.

Vi behöver ha en fungerande viltförvaltning, och vi behöver ha hög jaktetik och stärkt rättssäkerhet. Vi måste också ha beslut som vilar på vetenskaplig grund.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation 2 av Miljöpartiet.

Fru talman! Vi har inget annat utskott som ska debattera efter oss, så vi får väl passa på!

Även jag vill uppmärksamma att det här förmodligen är Johan Löfstrands sista debatt i kammaren. Jag tog lite hjälp av Chat GPT – jag tror att det är okej nu för tiden – och då står det att Johan är känd som en organisatör och sakpolitisk arbetshäst som sedan 2002 har jobbat hårt i många av riksdagens olika utskott. Vi som var med förr minns att det framför allt var bostads- och civilutskottet. Nu har det varit miljö- och jordbruksutskottet i många olika omgångar också, och många av de frågorna hänger ju ihop.

Löfstrand hade själv inte koll på hur många anföranden han har hållit här i kammaren, och det kunde inte heller Chat GPT svara på. Däremot kunde den räkna ut att han har haft över 7 000 minuters anförandetid i denna kammare sedan 2002. Jag tror att det är få som slår det.

Fru talman! Alla debatter här i kammaren är inte jätteroliga att lyssna på. Men personligen uppskattar jag väldigt mycket när Johan Löfstrand är med i debatterna, för då brukar det bli liv och rörelse. Ofta kan även de tråkiga debatterna, om jag får säga så, då bli väldigt roliga.

Jag vill därför bara tacka å mina och utskottets vägnar för den här tiden; jag tror att det kommer att vara en större avtackning sedan.

Tack, Johan!

(Applåder)

Fru talman! Vi är här för att debattera reformeringen av avfallslagstiftningen för ökad materialåtervinning.

Detta är välkommet. Vi har allvarliga problem när det gäller vårt avfall, och vi måste gå mot en cirkulär ekonomi. Jag tror att gemene man tycker att vi i Sverige är väldigt bra på avfall. Vi sopsorterar och så vidare. De faktiska siffrorna ser dock inte så bra ut.

I Naturvårdsverkets fördjupade utvärdering från 2023 bedömdes vi inte nå ett enda av de nationella etappmålen för ökad cirkularitet och minskat avfall. När EU-kommissionen gjorde en utvärdering av Sverige 2022 ansågs utvecklingen gå i fel riktning. Så sent som 2023 utfärdade EU-kommissionen en varning om att vi riskerade att inte nå målet för materialåtervinning av kommunalt avfall. Det här är allvarliga saker som rubbar vår självbild. Vi borde verkligen göra mer.

Jag har sagt det här tidigare i den här talarstolen: När jag började i riksdagen hade vi ett betänkande varje år som hette Avfall. Nu heter det Cirkulär ekonomi, och det är så vi måste tänka. Vi måste ha fler verktyg för att omsätta detta i praktiken.

Det är allvarligt när vi får varningar om att vi går åt fel håll och att EU-kommissionen tycker att Sverige gör för lite. Reformerna på bordet är bra och välkomna, men de räcker inte.

När man pratar om avfall kommer man gärna in på avfallshierarkin. Det är den som styr i Sverige. Det är egentligen ganska enkelt: Det bästa avfallet är det som aldrig uppstår. Därefter ska vi återanvända så mycket som möjligt och sedan materialåtervinna. Längst ned i hierarkin har vi förbränning eller förstöring.

Tyvärr hamnar de flesta styrmedel för långt ned i hierarkin. Vi gör för lite för att faktiskt höja oss i hierarkin. Vi ska se till att det bästa avfallet är det som inte uppstår och att vi återanvänder det vi kan.

Vi ser att man med den här propositionen fortfarande hamnar väldigt långt ned i hierarkin. Vi i Miljöpartiet menar att det behövs mer än bara justeringar. Vi vill ha en bred översyn av hela avfallslagstiftningen.

I morse hörde jag och mina kollegor i utskottet statssekreteraren från Landsbygdsdepartementet prata om gödselproblematiken och vad det är som gör att vi inte får igång biogödselhanteringen. Det beror till exempel på delar av avfallslagstiftningen.

Om vi ska bli självförsörjande på allt från gödsel till annat eller komma ett steg på vägen måste vi se till att göra det här. Vi vill därför se en bred översyn av avfallslagstiftningen. Det handlar om styrmedel, om produktdesign och om att göra det svårare att släppa ut icke-cirkulära produkter på marknaden.

Fru talman! En annan central fråga gäller tillsynen. Som vi hörde i det tidigare replikskiftet finns det pengar att tjäna på avfall. Det finns större pengar att tjäna om man fuskar eller det blir fel. Här måste vi täppa till alla luckor. Jag tror att alla har fått ont i magen av till exempel Think Pink-problemet. Vi står nu med stora sophögar i rosa sopsäckar som ingen vill ta ansvar för.

Många remissinstanser varnar för att delar av propositionen kan öka risken för illegal avfallshantering. Därför är det svårt att förstå varför regeringen inte tydligare prioriterar en stärkt tillsyn.

Vi från Miljöpartiets sida vill se en kraftsamling. Det behövs en bättre tillsynsvägledning så att den blir lika i hela landet. Det behövs en samverkan mellan myndigheter så att man faktiskt gör rätt och rätt person gör rätt sak. Det behövs också resurser som matchar problemets omfattning. Det är ingen liten sak att ha en läckande soptipp. Det kan bli bränder, och farliga saker kan komma ut i miljön. Det finns galet höga halter av miljögifter i områdena runt Think Pink och andra sådana ställen. Det finns även andra exempel på att man grävt ned batterier och annat. Så kan vi inte ha det.

Fru talman! En tredje fråga handlar om ansvar och spårbarhet. Regeringen föreslår att begreppet ursprunglig avfallsproducent tas bort. Det kan låta som en detalj, men vi förstår inte att man tycker att det blir bättre när man gör så här. Det måste vara möjligt att spåra avfallet genom hela kedjan, för att kunna ställa någon till svars när något blir fel. Annars kan någon få stå med svartepetter – ofta är det kommunerna. Det måste finnas ett ansvarsutkrävande. Vi tycker att det är fel att ta bort begreppet ursprunglig avfallsproducent. Vi tycker att detta behövs, och flera remissinstanser har också lyft fram detta.

Fru talman! Slutligen vill jag säga något om kommunerna. Jag ser en stor risk att det med det här förslaget återigen blir kommunerna som står med svartepetter, och att kostnaderna kommer att hamna hos oss medborgare, när man gör på det sätt som regeringen föreslår i propositionen.

När man flyttar ansvaret från kommuner till producenter måste kostnaderna följa med. Den stora risken är annars att någon plockar russinen ur kakan och att det kommunala taxekollektivet – alltså vi skattebetalare – får betala för det som ingen annan vill göra, eller det som är för dyrt, eftersom avstånden är för stora. Kommunerna ser otroligt olika ut. Vi tycker inte att detta är rimligt eller rättvist. Samtidigt måste man värna kommunernas möjlighet att göra det här på ett sätt som funkar enligt de lokala förutsättningarna.

Fru talman! Sammantaget är detta en proposition som går i rätt riktning, men vi tycker inte att den löser alla de utmaningar som vi faktiskt står inför. Det här är en viktig fråga. Vi menar att vi behöver en politik som minskar avfallet från början – det ska inte uppstå. När det har uppstått ska vi se till att få fart på cirkulariteten, att ansvar och kontroll i hela kedjan faktiskt fungerar i praktiken och att ingen står med svartepetter.

Därför yrkar jag bifall till reservation 3, men jag står självklart bakom alla våra reservationer.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Det låter lovvärt.

Avarter finns inte bara inom fjäderfäindustrin, utan vi har också haft ett uppmärksammat fall på Gotland med mjölkkor. Där hade det inte heller varit någon inspektion.

Om vi har ett mål om 10 procent gårdsbesök och kommer upp i 5,4 procent måste det vara någonting med styrningen som inte stämmer, och det är faktiskt regeringen som ger länsstyrelsen uppdrag om hur de ska arbeta och även medel.

Är det någonting som vi har sett från Tidöregeringen är det att man har minskat anslagen till länsstyrelserna. Kommer regeringen framöver att prioritera länsstyrelserna och ge dem möjlighet att genomföra sitt uppdrag?

Herr talman! Även jag vill välkomna Lars Johnsson till utskottet; det här är vår första debatt på miljö- och jordbruksutskottets område.

I mitt anförande pratade jag om turbokycklingar och snabbväxande raser och att svensk livsmedelsproduktion inte alltid har världens bästa djurskydd. Det vill vi ju ha, och en stor och bra del i det är kontroller för att se att djurskyddet efterlevs.

Tyvärr ser vi att det sker alldeles för sällan. I Sverige har vi ett mål om att 10 procent av det djurhållande lantbruket årligen ska få besök av länsstyrelserna, som är de som har detta uppdrag. Före pandemin var det runt 8 procent. Under pandemin var det av förklarliga skäl inte lika många gårdsbesök. Därefter har det dock inte hänt så mycket, och i de senaste siffrorna från 2024 var det bara 5,4 procent. Det är bara lite mer än hälften av de besök som ska göras.

Om vi återgår till kycklingarna kunde man i ett tv-program se att det inte hade varit någon kontrollant ute på dessa gårdar sedan 2023. Länsstyrelsen sa att de har kontrollerat men från kontor och inte ute på plats. Jag undrar därför vad ledamoten, som tillhör ett regeringsparti, gör för att man ska se till att vi får kontroller så att vi får bort det som är dåligt och ser till att vi kan ha en bra djurvälfärd ute på lantbrukets gårdar.

Herr talman! Jag tänkte att jag skulle börja med att yrka bifall till reservation 2 på en gång, så att det inte blir som i går, då talmannen fick fråga mig en extra gång.

Herr talman! Vi är här i dag för att debattera djurskydd. Jag tänkte faktiskt börja lite personligt och berätta om när jag var liten och det var dags för oss att skaffa höns.

Jag är uppvuxen i en villa utanför Karlstad i utkanten av en villaförort, med två sidor mot skogen. Det har gjort att vi kanske har haft lite fler djur än man brukar ha i en villaträdgård.

Bland annat skulle vi alltså skaffa höns. Vi åkte till ett hönseri – eller snarare ett värperi – i Kil, där man producerade ägg. Jag vet att mamma sa att jag skulle stanna i bilen, för jag fick inte gå in och titta. Vi kom ut med en banankartong med tre uttjänta värphöns i. De mådde inte bra. De hade gjort sitt i produktionen och skulle förmodligen gasas ihjäl och eldas upp, helt enkelt. Jag vet inte om vi fick dem gratis eller om vi fick betala en symbolisk summa, men de kom hem.

De hade inte mycket fjädrar kvar. Men efter att ha flyttat in i lekstugan och fått några dagar blev de fina: Gertrud, Gullan och Bruna Bönan. Bruna Bönan var givetvis min. De fick ett fantastiskt liv och gav många ägg, även om de annars skulle ha setts som uttjänta.

Lite senare fick vi också en tupp av en annan ras, men honom tyckte hönorna inte om, så han fick mest bo inne hos mig. Jag kommer ihåg att vi delade på Mozartkulor: Jag åt upp chokladen, och han fick äta upp marsipanen. Mamma var inte så glad över att den dyra födelsedagschokladen var borta.

Varför berättar jag då detta? Jo, nu finns det inga burhöns längre i Sverige. Det som då var standard är nu ett minne blott. Vi har haft flera debatter de senaste veckorna om just svensk matproduktion och svenska livsmedel. Mycket av det vi pratar om när vi pratar om djurvälfärd handlar ju om produktionsdjur, även om det också finns mycket mer.

Vi är alla väldigt glada, tror jag, över att burhönsen är borta. Men det betyder inte att problemen är borta. Även om vi har stått här och slagit oss för bröstet för svensk livsmedelsproduktion finns det fortfarande baksidor.

Herr talman! Jag skulle vilja prata om turbokycklingar – snabbväxande hönsraser som vi har till köttproduktion när det gäller kyckling. Vi använder i Sverige en ras som ökar sin storlek med 50 gånger på 35 dagar. Kycklingarna växer så snabbt att de inte hinner med. När de slaktas vid 35 dagars ålder väger de ofta över 2 kilo.

Det säger sig självt att de inte mår bra av att växa så snabbt. Vi ser trampdynsskador, hudproblem, hjärt- och lungproblem och ökad risk för ben- och gångproblem. Vi ser minskad aktivitet. Men detta är inte det värsta, för dessa kycklingar har också föräldrar.

Hönan och tuppen som ska bli föräldrar till de här små kycklingarna måste ju bli äldre och nå äggläggande ålder. Ger man dem så mycket mat som de vill ha klarar inte benen av att bära dem. Därför håller man dem på svältkost för att de inte ska växa för fort. Man ser att hönsen nästan dricker ihjäl sig. Man får ransonera vattnet för att försöka stilla deras hunger.

Detta kan inte vara rätt, och det kan inte vara värdigt svensk djurhållning. År 2023 visade Uppdrag granskning en film från detta, som fick stor spridning. I vårt grannland Norge blev det ett ramaskri. Där har man nu en utfasning på gång. Dessa höns kommer inte att vara i produktion när det här året är slut. I Sverige, däremot, händer ingenting – absolut ingenting! Här har vi ett stort problem.

Från Miljöpartiets sida vill vi se ett förbud mot de snabbväxande raserna. Jag anser att de redan i dag är förbjudna, för detta strider mot djurskyddslagen och djurvälfärden. Sådana här saker ska inte få ske. Jag hoppas att mina kollegor oavsett parti också är med på att stoppa detta. Att vi ska sluta plåga djur på detta sätt kan inte vara en fråga om efterfrågan.

Herr talman! Vet ni hur många kycklingar som slaktas varje år i Sverige? Det handlar om över 110 miljoner liv som blir 35 dagar gamla och har växt till 2 kilo från ett litet ägg. Det kan inte vara rätt.

Herr talman! Det finns också andra frågor när det kommer till fjäderfä. I Sverige kläcks alla ägg, och sedan sorterar man bort tuppkycklingarna. Man tar bort dem direkt och maler ned dem eller låter dem bli värme eller någonting sådant. I många andra länder, till exempel återigen Norge, fasas detta ut. Man gör en bioskanning i stället och könsbestämmer äggen innan, så att man slipper att tuppkycklingar kläcks. I stället får man bara sådana höns som faktiskt lägger ägg.

Varför gör vi inte det här i Sverige? Det enda svaret jag har fått är: Det blir lite dyrare. Men är det värt att vartannat ägg innehåller en tuppkyckling, som vi då avlivar direkt? Vi kläcker fram ett djur som sedan dör.

Här måste det ske en förändring. Vi vill se en obligatorisk könsbestämning av ägg, så att man, när man använder teknikerna, klarar av att få upp till 95–98 procent höns i stället för att varannan är en tupp.

Herr talman! Vi säger ofta att vi är ett föregångsland, men just när det kommer till fjäderfän är vi inte det. Vi ser att man i våra nordiska grannländer går före. Turbokycklingar och äggselektion borde vara historia. Det är inte värdigt svensk matproduktion. Vi vill se ett förbud här.

Vi vill också se att man får långsamväxande raser, som i högre grad har möjlighet till ett naturligt beteende. På samma sätt som att vi ser att burarna är borta ser vi då att djuren får ha ett mer naturligt beteende och att de får växa i avsedd takt.

Herr talman! Det finns mycket att säga i det här ämnet. Jag hoppas att vi kommer att kunna återkomma till detta i olika delar av debatten, i repliker och annat. Men för oss i Miljöpartiet är det otroligt viktigt med en djurvälfärd och att djuren ska ha ett naturligt beteende. Vi vill se fler djur ute, och vi vill att miniminivån på djurskyddet ska höjas i Sverige men också i hela EU, så att vi inte i stället importerar de här problemen.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Magnus Oscarsson, för svaret! Jag vill ta det i två delar.

Jag tycker nog att det är lite lamt att vänta på en utvärdering när det gäller frågan om restauranger. Det säger sig ganska självt att om man inte får informationen utan måste fråga efter den kommer den inte att ha lika styrande effekt som om man faktiskt har den. Det är någonting som konsumenterna efterfrågar. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att ge ett nytt uppdrag om att informationen ska visas på menyer och liknande. Att regeringen inte har gjort det måste helt enkelt handla om att de inte vill.

När det gäller offentlig konsumtion är det som ledamoten säger. Vår regering – Miljöpartiets och Socialdemokraternas – ändrade så att man kan dela upp olika upphandlingar, upphandla lokalt och så vidare. Men det går att göra mycket mer. Lagstiftningen kan testas mycket mer.

Det är otroligt svårt, framför allt för många mindre kommuner, att få in utbildad personal och att göra alla de här sakerna. Ledamoten redogjorde för det starka engagemanget i ledamotens kommun. Men det ska inte behövas. Det måste vara enkelt att göra rätt. Det finns mycket att göra, men vi ser ingenting.

Jag skulle vilja ta några sekunder till att tala om det ekologiska. Ledamoten tog upp en holländsk gurka i ett tidigare anförande. Hade det inte varit bättre om vi efterfrågade ekologisk svensk gurka? Om vi styrde mot mer ekologisk produktion skulle det finnas en efterfrågan.

Vi vet att ekologisk odling minskar användningen av bekämpningsmedel och insatsmedel, och med mer lokal produktion och mer kretsloppstänkande skulle vi uppnå fler miljömål. Varför detta motstånd mot ekologisk odling? Svenskt är bra, men om vi också kan ha svensk ekologisk odling gör vi flera miljö- och klimattjänster samtidigt och får en bättre djurvälfärd.

Herr talman! Tack, Magnus Oscarsson, för ditt anförande!

Att ledamoten har ett starkt intresse för svensk livsmedelsproduktion tror jag inte har undgått någon. Det välkomnas. Vi drar inte alltid samma slutsatser om vad som ska göras för att den ska öka och bli bättre, men jag applåderar engagemanget.

Ledamoten lade ganska stor vikt i sitt anförande vid att vi ska öka den svenska matproduktionen – vi ska göra mer. Ändå ser vi att det inte händer någonting, nu när ledamotens parti sitter i regering, när det gäller de starkaste styrmedel vi har. Det gäller till exempel offentlig konsumtion. Det finns möjlighet att göra något där, men man ställer inte ökade krav när det gäller de gemensamma medlen.

Vi har äntligen fått möjligheten med ursprungsmärkning av kött på restauranger – men inte vegetabilier. Jag vet att ledamoten har ett starkt engagemang för svensk mjölk – där behöver man inte ha det. Som konsument måste man fråga efter detta. Det finns inte utskrivet i menyn. Jag är inte säker på att alla lunchsällskap eller middagssällskap, för den delen, går igenom hela menyn noga. Detta borde verkligen vara uppmärkt.

Tycker ledamoten att det här är viktiga reformer? Om han gör det: Varför sker det inte mer? Man kan faktiskt styra mycket mer mot just svensk eller hållbar produktion.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Det här är en fråga som vi ofta återkommer till. Alla vill det här och man säger att det ser bra ut, men det har ju funnits skarpa förslag. För bara två tre år sedan handlade det om att man skulle ha ett ska-krav när det gällde klimatkrav, något som sedan blev ett bör-krav. Miljömålsberedningen hade flera förslag om hur man skulle få in det hela i offentlig upphandling i det betänkande som lämnades över till regeringen 2022 för omhändertagande, men ingenting har hänt.

Vi kan inte bara vilja, utan det måste också ske någonting. Det var det jag sa i mitt anförande tidigare. Det hänvisas hela tiden till pågående arbete och givna uppdrag, men man ser inte någon handlingskraft i de här frågorna, herr talman.

Detta är, precis som ledamoten säger, ett väldigt kraftfullt verktyg. Offentlig upphandling handlar om otroligt mycket pengar. Det kan styra mycket, och det är också det som kan gå före. Om vi stiftar lagar och inför regler om hur vi vill ha saker och ting måste vi också använda våra gemensamma skattemedel till det vi säger att vi ska ha.

Därför blir mina frågor till ledamoten följande: Tror ledamoten att det kommer skarpa förslag? Eller kommer det även fortsättningsvis vara ”pågående arbete”, ”vi ska se över”, ”vi får se” och ”vi har en vilja”?

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Jag tänkte ställa några frågor om offentlig upphandling. Som jag sa i mitt anförande är offentlig upphandling våra egna skattemedel – resurser som i detta fall går till offentliga måltider i skola, sjukhus och äldreomsorg. Det känns lite galet att man kan använda de gemensamma pengarna till att köpa in varor som vi inte skulle tillåta produktion av i Sverige. Det finns också en möjlighet att styra så att man får mer av den produktion som man vill ha och mindre av den som man inte vill ha.

Hur ser Moderaterna till att få mer styrning av offentlig upphandling så att man kan få bättre djurvälfärd, bättre varor och fler ekologiska varor?

Fru talman! Ja, vi är ju här för att debattera livsmedelspolitik, med motionsbetänkanden från allmänna motionstiden, och anpassningen av svensk rätt till de nya förordningarna om skyddade beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel. Där finns det inga skiljaktigheter mellan partierna, utan vi tycker alla att det är bra att de som har ett varumärke får ha det och att det finns lagar och regler för att skydda våra viktiga producenter. När det däremot gäller hur man ska styra livsmedelsproduktionen, eller rättare sagt livsmedelspolitiken, finns det skillnader mellan de olika partierna och blocken.

Mat är ju inte riktigt vilken vara som helst. Det är det som håller oss vid liv. Förra veckan debatterade vi jordbrukspolitiken i den här kammaren, fru talman. Det handlar ofta om hur man producerar livsmedel. Många av miljö- och jordbruksutskottets betänkanden hänger ju ihop, men vi ska försöka hålla oss till livsmedelspolitiken i det som omfattas.

Mat ger hälsa. Vad vi äter påverkar hur vi mår och vad vi förmår, och det påverkar också vår beredskap. Maten påverkar klimatet och den biologiska mångfalden, och den är i allra högsta grad en politisk fråga. Det är svårt att bli tillsagd vad man ska lägga på tallriken, men politiskt har vi alla möjligheter att se till att maten produceras på ett bra och rättvist sätt. Det ska finnas bra livsmedel som är bra för oss människor som äter dem, och livsmedlen ska produceras på ett för naturen bra sätt.

För Miljöpartiet är det viktigt att ha en sammanhängande livsmedelspolitik. Arbetsrätt, folkhälsa, miljömål och klimatmål hänger ihop. Svaren på våra motioner handlar om hänvisningar till pågående arbete; mycket är på gång. Men det har varit på gång under lång tid, och vi tycker att mer behöver göras nu.

En fråga som har bubblat länge är hur vi ska få ursprungsmärkning av mat på restaurang. Vi har i utskottet, över partigränserna, varit överens om detta länge. I dag ska vi kunna få information när vi går på restaurang, men vi måste efterfråga den. Informationen står inte med på menyn.

När du går till en butik, fru talman, kan du se varifrån köttet kommer. Men går du på restaurang försvinner informationen. Många kanske passar på att fråga servitören eller servitrisen, men man hade kunnat ta ställning innan om man hade vetat.

Vi vet att dagens höga köttkonsumtion beror på att vi har låga priser, vilket ofta beror på att det faktiskt råder en sämre djurhållning där köttet kommer från. Det är fråga om industriell djurhållning där priset pressas för konsumenternas väl, men det går ut över djuren.

Fru talman! När vi handlar i butik, där vi faktiskt kan se varifrån köttet kommer, är numera det mesta som säljs svenskt. På restaurang är det tvärtom. Vi i Miljöpartiet vill se till att det finns en ursprungsmärkning av kött och andra produkter. Med andra produkter menar jag andra animalieprodukter. Vi har ju även en mjölk- och ostproduktion. Ursprungsmärkning ska även finnas på restaurang och storkök. Det handlar om konsumenträtt och djurvälfärd, och det handlar också om att ge våra svenska producenter en ärlig chans eftersom de oftast har högre krav på sig. Vi har stiftat lagar som de måste förhålla sig till, och då måste vi se till att de gynnas. Att vara transparent är inte byråkrati, utan det är att få en ordentlig marknadsekonomi där konsumenter kan välja.

Fru talman! Ett annat ämne där vi har stor chans att påverka vad vi äter är offentlig sektor. Det serveras tusentals, miljontals, måltider varje dag i offentlig sektor. Vi hörde i ett tidigare replikskifte om skolmat. Jag skulle gärna gå närmare in på den frågan. Vad jag kan säga är att med skolmaten läggs oftast grunden för vad vi faktiskt kommer att äta framöver. Det är när vi är små som våra smaklökar utvecklas, och all forskning visar att den mat vi åt när vi var små hänger med oss resten av livet. Det är därför det ofta är svårt att servera samma mat på äldreboendet som på skolan. Man måste anpassa maten. Det här är en otroligt bra ingång till att förändra vad vi äter och våra beteendemönster.

Även här ser vi att trots höga krav på djurvälfärd i Sverige behöver man inte köpa in den maten till offentlig sektor. Vi i Miljöpartiet vill öka andelen ekologiska livsmedel i offentlig konsumtion, och vi vill också säkerställa att offentlig sektor inte köper in kött och animalier som kommer från en produktion som har lägre djurskyddskrav än i Sverige. Den produktionen skulle ha varit förbjuden i Sverige. Det vill vi ändra.

Offentlig upphandling är ett av de mest kraftfulla verktygen som finns, och vi kan kombinera det med rätt kunskap, det vill säga klimatnytta, biologisk mångfald och livskraftigt svenskt jordbruk. I dag kan du ställa krav, men det ställer också krav på kunskap hos upphandlarna. Det måste bli lättare för många mindre kommuner, och därför måste upphandlingen stärkas och bli bättre.

Låt mig gå in på styrmedel. Vi pratar ibland om hur köttproduktion och annat påverkar klimatutsläpp, biologisk mångfald och djurvälfärd. Vi i Miljöpartiet vill se en antibiotikaskatt på kött. Mängden antibiotika i produktionen avgör skatten på köttet. I Sverige är det låg användning av antibiotika därför att vi har en god djurhållning. Men i butik och på restaurang tävlar vi mot kött från andra länder där antibiotikaanvändningen kan vara hög på grund av dålig djurvälfärd.

Vi i Miljöpartiet vill se att instrumentet används för att jämna ut spelplanen. Priset på kött från dåliga gårdar skulle bli högre, men kött från god djurhållning skulle gynnas. Det skulle stärka svensk konkurrenskraft och svenska bönder, och det skulle uppmuntra oss att välja mindre och bättre kött när vi köper kött i butik och på restaurang.

Fru talman! Ytterligare en del i mathanteringen är matsvinnet. För hela livsmedelskedjan är det nästan en tredjedel som försvinner. Något är fel när vi säger att vi producerar för lite samtidigt som vi slänger så otroligt mycket, både i producentledet och i användarledet.

Något som ofta diskuteras är hur man ska skilja på bäst före och sista förbrukningsdag. Bäst före men ofta bra efter är faktiskt en devis som fler borde följa för våra livsmedel. I ett modernt hushåll med kylskåp och en bra kylkedja håller livsmedlen bra mycket längre. Därför vill vi se tydligare krav från livsmedelsbranschen att informera och märka varorna på ett sätt som gör att vi minskar matsvinnet.

Fru talman! Vi har de senaste åren tyvärr mer och mer insett att det måste finnas ökad beredskap även på livsmedelssidan. Det diskuterades under förra veckans debatt om jordbrukssektorn. Det handlar om många delar inom livsmedelsområdet, och jag skulle vilja ta upp livsmedlet vatten i dag.

Det är sällan man tänker på att vatten är ett livsmedel, men det är det. Vi vill säkerställa att dricksvatten finns tillgängligt för alla både vid värmeböljor och vid vattenbrist. Den senaste månaden har man fått koka vattnet på Gotland. Det rörde sig inte om en bristsituation, utan det var fråga om bakterier i systemet. Vi ser också att det råder ett förändrat klimat, och i ett förändrat klimat kommer vatten att vara en bristvara på vissa ställen. Ibland blir det tvärtom för mycket vatten, och det kan göra att dricksvattnet blir förorenat och blir en bristvara – trots att det finns mycket vatten. Vi måste arbeta med att säkerställa tillgången.

Fru talman! Tillsammans med andra delar i livsmedelsproduktionen som Miljöpartiet står för tror jag att halverad arbetsgivaravgift för hela livsmedelskedjan skulle ge bäst effekt för producenter och konsumenter. Det måste råda bra förutsättningar för livsmedelsproduktion och beredskap. Därför vill jag se en transparent livsmedelspolitik som ger konsumenterna mer makt. Offentlig sektor ska användas som en motor för omställningen. Det ska finnas styrmedel som leder till bra djurhållning och bättre välfärd, och vi ska styra mot mindre klimatpåverkan och ökad biologisk mångfald. Vi ska minska matsvinnet och stärka beredskapen i ett förändrat klimat och tyvärr också i dessa orostider.

Matpolitik måste hänga ihop med klimatpolitik, naturpolitik och folkhälsa. Det är dags att låta politiken ta ansvar.

Jag yrkar bifall till reservation 4.

Fru talman! Vi är i kammaren för att debattera jordbrukspolitiken. Den kommer alla i kontakt med varje dag, även om man inte tänker på det. Jag såg när folk förberedde sig här i bänkarna inför debatten – det är en ganska sen kväll – att många bunkrade upp med mat och annat för att överleva detta. Det är det vi gör – äter. Förhoppningsvis gör vi det varje dag.

Tillgången till mat är ett av våra mest grundläggande behov. Ändå producerar vi mycket mindre livsmedel i Sverige än vad vi skulle kunna göra. Det finns en ganska sliten klyscha i sammanhanget som säger att vi har en självförsörjningsgrad på ungefär 50 procent. Den siffran brukar jag tycka är svår att använda, fru talman. Den beror ju på om man menar kalorier eller pengar. Det finns exempelvis svensk saffranstillverkning med ett högt värde. Men jag kan i alla fall konstatera att vi skulle kunna producera mycket mer mat i Sverige.

Vi lever i en osäker omvärld. Klimatförändringarna är redan här. I år har vi fått se att vintern krympt och blivit kraftigare. Vi har haft oväder. Det kan gälla enstaka år, men om vi tittar på trenderna ser vi det hela tiden. Vi får en längre odlingsbar period i Sverige samtidigt som vi till följd av förändringarna kan få in sjukdomar, smittor och annat vi inte är vana vid.

Vi står i förändringarnas tid. Vi har krig i vårt närområde. Vi har sett handelskonflikter och tullkrig nära inpå. Vi ser fler och fler extrema väderhändelser. Det är en sårbarhet för hela vårt livsmedelssystem som vi inte får blunda för.

Jag tror att vi alla kommer ihåg början på pandemin och även hur det var under pandemin. När man var osäker bunkrade man mat. Det var inte av girighet, utan det var just av osäkerhet. Den krisinsikten borde ha varit en väckarklocka. Om vi inte kan ha en stabil livsmedelsproduktion i fredstid står vi extremt svagt rustade för nästa krig eller kris.

Fru talman! En av Miljöpartiets reservationer handlar om krisberedskap och att det ska finnas en handlingsplan, så att vi svenskar faktiskt vet vad man ska göra när det slår till och är förberedda i stället för att vara reaktiva.

Svenska bönder är navet i vår livsmedelsförsörjning och livsmedelsberedskap. Om det inte finns människor som vill jobba med detta har vi inte heller vare sig beredskap, livsmedelsförsörjning eller levande landsbygder. Vi behöver bönderna, och vi måste se till att det fungerar att vara bonde.

I betänkandet och i svaren på de olika motioner som väckts står det väldigt mycket från regeringspartiernas sida om att åtgärder är på väg och att utredningar görs. Det står väldigt lite om vad som händer här och nu. Miljöpartiet anser att åtgärder måste vidtas nu. Böndernas villkor måste förbättras både ekonomiskt och socialt så att de står långsiktigt rustade för framtiden. De pressas hårt. Kostnaderna är höga, arbetsbördan tung och framtiden oförutsägbar.

En rapport från Jordbruksverket visar att var fjärde lantbrukare inte har kunnat ta ut någon semester det senaste året. Man pratar om psykisk ohälsa, stress, regelkrångel, ekonomiska problem och brist på återhämtning. Sådant tär på människor. Det går förstås ut över verksamheten. Det är inte hållbart. Miljöpartiet vill se att bönderna får rätt till avlösarservice så att de kan ta semester. Den punkten finns glädjande nog med i förslaget till CAP. Vi får se om det går igenom.

Vi vill också att det ska finnas en möjlighet att ta över en gård och att unga lantbrukare kan få stöd. De europeiska investeringsbankerna borde bidra till att unga lantbrukare som vill ta över faktiskt kan göra det. Vi vill även att det ska finnas stöd till dem som är mitt i livet så att de kan rusta upp sina gårdar.

Mycket av detta handlar om den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP:en. Jag hoppas att den blir bra, men jag ska säga att jag har väldigt lite insyn. Här från talarstolen skulle jag vilja efterlysa mer samarbete med sittande regering i det arbetet. Tidigare under de olika programperioderna har vi, och alla partier, varit med i arbetet mycket tajtare än nu. Det har varit några få informationsmöten, men inte samtidigt.

Det vi ser som ingångsvärden i förhandlingarna om den nya CAP:en är behovet av satsningar som stärker lönsamheten, förbättrar arbetsvillkoren och underlättar klimatomställningen. Det måste finnas förberedda krisstöd för extremväder. Vi måste se till att det finns resultatbaserade ersättningar som ger hög miljö- och klimatnytta. Ett konkurrensneutralt EU får inte leda till försämrade miljökrav och försämrade konkurrensvillkor för svenska bönder, som i dag är kända för sin goda djurvälfärd och låga användning av bekämpningsmedel, till exempel. Det får inte hända. Vi måste se till att det svenska sättet blir standard, bygga vidare på det och också se till att det vi gör är bra för både lönsamhet och klimat och miljö.

Sverige har under den här mandatperioden efter lång väntan fått en livsmedelsstrategi 2.0. Med den var det ungefär likadant; vi fick inte vara med i det arbetet heller, vilket gjorde att vi hade lite insyn. När den kom blev det en besvikelse, skulle jag vilja säga. Den är full av fina ord, men på klimat- och miljöområdet har ambitionerna sänkts. Målet för ekologisk produktion har slopats. Det finns ingen koppling till folkhälsa. Det finns ingen koppling till konsumtion och hur den ska se ut. Det finns ingenting om vattenhushållning.

Strategin saknar konkreta och mätbara mål. Därför, fru talman, har vi en reservation om att vi vill se över och förnya den, gärna i samarbete med andra partier så att alla känner ägandeskap. Det behövs en livsmedelsstrategi som tar verkligheten på allvar och som stärker självförsörjningsgraden, rustar jordbruket för ett försämrat klimat och ger bönder rimliga villkor för att investera och ställa om.

Fru talman! I går var en ganska stor jordbruksdag för många av oss som sitter i miljö- och jordbruksutskottet. Vi hade Jordbruksverket på besök i utskottet för att höra dem berätta om hur de jobbar med att öka livsmedelsförsörjningen och med livsmedelsförsörjning över huvud taget. På eftermiddagen var många av oss inbjudna till premiären av tv-programmet Svenska bönder, där man får följa bönder i Sverige. Det kommer snart att visas på tv.

Det var roligt och lite spännande att se dessa saker på samma dag. Det vi kunde se var att Jordbruksverket nu försöker bygga upp beredskapen för att se till att det finns möjligheter vid kris och krig. De har dock fortfarande inte kommit till skott och har inte fått så många uppdrag när det gäller att stärka den inhemska produktionen – det som gör att bönderna också tillverkar det som behövs för produktionen.

I dag importerar vi insatsvaror, och det vi ska göra är att köpa dem någon annanstans ifrån och lägga i beredskapslager. Arbetet med att se hur man kan göra det svenskt behöver påbörjas. Vi behöver proteingrödor, bränsle och så vidare. Detta vill vi se hända nu. Den bästa beredskapen är att vi kan stå för hela kedjan själva.

Fru talman! Jag ser att jag överskridit min talartid, men jag vill återgå till tv-programmet. Det var väldigt trevligt att få följa lantbrukare i deras vardag. Efteråt var det ett panelsamtal där två medverkande från programmet och två politiker var med, en från Socialdemokraterna och en från Moderaterna.

Den fråga som den ena medverkande lantbrukaren ställde till politiken var hur lönsamheten kan förbättras genom arbetsgivaravgifterna, eftersom det är så dyrt att anställa. Det gavs inget riktigt svar från de båda partierna, men jag vill gärna räcka upp handen och berätta vad vi vill. Vi vill halvera arbetsgivaravgiften inom jordbruks- och livsmedelssektorn. Vi tror att det är ett mycket bättre sätt att minska kostnaderna för den som handlar i affären och öka lönsamheten för den som producerar. Det är mycket bättre än att ha en tillfälligt sänkt matmoms. Vi vill se det här genom hela kedjan; då får vi en lönsamhet. Vi vill också ha etableringslån för unga och bättre villkor för generationsväxling.

Fru talman! Det finns mycket mer jag skulle vilja säga om detta ämne, men jag ser att min talartid är slut. Jag säger därför som brukligt: Jag står självfallet bakom alla våra reservationer, även dem som bereds förenklat, men jag yrkar bifall endast till vår reservation nummer 14.

Herr talman! Jag märker att jag inte får något svar, men ledamoten är också ärlig med att han inte har ett.

Det som står i betänkandet om vad regeringen har gjort är i ungefär samma anda. Man har lämnat ett uppdrag. Man ska se över. Man har skickat, och det bör komma hit. Men man kommer inte till skott med att få till en lagstiftning som gör skillnad. Det är mycket om att ”se över” upphandlingsreglerna.

Så har det låtit sedan 2022. Nu är det 2026. Regeringen har haft fyra år på sig. Det har funnits parlamentariska utredningar men också andra utredningar som tagit fram förslag om offentlig upphandling. Ändå ser vi ingen skillnad. Det finns ett nytt webbverktyg som man kan använda för att underlätta, men det säger inte vad man ska göra och inte göra.

Jag inser att jag inte kommer att få ett svar, men jag kan ju fråga om ledamoten själv tycker att vi ska få till ett ska-krav så att vi kommer vidare eller om vi ska fortsätta vara i detta limbo.

Herr talman! Tack till ledamoten för anförandet!

Jag sa ju i mitt anförande att vi skulle återkomma till offentlig upphandling. Jag tänkte att jag skulle ta replik på just Kjell-Arne Ottosson eftersom han är kristdemokrat och tillhör samma parti som landsbygdsminister Kullgren, som har hand om matproduktionen, men också civilminister Erik Slottner, som har offentlig upphandling i sin portfölj.

Det låter ofta som att vi tycker lika här. Det gör vi, men när man börjar titta på detaljerna ser man att det skiljer sig lite grann.

Det pågår ett arbete, och regeringen ger uppdrag till olika myndigheter. Men överallt står det ”bör”, som i ”bör styra mot samhällets ambitioner och motsvara den höga nivån på djurskydds- och miljöhänsyn”. När man lade fram en ståndpunkt i EU om EU:s upphandlingsdirektiv framförde Sverige i den preliminära ståndpunkten vad medborgarna ”bör” kunna lita på. Överallt står det ”bör”, inte ”ska”.

Ledamoten var ju själv ledamot i Miljömålsberedningen, där jag var med som ordförande, när vi arbetade med konsumtionsbaserade utsläpp. Där pratade vi mycket om offentlig upphandling. Vi hade också ett förslag som alla var eniga om, nämligen att vi skulle ha ett ska-krav när det gällde framför allt klimat vid offentlig upphandling. När det kom ett liknande förslag till riksdagen blev det ”bör”.

Min fråga till ledamoten är om Kristdemokraterna och regeringen är beredda att gå vidare med ett ska-krav så att vi inte bara ska beakta detta utan faktiskt uppfylla det.

Herr talman! Nu är det dags för övergripande miljöfrågor. Precis som namnet på betänkandet antyder är det övergripande. Det kan vara högt och lågt och väldigt skilda ämnen som hamnar här. Det finns ett lite elakt namn på betänkandet, men det ska vi inte säga här. Jag kommer att hoppa mellan ämnen, herr talman, och ta upp lite av vad vi vill se och vad som har hamnat här.

Tidigare talare pratade om tillståndsprocesser. Jag hade inte tänkt prata så mycket om det, men eftersom vi har en reservation i ämnet vill jag säga att vi vill att förslagen från Miljöprövningsutredningen ska genomföras. Det är helt obegripligt att regeringen inte har gått vidare med dem – när det finns beredda förslag som i mångt och mycket överensstämmer med vad hela riksdagen tycker. Här är det faktiskt regeringen som har gjort att vi inte redan har kortare och effektivare tillståndsprocesser.

Herr talman! Det jag skulle vilja prata lite mer om är faktiskt dispens för dumpning av muddermassor. Det låter kanske inte så spännande. När man bygger och gör saker blir det ofta olika fyllnadsmassor som ska läggas någonstans. Ibland läggs det på deponier, men ofta ansöker man om att få dumpa det i havet. I havet försvinner ju allt. Det är en gammal sanning som vi i dag vet inte stämmer. Det är också förbjudet att dumpa muddermassor enligt miljöbalken, men man ger väldigt många dispenser för detta.

Mellan 2015 och 2019 dumpades det över 30 miljoner kubikmeter massor i svenska hav, trots potentiella risker för ekosystemen. Prövningarna när det gäller muddermassor är egentligen inte så moderna som de borde vara. Man utgår från de koncentrationer av föroreningar som finns och vad det har varit historiskt och räknar med att massorna ska ligga kvar på samma ställe. Men man bedömer inte hur stora de ekologiska effekterna är för arter och livsmiljöer.

Det kan bli allvarliga problem, speciellt om det ligger någonting annat där som vissa ämnen reagerar med. Det kan vara bottensamhällen som slås ut och habitat som förändras. Föroreningar sprids vidare. Det finns ju strömmar och annat i havet. Det kan pågå en aktivitet eller finnas fisk ovanför platserna. Föroreningar som kan finnas i muddermassorna sprids alltså vidare. Det blir ofta en stor grumling i närheten som också påverkar ekosystemen.

Förra året fick vi ett ganska stort medialt uppsving för de här frågorna, när Stockholms stad ansökte om dispens för att få ut muddermassor i havet här utanför Stockholm. Sedan drog Stockholms stad klokt nog tillbaka ansökan. Men då var det nog många som insåg att det här inte funkar. De vill inte ha de här skitiga muddermassorna i närheten och i sin skärgård, med de effekter som kan bli.

Herr talman! För att det här inte ska kunna fortsätta behövs det en förändring. Det behövs att dispenser från dumpningsförbudet ska vara undantag och inte, som i dag, regel.

Det finns ett begrepp i lagstiftningen i dag: olägenhet för miljön. Det är väldigt oklart vad det betyder. Här måste lagstiftningen förtydligas så att den faktiskt innefattar de ekologiska effekterna, risken för spridning och påverkan på lokala ekosystem. Vi måste också se över gränsvärden och hur man bedömer dem.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till vår reservation nummer 5, som handlar just om muddermassor. Det här är någonting som sprids från land till hav, och det kan få stora följder. Här har inte lagstiftningen hängt med. Ett förbud måste kunna vara ett förbud, och ett undantag ska vara just ett undantag och inte en regel.

Vi har också en reservation om vindkraft tillsammans med Socialdemokraterna och Centern. Vi vill att det kommunala vetot ska reformeras, så att det kan lämnas tidigare i tillståndsprocessen. Den frågan kommer förmodligen upp senare under våren, så jag lämnar den debatten här.

Vi har en väldigt aktuell fråga när det gäller torvbrytning. Torv används i dag i två syften – för produktion av el och fjärrvärme och som odlingsjord och jordförbättrare. Men torv som bränsle ger faktiskt ett större koldioxidutsläpp än både kol och olja. Det kanske man inte tror, men det är för att det tar så lång tid för torv att återbildas. Det räknas som ett fossilt bränsle.

Vi ser i dag att många av våra grannländer – Finland, Irland och Storbritannien – har börjat fasa ut och förbjuda torvproduktion. Finland har förbjudit detta. Man har i stället lagt stora beställningar i Sverige, där produktion pågår. Vi i Miljöpartiet vill att det här ska upphöra. Vi vill att man ska fasa ut torven och att man ska se till att det finns andra odlingsmedel. Vi vill att man ska se till att forskningen kommer igång och att man ska förbjuda öppning av nya torvtäkter. De som finns ska fasas ut.

Krav vid offentlig upphandling pratade vi om ganska nyligen. Vi vill det här fortfarande. Men jag tänkte använda mina sista minuter i anförandet till att prata om en annan miljöförorening som till exempel skulle kunna spridas via muddermassor, om vi ska försöka knyta ihop det. Det är just PFAS. PFAS är ett kemikaliekluster som de flesta nu börjar få koll på men som ändå är relativt nytt. Kallinge, en ort i Blekinge, var ett av de första exemplen i Sverige. Där blev människor faktiskt förgiftade. Det dröjde väldigt länge innan de fick hjälp, om de ens fick hjälp. De fick driva det här själva – det var en intresseorganisation – och de har gjort ett fantastiskt jobb.

Vi från Miljöpartiet vill att det ska finnas en lex Kallinge, en lag som gör att den enskilde har rättigheter i samband med giftkatastrofer. Innan det är klarlagt vem som är ansvarig – det kan gälla både dricksvatten och livsmedel – behöver den drabbade, den enskilde, få hjälp från staten. Det kan vara rättshjälp. Hur går man vidare? De flesta av oss – höll jag på att säga; jag får tala för mig själv – vet inte var man ska börja om man ska överklaga. Vilken instans är det? Man kanske behöver få hjälp att hitta andra om man ska göra en grupptalan. Det handlar också om hälsofrågor, provtagning och de delarna. Här behövs det någonting. Man kan inte vänta tills ansvarsfrågan är utredd, för då har den enskilde ofta redan gått på knäna.

Kallinge är inte den enda plats i Sverige där PFAS finns i dricksvattentäkter. Vi tror att det finns många problem framöver. Vi vet att det finns krutdurkar där ute med PFAS men också andra ämnen.

Det ska inte behöva vara tio år av enskilt arbete och hopp och förtvivlan. Det som har hänt Kallingeborna kan göra att vi faktiskt får till en rättighetslagstiftning för den enskilde så att man inte står ensam och hjälplös. Staten måste ta sitt ansvar.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Det här gör mig fortfarande bekymrad. Om vi släpper på eller minskar lagstödet för många arter som är hotade eller sällsynta och som i dag är fridlysta eller rödlistade, och därmed finns på fridlysningslistan, kommer det att bli en påverkan på den biologiska mångfalden. Man kommer dessutom att ha mindre koll på var det blir så. Kommer förslaget att följas av en inventering så att man vet huruvida någon art kanske snart är så sällsynt att man måste dra i handbromsen? Vore det inte bättre med ett system som ser till att vi har en fungerande population av vad det än må vara, till exempel svampar eller fåglar?

Det här är djupt oroande. Det känns som att det bara blir ett fåtal arter som har ett signalvärde men att fler skulle behöva det. Det gäller speciellt om man inte över huvud taget behöver ta hänsyn till dem. Kommer man att behöva ta hänsyn och i så fall till vilka arter? Vad är det som avgör? Gäller det de mest hotade?

Herr talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för anförandet, som var ganska klargörande!

Jag tänkte ta tillfället i akt och fråga lite om det som du tog upp mot slutet. Jag ställde givetvis klockan den 7 januari och såg ledamoten i tv på presskonferensen om ersättning och artskydd. Vi i Miljöpartiet är glada över att det äntligen blir en ersättning. Den frågan har vi drivit länge. Om man drabbas av egendomsintrång och inte kan bruka sin skog ska man ersättas.

Som ledamoten tog upp ska man dock i nästa andetag se över artskyddet och ändra vad som är skyddsvärt. Det ska finnas något slags differentiering. Det står även att skogsbruket ska vara undantaget från många av dessa saker. Därmed har man egentligen gett skogsägarna carte blanche för att göra vad de vill. Så låter det när jag läser det. Nu har vi i och för sig inte sett den färdiga produkten. Eftersom ledamoten är insatt i detta kanske han kan bringa lite klarhet. Kommer det att finnas några restriktioner vad gäller artskydd för skogen, eller kommer allt att vara undantaget?

Jag vill passa på att ställa en andra fråga, som vi kanske kan utveckla sedan. Ledamoten var inne på huruvida man medvetet skadar något eller om man gör det omedvetet. Om man plockar ägg har man absolut tagit bort av en art. Men regeringen är väl ändå medveten om att om någon tar bort ett träd där det till exempel finns fågelbon och ska använda trädet till något blir det ändå en skada? Arten blir ju inte mindre hotad för att skadan sker av en annan anledning. Går det verkligen att göra en sådan distinktion, och kommer det att hjälpa artskyddet?

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

När det gäller att lita på skogsägaren har man självklart, oavsett vad man äger och har, en skyldighet och en möjlighet. Har man något som är skyddsvärt på sin mark har man också en skyldighet att veta om det. Att då bli arg för att någon annan påpekar det tycker jag är lite fel.

Det handlar om duktiga personer som kan arter och som i vissa fall faktiskt räddar vår gemensamma biologiska mångfald. Det tyder på att det finns ett systemfel här någonstans.

Jag tycker att ledamotens argumentation visar att det behövs mer inventeringar i skogen. Till exempel lades de nyckelbiotopsinventeringar som fanns förr ned, eftersom man var rädd för vad som skulle hittas. Men om vi vet att det finns något som vi tror är sällsynt rent allmänt skulle en hel del kanske också kunna fortsätta avverka. Men om man är rädd för vad man ska hitta och vill skynda på avverkning börjar den andra sidan fundera på vad det är man vill mörka.

Som jag och mitt parti ser det ska det som är skyddsvärt skyddas. Och det ska givetvis ersättas. Det är jättebra att det äntligen kommer en ersättningsmöjlighet. Däremot blir jag lite rädd när det i samma andetag sägs att skogsbruket ska ha undantag från många av artskyddsreglerna. Då får kanske ingen någon utbetalning, eftersom ingenting blir skyddsvärt. Är det så man ska tolka ert nya förslag, Joanna Lewerentz?