Olle Thorell

Fru talman! Gudrun Brunegård behöver inte ligga sömnlös under julledigheten av oro över hur Socialdemokraterna ska kunna både fortsätta stödja Ukraina och ta ett större globalt ledarskap när det gäller de fattigaste länderna i världen. Vi kommer efter valet att förhandla ihop en statsbudget tillsammans med partier som vi delar grundvärderingar med.

Det kommer förstås inte att vara enkelt. Vi tror inte att enprocentsmålet kan uppnås i en statsbudget genom en fingerknäppning, utan det kommer att ta tid och vara svårt – men det kommer att göras. Jag hoppas också att KD, var man än befinner sig efter valet, kan vara ett parti som fortsätter att stå upp för enprocentsmålet och att man kan vara en partner med oss i resan tillbaka till det.

När det sedan gäller huruvida Sverige överger de här länderna eller inte: Det är klart att det finns regionala strategier kvar, men det är mycket mindre pengar att dela på. Ukraina får mer bistånd än hela Afrika sammanlagt.

Civilsamhällesorganisationer i Zimbabwe har haft den svenska ambassaden som en fristad och ett andningshål där de har kunnat träffas, möta likasinnade och känna ett praktiskt reellt stöd för sitt arbete för att främja demokrati. När Sverige nu stänger dörren – när grindarna är stängda och det inte går att komma in eftersom Sverige inte är närvarande – är organisationerna nog föga tröstade av att det finns en liten regional eller tematisk strategi där de kan hämta pengar.

Jag ställer alltså min fråga igen: Hur ser Kristdemokraterna på den här utvecklingen?

Fru talman! Jag tackar Gudrun Brunegård för ett anförande där bland annat Bangladesh lyftes fram. Det är ett viktigt perspektiv att ta upp även det landet. Det är dock sorgligt att Bangladesh är det enda land i Asien där Sverige finns kvar med bilaterala avtal, och mitt anförande ska handla just om att Sverige lämnar.

KD har historiskt haft ett djupt och äkta engagemang för biståndsfrågor, inte minst i Afrika. Det gäller förstås även Gudrun Brunegård. Man har talat om människovärde, solidaritet och ansvar bortom Sveriges gränser. I många år har vi trots politiska skillnader kunnat mötas i ambitionen att Sverige genom biståndet ska kämpa för människovärdet i världen. Vi har stått upp för enprocentsmålet tillsammans, och Kristdemokraterna gör det fortfarande men har fått vika sig i regeringssamarbetet.

Därför är det svårt att förstå hur Kristdemokraterna nu kan stå bakom en politik där Sverige helt lämnar några av världens fattigaste länder, inte minst i Afrika: Tanzania, Liberia, Mali, Moçambique, Burkina Faso, Sydsudan och Zimbabwe. Sverige stänger också ambassader i Liberia och Zimbabwe, liksom i Bolivia.

Jag skulle vilja fråga Gudrun Brunegård hur Kristdemokraterna ser på att Sverige nu de facto överger många länder bilateralt. Även om man är kvar i regionala strategier blir det en oerhört mycket mindre klick smör att bre på mackan än tidigare. Hur ser Kristdemokraterna på att Sverige vänder de allra fattigaste länderna i världen ryggen, inte minst länder i det subsahariska Afrika?

Fru talman! Av alla dåliga debattekniker tycker jag att whataboutism är den allra slöaste. Den är inte sjyst.

Till saken: Det är klart att alla länder ska ta emot sina medborgare. Det finns ingen åsiktsskillnad om det. Det nya är inte att ställa krav på Somalia för att de ska få del av biståndspengar. Vi har alltid ställt krav på alla länder att pengarna ska användas på rätt sätt. De ska inte gå till korruption, och de ska ge tydliga, mätbara resultat. De ska hållas borta från korrupta institutioner och i stället gå via andra organisationer. Det här har vi gjort i alla tider, även när det gäller Somalia.

Det nya är att Sverige har vikt sig för Somalias krav: Om vi ska ta emot våra utvisningsdömda medborgare vill vi ha cash. Och regeringen har naivt och blåögt vikt sig för detta och sagt: Här. Var så god! Nu har de fått sina pengar och har slutat ta emot sina utvisningsdömda medborgare. Man kan fråga sig vad planen nu är. Hur mycket mer pengar ska till för att de ska göra något som är ett folkrättsligt åtagande?

Avslutningsvis vill jag säga något om debatten. Jag anklagar inte Katarina Tolgfors specifikt, men allmänt i debatten om Somaliaaffären låter det som att alla som utvisas till Somalia är hemska brottslingar som har begått fruktansvärda brott. Så är det inte. Det finns brottslingar bland dessa, men det finns också vanliga människor som har sökt asyl i Sverige men som har funnits inte ha tillräcklig anknytning hit. De förtjänar inte att utmålas som brottslingar och farliga typer.

Fru talman! Jag hade hoppats kunna ställa min fråga till Benjamin Dousa, men inte heller i år deltar han i biståndsdebatten. Det beklagar jag. Men Katarina Tolgfors representerar Moderaterna, ett regeringsparti, så jag ställer frågan till henne i stället.

Jag är ledsen, men jag vill återvända till Somaliaaffären. Det här handlar om något mer än ett enskilt projekt eller en överenskommelse.

Under lång tid har regeringen och biståndsministern försäkrat riksdagen om att det inte har funnits någon skriftlig överenskommelse mellan Sverige och Somalia. Det har sagts upprepade gånger. Jag tror att Katarina Tolgfors var med vid utrikesutskottets utfrågning när ministern på frågan om det finns något avtal svarade ”Nej, det finns inget avtal, men det finns en överenskommelse”.

Senare fick jag ett skriftligt svar på en interpellation. I det stod att det inte finns någon skriftlig överenskommelse med Somalia. Därefter hade jag en interpellationsdebatt med ministern. Då framkom det att det tydligen ändå fanns en överenskommelse men inget som var skriftligt och inget avtal.

Den senaste vändan av denna soppa framkommer i DN:s förtjänstfulla och envisa granskning. De visar att det finns ett dokument med en skriftlig överenskommelse som innehåller sju konkreta punkter. Där regleras hur svenska biståndsmedel ska användas och hur biståndet är kopplat till återvändande, till IOM och till tredje parts kanalisering.

Å ena sidan är regeringen mycket stolt över att ha kommit överens med Somalia, å andra sidan har regeringen gjort allt för att dölja att det finns en skriftlig överenskommelse. Varför, undrar jag. Om det här är en legitim och försvarbar överenskommelse, varför hemlighålla den? Varför förneka dess existens? Varför beskriva den som så känslig att den inte ska kommuniceras? Det här skulle jag vilja ha svar på.

Fru talman och Yasmine Eriksson! Nej, det är klart att man inte kan göra allt. Sverige kommer självklart aldrig att kunna täcka alla behov som finns i den mindre utvecklade delen av världen.

Det där är en falsk motsättning. Det är ingen som någonsin har sagt att Sverige ska lösa alla problem. Detta är en lika vulgär debatteknik som att säga att ”ni sossar och miljöpartister vill ju ta emot all världens flyktingar”. Det är klart att vi inte vill! Det är ingen som någonsin har velat det. Det där är överdrifter och en oseriös debattstrategi som jag inte tycker förtjänar så mycket uppmärksamhet.

För att hantera detta dilemma – att man inte kan göra allt och täcka alla behov här i världen – har vi under närmare 50 år varit överens. Ända till dess att Yasmine Erikssons parti kom in i riksdagen var vi överens om att vika en hundradel till att bekämpa fattigdom och förtryck i världen. Det var vi överens om, och på det sättet hanterade vi dilemmat att man inte kan göra allt man vill. Men man kan göra det man tycker är rimligt och anständigt.

Vi socialdemokrater tycker att det rimliga och anständiga är 1 procent av våra samlade intäkter, men det tycker inte Sverigedemokraterna och Moderaterna. Vackert så – det får ni stå för – men låtsas inte som att vi försöker lösa alla problem i hela världen! Vi socialdemokrater har en rimlig och bra politik för att hantera detta dilemma.

Fru talman! Ja, man kan lita på Socialdemokraterna när det gäller stödet till Ukraina. Ja, man kan lita på att vi fortsatt kommer att finnas som en av Europas och världens starkaste förespråkare för det stöd som krävs till Ukraina.

Jag kan inte göra mycket åt att Yasmine Eriksson inte litar på det jag säger. Jag tror dock att de som tittar på sändningen av debatten förstår att vi socialdemokrater ställer upp för Ukraina. Vi var regeringsbärande när invasionen av Ukraina började 2022, där vi var blixtsnabba att tillsammans med alla partier här i riksdagen ställa upp för Ukraina på det sätt som behövdes. Det råder ingen som helst tvekan om detta.

När det gäller frågan om vad som var vems fel får jag be om ursäkt om jag hade en otydlig och kanske dålig formulering i mitt anförande. Jag förstår att den kan uppfattas som ledamoten gjorde. Vad jag menar är att det är fel att ställa Ukrainas behov mot de allra fattigaste ländernas. Man behöver inte välja antingen det ena eller det andra, utan man kan välja både och.

Jag vill inte att man ställer dessa två grupper mot varandra och utesluter den ena för den andras skull. Vi kan vara solidariska med de allra fattigaste länderna i världen. Vi kan bibehålla och utveckla de relationer vi har och det viktiga arbete som har gjorts i de allra fattigaste länderna samtidigt som vi har ett starkt och stabilt stöd till Ukrainas återbyggnad.

Fru talman! Vi är överens om att vi behöver göra båda sakerna. Vi behöver ta ett större globalt ansvar. Vi ska inte vända ryggen åt de fattigaste länderna i världen, och vi ska göra allt vi kan för att göra vår del när det gäller att bygga upp Ukraina efter kriget. Med den utgångspunkten tror jag att vi kommer att kunna hitta en bra lösning som präglas av båda dessa saker. Det är inte antingen det ena eller det andra, som för den här regeringen, utan det går att göra både och.

Eftersom jag glömde att göra det i mitt anförande vill jag passa på att önska Anna Lasses, talmannen, presidiet och mina övriga meddebattörer en god jul och ett gott nytt år.

Fru talman! Tack, Anna Lasses, för relevanta och viktiga frågor!

När det gäller enprocentsmålet hade vi kongress i våras, där vi också hade den här debatten. Det finns de som har tyckt att vi ska ha en mycket hastig plan för att återgå till enprocentsnivån medan andra har sagt att detta ska göras stegvis. Vi landade i ett beslut om att göra det stegvis, och vi har inte uttalat exakt hur lång tid det ska ta.

Som exempel kan vi titta på hur det gick till förra gången. På 90-talet sänkte vi biståndet – med mycket stor vånda frångick vi enprocentsmålet när vi sanerade statsfinanserna efter 90-talskrisen. Vi sänkte pensioner, och vi sänkte barnbidrag. Vi gick fram med motorsåg i välfärdssamhället, och även biståndet sänktes. Det återställdes sedan efter 90-talskrisen. År 2005, om jag inte minns fel, var vi tillbaka på enprocentsnivån. Då tog det alltså sex sju år. Det kanske kan ge en fingervisning. Jag är ingen siare – jag har ingen kristallkula som fungerar. Men man kan lära sig av historien, och man kan lita på att vi socialdemokrater kommer att göra det vi säger, nämligen återställa biståndet stegvis.

Vad gäller Ukrainastödet är vi kritiska mot att världens allra fattigaste länder är de som får betala för det ökade Ukrainastödet. Det behövs en långsiktig strategi för hur Ukraina ska återuppbyggas. Det gäller inte bara det humanitära, akuta stödet med filtar, matpaket och skyddsutrustning. Det gäller också att öppna upp marknader och se till att det byggs ett stabilt näringsliv så att de kan försörja sig själva. Där är vi öppna för förslag. När vi har vunnit valet den 13 september kan vi sätta oss ned och prata om hur vi ska kunna både ha globala ambitioner och stärka Ukraina.

Fru talman! Vi socialdemokrater har inga reservationer i betänkandet. Som brukligt är i budgetdebatterna hänvisar vi i stället till vårt särskilda yttrande i betänkandet och våra ställningstaganden i den kommittémotion vi har för utgiftsområde 7. Det är där vi har våra alternativa prioriteringar och vår allmänna inriktning, och där finns våra förslag samlade. Det här anförandet kommer jag därför att hålla på ett mer generellt plan.

Låt mig inleda med att beskriva den verklighet vi nu står inför. När man läser regeringens budget för internationellt bistånd för 2026 står en sak klar: Det här är inte reformering, effektivisering och omprioritering. Det här är en regelrätt reträtt och en nedmontering av svensk bistånds- och utvecklingspolitik. Det är ett skifte. Sverige överger det som har gjort oss respekterade i världen: långsiktighet, solidaritet och ett orubbligt fokus på att bekämpa fattigdom, främja mänskliga rättigheter och bekämpa förtryck.

Låt mig vara tydlig från första början: Vi socialdemokrater står helhjärtat bakom ett starkt, långsiktigt och omfattande stöd till Ukraina – militärt, civilt, humanitärt och förstås politiskt. Ukraina kämpar för sin och Europas frihet och måste få allt det stöd som behövs.

Men, fru talman, det är något helt annat att säga att stödet till Ukraina nu ska finansieras genom att Sverige vänder de allra fattigaste länderna ryggen. Snart går över 20 procent av hela den svenska biståndsbudgeten till ett enda land. Ukraina får mer svenskt bistånd än hela Afrika sammantaget. Det är förstås inte Ukrainas fel. Det är regeringens val och prioritering att priset ska bäras av världens mest utsatta människor.

Fru talman! Regeringen har nu avslutat allt långsiktigt utvecklingssamarbete med länder som till exempel Liberia, Moçambique, Zimbabwe, Tanzania, Burkina Faso, Mali, Afghanistan, Myanmar, Kambodja och Bolivia. Det är länder där Sverige har varit närvarande i decennier och där svenska insatser har gjort stor nytta för att minska mödradödligheten, stärka flickors utbildning, hålla demokratirörelser vid liv och bygga civilsamhällen som kunnat stå emot auktoritära krafter.

Det som nu sker är inte en ansvarsfull utfasning utan ett hastigt avhopp som får enorma konsekvenser. Regeringen kallar det fokusering. Fokusering behöver inte vara fel – Sverige måste inte vara i alla länder samtidigt. Men om en fokusering ska vara seriös måste den vila på rimliga kriterier. Det måste ha gjorts konsekvensanalyser. Den måste bygga på vilka behov som finns och på det riksdagsbundna målet att bekämpa fattigdom och förtryck.

Detta är inte vad som sker här. 10 av de 13 länder som Sverige fasar ut är nämligen så kallade MUL-länder – de minst utvecklade länderna i världen, de allra fattigaste. 7 av dem ligger i Afrika söder om Sahara, där 75 procent av världens fattigaste barn lever. Samtidigt har regeringen inte rört de mer välmående programländerna. Av 14 länder i kategorin medelinkomstländer har bara ett fasats ut. Det här är inte behovsstyrt. Det är inte logiskt. Det är inte ansvarsarsfullt. Det är ett systematiskt skifte bort från de allra fattigaste länderna.

Fru talman! Det här är ett fundamentalt brott mot den tradition som har gjort Sverige respekterat i världen. Det är geopolitiskt oklokt och säkerhetspolitiskt ogenomtänkt. När Sverige vänder dessa länder ryggen finns det ju andra som kliver fram för att fylla tomrummet: Kina, Ryssland och Gulfstaterna får allt större inflytande där. Det är det sista Sverige och en instabil värld behöver när den regelbaserade världsordningen är i gungning och demokratin är på tillbakagång.

Jag vill gå från det generella planet till att bli väldigt konkret med vad det här innebär i verkligheten för verkliga barn nu. Rädda Barnen driver ett omfattande program i sex provinser i Afghanistan. Programmet tar barn ur barnarbete och in i trygg verksamhet. Man erbjuder psykosocialt stöd och ”catch-up-undervisning” för att barnen ska komma i fatt i skolarbetet. Man registrerar barn i formell skolgång, hjälper föräldrar att få inkomster genom att starta småföretag, bygger barnskyddsnätverk och hanterar skyddsfall där barn är särskilt utsatta. Man stöder internflyktingar och återvändande barn. Det är fråga om livsförändrande insatser i svåraste tänkbara miljö: talibanernas Afghanistan. De gör verklig nytta.

Men nu avslutas detta hastigt och väldigt sorgligt. Avtalet med Sida gällde till juni 2026. Alla pengar var redan utbetalda i maj 2025. Det fanns inga skäl att avbryta programmet. Regeringen valde ändå genom en regleringsbrevsändring att tvinga Sida att stoppa programmet redan den 31 december 2025, ett halvår i förtid.

Konsekvenserna är brutala. Barn som tagits ur barnarbete får inte slutföra sin utbildning. De hinner inte registreras i skolan; registreringen börjar först i mars. Småföretagare, mammor och pappor lämnas utan hjälp och finansiering. Barnskyddsärenden avbryts innan barnen fått hjälp. Lokala nätverk bryts sönder. 2,3 miljoner människor har återvänt till Afghanistan från Iran och Pakistan bara i år, och Sverige avbryter stödet just när behoven exploderar. Det här, fru talman, är vad en ansvarslös utfasning innebär. Det är inte värdigt Sverige.

Allt det här sker samtidigt som regeringen skiftar biståndets syfte från att utgå från behov och rättigheter för människor i fattigdom och förtryck till att utgå mer från snäva svenska egenintressen: att stoppa migration, att främja export och att använda biståndspolitiken som utpressningsmedel, vilket man gör i till exempel Somalia. Det här är inte modernt och reformvilligt. Det är gammaldags, ineffektivt och kortsiktigt. Det kommer inte att göra världen eller Sverige säkrare.

Jag måste nämna den här Somaliaaffären i det här anförandet, för det är en så anmärkningsvärd händelse. Regeringen och ministern har inför utrikesutskottet återkommande försäkrat att det inte finns någon skriftlig överenskommelse mellan Sverige och Somalia. Men vad hände i fredags? Jo, DN publicerade det här dokumentet – en sjupunktsöverenskommelse, svart på vitt – med skrivningar om hur ungefär 100 miljoner kronor ska användas, hur IOM ska involveras, hur somaliska myndigheter ska ta emot utvisade personer och hur biståndspengarna ska kanaliseras. Dokumentet är inte undertecknat, men det är alldeles uppenbart att det har använts som styrdokument. Sveriges ambassadör i Mogadishu bad Regeringskansliet att hålla det hemligt eftersom det var känsligt.

Det här väcker viktiga frågor. Varför hemlighöll regeringen dokumentet för bland annat riksdagen? På vilken rättslig grund fattades beslut om biståndsmedel baserat på ett icke undertecknat dokument? Transparens och spårbarhet är inte bara teknikaliteter, utan det är grunden för all seriös utrikes- och utvecklingspolitik.

Fru talman! Biståndspolitiken är inte bara ett utgiftsområde i statsbudgeten, utan det handlar också om Sveriges identitet. Vad är det för land vi vill vara, egentligen? Vill vi vara ett land som tar ansvar för de globala utmaningarna, som fattigdom, hunger, pandemier, krig, klimatkris och brist på mänskliga rättigheter? Vill vi vara ett land som präglas av internationell solidaritet och som tar sitt ansvar för att skapa en rättvisare och stabilare värld? Vill vi vara en ledare och en föregångare bland världens länder? Eller ska vi vara ett land bland andra som hukar och bara ser till snäva nationella intressen, som skär ned och drar sig tillbaka och som ägnar sig åt ett bistånd på en nivå där vi inte sticker ut, där vi inte leder och där vi inte inspirerar och motiverar någon annan? Ska Sverige välja att vara ett land som följer med på det internationella sluttande planet, med lägre bistånd, mindre ansvar och lägre ambitioner, eller ska vi vara ett land som vill något mer?

Vi socialdemokrater menar att Sverige inte är ödesbestämt att hänga på det internationella sluttande planet. Vi kan välja en annan väg. Vi kan vara ett land som väljer att vara en förebild, som tar tag i taktpinnen, som mobiliserar och inspirerar andra och som visar att internationellt ansvar och solidaritet faktiskt betyder något. Vi kan välja att vara ett land som står upp och slåss för en världsordning byggd på mänskliga rättigheter och rättsstatens principer – ett land som bekämpar fattigdom och ojämlikhet på global skala därför att vi vet att det gör världen och Sverige säkrare och stabilare. Vi kan vara ett land som förstår att bistånd inte är pengar man kastar bort på att tycka synd om människor långt bort utan en investering i en gemensam rättvisare, fredligare och säkrare värld och att detta i allra högsta grad gynnar Sverige.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill stegvis återgå till enprocentsmålet, inte av nostalgiska skäl utan därför att världen behöver ett Sverige som tar ansvar, inte ett Sverige som hukar och backar. Det är den grundläggande skiljelinjen i den här debatten: ett Sverige som drar sig undan eller ett Sverige som vill fortsätta ha höga ambitioner och göra större skillnad. Vi väljer det senare, för det är så vi bygger både global stabilitet och vår egen säkerhet.

Fru talman! UNDP och Världsbanken är viktiga organisationer i den internationella infrastrukturen för utveckling och bistånd. Dem ska vi givetvis samarbeta med, men inte om vad som helst, var som helst och överallt. Vi ska utgå från projekt som gör största möjliga nytta för de skattepengar som vi skickar iväg via till exempel Världsbanken och UNDP.

Projekten i Somalia har expertmyndigheten avrått från. Det är Sida som är expertmyndighet och som gör bedömningar av vilka projekt som är bärkraftiga, vilka som har för stor risk för korruption och vilka som är värda att satsa på. Sida avrådde från projekten. Den expert från Sida som var stationerad på ambassaden i Somalia blev förklarad persona non grata när hon viftade med varningsflaggan alltför intensivt för Somalias smak. Hon utvisades därifrån.

Självklart ska vi samarbeta med de stora internationella organisationerna, men det betyder inte att alla projekt som någonsin kanaliserats via de organisationerna är okej. De här projekten är inte okej. Världsbanken skulle från början administrera hela den här summan på 100 miljoner, men de hoppade av när de fick reda på att det inte handlade om ett utvecklingsprojekt utan om en deal under bordet med Somalia om att återta utvisningsdömda somalier ”tit for tat”. Det ville inte Världsbanken vara med på, så de lämnade det. Men ni i utrikesutskottets majoritet vägrar att låta Världsbanken och UNDP komma och göra dragningar om varför det blev som det blev.

Fru talman! Jag tackar Yasmine Eriksson för hennes anförande. Det var många vackra ord och engagemang för barn och flickor i världen. Det berömmer jag – synd bara att Yasmine Erikssons ord har väldigt svag koppling till hennes partis de facto-politik.

Sverigedemokraterna är det parti som går i bräschen för att nedmontera det svenska biståndet och som har allra lägst ambitioner för hur stor andel av vår bruttonationalinkomst som ska gå till bistånd. Sverigedemokraterna visar i handling något helt annat än de ord som Yasmine Eriksson anförde.

Jag vill i den här repliken också uppehålla mig vid det uppenbara hyckleri som finns när det gäller kampen mot islamism och nolltolerans mot bistånd till terrororganisationen Hamas. Det hänger inte ihop. Sverigedemokraterna vill med frenesi stoppa allt stöd som ens kan misstänkas komma i närheten av Hamas, men samtidigt är man väldigt stolt över överenskommelsen med Somalia, som visade sig vara skriftlig trots allt.

En Hamaskramande premiärministers kansli har fått en bankomat installerad av Sverige dit över 100 miljoner kronor har gått enligt en deal mellan Sverige och Somalia. Hur hänger nolltoleransen ihop med den totala tolerans för korruption som man har gentemot Somalia?

Fru talman! Det är bra att den här debatten förs. Det blir nu tydligt för arbetare och vanliga löntagare i Hallstahammar, Surahammar och övriga kommuner i Västmanland vad de kan förvänta sig med högerregeringen.

De kan inte förvänta sig att straffskatten för arbetare tas bort. Karensavdraget kommer att finnas kvar. De kan förvänta sig att a-kassan urholkas. De kan förvänta sig, och har vant sig vid, en jättedyr matkasse. Det blir en tillfällig momssänkning på den på några procent. Det kan de glädja sig åt. Elräkningen är fortsatt svindyr.

Men de ska vara tacksamma. Med den här regeringen har de fått en borttagen flygskatt. När de är ute och flyger blir det lite billigare med weekendresorna till New York – tack så mycket! När de går till mataffären kan de köpa jättebilliga plastpåsar – fantastiskt!

Fru talman! Det här är vad väljarna nu ser i verkligheten. Det kostar jättemycket att vara sjuk en dag. Samtidigt ser de hur regeringen prioriterar skattesänkningar för dem som har det allra bäst.

Om du har några miljoner på ett ISK-konto blir skatten lägre. Om du har lyckan att bli höginkomsttagare och tjäna 70 000, 80 000 eller 90 000 kronor i månaden får du flera tusenlappar i sänkt skatt efter nyår. Är du riskkapitalist och har massor med miljoner får du flera miljoner i sänkt skatt. Det kan man förvänta sig.

Det är en klen tröst för vanliga löntagare, som undersköterskor som sliter och lagerarbetare som jobbar skift. De kan drömma om att om de en vacker dag skulle bli höginkomsttagare, då levererar minsann Moderaterna skattesänkningar åt dem. Men när de blir sjuka är de tvingade att ta en kostnad som andra inte behöver ta.

Det är en djup orättvisa. Vi socialdemokrater vill göra oss av med den. Vi gör det på det sätt som vi alltid gör och finansierar förslagen ansvarsfullt. Vi ser till att ta reda på fakta. Inom den offentliga sektorn är det till exempel en kostnadsneutral reform.

Det är inte så att det inte finns en kostnad för sjuknärvaro. Det är klart att det finns en kostnad både mänskligt och verksamhetsmässigt. Fråga de sjuksköterskor som ser effekterna på Västerås lasarett eller de hemtjänstassistenter och undersköterskor i Fagersta som går till jobbet och ser effekterna av sjuknärvaron.

Det är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige. Det är inte så att arbetsmarknaden har kollapsat i Norge, Danmark och Finland för att man har det oansvariga beteende som ministern och ledamoten Högström anklagar oss för att vilja ha.

Jag fortsätter att fråga ministern. Kommer det att tas några som helst initiativ för att komma till rätta med orättvisan på arbetsmarknaden?

Fru talman! I Västmanland, som jag kommer från – i Hallstahammar och Surahammar – möter jag varje vecka människor som inte behöver några tabeller, Powerpointpresentationer eller långa förklaringar för att förstå vad karensavdraget är. Det är en straffskatt för vanliga arbetare, som den här SD-regeringen gärna vill ha kvar. Men vi socialdemokrater går till val på att ta bort denna straffskatt.

Mina barndomsvänner som jobbar i till exempel äldreomsorgen, i industrin i Västmanland eller på lager i Västerås berättar för mig hur illa karensavdraget slår. Undersköterskan Kicki kommer hem med feber efter ett kvällspass i äldreomsorgen men går ändå till jobbet dagen efter, inte för att hon känner ett kall eller är hjältemodig utan för att hon inte har råd att vara sjuk. Hon är inte ensam. Det gäller även byggnadsarbetare, barnskötare, lagerarbetare, industriarbetare, lärare, bussförare och poliser. Det är människor som inte kan sätta sig i soffan med laptoppen och jobba när de är sjuka, människor som bär upp Sverige men straffas ekonomiskt när de blir sjuka.

Det kostar jättemycket. Om man är sjuk en dag blir det en dryg tusenlapp. Är man sjuk två dagar blir det mellan 2 000 och 3 000 kronor. Det är pengar som kunde ha gått till mat, till hyran och till nya vinterjackor till barnen. För många är det skillnaden mellan att klara av månadens utgifter eller inte.

Det här systemet är orättvist och omodernt. Och Sverige är det enda landet i Norden som har den här straffskatten för vanliga arbetare.

Medan vanliga människor jobbar på och sliter står regeringen still. Ingenting har gjorts med det utredningsförslag som har tagits fram. På två tre år har regeringen inte tagit ett enda steg vidare.

Sverigedemokraterna, som är fundamentet i denna regering, gick till val på att ta bort karensavdraget. De har svikit sitt vallöfte rakt upp och ned och hoppas att väljarna ska glömma bort det till den 13 september nästa år. Jag tror inte att väljarna i Västmanland, i Hallstahammar och Surahammar, är så dumma att de glömmer sådana uppenbara svek.

Fru talman! Det här är inte raketforskning. Det handlar om att se till att människor som gör rätt för sig behandlas med rättvisa och respekt. Att ta bort den orättvisa karensen borde vara prioriterat för varje regering. Vi måste göra det möjligt att bli frisk utan att bli fattig.

Jag vill återigen fråga ministern vilka initiativ regeringen tänker ta för att bli av med denna orättvisa på arbetsmarknaden. Det är möjligt i Norge, i Danmark och i Finland. Men det verkar vara helt omöjligt för denna SD-styrda regering att göra. Hur kommer det sig?

Herr talman! Jag representerar Västmanland, ett län som har drabbats mycket hårt av massarbetslösheten i Sverige. I flera kommuner ligger nivån långt över riksgenomsnittet, och allra mest alarmerande är läget i Köping, där ungdomsarbetslösheten är näst högst i hela landet.

Köping har redan fått ta emot en hel del smällar. Högerstyret i regionen har i samarbete med Sverigedemokraterna lagt ned akutmottagningen där. Det är ett riktigt dråpslag för hela bygden. Och som om inte det räckte kom ytterligare ett dråpslag när GKN Epowertrain, ett industriföretag som länge varit en av Köpings största arbetsgivare, avvecklar sin verksamhet. Hundratals människor drabbas. Varslade och deras familjer sitter nu vid köksbord runt om i kommunen och försöker förstå vad framtiden ska fyllas med. Det är en hel lokal arbetsmarknad som gungar. I en sådan situation borde staten kliva fram.

Det borde vara tydligt att det är utbildning som behövs, att människor måste ges nya chanser och att industrin behöver ett partnerskap med staten, inte passivitet. I stället ser vi en regering som lämnar över ansvaret till kommunerna och hoppas att allt ska lösa sig. Men det gör det inte. Det kommer inte att lösa sig av sig självt i Köping, Sala, Fagersta, Hallstahammar, Surahammar, Västerås eller Kungsör. Det behövs en aktiv stat som partner till kommunerna.

Arbetsförmedlingen rapporterar att nästan 40 procent av de inskrivna arbetslösa i Västmanland saknar fullständig gymnasieutbildning. Det är betydligt fler än i landet i övrigt. Det betyder förstås att utbildningen borde byggas ut, inte monteras ned. Matchningen måste förstärkas, inte försvagas. Det måste betyda att staten ska vara mer närvarande, inte mer frånvarande.

Regeringens linje har inte motsvarat några förväntningar. Det finns inte tillräckligt med arbetsmarknadsutbildningar och omställningsverktyg, utan lägre ambitioner för industrins konkurrenskraft och mindre trygghet för löntagare.

Herr talman! Det här är ett svek mot Köping, mot Västmanland och mot de människor som varje dag försöker göra rätt för sig men som står ensamma när jobben rycks undan. Vad gör då regeringen? Och vad gör Liberalerna, som har arbetsmarknadsministerposten? De har ju inte satt ett enda tydligt avtryck. Departementet hade först en arbetsmarknadsminister som hette Johan Pehrson. Sedan hade man en annan som hette Persson, och nu har man ännu en Johan. Men oavsett om det är en Johan, en Persson eller en Johan till har arbetslösheten fortsatt skena. Det är nu 100 000 fler människor som är utan arbete. Det duger inte. Sverige behöver en ny riktning.

Om – när – vi socialdemokrater vinner valet nästa år kommer vi att göra det som krävs. Vi ska rikta skarpa insatser så att ungdomar kommer in på arbetsmarknaden. Vi ska knäcka massarbetslösheten. Vi ska storsatsa på arbetsmarknadsutbildningar. Vi ska se till att industrin anställer fler, inte flyttar utomlands. Vi ska slopa karensen, som straffar vanliga arbetare. Vi ska återupprätta akassan så att den ger en trygghet värd namnet. Vi kommer aldrig att lämna Köping eller någon annan kommun som krisar i sticket när staten behövs.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska försöka vara så tydlig att det inte går att missförstå, även om man vill.

Vår kritik gäller frågan om att inte betala mutor till korrupta regimer. Göd inte korruption hos en premiärminister i Somalia, som dessutom är Hamaskramare och uttalad antisemit. Möjliggör inte för personer som har släkt- och vänskapsband med premiärministern att få utbetalningar om 100 000 svenska skattekronor i månaden att glassa runt med i Mogadishu. Det är inte bra, samtidigt som man skär ned på bistånd till Somalia, som är i skriande behov av utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd för att hjälpa kvinnor att få makt över sina egna liv, för att hjälpa jordbrukare med mer effektiva metoder, för att stoppa könsstympning samt för att motverka extremism och radikalisering hos unga. Det är sådant bistånd ni har skurit ned på för att få råd att betala till premiärministerns kansli – mot Sidas inrådan.

Biståndsrådet på ambassaden blev ju förklarad persona non grata därför att hon var så besvärlig, ställde så jobbiga frågor och varnade för upplägget.

Jag vet inte hur jag ska vara tydligare än så, biståndsministern. Att sluta muta antisemitiska premiärministrar är väl en tumregel man kan ha i biståndspolitiken.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för beskedet. Nu kom det nämligen ett nytt besked. Hörde ni, allihop? Det finns en överenskommelse. I det svar som lästes upp fanns ingen överenskommelse. Den har återuppstått nu, medan vi står här. På ministerns födelsedag klev denna överenskommelse upp ur graven och finns igen.

Det här är inte trovärdigt för fem öre.

Det är klart att det finns en överenskommelse. Det förstår alla. Det som inte är klart är hur den ser ut och hur den är dokumenterad, om den är dokumenterad. Det är det hela interpellationen går ut på. Vad finns det för möjlighet att följa upp överenskommelsen?

Sedan finns det projekt som via Världsbanken och UNDP, och även IOM som migrationsministern har hand om, betalar ut de pengar som somalierna har krävt för att återta sina medborgare.

Jag blir så trött på ministern när han försöker styra debatten mot sådant som han gärna vill prata om men som inte har ett dugg med min interpellation att göra. Man är stolt över att man har lyckats utvisa brottsdömda somalier – ja, det är väl bra; vi har ingen åsiktsskillnad där – och försöker få det att verka som att vi inte litar på UNDP och Världsbanken. Det är utmärkta organisationer som kan ha jätteviktiga och stora utvecklingsprojekt i världen och som det är bra att samarbeta med – men inte om vad som helst eller på vilka premisser som helst.

Världsbanken drog sig ju ur detta samarbete. Man ville inte ha del i det när man fick reda på att det handlade om en deal under bordet med Somalia om att återta utvisningsdömda medborgare från Sverige till Somalia.

Det är mycket rök, dimmor och speglar som ministern försöker visa upp. Men kärnfrågan är ju: Vad är det egentligen för överenskommelse man har gjort? Hur tusan ska den kunna följas upp när den uppenbarligen inte finns nedtecknad på något sätt?

Det är alltså inte en formell överenskommelse. Det är inget skriftligt avtal. Men det måste väl finns något spår av den? När vi vinner valet den 13 september nästa år, hur ska vi kunna följa upp detta med Somalia? Utrikespolitiken fortsätter ju. Vår relation med Somalia behöver fortsätta även efter valet. Hur ska vi kunna följa upp detta? Har ni någon hemlig signal mellan Sverige och Somalia som ni kan föra vidare till oss när vi får utrikesminister- och biståndsministerposterna så att vi kan följa upp detta? Som det ser ut i dag är det ju helt hopplöst.

Jag blir lite rädd om det är så här man beter sig när det gäller avtal med länder. Det går ju att skriva återtagandeavtal med länder som man inte gillar, som är korrupta och som har regimer som inte är smakliga men som vi behöver ha relationer med. Vi gjorde under vår tid ett sådant avtal med Afghanistan. Det går att göra, och det är klart att man kan använda biståndet som en del i det samtalet. Men man ska inte använda biståndet till att betala mutor för att länder ska göra det de är folkrättsligt ålagda att göra, som i det här fallet.

Vi får se om Benjamin Dousa i nästa inlägg har ytterligare ett besked, om överenskommelsen nu återigen inte finns eller om den finns.

(Applåder)

Herr talman! Det vi nu får höra är anmärkningsvärt. Nu kommer regeringen, i den soppa som Somaliaaffären utgör, med ett helt nytt besked: att man inte har ingått en formell överenskommelse med Somalia.

Detta är väldigt konstigt, för ministern har i medierna och inför utrikesutskottet på direkta frågor om det finns något avtal svarat att det inte finns något avtal men däremot en överenskommelse. Men nu finns det inte heller en formell överenskommelse. Det är mycket märkligt.

Det har sagts att överenskommelsen har levererat resultat och att Sverige har säkerställt att Somalia har hållit sin del. Sin del av vad då? Den finns ju inte!

Man har sagt att upplägget är så framgångsrikt att det ska användas i fler länder. Då uppstår en enkel fråga, herr talman: Hur kan något som inte finns leverera resultat? Det blir nästan en filosofisk fråga. Hur kan en icke-existerande överenskommelse vara så lyckosam att regeringen vill kopiera den? Hur kan Sverige genomföra utbetalningar på över 100 miljoner kronor till världens näst mest korruptionsutsatta stat och samtidigt hävda att det inte finns någon uppgörelse som gör att man riktar om biståndet på det sättet?

Herr talman! Jag ser det här som en reträtt. Man vill distansera sig från den där överenskommelsen. Det är en mycket större fråga än vad biståndsministern och regeringen verkar förstå. Det handlar om att stora resurser av våra skattepengar har styrts om till en antisemitisk, Hamaskramande premiärministers kansli, inom räckhåll för denne, i världens näst mest korrupta land. Där har löner på över 100 000 kronor i månaden betalats ut till personer med nära band till den politiska ledningen. Eller är det personer? Nu senast fick vi reda på att det var spöktjänster. Det finns inga namngivna personer utan bara budgetposter som på något vis ska motivera utbetalningar till den somaliska premiärministerns närhet.

Centrala dokument som begärs ut är maskade, och transparensen är inte direkt total när det gäller överenskommelsen. När vi nu ställer den allra mest grundläggande frågan – hur överenskommelsen ser ut och vad som finns på papper – får vi till svar att det inte finns någon överenskommelse.

Det här väcker många frågor. Det finns två alternativ: Antingen finns det en överenskommelse, som regeringen inte vill visa eller prata om, eller så finns det ingen överenskommelse, dock en regering som har satt sprätt på biståndsmedel som om det fanns en. Jag vet inte vilket av de två alternativen som är värst, men båda är väldigt dåliga.

Slutligen vill jag bara understryka att vi socialdemokrater givetvis anser att länder ska återta sina medborgare. Det finns ingen konflikt där. Det är klart att utvisningsdömda personer från Somalia, Syrien, Irak eller vilket land det än må vara ska utvisas och tas emot av sina länder. Det är inget nytt.

Det nya är något helt annat, nämligen att Sverige accepterar Somalias krav på pengar för att göra det som de redan är skyldiga att göra. Detta skadar Sveriges trovärdighet, göder korruption och öppnar dörren för fler informella upplägg utan insyn. Det är beklagligt, herr talman.

(Applåder)

Fru talman! Vi är helt överens om att de som inte har rätt att finnas i Sverige ska utvisas, och länder ska ta emot sina medborgare. Där finns det ingen konflikt mellan mig och Benjamin Dousa.

Benjamin Dousa säger också att Socialdemokraterna inte har använt biståndspolitiken som ett utrikespolitiskt verktyg. Då vill jag fråga Benjamin Dousa: Vad tror statsrådet att Sveriges höga anseende i världen kommer ifrån? Hur tror statsrådet att det kommer sig att Sverige rankas bland de länder som har högst anseende i världen? Vad tror statsrådet att det beror på att så många länder ser upp till Sverige som en förebild när det gäller utvecklingspolitik?

Hur kommer det sig att vi har så många goda relationer med så många utvecklingsländer som har gått från fattigdom till att bli medelinkomstländer? Det är klart att vi har använt bistånds- och utvecklingspolitiken på ett sätt som är positivt för Sveriges anseende.

Det som nu sker riskerar att rasera Sveriges anseende i utvecklingsländer. Sverige är bara ytterligare en player som gör upp med pengar under bordet för att uppnå sina egna snäva intressen.

Nolltolerans mot korruption, säger biståndsministern. Han kan väl hälsa det till de tre tjänstemännen – släktingar till premiärministerns inre krets – som svassar runt i Mogadishu med 100 000 kronor i månadslön. 100 000 kronor i månadslön i Mogadishu! Det kan man leva gott på, för svenska skattepengar. Det är raka motsatsen till nolltolerans mot korruption.

Vi kommer att fortsätta granska regeringen för det här moraliska haveriet. Det kan jag garantera.

Fru talman! Benjamin Dousa vill hemskt gärna att den här debatten ska handla om viljan att skicka tillbaka utvisningsdömda till deras hemländer. Han vill gärna ha en konflikt kring det.

Men det finns ingen konflikt. För oss socialdemokrater är det självklart att regeringar ska uppfylla folkrätten. De ska ta emot sina medborgare. Om dessa inte har rätt att stanna i Sverige ska de utvisas till sitt land. Då är det rimligt att man samtalar, förhandlar och diskuterar med dessa regeringar, hur misshagliga de än kan vara, om att upprätta ett återvändandeavtal.

Det gjorde vi med Afghanistan under 2010-talet. Vi lyckades med det. Vi hade inget återvändandeavtal med Somalia, men vi lyckades – detta kanske inte ens biståndsministern vet om – via EU:s samordningsmekanismer att få till stånd att utvisningsdömda togs emot i Somalia. Det var i och för sig ett fåtal.

Skillnaden mellan regeringen och oss är att vi står för principer inom biståndet. Vi står för att bistånd inte ska användas för att göda korruption. Bistånd ska användas för att motverka korruption. Det är precis detta som regeringen helt har fått om bakfoten. Man tror att man har gjort en bra deal med Somalia när man först kanaliserar 100 miljoner dit och nu ytterligare 5 miljoner via IOM, så att pengarna kommer inom räckhåll för premiärministerns kansli.

Regeringen tror nu att har man gjort en bra deal och är lite stolt över det. Men det är ingen bra deal. Det är en väldigt dålig deal. Somalia har nu upphört att ta emot utvisningsdömda medborgare. Vad jag förstår har Somalia sedan den senaste deal som Forssell gjorde via IOM inte tagit emot en enda kotte. Dessutom är det ineffektivt. Det funkar inte. Det motverkar sitt syfte.

Det är också egentligen ett otroligt besynnerligt avtal. Ministern har återkommande sagt att det inte är något avtal utan en överenskommelse. Vad betyder då det? Finns det något papper om överenskommelsen? Vilka var med när man gjorde överenskommelsen? Var det Forssell och någon från premiärministerns kansli? Var det tjänstemän? Var det Sveriges ambassadör? Hur har det dokumenterats?

Om överenskommelsen ska kunna upprätthållas behöver den ju finnas nedtecknad. Finns det minnesanteckningar? Är det ett så kallat non-paper? Eller är det någon särskild sorts handslag som ministern nu har fått lära sig av Forssell? Det hela är illa hanterat på många plan.

Jag vill avsluta med att säga att bistånd är något som vi i Sverige ska använda som ett utrikespolitiskt instrument för att bygga bra relationer och för att sätta press på länder att utvecklas i en särskild riktning. Detta har svenskt bistånd till Somalia använts till. Det har granskats, och man har ställt krav på att det ska vara transparent, det ska redovisas och vara effektivt. Den skandal vi nu ser har gått i helt motsatt riktning.

Fru talman! Tack, biståndsministern, för svaret, som var kortfattat! Jag förstår att statsrådet vill säga så lite som möjligt om den här skandalen – för det är vad det är.

Statsrådet talar om biståndets reformering, som han har genomfört, och om generella principer som numera ska gälla för svenskt bistånd. Det finns goda ambitioner hos regeringen att reformera biståndet, och det är bra.

Men vi ser nu den här skandalen, det här moraliska haveriet. En svensk regering betalar mutor – det går inte att säga att det är något annat – till en av världens mest korrupta regimer för att den ska ta emot utvisningsdömda somaliska medborgare, något man är skyldig att göra enligt folkrätten. Det är ett haveri, och det är häpnadsväckande att regeringen inte ens har vett att skämmas för den här hanteringen.

Det handlar om 100 miljoner kronor i svenska biståndspengar, skattepengar som skattebetalare har jobbat ihop och betalat in till staten, samtidigt som man har lagt ned en massa annat bistånd till Somalia. Det är bistånd som har gått till exempelvis kvinnors deltagande i politiken, till att motverka radikalisering hos unga och till att hjälpa fattiga jordbrukare på landsbygden att införa bättre metoder för ett hållbart jordbruk. Detta lägger man ned. Men man flyttar pengar, 100 miljoner kronor, så nära premiärministerns kansli som möjligt som en del av en överenskommelse om att ta emot utvisningsdömda.

I medierna och i debatten har biståndsministern och andra företrädare för regeringen sagt att det handlar om att de har börjat ställa krav på Somalia: Nu ställer vi minsann krav – det gjorde inte ni under er regeringstid. Men nu är det krav från oss som gör att de uppfyller sina åtaganden.

Det där är helt bakvänt. Det är inte Sverige som ställer krav på Somalia. Det är Somalia, världens näst mest korrupta land, som ställer krav på Sverige: Betala pengar till oss så kanske vi uppfyller våra åtaganden. Sverige säger, naivt nog eller möjligen cyniskt nog: Javisst, varsågoda, här får ni!

Vi gör det först via Världsbanken. Sedan funkar inte det, och då gör man det via UNDP. Nu har det kommit fram att man gör det också via IOM, ett annat FN-organ. Det är 5 miljoner kronor som har gått till att anställa tre personer, enligt uppgift släktingar till folk i premiärministerns innersta krets, som ska syssla med – oklart vad, för när journalister begärt ut handlingar är 90 procent maskat. Det går inte att utläsa vad de här människorna egentligen ska göra.

Det här är inget annat än ett haveri i svensk biståndspolitisk historia. Jag har suttit i riksdagens utrikesutskott sedan 2006, och jag har inte sett något som ens är i närheten av detta. Biståndsministrarna – den nuvarande, Dousa, och den dåvarande, Forssell – är lite stolta över det här. Det är det som förvånar mig allra mest.