Annika Hirvonen

Herr talman! Tack vare enorma protester från svenska folket – från fackförbund som organiserar miljoner svenskar, från läkare, från socialsekreterare, från lärare, från bibliotekarier, från akademiker, från ingenjörer med flera – tvingades Sverigedemokraterna och regeringen att backa och säga: Nej, sjukvården ska inte ingå.

Men eftersom Skatteverket ska ange människor och Skatteverket är den första instans som en barnmorska kontaktar när hon förlöst ett barn blir en konsekvens av den här angiverilagen att havande kvinnor som är papperslösa riskerar att inte våga söka vård. Jag fick inget svar på om Nima Gholam Ali Pour tycker att det är rätt.

Det är ändå tydligt att han anser att den som tycker att det är fel att papperslösa kvinnor ska vara rädda för att föda barn säkert på sjukhus är för fri invandring. Det kan förklara Sverigedemokraternas missuppfattning om vår politik.

Jag tycker att man måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Man kan vilja förhindra att människor hamnar i papperslöshet utan att för den delen förvägra de människor som de facto är i papperslöshet grundläggande rättigheter, som rätten till vård och barns rätt till utbildning. Skuggsamhället kan inte bekämpas genom att det blir farligare för de människor som lever där.

Herr talman! Jag var alldeles nyss ute på Norrbro, där en skara demonstranter trotsade regnet för att skicka en uppmaning till oss: Stoppa angiverilagen! Stoppa att barn som föds till papperslösa blir ofrivilliga angivare av sina egna mammor!

Med den här lagen blir Skatteverket en myndighet som blir skyldig att ange, och när barnmorskan efter förlossningen anmäler barnet till Skatteverket blir de alltså skyldiga att ange.

Sverigedemokraterna säger att de vill ha färre papperslösa. Samtidigt bedriver de en politik som kastar allt fler människor ut i papperslöshet. Med sin utvisningspolitik gör de allt fler människor rättslösa i det här samhället.

Tycker Nima Gholam Ali Pour att det är rätt att papperslösa mammor ska vara oroliga för att söka vård, eftersom de är så rädda för konsekvenserna om de tvingas tillbaka till sitt hemland? Av rädsla för angiveri vågar de inte söka vård, även om deras egen och deras ofödda barns hälsa står på spel.

Fru talman! Jag önskar verkligen att det var skrämselpropaganda, men det jag berättade om är ett verkligt fall. Det har hänt. Läkare i Världen mötte en kvinna som sa att hon inte vågade söka vård och inte vågade föda sitt barn på sjukhus, av rädsla för att bli angiven, trots att hon hade en riskgraviditet och trots att både hennes och barnets hälsa var i fara om hon inte hade nära till vård under förlossningen.

Även om det inte står i propositionen att sjukvården ska ange människor – och det är en himla kraftsamling som ligger bakom det; vi har pressat regeringen till att stryka sjukvården ur angiverilagen – kommer denna rädsla fortfarande att vara reell. Det första som barnmorskorna ska göra när de är färdiga med att förlösa ett barn är nämligen att anmäla barnet till Skatteverket, och Skatteverket ska ange papperslösa. Därför är den här rädslan inte ett dugg inbillad. Det handlar inte ett dugg om skrämselpropaganda, utan detta är verkligheten och ett reellt val som de människor som befinner sig i skuggsamhället kommer att ställas inför.

Hur mycket vi i Miljöpartiet än vill att ingen människa ska vara där behöver vi förhålla oss till att det i verkligheten är många människor som lever som papperslösa. Jag tycker att även de ska våga föda sina barn i tryggheten på sjukhus.

Fru talman! Nu debatterar vi det som i allmänt tal har kommit att kallas angiverilagen, det vill säga en skyldighet för enskilda anställda inom olika myndigheter att ange om de misstänker att en person som de har kontakt med har status som papperslös i Sverige. Jag förstår att Viktor Wärnick gärna vill missförstå det här som att Miljöpartiet tycker att det är bra att människor lever som papperslösa, men så är inte fallet. Alla vi som faktiskt har träffat människor som lever i papperslöshet och vet vilken otrolig utsatthet det innebär är väldigt angelägna om att människor från första början inte ska hamna i det som Viktor Wärnick kallar skuggsamhället.

Den här lagen handlar om hur livet ska vara för dem som lever i skuggsamhället. Ska man våga vända sig till sjukvården när man är i akut behov, eller är man för rädd för att göra det?

Människor som lever i papperslöshet gör det inte därför att de upplever att de har ett val. De upplever helt enkelt att alternativet – att bli utvisad till hemlandet – är så mycket farligare att de till och med tar risker med farliga förlossningar, utanför sjukhus, av rädsla för att bli angivna. Det är konsekvensen av det förslag som Viktor Wärnick lägger fram i dag.

Fru talman! I replikskiftet med ledamoten från Liberalerna kallade han mina farhågor för skrämselpropaganda. Det är ett ord som jag önskar att jag kunde använda när det gäller den här propositionen om skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd. Men det är ingen skrämselpropaganda vi pratar om, utan nu blir det verklighet. Nu delas människor rättsligt upp i olika grupper med olika rättigheter i flera avseenden. Det som är lagligt för en svensk medborgare får allvarliga konsekvenser för den som inte är svensk medborgare.

För oss i Miljöpartiet är detta helt klart ett skrämmande steg bort från den rättsstat som vi känner Sverige som. Amnesty talar om ett första steg mot raslagar. Vi hör också kritik från remissinstans efter remissinstans och från Lagrådet, som regeringen inte alls bemödat sig om att bemöta och hantera.

Kritiken handlar om att förslaget är rättsosäkert för att man inte ens preciserar vilka beteenden och ageranden som ska kunna leda till utvisning på grund av bristande vandel. Kritiken handlar också om att det kommer att få retroaktiv effekt. Ageranden som inte var brottsliga och som man inte kunde ana skulle kunna leda till utvisning i framtiden kommer nu att påverka ens grundläggande rätt att fortsätta sitt liv i Sverige. För oss i Miljöpartiet är detta helt oacceptabelt.

Vi lagstiftare måste värna medborgarnas tillit till staten. Man ska kunna lita på att människor behandlas lika, och man ska kunna lita på de regler som man har rättat sig efter. Har man följt reglerna ska man inte drabbas i efterhand bara för att en regering senare bestämmer att något man gjort förut var fel. Den här lagen lever inte upp till de kraven.

Dessutom: När man rör sig bort ifrån att det bara är gärningar som är brottsliga som ska kunna leda till utvisning på grund av bristande vandel får det också konsekvenser för rättssäkerheten.

Brottsliga gärningar hanteras med ytterst starka rättssäkerhetsgarantier. Den som är misstänkt har rätt till en försvarare. Man får försvara sig själv personligen inför en domstol. Och för att dömas ska det inte bara vara ställt bortom rimligt tvivel att man har begått gärningen, utan det ska också vara ställt bortom rimligt tvivel att man hade det uppsåt som krävs för att det ska räknas som brott. Men med de nya vandelskraven behöver det inte längre vara styrkt bortom rimligt tvivel att man med uppsåt begått en gärning som är klandervärd. Det kan till och med vara så att den gärning som ses som klandervärd inte ens är specificerad i lagen – ändå kan den leda till att hela ens liv ställs på ända.

Människor som bott i Sverige i många års tid, vars barn är födda här, som rotat sig, köpt hus och arbetar här riskerar nu utvisning till länder med vitt skilda förhållanden, till exempel till Afghanistan, för gärningar som är helt lagliga för oss andra.

Vi i Miljöpartiet vill att riksdagen avslår den här propositionen. Därför yrkar jag bifall till reservation 1.

Det finns också en rad andra punkter som vi är kritiska till, utöver de grundläggande rättssäkerhetsbristerna. En av dem handlar om yttrandefriheten.

Inför det att den här vandelspropositionen skulle läggas fram har ministrar från regeringen vid upprepade tillfällen gått ut och sagt att människor som gör lagliga yttranden som ministrarna i fråga tycker är grovt olämpliga ska kunna utvisas just på grund av dessa lagliga yttranden. I propositionen är dock tydligt att regeringen backar från dessa uttalanden av bland andra Johan Forssell. Man säger att det krävs olagliga yttranden för att det ska vara fråga om bristande vandel.

Det är väldigt viktigt att regeringen backar på den punkten. Samtidigt öppnar man dock upp för att även lagliga yttranden ska kunna beaktas. Det faktum att regeringen och utredaren redan har sagt till människor att de ska vakta sin tunga och vara rädda för att säga sådant som är lagligt för andra att säga i Sverige riskerar, tillsammans med den här öppningen i propositionen, att innebära ett de facto-inskränkande av yttrande- och demonstrationsfriheten, om inte annat så i vart fall genom självcensur.

Människor i Sverige kommer att leva med oro för att lagliga yttranden och lagligt agerande ska kunna leda till utvisning på grund av bristande vandel. Jag har själv talat med en forskare med tyskt ursprung som blev föremål för återkallande av tillstånd att vara i Sverige, troligtvis för att han deltog i demonstrationer för klimatet. Jag har ställt frågor till Migrationsverket om en annan demonstrant som själv inte begick något brott utan stod med en skylt på en demonstration medan andra personer vid samma demonstration begick civil olydnad. Hon har nekats svenskt medborgarskap.

Det är svårt i dag att som riksdagsledamot få insyn i och förstå hur den här typen av uttalanden från ministrar och skrivningar i propositioner faktiskt tillämpas i enskilda ärenden. Men klart är att det finns en oro som inte är oberättigad för att också fullt lagligt deltagande i grundlagsskyddade demonstrationer skulle kunna få förödande konsekvenser för människors rättigheter i Sverige. Detta måste riksdagen ta på mycket större allvar än vad Tidöpartierna gör.

Demonstrationer är ju per definition störande. Det är liksom själva syftet med en demonstration: att dra till sig uppmärksamhet. Det är människors möjlighet att påverka beslutsfattare – människor som inte har tillgång till vare sig ledarsidor eller talarstolar. Demonstrationer behöver ha ett absolut skydd, och människor måste våga delta. Det ska inte finnas någon som helst oro för att den som deltar på en demonstration kan komma att riskera utvisning på grund av bristande vandel bara för att andra personer i samma demonstration begår till exempel civil olydnad.

Fru talman! I flera replikskiften har jag och mina oppositionskollegor ställt konkreta frågor till Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna, men vi får inga klara svar. Vi får inga svar om varför man väljer begreppet bristande vandel framför de begrepp som redan i dag används i andra lagar. Jag fick inga svar på vilka beviskrav man tycker är rimliga eller varför. Det framstår på det hela taget som om regeringspartierna faktiskt inte riktigt förstår vad det är de har lagt på riksdagens bord. Man har intalat sig själv att det nog blir bra: Det här duger.

I stället för att svara på de riktiga frågorna upprepar man svar på helt andra saker – frågor som inte har ställts. Man låtsas som om det vore så att utan den här propositionen skulle människor som begår brott inte riskera utvisning. Men, fru talman, så är ju inte fallet. Det som införs med den här propositionen är tvärtom en möjlighet att utvisa människor som inte har begått brott.

Ärligt talat! Mot bakgrund av de svaga rättssäkerhetsgarantierna och beviskraven, i alla fall om vi får tro Ludvig Aspling, införs en möjlighet att utvisa människor som inte ens gjort något fel men som inte själva kan bevisa det. Det kan till exempel handla om att en kvinna inte skuldsatt sig utan att det var en våldsam man som gjorde det i hennes namn.

Fru talman! Den 13 september är det val i Sverige. Då röstar vi om vilken riktning vi vill ta. Ska vi fortsätta i den här rättsosäkra riktningen, där människor delas upp i vi och dom? Eller ska vi välja en riktning där vi i stället stärker tilliten till samhället och förtroendet för att lagar och regler gäller lika för alla – en riktning där man kan lita på att de lagar som man inrättar sitt liv efter inte kastas omkull retroaktivt?

Fru talman! Vi i Miljöpartiet kommer att kämpa för en annan riktning framåt.

Fru talman! Det var ett lugnande och kanske ett oroande besked i Patrik Karlsons svar.

Dels menar han att det inte handlar om bristande vandel om det händer en gång att det uppdagas att en person har tagit skulder i ditt namn och du inte kan bevisa att det ligger till på det sättet. Om du inte kan bevisa att han till exempel har lyckats lista ut koden till ditt bank-id och använt sig av det bakom din rygg vid upprepade tillfällen ska det i sig alltså inte kunna leda till att det ses som bristande vandel.

Dels följer Patrik Karlson sedan upp med att man rimligen borde kunna bevisa att så har skett. Det är här som det blir väldigt svårt för människor. De kan inte alltid bevisa att till exempel en annan person har tagit lån i deras namn.

Nu ska det inte längre vara ställt bortom rimligt tvivel att det verkligen är du som med uppsåt att inte betala de här lånen har tagit dem. Nu gäller lägre beviskrav. Om man har en förväntan på människor att de ska kunna bevisa att det inte var de är jag genuint orolig för att den här lagstiftningen riskerar att få förödande konsekvenser för enskilda människor som just inte kan bevisa det.

I en domstolsprocess i brottmål är det åklagaren som ska bevisa bortom rimligt tvivel. Men här kommer individen själv att behöva bevisa sin oskuld och att det inte var man själv som tog lånen, inte hade ont uppsåt eller inte hade uppsåt att inte betala. Det här adderar ett väldigt stort lager av rättsosäkerhet ovanpå de andra lagren som vi har talat om i dag.

Fru talman! Jag skulle vilja att Patrik Karlson besvarar några frågor utifrån vad han själv tycker borde bli utfallet med den här lagstiftningen.

Borde en kvinna utvisas på grund av bristande vandel om hon har en partner som tar upprepade lån i hennes namn utan att hon vet om det och utan att han har någon som helst avsikt att någonsin betala tillbaka dessa lån? Hon har kanske inte någon möjlighet att bevisa att det ligger till på det här sättet, att det är han som har gjort det i hennes namn.

Borde en person som har missförstått regelverket för bostadsbidrag och som har sökt bostadsbidraget felaktigt vid upprepade tillfällen utredas för bristande vandel?

Risken när man förflyttar sig från det som är brottsligt till gärningar som inte är brottsliga är inte bara att vi får olika regler för olika människor – en lagstiftning för vad som är förbjudet för svenska medborgare och en annan för vad som är förbjudet för utländska medborgare. En annan risk är att de gärningar som inte är sådana som man döms för i domstol inte heller har samma beviskrav och samma grad av utredning bakom sig.

Risken är att bevisbördan läggs på den enskilde: ”Nej, det var inte jag som tog de här lånen. Jag förstod inte regelverket. Jag fuskade inte med flit.”

Hur ser Patrik Karlson på dessa två typfall?

Herr talman! Jag tycker att nivån är lite låg på debatten. Jag ställer konkreta sakliga frågor om den proposition som Ingemar Kihlström och Viktor Wärnick är ansvariga för. Till svar får jag uppläsningar av något slags förskrivna slagord om gästfrihet och att folk ska sköta sig. Ja, vi kan vara överens om att folk ska sköta sig. Men det vi pratar om nu är under vilka villkor människor ska riskera att slitas från hem, arbete och skolgång och utvisas till länder som Afghanistan och med vilka rättssäkerhetsgarantier sådana här förfaranden ska ske.

Jag tycker att det är rimligt att Ingemar Kihlström som företrädare för ett regeringsparti kan besvara de här sakliga frågorna. I stället ägnar han sig åt att påstå att Miljöpartiet tycker att man ska få stanna i Sverige oavsett hur man beter sig, vilket han själv vet inte är sant.

Jag vill ha svar på frågorna: Vilka beviskrav ska gälla? Varför har man inte tydliggjort rätten för människor att försvara sig inför domstol, när konsekvenserna kan bli så allvarliga? Det talas här om att man till exempel med flit tagit lån som man inte haft för avsikt att betala. Men i den domstolsprocess där det här ska avgöras har man inte rätt att försvara sig med hjälp av advokat. Det finns inget tydligt beviskrav. Det behöver inte vara ställt bortom rimligt tvivel att man haft detta uppsåt. Ludvig Aspling säger att det ska räcka att det är sannolikt – lite mer än 50 procents chans – att man gjorde det med flit. Håller Ingemar Kihlström verkligen med om att det är tillräckligt om det är lite över 50 procents chans att man gjorde det med flit och 40 procents chans att det var ett misstag?

Herr talman! Ingemar Kihlström har ett ansvar för konsekvenserna av den här lagstiftningen. Därför vill jag återkomma till frågan om beviskraven. Ludvig Aspling menade att det för att man ska bli utvisad på grund av bristande vandel ska räcka med sannolikt. Sannolikt innebär alltså att det är lite mer troligt än 50 procent.

Tycker Kristdemokraterna verkligen att det ska vara ett så lågt beviskrav? Det handlar om så allvarliga påföljder som att till exempel tvingas lämna sitt hem, sitt arbete och sitt liv, rycka upp barnen ur skolan och flytta till exempelvis Afghanistan, som har varit ett exempel som mycket väl kan bli aktuellt.

I förvaltningsrätten finns det ju olika beviskrav. Kan det verkligen stämma att regeringspartierna har kommit överens med Sverigedemokraterna om att det just här ska vara sannolikt som gäller? Det framgår nämligen inte i propositionen hur man har resonerat om beviskravet.

Man ställer alltså inte ett tydligt beviskrav som motiveras av de allvarliga konsekvenserna av det här för den enskilde. Man inför inte heller en strikt rätt för människor att själva försvara sig. Och man resonerar inte tydligt om med vilket uppsåt en person ska ha begått de här handlingarna och vem det är som ska bevisa det.

Det här bekymrar mig väldigt mycket, just eftersom det riskerar att inte uppfylla de krav på rättssäkerhet som vi har. Det är svårförutsebart och gör det svårt att försvara sig, och beviskraven är alldeles för låga.

Herr talman! Jag hade egentligen tänkt föra ett fortsatt rättstekniskt resonemang om låga beviskrav och dåliga möjligheter för människor att över huvud taget försvara sig och förutse de konsekvenser som kan följa på ett agerande som de kanske själva alltså över huvud taget inte haft något uppsåt till. Men jag måste ändå säga att jag fastnade vid ett ord som Ludvig Aspling liksom smög in i en mening. Han sa: Många kommer som anhöriga från Afghanistan – tyvärr.

Jag måste säga att de vi pratar om här är barn till flyktingar samt sambor och makar. Det handlar om kvinnor och om barn som alltså får återförenas med en förälder i Sverige. Det finns ingenting att beklaga sig över i det. Det är tvärtom en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna och någonting som jag tycker är den lägsta nivån av anständighet i ett land.

Att beklaga sig över att en kvinna som är gift med en man som lever i Sverige får ta sig hit från Afghanistan vittnar ändå om Ludvig Asplings människosyn. Detsamma gäller att säga ”tyvärr” om att ett barn får komma från Afghanistan till sin mamma här i Sverige.

Herr talman! Jag får återkomma till teknikaliteterna i nästa anförande.

Herr talman! I min replik med Moderaternas Viktor Wärnick ställde jag två frågor som jag inte fick något svar på. Det handlade om varför regeringen i den här propositionen om bristande vandel har valt ett så lågt beviskrav, trots att konsekvenserna för enskilda människor av att bli av med sitt uppehållstillstånd efter lång tid i Sverige är mycket långtgående. Jag skulle nog vilja påstå att det för de flesta av oss är en mycket värre konsekvens att bli utvisad till exempelvis Afghanistan och tvingas rycka barnen ur sin skolgång, sälja huset och lämna jobbet än till och med att få ett kortare fängelsestraff.

I den här propositionen inför man dock inget högre beviskrav. Det finns olika nivåer för olika typer av mål, och utifrån vad jag kan läsa mig till handlar det här enbart om att det ska vara sannolikt att en person med uppsåt har undvikit att betala sina skulder. Detta ska inte vara vare sig styrkt eller bortom rimligt tvivel, vilket gäller i många andra situationer.

Eftersom Viktor Wärnick från Moderaterna inte hade något svar på den här frågan skulle jag vilja fråga Sverigedemokraterna detta, för det händer nämligen ganska ofta att Moderaterna gör som Sverigedemokraterna vill utan att kanske själva riktigt tänka efter i frågan.

Herr talman! Man kan säga att min fråga handlar om teknikaliteter, men i en rättsstat är dessa teknikaliteter centrala. Det som jag frågade om och som Viktor Wärnick inte svarade på var varför regeringen och Moderaterna har valt ett så lågt beviskrav när det kommer till bristande vandel. Om någon ska dömas för fortkörning eller misshandel ska det vara bevisat bortom rimligt tvivel att personen har begått handlingarna och dessutom gjort det med uppsåt.

Dessutom har man en absolut rätt att personligen och med stöd av till exempel en advokat försvara sig mot anklagelserna inför en domstol, till och med om det bara handlar om en bot. Till och med då har man den rätten.

I propositionen om bristande vandel ställs alltså inte beviskravet bortom rimligt tvivel, och då inför Moderaterna inte rätten att personligen försvara sig inför domstol, trots att konsekvensen kan bli att man tvingas lämna sitt hem och sitt jobb, ta barnen ur skolan och flytta till ett land där alla människor förväntas utöva förtryck mot varandra, till exempel Afghanistan dit Sverige utvisar människor i dag.

Det här beslutet kan fattas av Migrationsverket, och när man överklagar har man inte ens rätten att försvara sig inför domstol. Det ställs inte heller krav på att det ska vara bevisat bortom rimligt tvivel att man till exempel med uppsåt tagit på sig skulder som man inte haft avsikt att betala.

Då undrar jag varför Moderaterna, i rättsstaten Sverige, har valt ett lägre beviskrav när konsekvenserna är så mycket allvarligare än när man får fortkörningsböter.

Herr talman! Att bli av med sitt uppehållstillstånd i Sverige och bli utvisad härifrån är en konsekvens som för många är långt värre än att få böter eller till och med hamna i fängelse. Om du till exempel har dina rötter i talibanernas Afghanistan innebär ett utvisningsbeslut inte bara att du blir av med ditt hem, behöver rycka upp barnen från skolan och måste sluta ditt arbete. Det innebär också att du och din familj tvingas anpassa er efter talibanernas extremistiska värderingar och levnadssätt. Du förväntas bland annat förtrycka kvinnor och till punkt och pricka följa reglerna i en kultur av angiveri där minsta avvikande beteende kan leda till att du blir anmäld.

Det är alltså mycket långtgående konsekvenser man kan drabbas av om man utifrån den nya lagen bedöms ha bristande vandel. När det handlar om så allvarliga konsekvenser för enskilda människor är det otroligt viktigt att det finns rättssäkerhet och förutsebarhet i lagstiftningen, att man kan försvara sig inför en domstol och att beviskraven är högt ställda.

Men, Viktor Wärnick, här har ni valt ganska låga beviskrav, inte som i brottmål: bortom rimligt tvivel. Det införs heller ingen absolut rätt att försvara sig med till exempel en advokat inför en domstol. Hur har ni tänkt?

Fru talman! Nu är mandatperioden snart slut. För ett antal år sedan var Pål Jonson en av dem som kritiserade den tidigare regeringens senfärdiga agerande när det gällde att evakuera tolkar och andra lokalanställda som hade hjälpt svenska styrkor i Afghanistan. De hade riskerat sina liv sida vid sida under den svenska flaggan på uppdrag av oss i Sveriges riksdag, och 50 personer är fortfarande kvar där.

Sverigedemokraterna har sagt att de blockerar regeringen från att agera. Min uppfattning är att Pål Jonson borde släppa Sverigedemokraterna och göra det som är moraliskt rätt och riktigt.

En av sönerna till de tolkar som hjälpte Sverige skrev till mig i förtvivlan efter att ha blivit torterad och fängslad av talibanerna. Dessa människor vädjar nu om Sveriges hjälp. Kommer Pål Jonson att agera?

Fru talman! När människor vet att de får stanna, är trygga och kan rota sig investerar de mer långsiktigt i samhället. Människor som bär på trauman har bättre möjligheter att bearbeta dem om de får en grundläggande trygghet.

Sedan krävs det självklart även andra åtgärder för att få bra integration. Det krävs såklart också att människor får arbete och får lära sig svenska språket, att vi har bra undervisning i svenska för invandrare och att människor inte segregeras i sina bostadsområden. Därför föreslår vi i Miljöpartiet en lång rad insatser för att förbättra integrationen. Även om vi har halverat tiden som det tar för nyanlända att komma i jobb är vi inte nöjda, utan vi driver en politik som bekämpar segregationen, främjar integrationen och bekämpar arbetslösheten.

Av regeringen bedrivs i stället en utvisningspolitik. Det kommer nästan inga propositioner alls om att bekämpa arbetslösheten.

Vi ser att det ställs krav på språktester, men var är satsningarna på att lära sig språket? Det är väldigt tydligt för mig att regeringens mål inte är integration. Då skulle det här förslaget ha sett annorlunda ut. Regeringens mål är fler utvisningar, och en miniminivå för mänskliga rättigheter för flyktingar och andra invandrare till Sverige.

Jag är väldigt glad att det snart är val. Jag är väldigt tacksam att svenska folket redan innan valet tvingade Sverigedemokraterna och regeringen att ändra sig om tonårsutvisningar och andra utvisningsförslag.

(Applåder)

Fru talman! Det permanenta uppehållstillståndet ger trygghet: ”Här kan jag stanna. Här är jag trygg. Här kan jag avsluta min flykt.” Därför är det viktigt med permanenta uppehållstillstånd. När människor får permanent uppehållstillstånd och vet att de kommer att kunna stanna långsiktigt vet vi att det också händer någonting med viljan att investera i Sverige och tron på att det lönar sig. Därför behövs permanenta uppehållstillstånd.

När det gäller medborgarskap är det ju vi i Miljöpartiet som driver en politik för att fler ska få bli svenska medborgare. Vi vill riva de hinder som i dag gör att vissa människor inte kan bli svenska medborgare. Sverigedemokraterna och regeringen har inte ens lämnat svar på frågan om man vill lösa problemet med att personer som fått sin ålder ändrad av Migrationsverket inte kan bli medborgare. Jag blev bara häromdagen kontaktad av en person som har gjort allting rätt och uppfyller alla krav för att bli svensk medborgare men som inte får bli det, då Migrationsverket har fattat ett beslut om ändrat datum för när de tror att han är född. Han kommer från ett land där han inte kan få någon id-handling som övertygar Migrationsverket.

Jag tycker att Sverigedemokraterna missleder människor. Man pratar om att man vill att fler ska bli svenska medborgare, men man bedriver ju en politik för att utvisa så många som möjligt och göra det svårare att bli svensk medborgare. Jag tycker att Sverigedemokraterna ska säga som det är.

Fru talman! I dag debatterar vi betänkandet Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt. Som ni har hört av debatten hittills handlar det om att jaga miniminivån – miniminivån för mänskliga rättigheter för människor som söker skydd och flyr till Europa och miniminivån för mänskliga rättigheter för invandrare som lever här.

Det blir också en miniminivå för rättssäkerhet. Det blir däremot inte en miniminivå för kostnader. Inte heller minimeras tiden för integration eller flyktingars psykiska lidande – tvärtom. Det enda syftet är att ge människor på flykt så lite rättigheter som möjligt. Syftet är inte att förbättra integrationen av dem som kommer hit, inte heller att säkerställa att man kan lita på asylprocessen och att ingen utvisas till krig och förföljelse.

Jag vill säga några ord om asylrätten. Den infördes efter att Europas länder hade sett resultatet av Förintelsen. De lovade varandra att de aldrig mer skulle utvisa människor tillbaka till förföljelse och död på det sätt som många judiska flyktingar bemöttes när de försökte fly nazisterna. Asylrätten slogs fast i Genèvekonventionen och gällde först Europa och Europas länder för att sedan utvidgas till en global rättighet.

Asylrättens grundläggande utgångspunkt är just att ingen människa någonsin ska utvisas till förföljelse, förtryck och död. Den kommer till uttryck genom att varje människa har rätt att söka skydd och få sin sak prövad, individuellt och rättssäkert.

När Lagrådet utvärderar regeringens förslag konstaterar de att risken är påtaglig att systemet i vissa fall stänger gränsen också för dem som verkligen har rätt till internationellt skydd. Regeringens förslag innebär att Sverige inte kan leva upp till asylrätten. Den risken är påtaglig. Därför väljer vi i Miljöpartiet att yrka avslag på den här propositionen och bifall till reservation 1.

Man skulle kunna landa i en annan slutsats, som Lagrådet har gjort: att det är omöjligt att yrka avslag eftersom tiden nu är för kort innan EU-pakten träder i kraft. Den 12 juni börjar förordningarna gälla. Från och med då kommer de också att tillämpas i Sverige, bortsett från att regeringens proposition inte träder i kraft förrän en månad senare.

Vi i Miljöpartiet låter oss inte bli tagna som gisslan i det här omöjliga valet. Vi uppmanar regeringen att göra om och göra rätt. Kom tillbaka med ett förslag till riksdagen som respekterar asylrätten! Den är ändå det mest grundläggande när vi talar om flyktingar.

Fru talman! En viktig anledning till att rättssäkerheten försämras är att man i grunden förändrar systemet med offentliga biträden, ofta advokater, som företräder de asylsökande. De inte bara förklarar processen utan hjälper dem också att förstå: Vad är det jag måste berätta för att Sverige ska förstå att jag riskerar förföljelse? Det är ju inte lätt för den som flytt att veta vad av allt man har med sig som är viktigt.

Advokatetiken står nu i vägen för advokaterna att åta sig de här uppdragen. Det har vi kunnat läsa i Dagens Nyheter och Dagens Juridik. De har ett åtagande enligt sin yrkesetik, som inte kan uppfyllas med de förutsättningar som det här förslaget ger.

Jag vill passa på att i sammanhanget bemöta något som Kristdemokraternas Ingemar Kihlström sa tidigare. Han sa att vi var eniga om att rättssäkerheten brister för konvertiter. Men vad vi inte är eniga om är att det här förslaget skulle göra någonting bättre för konvertiter. Sammantaget försämrar regeringen rättssäkerheten för alla asylsökande, inklusive de kristna som har konverterat och sökt skydd här.

Jag tycker att det är allvarligt att man försämrar rättssäkerheten. Just konvertiter är en grupp som FN faktiskt har fällt Sverige för utvisningar av vid upprepade tillfällen. Sverige har fällts av FN:s tortyrkommitté, bland annat för att man utvisat en konvertit till talibanerna. Man trodde inte att hans tro var genuin och utvisade honom, trots att han hade ett kors tatuerat på halsen och Jesus bredvid, som om talibanerna skulle bry sig ifall han gjort tatueringen för att hans tro var genuin eller inte. Ärligt talat! Det är dagens asylsystem. Och det kan hända i Sverige redan innan konvertiter blir av med rätten till offentliga biträden i asylprocessen hos Migrationsverket.

Fru talman! De som säger att Sverige har världens mest rättssäkra asylsystem och nu samtidigt raserar flera av de rättssäkerhetsgarantier som finns i systemet behöver nog ta sig en funderare och se sig själva i spegeln. Har de förstått vad det är de beslutar om i dag?

Ett annat förslag som EU inte alls tvingar på Sverige utan som regeringen går vidare med just för att man jagar en miniminivå av rättigheter är att ingen längre ska kunna få ett permanent uppehållstillstånd. För mig som har träffat många människor på flykt är det tydligt att det kommer att skada Sverige och människors möjlighet att integreras i vårt land.

För många är det först när de får sitt permanenta uppehållstillstånd som de känner att de kan avsluta sin flykt, verkligen packa upp resväskorna, andas ut och börja läka de trauman som många burit med sig efter år, ibland hela sina liv, på flykt.

Alex från Ukraina är en av dem som på det tydligaste sättet har beskrivit vad det betyder att leva med korta, tillfälliga uppehållstillstånd. Hon var läkare i Ukraina. Hon berättade: ”Det tar två år för mig att bli läkare i Sverige. Men jag får ju bara tillstånd ett år i taget. Är det ens värt att börja utbildningen och processen att bli svensk läkare när jag inte vet om jag måste lämna redan om ett år?” Hon jobbade i stället med ett helt okvalificerat städjobb och gjorde vad hon kunde för att sätta mat på bordet åt sin femårige son.

Jag har också träffat dem som behandlar tortyrskadade och som berättar att det ofta är först när man får det permanenta uppehållstillståndet som det går att få den nivå av psykologisk trygghet som krävs för att läka de svåraste av trauman.

FN:s flyktingorgan UNHCR rekommenderar alla världens länder att ge människor på flykt en permanent trygghet, då det är bäst både för den som flytt och för mottagarlandet. När människor känner trygghet i att de får stanna på en plats satsar de. De investerar sin tid, rotar sig, startar företag, lär sig språk – även små sådana – och bygger en framtid för sig och sina barn.

Fru talman! Tack och lov har vi i alla fall med gemensamma ansträngningar från många delar av samhället stoppat regeringen från att dra tillbaka de löften om permanent trygghet som Sverige redan givit. Regeringen går alltså än så länge inte vidare med att ta bort alla permanenta uppehållstillstånd som man redan har beviljat människor. Men Sverigedemokraterna har gett ett löfte: Om de vinner valet kan uppemot 180 000 människor se sin trygghet i Sverige raseras. Människor som fått ett löfte från Sverige om att få vara trygga här och se Sverige som sitt hem kan inte längre lita på riksdagen.

Jag har jämfört det här med att man beviljas bygglov och bygger sig ett hus för att efter 10–15 år få beslut om att det är dags att riva huset för att det blåser nya vindar i samhället och politikerna har ändrat sig. Det vore orimligt. Det är också orimligt att tvinga människor att rota upp hela sitt liv och allt de byggt upp och lämna landet.

Man låtsas att det handlar om att fler ska vilja bli medborgare. Samtidigt gör man ingenting för att möjliggöra detta för de många grupper som i dag inte kan bli medborgare på grund av att de har fel id-handlingar eller att Migrationsverket har ändrat deras födelsedag.

Fru talman! Den här politiken ska vi snart kasta ut ur maktens korridorer. Den 13 september är det val i Sverige. Då kan ni rösta för en annan framtid, där vi inte separerar människor i vi och dom och där ingen jagar minsta möjliga mänskliga rättigheter för någon grupp utan där vi i stället investerar i gemenskap och det som stärker människor och får fler att komma in i samhället. Den 13 september kan ni rösta för asylrätten.

Jag yrkar bifall till reservation 4.

Fru talman! Syftet med regeringens lagförslag är ju inte att skapa en bättre situation för Sverige som land eller för de asylsökande. Syftet är att till varje pris lägga sig på en miniminivå gällande mänskliga rättigheter för människor på flykt och för invandrare som får skydd i Sverige. Denna miniminivå vill man ha även när det skulle vara dåligt för integrationen och även när det blir dyrare för skattebetalarna. Själva miniminivån är syftet med propositionen, och det i sig tycker jag är anmärkningsvärt.

Om man i stället för en miniminivå hade haft syftet att vi ska ha så bra integration som möjligt eller att asylprocessen ska vara så kostnadseffektiv som möjligt hade man landat i andra lösningar än dem som ligger i propositionen.

Min största oro, och anledningen till att vi i Miljöpartiet röstar nej till regeringens förslag, är den oro som Lagrådet sammanfattar så här: ”Och vad värre är: risken för att systemet i vissa fall stänger gränsen för också dem som verkligen har rätt till internationellt skydd är påtaglig.” Man riskerar alltså att i strid med asylrätten utvisa människor till förföljelse och död.

Hur ser Kristdemokraterna på Lagrådets farhåga?

Fru talman! Det är inte bara Socialdemokraterna som har närmat sig Miljöpartiets politik vad gäller utvisningarna. Fantastiskt nog fick vi ju hela regeringen och Sverigedemokraterna med oss gällande att stoppa tonårsutvisningarna och att rulla tillbaka utvisningarna av 4 700 spårbytare och deras åttamånadersbebisar. Efter alltför många år har regeringen också lovat en permanent lösning för att de som flytt krigets Ukraina ska få en långsiktig trygghet i Sverige.

Ibland krävs det att svenska folket ryter ifrån och säger: ”Stopp! Inte i vårt namn!” Detta har svenska folket nu sagt om flera punkter i Kristdemokraternas utvisningspolitik. I dag hör vi Ingemar Kihlström hålla ett lovtal till EU:s miniminivå – som om det fanns ett egenvärde i att landa på en viss miniminivå.

Det som jag ändå tycker är lite roande i sammanhanget är att Ingemar Kihlström verkar ha missat att regeringen inte har lagt sig på EU:s miniminivå vad gäller just offentliga biträden. Där har man medvetet lagt sig på en högre nivå, och man anger rättssäkerheten som motiv för detta. Det vi däremot ser i implementeringen är oroande. Det finns inga krav på att Migrationsverket ska undanhålla advokaterna handlingar, men det lutar ändå därhän.

Jag vill fråga Ingemar Kihlström hur han ser på att man inte använder sig av de enkla medel som redan finns för att dela handlingar med biträden.

Fru talman! Jag vet inte om jag hörde fel. Sa Nima Gholam Ali Pour att det inte finns någon som slänger ut folk?

(NIMA GHOLAM ALI POUR (SD): Nej, det sa jag inte.)

Det är trots allt så att Sverigedemokraterna på löpande band har ägnat sig åt att slänga ut folk ur Sverige med den här utvisningspolitiken. Jajamän – nog har det gjorts många lagändringar som har lett till att människor som har rotat sig i Sverige, till exempel barn som kom hit i fyraårsåldern, har utvisats när de fyllt 18. Detsamma gäller vuxna som flyttat hit för att arbeta i äldreomsorgen, i vården eller som stöd till dem som behöver personlig assistans. Ja, de blir ju utslängda nu med denna utvisningspolitik.

Nima Gholam Ali Pour säger att de som inte har några skäl att stanna här kan lämna landet. Jag vet inte vilka människor han menar som inte har några skäl att vara här, för nog har människor skaffat sig många skäl att vara här när de har levt länge i Sverige med löftet om att de ska få stanna permanent. De har startat företag här, de har jobb och kollegor här, de har fött sina barn här eller sett sina barnbarn födas och ta sina första steg här, och de har sina vänner och grannar här. De har sin vardag och sitt liv här.

Fru talman! Man kan tycka att man inte ska kunna få ett permanent uppehållstillstånd, men att nu komma och skuldbelägga dem som har fått permanent uppehållstillstånd och anklaga dem för att inte vilja bli en del av Sverige och inte vilja bli medborgare är ändå ganska magstarkt. Sverige har lovat att de ska få stanna permanent, att de är trygga här och att de hör till. Detta löfte kan Sverige inte bara rycka undan.