Fru talman! Jag tackar statsrådet för möjligheten att debattera denna viktiga fråga. Jag vill också tacka för svaret.

I dag vill jag tala om vikten av att göra teckenspråksutbildningen för föräldrar mer flexibel för att bättre möta de olika behov som finns bland familjer med hörselskadade och döva barn. För oss socialdemokrater är det viktigt att varje barn, oavsett hörselförmåga, får de bästa möjliga förutsättningarna för att utvecklas och blomstra. För att detta ska vara möjligt behöver stödet till familjerna anpassas efter deras individuella behov.

Som jag skrev i min interpellation föds det varje år 200 barn med dövhet eller hörselnedsättning. Ungefär lika många får en sådan diagnos under sin uppväxt. Majoriteten av de familjer där dessa barn lever är i övrigt hörande och saknar tidigare erfarenheter eller kunskaper av teckenspråk. Föräldrarna behöver då lära sig teckenspråk för att kunna stötta sitt barn i dess språkliga utveckling men också för att kunna kommunicera med sitt barn.

Som förälder har man rätt till 240 timmar teckenspråksutbildning för föräldrar, även kallad TUFF, som statsrådet nämnde. Dessa 240 timmar syftar till att stödja barnets språkutveckling, stärka familjerelationer och främja jämlikhet och inkludering under hela barnets uppväxt.

Fru talman! Vi vet att många barn med hörselskada eller dövhet får cochleaimplantat som hjälper dem att utveckla sin hörsel och därmed också sitt talade språk. För dessa familjer blir det talade språket ofta det primära kommunikationssättet.

Samtidigt finns det familjer där barnen är helt beroende av teckenspråk för att kommunicera. För dessa barn är teckenspråket inte bara ett alternativ utan en nödvändighet för deras kognitiva, sociala och emotionella utveckling. Om dessa familjer inte får tillräckligt med utbildning i teckenspråk riskerar barnen att hamna bakom en kommunikationsbarriär som hämmar deras möjlighet att delta fullt ut i samhället.

Det är viktigt att inse hur bristen på tillräcklig teckenspråksutbildning påverkar familjernas delaktighet i samhället. Föräldrar som inte kan kommunicera effektivt med sina barn kan känna sig isolerade och osäkra. Detta kan leda till en minskad förmåga att stödja barnets utveckling och sociala liv, vilket i sin tur kan påverka barnets självförtroende och utveckling negativt.

För det hörselskadade eller döva barnet innebär otillräcklig teckenspråksutbildning för föräldrarna att de kan missa viktiga utvecklingsmöjligheter. Språk är grunden för lärande, och utan starka språkliga färdigheter riskerar dessa barn att hamna efter sina hörande kamrater.

Statsrådet säger i sitt svar att SPSM har lämnat förslag om förändringar i förordningen och att dessa förslag bereds på Regeringskansliet. Kommer regeringen att gå vidare med några av de förslag som SPSM har lämnat? Kan statsrådet berätta lite om vilka åtgärder som regeringen i så fall tänker sig att vidta?

Fru talman! Syftet med denna debatt är som sagt att jag vill belysa vikten av att göra teckenspråksutbildningen för föräldrar mer flexibel för att bättre möta familjers individuella behov.

För att illustrera detta skulle jag vilja dela två konkreta exempel som tydligt visar hur varierande behoven kan vara.

För några månader sedan träffade jag föräldrarna till en flicka som är fem år. De fick tidigt besked att flickan är döv och är en av dem som inte kan bli hjälpt av cochleaimplantat. Flickan använder uteslutande teckenspråk i sin kommunikation med både sina föräldrar och i andra sammanhang.

De 240 timmarna TUFF var slut när flickan var fyra år gammal, precis enligt rekommendationerna om att man skulle beta av timmarna snabbt. Men vad är tanken efter att TUFF-timmarna är slut, undrar föräldrarna? Ska föräldrarna stanna på en nivå för en fyraåring i språket utan att varken kunna stötta eller följa sitt barn i hennes språkutveckling?

I en annan familj föddes för 19 år sedan en döv pojke. Han opererades med cochleaimplantat när han var 15 månader gammal. Tack vare att cochleaimplantatet hjälper pojken så bra behövde hans föräldrar inte gå färdigt teckenspråksutbildningen.

Dessa två exempel visar tydligt hur olika behoven kan vara bland familjer med hörselskadade eller döva barn. Föräldrar till ett barn som är helt beroende av teckenspråk behöver mer stöd och utbildning i teckenspråk än dem som har barn som kan tillgodogöra sig talat språk med hjälp av till exempel cochleaimplantat eller hörapparater.

Genom att erbjuda fler timmar av teckenspråksutbildning till dem som verkligen behöver det ökar det möjligheten för de familjerna att känna sig fullt delaktiga i samhället.

Därför undrar jag om statsrådet och regeringen ser att det finns en möjlighet att göra teckenspråksutbildningen mer flexibel för att kunna möta de olika behov som finns i olika familjer?

Fru talman! Tack till statsrådet för ett försiktigt positivt besked, kan vi väl kanske enas om.

I mitt tidigare inlägg gav jag två exempel på hur behovet av teckenspråksutbildning för föräldrar kan variera kraftigt. Jag vill nu förtydliga att det andra exemplet handlar om min egen son. Det är inte ofta man är personlig i denna talarstol. Men jag valde att vara personlig just för att belysa denna fråga.

Språk är något vi utvecklar och förfinar under hela livet. Att tro att man kan bemästra ett språk, oavsett om det är talat eller tecknat, efter endast 240 timmar av utbildning är en missuppfattning. Språkutveckling är en pågående process som kräver kontinuerlig övning och anpassning. Det hade jag kunnat demonstrera genom att försöka ha denna debatt på teckenspråk. Då hade det dock tagit betydligt längre tid än den tiden jag har på mig, fru talman, så jag sparar det till en annan gång.

I Sverige är normen det talade språket, vilket gör att teckenspråk ofta hamnar i skymundan. Trots att teckenspråk erkändes som ett officiellt språk 1981 är det fortfarande inte lika tillgängligt och integrerat i samhället som det talade språket. Det skapar betydande utmaningar för döva och hörselskadade individer och deras familjer.

Teckenspråkets begränsade ställning innebär att det finns färre möjligheter till naturlig språkinlärning och användning i vardagen. Det kan leda till social isolering, minoritetsstress och hinder för full delaktighet i samhället för dem som är beroende av teckenspråk för sin kommunikation.

För att verkligen stödja våra döva och hörselskadade barn och deras familjer anser jag att vi behöver erbjuda en utbildning som är tillräckligt flexibel för att anpassas till varje familjs unika behov och situation. Jag vill tacka statsrådet för debatten.