Emma Nohrén

Herr talman! Tack för anförandet, Joanna Lewerentz!

Jag kunde inte låta bli att begära replik. Ledamoten begärde replik på mig tidigare, och vi pratade då om arbetstillfällen. Jag var lite konfunderad och hade inte sifforna i huvudet då. Men om man tittar på statistik från Skogsstyrelsen ser man att det var 31 900 som jobbade inom skogsbruket förrförra året, 2024. År 1990 var det 34 200. Det minskar alltså. År 1970 hade vi 340 sågverk i Sverige som tog ut 35 000 kubik. År 2020 hade vi 130 sågverk, alltså en tredjedel, men de tog ut mer volym, 150 000 kubik.

Det är alltså en strukturomvandling. Man tillverkar mer med mindre arbetskraft. Det är likadant här som på alla andra ställen. Men vi tror ju att man får fler arbetstillfällen om det är mer småskaligt.

Jag begärde egentligen replik eftersom jag reagerade när ledamoten talade om skogsägare som gör rätt men som inte får avverka sin skog. Jag är själv skogsägare och vet att jag enligt lagen är skyldig att veta vad jag har i min skog. När jag skickar in en avverkningsanmälan ska jag veta om där finns något skyddsvärt. Och om det visar sig att det råkar göra det trots att jag inte har med det i avverkningsanmälan är det förstås något som jag får hantera.

På ledamoten lät det som att de som är ute och ser om det faktiskt är rätt är aktivister som förstör för skogsägarna. Men egentligen är det ju skogsägarna som inte har gjort rätt från början. Eller har en skogsägare som skickar in en avverkningsanmälan, oavsett vad som finns där, rätt bara för att personen är skogsägare? Är det så jag ska uppfatta Moderaternas politik?

Herr talman! Det skogsbruk som Moderaterna brukar förespråka är det som också har lett oss dit där vi är i dag. Det är allt större arealer. Det är stora bolag som har skog. Man rationaliserar och har större maskiner, vilket kräver allt mindre personal per avverkad yta.

Den politik som vi står för är att vill vi ha ett mer naturnära skogsbruk med mer variation i brukandemetoder, till exempel plockhygge. Det kommer att kräva fler entreprenörer och ge fler olika arbeten i skogen. Det blir mer småskaligt och färre storskaliga entreprenörer, helt enkelt.

Med vårt skogsbruk kommer man fortfarande att ha flera jobb i skogen. Man kommer också att ha fler nischer än vad som finns i dag. Jag har alltså inte den oro som ledamoten har.

Herr talman! Hur jobben är fördelande inom skogsindustrin borde egentligen vara en helt egen debatt. En stor del av jobben finns på industrier nära större orter eller centralorter. Det som körs med skogsmaskiner och sådant sköts av mycket färre personer i dag än tidigare på grund av ökad effektivitet. Det är också många utländska entreprenörer eftersom vi inte har tillräckligt många skogsförare i Sverige.

Vi ser även att skogsindustrin just nu är lite avsvalnad efter de tidigare priserna. Förra året hade vi höga priser. Vi ser att många sågverk nu varslar. Det handlar inte om att det görs mindre uttag just nu utan om efterfrågan. Vi har också stor konkurrens från övriga världen.

Jag tror att det finns större och allvarligare problem inom skogsindustrin och skogsnäringarna – framför allt på massasidan, där vi nu ser stor konkurrens från Sydamerika, Kina och andra delar av världen. Särskilt nu med handelstullar och blockad mot USA kommer vi att få in mer kartong från Kina. Detta påverkar hela Sveriges marknad, så det är nog det vi ska sikta in oss på.

Den minskning vi vill se när det gäller uttag ur skogen är ungefär till nivån tio tolv år tillbaka i tiden – vi har ökat vårt uttag de senaste åren. Det räckte till den industri som fanns då. Om vi kan minska till ett sådant uttag kan vi uppnå våra klimatmål när det gäller inlagring av kol, ta ut produkter så att vi kan ersätta det fossila och även ta hänsyn till den biologiska mångfalden.

Jag är övertygad om att vi klarar den ekvationen. Det visar i alla fall våra siffror.

Herr talman! Det har funnits tillfälliga regler. Stormen Gudrun var väl det senaste tillfälle då man fick dispens från vissa saker. Vad jag har förstått ser man inte att det skulle behövas som det ser ut nu, men vi har bett landsbygdsministern att komma till utskottet för att redogöra för vad regeringen ska göra.

Det är klart att man måste kunna ta vara på den skog som har blåst ned. Det är inte direkt Miljöpartiet som är ute och överklagar, utan det hela ska ha sin gängse gång.

Det som verkar vara tur i oturen den här gången är, vad jag har hört, att stormskadorna ser lite annorlunda ut på grund av att det inte var tjäle i marken. Många träd har fortfarande rotkontakt, vilket gör att de kan klara sig till och med över sommaren. Det har man sett på liknande ställen. Det kanske inte är lika bråttom överallt att ta hand om skogen som om träden hade varit knäckta, som de blir vid tjäle.

Sedan hoppas jag att man ser till att det finns kapacitet och att man tar det viktigaste först, till exempel där det varit tjäle och stammarna har knäckts. Men den samordningen måste myndigheterna hjälpa till med. Jag tror att de enskilda skogsägarna behöver hjälp med samordningen så att det blir rätt åtgärd på rätt plats.

Herr talman! Det var en intressant och ganska oväntad fråga.

Låt mig först påpeka att den person som var ute och uttalade sig om att skogsbruket hade påverkan sedan visade sig ha rätt. Personen gick bara händelserna i förväg, för Skogsstyrelsens egen rapport från den 12 december 2025 säger just att analyser visar att i princip alla skogsbilvägar som löper ut nedför slänter har skadats på något sätt eftersom de har samlat och lett vatten. Det står i rapporten att det är de avverkningar som har gjorts i området som har möjliggjort detta.

Däremot är det också framför allt vägtrummor av fel storlek, körskador och det sätt man hade planerat fällningarna på som har påverkat. Skogsbruket i området har alltså påverkat, och det har Skogsstyrelsen själv sagt.

Hur ska man få förtroende för våra myndigheter? Jag skulle nog säga att man oavsett vilket parti man tillhör har organisationer som står en närmare än andra. Från mitt håll anser jag att det finns andra som har större inverkan på politiken än mig närstående organisationer. Om vi ser till skogen är det de lite större skogsägarna som jag tycker har fått väldigt mycket att säga till om i de senaste utredningarna och utredningsdirektiven. Det kanske inte passar små skogsägare som mig eller gör att vi klarar våra miljö- och klimatmål.

Våra myndigheter ska utgå från lagstiftning, och det ska inte spela någon roll vilken politisk åsikt man har när man jobbar där. Man ska följa myndighetens direktiv. Så är det med det, och det hoppas jag att alla gör oavsett om man jobbar hos polisen, Skogsvårdsstyrelsen eller Naturvårdsverket.

Fru talman! Vi är här i dag för att debattera skogspolitik. I år tillämpar miljö- och jordbruksutskottet förenklad motionshantering. Det gör att många av de motioner och yrkanden som vi hade förra året inte tas upp i år. Vi står givetvis fortfarande kvar vid politiken, men vi har andra reservationer i årets betänkande. Jag vill redan nu yrka bifall till reservation nummer 9.

Många av våra reservationer i år handlar om klimat och klimatanpassning av skogen. Vi talar ofta om skogens roll i klimatomställningen, den gröna kolatomen och hur vi ska ersätta fossila råvaror med skoglig råvara. Vi talar också mycket om att vi måste bevara skogen för att den ska ta upp koldioxid.

Samtidigt vet vi att en skog som står hjälper till att minska effekterna av ett förändrat klimat. Om man läser om de senaste rapporterna på Skogsstyrelsens, SMHI:s eller Naturvårdsverkets hemsidor förstår man att vi behöver göra en klimatanpassning i skogen för att vi inte ska få stora skador på samhället av vårt skogsbruk.

Skogsbruk bidrar till stora samhällsnyttor, men en rapport från Skogsstyrelsen visar att skogsbruket också kan förstöra en hel del skogsnyttor om skogen inte brukas rätt.

Skogsstyrelsen har sett att det finns 68 400 riskområden. 42 procent av dessa innehåller vägar, järnvägar, byggnader och vattenskyddsområden. Över 120 000 byggnader, varav 50 000 bostäder, finns i riskområden där skogsbruk pågår. Där behöver man klimatanpassa och riskbedöma innan man gör skogsbruksåtgärder.

Vi såg i höstas hur de stora regnmängderna över Västernorrland gav stora skador. Bland annat raserades en järnväg. I området hade man avverkat på en brant. En haverikommission har tillsatts för att titta på om skogsbruket i området påverkade detta.

Precis före jul kom Skogsstyrelsens egen analys av detta. De säger att skogsbruket påverkade. Dels hade ett skogsområde i en brant kalavverkats, dels hade skogsbilvägarna som ledde in till detta blivit som forsar och lett vattnet nedåt.

Vi såg alldeles nyligen stormen Johannes dra in över Sverige. Det blev stora skador, med 11 000–12 000 kubik skog som ligger. Sedan kom det stora blötsnömängder på detta som försvårar.

Stormar har alltid kommit, men vi ser att med ett förändrat klimat som vi nu har kommer de oftare. Vi har förskjutna säsonger och årstider. Det gör att tjälen inte har kommit i marken när många av stormsäsongerna inträffar. Det gör i sin tur att vi får brott på skogarna på ett annat sätt. När det är tjäle i marken kan de stå kvar och ha mer motståndskraft.

Från Miljöpartiets sida ser vi att vi måste klimatanpassa skogsbruket mycket mer för att vi ska ha en robust skog som kan stå emot stormar och annat. Det behövs bland annat andra skogsbruksmetoder så att vi inte lämnar kala ytor i för stora områden.

Detta är någonting som både Skogsstyrelsen och andra säger. Ju större kalavverkade ytor, desto större påverkan blir det. Det blir också större kantzoner gentemot andra skogsområden.

Vi behöver också se till att bedöma rasområdena mycket bättre. Det finns redan i dag hänsynsregler. Skogsstyrelsen kan redan i dag ställa krav på hyggesstorlek i avrinningsområden för att minska vattenrelaterade skador, men detta görs i väldigt liten omfattning.

Här behövs ett förtydligande i miljöbalkens hänsynsregler så att det blir rättsligt bindande krav. Man behöver ha ett försiktighetsperspektiv så att händelser med låg sannolikhet men med allvarliga konsekvenser också omfattas.

Även om man inte tror att det kan hända kan det få stora konsekvenser när det väl händer. Ett exempel på detta är tåget som rasade ned. Tåget var dessutom fyllt av ammunition. Det hade kunnat gå riktigt illa.

Vi har i dag ett förfarande vid avverkningsanmälan där man har sex veckor på sig innan man får svar från Skogsstyrelsen på om man får avverka, och sedan får man gå vidare.

Under den här mandatperioden har det kommit flera olika skogsutredningar, som alla har gått industrins ärenden. Bland annat vill man minska antalet dagar från avverkningsanmälan till grönt ljus. Vi tror att det är dåligt av många orsaker, bland annat för att Skogsstyrelsen riskerar att inte hinna bedöma om åtgärden är tillräcklig. Skogsstyrelsen kanske inte har tillräckligt med tid för att se att det handlar om ett riskområde.

Vi ser därför att man behöver ha kvar sex veckor och att Skogsstyrelsen behöver ha större befogenheter när det gäller att titta på riskområdena. Det ska också innefattas i skogsbruksplaner vilka skogsvårdsåtgärder man ska vidta inom riskområden.

Det är stora ekonomiska värden vi pratar om. Det handlar som sagt om flera miljarder när man räknar ihop vad som skulle kunna hända om man gör fel sak på fel plats trots att det är lagligt. Detta måste vi täppa till.

Hur vi brukar skogen påverkar också. Man kan få åläggandet att man får bruka en skog om man har andra, naturnära metoder, tar ned färre träd och gör det på ett annat sätt. Då kan man bruka skogen på många fler ställen. Det är också vad till exempel SMHI säger: I ett förändrat klimat kommer vi att få ökad tillväxt av skogen. Men vi ser också att klimatzonerna förskjuts norrut, vilket gör att vi kan få nya arter. Det är kanske positivt för vissa, men det betyder också fler invasiva arter och arter som inte hör hemma här.

Risken för skogsbränder ökar, vilket också ställer krav på hur skogen ska skötas, hur vi ska ta hand om vår skog och vilken uthållighet man ska ha. Vi kommer förmodligen att få se fler skadeinsekter och fler skadesvampar, som får bättre förutsättningar i ett annat klimat. Våra arter, som finns i dag, får sämre förutsättningar eftersom de är rustade för ett kallare klimat.

Det finns otroligt mycket att göra för att klimatanpassa skogsbruket. Det innefattar planering av när, var och hur man får göra saker och mer reglering så att vi får rutin på detta och inte missar samhällsekonomiska konsekvenser. Det handlar också om ett brukande.

Fru talman! Tillsammans är det här åtgärder som påverkar den biologiska mångfalden och andra delar gynnsamt. Det är alltså en vinn-vinnsituation om vi gör det rätt, men det kan få katastrofala följder om vi inte gör det.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågorna! Detta är en intressant diskussion – jag ser fram emot betänkandet, när det kommer. Jag sitter egentligen inte i det här utskottet, så jag är inte lika insatt i de senaste turerna. Det blir spännande.

Egentligen är det inte svampplockarna jag är rädd om, utan jag är faktiskt rädd om jägarkårens anseende och det höga förtroende man har för dem. Om jägarna börjar se ut som någon paramilitär organisation när de är ute tror jag nog att det kan minska förtroendet för all jakt. Det är det jag ser som det stora.

Det finns andra delar och andra vapen att tillgå, som inte har det här utseendet. De eventuella fördelar som finns överväger inte. Det har ingenting med jakten att göra; det är bara att ta bort dem från jaktsammanhang.

När det gäller andra halvautomatiska vapen har vi, som ledamoten själv säger, haft sådana i 40–50 år. Det var visserligen ett sådant som användes vid skolskjutningen i Örebro, men jag ser ingen anledning till att vi ska förbjuda alla halvautomatiska vapen över en natt. Däremot ska vi nog se till att de vapen som är ute är ändamålsenliga och avsedda för jaktbruk så att vi inte börjar blanda ihop precisionsskytte och sportskytte med jaktskytte. Vi har jaktvapen som fungerar för eftersöksjägare och andra.

Ledamoten säger att det ofta är ensamjägare som använder dessa vapen vid pyrschjakt och sådant. Jag skulle säga att de flesta nog blir ännu mer rädda om de ser en ensam person med ett sådant här vapen som står alldeles tyst vid en vägkant. Det är väl inget bra argument.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågorna! Jag tror att jag har fått med alla tre.

Ja, vi tror nog fortfarande att Naturvårdsverket ska ha den uppgiften, men de ska ju följa de lagar och förordningar som finns. Det borde alltså inte bli någon skillnad om uppgiften övergick till polisen, utan det skulle vara samma förordningar och samma lagstöd som man använde sig av. När man tar fram lagar, regler och förordningar har man ofta remissrundor och hör med de expertmyndigheter som är inne i detta. Så som det är nu tror jag är en bra ordning, men det borde inte bli någon förändring om det var polisen som hade uppgiften. De skulle ha samma bakgrund att ta ställning till.

När det gäller funktionshindrade jägare finns det redan vissa anpassningar man ibland får göra när det gäller motorfordon och annat. Det skulle kanske kunna finnas möjlighet till vissa specialtillstånd för vapen. Men jag kan inte se att detta skulle vara ett skäl för att ge ett allmänt tillstånd – att det med tanke på den gruppen borde bli tillgängligt för alla. Det skulle eventuellt kunna finnas möjlighet att få ett undantag gällande vissa delar. Man har väl också specialanpassade kolvar, stöd och annat, om jag inte missminner mig.

Är Sveriges svampplockare mer rädda? Nej, det tror jag inte. Men jag tycker att vi som samhälle har ett ansvar att se till att våra medborgare känner sig så trygga som möjligt. Jag tycker också att vi har ett ansvar när det gäller symbolvärdet, som jag ser det, hos dessa vapen; de har inte i samhället att göra. Vi har en allmogejakt som är ganska lik den i Finland, men i övriga Europa ser det ofta ut på ett annat sätt – man möter kanske inte allmänheten på samma sätt när man jagar. Jag ser ingen anledning för dem heller att använda detta vapen, men vi kan bara styra över Sverige. Det är det jag kan uttala mig om.

Herr talman! Vi är här i dag för att debattera vapenfrågor. Men i år gäller förenklad beredning, vilket gör att de flesta av de här frågorna har bäring på jakt. Det är också min ingång i frågan i dag.

Vi har tre reservationer. En handlar om lämplighetsprövning när det gäller vapenlicenser. Där ser vi att det skulle behövas ett mer samordnat system, så att det går att flagga också inför framtida delar. Det finns till exempel inget förbud mot att ljuga för sin läkare om man skulle få en fråga om något som kanske skulle behöva fångas upp, exempelvis psykisk instabilitet som inte vore lämplig när det gäller vapeninnehav i framtiden.

Vi har också en reservation om skjutvapnens lämpligheter vid jakt som jag kommer att återkomma till. Och vi har en reservation om vapenamnesti, som Vänsterpartiet förtjänstfullt redogjorde för och som vi står bakom.

För tids vinnande kommer jag att yrka bifall endast till reservation 1.

Herr talman! Jag är jägare och vapeninnehavare i Sverige, som är ett land där det jämfört med andra länder finns väldigt många jägare och väldigt många vapeninnehavare. Vi har en traditionell allmogejakt, som inte finns i många andra länder, och vi har en allemansrätt, som ger allmänheten tillgång till nästan all natur i vårt land.

I Sverige har vi en hög acceptans för jakt. Den står också ut om jämfört med andra länder. Och vi har ett högt förtroende för vår jägarkår. Men ett förtroende kan raseras ganska snabbt.

År 2023 ändrade Naturvårdsverket sina föreskrifter och gjorde så att det gick att få licens för halvautomatiska vapen med militärt utseende. Man tyckte att det var för svårt att utverka vad som var militärt utseende eller inte. Det rasslade direkt till med fler licensansökningar, framför allt om sådana vapen som har varit uppe i debatten, som AR-15 eller med större kaliber som AR-10, men också andra.

De vapnen ser verkligen militära ut. Det gjorde att jag blev uppmärksammad på frågan och även fick frågan: ”Ska jägarna ha det? Det vill vi inte möta i skogen.” Det blev en liten debatt. Jag blev tillfrågad av medierna att kommentera. Men ofta blev det inget, eftersom ingen på den andra sidan i politiken ville stå upp för de vapnen. Då fanns ingen att debattera med. Till slut skrev Svenska Dagbladet en artikel där jag och en företrädare för Sverigedemokraterna pratade om vapnet från olika håll. Förra året skrev jag också en motion, som togs upp förra året, om att återinföra förbudet. Frågan puttrade på.

Sedan hände det fruktansvärda dådet i Örebro, för ganska exakt ett år sedan. Frågan tog fart, trots att det inte var ett sådant vapen som användes. Men man ser att skolskyttar, ensamvargar som begår våldsdåd, har en fäbless för just de här vapnen. AR-15 är det absolut vanligaste vapnet vid skolskjutningar. Det användes i Christchurch i Nya Zeeland. Magarörelsen har också föreslagit att det ska bli nationalvapen i USA. Det har ett symbolvärde.

Det är inte farligare än andra vapen, förutom att det snabbt kan laddas om. Om man sätter in ett större magasin kan man skjuta många skott samtidigt. Men om man ska jaga med det är det inte farligare än något annat. Men det har ett signalvärde och ett utseende som jag och mitt parti anser att vi inte ska gynna och inte ha ute i samhället.

Det är helt okej att det finns i sportskyttevärlden. Där finns det tävlingar, ordnade former och andra licensförfaranden. Men det har ingenting i skogen att göra. Om du är ute och plockar svamp eller är ute med din hund och möter en jägare ska du inte behöva bli rädd utan kunna fråga: Åt vilket håll ska jag gå? Jägaren ska stå med brutet vapen. Men om någon kommer med ett vapen som ser ut som något från ett tv-spel tror jag att de allra flesta ryggmärgsreflexmässigt blir rädda eller känner obehag.

Det kletar i sin tur ned jägarkåren, anser jag, och vi kanske inte får det där förtroendet. Det blir en annan syn på vem som ska ha vapen och inte. Redan här ser man motsättningarna när det gäller vad de här vapnen åstadkommer.

För min del är det självklart att ett sådant vapen hör hemma på en skyttebana eller bland dem som har de behoven, men inte i jägarkåren. Därför vill vi se till att förbudet kommer till stånd. Jag trodde nog i min enfald att vi redan skulle ha förbjudit det efter förra året, då alla partier utom Centerpartiet var överens om att det skulle förbjudas. Nu inser vi att det blir ytterligare en debatt innan det kommer till. Och de vapen som redan är i bruk och som skulle lösas in får tydligen vara kvar ute i samhället. Jag är inte så rädd för att de ska hamna i kriminella kretsar, men de 7 000 licenser som är ute och de vapen som finns ute i skog och mark tror jag kan fläcka ned jägarkåren och minska allmänhetens förtroende för vapenägare.

Med detta, herr talman, skulle jag återigen vilja yrka bifall till både reservation 1 och reservation 2.

(Applåder)

Herr talman! Som ledamoten vet är jag själv jägare och vapenägare, och jag vet att det inte alltid är lätt att använda de största vapnen. Jag har själv en Tikka 6,5, som passar mig bra.

Det problem vi ser med AR-15 är att när det används i jaktsammanhang sker det ute bland allmänheten. De här vapnen har ett signalvärde. Vi är inte ute efter att förbjuda vapnet för sportskyttar och andra, som befinner sig på banor under kontrollerade former och i ett sammanhang. Men när man är ute med sin hund eller plockar svamp i skogen och möter en person med ett sådant här vapen ger det en annan signal än ett jaktvapen av traditionell typ. Det är vår kritik, och jag tycker att känslan av trygghet och vad samhället accepterar är överordnat den enskilda personens möjlighet att använda vilket vapen man vill. Det finns också goda alternativ.

Om jag förstår ledamoten rätt accepterar han överenskommelsen men vill själv inte att det ska vara så här. Betyder det att man i framtiden kommer att arbeta för att se till att AR-15 återigen blir tillgängligt för jakt? Eller är frågan avslutad här?

Herr talman! Tack, Sten Bergheden, för anförandet! Det är alltid spännande att lyssna på dig.

Jag tryckte också på replikknappen när ledamoten pratade om Vapenutredningen. Jag satt själv i referensgruppen mot slutet, och jag tycker kanske inte att man ska uttrycka sig så här om dem som jobbar i eller med en utredning. Men om vi ändå ska gå in på vad vissa ledamöter i en expertgrupp och annat gör kan jag säga att jag är förvånad över att ledamoten själv inte lyssnade på expertmyndigheter och andra.

Det är tunga remissinstanser, bland andra polisen, som tycker att vissa vapen och annat ska förbjudas. Det handlar ofta om att polisen behöver fler verktyg och att det är det vi ska lyssna på. Vi ska lyssna på expertisen, säger man från regeringen. Men just här vet tydligen ledamoten och andra bättre än dem som jobbar med detta varje dag.

Min fråga var egentligen en annan, eftersom det redan har pratats om det andra här. När jag lyssnar på ledamoten Sten Bergheden låter det som att han inte vill förbjuda halvautomatiska vapen med militärt utseende. Ändå avslås reservationerna i betänkandet just med anledning av att det finns ett pågående arbete med detta. Vi hade samma replikskifte förra året, då regeringen sa att den skulle återkomma. Man hade kommit överens med samarbetspartierna om att förbjuda AR-15. Vapnen skulle också lösas in, men i den delen har regeringen nu ändrat sig.

Hur ser det egentligen ut? Vill Moderaterna verkligen genomföra detta?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för ett väldigt tydligt svar. Det är skillnad på regeringsalternativen, och det hoppas jag att de som sitter och lyssnar här tar till sig. Det vi har sett är att skogsägare väntar på ersättningar som de fått beviljade med nuvarande lagstiftning; det finns inte pengar till att betala ut dem. Det som regeringen pratar om är att förändra lagstiftningen så att fler ska ha möjlighet att få pengar. Men det finns inte ens pengar till dem som redan beviljats ersättning med befintlig lagstiftning.

Vi ser en kamp mot varg. Vi behöver inte nämna så jättemycket mer om det, men svensk lag säger att vi inte ska utrota utrotningshotade djur utan skydda dem. Vi har sett höjda utsläpp och ökad försäljning av fossila drivmedel. Vi har fått en ny lagstiftning som gör att vi får bryta uran i Sverige igen. Vi hade ett replikskifte tidigare om effekterna av detta. Vi ser att friluftslivet har fått försämrade villkor. Civilorganisationerna har också fått försämrade villkor.

Vi har fått en ny nationalpark, men det finns inte pengar till att underhålla de redan existerande nationalparkerna. Naturvårdsverket självt säger att man med de medel man har inte ens kan sköta de områden som redan har skyddats, för att inte tala om att skydda mer. När regeringen tog bort pengar till strandstädning på västkusten blev det stora problem med nedskräpning. Nu har man lagt tillbaka pengar, så att budgetposten är lika stor som tidigare men alltså värd mindre. Vi har färdiga planer för sanering av förorenade områden, men där tar man bort 200 miljoner.

För mig är det en väldigt tydlig skillnad mellan regeringsalternativen. Om Miljöpartiet får vara med och styra är det med just sådana här saker som vi vill ändra trenden. Det var också detta som fanns när Tidöregeringen tillträdde.

Hur kommer fortsättningen att se ut, Elin Nilsson? Kommer ni att fortsätta lappa och laga, eller har ni några satsningar i bakfickan?

Herr talman! Ledamoten Elin Nilsson är populär i dag. Det beror väl framför allt på att ledamoten tillhör samma parti som vår klimat- och miljöminister. Då lämpar det sig att ställa frågor på det här området till Elin Nilsson.

Jag blev lite förvånad när jag lyssnade på anförandet. Det var ganska djupa brösttoner om hur duktig regeringen är på det här området, om hur viktigt det är och om allt bra som har gjorts. Vi har tidigare hört en analogi som gällde julkalendern och tidsresor. Själv undrar jag om vi lever i parallella verkligheter.

Vad vi har sett är att man under en treårsperiod har minskat miljöbudgeten kraftigt, herr talman. Sedan har man lagt till lite grann när man sett att brister uppstått. Nu är vi tillbaka på ungefär samma nivå som budgeten var på när man tillträdde. Men sedan dess har ju pengarna tappat köpkraft på grund av inflationen. Äntligen är det ungefär lika mycket pengar i miljarder räknat som det var 2022, men de är ju mindre värda.

Många av de satsningar som regeringen talar om går ut på att man har lagt tillbaka pengar där det helt enkelt visade sig att det inte gick att skära. Vi har hört om friluftslivet – spångar, vindskydd och annat har förfallit under de här åren, och personer har blivit avskedade. Nu läggs det tillbaka pengar, och man får lika mycket pengar som för fyra år sedan. Men behoven är nu mycket större, eftersom man inte utfört underhåll. Enligt Naturvårdsverkets beräkningar saknas också ungefär 1 miljard till satsningar på biologisk mångfald. Av de pengar som regeringen faktiskt satsar går 83 miljoner till att skjuta utrotningshotade djur, som vargar.

Min fråga till ledamoten är: Gör ni verkligen satsningar? För mig känns det snarare som att ni lappar och lagar någonting som läcker.

Fru talman! Jag vill uppmärksamma åhörarna på att de satsningar som ledamoten talar om är omflyttningar i budgeten. Kemikalieinspektionen får visserligen mer pengar än förra året, men det är fortfarande mindre än vad man hade för tre år sedan. Samtidigt ska man göra mer. När det gäller sanering av förorenad mark – anslag 1:4 – är det 200 miljoner mindre.

Herr talman! Jag skulle vilja läsa innantill en gång till. Det handlar om vad Naturvårdsverket säger om antalet stora åtgärdsprojekt under 2024.

Man skriver att Naturvårdsverket redan beslutat om 500 miljoner kronor i statsbidrag och statsstöd för 2025, vilket tecknar upp 68 procent av anslaget redan innan årets nya ansökningar har behandlats. Vidare skriver man att aktuella uppskattningar visar att anslaget riskerar att bli översökt 2026 och inte kommer att räcka till med nuvarande förutsättningar.

Naturvårdsverket fortsätter så här: ”Medel är uppbundna i redan beslutade projekt fram till 2034 och flera utredningar tas vidare in i åtgärdsfas. De senaste årens satsningar på bland annat utredningar, vägledning och statliga myndigheternas samverkan har gett resultat.” Sedan säger man att mångårigt utrednings- och förberedelsearbete går förlorat på grund av neddragningen, då man per definition redan har nyttjat det som finns. Pågående utredningar kommer att gå i stå.

Detta rimmar illa. Kommer Moderaterna att göra verkstad av sina ord och kanske ändra på den här budgetposten? Om det är någonting som vi faktiskt är överens om borde man ju se till att ha de medel som behövs för att sanera den förorenade marken. Det gäller även till havs, för att sanera fartyg och ta bort andra delar.

Det är en mindre budgetpost som man har lagt till. Totalt är det 200 miljoner mindre än förra året.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Helena Storckenfeldt för anförandet.

Att det är skillnad på moderat och miljöpartistisk miljö- och klimatpolitik vet vi om, och att regeringen missar samtliga klimatmål både på lång och på kort sikt vet vi om. Att regeringen missar samtliga miljömål även om de gör en annan beräkning än Naturvårdsverket vet vi också om. De skillnaderna kvarstår.

Det finns dock ett område där i alla fall vi i utskottet ofta brukar vara överens, fru talman, och det är kemikaliepolitiken. Där tycker vi ofta lika, och oavsett regering har Sverige under lång tid haft hög svansföring på området. Men när man börjar titta på detaljerna ser man att det skiljer sig här också, och det är det min fråga rör.

Det finns oerhört många områden som är förorenade av både gamla och nya synder. Det har funnits en stor budgetpost för sanering av förorenade områden, det vill säga för att ta bort gamla föroreningar och bereda mark så att den blir fri från föroreningar och går att använda. Det här anslaget har regeringen dragit ned på även tidigare, men förra året och i nuvarande budget har man dragit ned på det med över 200 miljoner per år. Nedgången ser också ut att bestå framöver.

Min fråga till ledamoten är: Hur har ni tänkt att man ska uppnå det här när till och med våra myndigheter säger att mångårigt utrednings- och förberedelsearbete går förlorat då anslag 1:4 per definition är nyttjat och detta inte går att genomföra?

Fru talman! Nu ser vi återigen ett exempel på shifting baseline. När trakthyggesbruket kom var det ett modernt skogsbruk. Så var det under 50- och 60-talen när det växte fram. Man fick motorsågar och annat. Man skulle ta bort allting, och man skulle bränna efteråt. Nu pratar vi om det som det traditionella skogsbruket. Det är en ganska kort tid för att något ska bli en tradition.

Vi har lärt oss väldigt mycket sedan dess, och trakthyggesbruket har också förändrats. Man tar inte längre ned lika mycket. Det lämnas hänsynsytor och så vidare. Men vi ser också att den biologiska mångfalden minskar. Vi har lärt oss mycket mer om klimatutsläpp från hyggen. Det tar lång tid innan skogen tar upp det den gör. Framför allt ser vi att också marken släpper ifrån sig koldioxid. Svampsamhällena försvinner.

Allt detta ingår i en helhet. Det finns andra metoder, nämligen de kanske ännu äldre traditionella metoderna med plockhygge och naturnära skogsbruk. Jag tror inte att man kan ha hyggesfritt överallt, men man kan göra det på många olika sätt. Man får se till att anpassa det.

Det är det som våra olika förslag inom skogsbruket syftar till – att man som skogsägare ska kunna använda den metod som är bäst för en själv och också för klimat och biologisk mångfald. Man ska få ut träråvara, men man gör det på ett hållbart sätt.

Det bonus malus-system som vi föreslår handlar om att de stora kalhyggena ska få en avgift. Detta fanns tidigare också, men det togs bort på 90-talet. De pengar som man då får in då ska gå till skogsägare som gör mindre kalhyggen. Om man tittar på statistiken ser man att det inte skulle drabba de enskilda skogsägarna i större utsträckning utan framför allt bolagsskogen. Det är detta skifte vi vill se. Vi värnar att skogsägarna ska kunna göra de insatser de vill göra för sin skog.

Fru talman! Miljöpartiet vill se ett aktivt men hållbart skogsbruk. Skogen har en väldigt lång omloppstid, och här hinner vi se det som man på biologispråk brukar kalla shifting baseline. I Bohuslän, där jag bor – jag vet att ledamoten också bor på västkusten – försvann all skog under 1700- och 1800-talet därför att vi hade trankokerier under de stora sillperioderna. Innan dess fanns det gran ända ned dit. Den finns inte i dag. Den skog som har kommit tillbaka är ofta yngre.

Vi har aldrig haft så lite skog i Sverige som vi hade i början av 1900-talet. Man brukar säga att vi inte har haft så mycket skog i Sverige på 100 år som vi har nu. Det beror på att vi hade tagit bort så mycket skog. I slutet av 1900-talet var det lågt, och då kom det lagar om att man skulle återplantera.

Det har skett olika saker i skogen hela tiden. Jag har själv ärvt skog som min farfar har skött, och jag förvaltar den tillsammans med några systrar. Det är dock inte exakt samma träd, för det gjordes en omarrondering på 90-talet eftersom man ville ha större skiften. Men jag känner starkt för den skogen och har gått i den sedan jag var liten.

Det vi i Miljöpartiet vill är att den skog man brukar ska brukas på ett sådant sätt att den inte bidrar till ökade klimatutsläpp och att man försöker göra så mycket som möjligt för att behålla biologisk mångfald. Det går att göra på andra sätt än det som har varit rådande med kalhygge och trakthyggesbruk.

Sedan har vi detta med långlivade produkter. I dag är det 17 procent av skogen som blir långlivade produkter och alltså finns kvar i över två år. Av ett träd kan man i ett normalt sågverk använda ungefär 50 procent till långlivade produkter. Det fattas alltså 32 procent, som borde kunna bli byggmaterial, talarstolar eller annat.

Fru talman! Om Kjell-Arne Ottosson tittar på det här utgiftsområdet ser han att vi möter upp med pengar till de olika institutionerna och verken. Det ska också kunna finnas personalresurser för handläggningen så att det går att få ut de här pengarna. I vissa fall är det kanske lite väl mycket under ett år, men det är det som behövs när man gör beräkningar över vad som måste göras.

Jag vill påminna ledamoten om att vi faktiskt har ett internationellt bindande avtal om att vi ska skydda 30 procent av vår natur. Den ska vara representativ, och den ska hålla ihop. Det betyder att vi måste skydda alla våra olika naturdelar.

Det fanns en överenskommelse mellan partierna – inte de på Kjell-Arne Ottossons sida men övriga – om att vi skulle skydda fjällskogen, som grundade sig på en utredning. Det fanns pengar i budgeten – det kostade väldigt mycket. Men sedan blev det en annan budget som vann, och det var också det som spräckte den regeringen. Då såg vi att dessa pengar behövdes för att man skulle kunna göra det åtagandet. Även om vi hade gjort den stora inlösningen av fjällskogen och skyddat den hade vi inte uppnått hela vårt internationella åtagande. Vi ser att andra länder nu börjar komma i kapp och göra de åtaganden som vi inte gör. Detta gäller alla naturtyper.

Sedan ska vi förstås också se till att bruka. Det är inte så att allting ska stå och bara vara, utan vi ska också bruka. Det vill Miljöpartiet göra. Vi har flera förslag, som vi framför allt diskuterade förra veckan när vi debatterade utgiftsområde 23, om hur man ska få till stånd ett hållbart brukande när det gäller skogen.

Men dessa pengar ska också gå till havet. Vi behöver ha rent dricksvatten. Vi behöver skydda marina områden. Vi måste också se till att de som i dag verkar och brukar får omställningsstöd. Det har vi med till exempel för dem som befinner sig inom de områden där vi vill flytta ut trålgränsen eller i de skyddade områdena, där det kommer att bli stängt för fiske.

Detta måste vara en helhet, och då kommer det att kosta pengar. Men det kommer också att vara det som faktiskt gör att vi får en framtid.

Fru talman! Tack, ledamoten Kjell-Arne Ottosson, för frågan! Jag har för mig att vi diskuterade samma fråga i ett replikskifte förra året.

Vi hade ett vallöfte 2022. Vi skulle satsa 100 miljarder per år för att möta framtidshoten – det vi gör nu och det vi investerar får vi tillbaka. Då skrattade man åt oss. Nu har spelplanen ändrats, och man är överens om att faktiskt låna pengar, fast nu till försvaret – 300 miljarder, det vill säga ännu mer pengar – för att det rör sig om ett gemensamt hot och något som behöver göras för samhället.

Vi ser att klimat- och miljöområdet är något som kostar pengar, där man inte möter upp med budgetmedel. Därför behöver man se till att låna och göra dessa saker nu för att det ska bli billigare i framtiden. När det gäller naturskogarna tar det flera hundra år innan den skog som huggs ned nu har kommit upp igen. De saker man inte gör i dag när det gäller trafik, till exempel infrastruktur och tåg, kommer att kosta ännu mer att göra framåt. Vi ser bara på inflationen de senaste åren att pengarna inte är lika mycket värda i dag som de var förut – vi får mindre för dem. Därför vill vi se de här satsningarna.

Vi vet att klimathotet är här och att det går fortare. IPCC:s rapport, som kom i våras, säger att dagens generation, de som är födda på 00-talet, aldrig kommer att uppleva ett normalväder eller en normalsituation. Läget kommer hela tiden att förnyas. Vi måste se till att sakta ned takten för det här accelererande hotet.

Då krävs det stora insatser. Det behövs för skydd, skötsel och miljöövervakning, så att vi vet vad som finns, men också för att se till att vi ställer om och fortsätter med ett starkt industrikliv och att privatpersoner har möjlighet att byta till elbilar och kan vara med i omställningen utan att för den skull göra avkall på sin välfärd.

Fru talman! Vi är här för att debattera utgiftsområde 20, som handlar om klimat, miljö och natur. Det är ett kärt ämne för Miljöpartiet. Eftersom vår budgetmotion är på över 17 sidor kommer det att vara svårt att hålla sig inom tidsramen, men jag ska försöka, fru talman. Vi har en budgetram som går utöver den satta och kommer därför inte att kunna göra några yrkanden. Vi hänvisar i stället till vårt särskilda yttrande.

Fru talman! Låt mig börja med ett födelsedagskalas som jag var på för några veckor sedan. Pricken fyllde 40 år. Pricken är inte någon person, utan det är en prick ute i havet där man gör miljöövervakning och har gjort så i över 40 år. Festen var på Kristineberg, och nästan alla som någon gång varit delaktiga under prickens tid var där. Jag som varit student på nämnda ställe var också inbjuden dit. Det hela var väldigt roligt. Odd Lindahl, som var en av dem som började med att ta prover där, berättade hur det gick till och att man sedan såg värdet av att fortsätta med övervakningen.

Övervakningen innebär att man tar olika vattenparametrar och undersöker primärproduktion och zooplankton. Det gör att man kan se skillnader över året och hur det har förändrats när algblomningen kommit allt tidigare. Man har även undersökt vattentemperaturen. I början gjordes detta av entusiaster som såg värdet av detta för annan forskning. Sedan har man fått visst bidrag för att fortsätta.

Mitt i firandet, när alla som var där berättade hur de använt data därifrån under året, fanns också en oro. Man ser att det dras ned inom miljöövervakningen. Sedan Tidöregeringen kom på plats 2022 har miljöövervakningen nästan halverats. Nu har regeringen skjutit till lite pengar, men övervakningen går fortfarande back med 100 miljoner jämfört med 2022.

Miljöövervakning är så mycket mer än bara primärproduktion och zooplankton. Den är ryggraden i nästan all klimatpolitik och även för företag som ska etablera sig, eftersom det hela bygger på den forskning som görs. Man behöver ha kunskap om hur det ser ut för att veta att de åtgärder som sätts in är rätt eller för att kunna mäta hur parametrar förändras över tid.

Vi har haft övervakning till havs under många år. SMHI är ute med båt en gång i månaden och tar prover. Det är förstås dyrt eftersom det kräver mankraft. Nu har man dock fått ett hack i kurvan, och i stället för tolv gånger har man varit ute nio gånger.

Dessa värden går aldrig att återskapa. Det går inte att extrapolera bakåt. De data man inte samlar in nu finns inte. Jag förstår inte hur man som regeringsparti kan ta så mycket pengar från dessa områden när man sitter och ska göra en klimat- och miljöbudget och säger sig prioritera detta. Det här är ju grunden. Man kan tycka vad man vill, men om vi inte ens har det här vet vi inte hur det blir.

I Miljöpartiets budgetmotion finns det här förstås med, och vi tillgodoser de olika myndigheternas äskanden. Under olika budgetposter kan man se att miljöövervakning finns med i alla delar. Vi har 162 miljoner mer som ska gå till bland annat övervakning av PFAS, klimat, jordhälsa och främmande arter. Vi har också en satsning på nya metoder.

Miljöövervakning handlar om att göra saker och ting på samma sätt hela tiden. Låt oss gå tillbaka till födelsedagskalaset för pricken. Det finns ett företag i Danmark som gör en reagens enbart för denna provtagning för att allt ska vara samma så att ingenting ska kunna diffa. Denna reagens görs inte till någon annan; ingen annan använder den. Men för att man ska få samma siffror och samma resultat fortsätter man med produktionen.

Det utvecklas dock även nya metoder. Exempelvis tränar man AI att känna igen olika plankton, och man övervakar olika landområden med drönare. Men sådant tar tid och kostar pengar. Sedan måste man jämka det hela med tidigare resultat så att man inte får glapp. En del säger att man måste effektivisera och att det här kommer att skåpa ut tidigare metoder. Ja, det kommer kanske att hända, men just nu kostar det mer att se till att modellerna överlappar varandra och att de nya blir lika träffsäkra.

Det här tycker jag är en av de allvarligaste delarna. Man ger här en skuld till kommande generationer. De data vi inte har i dag kommer vi aldrig att få tillbaka.

Fru talman! Något annat vi aldrig kommer att få tillbaka är den natur som försvinner i dag och som vi hade kunnat skydda. Det sker en omfattande sänkning av budgeten för detta, och så har det varit under hela Tidöregeringens tid. Vi ser att Tidöregeringen har dragit tillbaka mycket pengar. Men nu lägger man till lite – och säger att man gör satsningar trots att totalsumman är mindre än vad den var från början. Inom miljöövervakningen satsar man nu 20 miljoner, men det är fortfarande en total neddragning på över 100 miljoner. Det här en lek med ord, och vi ser det överallt.

Låt oss titta på skydd för biologisk mångfald och skyddad natur. Naturvårdsverket skriver i sitt äskande att de bedömer att det behövs en långsiktig och stabil finansiering för att förvalta skyddade områden och tillgängliggöra naturen. De tillgängliga medlen för skötsel av de skyddade områdena, det vill säga anslagsmedel som inte öronmärkts för andra syften, väntas 2026–2028 vara nere på den klart lägsta nivån sedan 2014. Vi vet vilka som tog makten 2014.

De skriver vidare att de senaste årens inflation också har urholkat de tillgängliga medlen. För att visa på utvecklingen över tid i reala termer ger deras beräkningar, med 2018 som basår, att det belopp som med innevarande anslagsnivå kan läggas per skyddat område verkar bli närmast halverat från 102 000 kronor per område 2018 till 54 000 kronor per område 2028. Det är en halvering i reella pengar.

Så här fortsätter det på område efter område.

Under de sista minuterna av min talartid vill jag berätta vad vi vill göra. Vi vill se att man, precis som regeringen gör nu inom försvaret och som vi gått med på, lånar pengar. Man lånar pengar till försvaret och till andra delar som skyddar oss som samhälle. Miljöpartiet menar att man också måste låna pengar för att satsa på de områden som kommer att kosta mycket mer i framtiden om man inte satsar på dem i dag.

Vi har en stor och stark klimatbudget. Vi satsar på miljöforskning och skötsel av skyddade områden. Vi har också en stor satsning på elbilar och på att få ut elfordon. Det gäller inte bara till privatpersoner, utan vi vill ta tillbaka det som gällde till exempel stadsbussar. Vi vill också se till att näringslivet är med i detta. Vi växlar därför upp Industriklivet, som regeringen har dragit ned på. Vi har klimatavtal för skogen och ett klimatkliv.

Vi har också ett nytt återvinningskliv. I utskottet diskuteras ofta att man måste nyttja de resurser som finns, och det är de olika partierna ofta också överens om. Därför tycker vi i Miljöpartiet att de cirkulära flödena måste komma igång, och vi har ett återvinningskliv för det. Samhället får inte hamna i samma situation som vi gjort nu med till exempel textilier. De samlas in, men det finns ingen avsättning. Det behövs statliga medel för att komma igång med det här.

Nu är min talartid slut. Jag vill passa på att önska talmanspresidiet, utskottet och alla åhörare ett gott nytt år men först och främst en riktigt god jul.