Aron Emilsson

Fru talman! Jag tillhör dem som tycker att det är genuint sorgligt att vi ska behöva ha en diskussion om så kallade trollfabriker och desinformation på inrikespolitikens område. Vi är många som är uppvuxna med John Bauers Bland tomtar och troll, bland annat - en helt annan definition av troll. Det är tråkigt att det här finns över huvud taget, och det behöver belysas och bekämpas där det uppstår.

Anonyma konton har visat sig finnas inom flera partier, till exempel Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det finns i Folkrörelsesverige och även på andra håll i Sverige och utomlands, naturligtvis. Det finns uppenbarligen inget olagligt i att ha anonyma konton, men man ska väl vara tydlig med vem som står som avsändare till vilka budskap. Hat och hot tar vi avstånd ifrån, och rysk propaganda behöver belysas och bekämpas varhelst den uppstår, oavsett arbetsplats, oavsett var det finns.

Det kan dock inte tas till intäkt för att kritisera Sverigedemokraterna för att vara vänligt sinnade till Putin eller Putins Ryssland. Tvärtom finns det nu ett antal sammanställningar, för att titta på hårda fakta och källmaterial, som visar att vi både här i riksdagens kammare och i Europaparlamentet har varit bland de mest Rysslands- och Putinkritiska partierna och partigruppen sedan lång tid tillbaka, inte minst sedan den fullskaliga invasionen. På den punkten är det helt klart.

Morgan Johansson refererar till en hel del olika komponenter i den politiska debatten de senaste två åren. När det gäller till exempel koranbränningarna har jag själv vid ett antal tillfällen kommenterat det som direkt olämpligt, även om det inte är olagligt. Däremot tycker jag inte att det är rimligt att vi ska ändra grundlagen utifrån vad främmande makt anser att vi ska reglera i vår egen grundlag. Det ligger inte i svenskt intresse.

Där det förekommer olagligheter och problem som riskerar att gå främmande makts intressen tillhanda behöver vi naturligtvis slå ned på det, varhelst det uppstår.

Fru talman! I den här debatten behandlar vi utrikesutskottets betänkande UU11 Vissa säkerhetspolitiska frågor. Jag vill som ordförande initialt tacka utskottet för konstruktiva överläggningar i dessa väldigt kritiska och viktiga frågor under beredningens gång.

Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation 5 under punkt 2. Jag vill också nämna att vi har andrahandsyrkanden vad gäller säkerhetspolitisk inriktning under beslutspunkt 1 samt i fråga om nedrustning under beslutspunkt 6, där vi stöder utskottets förslag till beslut i händelse av att våra reservationer faller under kammarens votering.

Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas, vilket även Försvarsberedningen i bred politisk enighet har konstaterat. Detta konstaterande inskärper allvaret i den debatt vi håller i dag och ställer närmast existentiella krav på oss i denna kammare, som valts till ombud för svenska folket, att verka för säkerhetspolitisk motståndskraft och trösklar som gör att Sverige inte utsätts för aggression.

Det är allvar nu. Vi ser det främst i Ukraina, där man på den svarta jorden slåss för sitt liv, sin frihet, sin existens och en regelbaserad säkerhetsordning som vi har känt den samtidigt som man utsätts för terroranfall från luften.

Ryssland agerar heller inte bara mot Ukraina utan har även deklarerat att Sverige är en del av dess intressesfär. Vi ser ett alltmer aggressivt uppträdande i vårt närområde. Vi har sett utspel om att ändra havsgränser mot våra grannar Finland och Litauen som sedan följts upp av att gränsbojar avlägsnats. Någon rimlig förklaring har ännu inte givits av ryska myndigheter. Ryssland har stört ut gps-signaler och riskerat flygsäkerheten över Östersjön. Den så kallade skuggflottan utsätter både människor och miljö för stora risker i Östersjön och göder den ryska krigskassan med det svarta guldet.

Fru talman! Hoten från Ryssland omfattar inte bara konventionella stridskrafter och hybridkrigföring utan även massförstörelsevapen. Ryssland är världens största kärnvapenmakt. En stor del av dessa kärnvapen är placerade på Kolahalvön, som ligger i Sveriges närhet. De utgör ett hot mot vår säkerhet både i fredstid och i krigstid. Ryssland har också en mycket stor arsenal av taktiska kärnvapen i Europa, och dessa är avsedda för att användas i Rysslands närhet. Landet har ett kraftigt övertag gentemot USA och övriga allierade i Nato avseende just taktiska kärnvapen.

Under de senaste dagarna har vi sett att radarsystem som Ryssland använder för att upptäcka kärnvapenanfall har attackerats. Upptrappning och ryska svar kan därmed inte uteslutas.

Fru talman! Vi behöver ta hot och störningar på allvar. Detsamma gäller hoten mot Sverige från andra auktoritära stater såsom Kina och Iran. I dag är Sverige medlem av Nato, vilket är positivt för landets säkerhet. Samtidigt behöver vi fortsätta att stärka vår säkerhet på alla sätt vi kan. Det inkluderar självklart en förstärkning av vårt eget totalförsvar. Vi behöver även stärka Natos icke-konventionella avskräckning. Detta är en faktor som framöver behöver adresseras på ett realistiskt snarare än idealistiskt sätt.

Fru talman! Tyvärr klarar inte alla partier av detta. Att Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte klarar av att göra den här analysen och dra adekvata slutsatser är föga förvånande, då dessa partier alltid har varit emot ökad militär förmåga och alltid har varit Natomotståndare.

Socialdemokraternas politik och skrivningar i betänkandet på området är däremot mer förvånande, som tidigare nämnts. Man inser inte de realiteter som gör sig gällande efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Socialdemokraternas Morgan Johansson har exempelvis talat om att Sverige ska ha samma inristade politik som Norge och Danmark tog fram på 1950-talet gällande kärnvapen. Denna politik formades i en tid då Natos medlemmar var överlägsna Sovjetunionen sett till kärnvapenarsenal. Den är faktiskt inte realistisk i dagsläget.

Socialdemokraternas uttalanden har också tidigare konsekvent pekat på att de inte klarar av att realistiskt förhålla sig till den avskräckning som är nödvändig. År 2021 ifrågasatte dåvarande utrikesminister Ann Linde Storbritanniens uppbyggnad av landets kärnvapenarsenal, vilket riskerade att undergräva den samlade säkerheten. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen lät dessutom Sverige gå in i kärnvapenförbudsfördraget TPNW som observatör, vilket också undergrävde Sveriges stöd för Natos avskräckning. Sedan fick man krypa till korset och deklarera att Sverige inte kunde underteckna avtalet eftersom det skulle skada Sveriges relation till Nato och landets egen handlingsfrihet och trovärdighet framöver.

Fru talman! Vi sverigedemokrater har alltid satt Sveriges säkerhet främst, och vi har sedan vårt riksdagsinträde ständigt varit pådrivande för en stärkt försvarsförmåga. Det kommer vi att vara även inom Nato. Därför anser vi att frågan om Natos kärnvapenavskräckning behöver adresseras på ett realistiskt vis. Målet behöver vara att skapa en trovärdig och långsiktig avskräckning, så att Ryssland aldrig kommer att attackera Sverige eller någon annan Natomedlem. Ryssland ska inte heller kunna använda sig av hot om kärnvapenanvändning för att pressa Sverige eller Nato till eftergifter. Eftergiftspolitik är inte svaret på Rysslands aggressiva och folkrättsvidriga politik - detta facit har alltför många i dag.

Fru talman! Det är också viktigt att påpeka att en trovärdig avskräckningsförmåga mot Ryssland på intet sätt står i kontrast eller motsats till ambitionen att kunna driva på för målet om nedrustning. Det bör ske inom ramen för icke-spridningsavtalet, där det är tydligt att de ingående staterna ska sträva mot nedrustning.

Nedrustning kan aldrig ske utifrån en svaghetsposition utan behöver ske balanserat och genom förhandlingar. Det var precis det som skedde under 1980-talet. Då rustade Nato upp, samtidigt som man var beredda till förhandlingar. Under slutet av årtiondet och tiden som följde kunde man åstadkomma substantiella minskningar av kärnvapenarsenalerna och dessutom förbjuda hela kategorier av vapensystem.

Vi behöver även i dag dra lärdom av denna utveckling och inte vara aningslösa inför det hot som främst Ryssland utgör på området. Ensidig nedrustning är och förblir det som bjuder in till aggression.

Fru talman! Sverige behöver utveckla sitt samarbete med stater i vår närhet och inom Nato gällande olika förmågor för att avskräcka Ryssland. Ett sådant område är rymden, som har visat sig avgörande i Ukraina. Väldigt mycket av underrättelserna har kommit från olika rymdbaserade system. Vi ser att hotbilden ökar i rymddomänen, då Ryssland utvecklar förmåga att verka mot olika satelliter.

Sverige har både en rymdindustri och en rymdbas i form av Esrange som gör att vi kan bidra med förmågor till detta område. Vi bör också kunna utveckla det säkerhetspolitiska samarbetet med andra rymdnationer både i Nato och utanför alliansen. Det är välkommet att nuvarande regering har tagit initiativ till detta inom området, och för inte så länge sedan var utrikesministern på plats och besökte just rymdindustri i USA.

Fru talman! Slutligen vill jag understryka behovet av att vi alla lär av de misstag som begåtts under det som man åtminstone trodde var den eviga fredens tid. Sveriges säkerhetspolitik under 2000-talet var obetänksam och tog inte de säkerhetspolitiska hoten på allvar. Detta gäller både socialdemokratiska och tidigare borgerliga regeringar som rustat ned och inte tagit de tydliga tecknen som funnits om en ökad hotbild på allvar.

Socialdemokraterna valde i försvarsbeslutet 2004 att kraftigt rusta ned på ett irreversibelt sätt, och den dåvarande alliansregeringen fortsatte nedrustningen efter 2006 och började inte rusta upp trots kriget i Georgien 2008. Möjligheten till Natomedlemskap kom heller inte att ordentligt utredas medan tid för detta ännu fanns, och försvarsindustrin som vi nu är helt beroende av för att kunna stödja Ukraina belades med regelpålagor som saknar motstycke i stora delar av västvärlden.

Fru talman! Alla dessa manövrar och misstag som begicks behöver identifieras, och lärdomar behöver dras. Därför har vi sverigedemokrater föreslagit att precis som man utredde Sveriges säkerhetspolitik under den senare delen av det kalla kriget är det nu - ju förr desto bättre - dags att utreda och dra lärdom av tiden efter det kalla kriget. Utifrån det kan vi sedan se till att utarbeta en livskraftig säkerhetspolitik och motståndskraft mot såväl yttre hot som inre politisk klåfingrighet. På så sätt kan Sverige stå bättre rustat i den framtid som är på väg.

Den som inte lär av historiens misstag är dömd att återupprepa dessa, som det heter. Det är så sant som det är sagt.

(Applåder)

Herr talman! Jag kan bara återupprepa det jag har sagt. Naturligtvis skulle vi vara oroliga för det, för det är inte vårt ingångsvärde över huvud taget att plocka in de här partierna i gruppen. Det har vi klargjort väldigt tydligt. Sedan finns det säkerligen olika uppfattningar i gruppen.

Varför och på vilket sätt man interagerade med konventet i söndags är jag tyvärr personligen inte närmare insatt i. Jag arbetar på olika fronter, inte minst för att säkra stödet till Ukraina, så jag får passa frågan till den som kan redogöra närmare för konventet i sig.

Herr talman! Tack, Fredrik Malm, för frågan! Jag är i och för sig personligen inte närmare insatt i det konvent som hölls. Men vi har varit väldigt tydliga, både från min sida, från partiets sida och från vår toppkandidat Charlie Weimers sida, med att det i dag inte finns några förutsättningar att inleda samarbete med Orbáns parti eller Le Pens parti i dessa forum över huvud taget.

Vi står på väldigt olika sidor när det gäller synen på Ryssland, synen på den transatlantiska länken och så vidare. Detta har vi också kommunicerat i omgångar. Vi har en fördel från Sverigedemokraternas perspektiv i och med att man tillämpar en frihet i ECR-gruppen att rösta efter egna intressen. Det gäller inte minst oss sverigedemokrater; vi röstar ofta efter svenska intressen och inte alltid efter gruppens intressen. Intressena kan ju, som vi vet, skilja sig åt inom större partigrupper i Europaparlamentet. Vi har en väldigt klar syn på detta.

Det finns inga förutsättningar för ett sådant samarbete i dag, och jag kan inte se att det ligger på bordet.

Herr talman! Till att börja med kan man bara konstatera att det har gjorts sammanställningar på senare tid av olika EU-nyhetsbyråer, Europapolitiska tankesmedjor och annat. Där visar man tydligt hur den partigrupp Sverigedemokraterna tillhör, ECR, tillsammans med EPP är bland de allra mest Rysslandskritiska och antiputinistiska i alla de omröstningar som sker i Europaparlamentet.

Ett annat mått är att titta på är att vi har en socialistisk regering i Slovakien, och vi har i länder som Tyskland och i andra länder haft socialistiska regeringar som vilat på hanen och tvekat. Vi har extremhögern, och vi har extremvänstern. Framför allt skulle jag nog säga att det är extremhögern och extremvänstern som står på fel sida i historien när det kommer till kritiken mot Ryssland och stödet till Ukraina.

Den transatlantiska länken är det avgörande och att vi Ukrainavänliga partier och rörelser håller samman. Jag vill också peka på hur det skulle påverka vår egen suveränitet, frihet och världsordningen i Europa om man inte gör det.

Herr talman! Det är inte rimligt att tala om var en övre gräns går. Min bild är att ingen har gjort det. Man har talat om avvägningar som behöver göras i förhållandet mellan svenskt territorium och där vår yttersta försvarslinje går i Ukraina. I övrigt har ingen talat om och definierat en övre gräns, tvärtom.

Det frågades om vi står bakom paketet. Vi har gemensamt förhandlat fram det med regeringspartierna. I stället borde vi ha en diskussion om betydelsen av att nu skapa stabilitet och långsiktighet mot att ha tillfälliga ändringsbudgetar eller ad hoc-beslut. Det borde vara oerhört positivt för såväl oppositionen som majoriteten att det finns på bordet. Det förstår jag att Emma Berginger också tycker.

Återigen: Hur lång tid snöar det? Det går i dag inte att tala om var en bortre eller övre gräns går och att börja definiera det. Det tror jag vore olyckligt. Det definierar dessutom frågan om gränser. Så är det definitivt inte.

Ukrainas kamp är också vår gemensamma kamp just nu för vår regelbaserade världsordning och säkerhetsarkitekturen i Europa. Om inte Ryssland motas där, då tar det sig också till vårt eget oberoende och vår självständighet i vårt eget land. Dit kan vi inte föra oss.

Herr talman! Vi kan bara konstatera vad Jimmie Åkesson själv har sagt. Stödet till Ukraina är existentiellt. Senast den här veckan sa han: Vi stöder Ukraina tills den siste ryska soldaten har lämnat landet.

Om man har uppföljande konkreta frågor föreslår jag att man ställer dem till Jimmie Åkesson, precis som Magdalena Andersson och Muharrem Demirok har gjort. Det är enkelt. Den diskussionen pågår också utanför den här debatten.

Den här debatten handlar om det fortsatta stödet till Ukraina, som är kompakt i denna kammare. Den bild som Martin Ådahl försöker att måla upp delas inte heller av ukrainare eller andra delegationer vi möter.

Tvärtom är man oerhört positiv till det stöd som regeringspartierna och Sverigedemokraterna ger till Ukraina och har ingen som helst oro för att det skulle svikta.

Det handlar inte om det. Det handlar om att vi gör vad vi kan när det krävs. Vi har funnits där hela vägen. Vi har också övertygat våra likasinnade om att det krävs.

Man bör titta och sopa framför de dörrar där man inte har gjort så. Där finns det många som lämnar lite övrigt att önska, men det hinner vi inte gå in på här och nu.

Herr talman! Jag beundrar i grunden Martin Ådahls engagemang för Ukraina. Jag är själv ordförande i utrikesutskottet och arbetar ofta från tidig morgon till sen kväll med stödet till Ukraina på olika sätt. Vi tar emot delegationer och reser själva dit och arbetar ihärdigt och envist för att stärka stödet, som vi nu också har beskrivit i dag.

Om man bidrar till att upprätthålla propagandakriget är det precis vad Centern nu bidrar till att göra. Man förlänger något slags föreställd och onödig diskussion om att det skulle råda något slags oenighet i stödet till Ukraina.

Det är bara att titta på våra källor och vad som i dag står svart på vitt i det som ligger på bordet. Det gäller inte minst det som finns under den här veckan, som faktiskt är historiskt. Vi skulle i stället kunna debattera en långsiktighet och en stabilitet med de 75 miljarder kronorna i svenskt stöd.

Jag var själv i USA för några månader sedan tillsammans med nordisk-baltiska ordförandekollegor i utrikeskretsen för att övertyga våra kollegor där om behovet av stödet till Ukraina. Sedan har stödpaketet lotsats igenom där. Men vi behöver göra vad vi kan oavsett parti eller partigrupp.

Jag kan också konstatera att ECR, den partigrupp vi tillhör, och EPP i Europaparlamentet är bland de allra mest Rysslandskritiska när det kommer till omröstningar där.

Herr talman! Just i dag var det egentligen tänkt att jag skulle vara på väg till begravningen av min vän och kollega Sven-Olof Sällström, vice ordförande i försvarsutskottet tills cancern tog hans liv för några månader sedan. Samtidigt vet jag att han hade önskat att jag och vi för den här debatten. Han var en hängiven vän av Ukraina och var själv besjälad av stödet till den frihetskamp som där förs och utkämpas. Stödet lever, även om människoliv släcks. Tack för din kamp, Sven-Olof!

Det är viktigt att komma ihåg att grunden till att vi kan bidra till Ukrainas försvarsförmåga är att vi har vapen och ammunition samt produktion av detta. Det är inte storvulna deklarationer eller ord som hjälper Ukraina, utan handling. Avgörande komponenter är då en väl utvecklad försvarspolitik och en väl utarbetad strategi för försvarsindustrin. Sverigedemokraterna har drivit dessa båda frågor med offensiva förslag i åratal. Vi har tidigare satsat mer på försvaret än övriga partier i våra budgetförslag. Vi har fört en försvarsindustrivänlig politik med mindre regelkrångel och bättre villkor. Det arbetet fortsätter i samarbetet och utgör en grundsten till att vi kan bidra med militär materiel till Ukraina.

Det svenska stödet till Ukraina finns emellertid i hela det svenska samhället, från minsta förening till största försvarsindustri. Förra veckan träffade utrikesutskottet Saab Aeronautics, Katastrofmedicinskt centrum, Act Svenska kyrkan med flera i Linköping i Östergötland. Ukraina stod i centrum i samtalen. Det är uppenbart hur genomgripande stödet är. Det gäller allt från hälso- och sjukvårdsinsatser till avancerad materiel och biståndsinsatser i lokalsamhällen på plats. Det är fråga om solidaritetshandlingar med de ukrainare som tillfälligt tagit sin tillflykt till vårt land. Detta tål att upprepas.

Herr talman! Regeringen och Sverigedemokraterna vilar inte på hanen utan har den här veckan också som nämnts beslutat om totalt 105 miljoner kronor i stöd för att stärka barns rättigheter och öka skyddet för barn i Ukraina och Moldavien. Därtill har vi genom Sida beslutat om 30 miljoner kronor till Rädda Barnens arbete i Ukraina. Det här bidrar till att stärka barns välfärd och tillgång till trygg omsorg i en oerhört allvarlig humanitär situation.

Herr talman! Det här måste framstå som lite löjeväckande för en utomstående som lyssnar till debatten. Det är självklart rimligt att tala om avvägningar, men vad jag vet har ingen partiledare eller ledamot i denna kammare talat om en definierad gräns. Tvärtom har Jimmie Åkesson uttryckt att stödet är helt existentiellt. Han instämde kort därefter i statsministerns ord. I partiledardebatten den här veckan framförde Åkesson att vi stöder Ukraina tills den sista ryska soldaten har lämnat landet. Tydligare besked än så kan man knappast ge. Kriget inleddes ju redan 2014 med annekteringen av Krim, inte den 24 februari 2022.

Morgan Johansson hävdade att den här diskussionen på något sätt är en gåva till Putin. Vad som vore en gåva till Putin är att måla upp något slags föreställning om att det råder oenighet i kammaren om stödet till Ukraina; det gör det inte, och det vet vi alla som är här inne. Sverigedemokraternas partigrupp hör tillsammans med EPP till de allra mest Rysslandskritiska i Europaparlamentet, mer än till exempel den socialdemokratiska gruppen sett till omröstningarna. Vi finns alltså där vid fronten.

Herr talman! Det säkerhetspolitiska läget har inte varit lika allvarligt som nu sedan andra världskriget. Då som nu finns ett stort behov av enighet i säkerhetspolitiska frågor, till exempel i stödet till Ukraina. I sak råder faktiskt enighet mellan riksdagens partier. Vi har diskuterat takten och möjligheterna.

Socialdemokraterna binder däremot ris åt egen rygg i debatten genom att ifrågasätta riksdagens näst största parti, trots att vi tillsammans med regeringen har lagt fram lejonparten av alla stödpaket och nu går fram med ett långsiktigt och omfattande militärt stöd till Ukraina. Ändå ifrågasätter de vår hållning i stödet till Ukraina.

Vem var det som satte gränser och till och med tog ett steg tillbaka när den fullskaliga invasionen var ett faktum? Man hade någon idé om att vi enligt gällande regelverk för krigsmaterielexport inte kunde stödja Ukraina i den omfattning som redan då var nödvändig. Detta sa Socialdemokraternas dåvarande utrikesminister Ann Linde.

Jag tycker inte att man ska kasta sten i glashus och inte heller snöa in på enskilda ordval utan i stället titta på vad vi gör.

Herr talman! Att stödet till Ukraina fortgår är och förblir avgörande för Sveriges, Europas och i förlängningen världens säkerhet. I min egen hembygd härjade ryssen för ungefär 300 år sedan. I dag bombar och massakrerar man civila i Ukraina och hotar säkerheten i Östersjöregionen; om detta ska det inte råda något tvivel.

Det är en styrka för Sverige att alla stödpaket till Ukraina, utom det första, har kunnat beslutas i riksdagen i enighet, som försvarsministern framförde. Dessa beslut och hur den svenska staten har genomfört dem talar sitt tydliga språk. Det är den verkliga effekten som är avgörande. Vad vi tillsammans med likasinnade bidrar med har effekt dagligen för Ukrainas försvarsförmåga.

Sverigedemokraterna verkade för ökat militärt och civilt stöd till Ukraina redan före den fullskaliga invasionen. Vi var pådrivande för militärt stöd i en tid då den dåvarande utrikesministern Ann Linde felaktigt påstod att Sverige på grund av gällande regelverk inte kunde stödja Ukraina med krigsmateriel. Linde blev sedermera fälld i KU för detta uttalande. Från Sverigedemokraternas sida var vi sedan tillsammans med regeringen pådrivande för fler och avancerade vapensystem, bland annat stridsvagnar, i ett tidigt skede.

Jag är stolt över att samarbetspartierna i regeringsunderlaget har kunnat öka stödet väsentligt sedan hösten 2022. Jag vill också passa på att tacka Socialdemokraterna och den övriga oppositionen för att man har slutit upp bakom detta i kammaren. Stridsfordon, stridsbåtar och världens mest avancerade artilleri i form av Archer är exempel på försvarsmateriel som vi tillsammans lagt förslag om att stödja Ukraina med och som har levererats till landet.

Herr talman! Denna vecka skriver vi ny historia när det gäller stödet till Ukraina. Regeringen och Sverigedemokraterna har presenterat en Ukrainaram som innebär ett treårigt militärt stöd som uppgår till sammanlagt 75 miljarder kronor. Det handlar om donationer till Ukraina men också om finansiella bidrag samt ekonomiskt stöd vid upphandling av försvarsmateriel. Detta kommer att innebära att vapen från den svenska försvarsindustrin kan gå till Ukraina. Genom ett stort stöd till Ukraina nu motverkas ett långvarigt krig och långvariga behov av stöd.

Vi är stolta men inte nöjda. Stödet är existentiellt. Det handlar om vad vi de facto gör och beslutar, inte om det politiska spelet, vem som kan skrika högst eller att ohederligt påstå att stödet skulle svaja från någon sida i den här kammaren.

Självklart går det att diskutera de svåra avvägningar vi som stat gör mellan å ena sidan den materiel vi behöver för vårt försvar av svenskt territorium och gemensamt ansvar inom Nato och å andra sidan det vi avvarar för det som i dag är vår yttersta försvarslinje, nämligen fronten i Ukraina. Det är ansvarsfullt och sker dagligen, inte minst på myndighetsnivå.

Men vad stort sker, det sker tyst. En svensk tiger men är desto ihärdigare i att lutherskt och plikttroget arbeta för fortsatt stöd till Sveriges blågula broderfolk, som just nu slåss för vår gemensamma frihet i det vackra men sargade Ukraina.

Fru talman! Till skillnad från Jacob Risberg är ju jag ideologiskt socialkonservativ och har en nationalistisk grundsyn. Det innebär också att jag har en utgångspunkt som gäller universellt som säger att varje folk själva bör vara främst delaktiga i vad som är deras sätt att styra och organisera sitt land. Det gäller även valet av huvudstad. Jag tänker alltså inte fördjupa mig i den diskussionen här och nu. Jag tycker att det är viktigt att den förs på plats, regionalt, inte minst för palestiniernas del och i deras politiska dialog med närliggande aktörer.

Det är naturligtvis så att vi är för en tvåstatslösning. Jag har däremot tyvärr av många skäl väldigt svårt att se att det finns realistiska förutsättningar för en sådan just nu och över tid på grund av låsningarna i regionen. Det vet vi ju alla, men det hindrar inte att vi strävar efter det. Det är bra att vi har aktivitet i alla våra internationella organisationer och kan samverka genom Europeiska unionen och inom FN-systemet och försöka få fler svenskar på tyngre poster även i dessa sammanhang. Att driva svenska intressen är naturligtvis jätteviktigt.

Återigen: Jag ser inte att det råder någon egentlig konflikt mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna i frågan om att uppnå en tvåstatslösning. Men jag ser också hur terrängen ser ut och de realpolitiska förutsättningarna. Jag tycker att det är viktigt att gräva där man står och se vad man kan göra här och nu för att försöka förstärka de förutsättningarna snarare än att enbart uppehålla oss vid utopiska dimensioner av den här frågan som just nu av beklagliga skäl inte har förutsättningar att nå en lösning.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag är glad att Jacob Risberg ändå hakar upp sig på något, för det är viktigt att belysa de politiska skiljelinjerna här i kammaren.

Naturligtvis tillkom UNRWA i en annan tid, i en annan historisk kontext och utifrån flyktingkonventionen. Universellt sett behöver naturligtvis alla människor ha en möjlighet att återvända till sina hem. Det är jätteviktigt. Men det kräver också något slags förståelse för terrängen, de politiska låsningarna, vad som faktiskt försiggår och vad det finns för förutsättningar för detta i verkligheten. Det är ju en sak med utopiska visioner och en annan hur det faktiskt ser ut på marken.

UNRWA är som organisation, som också Stefan Olsson nämnde i ett tidigare replikskifte, en del av låsningen i Israel-Palestina-konflikten. Man har låst fast många palestinska flyktingar i ett evigt flyktingskap, vilket inte är en långsiktig lösning. Det är väldigt många knutar som behöver lösas upp i regionen och i Israel-Palestina-konflikten. Det håller jag helt med om, och naturligtvis behöver det adresseras.

Som jag sagt tidigare ska vi inte dra oss för att ställa kritiska frågor och i de internationella organisationer och samfund som vi verkar i försöka uppnå det långsiktiga målet om en tvåstatslösning enligt Osloavtalet 1993. Men det är ett faktum just nu att det är allt färre som tror på det som en praktisk lösning här och nu, medan man fortfarande håller det varmt som en teoretisk idé. Vi behöver också adressera frågan om hur vi kan bidra till att detta kan få bättre realpolitiska förutsättningar.

Fru talman! En tvåstatslösning kräver till att börja med att båda parter erkänner den andres rätt att existera, och det är inte situationen i dag.

Vi ser dessutom en utveckling på Västbanken, där allt fler inom Fatah inte klarar av att ta avstånd från Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober. Vi ser rörelser och organisationer i undervegetationen under både Fatah och Hamas som stärker sina positioner också på Västbanken, men som tidigare ändå har kunnat fungera någorlunda ställt i relation till Hamas styre på Gazaremsan.

Det finns naturligtvis skäl att kritiskt belysa och diskutera också de mörka delarna av den svenska vänsterns idéhistoria, attityd och handlande i relation till Israel och Palestina och inte minst i relation till Hamas, Fatah och andra politiska aktörer i regionen. Det blir ett märkligt skuldbeläggande här, eftersom jag precis sa att vi är rätt samstämmiga i utrikesutskottet om att vi behöver adressera frågan om militanta och extremistiska bosättare. Det gör vi också tillsammans med USA i den transatlantiska dialogen med andra likasinnade stater. Det finns en samstämmighet där om att också ta upp kritiska frågor gentemot Israel och att ställa dem till svars om det krävs. Men det krävs också att man gör upp med den snårskog av antisemitism och det Israelhat som finns i vegetationen både på Gazaremsan och på Västbanken.

Jag nämnde ett antal exempel där vi fortfarande kan se stora problem, till exempel organisationen UNRWA och deras relation till Hamas. Jag skulle vilja höra Håkan Svenneling utveckla hur man ser på det, vilket vi inte har berört nu. Men det tror jag att det finns anledning att återkomma till.

Fru talman! Tack för frågan, Håkan Svenneling!

Mycket riktigt har demokrati, det demokratiska begreppet, många betydelser - inte bara att hålla allmänna val och ha en konstitutionell förvaltning som fungerar.

Sedan är det inte, som Håkan Svenneling påstod, enbart jag som hävdar att Israel är den enda fungerande demokratin i Mellanöstern. Jag hänvisade till The Economists demokratiindex i mitt anförande, och de brukar vara en trovärdig röst i detta. I deras årliga förteckning är det tydligt, även i år, att Israel ligger högre i rankningen än vad många europeiska länder gör, länder som vi dagligen samarbetar med inom EU och andra organisationer i det internationella samfundet. I många avseenden ligger Israel bättre till rent demokratiskt.

Sedan finns det naturligtvis problem, och jag är inte främmande för att adressera dem - till exempel att Israel nu tittar på reformer av domstolsväsendet, något som har varit aktuellt de senaste åren, eller andra konstitutionella reformer som har väckt internationell genklang. Jag nämnde också i mitt anförande att gentemot stater som man har en nära relation till och förståelse för måste det också gå att framföra kritiska frågor och ställa dem mot väggen. Det anser jag naturligtvis att man ska kunna också gentemot Israel. Men det får aldrig gå till en argumentation som på något sätt underkänner, hotar eller ifrågasätter Israels existens eller rätt till frihet och liv på denna plats på jorden.

I utskottets betänkande, som vi nu debatterar, är det mycket tydligt att även vi sverigedemokrater ställer oss bakom att se närmare på sanktioner mot militanta extrema bosättare, i enlighet med vad till exempel USA har uttryckt. Det är tydligt i betänkandet, och det står jag står fast vid att man kan behöva göra. Sedan får man titta på vilka instrument som är mest träffsäkra och vad som är mest framgångsrikt av det som andra länder nu har prövat. Att regeringen håller ögonen på detta hoppas jag verkligen.

Fru talman! Jag vet inte om Lotta Johnsson inte var uppmärksam under mitt anförande. Jag var då väldigt tydlig med att den humanitära situationen i Gaza är fruktansvärd och behöver adresseras och förbättras akut. Jag nämnde omedelbart tillträde för humanitärt bistånd. Jag nämnde humanitär vapenvila i detta nu. Öppnande av fler gränsövergångar, inte minst i norr, är helt avgörande. Det är bättre att fokusera på att använda befintlig hamninfrastruktur för att få in humanitärt bistånd sjövägen än att fokusera på nya, långsiktiga infrastrukturlösningar med nya hamnbyggen och annat. Allt sådant har vi adresserat vid olika möten med biståndsorganisationer, FN-organ och andra som vi träffat här i Stockholm.

Jag håller med om att det finns oerhört mycket att göra här och nu. Men det gäller också att vara källkritisk. Vi vet i dag att Hamasmedlemmar är dominerande på flera platser i UNRWA:s utbildningssystem. Vi har genom åren sett hur mycket antisemitiskt läromaterial som förmedlas genom program som har finansierats genom UNRWA. Vi ser rektorer, skolmedarbetare och andra som har haft och har Hamaskopplingar. Vi ser hur UNRWA-faciliteter och UNRWA-infrastruktur har använts av Hamas.

Detta har naturligtvis inte skett utan UNRWA:s vetskap. Självklart är de väl medvetna om det. Det här måste man gå till botten med. Det har varit en del i att man nu ska granska detta ordentligt och göra en total genomlysning.

Vi har också ett ansvar för att det humanitära biståndet och allt bistånd som vi ger når rätt mottagare. Att bara fortsätta som tidigare enligt något slags låtgåprincip är att faktiskt beröva de människor som behöver nås av biståndet möjligheten att få del av detta.

Sveriges bidrag till UNRWA har inte heller varit avgörande. Det hjälper inte hur stort UNRWA är som organisation när varken UNRWA, World Food Programme eller andra biståndsorganisationer har kunnat få det tillträde som krävts i Gaza.

Fru talman! Det är anmärkningsvärt att Vänsterpartiet tar till så här höga brösttoner i att anklaga regeringsunderlaget och regeringen för att ha varit ansvarslösa när vi frös biståndet till UNRWA, liksom när det gäller att Sida enligt sina rutiner stoppade utbetalningarna av utvecklingsbiståndet till Palestina mot bakgrund av alla de uppgifter som framkommit sedan den 7 oktober förra året.

Naturligtvis ser vi alla, och det framkommer också i det betänkande som vi berett i utskottet och som vi i dag debatterar, den oerhörda humanitära nöden. Vi ser lidandet, svälten och den sanitära situationen. Det framkommer också i de ställningstagandetexter som även Sverigedemokraterna står bakom.

Sedan har vi helt olika uppfattningar om UNRWA som organisation och huruvida man ska fortsätta den inslagna vägen med ett långsiktigt utvecklingsbistånd till Palestina i det här läget. Sedan 1994 har man betalat ut åtminstone 50 miljarder, i storleksordning som hela den årliga svenska biståndsbudgeten, till projekt som inte har lyckats skapa en fungerande konstitution eller en demokratisk stat. Inte heller har de lyckats skapa bättre villkor för kvinnor eller uppnå de jämställdhetsmål som Vänsterpartiet brukar tala sig varmt för. De har inte skapat en bättre situation för mänskliga rättigheter eller bekämpat korruptionen.

Någonstans måste man ta sig tid och utrymme att utvärdera: Hur går det? Var går det snett? Vad behöver vi göra rätt? Utifrån alla de uppgifter som framkommit om UNRWA:s infrastruktur och medarbetare som haft kopplingar till Hamas och terrorrörelsen är det uppenbart, menar jag, att det inte går att skicka ett enda öre till en organisation som inte klarar av att hålla den demokratiska rågången. Det borde inte vara kontroversiellt att säga det i Sveriges riksdag.

Fru talman! Från Sverigedemokraternas sida har vi varit tydliga med att vi inte har varit överens med regeringen om att återuppta utbetalningarna till UNRWA. Det handlar också om att vi sedan lång tid tillbaka har riktat kritik mot att Sverige stöder UNRWA ekonomiskt. Vi menar att organisationen också organisatoriskt sett är en främmande fågel i FN-systemet som snarare är en del av låsningen i Israel-Palestina-konflikten än lösningen. Det tycker jag är viktigt att ta fasta på.

Socialdemokraterna har påpekat att biståndet till UNRWA ska återupptas och att det var fel att ta en paus och utvärdera de allvarliga uppgifter som har framkommit om kopplingar till terror som har inkluderat UNRWA-anställda. Anställda ska ha deltagit i terrororganisationer, inte bara Hamas, och terrorinfrastruktur finns och har funnits under UNRWA:s anläggningar.

Jag har därför en fråga till Johan Büser, som nu får bli en retorisk fråga eftersom vi inte har några ytterligare repliker. I någon mån behöver Socialdemokraterna visa vad som gäller. Ska man tolka kritiken mot att pausa den här formen av bistånd när sådana här allvarliga uppgifter framkommer som att det finns en ny praxis gällande socialdemokratisk biståndspolitik? Är det här helt okej? Spelar det inte så stor roll om svenska skattemedel och svenskt bistånd går till organisationer som hyser anställda som har terrorsympatier och som har varit direkt delaktiga?

Det finns en lång lista på de anställda som nu har anklagats. Där står vilken position de har inom både UNRWA och Hamas. Det finns ytterligare uppgifter om hur man varken historiskt eller i dag har kommit till rätta med den smutsiga byk av kopplingar som finns. Det är kopplingar till både antisemitiska organisationer, terrorism under Hamas paraply och annan infrastruktur, där detta är tätt sammantvinnat. Vi ser den militanta delen i Hamas och hur medarbetare i UNRWA verkar civilt och i relation till FN-systemet men inte klarar av att ta avstånd.

Jag förstår faktiskt inte varför Socialdemokraterna är så måna om att försvara den typ av organisation som hyser de här genomgående och djupgående problemen.

Fru talman! Tack, Johan Büser, för frågan! Jag var själv med på resan tillsammans med flera ur partiledningen. Det var viktigt att träffa företrädare för den israeliska regeringen men också anhöriga till de gisslantagna och andra organisationer som kunde ge oss en ögonblicksbild av hur det nationella traumat i Israel ser ut efter vad som har hänt.

Det finns ingen större politisk rörelse i Sverige som är helt fri från historisk skuld när det kommer till antisemitism. Men i den mån de samtida antijudiska attityderna har en tydlig politisk hemvist på höger-vänster-skalan finns det mycket som visar att den till övervägande del har legat till vänster. I de fall då åsikter går till handling och svenska skattemedel under de senaste decennierna har gått till att stötta antisemitiska organisationer i Palestina som utövar våld mot civila judar har även stödet till detta i huvudsak kommit från vänster.

Studier har också visat att vid sidan av islamister är personer med starka vänsteråsikter den grupp som i störst utsträckning utsätter den svenska judiska minoriteten för trakasserier och hatbrott. Det sker alltså också i vårt land. Jag tror att man ska titta närmare också på den byk som den svenska vänstern inklusive Socialdemokraterna har i detta avseende.

När det kommer till de enskilda uttalanden som minister Chikli har gjort har jag svårt att recensera enskilda uttalanden som inte gjordes när vi var på plats. Jag vet inte heller i vilken kontext detta har uttalats. Men utifrån vad som har anförts här har jag svårt att se att de ligger särskilt nära Sverigedemokraternas politik, utan tvärtom. Det är inget märkligt; även Johan Büser och hans kollegor har i många fall träffat företrädare i andra länder vars alla uttalanden och kommentarer de inte instämmer i.