Olle Thorell

Fru talman! Biståndsminister Benjamin Dousa säger inte som det är när han svarar på min kritik. Han påstår först och främst att det inte är någon idé att ge något stöd via UNRWA eftersom de ändå inte når ut med hjälpen. Det stämmer inte. Din egen expertmyndighet beskriver att UNRWA trots de israeliska lagarna är en oundgänglig del av infrastrukturen för att nå ut med stöd och hjälp till den desperata befolkningen i Gaza. Det ministern säger stämmer inte.

Det andra ministern säger är nästan ännu värre. Han påstår att UNRWA är en Hamasinfiltrerad organisation som bara är till skada och en farlig partner. Det där är desinformation. EU:s utrikesrepresentant Kaja Kallas har varnat för att sprida desinformation om vad UNRWA är. UNRWA är ett FN-organ som spelar en oerhört viktig roll i att hjälpa nödlidande i Gaza och i regionen. Kaja Kallas varnar för desinformation, men Sveriges biståndsminister står glatt i riksdagens talarstol och sprider denna desinformation.

Det är klart att det av de 30 000 anställda har funnits folk som har haft kopplingar till Hamas, men det har utretts i grunden. De har fått sparken, och UNRWA är en pålitlig partner. Det säger alla utom Benjamin Dousa. Det är inte okej i min bok.

Jag menar att Sverige måste göra allt man kan för att förhindra de folkrättsbrott som pågår i Gaza, och det gör inte den här regeringen. Det är skamligt. Återuppta kärnstödet till UNRWA, hjälp de nödlidande i Gaza och se till att ni gör allt ni kan för att förhindra folkrättsbrott.

Fru talman! Det pågår en humanitär kollaps i Gaza just nu. Över 1 miljon barn riskerar svält. Barn dör – nu, i dag, 2025 – i svält, helt i onödan, i Gaza, en liten landremsa ungefär lika stor som min hemkommun Surahammar med 2 miljoner människor inpackade i ett rent helvete. Där finns barn som har förlorat sina föräldrar, sina skolor, sina lekkamrater och sitt hopp om livet. Redan för ett halvår sedan rapporterades det att hälften av alla barn i Gaza inte ville leva längre.

I den här situationen har vi ett ansvar som medmänniskor och som en nation i världen som tror på de mänskliga rättigheterna, på alla människors unika rätt till liv och hälsa och på barns rättigheter. Vi har en skyldighet att göra allt vi kan för att se till att få stopp på det folkrättsbrott som nu sker i Gaza. Det råder ingen tvekan om att det är folkrättsbrott som sker. Det råder ingen tvekan om att det är krigsbrott. Det är stor risk att det är ett folkmord vi bevittnar härifrån det trygga Sverige.

Vad gör då den svenska regeringen? Det är bra att man ökar det humanitära biståndet till 800 miljoner – jättebra! Men det är fullständigt obegripligt att man drar tillbaka stödet till UNRWA. Tillsammans med USA och Donald Trump är Sverige den enda tidigare betydande givare som helt har stoppat stödet till UNRWA. Det tycker jag är skamligt.

UNRWA är den enda organisation – det säger även de andra organisationerna på plats – som har infrastrukturen och möjligheterna att nå ut med hjälpen. Nu kan de inte göra det.

Det står förstås regeringen fritt att bestämma över det svenska biståndet. Men det finns också något som heter självständiga myndigheter, expertmyndigheter och att undvika ministerstyre.

Sedan Sverige tog bort kärnstödet, det stora stödet, till UNRWA har den humanitära avdelningen på Sida, experter som följer situationen dagligen, arbetat fram ett förslag om att Sverige ska bidra med 30 miljoner kronor i en nödhjälpsappell som bäst skulle kanaliseras via UNRWA. De beskriver detta och skickar det till regeringen men får via sms från generaldirektören och statsrådets statssekreterare Janse reda på att det inte är någon idé att ens fråga om detta. Varför måste ni skriva om det? Lämna inga spår! Se till att det inte ens kommer en sådan fråga, för det är ingen idé!

Det handlade om 30 miljoner kronor för att på minsta sätt kunna lindra nöden för barnen i Gaza. Vad är problemet, Benjamin Dousa? Vad är problemet med att experterna på Sida vill skicka 30 ynka miljoner kronor till UNRWA? Varför sätter ni stopp för det från politiskt håll?

Herr talman! Jag ska be att få tacka ledamoten Tolgfors för frågorna.

Jag vill påpeka att ledamoten visar upp en falsk motsättning. Det finns ingen motsättning mellan att vara effektiv och att vara generös. Ett stort bistånd innebär inte att det är ett slösaktigt, illa fungerande bistånd, lika lite som att ett mindre bistånd per automatik blir mer effektivt av att det blir mindre. Det blir det inte. Det blir mindre av att det blir mindre, inte mer effektivt.

Vi är nytänkande och innovativa. Men vi har en del principer som vi håller fast vid. En sådan är att vi anser att det är moraliskt riktigt, anständigt och rätt och strategiskt klokt att avsätta en hundradel av vårt gemensamma välstånd i det här landet till att bidra till en mer rättvis värld. Det är inte gammaldags. Det är inte stelbent. Det är något att vara stolt över. Och det är vi socialdemokrater.

Jag längtar tillbaka till den tid då allihop i den här kammaren var överens om att vi har råd med den hundradelen.

Herr talman! Jag vill tacka snälla Katarina Tolgfors för att hon ger mig chansen att berätta om alla nya idéer och funderingar som Socialdemokraterna har om att utveckla biståndspolitiken. Den behöver nämligen utvecklas. Världen förändras. Tiderna ser annorlunda ut. Behoven är stora i världen. Och hur man skapar ett effektivare och bättre bistånd som ger ännu mer pang för skattepengarna är förstås av intresse för oss.

Vi vet att biståndet inte kommer att lösa världens alla problem. Även om vi skulle ge 5, 7 eller 10 procent av bni – vilket vi inte har några planer på att göra – skulle det ändå inte lösa världens alla problem. Bistånd är en del i det maskineri som kan lyfta upp fattiga länder och utsatta människor ur utsatthet och fattigdom. Men det är inte det enda verktyget.

Handel är jätteviktigt. Det är positivt att regeringen vill hitta synergieffekter mellan handel och bistånd och se till att det finns företagande, entreprenörskap och framtidshopp i fattiga länder, så att de kan försörja sig själva.

Man behöver hitta nya finansieringskällor. Det ska inte bara vara statliga skattepengar som finansierar. Det finns också privata medel, organisationer och stiftelser, som Gates Foundation. Det finns massvis med privata initiativ och rika oligarker där ute som ägnar mycket tid åt att ge bort sina pengar.

Sverige måste vara engagerade och se till att vi kan få utväxling på de insatser vi gör också med andra finansieringar.

Det handlar även om regleringar av internationell handel och denna galenskap med tullar som förstör ekonomier världen över. Alla sakerna hänger ihop.

Vi menar dock att biståndet är en viktig del. Vi är flexibla, nytänkande och innovativa. Men vår ryggrad är inte flexibel när det gäller enprocentsnivån. Vi tycker att den ska vara en styråra för svenskt bistånd.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservationer 1 och 6 i betänkandet.

Det multilaterala biståndet är en bärande del av Sveriges internationella arbete för hållbar utveckling, fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter, bland mycket annat. Genom kärnstöd till FN-organ och andra multilaterala organisationer har Sverige i decennier bidragit till att bygga starka, transparenta och effektiva institutioner i länder som kämpar mot hunger, sjukdomar, konflikter och klimatkrisen.

Kärnstöd till FN är en finansieringsform som gör det möjligt för organisationerna att planera långsiktigt, agera snabbt i kriser och anpassa insatser efter skiftande behov. Det är effektivt och strategiskt och ger dessutom Sverige inflytande i organisationerna. Det kräver ansvarstagande, men det ger också genomslag för svenska prioriteringar som jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Sverige har länge varit ett föredöme genom att ge stora, stabila och långsiktiga kärnstöd. Detta innebär att beslutet från regeringens sida att minska kärnstöden med närmare 2 miljarder kronor är särskilt beklagligt. Att regeringen sedan i strategin tonar ned tidigare uttalade ambitioner om att aktivt begränsa kärnstöden är förstås välkommet, men det räcker inte med nyanserade formuleringar. Neddragningarna är redan gjorda, och de får konsekvenser.

Särskilt svårt att förstå är att regeringen helt avvecklar kärnstödet till UNDRR, det vill säga FN:s organ för katastrofförebyggande arbete, i en tid av ökande klimatrelaterade katastrofer. Det förebyggande arbetet är redan gravt underfinansierat och borde snarare förstärkas. Det är också svårt att se logiken i att skära i stödet till UNFPA och Globala fonden inför nya fleråriga avtal – eller att helt avsluta stödet till Unaids, en nyckelaktör i arbetet med sexuell och reproduktiv hälsa – inte minst nu i skenet av USAID:s nedläggning och de konsekvenser det får i södra Afrika och i andra delar av världen.

Regeringen talar om att biståndet ska värna svenska intressen. Det är klart att vi ska försöka värna svenska intressen i allt det vi gör. Men vilka intressen, och på vilket sätt? Vi socialdemokrater menar att Sverige alltid har haft ett upplyst egenintresse av att bidra till en stabil, rättvis och hållbar värld. Det är ett intresse som bygger på solidaritet, jämställdhet, demokrati, respekt för folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

När biståndet sänks under enprocentsmålet samtidigt som politiken för global utveckling har avskaffats och Agenda 2030-arbetet nedprioriteras sviker regeringen inte bara våra åtaganden utan också världens mest utsatta människor. Det är särskilt allvarligt i en tid då det internationella biståndet står inför sin största kris på decennier. Med Donald Trump i Vita huset ser vi hur USA kliver bort från den multilaterala arenan. USAID, som länge var en av världens största givare, monteras nu ned i snabb takt. Konsekvenserna är förödande och mycket tydliga.

I Sydafrika tvingas kliniker stänga, och hiv-patienter i Sydafrika, Uganda och andra hårt drabbade länder blir utan sin medicin. I Nigeria står tiotusentals människor utan behandling. I Tigrayregionen i Etiopien har miljontals förlorat tillgång till matbistånd. Det här är bara några exempel. Beräkningar visar att uppåt 34 miljoner människor riskerar att dö till följd av beslutet. 34 miljoner människor! Det är alldeles oerhört.

När en aktör som står för runt 40 procent av det globala humanitära biståndet drar sig tillbaka krävs ledarskap av andra. Sverige har historiskt varit en sådan ledande röst, men i dag ser vi en regering som drar ned på biståndet, vänder bort blicken och fokuserar mer på regionen än på de globala utmaningarna och abdikerar från det ansvar och den roll som vi tidigare har burit med stolthet.

Vi ser hur den svenska regeringen blir en del av det internationella sluttande planet. Det är ett plan där man skär i biståndet, har frångått enprocentsmålet och rört sig raskt i en riktning som snart riskerar att placera Sverige under 0,7 procent av bni till bistånd. Det är en anständighetens gräns som FN har satt för rikare länder. Det vore ett historiskt svek om Sverige hamnar under den anständighetens gräns. Vi är faktiskt ett av världens rikaste och mest framgångsrika länder, även om vi förstås också har utmaningar.

När vi socialdemokrater får tillbaka regeringsmakten kommer vi att återställa biståndet steg för steg tillbaka till enprocentsnivån. Vi vill att Sverige ska vara en förebild och ett föredöme, inte ett rikt land bland många andra rika länder som vänder ryggen åt de globala utmaningarna.

Vi beklagar att regeringen fortsätter att prioritera ned det multilaterala arbetet. Det drabbar de mest fattiga och utsatta människorna i världen, och det är ett svek mot de värderingar som Sverige tidigare har stått för och varit stolt över i internationella sammanhang. Därför reserverar vi socialdemokrater oss, och därför kommer vi att fortsätta att kämpa för ett bistånd som är principfast, generöst, behovsstyrt och internationellt respekterat.

Herr talman! Tack, Katarina Tolgfors, för svaret! Jag tror att vi håller med varandra i sak. Sverige kan inte fylla hela tomrummet, men man måste ta initiativ för att göra det man kan och mobilisera andra.

Det ser jag dock inga tecken på. Jag ser inga presskonferenser i Rosenbad där man kallar till ett internationellt toppmöte med Sverige i ledningen för att mobilisera humanitärt bistånd och för att bygga en ny infrastruktur tillsammans med andra länder som också ser samma problem. Jag ser inte hur Sverige står upp i talarstolar i FN, i Europaparlamentet eller i andra forum. Jag ser inte den svenska regeringen och dess företrädare agera för att mobilisera stöd för att reparera det som nu rivs ned av vad man kan kalla USA:s självskadebeteende. Även USA drabbas ju av att världen faller in i kaos, som den kommer att göra. Det är en säkerhetsrisk för alla människor i världen om det humanitära biståndet helt försvinner från kartan, konflikter förvärras och människors desperation ökar.

Tack för de vackra orden, men var finns initiativen?

Herr talman! Tack, Katarina Tolgfors, för ditt anförande och för det engagemang som ni visar när det gäller det multilaterala systemet och vikten av det! Varje morgon när man slår på nyheterna hör man om världsordningar som raseras.

Men jag skulle vilja ställa en fråga till er moderater. Ni säger ofta att biståndet måste moderniseras och att man ska fokusera på resultat. Jag håller med om det, men problemet är att den här regeringen river ned det som fungerar. De nedskärningar på närmare 2 miljarder kronor som har gjorts i kärnstöd till FN-organ är inte att ta ansvar. Det är att göra en reträtt och kliva bort när multilateralismen är mer hotad än någonsin.

Ni säger att ni vill värna svenska intressen. Ja, det vill vi väl alla här inne. Frågan är vilka intressen man vill värna och på vilket sätt man gör det – om det är ett snävt egenintresse eller om det är ett upplyst egenintresse som är generellt och gäller för många länder, också Sverige.

Men min fråga till Katarina Tolgfors är: Var i er strategi finns det något om att fylla det tomrum som uppstår? Det gäller inte hela tomrummet – alla förstår att Sverige inte ensamt kan fylla det. Men vilken strategi finns för att ta initiativ till att fylla något av det tomrum som uppstår multilateralt i FN? Det gäller mängder av biståndsinfrastrukturer som nu raseras när Elon Musk och kompani går fram med motorsåg över det internationella – framför allt det humanitära – biståndet?

Vad är er strategi? Är det att acceptera att det blev så här? Ska Sverige rätta in sig i ledet av länder som inte kliver fram, eller ska Sverige kliva fram?

Herr talman! Det här betänkandet handlar om det svenska biståndet, med fokus på civilsamhället. Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 5 från Socialdemokraterna.

Det här handlar om hur vi som land kan bidra till att bekämpa fattigdom, stärka demokratin och försvara mänskliga rättigheter i en värld där det arbetet blir allt svårare.

Vi befinner oss i en extremt orolig tid. Vi ser nu hur flera länder som tidigare har tagit ansvar för global utveckling vänder ryggen åt resten av världen. USA lägger i praktiken ned USAID och lämnar efter sig ett tomrum som kommer att fyllas av aktörer som Kina och Ryssland, som har helt andra motiv.

I det här läget skulle Sverige ha kunnat kliva fram. Vi skulle ha kunnat ta ett större ansvar, inte mindre.

I stället har regeringen valt att montera ned stora delar av det bistånd som har byggts upp under decennier, inte minst genom bistånd via civilsamhällets organisationer. Många hundra avtal har sagts upp i samband med att den nya modellen för bistånd via civilsamhället lades fram. De organisationer som i åratal har arbetat i nära samverkan med lokala partner ute i världen tvingas nu lägga ned projekt. Detta har utan tvekan gjort skada både för de människor som förlorar stödet och för bilden av Sverige som en pålitlig och långsiktig partner i världen – inte bara i biståndsvärlden.

Bakom vart och ett av de här avtalen finns ju människor. När Sverige lägger ned utbildningsprogram i Centralafrika är det flickor som inte längre får gå i skolan. När kvinnojourer i Uganda tvingas stänga på grund av indraget stöd är det våldsutsatta kvinnor som står utan skydd. När rättshjälp försvinner i Kenya är det människor utan pengar som förlorar tillgång till rättvisa. När Sverige lämnar fackligt samarbete i Bangladesh eller Colombia är det arbetare som förlorar sin möjlighet att organisera sig för drägliga villkor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Det här är inte hypotetiska exempel utan verkliga konsekvenser av beslut som har tagits i Sverige.

När Sverige lämnar länder som Kambodja, Mali, Burkina Faso och Sydsudan innebär det inte att vi lämnar ett tomrum; vi lämnar i stället plats för andra aktörer som inte delar våra värderingar om öppenhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Kina, Ryssland, Gulfstaterna och andra går in med pengar, inflytande och krav, och de bygger inte fria samhällen. De bygger beroenden.

Ett område där konsekvenserna är särskilt allvarliga är det fackliga biståndet. Vi socialdemokrater anser att fackföreningar är en grundbult i varje demokrati. När arbetare i Bangladesh, Colombia eller Myanmar får utbildning om sina rättigheter, vågar organisera sig och driver på för bättre arbetsvillkor bidrar det inte bara till rättvisa. Det bidrar också till stabilitet och till samhällen där människor får göra sin röst hörd.

Svenskt fackligt bistånd har i många år spelat en viktig roll. Att investera i utveckling och demokrati står dessutom inte i motsats till ett starkt försvar. Det är en del av samma helhet. Bistånd är inte ett alternativ till säkerhet; det är en del av vår gemensamma säkerhet. När vi stärker demokratisk utveckling och ger människor makt över sina egna liv, när vi bygger samhällen som håller ihop, då minskar konflikter. Då minskar antalet människor på flykt, och då ökar stabilitet och välstånd både här hemma och där borta, ute i världen.

Att skära i biståndet för att satsa mer på försvar är att bita sig själv i svansen. Vi socialdemokrater har länge sagt att biståndet och det civila samhället inte bara är ett sätt att hjälpa utan också ett sätt att bygga fred, förebygga konflikter och försvara mänskliga rättigheter.

Det gäller inte minst i en tid som nu när det demokratiska utrymmet krymper i land efter land. I Belarus, Myanmar, Iran, Nicaragua, Afghanistan och många fler länder förbjuds organisationer. Aktivister fängslas, och fria medier tystas. När staten förtrycker är civilsamhället den sista motkraften. Det är där modet bor hos läraren i Nicaragua som vägrar att sluta undervisa, hos sjuksköterskan i Sudan som hjälper till i ett flyktingläger och hos journalisten i Myanmar som fortsätter att rapportera trots hot.

Det är de här människorna vi måste fortsätta att stå bakom. Vi får inte vända dem ryggen. Vi socialdemokrater vill ha ett bistånd som är långsiktigt, rättighetsbaserat och fritt från politisk detaljstyrning – ett bistånd som litar på civilsamhället, som håller i och inte drar sig ur och som ser människor och inte bara system.

Jag yrkar återigen bifall till reservationerna 1 och 5.

Herr talman! Jag tackar för svaret.

När det gäller Ukraina ser det nu ut som att USA är på väg att lämna landet vind för våg. När den amerikanske presidenten själv sprider ryska narrativ och när stormakterna verkar vilja göra upp över små länders huvuden – när friheten och demokratin i Europa verkligen ligger i vågskålen – är det ju som allra viktigast att Sverige och likasinnade länder enas och står starka mot detta. Jag vill fråga utrikesministern vad regeringen tänker göra för att mobilisera och stärka stödet för Ukraina inom Europa.

Herr talman! I den här riksdagen står vi enade i stödet till Ukraina. Deras strid för demokrati och frihet är också vår kamp.

Frågestund

Vi är också helt överens om att den transatlantiska länken är avgörande för Europas säkerhet, men nu är läget minst sagt skakigt. Firma Trump, Vance & Musk kommer dagligdags med nya horribla uttalanden och besked.

Det tyska valet på söndag är avgörande för Europas stabilitet, och i det här läget i världen ser vi nu försök från aktörer utanför Tyskland att påverka tysk politik. Elon Musk stöder öppet det högerextrema AFD och skriver att bara AFD kan rädda Tyskland. USA:s vicepresident JD Vance höll inte bara tal i München utan träffade även AFD:s partiledare – men inte förbundskansler Scholz.

Brandväggen mot de högerextrema krafterna ifrågasätts, vilket är en extremt oroande utveckling. Vad tycker utrikesministern om det här? Vad gör regeringen för att skydda vår demokrati mot sådana här påverkansförsök?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Fru talman! Världens rikaste man ger sig på världens fattigaste. Elon Musk och Donald Trump genomför nu en katastrofal slakt av det internationella biståndet. Nedläggningen av USAID är ett dråpslag mot världens utsatta. Miljontals människor lämnas utan mat, mediciner och utbildning.

Här i Sverige ser vi samtidigt en oroande utveckling. Regeringen har skrotat politiken för global utveckling, PGU. Man har urholkat biståndet och de facto gett upp Agenda 2030. Sverige överger enprocentsmålet och är på väg att hamna under FN:s rekommendation om 0,7 procent av bni för utvecklade länder. Det är skamligt. Vi, ett av världens rikaste länder, drar oss tillbaka när behoven i världen aldrig har varit större.

Samtidigt ser vi hur regeringen använder Ukrainas kamp som en ursäkt för att montera ned bistånd till världens fattigaste. Jag vill vara tydlig: Sverige ska ge allt stöd som krävs till Ukraina. Vi ska stå vid Ukrainas sida så länge det behövs. Men det får inte bli en förevändning för att skära i hjälpen till dem som lever i svält eller i konflikt i Sydsudan, Jemen och Afghanistan. Att ställa världens utsatta mot varandra är inte värdigt svensk utrikespolitik. Det är också kortsiktigt och ostrategiskt.

När regeringen avskaffade PGU, politiken som säkerställde att alla svenska beslut skulle dra åt samma håll för en mer rättvis och hållbar värld, påstod man att Agenda 2030 skulle ersätta den. Men i utrikesdeklarationen som presenterades i dag nämns inte Agenda 2030 med ett enda ord. Det är ingen slump. Regeringen har helt enkelt tappat intresset för långsiktiga utvecklingsfrågor.

En granskning från riksdagens utredningstjänst, som vi har beställt, visar att regeringens Agenda 2030-arbete är i princip utraderat. Tidigare fanns 15 konkreta initiativ och 21 instruktioner för att driva hållbar utveckling. Nu finns det bara fem initiativ och nio instruktioner kvar.

Det här är en dramatisk nedmontering av svensk utvecklingspolitik, och det är mycket oroande. Vad betyder det i praktiken? Jo, att Sveriges röst i världen blir tystare. Vi har varit en pålitlig partner i det internationella samfundet, en röst för demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling. Men nu minskar vi kärnstödet till FN, skär ned på samarbeten och hoppas att andra tar över.

Men det blir inte så. Andra krafter kliver fram. Kina och Ryssland stärker sina roller i utvecklingsländerna på ett aggressivt sätt. När vi också ser hur USA vänder sig inåt och EU kämpar med sina egna kriser kan Sverige ta ett större ansvar, men vi gör i stället tvärtom.

Regeringen skär också ned på utvecklingsforskningen, det vill säga det som ger oss kunskap om hur vi bäst bekämpar fattigdom och skapar hållbar utveckling. Utan forskning blir biståndet ineffektivt och styrt av kortsiktiga prioriteringar i stället för evidens. Det är oansvarigt och skadar Sveriges internationella anseende.

Vi ser också hur Sverige och regeringen överger viktiga utgångspunkter i utvecklingspolitiken. I stället för att utgå från långsiktig utveckling och beprövad forskning låter man biståndspolitiken formas av protektionistiska och nationalistiska intressen som Sverigedemokraterna driver.

Men vi socialdemokrater har en annan plan. Vi tänker ta tillbaka den politik som regeringen har övergett. Vi kommer att återupprätta den feministiska utrikespolitiken, och vi kommer att säkerställa att handel och utveckling går hand i hand med arbetstagares rättigheter. Vi kommer att driva en utrikespolitik som utgår från ett upplyst svenskt intresse att global utveckling, hållbara samhällen och demokratiska rättsstater är bra för Sverige, inte bara snäva ekonomiska eller migrationspolitiska egenintressen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Vi kommer att stärka Sveriges roll i FN och EU, där vi ska vara en röst för rättvisa, demokrati och samarbete. Vi kommer att återgå till en mer balanserad Mellanösternpolitik där vi försvarar och tar initiativ till en tvåstatslösning.

Vi socialdemokrater kommer aldrig att ge upp kampen för en stark svensk röst i världen. Under våren och resten av året kommer vi att möta bland annat en stor mängd bistånds- och civilsamhällesorganisationer för att ta fram vår framtida biståndspolitik. Det är en politik som vi kommer att presentera om ett år vid nästa års utrikespolitiska debatt valåret 2026.

Fru talman! Sverige har i generationer visat att solidaritet inte känner några gränser. Sverige har stått upp för förtryckta, stött utveckling och hjälpt till i kriser. Vi har gjort det därför att vi förstår att vårt välstånd aldrig kan byggas på andras misär, att en tryggare värld gynnar oss alla. Att vara en humanitär stormakt är inget att be om ursäkt för. Det är en del av vilka vi är och borde vara, och det är en politik som vi socialdemokrater tänker föra vidare.

(Applåder)

Fru talman! Det krävs av en regering att den kan göra mer än en sak i taget och tänka två tankar samtidigt. Den ska kunna ha som högsta prioritet att se till att Ukraina vinner det här kriget och samtidigt både bry sig om världens fattigaste länder och inse att färdplanen mot hållbar utveckling är Agenda 2030 och att man behöver arbeta med den i Sverige.

Det ena utesluter inte heller det andra, utan det ena är en förutsättning för det andra. Att bygga global säkerhet och bygga en rättvis, hållbar framtid i hela världen gynnar Sverige, gynnar Ukraina och gynnar utvecklingen i hela världen. Jag tycker att det är skrämmande att vi har en regering och en gruppledare i Moderaterna som är så enögda och provinsiella i sitt tänkande.

Fru talman! Jag tackar Stefan Olsson för hans anförande, där det blev väldigt tydligt att ledamoten gärna vill debattera synen på världen med Socialdemokraterna.

Det är inte så att vi har missat att det pågår ett krig i Ukraina eller att vi inte tycker att det är viktigt med det nya Natosamarbetet, nordiska relationer eller andra aspekter av utrikespolitiken inom det här området. Givetvis är de viktiga. Men Stefan Olsson gör ett misstag: Han säger att vi anklagar regeringen för att bedriva en provinsiell utrikespolitik, och sedan bevisar han det genom att hålla ett provinsiellt anförande som handlar om just provinsiella saker.

Det är klart att vi ska kunna engagera oss i Ukraina och Nato, men Sverige är en del av världen. Agenda 2030 är viktiga saker, och den nämns över huvud taget inte i utrikesdeklarationen. Hur kommer det sig? Har regeringen slutat ha ambitioner gällande Agenda 2030?

Fru talman! Jag blir lite bedrövad när jag hör kollegan Tolgfors här berätta att det är så väldigt svårt att veta att pengarna går till rätt saker för att Gaza har bombats till grus.

Det jag nämner - al-Haq, Ekumeniska följeslagarprogrammet, Defence for Children International - Palestine - vet vi är nyttigt och bra. Det är effektivt och behjärtansvärt, och en god sak att göra. Det vet vi. Det handlar inte om att det är helt omöjligt att bedriva det arbetet under krigstillståndet.

UNRWA är kanske inte den perfekta organisationen. Men det är den organisation som finns för att distribuera humanitärt bistånd.

Det är väl klart att regeringen har ökat det humanitära biståndet till Gaza, och det vore väl tusan annars när man ser hur det ser ut i Gaza. Vi ser att tiotusentals människor har dött och att flertalet hus är grus. Så det är klart att man behöver höja det humanitära biståndet.

Det som jag tycker är fel är att man ensidigt har skurit ned på utvecklingsbistånd, bra projekt och nyttiga insatser för annat än humanitärt bistånd. Det behöver nämligen byggas ett samhälle när kriget är slut, och även när matpaketen har nått fram behövs en framtid på Västbanken och i Gaza. Då räcker det inte att säga att man skickar så mycket pengar i humanitärt bistånd. Vi behöver bygga tillit, och vi behöver långsiktigt bygga en framtid som barnen där kan tro på. Och det gör vi inte genom att skära ned.

Fru talman! Det är helt riktigt, Katarina Tolgfors, att vi uppskattar varandra i debatten. Även om ministern är frånvarande för andra viktiga uppdrag är det vi som är här som debatterar, och jag tycker att vi samtalar på ett bra sätt. Jag får väl fråga biståndsministern skriftligen när han kommer tillbaka hur han upplevde det hela i Israel och Palestina.

Jag vill fråga Katarina Tolgfors om de nedskärningar som nu har skett av biståndet till palestinska organisationer. Det är en händelse som ser ut som en tanke. När Jakob Granit besöker Israel och Palestina möter han inga palestinska organisationer, och man har varit mycket skeptisk till att ge stöd till UNRWA.

Man tar bort stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet som till exempel skyddar skolbarn på väg till skolan. Man tar bort stödet till Defence for Children International - Palestine som besöker palestinska barn i fängelser och ser till att de inte utsätts för övergrepp och annat, och man dokumenterar det. Det är mycket allvarligt.

Men det allvarligaste är att man tar bort stöd till organisationer som till exempel al-Haq som dokumenterar och för fram bevis på övergrepp, brott mot krigets lagar, brott mot mänskligheten och det som skulle kunna betecknas som folkmord någon gång i framtiden och som är begångna av båda sidor. Man tar bort det stödet. Varför det? Hur kan man stå för en sådan politik?

Fru talman! Vad fint att jag får säga något om PGU i relation till Agenda 2030 också. Jag hann inte med det i mitt anförande.

Sverige lade 2003 fram den världsunika politiken för global utveckling, efter ett gediget remissarbete med dialog med civilsamhället, samtal med forskare och ett stort förankringsarbete. Vi var då en föregångare i världen för att bedriva en samstämmighetspolitik där alla politikområden ska dra åt samma håll och bidra till global utveckling. Det var i spåren av Agenda 21 och Riomötet. Det var unikt och världsledande och har fått andra att följa efter. Det var bra.

Sedan kan vi tycka att Sverige inte gjorde tillräckligt mycket av det under såväl socialdemokratiska som andra regeringar. Men det är ett bra rättesnöre.

Det vore enkelt om man bara kunde ta bort det och ersätta det med Agenda 2030. Om det ska ha minsta lilla trovärdighet behöver den här regeringen satsa något på Agenda 2030-arbetet. Men det gör man ju inte. Man har tagit bort den nationella samordnaren och lagt ned det kansliet. Man ändrar instruktionerna så att samma tvingande skrivningar ut till departement och myndigheter om att följa upp Agenda 2030-arbetet inte alls ingår. Det är gravt nedprioriterat av den här regeringen. Yasmine Erikssons poäng faller alltså ganska platt, tyvärr.

Det borde finnas en gemensam uppfattning i den här salen om att politiken ska dra åt samma håll för att vara mer effektiv och ändamålsenlig.

Fru talman! Det här replikskiftet känns som en déjà vu. Jag vet att vi har haft det tidigare; vi har talat om att det väl är bra att regeringen ändå ägnar sig åt en del jämställdhetsarbete. Och det är klart att det är bra. Det är väl jättebra.

Men regeringen har skrotat den feministiska utrikespolitiken, och den var mer än bara enskilda projekt. Den var mer än en påse pengar som går till bistånd någonstans. Den var en helhetssyn, ett tankesätt om att förändra vår utrikes- och biståndspolitik så att perspektivet på feminism och genderfrågor skulle genomsyra all utrikes- och biståndspolitik. Det gör det inte längre.

Regeringen har lagt ned medlingsnätverket för kvinnor, som FBA hade, utan att göra någon utvärdering av det. Regeringen ser inte längre till att ambassaderna ute i världen har i sina instruktioner att inkorporera det feministiska perspektivet i allt sitt arbete. Det finns inte längre. Då prioriterar man annorlunda. Och då blir det mindre pang för pengarna. Det blir mindre feminism.

Det förvånar väl inte mig att Sverigedemokraterna vill ha mindre feminism, men man ska inte låtsas som att det är likadant som innan man lade ned den feministiska utrikespolitiken. Det är givetvis bra att man arbetar med jämställdhet och att det fortfarande är en del av regeringens reformagenda och biståndspolitik.

Men jag säger som jag sa förra gången vi hade det här replikskiftet. Man kan ha en fin sportbil, riva ut motorn ur den, slå igen huven och säga: Titta vilken fin sportbil! Den är jättebra. Vi sysslar med sportbilsåkande här. Men det går ju inte särskilt bra utan motor.

Fru talman! Hela poängen är att det inte finns någon motsättning mellan effektivitet och storlek. Jag känner mig jättetjatig som säger detta, men det finns ingen sådan motsättning. Inget blir mer effektivt av att det blir mindre, eller större för den delen. Men det är klart att man kan göra mer för mer pengar. Det är ett faktum som jag tror att kommun- och regionpolitiker också känner igen.

Om det till exempel skulle finnas 180 miljoner kronor mer till utvecklingsforskning via Vetenskapsrådet, som regeringen tog bort förra året, skulle man kunna göra mer utvecklingsforskning som kan vara fattiga och utsatta människor till gagn. Då skulle man via forskning och vetenskapliga metoder kunna ta reda på vad som faktiskt är effektivt och hur man bäst bekämpar fattigdom.

Det där tog regeringen bort med ett pennstreck - 180 miljoner. 600 forskare skrev protesterande debattartiklar i Aftonbladet. Jag tror aldrig jag har sett så många skriva under en och samma debattartikel.

Det är klart att det märks om det blir mindre pengar. Men det är också klart att vi ska vara så effektiva det bara går med de pengar som finns. Det finns ingen motsättning däremellan.

Vad gäller att reformera och utveckla biståndet har vi socialdemokrater i dagarna gått ut med ett brev till biståndsorganisationer och andra intresserade om att vara med och bidra till en reformagenda 2.0, en socialdemokratisk reformagenda. Vi ser nämligen i pandemins spår och när världsordningen förändras i och med Rysslands ockupation av Ukraina att fattigdom, polarisering och klyftor skenar i världen. Då behövs det en ny politik. Det kommer vi att ta ansvar för att formulera.

Fru talman! Tack, Katarina Tolgfors, för möjligheten att fortsätta debattera de här viktiga frågorna!

När det gäller enprocentsmålet upprepar Katarina Tolgfors talepunkter och oneliners som vi hör Benjamin Dousa upprepa ofta - men tyvärr inte i den här kammaren då han inte kan vara med i debatten. Det sägs bland annat att behoven är oändliga men att Sveriges statsbudget är ändlig. Ja, så är det ju. Och solen är gul och varm och går upp åt ena hållet och ned åt andra hållet. Det stämmer också. Men det är ju så fiffigt med enprocentsmålet att just eftersom behoven i världen är stora har vi kommit överens om en nivå som är en andel av vårt välstånd. Det gjorde vi för över 50 år sedan för att inte hamna i populistiska debatter om att ett visst behov i Sverige är mycket viktigare än någon utlänning någon annanstans som vi inte träffar eller känner och inte har direktkontakt med.

För att slippa ha en populistisk vulgärdebatt bestämde vi för över 50 år sedan att vi ska avsätta en hundradel av vårt välstånd till fattiga och utsatta ute i världen. Jag är stolt över det. Jag tycker att det är bra. Jag har ingenting emot att Sverige är bäst i världen på att vara generöst och solidariskt med andra länder. Det är Sverigedemokraterna och Moderaterna som har problem med att vara så generösa.

Vad gäller avdankade metoder och att vi ska återgå till allt som det var tidigare hoppas jag kunna återkomma i min andra replik, för vi socialdemokrater vill verkligen också reformera biståndet. Det behöver förändras i en föränderlig värld och tid, men det står inte i motsats till hur generösa vi vill vara.

Fru talman! Biståndspolitiken är på väg åt fel håll. Regeringen har övergivit enprocentsmålet, och Sverige riskerar till och med att om några år hamna under FN:s rekommenderade nivå för utvecklade länder på 0,7 procent.

Sverige vänder blicken bort från de allra fattigaste och mest utsatta länderna i världen, till exempel Burkina Faso, Mali, Kambodja och Sydsudan. Man har avslutat det bilaterala biståndssamarbetet i länder där konflikter, extrem fattigdom, demokratisk tillbakagång och klimatförändringar slår allra hårdast.

Sverige vänder också blicken åt ett annat håll när humanitära kriser med oerhörd kraft slår mot länder som Sudan, Jemen, östra Kongo, Syrien och Myanmar.

Vi i den här riksdagen är eniga om stödet till Ukraina, men det får inte vara ett alibi för att bortse från andra kriser.

Stödet till civilsamhällets organisationer som förmedlar bistånd ut till världen har skurits ned och kastats in i en oreda av sällan skådat mått.

Regeringen bryter i den här budgeten också helt medvetet mot OECD-Dacs regler, som bestämmer vad som får räknas som bistånd. Det här underminerar Sveriges trovärdighet som biståndsgivare.

Sveriges engagemang i Guatemala ligger också i vågskålen. Guatemala är ett land där vi äntligen ser en ljusning efter år av auktoritärt styre och korruption. Folket där har valt en regering som vill bekämpa korruptionen och stärka demokratin. Att ens överväga att lämna Guatemala nu, precis när stödet behövs som mest, vore ett allvarligt misstag som jag hoppas att regeringen inte begår.

Ett annat felsteg är att regeringen alltmer låter biståndet styras av snäva svenska egenintressen i stället för av ett upplyst egenintresse. Ett upplyst egenintresse innebär att vi inser att vår säkerhet och vårt välstånd bygger på en rättvis och hållbar värld. Det handlar om att sätta de fattigaste och mest utsatta människornas behov och rättigheter som utgångspunkt och i centrum i stället för kortsiktiga svenska vinster.

Regeringen har också valt att inte fortsätta arbetet med en feministisk utrikes- och biståndspolitik, en politik som tar ett helhetsgrepp för att stärka kvinnors och flickors rättigheter och ge dem makt över sina liv och möjlighet att bidra till sina samhällen.

Biståndet behöver också bli bättre på att skydda barns rättigheter. Biståndet kan ju vara skillnaden mellan att ett barn går i skolan och att ett barn tvingas arbeta. Biståndet kan förebygga barnäktenskap, könsstympning och sexuellt våld.

Vi socialdemokrater menar att biståndet också behöver vara en kraftfull motor för att stärka arbetstagares rättigheter. Det handlar om sjysta löner, trygga arbetsvillkor och kamp mot trafficking och exploatering. Det är rättigheter som inte bara stärker individer utan också lägger grunden för mer stabila och rättvisa samhällen. Det är klart att handel och företagande är viktigt, men vi anser att regeringen bortser från arbetstagarnas perspektiv i att bygga välstånd och hållbar tillväxt.

Jag skulle kunna tala mycket längre om alla de här sakerna, men jag vill också hinna med att säga något om förändringen av biståndet till Palestina.

Innan jag går vidare vill jag tydliggöra att vi socialdemokrater i sedvanlig ordning avstår från att rösta gällande själva budgetyrkandet. Men vi yrkar bifall till våra reservationer 1 och 2 gällande nedläggningen av PGU och hur regeringen förhåller sig till OECD-Dacs regler.

Gällande Israel-Palestina har Sverige under lång tid varit en stark förespråkare internationellt för folkrätten, för mänskliga rättigheter och för en tvåstatslösning i IsraelPalestina-konflikten. Sverige har haft en balanserad hållning.

Vi socialdemokrater har fördömt Hamas fruktansvärda terrordåd den 7 oktober och samtidigt stått upp mot de folkrättsbrott som Israel har begått.

Sverige har genom åren stöttat organisationer som al-Haq, al-Mezan Center for Human Rights och Palestinian Centre for Human Rights. Det här är organisationer som dokumenterar brott mot folkrätten, mot internationell lag och mot de mänskliga rättigheterna oavsett vem som står bakom dem, om det är Israel eller palestinier.

Nu drar regeringen tillbaka stödet till de här organisationerna. Det är organisationer som har gjort ett oerhört krävande och viktigt arbete med att föra fram bevis till den internationella rättskipningen i form av ICC och ICJ. Det är kortsiktigt och historiskt ansvarslöst att dra tillbaka det stödet. Ett annat exempel är att när Sidachefen besökte Israel och Palestina under tre dagar förra veckan träffade han inga som helst palestinska organisationer.

Man drar samtidigt tillbaka stödet till organisationen Defence for Children International i Palestina, som är en systerorganisation till Rädda Barnen. Denna organisation gör det viktiga arbetet med att dokumentera och besöka palestinska barn som fängslats på Västbanken under omänskliga förhållanden. Det handlar ibland om barn så unga som 12 år. Det ska Sverige inte längre vara med och bidra till.

Man tar även bort stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet. Det är ett program som sedan början av 2000-talet ser till att mer än 2 000 internationella observatörer - en del faktiskt före detta riksdagsledamöter - övervakar hur civila behandlas på Västbanken. De skyddar palestinska barn på väg till skolan så att de inte ska behöva utstå trakasserier, spottas efter, misshandlas eller tvingas stanna hemma från skolan. Att försvaga eller helt ta bort stödet till det programmet är att vända de mest utsatta ryggen.

Regeringen verkar dessutom helt ha missförstått och underskattat betydelsen av stödet till UNRWA, FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar.

Fru talman! Man kan fråga sig hur regeringen kan vara så strategiskt naiv. Hur kan man undergräva Sveriges trovärdighet som en röst för folkrätt och mänskliga rättigheter på det här sättet? Det är också ett direkt hot mot Sveriges rykte som konstruktiv, balanserad aktör i den här konflikten. Att inte stå upp för ICC och ICJ, som ju är grundpelarna i internationell rättskipning, är ett svek mot Sveriges tradition. Att regeringen dessutom inte kan göra annat än mumla när frågan kommer om Netanyahu skulle gripas om han satte sin fot i Sverige är ytterligare ett tecken på detta.

Fru talman! Vi socialdemokrater är tydliga med att Sveriges bistånd ska utgå från de mest utsattas behov och rättigheter. Det rättighetsbaserade biståndet måste återställas, och Sverige behöver en politik som bygger på att vi är solidariska, bekämpar fattigdom och orättvisa och skapar möjligheter för dem som drabbas hårdast av konflikter, klimatkriser och ojämlikhet. Socialdemokraterna vill se en biståndspolitik som står upp för barns rättigheter, stärker kvinnors och flickors inflytande och arbetar för sjysta villkor för världens arbetstagare.

Vi vill återinföra en politik för global utveckling, PGU, som var den samlande kraft som gjorde att handel, klimat och bistånd tillsammans bidrog till en hållbar global utveckling. Vi står fast vid principen om ett upplyst egenintresse där vi säger att en jämlik värld är tryggare för oss alla.

Vi socialdemokrater står fast vid enprocentsmålet. Vi är stolta över att Sverige länge varit ett föredöme i världen vad gäller generositet och solidaritet, och när vi återtar regeringsmakten kommer vi stegvis att återställa enprocentsnivån.

Fru talman! Den här debatten handlar egentligen inte bara om biståndspolitik. Den handlar om vilket Sverige vi vill vara. Ska vi vara ett Sverige som står upp för rättvisa, solidaritet och internationell lag, eller ska vi vara ett Sverige som sviker när det gäller? Jag vet vilket val vi socialdemokrater gör.

(Applåder)