Annika Hirvonen

Fru talman! Det är sällan som migrationsdebatterna är så här trevliga. Jag har varit i många utskott där man diskuterar frågor utan att det blir riktigt så polariserat som migrationsdebatten har blivit. Detta är en välkommen paus i det.

Tony, jag kommer att sakna dig så himla mycket! Jag fattar att du vill ha mer tid, kanske med barnen i Göteborg eller kanske för andra delar av livet, som ju riksdagsledamöter som inte bor i Stockholm behöver offra mycket av för att resa in vecka efter vecka.

Jag uppskattar verkligen det samarbete som vi har haft. Du har gjort otroligt viktiga insatser, inte minst i en av de frågor vi debatterar i dag, nämligen tonårsutvisningarna. Om vi inte hade gått ihop, även med Centerpartiet, och haft en enad front och lyft fram de här frågorna – från de enskilda hjärtskärande berättelserna till skarpa politiska förslag – hade det kanske inte varit så att regeringen till slut pressats att komma fram med en proposition som höjer åldersgränsen till 21 år. Även om frågan inte är helt i mål än kommer detta att spela roll för många.

Detta är en av alla de frågor som Tony Haddou har drivit från djupet av sin övertygelse – verkligt ideologiskt och grundat i medmänsklighet.

Jag får önska Göteborg all lycka som får dig som politiker. Tack för samarbetet!

Fru talman! Viktor Wärnick började sitt inlägg med att anklaga andra för desinformation. Sedan avslutade han det med att ljuga.

Fru talman! Nu måste vi tala om det lagförslag som ligger på bordet. Med detta lagförslag vill regeringen att en mamma som har flytt krig och under flykten separerats från sina barn i praktiken ska behöva oroa sig i fyra år för hur barnen har det i flyktingläger och ha telefon- och videosamtal som enda kanal för att trösta, uppfostra och uttrycka kärlek. Hon måste ha 52 860 kronor före skatt i lön om hon vill återförenas med sin man och sina två barn. En mamma vittnar till Röda Korset: Redan med dagens regelverk har jag inte råd att ta hit alla mina barn. Hur ska jag kunna välja mellan dem? Jag älskar dem alla lika mycket.

De lönenivåer Moderaterna föreslår är vansinniga. Bara om man tjänar över 75 000 kan man återförenas med alla sina barn om man har fyra barn.

Det här förslaget förbättrar inte integrationen, utan det omöjliggör för familjer att återförenas och separerar permanent små barn från sina mammor och pappor. Det är skamligt.

Dessutom innebär förslaget om omprövning vartannat år att en familj som redan har förenats i Sverige efter att ha flytt krig kan slitas itu, till exempel om en förälder har oturen att bli arbetslös eller om familjen får ett barn till.

Nej, vi överdriver alltså inte när vi säger att mammor kommer att stå inför valet mellan utvisning och abort.

Fru talman! Orimligt, utropade Ebba Busch när åtta månader gamla Emanuel fick beskedet att han skulle utvisas från Sverige trots att föräldrarna har uppehållstillstånd som spårbytare. 18-åriga Jomana kom till Sverige som fyraåring, och många tänkte att det inte kunde vara sant när de läste att hon fick besked om utvisning samma vecka som hon beställde sin studentmössa. Lillebror blev svensk medborgare, och mamma och pappa fick permanent uppehållstillstånd. Men Jomana skulle ut.

Båda de här helt vansinniga och orimliga utvisningarna av barn till personer med tillstånd att bo i Sverige har chockat svenska folket och uppenbarligen också många politiker i Tidöpartierna. Men vi i Miljöpartiet blev inte chockade eftersom vi hade varnat för exakt dessa konsekvenser.

Och nu varnar vi igen. Låt oss inte om två år åter läsa i tidningar att moderater och kristdemokrater ojar sig över att en nybliven mamma tvingas lämna Sverige eller tvingas skicka bort ett av sina barn för att hon inte har lyckats gå upp flera tusenlappar i lön. Hon måste tjäna 52 860 kronor för att leva med sin make och två barn. Om hon får ett barn till måste lönen stiga till 64 000 kronor, för annars får hela familjen enligt regeringens nya lag inte bo kvar i Sverige.

Detta måste vi stoppa, Viktor Wärnick! I dag!

Fru talman! Folkbokföringen är en central grund för hela vårt välfärdssamhälle. Det är den som avgör hur du får ta del av olika välfärdsförmåner och vilken kommun du beskattas i.

Att ha ordning och reda i folkbokföringen är helt centralt. Vi i Miljöpartiet har därför upprepade gånger ställt oss bakom olika regeländringar som säkerställer en mer korrekt folkbokföring. De som vill utnyttja systemen och fuska ska inte kunna komma undan genom att folkbokföra sig på fel adress eller ha flera olika identiteter.

Samtidigt ser vi också att vissa grupper har hamnat i kläm när man har försökt strama upp systemet. Det handlar inte minst om hemlösa, människor som inte har en adress att folkbokföra sig på.

Vi har under den senaste tiden tagit del av mycket oroande rapporter om människor som försökt hämta ut sina mediciner eller försökt få vård men fått beskedet: Du finns inte längre i systemet. Folkbokföringssystemet är grunden för tillgången till alla dessa rättigheter.

När regeringen nu återigen lämnar ett förslag om att strama upp systemet och komma till rätta med fusket saknar vi i Miljöpartiet åtgärder för de människor som faller emellan. Vi uppmanar regeringen att vidta åtgärder för att ingen människa som faktiskt bor här ska bli av med sina rättigheter. Jag yrkar därför bifall till reservation 2 i betänkandet.

Fru talman! Vi ser också ett behov av att analysera de samlade effekterna av många olika reformer som träffar människor som har migrerat till Sverige. I dag handlar lagförslaget om att Migrationsverkets och Skatteverkets olika uppgifter dels ska sparas, dels utbytas mellan varandra. Även om lagstiftningen är generellt utformad träffar den i praktiken människor som har haft kontakt med Migrationsverket, till exempel med samordningsnummer.

Regeringens politik har återkommande präglats av misstänkliggöranden av människor som har invandrat till Sverige eller som har utländsk bakgrund. I högre omfattning görs skillnad i rättigheter och kontroll av människor baserat på deras migrationsbakgrund. Det är viktigt att åtgärder för att säkerställa en korrekt folkbokföring inte blir ett verktyg för att urholka likabehandling och integritetsskydd.

Vi tycker därför att regeringen bör återkomma med en fördjupad analys av hur de utökade kontrollbefogenheterna inom folkbokföringsverksamheten påverkar den personliga integriteten och principer om likabehandling, särskilt för personer i social utsatthet och med utländsk bakgrund.

Fru talman! Jag vill också avsluta med att säga att det kanske är lite förvånande för många att höra att vi i Miljöpartiet ändå är överens med regeringen om flera åtgärder på området. Under valrörelsen var det en ganska polariserad debatt när Tidöpartierna gick fram med olika förslag om folkräkning. Det skulle knackas dörr, och varenda kotte skulle räknas, kanske till och med tandborstar – vad vet jag – som Kalle Olsson tog upp.

Vi är ändå glada att retoriken inte riktigt blev verklighet, att det blev något annat som är mycket rimligare och mer rationellt. Vi behöver se till att det är ordning och reda i folkbokföringen och att människor inte utnyttjas på bostadsmarknaden genom handel med fjärdehandskontrakt och så vidare. Vi måste se till att folk inte felaktigt kan folkbokföra sig i andra människors sommarstugor. Vi måste också se till att människor inte kan få tillgång till bidrag de inte har rätt till genom att fuska med folkbokföringen.

På det stora hela kan vi väl ändå konstatera att tonläget i debatten inte har renderat i lika galna förslag från regeringen som vi befarade från vår sida. Det är ändå lite glädjande att avsluta året med en så positiv ton.

Vi kommer att gå in i en valrörelse. Den kommer att vara polariserad, och det finns verkliga skillnader som påverkar människors liv. Men i Sveriges riksdag finns också en annan verklighet som inte blir rubriker i kvällstidningarna. Ibland är många av oss överens, och vi drar åt samma håll. I skatteutskottet har vi haft en god ton, även när vi inte har varit överens. Jag vill tacka kollegorna särskilt, och även kansliet och er som har hållit ordning på oss i kammaren – särskilt de gånger som tonen kanske inte har varit perfekt. Ni gör ett fantastiskt jobb för demokratin. Tack!

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar otroligt allvarliga frågor som har bäring på människors grundläggande rättigheter och liv och död. Samtidigt som vi kan vara djupt oeniga i så centrala frågor kan vi dock ibland ha en god ton med varandra.

Jag uppskattar att man här i riksdagen kan ha tuffa debatter och samtidigt få hjälp av sin meningsmotståndare att få med sig en affisch från UNHCR, som Magnus Resare så omtänksamt tog med hem från en utskottsresa, eller när man efter väldigt många timmars debatt behöver lite socker och socialdemokraten Ola Möller springer till fiket för att köpa några godisbitar.

Herr talman! Jag tror att det är extra viktigt i sådana frågor som just nu polariserar många i befolkningen att vi förtroendevalda möter varandra med respekt. Ibland kanske det är en liten glimten-i-ögat-gliring om hur Josef och Maria hade behandlats om de sökt skydd i Kristdemokraternas och Tidögängets Sverige.

Men så till saken: Riksrevisionens rapport om förvar i migrationsprocessen.

Riksrevisionen har verkligen gjort ett gediget arbete. Och de är inte de enda som har gjort det. Justitieombudsmannen har ett särskilt ansvar att just följa upp hur de verksamheter där Sverige håller människor frihetsberövade lever upp till internationella standarder för att inte behandla människor på ett grymt och omänskligt sätt i strid med de åtaganden som Sverige har att respektera den mest grundläggande mänskliga rättigheten: frihet från tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling.

De brister som har kommit fram både i Riksrevisionens rapport, som i vissa delar också bekräftar JO:s granskningar, och i JO:s särskilda granskningar är mycket allvarliga. I förvaren hålls människor som inte behöver ha begått något brott och som kan ha varierande åldrar, funktionshinder och psykisk ohälsa – även barn. Man hålls där mot sin vilja. Förvarstiderna är i medeltal inte längre än ett par månader, men det förekommer att människor hålls i ett år eller mer.

När man då i granskning efter granskning konstaterar att boendeutrymmena inte uppfyller den grundläggande standarden för att inte utgöra grym eller omänsklig behandling måste vi konstatera att prioriteringen alltså inte har varit att leva upp till de standarder som Sverige har åtagit sig i exempelvis konventionen mot tortyr. Det handlar om att man inte ens kan leva upp till att ha fyra kvadratmeter per person i boendeutrymme.

Det är brister vad gäller hälsokontroller och läkemedelshantering. Bemötandet brister. Förvarstagna vittnar om att de ibland blir bemötta som om de vore kriminella, trots att deras enda gärning varit att söka skydd som de blivit nekade.

Det visar sig att man inte överväger proportionaliteten i förvarsbesluten i tillräcklig omfattning, det vill säga om det är motiverat att låsa in en människa för att uppnå det syfte som man låser in människan för. Man har inte tillräckligt säkerställt en trygg och säker boendemiljö. Det har förekommit rutinmässiga tvångs- och kontrollåtgärder i strid med regelverket.

Den aktivitet som erbjudits har varit för lite och för dålig. Det är brister i kompetensförsörjningen. Kroppsvisitationer har genomförts utan att personalen alltid ens har gjort en bedömning av om det är lagligt att kroppsvisitera. Försvarstagna i behov av hemtjänst har ibland nekats hemtjänst och därmed den omsorg de har rätt till.

Detta var bara några av alla brister.

Vi vet också att en fjärdedel av dem som hålls förvarstagna släpps utan att resa tillbaka till hemlandet. I upp till så mycket som var fjärde inlåsning har förvar alltså inte varit effektivt. Tittar vi på lite längre tid än omedelbart efter att man lämnat förvaret går siffran ned något, men vi pratar fortfarande om runt 18 procent.

Då kan vi konstatera att Riksrevisionen valt en ganska träffande rubrik på sin rapport: Ett kostsamt verktyg utan tydlig styrning. Det är nämligen också dyrt i reda pengar att hålla människor inlåsta. I lidande för den enskilda är det fruktansvärt.

Jag vill berätta om två personer som delat med sig av sin erfarenhet av att sitta inlåsta på förvar: Najib och Aliya, tvillingsyskon, 21 år gamla.

En dag när hon var på väg till jobbet som undersköterska på ett äldreboende skulle Aliya svänga förbi Migrationsverket för att anmäla sig. Med sig hade hon en kopp chailatte. Hon kom aldrig till jobbet den dagen. Hon blev inlåst på förvar och vittnar om att det där enbart fanns ett Playstation att sysselsätta sig med.

Syskonen är två av de ungdomar som vi lärt känna genom rapporteringen om det som har kommit att kallas tonårsutvisningar eller utvisningar av unga vuxna.

Vilka är det som hamnar i förvar? Det är förstås olika historier bakom, men en del av dem som hamnar där är människor som regeringen har gjort utvisningsbara genom sin politik.

Det handlar om människor som utan Tidöpartiernas lagändringar hade fått fortsätta att gå till jobbet som undersköterska på äldreboendet eller LSS-boendet, som hade kunnat fortsätta sin gymnasieutbildning och ta studenten i stället för att gå runt med en klump i magen och fundera över vad man ska packa efter ett helt liv i Sverige, när man för första gången ska resa till det land man senast besökte som fyraåring.

Herr talman! Vi måste fråga oss vilken politik vi prioriterar. Regeringen har prioriterat utvisningar. När man utvisar allt fler personer i situationer som blir alltmer orimliga, då fyller man också förvaren med undersköterskor som tidigare jobbat på våra äldreboenden, ungdomar som har vuxit upp och rotat sig i Sverige eller personer som har kommit hit bara för att arbeta men som helt plötsligt inte får stanna kvar för att lönekravet är för högt.

Låt mig återge vad en av alla kompetensutvisade har sagt: Vad ska jag göra? Jag vågar inte resa tillbaka till Iran, och jag får inte stanna här. Jag vill inte bli papperslös. Vad ska jag göra?

Vi kan alla fråga oss vad vi skulle göra i den situationen, som kvinnan som protesterat mot den iranska regimen, men som inte blir trodd att ha tillräckliga skäl att frukta förföljelse av den iranska regimen, som inte tjänar tillräckligt mycket, 34 000 och några hundralappar, för att få stanna på arbetstillstånd i Tidöpartiernas Sverige.

Vad hade du gjort, om det var du?

Herr talman! Vi i Miljöpartiet har många förslag för att minska antalet personer som får orimliga utvisningsbeslut. Bland dem finns också frågor som handlar om verkställighetshinder när det är omöjligt att resa tillbaka till hemlandet av rent praktiska skäl. Migrationsverket vill skicka dig till ett land som du säger att du inte kommer från, och det landet vill inte ta emot dig. Men Migrationsverket är övertygat om att det är ditt hemland. Du får inget pass.

Det finns många situationer där hemlandet vägrar utfärda pass. Vad gör du då?

En mamma sitter just nu inlåst på förvar, och hennes sexåriga dotter är tvångsomhändertagen eftersom pappan har övergivit familjen. Dottern är svensk medborgare och kan inte tvingas ut ur landet. Man kan inte heller skicka bort mamman utan hennes barn. Samhället väljer att fortsätta att låsa in dem.

Herr talman! Jag är glad att Riksrevisionen har gjort granskningen om förvar i migrationsprocessen. Även om jag inte är överens med många av regeringens förslag är jag också glad att regeringen vidtar vissa åtgärder och gör en del förbättringar.

Rättssäkerheten måste stå i första rummet. Det måste alltid vara centralt när man inskränker människors frihet på det otroligt ingripande sätt som det handlar om på förvar. Därför vill jag yrka bifall till Miljöpartiets och Vänsterpartiets reservation 1, som handlar om denna fråga.

Jag vill också rikta ett varmt tack till alla kollegor i riksdagen, hela den samlade oppositionen, för att vi i går och i dag har satt stopp för några av de försämringar som regeringen planerade för att låsa in ännu fler barn vid fler tillfällen under längre tid i förvar. På så sätt riskerar fler barn att växa upp med en förälder som är inlåst på ett förvar eller separeras på annat sätt genom förvarsbeslut. Det är historiskt att riksdagen kommer att vilandeförklara flera delar av det ingripande lagförslaget. I dag har vi fått besked från konstitutionsutskottet att det yrkande om vilandeförklaring som jag och Centerpartiets Niels Paarup-Petersen lämnade in också kommer att godkännas.

I detta anförande instämde Emma Berginger (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)

Herr talman! En åtgärd som jag vill rekommendera Moderaterna, och för all del också andra här i kammaren, att fundera över är att ta till sig Riksrevisionens kritik mot hur människor hålls i förvar under väldigt lång tid trots att besluten uppenbarligen inte går att verkställa, samtidigt som vi har platsbrist på fängelser. Detta leder till att intagna får dela cell och i dessa utrymmen blir systematiskt utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter.

En möjlig lösning är att prioritera så att platser för inlåsning används just för dem som behöver vara inlåsta för att de har begått brott, inte för personer som inte har begått något brott men som blir inlåsta till exempel för att man vill utpressa dem att själva köpa flygbiljetter som Sverige inte kan köpa åt dem på osäkra flygbolag som inte uppfyller EU:s standard, för att resa till Afghanistan, till exempel. De skulle kunna hållas under uppsikt, det vill säga inte vara frihetsberövade. Då kan platser frigöras för personer som faktiskt behöver vara inlåsta för att de ska avtjäna straff eller för att de är farliga för andra.

Herr talman! Magnus Resare anklagade i sitt anförande Socialdemokraterna för att vara ansvariga för att det förekommit prostitution på förvar.

Politiker ansvarar naturligtvis för att vidta olika åtgärder för att säkerställa säkerheten för de människor som samhället frihetsberövar, på samma sätt som man har ansvar för att säkerställa att barn som tvångsomhändertas inte blir misshandlade i sina familjehem. Det är ändå en magstark anklagelse att klistra på ett parti att gärningar som är brottsliga och som utförs av individer direkt är det partiets fel.

Jag kan inte låta bli att tänka på det fruktansvärt grova reportage som nyligen publicerades i tidningen Arbetet och som handlar om fruktansvärda, upprepade sexuella övergrepp som fångar på landets fängelser blivit utsatta för inne i fängelsecellerna.

Det är ett helt nytt fenomen som inte var möjligt tidigare då det var en intagen person i varje cell. Nu är dubbelbeläggning regel. Jag skulle ändå inte gå så långt som att anklaga Magnus Resare för dessa våldtäkter som begåtts av personer som nu delar cell, även om det är ett resultat av Moderaternas kriminalpolitik.

Fru talman! Det är viktigt för trovärdigheten för såväl rättspolitiken som migrationspolitiken med en effektiv lagföring av personer som begår brott och att icke-medborgare som har gjort sig skyldiga till allvarlig eller upprepad brottslighet ska kunna utvisas ur Sverige.

När Miljöpartiet satt i regering bidrog vi till att skärpa reglerna för när utvisning på grund av brott kan ske så att fler som har begått brott också kan utvisas i samband med dom. Samtidigt är det avgörande att lagstiftning som kan få så allvarliga konsekvenser för den enskilde vilar på gedigna underlag och att regelverket utformas på ett ändamålsenligt, rättssäkert, proportionerligt och förutsebart sätt.

Efter att ha tagit del av remissinstansernas synpunkter på regeringens förslag, särskilt Lagrådets allvarliga kritik, har vi landat i att det i dag inte går att dra slutsatsen att förändringarna över huvud taget skulle uppnå de syften som regeringen vill uppnå. För oss är det av särskild betydelse att Lagrådet avstyrker att regeringens förslag genomförs. Dels konstaterar de att tiden sedan den förra reformen av utvisning på grund av brott, som alltså skedde 2022, är alltför kort för att man ska kunna bedöma det utfallet, om det är tillräckligt för att uppnå de syften som regeringen också säger sig vilja uppnå. Regeringen kan alltså inte visa på de brister som man menar ska motivera åtgärderna som man nu föreslår.

Lagrådet pekar också på att delar av den föreslagna regleringen är problematiska till sin utformning och att vissa av förändringarna i praktiken redan uppnås genom ändringarna som gjordes 2022. Kritiken är allvarlig.

Att regeringen gång på gång väljer att gå vidare med lagförslag trots att Lagrådet avråder sticker ändå ut jämfört med hur tidigare regeringar har agerat. Det har även hänt förut att en regering inte har hållit med Lagrådet, men att så systematiskt bortse från tunga remissinstanser som JO, Institutet för mänskliga rättigheter, Diskrimineringsombudsmannen, Advokatsamfundet och särskilt Lagrådet gör den här regeringen till en rekordhållare.

Fru talman! I dag gäller att om man döms för ett brott där straffvärdet motsvarar sex månaders fängelse kan man bli utvisad. Nu föreslår regeringen att sänka värdet till 14 dagar. Det kan bli aktuellt i så pass ringa brott som snatteri och fortkörning. Det tycker vi är alltför långtgående – att människor kan bli av med hela sitt privatliv i Sverige, sitt hem, sitt arbete, för snatterier eller fortkörningar.

Vi tycker att det är problematiskt att man säger att åklagare alltid är tvungna att yrka på utvisning, även i fall där de vet att det inte kan bli aktuellt. Det slösar bort viktiga resurser från åklagare och domstolar. Rättsväsendet behöver lägga de resurserna på att bekämpa inte minst den grova organiserade brottsligheten.

Men vi i Miljöpartiet tycker inte att den ordning som har varit är felfri. Vi tycker att det är problematiskt när personer som är dömda för allvarlig brottslighet inte utvisas, trots att det till synes har funnits starka skäl för det.

En särskild situation som regeringen inte ändrar är när en nära anhörig begår brott mot en familjemedlem och inte utvisas just med hänvisning till att gärningspersonen har anknytning till familjemedlemmen. Man menar att lagstiftningen ska träffa dessa fall, men den är så pass vagt skriven att det inte är tydligt att så kommer att bli fallet. Det hade varit bättre att ha en tydligare uppräkning av omständigheter som talar för eller mot utvisning vid brott och där specificera att för en person som har begått brott mot en familjemedlem ska anknytning till familjen inte hindra utvisning. Nu kan konsekvensen i värsta fall bli att kvinnor och barn tvingas leva frihetsberövade med skyddade personuppgifter och begränsat privatliv medan gärningspersonen blir kvar i landet.

Fru talman! Miljöpartiet hade gärna ställt sig bakom dessa förändringar om lagstiftningsarbetet hade varit seriöst och rättssäkert och inte ännu ett hafsverk från regeringen. Därför skickar vi en tydlig uppmaning till regeringen att göra en ordentlig utvärdering av 2022 års reform och därefter återkomma med de ändringar som bedöms behövas. Man bör också ta till sig av Lagrådets och remissinstansernas kritik så att ändringarna blir effektiva, inte ett slag i luften.

Fru talman! Vi är djupt oroade över hur den grova organiserade brottsligheten utnyttjar människor, särskilt dem som är i en utsatt position. Det är rimligt att skapa mer utrymme för en nyanserad straffmätning i dessa fall, och därför ställer vi oss bakom regeringens förslag i denna del.

Jag vill dock påminna om att vi också måste ta ansvar för de människor som hamnar i den utsatta situationen som papperslösa. Med regeringens utvisningspolitik pressas allt fler människor som har varit i Sverige lagligt och haft uppehållstillstånd att välja mellan att resa tillbaka till sitt forna hemland och att leva kvar som papperslösa. För vissa kan det vara ett omöjligt val att till exempel tvingas tillbaka till talibanernas Afghanistan när myndigheterna i Sverige inte tror att de riskerar förföljelse trots att de har konverterat. Vi behöver också se till att färre människor blir möjliga för kriminella att utnyttja.

Jag står givetvis bakom alla Miljöpartiets reservationer, men för att spara tid i voteringen yrkar jag bifall enbart till reservation 3.

Herr talman! Det finns mycket på migrationspolitikens område som vi inte tyckte var bra – eller okej, för att använda Magnus Resares ord. Men Miljöpartiet har inte egen majoritet, och vi kan inte bestämma allting själva ens när vi sitter i regering. Så är det ju i politiken.

Ibland får man helt enkelt jobba med opinionsbildning för att få ett större väljarstöd och för att få med sig fler kollegor i riksdagen så att de ser de problem som man själv ser.

Nu har vi ett extremt tydligt underlag från Justitieombudsmannen, som har granskat förvaren och uppdagat stora och allvarliga brister, och från Riksrevisionen, vars rapport vi har behandlat i socialförsäkringsutskottet.

Jag kan bara glädjas över att vi i dag har lyckats samla hela oppositionen för att vilandeförklara delar av de ingripande, frihetsberövande åtgärderna som rör barn.

Med ett steg i taget kommer vi i Miljöpartiet att kämpa för att stärka barns rättigheter. Och efter att vi vunnit valet ser jag fram emot att vi tillsammans med kollegorna i oppositionen återigen kan lyfta upp barnkonventionen och barns rättigheter till den plats den borde ha.

Det kommer att ske efter fyra år av utvisningspolitik och SD:s linje, som helt struntar i konventionen om mänskliga rättigheter och har fått trumfa det mesta andra på migrationspolitikens område.

Herr talman! När det gäller barn tycker vi aldrig att det är rätt att frihetsberöva dem enbart på grund av att de har sökt asyl eller fått ett beslut om att de inte längre får uppehålla sig i Sverige.

Under vissa omständigheter tycker vi dock att det ska kunna gå att frihetsberöva vuxna personer. Men även när det gäller vuxna tycker vi att man alltid måste säkerställa att det sker först när det är nödvändigt, effektivt och proportionerligt. Mindre ingripande åtgärder ska alltid vidtas i första hand.

Herr talman! Vi har debatterat i över åtta timmar, och jag kan konstatera att överorden växer. Även om Star Wars-referenserna är underhållande fastnar skrattet ändå lite i halsen hos mig, när tankarna går tillbaka till vad vi egentligen pratar om.

Vi låser in människor. Det är fråga om människor som inte har begått något brott, vars enda gärning har varit att komma till oss och säga: ”Hjälp mig! Jag behöver skydd.” Men de har inte lyckats bevisa att den fruktan för förföljelse de känner är riktig.

Ibland finns det människor som inte kan få resehandlingar för att åka hem, men de blir misstrodda för att inte göra sitt bästa för att få ett hemlandspass när ambassaden vägrar.

Visst finns det säkert en och annan som misstänkliggörandet träffar riktigt, men vi vet också att det finns barn som föds i Sverige, som aldrig håller sig undan myndigheterna, som växer upp hos Migrationsverket, och ändå aldrig kan åka till det hemland som Migrationsverket tycker är deras. Majblommeförsäljaren Murhaf Hamid var en av dem.

Även om det finns familjer som håller sig undan är det inte alltid så enkelt att de som blir kvar håller sig undan. Jag tycker att vi bör akta oss för att jämföra en familj som gömmer sig av fruktan för att utvisas till förföljelse med krigsbrottslingar som använder människor som sköldar för att inte bli träffade av våld i ett krig. Det är ändå en ganska hårresande analogi.

Herr talman! I dag debatterar vi alltså frihetsberövande av människor. Att frihetsberöva en människa är en av statens mest ingripande åtgärder. I en rättsstat ska frihetsberövande som huvudregel enbart vara förbehållet situationer där någon dömts för brott eller misstänks för allvarlig brottslighet eller i vissa fall där en människa behöver skyddas från att allvarligt skada sig själv eller någon annan.

De människor som frihetsberövats genom förvar har typiskt sett inte begått något brott alls. De frihetsberövas för att beslut om att de inte får fortsätta att leva i Sverige ska verkställas. Ett sådant frihetsberövande ställer mycket höga krav på proportionalitet, rättssäkerhet och medmänsklighet. Situationen i förvaren är redan i dag djupt problematisk. Återkommande rapporter från JO och Riksrevisionen vittnar om trångboddhet, vilket strider mot FN:s riktlinjer mot omänsklig och förnedrande behandling. Det är långa förvarstider, och människor hålls frihetsberövade utan att kunna förutse när de ska friges, ibland trots att det inte går att återvända.

Det har också kommit larm om övergrepp och allvarliga kränkningar av människors rättigheter, även barns. Mot den bakgrunden tycker vi i Miljöpartiet att regeringens självklara utgångspunkt borde vara att minska användningen av förvar till ett minimum, att omedelbart förbjuda förvar av barn och att säkerställa att mindre ingripande alternativ används där det går.

Det är bra att regeringen i sin proposition ger uttryck för att uppsikt ska väljas framför förvar i fler fall, att fler former av uppsikt införs och att reglerna om ansvarig myndighet blir tydligare. På det sättet kan intrånget i människors frihet och integritet ändå minskas jämfört med att man låser in dem under förhållanden som faktiskt är sämre än i många fängelser.

Vi ser att vissa av förändringarna, också med säkerhetsavdelningar, kan leda till att man i mindre utsträckning behöver placera människor i kriminalvården. Det finns vissa delar av förslaget som vi också tycker är förbättringar jämfört med hur det ser ut i dag. Men vi tycker att regeringen egentligen borde bestämma att man inte ska placera förvarstagna alls hos kriminalvården, och man borde absolut inte hålla människor i polisarrester.

Vi i Miljöpartiet ser också att allvarlig kritik har förts fram vad gäller den förstärkta uppsikten med elektronisk övervakning. Till exempel har Institutet för mänskliga rättigheter avstyrkt förslaget. Asylrättscentrum och Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt om det blir effektivt, och Integritetsskyddsmyndigheten har varnat för att åtgärden kan bli mer ingripande än tänkt, bland annat på grund av att det är oklart hur larm- och positioneringsuppgifter ska hanteras.

Vår uppfattning är att regeringen bör uppmanas att göra en mer fördjupad analys av förslaget innan man återkommer om förslaget visar sig uppfylla kraven på att det ska vara effektivt, nödvändigt och proportionerligt.

Vi tycker att det är fel att regeringen föreslår förlängda förvarstider, och vi är kritiska till det.

Institutet för mänskliga rättigheter liksom Sveriges kristna råd avstyrker de längre tidsgränserna eftersom det saknas en utredning som visar på att det finns ett sådant behov. Att det finns ett behov är ändå det mest basala kravet för att en stat ska kunna frihetsberöva en människa. Det måste vi väl ändå vara överens om, herr talman?

Även Asylrättscentrum, Civil Rights Defenders, Rädda Barnen och Svenska Röda Korset är kritiska till eller avstyrker längre tidsfrister inför avlägsnande. De menar att det saknas underlag som visar att längre tid i förvar leder till ökat återvändande samtidigt som vi vet att förvar påverkar den enskilde kraftigt negativt. Asylrättscentrum lyfter konkret upp att det saknas faktaunderlag och analyser som visar att det här skulle vara effektivt och ändamålsenligt.

Beträffande frågan om barn har vi samma uppfattning som FN:s barnrättskommitté, nämligen att barn aldrig borde frihetsberövas bara på grund av sin migrationsstatus. Det borde helt enkelt vara förbjudet att låsa in barn bara på grund av att de sökt asyl eller fått ett beslut om att de inte får fortsätta att uppehålla sig i Sverige.

Regeringens förslag innebär att staten öppnar upp för ytterligare tvångsåtgärder mot barn när de redan befinner sig i en mycket utsatt situation. Att regeringen dessutom ökar denna utsatthet genom att föreslå att barn ska kunna separeras från sina vårdnadshavare genom förvarstagande är en mycket skadlig och ingripande åtgärd. Det strider mot grundläggande principer i barnkonventionen om att barn inte ska separeras från sina föräldrar.

Även Lagrådet har uppmärksammat den här delen av regeringens förslag och framhåller att om en sådan ordning alls ska finnas anser Lagrådet att det åtminstone och uttryckligen bör begränsas till fall där barnet har utvisats av domstol på grund av brott. Och då avgränsas förslaget i praktiken till straffmyndiga barn.

Det är också allvarligt att regeringen öppnar upp för förstärkt uppsikt med elektronisk övervakning utan nedre åldersgräns. Det innebär i praktiken att man kan sätta fotboja på förskolebarn. Det är otroligt ingripande och stigmatiserande, och det riskerar att skada barns hälsa, utveckling, privatliv och familjeliv.

Lagrådet kritiserar särskilt regeringens sätt att beskriva övervakning av barn. Man väger felaktigt statens intresse mot barnets intresse av att inte övervakas elektroniskt, när det i själva verket också är statens intresse att värna barns rättigheter och barnkonventionen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 och reservation 3 i förslaget.

Utöver det har vi i Miljöpartiet i dag tillsammans med Centerpartiet begärt att några av de utökade frihetsbegränsningar som rör barn helt ska vilandeförklaras.

En vilandeförklaring innebär att en sjättedel av riksdagens ledamöter kan besluta om att förslaget ska pausas helt och inte får beslutas på tolv månader. Det är en nödbroms i grundlagen som är till för att säkerställa att en regering inte förhastat inskränker grundläggande fri- och rättigheter i vår grundlag, och det handlar definitivt flera av regeringens förslag om nu.

Man har på punkt efter punkt hastat igenom ingripande lagstiftning på ett sätt som till och med gör det svårt för de mest erfarna och insatta juristerna i Sverige att få ett helhetsgrepp.

Vi kan inte lyckas med att vilandeförklara allt som är dåligt. Men när det gäller de delar som rör barn som inte begått några brott och som handlar om att fler barn under dubbelt så lång tid ska låsas in och separeras från sina vårdnadshavare genom förvar har vi nu bildat en tillräckligt stor minoritet i riksdagen för att stoppa lagen från att gå igenom innan vi vinner valet den 13 september. Då kan vi byta riktning för Sverige till en riktning som respekterar och värnar barns rättigheter och barnkonventionen.

Fru talman! Miljöpartiets uppfattning är att regeringen på ett mycket hastigt och slarvigt sätt går fram med lagstiftning som inskränker grundläggande fri- och rättigheter. I det här fallet handlar det om inlåsning av barn som inte har begått brott och ärenden där det inte finns några säkerhetsfrågor.

Genom den grundlagsbroms som vi föreslår kan vi, om vi får en sjättedel av kammarens ledamöter med oss, stoppa lagen i tolv månader. Det betyder att regeringens politik inte kan genomföras före valet och att vi, när vi tar makten, kan få på plats en rättssäker ordning som värnar barns rättigheter.

Jag undrar: Kan även Socialdemokraterna ställa sig bakom att stoppa lagen? Det skulle vara första gången som vi i kammaren hindrar Tidöpartierna från att genomföra delar av sin politik.

Fru talman! I dag debatterar vi förslag som bland annat innehåller nya möjligheter att sätta fler barn i förvar, fördubblade förvarstider och dessutom en regel om att man ska få använda förvar även för att separera barn från deras vårdnadshavare.

Vi i Miljöpartiet tycker att Sverige borde lyssna på FN:s kommitté för barns rättigheter. De rekommenderar Sverige att helt förbjuda och förhindra att barn placeras i förvar enbart på grund av deras eller föräldrarnas migrationsstatus. Regeringen väljer i stället att göra tvärtom. Fler barn som inte har begått något brott ska låsas in under villkor som vi alla vet är sämre än dem som råder på många fängelser.

Därför kommer vi i Miljöpartiet att tillsammans med Centerpartiet i dag yrka på att de delar som avser 10 kap. 4 § punkterna 1 och 2 om nya grunder för uppsikt och förvar av barn, 7 § andra meningen om ny möjlighet att separera barn från sina vårdnadshavare genom förvarstagande samt 13 § första stycket, som ersätter nuvarande bestämmelser om tidsfrist för förvarshållande av barn i 10 kap. 5 § utlänningslagen, ska vila enligt 2 kap. 8 § regeringsformen jämlikt 2 kap. 22 § regeringsformen.

Det är alltså en nödbroms i grundlagen som är till för att stoppa auktoritära beslut som strider mot grundläggande fri- och rättigheter i regeringsformen.

Fru talman! Ja, så är fallet till exempel för Ayla, 21 år, i Märsta. Här stoppade regeringen utvisningen efter starka påtryckningar när det gäller unga vuxna som har vuxit upp i Sverige. Tack och lov tog Nima Gholam Ali Pour äntligen sitt förnuft till fånga!

Vi vet att det när det gäller papperslösa finns en del beslut som skulle kunna verkställas utan problem. Men i väldigt många fall är det inte så. Det kan vara av praktiska skäl, som att ambassaderna inte utfärdar pass eller att det inte går att flyga till hemlandet i fråga.

Frågan är om man alltid ska prioritera åtgärder för verkställighet oavsett konsekvenser. Ska man verkligen prioritera det framför att gravida kvinnor vågar föda sina barn på sjukhus? Nej, jag tycker inte det. Ska man prioritera det så långt att man gör upp med talibanregimen lagom till att den gör det lagligt för män att gifta sig med nioåriga flickor? Nej, jag tycker inte det.

Jag tycker att vi behöver prioritera stärkt rättssäkerhet och högre hastighet i beslutsfattandet så att människor inte behöver vänta orimligt länge. Vi behöver också säkerställa att människor får bra information. Har vi rättssäkra beslut, rimliga handläggningstider och bra information kommer antalet människor som lever i skuggsamhället att minska.

Det är också Miljöpartiets mål, och vi har en väldigt annorlunda syn på i vilka fall det ens är rimligt att få avslag. Tack och lov stoppades de orimliga tonårsutvisningarna, men mycket arbete kvarstår. SD gör fler människor utvisningsbara, vilket betyder att fler hamnar i ett limbo och i skuggsamhället. Vårt mål är ett annat.

Fru talman! Jag yrkar bifall till Miljöpartiets samtliga reservationer.

Fru talman! Att så många som möjligt ska utvisas är nog Sverigedemokraternas politik. Det pratades länge om att ett nej ska vara ett nej. Jag tycker att det börjar bli dags att prata om att ett ja ska vara ett ja. Allt fler människor som har fått tillstånd att stanna i Sverige ska ju nu, med Sverigedemokraternas politik, utvisas trots att de har gjort allting rätt. Reglerna ändras för att man ska kunna skicka ut folk som har fått ett ja.

Mitt mål är inte att så många människor som möjligt ska utvisas. Vi i Miljöpartiet står bakom att personer som har sökt asyl, som inte har en välgrundad fruktan för förföljelse och som på ett säkert sätt kan återvända till hemlandet också ska återvända. Den typ av åtgärder som man nu föreslår gör dock ingenting för att förbättra rättssäkerheten. Dessa åtgärder kommer att göra att människor som lever i skuggsamhället och som känner fruktan för att återvända får leva i ett mörkare skuggsamhälle där de i lägre grad vågar söka vård när de behöver det, till exempel när de ska föda barn.

Rimliga förslag som på ett rättssäkert sätt säkerställer att människor får rätt beslut från början och kan återvända om det är säkert att göra det säger vi självklart ja till. Men det är inte det som ligger på bordet nu.

Fru talman! I dag samlades en stor grupp människor från många olika organisationer för att uppmana oss i riksdagen att rösta nej till hela denna angiverilag. Jag fick ta emot en namninsamling som Läkare i Världen har gjort med personer som kräver att vi står upp för rätten till vård och mot förslag som riskerar att skada tilliten mellan människor och samhällsbärande funktioner. Tusentals människor har undertecknat den här namninsamlingen.

Tack vare alla de som organiserat sig mot angiverilagen kan vi i dag konstatera att Tidölaget har backat på punkt efter punkt. Vi är inte i mål, men skolan, sjukvården, biblioteken, socialtjänsten och alla andra kommunala verksamheter är undantagna från angiverilagen.

Det är helt säkert att utan alla er som protesterat – organisationer och fackförbund som tillsammans organiserar flera miljoner svenskar – hade verkligheten efter den här omröstningen varit mycket värre för de människor som lever i den otroligt utsatta situation det innebär att vara papperslös, men också värre för samhället.

Angiverilagen urholkar människors tillit till institutioner som sjukvården och socialtjänsten. Den urholkar också tilliten kollegor emellan. När det är den individuella medarbetarens uppgift att ange en människa i en utsatt situation ställs medarbetaren även inför ett moraliskt dilemma. Den som i det läget står upp för sin yrkesetik riskerar att behöva ställa sig frågan: Kommer min kollega nu att ange mig? Tilliten kollegor emellan urholkas.

I de forna Sovjetstaterna fanns ett angiverisystem. De som har erfarenheter därifrån avråder oss från att ta steg i denna riktning.

I dag är det sex statliga myndigheter som omfattas av den så kallade informationsplikten eller angiveriet. Bland dessa myndigheter finns de som har kontakt med människor just till följd av att de sökt vård. I den här debatten är vi många som har lyft fram barnmorskeexemplet, det vill säga det faktum att en barnmorskas första kontakt när förlossningen väl är klar är med Skatteverket för att rapportera att barnet är fött och av vem. Är det en mamma som är papperslös blir det uppenbart för Skatteverket, som nu blir skyldigt att ange. I praktiken blir det då bebisen som ofrivilligt anger sin mamma och barnmorskan som behöver brottas med sin yrkesetik när det gäller om Skatteverket ska få den här informationen.

Fru talman! Regeringen har valt att undanta sjukvården, men i kvinnors kanske sårbaraste stund lämnar man dem att välja mellan otrygga hemförlossningar och risken att bli angiven. I denna debatt har man velat påskina att detta skulle vara något påhittat skräckexempel, men det är på riktigt. Läkare berättar för oss politiker att det här händer redan nu. Kvinnor med riskgraviditeter frågar dem: Vågar jag föda på sjukhus?

Ingen av oss vill se ett skuggsamhälle där människor tvingas leva med den utsatthet som det innebär att vara papperslös. Utan rätt att arbeta eller rätt till annan försörjning blir papperslösa lätta offer för människor som vill utnyttja andra. Att vara papperslös är en otroligt svår situation. De människor som hamnar där upplever att de inte har något val eller att valet – det som finns i den andra vågskålen – är återvändande till tortyr och förföljelse.

Många människor blir inte trodda i migrationsprocessen. De lyckas inte bevisa att den rädsla som de bär på är välgrundad, och därför blir de utvisade. För att förstå varför människor ändå blir kvar som papperslösa i Sverige behöver man förstå att rädslan är på riktigt. Vi vet också att FN i flera fall har fällt Sverige för olagliga utvisningar av människor som känt en välgrundad rädsla för förföljelse.

Steg ett för att minska skuggsamhället är att stärka rättssäkerheten. Jag talar till exempel om hbtqi-personer som blir uppmanade att leva med sin identitet dold i hemlandet och om kristna konvertiter som blir hänvisade till Afghanistan och till att följa talibanernas seder och bruk. Vi kan väl börja med att stoppa den typen av rättsosäkra utvisningar?

Fru talman! I den här propositionen finns förutom angiveri en rad andra förändringar som riskerar att urholka människors tillit till myndigheter och spä på utsatta gruppers sårbarhet. I propositionen finns också politik som riskerar att leda till att personer som blir profilerade som papperslösa, till exempel på grund av den rasprofilering som ibland har belagts i olika rapporter, drabbas av ganska allvarliga konsekvenser. Jag undrar vad det skulle betyda för var och en i denna kammare att bli av med mobiltelefonen i flera månader. För många betyder det att man inte kan betala sina räkningar eller legitimera sig hos banken och att man helt enkelt förlorar möjligheten att hålla kontakt med nära och kära.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet föreslår fullständigt avslag på det som handlar om angiveri. Vi har dock ansträngt oss för att komma överens med den övriga oppositionen om en förbättring. I första hand kommer vi att rösta för avslag på förslaget. Om vårt förslag faller kommer vi att rösta för att angiverilagen ska bli mindre dålig genom att ribban för när man ska ange någon höjs från att man ska ha anledning att anta, vilket är en mycket låg ribba, till att det ska finnas starka skäl samt för en lagändring som innebär att sidoinformation inte ska vara en del av det som ska anges.

Dessa förbättringar är reella och betydande. Jag hoppas att vi kan få en majoritet i kammaren. Det skulle ha stor betydelse, inte minst för att människor inte felaktigt ska hamna i det här angiverisystemet på grund av profilering.

Fru talman! Utöver dessa förslag finns det förslag från oss om att man alltid ska få ett offentligt biträde under handläggningen av ett avvisningsärende. Det är en viktig rättssäkerhetsgaranti. Vi tycker också att det är otroligt viktigt att regeringen tar till sig av den allvarliga kritiken mot hur man lagstiftar i snabb takt.

Jag ber att få återkomma i senare replikskiften om vilka reservationer vi yrkar bifall till. Vi står dock naturligtvis bakom samtliga våra reservationer.

Fru talman! Ja, absolut, men det vi pratar om nu är ju regeringens proposition Stärkt återvändandeverksamhet, som ålägger medarbetare på Skatteverket att ange om de får information om en person som är papperslös. Och de första som får information när en bebis är född är Skatteverket. Det är barnmorskornas uppgift att rapportera det till Skatteverket, och i samband med detta kommer det att bli uppenbart om mamman är papperslös.

Det betyder i verkligheten att gravida kvinnor som är papperslösa i större utsträckning har en befogad oro för att bli angivna om de väljer att förlösas på sjukhus, vilket naturligtvis är det absolut säkraste både för kvinnan och för barnet. Redan i dag hör vi vittnesmål från Läkare i Världen om kvinnor som frågar sig om de vågar förlösas på sjukhus.

Det är här någonstans som ljuset sätts på frågan om människovärde. Var går Liberalernas gräns för vilka som ska ange papperslösa?

Vi i Miljöpartiet tycker att det här är hårresande. När alla till slut ändå blev överens om att sjukvården inte ska inkluderas, varför krävde inte Liberalerna att barnmorskorna i och med kopplingen till Skatteverket ska undantas från angiveri? Jag förstår inte det.

Herr talman! Människor ska behandlas värdigt, sa Patrik Karlson, och man har samma rätt till sjukvård efter lagändringen som före.

Det stämmer ju. Men kommer man att våga? Kommer kvinnor i samma utsträckning att våga söka vård när det är dags att föda barn? Läkare i Världen har redan mött kvinnor som på grund av angiverilagen inte vågar gå till sjukvården, inte ens när det finns risker kopplade till deras graviditet.

Det är ju skillnad mellan att ha en rättighet och att faktiskt våga tillgodogöra sig den rättigheten. Hade Patrik Karlson och Liberalerna verkligen prioriterat att ingen kvinna ska vara för rädd för angiveri när hon söker vård hade man säkerställt att det aldrig ska riskera att leda till att den mamma som är papperslös blir angiven när en barnmorska anmäler till Skatteverket att en bebis har fötts på BB. Den spärren hade Liberalerna kunnat kräva.

Från de andra Tidöpartierna har jag i den här debatten mest hört förnekanden och ord om att vi som framhåller den reella problematiken därmed vill att skuggsamhället ska växa och att fler människor ska leva i papperslöshet.

Jag vill fråga Patrik Karlson hur han ser på den reella oro som nu finns.

Herr talman! Inte heller Kristdemokraterna vill svara på frågan om de tycker att det är rätt att gravida papperslösa ska vara oroliga för att föda barn på sjukhus när Skatteverket blir en angivande myndighet.

I stället talar Ingemar Kihlström om alla papperslösa. Bland dem finns bland annat en rad kristna konvertiter, som inte alls fått en rättssäker asylprövning. Ingemar Kihlström vet själv att det finns många, inte minst från Afghanistan, som har konverterat till kristendomen, som Migrationsverket och domstolarna vill utvisa till talibanernas förtryck. FN har stoppat flera utvisningar av kristna konvertiter till talibanerna på grund av förbudet mot tortyr. De riskerar ju förtryck och död.

Det finns många kyrkor som erbjuder en fristad för dessa och som ställer mat på bordet när ingen annan möjlighet finns att försörja sig, när man inte får arbeta och inte får bidrag. Det finns många människor som ställer upp för dem.

Jag undrar om Ingemar Kihlström tycker att dessa kyrkor gör fel. Tycker verkligen Ingemar Kihlström att det är så svartvitt?

Herr talman! När jag lyssnar på Ingemar Kihlström får jag intrycket att han gärna vill göra de komplexa och svåra frågorna svartvita: Om man är för att en gravid papperslös som ska föda barn inte ska behöva vara orolig för att bli angiven av Skatteverket i samma stund som barnmorskan anmäler det nyfödda barnet till Skatteverket, vill man inte att någon som har fått avslag på sin asylansökan ska lämna Sverige.

Men faktum är att verkligheten väl ändå är lite mer komplex än så. Varför skulle Kristdemokraterna annars ha uteslutit sjukvården ur angiverilagen? Varför vill inte Kristdemokraterna att sjuksköterskor och läkare ska omfattas av informationsplikten? Var det för att även Kristdemokraterna i grund och botten har lyssnat på läkarna, lärarna och alla andra som har sagt att om man inför en angiverilag som omfattar de yrkesgrupperna passerar man en gräns där själva människovärdet och dessa professioners yrkesetik överskrids och sätts ur spel?

Jag vill ställa samma fråga till Ingemar Kihlström som jag ställde till övriga i Tidölaget. Tycker Ingemar Kihlström att det är rätt att papperslösa havande kvinnor ska behöva oroa sig för att bli angivna när Skatteverket blir en del av angiverilagen?