Anna Lasses (C) om Internationellt bistånd

Fru talman! Vi socialdemokrater har inga reservationer i betänkandet. Som brukligt är i budgetdebatterna hänvisar vi i stället till vårt särskilda yttrande i betänkandet och våra ställningstaganden i den kommittémotion vi har för utgiftsområde 7. Det är där vi har våra alternativa prioriteringar och vår allmänna inriktning, och där finns våra förslag samlade. Det här anförandet kommer jag därför att hålla på ett mer generellt plan.

Låt mig inleda med att beskriva den verklighet vi nu står inför. När man läser regeringens budget för internationellt bistånd för 2026 står en sak klar: Det här är inte reformering, effektivisering och omprioritering. Det här är en regelrätt reträtt och en nedmontering av svensk bistånds- och utvecklingspolitik. Det är ett skifte. Sverige överger det som har gjort oss respekterade i världen: långsiktighet, solidaritet och ett orubbligt fokus på att bekämpa fattigdom, främja mänskliga rättigheter och bekämpa förtryck.

Låt mig vara tydlig från första början: Vi socialdemokrater står helhjärtat bakom ett starkt, långsiktigt och omfattande stöd till Ukraina – militärt, civilt, humanitärt och förstås politiskt. Ukraina kämpar för sin och Europas frihet och måste få allt det stöd som behövs.

Men, fru talman, det är något helt annat att säga att stödet till Ukraina nu ska finansieras genom att Sverige vänder de allra fattigaste länderna ryggen. Snart går över 20 procent av hela den svenska biståndsbudgeten till ett enda land. Ukraina får mer svenskt bistånd än hela Afrika sammantaget. Det är förstås inte Ukrainas fel. Det är regeringens val och prioritering att priset ska bäras av världens mest utsatta människor.

Fru talman! Regeringen har nu avslutat allt långsiktigt utvecklingssamarbete med länder som till exempel Liberia, Moçambique, Zimbabwe, Tanzania, Burkina Faso, Mali, Afghanistan, Myanmar, Kambodja och Bolivia. Det är länder där Sverige har varit närvarande i decennier och där svenska insatser har gjort stor nytta för att minska mödradödligheten, stärka flickors utbildning, hålla demokratirörelser vid liv och bygga civilsamhällen som kunnat stå emot auktoritära krafter.

Det som nu sker är inte en ansvarsfull utfasning utan ett hastigt avhopp som får enorma konsekvenser. Regeringen kallar det fokusering. Fokusering behöver inte vara fel – Sverige måste inte vara i alla länder samtidigt. Men om en fokusering ska vara seriös måste den vila på rimliga kriterier. Det måste ha gjorts konsekvensanalyser. Den måste bygga på vilka behov som finns och på det riksdagsbundna målet att bekämpa fattigdom och förtryck.

Detta är inte vad som sker här. 10 av de 13 länder som Sverige fasar ut är nämligen så kallade MUL-länder – de minst utvecklade länderna i världen, de allra fattigaste. 7 av dem ligger i Afrika söder om Sahara, där 75 procent av världens fattigaste barn lever. Samtidigt har regeringen inte rört de mer välmående programländerna. Av 14 länder i kategorin medelinkomstländer har bara ett fasats ut. Det här är inte behovsstyrt. Det är inte logiskt. Det är inte ansvarsarsfullt. Det är ett systematiskt skifte bort från de allra fattigaste länderna.

Fru talman! Det här är ett fundamentalt brott mot den tradition som har gjort Sverige respekterat i världen. Det är geopolitiskt oklokt och säkerhetspolitiskt ogenomtänkt. När Sverige vänder dessa länder ryggen finns det ju andra som kliver fram för att fylla tomrummet: Kina, Ryssland och Gulfstaterna får allt större inflytande där. Det är det sista Sverige och en instabil värld behöver när den regelbaserade världsordningen är i gungning och demokratin är på tillbakagång.

Jag vill gå från det generella planet till att bli väldigt konkret med vad det här innebär i verkligheten för verkliga barn nu. Rädda Barnen driver ett omfattande program i sex provinser i Afghanistan. Programmet tar barn ur barnarbete och in i trygg verksamhet. Man erbjuder psykosocialt stöd och ”catch-up-undervisning” för att barnen ska komma i fatt i skolarbetet. Man registrerar barn i formell skolgång, hjälper föräldrar att få inkomster genom att starta småföretag, bygger barnskyddsnätverk och hanterar skyddsfall där barn är särskilt utsatta. Man stöder internflyktingar och återvändande barn. Det är fråga om livsförändrande insatser i svåraste tänkbara miljö: talibanernas Afghanistan. De gör verklig nytta.

Men nu avslutas detta hastigt och väldigt sorgligt. Avtalet med Sida gällde till juni 2026. Alla pengar var redan utbetalda i maj 2025. Det fanns inga skäl att avbryta programmet. Regeringen valde ändå genom en regleringsbrevsändring att tvinga Sida att stoppa programmet redan den 31 december 2025, ett halvår i förtid.

Konsekvenserna är brutala. Barn som tagits ur barnarbete får inte slutföra sin utbildning. De hinner inte registreras i skolan; registreringen börjar först i mars. Småföretagare, mammor och pappor lämnas utan hjälp och finansiering. Barnskyddsärenden avbryts innan barnen fått hjälp. Lokala nätverk bryts sönder. 2,3 miljoner människor har återvänt till Afghanistan från Iran och Pakistan bara i år, och Sverige avbryter stödet just när behoven exploderar. Det här, fru talman, är vad en ansvarslös utfasning innebär. Det är inte värdigt Sverige.

Allt det här sker samtidigt som regeringen skiftar biståndets syfte från att utgå från behov och rättigheter för människor i fattigdom och förtryck till att utgå mer från snäva svenska egenintressen: att stoppa migration, att främja export och att använda biståndspolitiken som utpressningsmedel, vilket man gör i till exempel Somalia. Det här är inte modernt och reformvilligt. Det är gammaldags, ineffektivt och kortsiktigt. Det kommer inte att göra världen eller Sverige säkrare.

Jag måste nämna den här Somaliaaffären i det här anförandet, för det är en så anmärkningsvärd händelse. Regeringen och ministern har inför utrikesutskottet återkommande försäkrat att det inte finns någon skriftlig överenskommelse mellan Sverige och Somalia. Men vad hände i fredags? Jo, DN publicerade det här dokumentet – en sjupunktsöverenskommelse, svart på vitt – med skrivningar om hur ungefär 100 miljoner kronor ska användas, hur IOM ska involveras, hur somaliska myndigheter ska ta emot utvisade personer och hur biståndspengarna ska kanaliseras. Dokumentet är inte undertecknat, men det är alldeles uppenbart att det har använts som styrdokument. Sveriges ambassadör i Mogadishu bad Regeringskansliet att hålla det hemligt eftersom det var känsligt.

Det här väcker viktiga frågor. Varför hemlighöll regeringen dokumentet för bland annat riksdagen? På vilken rättslig grund fattades beslut om biståndsmedel baserat på ett icke undertecknat dokument? Transparens och spårbarhet är inte bara teknikaliteter, utan det är grunden för all seriös utrikes- och utvecklingspolitik.

Fru talman! Biståndspolitiken är inte bara ett utgiftsområde i statsbudgeten, utan det handlar också om Sveriges identitet. Vad är det för land vi vill vara, egentligen? Vill vi vara ett land som tar ansvar för de globala utmaningarna, som fattigdom, hunger, pandemier, krig, klimatkris och brist på mänskliga rättigheter? Vill vi vara ett land som präglas av internationell solidaritet och som tar sitt ansvar för att skapa en rättvisare och stabilare värld? Vill vi vara en ledare och en föregångare bland världens länder? Eller ska vi vara ett land bland andra som hukar och bara ser till snäva nationella intressen, som skär ned och drar sig tillbaka och som ägnar sig åt ett bistånd på en nivå där vi inte sticker ut, där vi inte leder och där vi inte inspirerar och motiverar någon annan? Ska Sverige välja att vara ett land som följer med på det internationella sluttande planet, med lägre bistånd, mindre ansvar och lägre ambitioner, eller ska vi vara ett land som vill något mer?

Vi socialdemokrater menar att Sverige inte är ödesbestämt att hänga på det internationella sluttande planet. Vi kan välja en annan väg. Vi kan vara ett land som väljer att vara en förebild, som tar tag i taktpinnen, som mobiliserar och inspirerar andra och som visar att internationellt ansvar och solidaritet faktiskt betyder något. Vi kan välja att vara ett land som står upp och slåss för en världsordning byggd på mänskliga rättigheter och rättsstatens principer – ett land som bekämpar fattigdom och ojämlikhet på global skala därför att vi vet att det gör världen och Sverige säkrare och stabilare. Vi kan vara ett land som förstår att bistånd inte är pengar man kastar bort på att tycka synd om människor långt bort utan en investering i en gemensam rättvisare, fredligare och säkrare värld och att detta i allra högsta grad gynnar Sverige.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill stegvis återgå till enprocentsmålet, inte av nostalgiska skäl utan därför att världen behöver ett Sverige som tar ansvar, inte ett Sverige som hukar och backar. Det är den grundläggande skiljelinjen i den här debatten: ett Sverige som drar sig undan eller ett Sverige som vill fortsätta ha höga ambitioner och göra större skillnad. Vi väljer det senare, för det är så vi bygger både global stabilitet och vår egen säkerhet.

Fru talman! Tack, Anna Lasses, för relevanta och viktiga frågor!

När det gäller enprocentsmålet hade vi kongress i våras, där vi också hade den här debatten. Det finns de som har tyckt att vi ska ha en mycket hastig plan för att återgå till enprocentsnivån medan andra har sagt att detta ska göras stegvis. Vi landade i ett beslut om att göra det stegvis, och vi har inte uttalat exakt hur lång tid det ska ta.

Som exempel kan vi titta på hur det gick till förra gången. På 90-talet sänkte vi biståndet – med mycket stor vånda frångick vi enprocentsmålet när vi sanerade statsfinanserna efter 90-talskrisen. Vi sänkte pensioner, och vi sänkte barnbidrag. Vi gick fram med motorsåg i välfärdssamhället, och även biståndet sänktes. Det återställdes sedan efter 90-talskrisen. År 2005, om jag inte minns fel, var vi tillbaka på enprocentsnivån. Då tog det alltså sex sju år. Det kanske kan ge en fingervisning. Jag är ingen siare – jag har ingen kristallkula som fungerar. Men man kan lära sig av historien, och man kan lita på att vi socialdemokrater kommer att göra det vi säger, nämligen återställa biståndet stegvis.

Vad gäller Ukrainastödet är vi kritiska mot att världens allra fattigaste länder är de som får betala för det ökade Ukrainastödet. Det behövs en långsiktig strategi för hur Ukraina ska återuppbyggas. Det gäller inte bara det humanitära, akuta stödet med filtar, matpaket och skyddsutrustning. Det gäller också att öppna upp marknader och se till att det byggs ett stabilt näringsliv så att de kan försörja sig själva. Där är vi öppna för förslag. När vi har vunnit valet den 13 september kan vi sätta oss ned och prata om hur vi ska kunna både ha globala ambitioner och stärka Ukraina.

Fru talman! Vi är överens om att vi behöver göra båda sakerna. Vi behöver ta ett större globalt ansvar. Vi ska inte vända ryggen åt de fattigaste länderna i världen, och vi ska göra allt vi kan för att göra vår del när det gäller att bygga upp Ukraina efter kriget. Med den utgångspunkten tror jag att vi kommer att kunna hitta en bra lösning som präglas av båda dessa saker. Det är inte antingen det ena eller det andra, som för den här regeringen, utan det går att göra både och.

Eftersom jag glömde att göra det i mitt anförande vill jag passa på att önska Anna Lasses, talmannen, presidiet och mina övriga meddebattörer en god jul och ett gott nytt år.

Fru talman! Ja, man kan lita på Socialdemokraterna när det gäller stödet till Ukraina. Ja, man kan lita på att vi fortsatt kommer att finnas som en av Europas och världens starkaste förespråkare för det stöd som krävs till Ukraina.

Jag kan inte göra mycket åt att Yasmine Eriksson inte litar på det jag säger. Jag tror dock att de som tittar på sändningen av debatten förstår att vi socialdemokrater ställer upp för Ukraina. Vi var regeringsbärande när invasionen av Ukraina började 2022, där vi var blixtsnabba att tillsammans med alla partier här i riksdagen ställa upp för Ukraina på det sätt som behövdes. Det råder ingen som helst tvekan om detta.

När det gäller frågan om vad som var vems fel får jag be om ursäkt om jag hade en otydlig och kanske dålig formulering i mitt anförande. Jag förstår att den kan uppfattas som ledamoten gjorde. Vad jag menar är att det är fel att ställa Ukrainas behov mot de allra fattigaste ländernas. Man behöver inte välja antingen det ena eller det andra, utan man kan välja både och.

Jag vill inte att man ställer dessa två grupper mot varandra och utesluter den ena för den andras skull. Vi kan vara solidariska med de allra fattigaste länderna i världen. Vi kan bibehålla och utveckla de relationer vi har och det viktiga arbete som har gjorts i de allra fattigaste länderna samtidigt som vi har ett starkt och stabilt stöd till Ukrainas återbyggnad.

Fru talman och Yasmine Eriksson! Nej, det är klart att man inte kan göra allt. Sverige kommer självklart aldrig att kunna täcka alla behov som finns i den mindre utvecklade delen av världen.

Det där är en falsk motsättning. Det är ingen som någonsin har sagt att Sverige ska lösa alla problem. Detta är en lika vulgär debatteknik som att säga att ”ni sossar och miljöpartister vill ju ta emot all världens flyktingar”. Det är klart att vi inte vill! Det är ingen som någonsin har velat det. Det där är överdrifter och en oseriös debattstrategi som jag inte tycker förtjänar så mycket uppmärksamhet.

För att hantera detta dilemma – att man inte kan göra allt och täcka alla behov här i världen – har vi under närmare 50 år varit överens. Ända till dess att Yasmine Erikssons parti kom in i riksdagen var vi överens om att vika en hundradel till att bekämpa fattigdom och förtryck i världen. Det var vi överens om, och på det sättet hanterade vi dilemmat att man inte kan göra allt man vill. Men man kan göra det man tycker är rimligt och anständigt.

Vi socialdemokrater tycker att det rimliga och anständiga är 1 procent av våra samlade intäkter, men det tycker inte Sverigedemokraterna och Moderaterna. Vackert så – det får ni stå för – men låtsas inte som att vi försöker lösa alla problem i hela världen! Vi socialdemokrater har en rimlig och bra politik för att hantera detta dilemma.