Fru talman! Vi fick en ny skogsvårdslag i början av 1990-talet. I skogssammanhang är det ganska nyligen. Vi kan ännu inte utvärdera konsekvenserna av den lagstiftningen. Skog som i dag avverkas började brukas innan vi hade de två jämställda målen för produktion respektive miljö. För att förstå de utmaningar vi står inför måste vi titta på de faktiska siffrorna gällande skogens roll för svensk ekonomi, svenskt friluftsliv och klimatarbetet.

Fru talman! Vi har nyligen tagit del av statistik som återigen understryker den svenska skogens kapacitet som kolsänka. Den totala inlagringen av växthusgaser är betydande, och den ökar. Lagringen är en direkt konsekvens av långsiktig förvaltning där tillväxten under decennier har överstigit avverkningen. Det virkesförråd vi byggt upp utgör därmed ett av Sveriges viktigaste verktyg för att bidra till att motverka klimatförändringar.

Svensk skogspolitik har varit en fantastiskt stor framgång och fungerar fortfarande bra. Utmaningarna är i regel regulatoriska och har med svenska myndigheter och kanske framför allt Europeiska unionen att göra.

Fru talman! Det är viktigt att poängtera att skogens klimatnytta inte är statisk. Den nyligen presenterade statistiken bekräftar att skogen är en hörnsten i strategin för att nå nettonollutsläpp i framtiden. Men det förutsätter att balansen mellan aktivt brukande och tillväxt bibehålls. Utan ett aktivt skogsbruk som genererar ny tillväxt avtar inlagringskapaciteten i takt med att skogen åldras. Därför är det viktigt att betänka tidsperspektivet. Skogsverksamhet handlar om extremt långa planeringshorisonter. Omloppstiden för ett bestånd sträcker sig ofta mellan 60 och 100 år. Det innebär att beslut som fattas i dag får sin fulla effekt först under nästa sekel.

Det har gått över 30 år sedan 1993 års skogsvårdslag trädde i kraft. Den lagen innebar ett fundamentalt skifte från 1979 års mycket detaljreglerade lagstiftning. Kraven på föryngringsåtgärder och röjning sänktes till förmån för skogsägarens eget beslutsfattande. På grund av de långsamma biologiska processerna är det centralt att förstå att vi ännu inte ser konsekvenserna av paradigmskiftet i skogsbruket.

Den skog som föryngrades i mitten på 1990-talet har i många delar av landet knappt nått sin första gallringsfas. Det tillstånd vi ser i den avverkningsmogna skogen i dag, den skog som levererar råvara till industrin och binder kol, är i själva verket resultatet av den mer produktionsinriktade lagstiftningen från 50, 60- och 70-talen.

Detta skapar en pedagogisk och politisk utmaning. Att utvärdera hur 90-talets avreglering påverkat den biologiska mångfalden eller virkeskvaliteten går inte att göra i dag. De beslut som fattas nu baseras på modeller och prognoser snarare än på fullbordat resultat i landskapet, vilket skapar stora risker för framtiden. Det kräver en hög grad av försiktighet när det gäller hur regelverken justeras. Vi kan konstatera att denna försiktighet har saknats det senaste decenniet såväl i Sverige som hos beslutsfattare i Europeiska unionen.

Vi behöver också adressera de samhällsekonomiska realiteterna. Skogsnäringen är en av Sveriges viktigaste basindustrier. Exportvärdet uppgår till cirka 185 miljarder kronor årligen. Skogsindustrin sysselsätter uppemot 140 000 människor, om man inkluderar indirekta arbetstillfällen. Den är en ryggrad för sysselsättningen i stora delar av landet.

Trots den ekonomiska styrkan finns det en hel del orosmoln. Det handlar bland annat om en växande strategisk motsättning. Samtidigt som konkurrensen ökar från Kina, där vi ser massiva statsunderstödda investeringar i råvarutillgångar och avancerad förädling, tvingas den svenska näringen lägga en oproportionerlig del av sina resurser på att hantera nya, omfattande regleringar från Europeiska unionen.

I den svenska debatten deltar ett antal mindre riksdagspartier och en hel del intresseorganisationer med perspektivet att skog ska vara allmän egendom. Det har också kommit en våg av initiativ från Bryssel, såsom förordningen om avskogningsfria produkter, naturrestaureringslagen och skärpta rapporteringskrav inom ramen för LULUCF. Det framstår som en paradox att vi i ett läge med hårdnande global konkurrens väljer att öka den administrativa och regulatoriska bördan på just den industri som ska bidra till att leverera den gröna omställningen.

Det finns en betydande risk att det svenska skogsbruket hamnar i ett läge där fokus förskjuts från tillväxt, skogsvård och teknisk innovation till regelefterlevnad. Om vi ska kunna konkurrera med aktörer som Kina, som inte arbetar under samma miljömässiga eller sociala kravställningar, måste de europeiska och nationella regelverken vara förutsägbara och anpassade efter de faktiska förhållandena i skogen och inte efter teoretiska skrivbordsprodukter.

Sverige har en skogsnäring som levererar rekordhög klimatnytta och som bär upp en stor del av vår ekonomi, men det är en näring som är sårbar för kortsiktiga politiska svängningar. Vi måste ha tålamodet att låta biologiska processer ta tid. Vi måste också säkerställa att vi inte reglerar bort vår internationella konkurrenskraft i en tid när den behövs som mest.

Fru talman! Senare i vår kommer vi att få möjlighet att debattera och besluta om en ny skogsproposition. Sverigedemokraterna förväntar sig att den lagstiftningen tillsammans med ny lagstiftning på artskyddsområdet ska bidra till att undanröja många av de hinder och osäkerheter som finns för en i grunden robust svensk skogsindustri.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Tomas Kronståhl, för frågorna!

Jag skulle nog säga att en hel del arbete återstår. Vi har ju den kanske viktigaste produkten vad gäller skogen att vänta från regeringen under våren.

Sverigedemokraterna har även stora förväntningar på förändringarna på artskyddsområdet.

Vi har dessutom stora förväntningar vad gäller äganderättsutredningen, som är en parlamentarisk kommitté där såklart även Socialdemokraterna är representerade. Jag vill gärna ställa en motfråga till Tomas Kronståhl om vilka ingångsvärden Socialdemokraterna har i den kommittén. Är man beredd att snabbt få på plats en enighet mellan blocken om reglering av äganderättsfrågorna för att till exempel inte riskera en situation där utredningen förlängs så mycket att den inte blir färdig före valet? Det är en oro som jag har att Socialdemokraterna kanske inte menar allvar med det de sagt om äganderätten utan i stället gärna skjuter på utredningen så att den inte blir färdig före valet.

Fru talman! De viktigaste frågor vi har att hantera återstår. Vi har en stor förväntan på regeringen att den kommer att leverera på skogsutredningen i skogspropositionen och att vi kommer att få förändringar vad gäller ersättningar och en rimligare hantering av artskyddet. Det är saker som brådskar och som vi förväntar oss ska hända under våren.

Fru talman! Jag håller med om att det är många olika processer som påverkar skog. Fritt ur minnet kommer jag att tänka på äganderättsfrågorna, LULUCF-förordningen, skogsövervakning på EU-nivå, avskogningsförordningen, naturrestaureringslagen och artskyddsreglerna.

Det tar nästan aldrig slut! Om vi lägger till de utredningar som har pågått de senaste åren är det smått absurt, tycker jag, att vi har en skogsnäring som fungerar väldigt bra, med ökad tillväxt och med fantastisk klimatnytta och exportnytta. Det är någonting som vi håller på att fundera mest kring för att omreglera på något sätt.

Tomas Kronståhl frågar om ersättningsfrågorna. Jag kan konstatera att Sverigedemokraterna inte är med och tar fram förslagen från regeringen. Vad vi har kunnat se av det som har kommit hittills innebär det konkreta förbättringar.

De 100 miljoner som är avsatta kan eventuellt tyckas inte vara tillräckligt. Samtidigt ska man komma ihåg att tanken är att det ska vara en rättighetsersättning, vilket innebär att om det behövs ersättningar kommer summan att bli högre. Pengar kommer alltså att skjutas till på samma sätt som vid andra rättighetsersättningar.

Grunden för Sverigedemokraterna är att vi inte tycker att det finns ett stort behov av att öka andelen skyddad mark i Sverige. Ett motiv när vi driver på för minskade avsättningar i budget för detta ändamål är helt enkelt att vi tycker att det är bättre om mer skog brukas.

Om vi kan skapa ännu fler jobb, bidra till ännu mer klimatnytta och skapa ännu fler produkter som kan ersätta fossila produkter är det en fördel. Det är en nackdel att plöja ned väldigt mycket mer pengar i fler skyddade områden.

Fru talman! Tack, Emma Nohrén, för anförandet!

Skogen ska brukas på rätt sätt. Vad är rätt, frågade vår kollega Elin Nilsson, som sitter bredvid mig i salen. Det är kanske en filosofisk fråga, men i det här ämnet skulle jag kunna tänka mig att den även är väldigt ideologisk.

Emma Nohrén inledde med, och lade sedan ned mycket av tiden i sitt anförande på, att tala om reservationen om klimatanpassning. Hon nämnde olyckan i Västernorrland. Där var det en representant för Skogsstyrelsen som samma dag som olyckan inträffade eller dagen efter var ute och talade om att det hela berodde på att det var kalavverkat.

Det gick bara någon dag, och sedan fick representanten för Skogsstyrelsen vara så god att pudla. Det visade sig nämligen att Skogsstyrelsen och de som jobbar med frågorna där inte stod bakom detta, utan det här var en enskild representant som hade varit ute och pratat.

Detta är tyvärr något som vi inte bara ser hos Skogsstyrelsen, utan det är en utmaning vi ser hos flera myndigheter. Det finns människor som driver egna agendor. Frågan är hur vi ska komma åt detta, så att vi bygger på fakta om vad som är rätt – inte ur ideologisk synpunkt utan vad som faktiskt stämmer biologiskt och ekologiskt. Hur ska vi nå fram där?

Det är en jätteintressant fråga, inte minst utifrån min upplevelse av de kopplingar som Miljöpartiet har till organisationer som driver frågor vad gäller skogen och försöker dränera processer och stoppa avverkningar. De gör vad de kan för att hindra brukande.

Frågan är: Hur anser Miljöpartiet att vi ska göra med våra myndigheter så att vi får myndigheter som alla känner att de kan lita på?

Herr talman! Det hoppas jag också, och jag skulle önska att det vore så.

En annan fråga som Emma Nohrén tog upp i sitt anförande var avverkningar och avverkningsanmälan. Efter stormen Johannes uppe i Gävleborg har vi ungefär 10 miljoner kubikmeter skog som ligger. Nu hör vi, återigen, hur en del organisationer ska göra vad de kan för att försena möjligheten att ta hand om all denna stormfällda skog. Det är alltså 10 miljoner kubikmeter som ligger – enormt mycket! Det är inte i Gudrunomfattning, utan det är fortfarande en jättestor skillnad. Men här har vi enormt många träd som ska tas vara på innan våren kommer och innan temperaturen når över tio plusgrader, för då börjar barkborren svärma.

Olika organisationer har alltså gått ut och sagt att man ska göra vad man kan för att överklaga där man ser att det är rimligt, inte minst på grund av artskydd. Det leder i sin tur till att vi får de här skadorna.

Med tanke på det Emma Nohrén nämnde om just avverkningsanmälan och att man vill ligga kvar på minst den tidsrymd vi har i dag och kanske utöka den – det vet jag inte – undrar jag: Hur ser Emma Nohrén och Miljöpartiet på den frågan vid ett sådant här tillfälle, när vi har en storm som har fällt 10 miljoner kubikmeter skog? Det tar ganska lång tid att ta hand om det.

Anser Emma Nohrén att skogen fortfarande ska ligga kvar, eller ska det ges dispens från sexveckorsregeln så att man hinner ta vara på detta innan våren kommer och skadeinsekterna börjar svärma?

Herr talman! Politik handlar väldigt mycket om prioriteringar. När mål står mot varandra tycker i alla fall jag att man måste vara ärlig med konsekvenserna av den politik man föreslår. Skogen är ett av de områden där många mål står mot varandra, där debatten ofta polariseras och där ärligheten ofta saknas.

Skogsindustrin sysselsätter omkring 120 000 människor med jobb direkt kopplade till skogen. Lägger vi till förädlingsled och kringverksamheter är det betydligt fler. Detta är arbetstillfällen som finns på platser i landet där arbetstillfällen inte direkt växer på träd – om det inte är skogsjobb, såklart.

Miljöpartiets språkrör Amanda Lind sa i Ekots lördagsintervju för ett tag sedan att Miljöpartiet vill minska skogsavverkningarna med 15–20 procent för att nå klimatmålen. Samtidigt påstår hon att detta inte ska leda till färre jobb. Den ekvationen går inte ihop för mig, herr talman.

Min fråga till ledamoten Nohrén är därför ganska konkret och enkel: Hur menar Miljöpartiet egentligen att en minskning av avverkningen med upp till en femtedel inte ska slå mot jobben på landsbygden?

Herr talman! Om marknaden redan sätter käppar i hjulet för den svenska skogsindustrin ska vi inte sätta egna käppar i hjulet för den. Enligt beräkningar leder en minskning på bara 5 procent till att cirka 7 000 jobb försvinner. Det här är inte bara siffror på ett papper, utan det här handlar om människor, familjer och lokalsamhällen som kommer att drabbas.

Mot den bakgrunden tycker jag att Miljöpartiet behöver vara väldigt tydliga med vad deras politik faktiskt innebär. En minskning av avverkningen med 15–20 procent riskerar, snabbt räknat, att motsvara över 20 000 jobb, som främst finns på landsbygden.

Jag har respekt för att Miljöpartiet gör andra politiska prioriteringar än vad jag och mitt parti gör. Men väljarna förtjänar också respekt. Det kräver en ärlighet om konsekvenserna av ens politik.

Är ni i Miljöpartiet beredda att offra omkring 20 000 jobb på landsbygden för att låta mer skog stå, trots att till exempel SLU pekar på att ett aktivt och långsiktigt brukande också leder till större klimatnytta på lång sikt?

Herr talman! Jag är nog inte ensam i denna kammare om att älska skogen. Sedan barnsben har den för mig varit en plats för lugn, rörelse och eftertanke. Med åren har dock mina perspektiv vidgats. Skogen innebär inte bara rekreation – den innebär jobb och klimatnytta och är en grundpelare i den svenska ekonomin.

Den svenska skogen är något att vara stolt över – inte bara för den biologiska mångfalden och de möjligheter till friluftsliv den erbjuder utan också för den avgörande roll den spelar för ekonomin, klimatarbetet och i förlängningen välfärden i Sverige.

Skogen är och har länge varit en stomme i Sveriges utveckling. Över 300 000 skogsägare brukar skogen med omsorg och långsiktighet. Det har man gjort i generationer och fortsätter göra för kommande.

Frivilliga avsättningar, miljöhänsyn och ett starkt engagemang har sedan 90-talet bidragit till att skyddsvärda skogar bevaras, helt i linje med de skogspolitiska målen. Samtidigt visar indikatorer som mängden död ved och förekomsten av ädellövträd en positiv utveckling, parallellt med ett aktivt brukande.

Det är just denna kombination – brukande och ansvar – som gjort den svenska modellen framgångsrik: en stark skogsindustri som går hand i hand med växande naturvärden.

Herr talman! Skogsbruket är viktigt inte bara för tillväxt och export utan också för en levande landsbygd. Som jag nämnde tidigare sysselsätter skogsnäringen omkring 120 000 människor i Sverige, ännu fler om man räknar förädlingsled och kringverksamheter. Det handlar om jobb, skatteintäkter och framtidstro – i hela landet.

Våra skogsägare är också klimathjältar. Svensk skog binder stora mängder kol, både i växande träd och i upptag i produkter från skogen. För varje träd som avverkas planteras minst två nya, men ofta tre eller fler.

Träråvara ersätter fossila material i allt från byggnader till förpackningar. Forskning från SLU visar dessutom att ett aktivt och långsiktigt brukande ger större klimatnytta över tid än att låta skogen stå orörd.

Trots allt detta finns i dag en växande oro bland skogsägare över att de två jämställda skogspolitiska målen – produktion och miljö – inte längre behandlas som just jämställda. Skogsägare upplever att naturvärden som uppstått genom ansvarsfullt brukande i stället leder till inskränkningar i brukande- och äganderätten. Värden som byggts upp under generationer riskerar att gå förlorade.

Herr talman! Under de senaste åren har något hänt i den svenska skogen. Enligt Skogsstyrelsen har antalet överklaganden ökat med 800 procent sedan 2021. Vad som föranlett detta är till synes att miljörörelsen satt i system att överklaga. Processer drar ut på tiden, rättsosäkerheten ökar och i värsta fall stoppas avverkningar utan ersättning. Då är målen inte längre i balans – och då straffas skogsägare för att de gjort rätt.

Detta får konsekvenser långt bortom den enskilda markägaren. Omkring 60 procent av virket till skogsindustrin kommer från privata skogsägare. När avverkningar stoppas påverkas hela värdekedjan. I orter på landsbygden hotas arbetstillfällen, inte för att den faktiska råvaran saknas utan för att den är uppbunden i långdragna rättsprocesser.

Den som vill minska avverkningarna och inskränka äganderätten är svaret skyldig: Vilka jobb ska ersätta de 120 000 som skogsnäringen står för? Och vilka material ska ersätta de fossilfria produkter som skogen levererar?

Herr talman! Moderaternas svar är tydligt: Ska vi klara klimatomställningen, öka kolinlagringen och ha en levande landsbygd måste skogen brukas.

Regeringen har nu tagit viktiga steg i rätt riktning. En omfattande skogsutredning har presenterats, förändringar i artskyddet med stärkt ersättningsrätt är ute på remiss och Sverige har tillsammans med andra skogsnationer fått EU-kommissionen att komma till sans vad gäller avskogningsförordningen. Men mer behöver såklart göras för att skapa långsiktighet i skogspolitiken, för att skogsägare ska våga lita på att deras omsorg och hårda slit för att deras skog ska må så bra som möjligt inte riskerar att slå tillbaka mot dem.

Herr talman! Det är faktiskt valår, och i skogspolitiken finns två tydliga vägval. Den moderatledda regeringen, som står på hårt arbetande skogsägares sida, står upp för äganderätten, står upp mot EU:s klåfingrighet och ser till att skogen, på lång sikt, får spela den avgörande roll för klimatomställningen som vi är beroende av att den får göra.

På andra sidan spretar det. Socialdemokraterna vet att skogen är en förutsättning för en levande landsbygd. Ändå är de villiga att göra sig beroende av ett parti som har en helt annan syn på skogen och inte minst äganderätten. Det är ett parti som vill minska avverkningarna, bredda artskyddet och samtidigt blunda för konsekvenserna detta skulle få för arbetstillfällena på landsbygden eller tillgången på hållbar råvara som är så viktig för omställningen. Jag tror inte man behöver sitta i riksdagen för att veta vilket parti jag talar om.

Herr talman! På Moderaternas stämma i höstas fattade vi beslut som tydligt slår vakt om brukande- och äganderätten. Artskyddet ska inte i onödan hindra markanvändning. Om det ändå gör det ska ersättning utgå. Eftersom mark utgör en kapitaltillgång bör intrångsersättningen kapitalinkomstbeskattas och inte tjänstebeskattas. Det utgår från en grundläggande princip, nämligen att om staten tar din mark i anspråk ska staten också betala.

Den som bidrar till ökade naturvärden ska inte bestraffas utan uppmuntras. Den som skapar eller vårdar naturvärden ska garanteras rådighet över dem. Det måste finnas en trygghet i att långsiktiga beslut inte leder till oförutsedda konsekvenser. En skogsägare som låter sin skog bli extra gammal ska känna sig säker på att skogen också får avverkas vid ett senare tillfälle.

Vi vill också justera talerätten i miljömål. I dag har miljöorganisationer en mycket långtgående rätt att överklaga beslut. Samtidigt har utvecklingen gått i en riktning som riskerar att urholka både rättssäkerheten och den lokala förankringen. Avverkningsanmälningar bör inte vara offentlig handling.

Herr talman! Sveriges skogar ägs till största delen av människor, inte av staten eller av stora skogsbolag. Det spridda ägandet bidrar till variation i skogsbruket och därmed till biologisk mångfald. Olika mål, olika tidshorisonter och olika brukandemetoder skapar en mosaik av skogar som gynnar både natur och produktion. Moderaterna vill värna denna ägarstruktur. Därför bör mer statligt ägd produktiv skog säljas till privata skogsägare med regional anknytning.

Moderaterna vill ha en skogspolitik som bygger på tillit, äganderätt och långsiktighet. Det ska vara en politik som gör det lönsamt att ta ansvar för skogen, för klimatet och för framtida generationer. Det är bara så vi förenar biologisk mångfald och klimatarbete med ett starkt och konkurrenskraftigt skogsbruk.

(Applåder)

Herr talman! Det stämmer att vi har haft höga ambitioner och att vi fortsätter att ha höga ambitioner. Det tycker jag inte minst att alla beslut vi fattade på vår stämma i höstas visar på.

Vi har nu lagt fram en skogsutredning som både branschen och de privata skogsägarna i mångt och mycket tycker är bra. Det kommer en skogsproposition som ska göra den utredningen till verklighet. Det finns också en artskyddsutredning som föreslår en stärkt ersättningsrätt, och den är ute på remiss.

Att sitta i regering handlar om att förhandla. Det vet jag att ledamoten Kronståhl också vet. Vi har förhandlat, och vi har jobbat för att komma fram med någonting som är så bra som möjligt. Samtidigt har vi hanterat många omfattande problem som Sverige har stått inför på andra områden.

Jag tycker ändå att det vi har landat i hittills, och som kommer till riksdagens bord under våren, är bra. Det är betydligt mer än vad Socialdemokraterna lyckades förhandla fram med Miljöpartiet som regeringskamrat.

Herr talman! Jag vill understryka att vi såklart har tagit den oro som många skogsägare känner på allvar. Att det har dragit ut på tiden tillsammans med att det dyker upp andra förslag, till exempel från EU, bidrar såklart till viss oro.

På bordet ligger två utredningar som kommer att komma till riksdagen. De går kanske inte hela vägen, vilket vi i Moderaterna hade velat. Men det är i alla fall något.

I vissa andra frågor får vi kritik för att det går för fort och att vi implementerar nya lagar för fort och inte överblickar konsekvenserna av det. I andra änden går det ibland för långsamt. Är man väldigt driven och engagerad i vissa frågor vill man såklart att det ska gå fortare. Men vi jobbar på så gott vi kan, och jag tror att det kommer att bli väldigt bra när det väl är på plats.

Jag vet också att John Widegren ser fram emot att debattera båda ärendena som kommer under våren.

Herr talman! Det här tydliggör skillnaden mellan Miljöpartiet och Moderaterna i skogsfrågan. Moderaterna litar på skogsägarna. Miljöpartiet gör det inte.

Nu får ledamoten faktiskt svara, för hon har en replik till. Miljöpartiet väljer uppenbarligen att lita på de hobbyinventerare som åker runt i landet och inventerar skogsägares mark för att leta fram något som är skyddsvärt. Det betyder två saker, bland annat att en massa personer springer runt på andras mark för att sätta käppar i hjulen för dem. Men när de väl hittar saker visar det sig också att det finns mycket mer av vissa arter än vi faktiskt visste.

Jag tycker såklart att skogsägarna ska göra sin del. Men i grund och botten handlar det om tillit till att en skogsägare tar hand om den skog som man själv äger, vilket man har gjort i generationer, för att bygga höga värden, både naturvärde och produktionsvärde.

Skillnaden är tydlig. Det vet väl alla i den här kammaren och alla som lyssnar, men jag vill poängtera att ledamotens fråga gör den ännu tydligare.

Herr talman! Jag har full förståelse för att man blir arg och bedrövad när man berövas sitt livsverk.

Ledamoten sätter ändå fingret på något här. Vi har i dag ett system som riskerar att få exakt motsatt effekt till det Miljöpartiet efterfrågar. På grund av inskränkningarna i brukande- och äganderätten, där skogsägare i praktiken straffas för att ha vårdat skogen och byggt upp höga naturvärden, blir konsekvensen i stället att de kanske avverkar tidigare än de tänkt eller vårdar sin skog på ett sätt som gör att höga naturvärden inte uppstår. Då får vi mindre biologisk mångfald.

Om vi i stället har en ordning där skogsägare garanteras antingen rätten att bruka sin skog, såklart med hänsyn där det behövs, eller rätten till ersättning, där inskränkning är den enda möjliga utvägen, kommer den biologiska mångfalden med största sannolikhet att öka.

Hårdare krav och snävare regler tror jag inte kommer att få rätt effekt – den effekt som Miljöpartiet är ute efter. Det såg vi innan frihet under ansvar infördes i skogspolitiken på 90-talet.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för ett väldigt bra anförande! Det finns mycket som jag håller med ledamoten om.

Den här frågan skulle egentligen ha gått till Miljöpartiet, men jag grävde näsan i papperen lite för länge och hann inte trycka på knappen. Vi kanske får återkomma till ett sådant replikskifte senare.

Jag tänkte passa på att ställa samma fråga till ledamoten, om bonus malus i skogen och hyggesfritt skogsbruk, också kallat plockhuggning. Det är ibland ett bra verktyg, om det används på rätt plats, i rätt omfattning och när det är skogligt motiverat. Detta vill jag säga tydligt och klart eftersom debatten behöver vara ärlig.

Men Miljöpartiets önskan att med ekonomiska styrmedel via ett bonus malus-system tvinga fram storskalighet när det gäller specifika åtgärder som hyggesfritt är, anser i alla fall jag, ett avsteg från frihet under ansvar. Det riskerar också att vara kontraproduktivt, både för klimatet, för skogsägarna själva, som jag nämnde, och för svensk export. Vi har redan testat plockhuggning, och resultat har inte varit jätteroligt. Det blev söndertrasade skogar, som ledamoten säkert känner till även om det var ett tag sedan, splittrade bestånd och skogar som till slut var så svaga att man tvingades avverka väldigt stora ytor för att börja om. Detta är inte teori, utan det är dokumenterat.

Min fråga till ledamoten är om Socialdemokraterna ställer sig bakom systemet med bonus malus och att man ska tvinga skogsägare att plockhugga och få betalt för det för att de inte ska använda andra metoder som de kanske själva får bestämma om.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag ska säga att jag är mycket nöjd med svaret. Även om min lilla magra åsikt inte påverkar Socialdemokraternas agenda känner jag mig ändå nöjd.

Däremot vill jag också understryka att det inte bara är skogens möjligheter som ska vara avgörande. Jag tycker att det är upp till skogsägaren att bestämma vilken brukningsmetod som man vill ha, för det är frihet under ansvar. Då är det inte fel med plockhuggning och inte heller om man vill använda traditionella avverkningsmetoder. Men detta ska till syvende och sist skogsägaren bestämma.

Sedan talades det om att strypa råvaran och att detta skulle leda till fler jobb på landsbygden och så vidare. Så kommer det knappast att bli. Det är heller inte särskilt bra för klimatet. De kortlivade produkterna ersätter ju de facto produkter som i mångt och mycket tillverkas av fossil råvara och även av metaller. Om det blir mindre av den varan kommer ju utsläppen att öka väldigt mycket. Jag tror dock att ledamoten håller med mig om detta.

Jag tycker ändå att det är viktigt att det är skogsägaren som till syvende och sist ska ta beslutet. För den som inte är kunnig om skog låter det ju fint med att plockhugga, och den romantiserade bilden kanske kan locka en och annan till valurnan. Men det är viktigt att påpeka vilka konsekvenser det också kan få.

Jag är väldigt nöjd med ledamotens svar.