Annika Hirvonen

Fru talman! Miljöpartiets uppfattning är att regeringen på ett mycket hastigt och slarvigt sätt går fram med lagstiftning som inskränker grundläggande fri- och rättigheter. I det här fallet handlar det om inlåsning av barn som inte har begått brott och ärenden där det inte finns några säkerhetsfrågor.

Genom den grundlagsbroms som vi föreslår kan vi, om vi får en sjättedel av kammarens ledamöter med oss, stoppa lagen i tolv månader. Det betyder att regeringens politik inte kan genomföras före valet och att vi, när vi tar makten, kan få på plats en rättssäker ordning som värnar barns rättigheter.

Jag undrar: Kan även Socialdemokraterna ställa sig bakom att stoppa lagen? Det skulle vara första gången som vi i kammaren hindrar Tidöpartierna från att genomföra delar av sin politik.

Fru talman! I dag debatterar vi förslag som bland annat innehåller nya möjligheter att sätta fler barn i förvar, fördubblade förvarstider och dessutom en regel om att man ska få använda förvar även för att separera barn från deras vårdnadshavare.

Vi i Miljöpartiet tycker att Sverige borde lyssna på FN:s kommitté för barns rättigheter. De rekommenderar Sverige att helt förbjuda och förhindra att barn placeras i förvar enbart på grund av deras eller föräldrarnas migrationsstatus. Regeringen väljer i stället att göra tvärtom. Fler barn som inte har begått något brott ska låsas in under villkor som vi alla vet är sämre än dem som råder på många fängelser.

Därför kommer vi i Miljöpartiet att tillsammans med Centerpartiet i dag yrka på att de delar som avser 10 kap. 4 § punkterna 1 och 2 om nya grunder för uppsikt och förvar av barn, 7 § andra meningen om ny möjlighet att separera barn från sina vårdnadshavare genom förvarstagande samt 13 § första stycket, som ersätter nuvarande bestämmelser om tidsfrist för förvarshållande av barn i 10 kap. 5 § utlänningslagen, ska vila enligt 2 kap. 8 § regeringsformen jämlikt 2 kap. 22 § regeringsformen.

Det är alltså en nödbroms i grundlagen som är till för att stoppa auktoritära beslut som strider mot grundläggande fri- och rättigheter i regeringsformen.

Fru talman! Ja, så är fallet, till exempel för Ayla, 21 år, i Märsta. Här stoppade regeringen utvisningen efter starka påtryckningar när det gäller unga vuxna som har vuxit upp i Sverige. Tack och lov tog Nima Gholam Ali Pour äntligen sitt förnuft till fånga!

Vi vet att bland dem som är papperslösa finns det en del beslut som skulle kunna verkställas utan problem. Men i väldigt många fall är det inte så. Det kan vara av praktiska skäl, som att ambassaderna inte utfärdar pass eller att det inte går att flyga till hemlandet i fråga.

Frågan är om man alltid ska prioritera åtgärder för verkställighet oavsett konsekvenser. Ska man verkligen prioritera det framför att gravida kvinnor vågar föda sina barn på sjukhus? Nej, jag tycker inte det. Ska man prioritera det så långt att man gör upp med talibanregimen lagom till att den gör det lagligt för män att gifta sig med nioåriga flickor? Nej, jag tycker inte det.

Jag tycker att vi behöver prioritera stärkt rättssäkerhet och högre hastighet i beslutsfattandet så att människor inte behöver vänta orimligt länge. Vi behöver också säkerställa att människor får bra information. Har vi rättssäkra beslut, rimliga handläggningstider och bra information kommer antalet människor som lever i skuggsamhället att minska.

Det är också Miljöpartiets mål, och vi har en väldigt annan syn på i vilka fall det ens är rimligt att få avslag. Tack och lov stoppades de orimliga tonårsutvisningarna, men mycket arbete kvarstår. SD gör fler människor utvisningsbara, vilket betyder att fler hamnar i ett limbo och i skuggsamhället. Vårt mål är ett annat.

Fru talman! Jag yrkar bifall till Miljöpartiets samtliga reservationer.

Fru talman! Att så många som möjligt ska utvisas är nog Sverigedemokraternas politik. Det pratades länge om att ett nej ska vara ett nej. Jag tycker att det börjar bli dags att prata om att ett ja ska vara ett ja. Allt fler människor som har fått tillstånd att stanna i Sverige ska ju nu, med Sverigedemokraternas politik, utvisas trots att de har gjort allting rätt. Reglerna ändras för att man ska kunna skicka ut folk som har fått ett ja.

Mitt mål är inte att så många människor som möjligt ska utvisas. Vi i Miljöpartiet står bakom att personer som har sökt asyl, som inte har en välgrundad fruktan för förföljelse och som på ett säkert sätt kan återvända till hemlandet också ska återvända. Den typ av åtgärder som man nu föreslår gör dock ingenting för att förbättra rättssäkerheten. Dessa åtgärder kommer att göra att människor som lever i skuggsamhället och som känner fruktan för att återvända får leva i ett mörkare skuggsamhälle där de i lägre grad vågar söka vård när de behöver det, till exempel när de ska föda barn.

Rimliga förslag som på ett rättssäkert sätt säkerställer att människor får rätt beslut från början och kan återvända om det är säkert att göra det säger vi självklart ja till. Men det är inte det som ligger på bordet nu.

Fru talman! I dag samlades en stor grupp människor från många olika organisationer för att uppmana oss i riksdagen att rösta nej till hela denna angiverilag. Jag fick ta emot en namninsamling som Läkare i Världen har gjort med personer som kräver att vi står upp för rätten till vård och mot förslag som riskerar att skada tilliten mellan människor och samhällsbärande funktioner. Tusentals människor har undertecknat den här namninsamlingen.

Tack vare alla de som organiserat sig mot angiverilagen kan vi i dag konstatera att på punkt efter punkt har Tidölaget backat. Vi är inte i mål, men skolan, sjukvården, biblioteken, socialtjänsten och alla andra kommunala verksamheter är undantagna från angiverilagen.

Det är helt säkert att utan alla er som protesterat – organisationer och fackförbund som tillsammans organiserar flera miljoner svenskar – hade verkligheten efter den här omröstningen varit mycket värre för de människor som lever i den otroligt utsatta situation det innebär att vara papperslös men också värre för samhället.

Angiverilagen urholkar människors tillit till institutioner som sjukvården och socialtjänsten. Den urholkar också tilliten kollegor emellan. När det är den individuella medarbetarens uppgift att ange en människa i en utsatt situation ställs medarbetaren även inför ett moraliskt dilemma. Den som i det läget står upp för sin yrkesetik riskerar att ställa sig frågan: Kommer min kollega nu att ange mig? Tilliten kollegor emellan urholkas.

I de forna Sovjetstaterna fanns ett angiverisystem. De som har erfarenheter därifrån avråder oss från att ta steg i denna riktning.

I dag är det sex statliga myndigheter som omfattas av den så kallade informationsplikten eller angiveriet. Bland dessa myndigheter finns de som har kontakt med människor just till följd av att de sökt vård. I den här debatten är vi många som har lyft fram barnmorskeexemplet, det vill säga det faktum att en barnmorskas första kontakt när förlossningen väl är klar är med Skatteverket för att rapportera att barnet är fött och av vem. Är det en mamma som är papperslös blir det uppenbart för Skatteverket, som nu blir skyldigt att ange. I praktiken blir det då bebisen som ofrivilligt anger sin mamma och barnmorskan som behöver brottas med sin yrkesetik om Skatteverket ska få den här informationen.

Fru talman! Regeringen har valt att undanta sjukvården, men i kvinnors kanske sårbaraste stund lämnar man dem att välja mellan otrygga hemförlossningar och risken att bli angiven. I denna debatt har man velat påskina att detta skulle vara något påhittat skräckexempel, men det är på riktigt. Läkare berättar för oss politiker att det här händer redan nu. Kvinnor med riskgraviditeter frågar dem: Vågar jag föda på sjukhus?

Ingen av oss vill se ett skuggsamhälle där människor tvingas leva med den utsatthet som det innebär att vara papperslös. Utan rätt att arbeta eller rätt till annan försörjning blir papperslösa lätta offer för människor som vill utnyttja andra. Att vara papperslös är en otroligt svår situation. De människor som hamnar där upplever att de inte har något val eller att valet – det som finns i den andra vågskålen – är återvändande till tortyr och förföljelse.

Många människor blir inte trodda i migrationsprocessen. De lyckas inte bevisa att den rädsla som de bär på är välgrundad, och därför blir de utvisade. För att förstå varför människor ändå blir kvar som papperslösa i Sverige behöver man förstå att rädslan är på riktigt. Vi vet också att FN i flera fall har fällt Sverige för olagliga utvisningar av människor som känt en välgrundad rädsla för förföljelse.

Steg ett för att minska skuggsamhället är att stärka rättssäkerheten. Jag talar till exempel om hbtqi-personer som blir uppmanade att leva med sin identitet dold i hemlandet och om kristna konvertiter som blir hänvisade till Afghanistan och till att följa talibanernas seder och bruk. Vi kan väl börja med att stoppa den typen av rättsosäkra utvisningar?

Fru talman! I den här propositionen finns förutom angiveri en rad andra förändringar som riskerar att urholka människors tillit till myndigheter och spä på utsatta gruppers sårbarhet. I propositionen finns också politik som riskerar att leda till att personer som blir profilerade som papperslösa, till exempel på grund av den rasprofilering som ibland har belagts i olika rapporter, drabbas av ganska allvarliga konsekvenser. Jag undrar vad det skulle betyda för var och en i denna kammare att bli av med mobiltelefonen i flera månader. För många betyder det att man inte kan betala sina räkningar eller legitimera sig hos banken och att man helt enkelt förlorar möjligheten att hålla kontakt med nära och kära.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet föreslår fullständigt avslag på det som handlar om angiveri. Vi har dock ansträngt oss för att komma överens med den övriga oppositionen om en förbättring. I första hand kommer vi att rösta för avslag på förslaget. Om vårt förslag faller kommer vi att rösta för att angiverilagen ska bli mindre dålig genom att ribban för när man ska ange någon höjs från att man ska ha anledning att anta, vilket är en mycket låg ribba, till att det ska finnas starka skäl samt för en lagändring som innebär att sidoinformation inte ska vara en del av det som ska anges.

Dessa förbättringar är reella och betydande. Jag hoppas att vi kan få en majoritet i kammaren. Det skulle ha stor betydelse, inte minst för att människor inte felaktigt ska hamna i det här angiverisystemet på grund av profilering.

Fru talman! Utöver dessa förslag finns det förslag från oss om att man alltid ska få ett offentligt biträde under handläggning av ett avvisningsärende. Det är en viktig rättssäkerhetsgaranti. Vi tycker också att det är otroligt viktigt att regeringen tar till sig av den allvarliga kritiken mot hur man lagstiftar i snabb takt.

Jag ber att få återkomma i senare replikskiften om vilka reservationer vi yrkar bifall till. Vi står dock naturligtvis bakom samtliga våra reservationer.

Fru talman! Ja, absolut, men det vi pratar om nu är ju regeringens proposition Stärkt återvändandeverksamhet, som ålägger medarbetare på Skatteverket att ange om de får information om en person som är papperslös. Och de första som får information när en bebis är född är Skatteverket. Det är barnmorskornas uppgift att rapportera det till Skatteverket, och i samband med detta kommer det att bli uppenbart om mamman är papperslös.

Det betyder i verkligheten att gravida kvinnor som är papperslösa i större utsträckning har en befogad oro för att bli angivna om de väljer att förlösas på sjukhus, vilket naturligtvis är det absolut säkraste både för kvinnan och för barnet. Redan i dag hör vi vittnesmål från Läkare i Världen om kvinnor som frågar sig om de vågar förlösas på sjukhus.

Det är här någonstans som ljuset sätts på frågan om människovärde. Var går Liberalernas gräns för vilka som ska ange papperslösa?

Vi i Miljöpartiet tycker att det här är hårresande. När alla till slut ändå blev överens om att sjukvården inte ska inkluderas, varför krävde inte Liberalerna att barnmorskorna i och med kopplingen till Skatteverket ska undantas från angiveri? Jag förstår inte det.

Herr talman! Människor ska behandlas värdigt, sa Patrik Karlson, och man har samma rätt till sjukvård efter lagändringen som före.

Det stämmer ju. Men kommer man att våga? Kommer kvinnor i samma utsträckning att våga söka vård när det är dags att föda barn? Läkare i Världen har redan mött kvinnor som på grund av angiverilagen inte vågar gå till sjukvården, inte ens när det finns risker kopplade till hennes graviditet.

Det är ju skillnad mellan att ha en rättighet och att faktiskt våga tillgodogöra sig den rättigheten. Hade Patrik Karlson och Liberalerna verkligen prioriterat att ingen kvinna ska vara för rädd för angiveri när hon söker vård hade man säkerställt att det aldrig ska riskera att leda till att den mamma som är papperslös blir angiven när en barnmorska anmäler till Skatteverket att en bebis har fötts på BB. Den spärren hade Liberalerna kunnat kräva.

Från de andra Tidöpartierna har jag i den här debatten mest hört förnekanden och ord om att vi som framhåller den reella problematiken därmed vill att skuggsamhället ska växa och att fler människor ska leva i papperslöshet.

Jag vill fråga Patrik Karlson hur han ser på den reella oro som nu finns.

Herr talman! Inte heller Kristdemokraterna vill svara på frågan om de tycker att det är rätt att gravida papperslösa ska vara oroliga för att föda barn på sjukhus när Skatteverket blir en angivande myndighet.

I stället talar Ingemar Kihlström om alla papperslösa. Bland dem finns bland annat en rad kristna konvertiter, som inte alls fått en rättssäker asylprövning. Ingemar Kihlström vet själv att det finns många, inte minst från Afghanistan, som har konverterat till kristendomen, som Migrationsverket och domstolarna vill utvisa till talibanernas förtryck. FN har stoppat flera utvisningar av kristna konvertiter till talibanerna på grund av förbudet mot tortyr. De riskerar ju förtryck och död.

Det finns många kyrkor som erbjuder en fristad för dessa, som ställer mat på bordet, när ingen annan möjlighet finns att försörja sig, när man inte får arbeta och inte får bidrag. Det finns många människor som ställer upp för dem.

Jag undrar om Ingemar Kihlström tycker att dessa kyrkor gör fel. Tycker verkligen Ingemar Kihlström att det är så svartvitt?

Herr talman! När jag lyssnar på Ingemar Kihlström får jag intrycket att han gärna vill göra de komplexa och svåra frågorna svartvita: Om man är för att en gravid papperslös som ska föda barn inte ska behöva vara orolig för att bli angiven av Skatteverket i samma stund som barnmorskan anmäler det nyfödda barnet till Skatteverket, vill man inte att någon som har fått avslag på sin asylansökan ska lämna Sverige.

Men faktum är att verkligheten väl ändå är lite mer komplex än så. Varför skulle Kristdemokraterna annars ha uteslutit sjukvården ur angiverilagen? Varför vill inte Kristdemokraterna att sjuksköterskor och läkare ska omfattas av informationsplikten? Var det för att även Kristdemokraterna i grund och botten har lyssnat på läkarna, lärarna och alla andra som har sagt att om man inför en angiverilag som omfattar de yrkesgrupperna passerar man en gräns där själva människovärdet och dessa professioners yrkesetik överskrids och sätts ur spel?

Jag vill ställa samma fråga till Ingemar Kihlström som jag ställde till övriga i Tidölaget. Tycker Ingemar Kihlström att det är rätt att papperslösa havande kvinnor ska behöva oroa sig för att bli angivna när Skatteverket blir en del av angiverilagen?

Herr talman! Tack vare enorma protester från svenska folket – från fackförbund som organiserar miljoner svenskar, från läkare, från socialsekreterare, från lärare, från bibliotekarier, från akademiker, från ingenjörer med flera – tvingades Sverigedemokraterna och regeringen att backa och säga: Nej, sjukvården ska inte ingå.

Men eftersom Skatteverket ska ange människor och Skatteverket är den första instans som en barnmorska kontaktar när hon förlöst ett barn blir en konsekvens av den här angiverilagen att havande kvinnor som är papperslösa riskerar att inte våga söka vård. Jag fick inget svar på om Nima Gholam Ali Pour tycker att det är rätt.

Det är ändå tydligt att han anser att den som tycker att det är fel att papperslösa kvinnor ska vara rädda för att föda barn säkert på sjukhus är för fri invandring. Det kan förklara Sverigedemokraternas missuppfattning om vår politik.

Jag tycker att man måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Man kan vilja förhindra att människor hamnar i papperslöshet utan att för den delen förvägra de människor som de facto är i papperslöshet grundläggande rättigheter, som rätten till vård och barns rätt till utbildning. Skuggsamhället kan inte bekämpas genom att det blir farligare för de människor som lever där.

Herr talman! Jag var alldeles nyss ute på Norrbro, där en skara demonstranter trotsade regnet för att skicka en uppmaning till oss: Stoppa angiverilagen! Stoppa att barn som föds till papperslösa blir ofrivilliga angivare av sina egna mammor!

Med den här lagen blir Skatteverket en myndighet som blir skyldig att ange, och när barnmorskan efter förlossningen anmäler barnet till Skatteverket blir de alltså skyldiga att ange.

Sverigedemokraterna säger att de vill ha färre papperslösa. Samtidigt bedriver de en politik som kastar allt fler människor ut i papperslöshet. Med sin utvisningspolitik gör de allt fler människor rättslösa i det här samhället.

Tycker Nima Gholam Ali Pour att det är rätt att papperslösa mammor ska vara oroliga för att söka vård, eftersom de är så rädda för konsekvenserna om de tvingas tillbaka till sitt hemland? Av rädsla för angiveri vågar de inte söka vård, även om deras egen och deras ofödda barns hälsa står på spel.

Fru talman! Jag önskar verkligen att det var skrämselpropaganda, men det jag berättade om är ett verkligt fall. Det har hänt. Läkare i Världen mötte en kvinna som sa att hon inte vågade söka vård och inte vågade föda sitt barn på sjukhus, av rädsla för att bli angiven, trots att hon hade en riskgraviditet och trots att både hennes och barnets hälsa var i fara om hon inte hade nära till vård under förlossningen.

Även om det inte står i propositionen att sjukvården ska ange människor – och det är en himla kraftsamling som ligger bakom det; vi har pressat regeringen till att stryka sjukvården ur angiverilagen – kommer denna rädsla fortfarande att vara reell. Det första som barnmorskorna ska göra när de är färdiga med att förlösa ett barn är nämligen att anmäla barnet till Skatteverket, och Skatteverket ska ange papperslösa. Därför är den här rädslan inte ett dugg inbillad. Det handlar inte ett dugg om skrämselpropaganda, utan detta är verkligheten och ett reellt val som de människor som befinner sig i skuggsamhället kommer att ställas inför.

Hur mycket vi i Miljöpartiet än vill att ingen människa ska vara där behöver vi förhålla oss till att det i verkligheten är många människor som lever som papperslösa. Jag tycker att även de ska våga föda sina barn i tryggheten på sjukhus.

Fru talman! Nu debatterar vi det som i allmänt tal har kommit att kallas angiverilagen, det vill säga en skyldighet för enskilda anställda inom olika myndigheter att ange om de misstänker att en person som de har kontakt med har status som papperslös i Sverige. Jag förstår att Viktor Wärnick gärna vill missförstå det här som att Miljöpartiet tycker att det är bra att människor lever som papperslösa, men så är inte fallet. Alla vi som faktiskt har träffat människor som lever i papperslöshet och vet vilken otrolig utsatthet det innebär är väldigt angelägna om att människor från första början inte ska hamna i det som Viktor Wärnick kallar skuggsamhället.

Den här lagen handlar om hur livet ska vara för dem som lever i skuggsamhället. Ska man våga vända sig till sjukvården när man är i akut behov, eller är man för rädd för att göra det?

Människor som lever i papperslöshet gör det inte därför att de upplever att de har ett val. De upplever helt enkelt att alternativet – att bli utvisad till hemlandet – är så mycket farligare att de till och med tar risker med farliga förlossningar, utanför sjukhus, av rädsla för att bli angivna. Det är konsekvensen av det förslag som Viktor Wärnick lägger fram i dag.

Fru talman! I replikskiftet med ledamoten från Liberalerna kallade han mina farhågor för skrämselpropaganda. Det är ett ord som jag önskar att jag kunde använda när det gäller den här propositionen om skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd. Men det är ingen skrämselpropaganda vi pratar om, utan nu blir det verklighet. Nu delas människor rättsligt upp i olika grupper med olika rättigheter i flera avseenden. Det som är lagligt för en svensk medborgare får allvarliga konsekvenser för den som inte är svensk medborgare.

För oss i Miljöpartiet är detta helt klart ett skrämmande steg bort från den rättsstat som vi känner Sverige som. Amnesty talar om ett första steg mot raslagar. Vi hör också kritik från remissinstans efter remissinstans och från Lagrådet, som regeringen inte alls bemödat sig om att bemöta och hantera.

Kritiken handlar om att förslaget är rättsosäkert för att man inte ens preciserar vilka beteenden och ageranden som ska kunna leda till utvisning på grund av bristande vandel. Kritiken handlar också om att det kommer att få retroaktiv effekt. Ageranden som inte var brottsliga och som man inte kunde ana skulle kunna leda till utvisning i framtiden kommer nu att påverka ens grundläggande rätt att fortsätta sitt liv i Sverige. För oss i Miljöpartiet är detta helt oacceptabelt.

Vi lagstiftare måste värna medborgarnas tillit till staten. Man ska kunna lita på att människor behandlas lika, och man ska kunna lita på de regler som man har rättat sig efter. Har man följt reglerna ska man inte drabbas i efterhand bara för att en regering senare bestämmer att något man gjort förut var fel. Den här lagen lever inte upp till de kraven.

Dessutom: När man rör sig bort ifrån att det bara är gärningar som är brottsliga som ska kunna leda till utvisning på grund av bristande vandel får det också konsekvenser för rättssäkerheten.

Brottsliga gärningar hanteras med ytterst starka rättssäkerhetsgarantier. Den som är misstänkt har rätt till en försvarare. Man får försvara sig själv personligen inför en domstol. Och för att dömas ska det inte bara vara ställt bortom rimligt tvivel att man har begått gärningen, utan det ska också vara ställt bortom rimligt tvivel att man hade det uppsåt som krävs för att det ska räknas som brott. Men med de nya vandelskraven behöver det inte längre vara styrkt bortom rimligt tvivel att man med uppsåt begått en gärning som är klandervärd. Det kan till och med vara så att den gärning som ses som klandervärd inte ens är specificerad i lagen – ändå kan den leda till att hela ens liv ställs på ända.

Människor som bott i Sverige i många års tid, vars barn är födda här, som rotat sig, köpt hus och arbetar här riskerar nu utvisning till länder med vitt skilda förhållanden, till exempel till Afghanistan, för gärningar som är helt lagliga för oss andra.

Vi i Miljöpartiet vill att riksdagen avslår den här propositionen. Därför yrkar jag bifall till reservation 1.

Det finns också en rad andra punkter som vi är kritiska till, utöver de grundläggande rättssäkerhetsbristerna. En av dem handlar om yttrandefriheten.

Inför det att den här vandelspropositionen skulle läggas fram har ministrar från regeringen vid upprepade tillfällen gått ut och sagt att människor som gör lagliga yttranden som ministrarna i fråga tycker är grovt olämpliga ska kunna utvisas just på grund av dessa lagliga yttranden. I propositionen är dock tydligt att regeringen backar från dessa uttalanden av bland andra Johan Forssell. Man säger att det krävs olagliga yttranden för att det ska vara fråga om bristande vandel.

Det är väldigt viktigt att regeringen backar på den punkten. Samtidigt öppnar man dock upp för att även lagliga yttranden ska kunna beaktas. Det faktum att regeringen och utredaren redan har sagt till människor att de ska vakta sin tunga och vara rädda för att säga sådant som är lagligt för andra att säga i Sverige riskerar, tillsammans med den här öppningen i propositionen, att innebära ett de facto-inskränkande av yttrande- och demonstrationsfriheten, om inte annat så i vart fall genom självcensur.

Människor i Sverige kommer att leva med oro för att lagliga yttranden och lagligt agerande ska kunna leda till utvisning på grund av bristande vandel. Jag har själv talat med en forskare med tyskt ursprung som blev föremål för återkallande av tillstånd att vara i Sverige, troligtvis för att han deltog i demonstrationer för klimatet. Jag har ställt frågor till Migrationsverket om en annan demonstrant som själv inte begick något brott utan stod med en skylt på en demonstration medan andra personer vid samma demonstration begick civil olydnad. Hon har nekats svenskt medborgarskap.

Det är svårt i dag att som riksdagsledamot få insyn i och förstå hur den här typen av uttalanden från ministrar och skrivningar i propositioner faktiskt tillämpas i enskilda ärenden. Men klart är att det finns en oro som inte är oberättigad för att också fullt lagligt deltagande i grundlagsskyddade demonstrationer skulle kunna få förödande konsekvenser för människors rättigheter i Sverige. Detta måste riksdagen ta på mycket större allvar än vad Tidöpartierna gör.

Demonstrationer är ju per definition störande. Det är liksom själva syftet med en demonstration: att dra till sig uppmärksamhet. Det är människors möjlighet att påverka beslutsfattare – människor som inte har tillgång till vare sig ledarsidor eller talarstolar. Demonstrationer behöver ha ett absolut skydd, och människor måste våga delta. Det ska inte finnas någon som helst oro för att den som deltar på en demonstration kan komma att riskera utvisning på grund av bristande vandel bara för att andra personer i samma demonstration begår till exempel civil olydnad.

Fru talman! I flera replikskiften har jag och mina oppositionskollegor ställt konkreta frågor till Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna, men vi får inga klara svar. Vi får inga svar om varför man väljer begreppet bristande vandel framför de begrepp som redan i dag används i andra lagar. Jag fick inga svar på vilka beviskrav man tycker är rimliga eller varför. Det framstår på det hela taget som om regeringspartierna faktiskt inte riktigt förstår vad det är de har lagt på riksdagens bord. Man har intalat sig själv att det nog blir bra: Det här duger.

I stället för att svara på de riktiga frågorna upprepar man svar på helt andra saker – frågor som inte har ställts. Man låtsas som om det vore så att utan den här propositionen skulle människor som begår brott inte riskera utvisning. Men, fru talman, så är ju inte fallet. Det som införs med den här propositionen är tvärtom en möjlighet att utvisa människor som inte har begått brott.

Ärligt talat! Mot bakgrund av de svaga rättssäkerhetsgarantierna och beviskraven, i alla fall om vi får tro Ludvig Aspling, införs en möjlighet att utvisa människor som inte ens gjort något fel men som inte själva kan bevisa det. Det kan till exempel handla om att en kvinna inte skuldsatt sig utan att det var en våldsam man som gjorde det i hennes namn.

Fru talman! Den 13 september är det val i Sverige. Då röstar vi om vilken riktning vi vill ta. Ska vi fortsätta i den här rättsosäkra riktningen, där människor delas upp i vi och dom? Eller ska vi välja en riktning där vi i stället stärker tilliten till samhället och förtroendet för att lagar och regler gäller lika för alla – en riktning där man kan lita på att de lagar som man inrättar sitt liv efter inte kastas omkull retroaktivt?

Fru talman! Vi i Miljöpartiet kommer att kämpa för en annan riktning framåt.

Fru talman! Det var ett lugnande och kanske ett oroande besked i Patrik Karlsons svar.

Dels menar han att det inte handlar om bristande vandel om det händer en gång att det uppdagas att en person har tagit skulder i ditt namn och du inte kan bevisa att det ligger till på det sättet. Om du inte kan bevisa att han till exempel har lyckats lista ut koden till ditt bank-id och använt sig av det bakom din rygg vid upprepade tillfällen ska det i sig alltså inte kunna leda till att det ses som bristande vandel.

Dels följer Patrik Karlson sedan upp med att man rimligen borde kunna bevisa att så har skett. Det är här som det blir väldigt svårt för människor. De kan inte alltid bevisa att till exempel en annan person har tagit lån i deras namn.

Nu ska det inte längre vara ställt då bortom rimligt tvivel att det verkligen är du som med uppsåt att inte betala de här lånen har tagit dem. Utan nu gäller lägre beviskrav. Om man har en förväntan på människor att de ska kunna bevisa att det inte var de är jag genuint orolig för att den här lagstiftningen riskerar att få förödande konsekvenser för enskilda människor som just inte kan bevisa det.

I en domstolsprocess i brottmål är det åklagaren som ska bevisa bortom rimligt tvivel. Men här kommer individen själv att behöva bevisa sin oskuld och att det inte var man själv som tog lånen, inte hade ont uppsåt eller inte hade uppsåt att inte betala. Det här adderar ett väldigt stort lager av rättsosäkerhet ovanpå de andra lagren som vi har talat om i dag.

Fru talman! Jag skulle vilja att Patrik Karlson besvarar några frågor utifrån vad han själv tycker borde bli utfallet med den här lagstiftningen.

Borde en kvinna utvisas på grund av bristande vandel om hon har en partner som tar upprepade lån i hennes namn utan att hon vet om det och utan att han har någon som helst avsikt att någonsin betala tillbaka dessa lån? Hon har kanske inte någon möjlighet att bevisa att det ligger till på det här sättet, att det är han som har gjort det i hennes namn.

Borde en person som har missförstått regelverket för bostadsbidrag och som har sökt bostadsbidraget felaktigt vid upprepade tillfällen utredas för bristande vandel?

Risken när man förflyttar sig från det som är brottsligt till gärningar som inte är brottsliga är inte bara att vi får olika regler för olika människor – en lagstiftning för vad som är förbjudet för svenska medborgare och en annan för vad som är förbjudet för utländska medborgare. Utan en annan risk är att de gärningar som inte är sådana som man döms för i domstol inte heller har samma beviskrav och samma grad av utredning bakom sig.

Risken är att bevisbördan läggs på den enskilde: ”Nej, det var inte jag som tog de här lånen. Jag förstod inte regelverket. Jag fuskade inte med flit.”

Hur ser Patrik Karlson på dessa två typfall?

Herr talman! Jag tycker att nivån är lite låg på debatten. Jag ställer konkreta sakliga frågor om den proposition som Ingemar Kihlström och Viktor Wärnick är ansvariga för. Till svar får jag uppläsningar av något slags förskrivna slagord om gästfrihet och att folk ska sköta sig. Ja, vi kan vara överens om att folk ska sköta sig. Men det vi pratar om nu är under vilka villkor människor ska riskera att slitas från hem, arbete och skolgång och utvisas till länder som Afghanistan och med vilka rättssäkerhetsgarantier sådana här förfaranden ska ske.

Jag tycker att det är rimligt att Ingemar Kihlström som företrädare för ett regeringsparti kan besvara de här sakliga frågorna. I stället ägnar han sig åt att påstå att Miljöpartiet tycker att man ska få stanna i Sverige oavsett hur man beter sig, vilket han själv vet inte är sant.

Jag vill ha svar på frågorna: Vilka beviskrav ska gälla? Varför har man inte tydliggjort rätten för människor att försvara sig inför domstol, när konsekvenserna kan bli så allvarliga? Det talas här om att man till exempel med flit tagit lån som man inte haft för avsikt att betala. Men i den domstolsprocess där det här ska avgöras har man inte rätt att försvara sig med hjälp av advokat. Det finns inget tydligt beviskrav. Det behöver inte vara ställt bortom rimligt tvivel att man haft detta uppsåt. Ludvig Aspling säger att det ska räcka att det är sannolikt – lite mer än 50 procents chans – att man gjorde det med flit. Håller Ingemar Kihlström verkligen med om att det är tillräckligt om det är lite över 50 procents chans att man gjorde det med flit och 40 procents chans att det var ett misstag?

Herr talman! Ingemar Kihlström har ett ansvar för konsekvenserna av den här lagstiftningen. Därför vill jag återkomma till frågan om beviskraven. Ludvig Aspling menade att det för att man ska bli utvisad på grund av bristande vandel ska räcka med sannolikt. Sannolikt innebär alltså att det är lite mer troligt än 50 procent.

Tycker Kristdemokraterna verkligen att det ska vara ett så lågt beviskrav? Det handlar om så allvarliga påföljder som att till exempel tvingas lämna sitt hem, sitt arbete och sitt liv, rycka upp barnen ur skolan och flytta till exempelvis Afghanistan, som har varit ett exempel som mycket väl kan bli aktuellt.

I förvaltningsrätten finns det ju olika beviskrav. Kan det verkligen stämma att regeringspartierna har kommit överens med Sverigedemokraterna om att det just här ska vara sannolikt som gäller? Det framgår nämligen inte i propositionen hur man har resonerat om beviskravet.

Man ställer alltså inte ett tydligt beviskrav som motiveras av de allvarliga konsekvenserna av det här för den enskilde. Man inför inte heller en strikt rätt för människor att själva försvara sig. Och man resonerar inte tydligt om med vilket uppsåt en person ska ha begått de här handlingarna och vem det är som ska bevisa det.

Det här bekymrar mig väldigt mycket, just eftersom det riskerar att inte uppfylla de krav på rättssäkerhet som vi har. Det är svårförutsebart och gör det svårt att försvara sig, och beviskraven är alldeles för låga.

Herr talman! Jag hade egentligen tänkt föra ett fortsatt rättstekniskt resonemang om låga beviskrav och dåliga möjligheter för människor att över huvud taget försvara sig och förutse de konsekvenser som kan följa på ett agerande som de kanske själva alltså över huvud taget inte haft något uppsåt till. Men jag måste ändå säga att jag fastnade vid ett ord som Ludvig Aspling liksom smög in i en mening. Han sa: Många kommer som anhöriga från Afghanistan – tyvärr.

Jag måste säga att de vi pratar om här är barn till flyktingar samt sambor och makar. Det handlar om kvinnor och om barn som alltså får återförenas med en förälder i Sverige. Det finns ingenting att beklaga sig över i det. Det är tvärtom en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna och någonting som jag tycker är den lägsta nivån av anständighet i ett land.

Att beklaga sig över att en kvinna som är gift med en man som lever i Sverige får ta sig hit från Afghanistan vittnar ändå om Ludvig Asplings människosyn. Detsamma gäller att säga ”tyvärr” om att ett barn får komma från Afghanistan till sin mamma här i Sverige.

Herr talman! Jag får återkomma till teknikaliteterna i nästa anförande.

Herr talman! I min replik med Moderaternas Viktor Wärnick ställde jag två frågor som jag inte fick något svar på. Det handlade om varför regeringen i den här propositionen om bristande vandel har valt ett så lågt beviskrav, trots att konsekvenserna för enskilda människor av att bli av med sitt uppehållstillstånd efter lång tid i Sverige är mycket långtgående. Jag skulle nog vilja påstå att det för de flesta av oss är en mycket värre konsekvens att bli utvisad till exempelvis Afghanistan och tvingas rycka barnen ur sin skolgång, sälja huset och lämna jobbet än till och med att få ett kortare fängelsestraff.

I den här propositionen inför man dock inget högre beviskrav. Det finns olika nivåer för olika typer av mål, och utifrån vad jag kan läsa mig till handlar det här enbart om att det ska vara sannolikt att en person med uppsåt har undvikit att betala sina skulder. Detta ska inte vara vare sig styrkt eller bortom rimligt tvivel, vilket gäller i många andra situationer.

Eftersom Viktor Wärnick från Moderaterna inte hade något svar på den här frågan skulle jag vilja fråga Sverigedemokraterna detta, för det händer nämligen ganska ofta att Moderaterna gör som Sverigedemokraterna vill utan att kanske själva riktigt tänka efter i frågan.