Jessica Rodén

Herr talman! Vi socialdemokrater har en grundläggande övertygelse: Den som arbetar och bidrar till samhället ska kunna känna sig trygg i att samhället finns där när det behövs. När du blir sjuk ska du få den hjälp som behövs, och du ska inte mötas av en mur av byråkrati och misstro. Sjukförsäkringen ska vara en bro tillbaka till arbete, inte en fälla som gör människor fattiga och fast i långvarig ohälsa.

Men vi måste också prata om varför människor blir sjuka från första början. Det räcker inte att bara diskutera rehabilitering och återgång i arbete. Vi måste också minska inflödet till sjukskrivningarna. Vi måste ha bättre arbetsmiljö och mer förebyggande insatser.

Vi ser en farlig trend. Människor slits ut på jobbet och lämnas sedan ensamma när kroppen och psyket inte längre orkar. Samhället förlorar arbetskraft. Företag förlorar kompetens, och den enskilda förlorar både sin försörjning och sin hälsa. Vi får helt enkelt ett system som skapar sjukdom i stället för att skapa trygghet.

Statsrådet säger att det finns ett batteri av åtgärder, men vad hjälper det när de grundläggande problemen kvarstår? Riksrevisionen slår fast att Försäkringskassan i hälften av fallen där undantaget ”övervägande skäl” används inte ens kontaktar arbetsgivaren. Vi vet att stress på arbetet, hög arbetsbelastning och osäkra anställningar leder till sjukskrivningar. Men var är regeringens initiativ för att stärka arbetsmiljön och förebygga att människor blir sjuka? Vi vet ju att investeringar i arbetsmiljön sparar pengar både för samhället och på individnivå.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Vi behöver en sjukförsäkring som ser hela kedjan, från förebyggande insatser till rehabilitering och återgång i arbete. När ska vi få se konkreta förändringar som gör skillnad på riktigt? Det gäller förebyggande arbetsmiljöarbete och stöd till dem som blivit sjuka av sina arbeten.

Fru talman! Jag hör vad statsrådet säger, men jag ser fortfarande ingen handlingskraft när det gäller arbetsskadeutredningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Till ledamoten Högström vill jag säga att Arbetsskadeutredningens betänkande kom i september 2023. Jag tror att det var då det lämnades på statsrådets bord. Moderaterna var som sagt positiva till förslagen när vi arbetade tillsammans i referensgruppen. Vad har hänt på vägen? Vad har förändrats? Har Moderaterna ändrat sig? Under tiden fortsätter människor att drabbas.

Fru talman! Att arbeta ska inte vara en risk; det ska vara en väg till trygghet och egen försörjning. Tack för debatten!

Fru talman! Arbetslösheten stiger, matpriserna rusar och många som arbetar heltid har ändå svårt att få sin ekonomi att gå ihop. Samtidigt lämnas de som redan slitit ut sig i sina jobb utan det stöd de borde ha rätt till.

Arbetsskadeutredningen föreslog bland annat att ta bort de orättvisa undantagen i försäkringen så att fler som skadas i jobbet faktiskt skulle kunna få ersättning. När utredningen presenterades fick jag intrycket att Moderaterna var positiva till flera av förslagen, men nu verkar man ha ändrat sig. Varför?

Fru talman! Vi pratar ofta om de yrkesgrupper som har de mest påfrestande jobben och arbetar inom vården och omsorgen och på byggarbetsplatser. Men vi får såklart inte glömma alla tjänstemän och akademiker som också drabbas av en bristfällig arbetsskadeförsäkring. Sjuksköterskor, socialsekreterare och lärare arbetar under stor press med höga krav och ofta bristande resurser. Stressrelaterad ohälsa, utmattningssyndrom och långtidscovid är verkliga problem i dessa yrkesgrupper. Men trots att dessa sjukdomar är direkt kopplade till arbetsmiljön får man ofta kämpa, på grund av en osäker försäkring, för att få den ersättning man borde ha rätt till.

Statsrådet säger att det krävs fler analyser för att anpassa arbetsskadeförsäkringen till sjukförsäkringen, men flera remissinstanser menar att utredningens förslag tvärtom skulle förbättra samordningen mellan systemen och säkerställa att fler får rätt stöd i tid. När kommer förslagen?

Fru talman! Statsrådet fick frågor om arbetsskadeförsäkringen av mig men valde att besvara dem med att fler måste komma i arbete. Detta tycker jag är anmärkningsvärt. Samtidigt som regeringen pratar om arbetskraftsutbud, bidragstak och aktivitetskrav saknas helt en politik för att skapa fler jobb. Arbetslösheten ökar, matpriserna fortsätter att stiga och många människor kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Det är verkligheten i Sverige i dag.

Många som har ett jobb att gå till har ett jobb som sliter ut dem. Det är kvinnor inom vård och omsorg, byggnadsarbetare, lokalvårdare och andra med tunga arbetsuppgifter som drabbas av skador som påverkar deras livskvalitet och ekonomiska trygghet. De kan inte arbeta längre hur mycket regeringen än önskar det, utan de behöver en trygg försäkring som fångar upp dem när kroppen inte längre håller.

Fru talman! Arbetsskadeutredningen föreslog bland annat att man ska ta bort de undantag i försäkringen som i dag gör att många som skadar sig på jobbet nekas ersättning. Det är ett konkret förslag som skulle stärka tryggheten för dem som sliter allra hårdast i vårt samhälle. Men vad gör regeringen och Sverigedemokraterna? De gör ingenting. Statsrådet säger att det krävs fler analyser, men vad vi behöver är handling.

Regeringen och Sverigedemokraterna pratar om att fler ska komma i arbete men ignorerar att deras egen politik leder till fler varsel och ökad arbetslöshet. Samtidigt sviker man dem som redan har ett jobb att gå till.

För oss socialdemokrater är det självklart att den som slits ut på jobbet ska ha rätt till ersättning. Vi ska inte ha en arbetsmarknad där människor förväntas jobba tills de går sönder utan ett tryggt system när så behövs.

Fru talman! När ska regeringen förstå att arbetslinjen inte bara handlar om att pressa folk till vilket jobb som helst, till vilket pris som helst? När kommer förslagen?

Herr talman! Sjuhärad är, som jag sa, en plats där företagande och arbete går hand i hand med tradition och innovation. Vårt textila arv, som har gjort oss kända som tygriket, lever kvar än i dag i form av världsledande företag inom både industri och mode. Men det är också en bransch som är känslig för ekonomiska förändringar, och inflationen har slagit hårt mot företagen.

Stigande energipriser och råvarupriser har pressat småföretagen. Samtidigt har regeringen valt att dra ned på satsningar som skulle kunna stötta dessa verksamheter. När stöden till utbildning och kompetensutveckling minskar drabbas både våra unga och de företag som är beroende av kvalificerad arbetskraft. För en region som Sjuhärad, där många unga annars skulle kunna hitta jobb i textilindustrin eller andra växande branscher, är detta en signal om att de har lämnats i sticket.

Statsrådet hänvisar till att det är många unga som i dag inte klarar skolan. Då är det väldigt märkligt att detta är en regering som inte satsar på skolan för att ge barn och unga förutsättningar att få godkända betyg.

Forskning visar också att ofullständiga betyg i skolan och hur läsförståelsen är under skoltiden påverkar det psykiska måendet i 50årsåldern. Detta är alltså otroligt viktiga frågor. Var är den aktiva arbetsmarknadspolitiken?

(forts.)

Herr talman! Först vill jag tacka min kollega Eva Lindh för att hon uppmärksammar denna otroligt viktiga fråga. Tack också till statsrådet för att han är här i dag, så att vi har möjlighet att debattera detta.

Jag vill bidra med perspektiv från min hembygd, Sjuhärad, som ligger i Västra Götaland. Sjuhärad är en region med stolta arbetsmarknadstraditioner. Vi kallas för tygriket. Det är en påminnelse om vårt textila arv och den betydelse som textilindustrin har haft för vår region. Än i dag spelar textilindustrin en central roll i vår ekonomi, med starka inslag av småföretagande och gröna näringar. Våra företag i Sjuhärad visar på både innovation och uthållighet.

Sysselsättningsgraden i kommuner som Mark och Ulricehamn låg under 2023 på cirka 86 procent, vilket är långt över rikssnittet. Det är imponerande siffror som speglar en arbetsmarknad där företag och människor jobbar hårt för att skapa en bättre framtid. Men vi får inte blunda för de utmaningar som vi står inför. Borås, som är en viktig motor för både handel och textilindustri, har i dag en högre arbetslöshet än rikssnittet.

Det vi ser är att regeringens politik har gjort det svårare för unga att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är en särskilt stor utmaning för en region som vår, där industrin är beroende av tillgång till kompetent arbetskraft.

Vi socialdemokrater tror på en politik som tydligt visar att man investerar i de unga och i framtidens jobb - inte en politik som slår undan fötterna för de unga.

Herr talman! I dag har vi diskuterat en reform som man hade goda intentioner med men som i sin nuvarande form kanske inte riktigt når fram till de föräldrar som behöver den som mest. Jag är glad att regeringen har tagit initiativ till att utvärdera merkostnadsersättningen. Men man skulle kanske kunna jobba lite snabbare med till exempel hur man presenterar informationen på Försäkringskassans hemsida, hur man använder informationsflödet och så vidare. Det är verkligen en vägg av information som man möter när man går in där.

Men jag tackar statsrådet för debatten och ser fram emot att få återkomma.

Herr talman! Jag gick in och läste på Försäkringskassans hemsida. Där finns mycket information och instruktioner om hur man söker merkostnadsersättning och vad som räknas som merkostnader. Det kan röra sig om mediciner, specialkost, slitage av kläder och möbler med mera. Det finns även information om hur Försäkringskassan gör sina bedömningar. Det är väldigt mycket information och jättemycket siffror. Det är olika nivåer, olika kategorier och massor av text. Det är en vägg av text som möter en. Man möter ett system som är svårt att förstå. Ansökningsprocessen kräver omfattande dokumentation. Och så är det 90 procent som möter avslag.

Som sagt har statsrådet lyft fram att reformen ska utvärderas, vilket jag tycker är bra. Men det finns redan tydliga indikationer på att ansökningsprocessen eller informationen kring den är otydlig eller svår att förstå. Hela 90 procent får avslag. Måste vi verkligen vänta på en utvärdering innan man till exempel skruvar på ansökningsprocessen eller gör informationen mer lättbegriplig?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för möjligheten att diskutera denna viktiga fråga här i dag.

Det socialdemokratiska välfärdsbygget har alltid byggt på principen att samhället ska finnas där för dem som behöver det som mest. Vårdbidraget, som infördes redan 1964 av Tage Erlanders regering, var ett uttryck för just detta. Det var ett stöd som gjorde det möjligt för föräldrar till barn med olika funktionsnedsättningar att hantera både de ekonomiska och de praktiska utmaningar som kunde uppstå. Det handlade om solidaritet, om jämlikhet och om att säkerställa att inga barn eller familjer lämnades utanför.

När reformen 2019 ersatte vårdbidraget med merkostnadsersättningen och omvårdnadsbidraget var ambitionen att modernisera systemet och göra det mer rättssäkert och tydligt. Dessa intentioner var goda. Men i dag, när vi ser att över 90 procent av föräldrarna som söker merkostnadsersättning får avslag, måste vi fråga oss om vi verkligen har lyckats leva upp till reformens syfte.

Herr talman! Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar står ofta inför en djungel av regler. Det finns krav och byråkrati. Det kan vara svårt att förstå vad som räknas som en merkostnad, och systemet kan kanske upplevas som avvisande i stället för stöttande. Sedan möts man kanske av ett avslagsbesked som förklarar att ens kostnader redan täcks av andra samhällsstöd - utan att det ges tydlig vägledning om hur dessa stöd ska kunna sökas.

Jag tycker att det är orimligt att vi har ett system som kräver så mycket av människor som kanske redan kämpar hårt för att få vardagen att gå runt. Det är tydligt att reformen behöver ses över. Vi ska inte kasta den över bord, men vi behöver kanske göra justeringar och förbättringar, så att den verkligen möter de behov som finns.

Herr talman! Statsrådet lyfter i sitt svar att det är viktigt att utvärdera reformen och samla in mer kunskap innan en större förändring görs. Det är ett rimligt resonemang. Men samtidigt står föräldrar här och nu med stora behov och med ett system som de upplever som svårtillgängligt och kanske lite för byråkratiskt.

Min fråga blir: Vilka konkreta åtgärder kan regeringen och statsrådet vidta på kort sikt för att underlätta för dessa familjer?

Herr talman! Jag vill fortsätta prata om den ekonomiska ojämlikhet som breder ut sig i Sverige. Jag vill prata om dem som verkligen drabbas när trygghetssystemen inte håller måttet och skattesänkningar inte inkluderar dem som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden.

Finansministern lyfter fram att hushållens ekonomi stärks genom regeringens politik. Men det är ju en sanning med modifikation, för vilka hushåll pratar vi egentligen om? Ja, inte är det de som är beroende av sjuk eller aktivitetsersättningen och de som redan lever på marginalen.

Rapporten 800 år kvar till jämställdhet? visar att arbetarkvinnor med utländsk bakgrund drabbas hårdast av den ekonomiska politiken. De har lägre löner, osäkrare anställningar och sämre möjligheter att påverka sin ekonomi. Dessa kvinnor arbetar ofta i välfärdens kärna - inom vård, skola och omsorg - och deras ekonomiska situation blir alltmer pressad. När priserna ökar snabbare än lönerna och ersättningarna ökar också klyftorna i samhället.

Herr talman! Ekonomisk ojämlikhet handlar inte bara om pengar i plånboken, utan det handlar också om människors livschanser och om möjligheterna att leva ett rikt och värdigt liv. Med regeringens politik fortsätter de ekonomiska skillnaderna att öka, och samhället dras isär ännu mer. Regeringens politik med skattesänkningar och jobbskatteavdrag är som gjord för att öka dessa klyftor. Det är en politik som belönar dem som redan har arbete och ignorerar dem som av olika orsaker inte kan arbeta.

Vi socialdemokrater vill se en annan väg - en väg där trygghetssystemen är starka nog att hålla människor borta från fattigdom, en väg där vi aktivt arbetar för att minska de ekonomiska klyftorna, inte öka dem. Vi vet ju alla, herr talman, att man inte blir frisk av att göras fattig.

Det är beklagligt att Sverigedemokraterna och regeringen lade ned den utredning som skulle se över indexeringen av sjuk- och aktivitetsersättningen. Jag tycker att regeringens agerande tydligt visar att målgruppen inte är prioriterad för dem.

Därför, herr talman, undrar jag: Varför ska människor som har sjuk- eller aktivitetsersättning betala mer skatt än dem som förvärvsarbetar?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag har tagit del av finansministerns svar, och jag måste säga att jag är besviken.

Jag ställde en rak och tydlig fråga om vilka konkreta åtgärder finansministern avser att vidta för att förbättra den ekonomiska situationen för personer som lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Men i stället för ett tydligt svar fick jag en uppräkning av generella åtgärder som inte träffar just dem som jag vill tala om i dag.

Finansministern pratar om jobbskatteavdrag och skattesänkningar för löntagare som ett sätt att stärka hushållens ekonomi. Men vad hjälper det dem som inte kan arbeta? Vad hjälper det dem som är beroende av sjuk- eller aktivitetsersättningen för att överleva månaden? För dem innebär jobbskatteavdraget ingenting, herr talman. De lämnas utanför regeringens skattesänkningar och får ingen lättnad i sin vardag.

Finansministern nämner också att sjukersättningen har räknats upp med inflationen, som om det vore en ny åtgärd. Men det är inte någon särskild insats från regeringens sida; det är en automatisk uppräkning som redan finns i systemet. Det löser inte problemet med att ersättningarna fortfarande är så låga att de inte går att leva på.

Jag frågade också specifikt om åtgärder för att förbättra villkoren för dem som lever på garantinivån i sjuk- och aktivitetsersättningen. De får maximalt 13 275 kronor i månaden - före skatt. Det är människor som varje månad tvingas välja mellan att betala hyran, köpa mat eller hämta ut sina mediciner. Det är människor som tvingas låna pengar av anhöriga för att överleva. Vad är regeringens svar till dem? Vad gör regeringen för att de ska få en dräglig ekonomisk situation?

Det enda konkreta förslag som fanns för att långsiktigt förbättra deras situation var den utredning som Socialdemokraterna tillsatte för att se över indexeringen av sjuk- och aktivitetsersättningen. Den skulle säkerställa att ersättningarna inte halkar efter när kostnaderna i samhället ökar. Men vad gjorde den här regeringen med den utredningen? Jo, man valde att lägga ned den. Man valde aktivt att inte förbättra villkoren för de mest utsatta.

Herr talman! Detta är inte en politik för ett tryggare Sverige för alla. Detta är en politik som gynnar dem som redan har möjligheten att arbeta medan de som är sjuka eller har en funktionsnedsättning lämnas i sticket. Det är en politik som skapar ökade klyftor och minskad tillit, herr talman, för hur ska människor som känner sig bortglömda och övergivna av samhället kunna tro på framtiden? Hur ska de känna sig som en del av ett samhälle där de behandlas som andra klassens medborgare?

Herr talman! Jag vill därför ställa frågan igen: Vilka skattelättnader får de som lever på garantinivån i sjuk- och aktivitetsersättningen med regeringens politik?

(Applåder)

Fru talman! Det är jätteintressant att höra om de olika satsningar som statsrådet tar upp. Jag tycker också att det är viktigt att prata mer om hur vi ska säkerställa att inte fler kvinnor blir sjuka på grund av sina arbeten. Det är jättebra att få mer kunskap om de här frågorna. I dag är det dock som att sätta plåster på ett brutet ben, för kvinnorna i välfärden kommer tillbaka till arbetsplatser som ser precis likadana ut som när de blev sjuka av dem. Det är stress, samma press och samma underbemanning. Här måste alltså regeringen göra mer.

Fru talman! Sjukförsäkringen är ingen lyx; den är en rättighet. Och ingen ska behöva bli sjuk av sitt arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag är frustrerad över att se hur kvinnor i välfärden dag efter dag blir svikna av ett system som inte är byggt för dem. Men jag är också frustrerad över att regeringen trots vackra ord vägrar ta tag i de verkliga problemen.

Statsrådet talar om rehabiliteringsstöd, om samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket och om arbetsprövning som om det skulle räcka för att lösa den djupa kris som både sjukförsäkringen och välfärden befinner sig i. Men vi vet att det inte är där skon klämmer. Problemet är inte att rehabiliteringen är dålig, utan det är att alldeles för många kvinnor aldrig får chansen att komma till rehabilitering eftersom de nekas sjukpenning från första början.

För en kvinna som har arbetat deltid i vården, som har slitit ut sig med dubbelpass och som har kommit hem sent om kvällarna och ändå fått vardagen att gå ihop är det ett hån att höra att hon inte är tillräckligt sjuk. Det är ett hån att höra att hennes arbetsförmåga duger till något annat arbete. Men till vilket arbete? Var finns dessa magiska arbetsplatser där det inte finns någon stress, någon press eller någon risk för nya sjukskrivningar?

Det är lätt att prata om "normalt förekommande arbete" från ett kontor på Försäkringskassan eller från en regering som inte vill se verkligheten. Men för kvinnorna i välfärden finns det inget "normalt". Deras verklighet är ständig stress, oregelbundna arbetstider och underbemanning, och när de bryts ned av detta står de ensamma kvar.

Det här är ingen slump. Det är resultatet av en politik som bygger på att individen själv ska bära sitt ansvar. Det är en politik som säger att om du inte klarar av ditt arbete är det ditt eget fel.

Vi socialdemokrater står för en annan syn. Vi står för en sjukförsäkring som ger trygghet. Vi står för ett samhälle där vi inte lämnar dem som mest behöver stöd från oss därhän.

Fru talman! Vilka ytterligare åtgärder avser statsrådet och regeringen att vidta? Jag uppfattade inget om välfärdssatsningar. Vilken arbetsmiljö kommer dessa kvinnor tillbaka till efter kanske månader av sjukskrivning? Det kan inte bara handla om återgång till arbete. Vilken arbetsmiljö möter dessa kvinnor när de kommer tillbaka?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman och statsrådet! Jag vill prata om de kvinnor som bär upp vår gemensamma välfärd. Det är kvinnor som tar hand om våra sjuka, våra barn och våra äldre. De sliter och sliter, ofta till låga löner och med usla arbetsförhållanden. När deras kroppar och deras sinnen säger ifrån, när de blir sjuka av stress och utmattning, vad händer då? Jo, de möts av en sjukförsäkring som sviker dem. De möts av avslag, ifrågasättanden och en kall och fyrkantig byråkrati som inte förstår eller bryr sig om deras verklighet. Det är ett svek, inte bara mot dessa kvinnor utan mot hela idén om ett samhälle som bygger på solidaritet och rättvisa.

Statsrådet Tenje säger i sitt svar att sjukförsäkringen ska främja återgång i arbete och att åtgärder behöver vidtas av alla berörda aktörer. Det låter bra. Men låt oss titta på vad det egentligen betyder. Vad innebär det för undersköterskan som går sönder av stress på ett ständigt underbemannat äldreboende? Vad innebär det för läraren som inte längre kan sova om natten eftersom oron över att inte räcka till har blivit övermäktig?

Fru talman! Det innebär att de förväntas gå tillbaka till samma arbetsmiljö som gjorde dem sjuka från början. Trots allt prat om rehabilitering och trots alla fina ord om samverkan mellan myndigheter vägrar regeringen nämligen att adressera kärnproblemet: den kroniskt underfinansierade välfärden och att sjukförsäkringen sviker just de kvinnor som behöver den.

Fru talman! Vi behöver ha en sjukförsäkring som är träffsäker och som tar hänsyn till verkligheten för dem som arbetar oregelbundet och dem som arbetar deltid eller har tunga och stressiga arbetsplatser. Vi behöver ha en sjukförsäkring som inte bara ser individens arbetsförmåga i abstrakta termer utan som faktiskt förstår och tar hänsyn till den arbetsmiljö som dessa kvinnor återvänder till.

Det är här de ideologiska skillnaderna blir glasklara. Vi socialdemokrater vet att trygghet och välfärd är något som man bygger tillsammans. När någon blir sjuk och inte kan arbeta ska samhället finnas där och ge stöd. Det är en investering i människors hälsa och i hela samhällets hållbarhet. Men från regeringen och Sverigedemokraterna hör vi samma visa gång på gång, fru talman: Det är viktigare att sänka skatten för dem som redan har än att ge trygghet till dem som behöver det mest.

Vi socialdemokrater vet att politiken kan och ska skapa och garantera välfärd. Vi vet att det är genom politiska beslut som vi bygger ett samhälle där ingen lämnas efter. Men då måste man våga se problemen för vad de är. Man måste våga se att det är kvinnorna i välfärden som betalar det högsta priset när regeringen väljer att prioritera skattesänkningar för höginkomsttagare i stället för att investera i välfärden och arbetsmiljön.

Min fråga till statsrådet är: Kommer statsrådet och regeringen att vidta ytterligare åtgärder för att stärka sjukförsäkringen men också för att bromsa den negativa trend som finns i välfärden, så att kvinnor inte ska behöva bli sjuka av sina arbeten?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för hennes engagemang i de här frågorna. Det är viktigt att vi tillsammans skapar ett hållbart arbetsliv för de kvinnor som bär upp vår gemensamma välfärd.

Även om vi ser olika på vilka lösningar som krävs uppskattar jag statsrådets engagemang och att hon verkligen vill se helheten. Det är många delar, och det går inte att isolera dem. Vi måste ha en bred palett, och jag uppskattar ministerns engagemang i detta.

Jag tackar för detta och hoppas att vi framåt kan leverera lösningar som verkligen gör skillnad för kvinnors arbetsmiljö och kvinnors hälsa.

Fru talman! Stressrelaterad ohälsa är en av vår tids största utmaningar. Det är tydligt att kvinnor - särskilt de som arbetar inom vård, skola och omsorg - drabbas hårdast. Det är inte bara en fråga om arbetsmiljö; det handlar om hur vi i samhället förväntar oss att kvinnor ska vara.

Rapporten Arbetslivsinriktad rehabilitering för sjukskrivna med stressrelaterad ohälsa - en utvärdering från socialförsäkringsutskottet bekräftar att kvinnor inte bara utsätts för höga krav i arbetslivet utan även förväntas ta oproportionerligt stort ansvar i hemmet. Detta är en jämställdhetsfråga men också en fråga om livskvalitet och hälsa.

Rapporten visar att brister i arbetsmiljön ofta kvarstår när kvinnor återgår till jobbet efter sjukskrivning, vilket gör att tillfälliga anpassningar inte räcker. Många av de drabbade arbetar i så kallade kontaktyrken där höga känslomässiga krav och låg kontroll över arbetssituationen är vardag. Detta, fru talman, är resultatet av en långvarig underfinansiering av välfärdssektorn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det behövs kraftfulla reformer för att förändra denna verklighet. Kvinnor måste få möjlighet att återgå till arbetsplatser som är hållbara på lång sikt, med stöd från arbetsgivare och förstärkt företagshälsovård.

Fru talman! Dagens kvinnor ska inte behöva välja mellan arbete och hälsa. Stressrelaterad ohälsa är inget individuellt misslyckande; det är ett systemfel som vi politiker måste rätta till. Jag vill fråga statsrådet om regeringen inte ser kopplingen mellan underfinansierad välfärd och kvinnors ökade sjukfrånvaro på grund av stress.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Vi står inför en alarmerande verklighet där sjukskrivningar på grund av stressrelaterad ohälsa fortsätter att öka, särskilt bland kvinnor i välfärdens yrken.

Regeringen hänvisar till arbetsgivarens ansvar och till Arbetsmiljöverkets tillsynsinsatser. Men det är regeringens ansvar att ge arbetsgivarna förutsättningar att skapa en hållbar arbetsmiljö. Det krävs riktade resurser specifikt till kvinnodominerade yrken och inte generella statsbidrag som riskerar att försvinna i det stora hela.

Trots de åtgärder som nämnts i svaret ser vi inga tydliga förbättringar i statistiken. Sjukskrivningarna ligger kvar på oroväckande nivåer. I kommuner och regioner ser vi effekterna av regeringens långvariga underfinansiering av välfärden.

Försäkringskassan skriver följande i rapporten Psykisk ohälsa i dagens arbetsliv: "Oavsett yrke löper kvinnor mer än dubbelt så stor risk som män att bli sjukskrivna för stressrelaterad psykisk ohälsa. Risken är som störst i åldern 30-39 år, och utöver psykisk ohälsa kan stress leda till bland annat hjärt- och kärlsjukdomar. Könsskillnaderna förstärks av att många kvinnor arbetar i riskyrken inom välfärdssektorn och ofta bär dubbla arbetsbördor. För att nå en bättre balans i privat- och arbetsliv oavsett kön krävs ökad jämställdhet och mer fokus på förebyggande arbetsmiljöarbete."

Fru talman! Detta citat från Försäkringskassans rapport visar med all tydlighet att kvinnor i välfärdsyrken betalar priset för brister i arbetsmiljö och jämställdhet. Det är kvinnor som tar hand om våra barn på förskolan, vårdar våra äldre på äldreboenden och undervisar framtidens generationer i skolan. Det är kvinnor som betalar priset för ett system där välfärden är kroniskt underfinansierad.

Fru talman! Psykisk ohälsa innebär inte bara stort lidande för den enskilde utan medför också enorma kostnader för samhället. Den stressrelaterade psykiska ohälsan har ökat över tid, och aldrig tidigare har så många varit sjukskrivna för stress som under 2024.

Vi socialdemokrater har flera förslag som vi menar skulle vara mer effektiva för att motverka kvinnors sjukskrivning på grund av stress. I stället för skattesänkningar för höginkomsttagare behövs resurser som stärker välfärden och de kvinnodominerade yrkena. Det behövs riktade satsningar på arbetsmiljö och öronmärkta medel för att förbättra arbetsvillkoren inom vård, skola och omsorg. Genom att säkerställa tillräcklig bemanning kan arbetsbelastningen minska och stressnivåerna sjunka.

Jag vill därför fråga statsrådet: Är regeringen beredd att införa riktade satsningar på arbetsmiljön i välfärdssektorn och på andra områden som i praktiken skulle minska stressen för kvinnorna i dessa yrken?

(Applåder)

Herr talman! Statsministern har tidigare i höst sagt att det ljusnar i horisonten och att kampen mot inflationen är vunnen. Det gjorde han i samband med regeringsförklaringen och i presentationen av budgetpropositionen.

Mot den bakgrunden avstod regeringen från att satsa på barnfamiljerna. Det kom inga höjningar av barnbidraget; i stället kom sänkningar av bostadsbidraget.

I dag kom nyheten att inflationen uppgick till 1,5 procent i oktober jämfört med 1,1 procent i september. Samtidigt ser vi att arbetslösheten ökar.

Vi vet vilka som drabbas mest av detta - det är barnfamiljerna och de som är mest ekonomiskt utsatta. Jag undrar därför när dessa utsatta barnfamiljer kommer att få se samma ljusa horisont som regeringen.

Fru talman! Tack till statsrådet för ett försiktigt positivt besked, kan vi väl kanske enas om.

I mitt tidigare inlägg gav jag två exempel på hur behovet av teckenspråksutbildning för föräldrar kan variera kraftigt. Jag vill nu förtydliga att det andra exemplet handlar om min egen son. Det är inte ofta man är personlig i denna talarstol. Men jag valde att vara personlig just för att belysa denna fråga.

Språk är något vi utvecklar och förfinar under hela livet. Att tro att man kan bemästra ett språk, oavsett om det är talat eller tecknat, efter endast 240 timmar av utbildning är en missuppfattning. Språkutveckling är en pågående process som kräver kontinuerlig övning och anpassning. Det hade jag kunnat demonstrera genom att försöka ha denna debatt på teckenspråk. Då hade det dock tagit betydligt längre tid än den tiden jag har på mig, fru talman, så jag sparar det till en annan gång.

I Sverige är normen det talade språket, vilket gör att teckenspråk ofta hamnar i skymundan. Trots att teckenspråk erkändes som ett officiellt språk 1981 är det fortfarande inte lika tillgängligt och integrerat i samhället som det talade språket. Det skapar betydande utmaningar för döva och hörselskadade individer och deras familjer.

Teckenspråkets begränsade ställning innebär att det finns färre möjligheter till naturlig språkinlärning och användning i vardagen. Det kan leda till social isolering, minoritetsstress och hinder för full delaktighet i samhället för dem som är beroende av teckenspråk för sin kommunikation.

För att verkligen stödja våra döva och hörselskadade barn och deras familjer anser jag att vi behöver erbjuda en utbildning som är tillräckligt flexibel för att anpassas till varje familjs unika behov och situation. Jag vill tacka statsrådet för debatten.

Fru talman! Syftet med denna debatt är som sagt att jag vill belysa vikten av att göra teckenspråksutbildningen för föräldrar mer flexibel för att bättre möta familjers individuella behov.

För att illustrera detta skulle jag vilja dela två konkreta exempel som tydligt visar hur varierande behoven kan vara.

För några månader sedan träffade jag föräldrarna till en flicka som är fem år. De fick tidigt besked att flickan är döv och är en av dem som inte kan bli hjälpt av cochleaimplantat. Flickan använder uteslutande teckenspråk i sin kommunikation med både sina föräldrar och i andra sammanhang.

De 240 timmarna TUFF var slut när flickan var fyra år gammal, precis enligt rekommendationerna om att man skulle beta av timmarna snabbt. Men vad är tanken efter att TUFF-timmarna är slut, undrar föräldrarna? Ska föräldrarna stanna på en nivå för en fyraåring i språket utan att varken kunna stötta eller följa sitt barn i hennes språkutveckling?

I en annan familj föddes för 19 år sedan en döv pojke. Han opererades med cochleaimplantat när han var 15 månader gammal. Tack vare att cochleaimplantatet hjälper pojken så bra behövde hans föräldrar inte gå färdigt teckenspråksutbildningen.

Dessa två exempel visar tydligt hur olika behoven kan vara bland familjer med hörselskadade eller döva barn. Föräldrar till ett barn som är helt beroende av teckenspråk behöver mer stöd och utbildning i teckenspråk än dem som har barn som kan tillgodogöra sig talat språk med hjälp av till exempel cochleaimplantat eller hörapparater.

Genom att erbjuda fler timmar av teckenspråksutbildning till dem som verkligen behöver det ökar det möjligheten för de familjerna att känna sig fullt delaktiga i samhället.

Därför undrar jag om statsrådet och regeringen ser att det finns en möjlighet att göra teckenspråksutbildningen mer flexibel för att kunna möta de olika behov som finns i olika familjer?