Annika Hirvonen

Herr talman! Man kan säga att min fråga handlar om teknikaliteter, men i en rättsstat är dessa teknikaliteter centrala. Det som jag frågade om och som Viktor Wärnick inte svarade på var varför regeringen och Moderaterna har valt ett så lågt beviskrav när det kommer till bristande vandel. Om någon ska dömas för fortkörning eller misshandel ska det vara bevisat bortom rimligt tvivel att personen har begått handlingarna och dessutom gjort det med uppsåt.

Dessutom har man en absolut rätt att personligen och med stöd av till exempel en advokat försvara sig mot anklagelserna inför en domstol, till och med om det bara handlar om en bot. Till och med då har man den rätten.

I propositionen om bristande vandel ställs alltså inte beviskravet bortom rimligt tvivel, och då inför Moderaterna inte rätten att personligen försvara sig inför domstol, trots att konsekvensen kan bli att man tvingas lämna sitt hem och sitt jobb, ta barnen ur skolan och flytta till ett land där alla människor förväntas utöva förtryck mot varandra, till exempel Afghanistan dit Sverige utvisar människor i dag.

Det här beslutet kan fattas av Migrationsverket, och när man överklagar har man inte ens rätten att försvara sig inför domstol. Det ställs inte heller krav på att det ska vara bevisat bortom rimligt tvivel att man till exempel med uppsåt tagit på sig skulder som man inte haft avsikt att betala.

Då undrar jag varför Moderaterna, i rättsstaten Sverige, har valt ett lägre beviskrav när konsekvenserna är så mycket allvarligare än när man får fortkörningsböter.

Herr talman! Att bli av med sitt uppehållstillstånd i Sverige och bli utvisad härifrån är en konsekvens som för många är långt värre än att få böter eller till och med hamna i fängelse. Om du till exempel har dina rötter i talibanernas Afghanistan innebär ett utvisningsbeslut inte bara att du blir av med ditt hem, behöver rycka upp barnen från skolan och måste sluta ditt arbete. Det innebär också att du och din familj tvingas anpassa er efter talibanernas extremistiska värderingar och levnadssätt. Du förväntas bland annat förtrycka kvinnor och till punkt och pricka följa reglerna i en kultur av angiveri där minsta avvikande beteende kan leda till att du blir anmäld.

Det är alltså mycket långtgående konsekvenser man kan drabbas av om man utifrån den nya lagen bedöms ha bristande vandel. När det handlar om så allvarliga konsekvenser för enskilda människor är det otroligt viktigt att det finns rättssäkerhet och förutsebarhet i lagstiftningen, att man kan försvara sig inför en domstol och att beviskraven är högt ställda.

Men, Viktor Wärnick, här har ni valt ganska låga beviskrav, inte som i brottmål: bortom rimligt tvivel. Det införs heller ingen absolut rätt att försvara sig med till exempel en advokat inför en domstol. Hur har ni tänkt?

Fru talman! Nu är mandatperioden snart slut. För ett antal år sedan var Pål Jonson en av dem som kritiserade den tidigare regeringens senfärdiga agerande när det gällde att evakuera tolkar och andra lokalanställda som hade hjälpt svenska styrkor i Afghanistan. De hade riskerat sina liv sida vid sida under den svenska flaggan på uppdrag av oss i Sveriges riksdag, och 50 personer är fortfarande kvar där.

Sverigedemokraterna har sagt att de blockerar regeringen från att agera. Min uppfattning är att Pål Jonson borde släppa Sverigedemokraterna och göra det som är moraliskt rätt och riktigt.

En av sönerna till de tolkar som hjälpte Sverige skrev till mig i förtvivlan efter att ha blivit torterad och fängslad av talibanerna. Dessa människor vädjar nu om Sveriges hjälp. Kommer Pål Jonson att agera?

Fru talman! När människor vet att de får stanna, är trygga och kan rota sig investerar de mer långsiktigt i samhället. Människor som bär på trauman har bättre möjligheter att bearbeta dem om de får en grundläggande trygghet.

Sedan krävs det självklart även andra åtgärder för att få bra integration. Det krävs såklart också att människor får arbete och får lära sig svenska språket, att vi har bra undervisning i svenska för invandrare och att människor inte segregeras i sina bostadsområden. Därför föreslår vi i Miljöpartiet en lång rad insatser för att förbättra integrationen. Även om vi har halverat tiden som det tar för nyanlända att komma i jobb är vi inte nöjda, utan vi driver en politik som bekämpar segregationen, främjar integrationen och bekämpar arbetslösheten.

Av regeringen bedrivs i stället en utvisningspolitik. Det kommer nästan inga propositioner alls om att bekämpa arbetslösheten.

Vi ser att det ställs krav på språktester, men var är satsningarna på att lära sig språket? Det är väldigt tydligt för mig att regeringens mål inte är integration. Då skulle det här förslaget ha sett annorlunda ut. Regeringens mål är fler utvisningar, och miniminivå för mänskliga rättigheter för flyktingar och andra invandrare till Sverige.

Jag är väldigt glad att det snart är val. Jag är väldigt tacksam att svenska folket redan innan valet tvingade Sverigedemokraterna och regeringen att ändra sig om tonårsutvisningar och andra utvisningsförslag.

(Applåder)

Fru talman! Det permanenta uppehållstillståndet ger trygghet: ”Här kan jag stanna. Här är jag trygg. Här kan jag avsluta min flykt.” Därför är det viktigt med permanenta uppehållstillstånd. När människor får permanent uppehållstillstånd och vet att de kommer att kunna stanna långsiktigt vet vi att det också händer någonting med viljan att investera i Sverige och tron på att det lönar sig. Därför behövs permanenta uppehållstillstånd.

När det gäller medborgarskap är det ju vi i Miljöpartiet som driver en politik för att fler ska få bli svenska medborgare. Vi vill riva de hinder som i dag gör att vissa människor inte kan bli svenska medborgare. Sverigedemokraterna och regeringen har inte ens lämnat svar på frågan om man vill lösa problemet med att personer som fått sin ålder ändrad av Migrationsverket inte kan bli medborgare. Jag blev bara häromdagen kontaktad av en person som har gjort allting rätt och uppfyller alla krav för att bli svensk medborgare men som inte får bli det, då Migrationsverket har fattat ett beslut om ändrat datum för när de tror att han är född. Han kommer från ett land där han inte kan få någon id-handling som övertygar Migrationsverket.

Jag tycker att Sverigedemokraterna missleder människor. Man pratar om att man vill att fler ska bli svenska medborgare, men man bedriver ju en politik för att utvisa så många som möjligt och göra det svårare att bli svensk medborgare. Jag tycker att Sverigedemokraterna ska säga som det är.

Fru talman! I dag debatterar vi betänkandet Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt. Som ni har hört av debatten hittills handlar det om att jaga miniminivån – miniminivån för mänskliga rättigheter för människor som söker skydd och flyr till Europa och miniminivån för mänskliga rättigheter för invandrare som lever här.

Det blir också en miniminivå på rättssäkerhet. Det blir däremot inte en miniminivå för kostnader. Inte heller minimeras tiden för integration eller flyktingars psykiska lidande – tvärtom. Det enda syftet är att ge människor på flykt så lite rättigheter som möjligt. Syftet är inte att förbättra integrationen av dem som kommer hit, inte heller att säkerställa att man kan lita på asylprocessen och att ingen utvisas till krig och förföljelse.

Jag vill säga några ord om asylrätten. Den infördes efter att Europas länder hade sett resultatet av Förintelsen. De lovade varandra att de aldrig mer skulle utvisa människor tillbaka till förföljelse och död på det sätt som många judiska flyktingar bemöttes när de försökte fly nazisterna. Asylrätten slogs fast i Genèvekonventionen och gällde först Europa och Europas länder för att sedan utvidgas till en global rättighet.

Asylrättens grundläggande utgångspunkt är just att ingen människa någonsin ska utvisas till förföljelse, förtryck och död. Den kommer till uttryck genom att varje människa har rätt att söka skydd och få sin sak prövad, individuellt och rättssäkert.

När Lagrådet utvärderar regeringens förslag konstaterar de att risken är påtaglig att systemet i vissa fall stänger gränsen också för dem som verkligen har rätt till internationellt skydd. Regeringens förslag innebär att Sverige inte kan leva upp till asylrätten. Den risken är påtaglig. Därför väljer vi i Miljöpartiet att rösta avslag på den här propositionen och bifall till reservation 1.

Man skulle kunna landa i en annan slutsats, som Lagrådet har gjort: att det är omöjligt att rösta avslag eftersom tiden nu är för kort innan EU-pakten träder i kraft. Den 12 juni börjar förordningarna gälla. Från och med då kommer de också att tillämpas i Sverige, bortsett från att regeringens proposition inte träder i kraft förrän en månad senare.

Vi i Miljöpartiet låter oss inte bli tagna som gisslan i det här omöjliga valet. Vi uppmanar regeringen att göra om och göra rätt. Kom tillbaka med ett förslag till riksdagen som respekterar asylrätten! Den är ändå det mest grundläggande när vi talar om flyktingar.

Fru talman! En viktig anledning till att rättssäkerheten försämras är att man i grunden förändrar systemet med offentliga biträden, ofta advokater, som företräder de asylsökande. De inte bara förklarar processen utan hjälper dem också att förstå: Vad är det jag måste berätta för att Sverige ska förstå att jag riskerar förföljelse? Det är ju inte lätt för den som flytt att veta vad av allt man har med sig som är viktigt.

Advokatetiken står nu i vägen för advokaterna att åta sig de här uppdragen. Det har vi kunnat läsa i Dagens Nyheter och Dagens Juridik. De har ett åtagande enligt sin yrkesetik, som inte kan uppfyllas med de förutsättningar som det här förslaget ger.

Jag vill passa på att i sammanhanget bemöta något som Kristdemokraternas Ingemar Kihlström sa tidigare. Han sa att vi var eniga om att rättssäkerheten brister för konvertiter. Men vad vi inte är eniga om är att det här förslaget skulle göra någonting bättre för konvertiter. Sammantaget försämrar regeringen rättssäkerheten för alla asylsökande, inklusive de kristna som har konverterat och sökt skydd här.

Jag tycker att det är allvarligt att man försämrar rättssäkerheten. Just konvertiter är en grupp som FN faktiskt har fällt Sverige för utvisningar av vid upprepade tillfällen. Sverige har fällts av FN:s tortyrkommitté, bland annat för att man utvisat en konvertit till talibanerna. Man trodde inte att hans tro var genuin och utvisade honom, trots att han hade ett kors tatuerat på halsen och Jesus bredvid, som om talibanerna skulle bry sig ifall han gjort tatueringen för att hans tro var genuin eller inte. Ärligt talat! Det är dagens asylsystem. Och det kan hända i Sverige redan innan konvertiter blir av med rätten till offentliga biträden i asylprocessen hos Migrationsverket.

Fru talman! De som säger att Sverige har världens mest rättssäkra asylsystem och nu samtidigt raserar flera av de rättssäkerhetsgarantier som finns i systemet behöver nog ta sig en funderare och se sig själva i spegeln. Har de förstått vad det är de beslutar om i dag?

Ett annat förslag som EU inte alls tvingar på Sverige utan som regeringen går vidare med just för att man jagar en miniminivå av rättigheter är att ingen längre ska kunna få ett permanent uppehållstillstånd. För mig som har träffat många människor på flykt är det tydligt att det kommer att skada Sverige och människors möjlighet att integreras i vårt land.

För många är det först när de får sitt permanenta uppehållstillstånd som de känner att de kan avsluta sin flykt, verkligen packa upp resväskorna, andas ut och börja läka de trauman som många burit med sig efter år, ibland hela sina liv, på flykt.

Alex från Ukraina är en av dem som på det tydligaste sättet har beskrivit vad det betyder att leva med korta, tillfälliga uppehållstillstånd. Hon var läkare i Ukraina. Hon berättade: ”Det tar två år för mig att bli läkare i Sverige. Men jag får ju bara tillstånd ett år i taget. Är det ens värt att börja utbildningen och processen att bli svensk läkare när jag inte vet om jag måste lämna redan om ett år?” Hon jobbade i stället med ett helt okvalificerat städjobb och gjorde vad hon kunde för att sätta mat på bordet åt sin femårige son.

Jag har också träffat dem som behandlar tortyrskadade och som berättar att det ofta är först när man får det permanenta uppehållstillståndet som det går att få den nivå av psykologisk trygghet som krävs för att läka de svåraste av trauman.

FN:s flyktingorgan UNHCR rekommenderar alla världens länder att ge människor på flykt en permanent trygghet, då det är bäst både för den som flytt och för mottagarlandet. När människor känner trygghet i att de får stanna på en plats satsar de. De investerar sin tid, rotar sig, startar företag, lär sig språk – även små sådana – och bygger en framtid för sig och sina barn.

Fru talman! Tack och lov har vi i alla fall med gemensamma ansträngningar från många delar av samhället stoppat regeringen från att dra tillbaka de löften om permanent trygghet som Sverige redan givit. Regeringen går alltså än så länge inte vidare med att ta bort alla permanenta uppehållstillstånd som man redan har beviljat människor. Men Sverigedemokraterna har gett ett löfte: Om de vinner valet kan uppemot 180 000 människor se sin trygghet i Sverige raseras. Människor som fått ett löfte från Sverige om att få vara trygga här och se Sverige som sitt hem kan inte längre lita på riksdagen.

Jag har jämfört det här med att man beviljas bygglov och bygger sig ett hus för att efter 10–15 år få beslut om att det är dags att riva huset för att det blåser nya vindar i samhället och politikerna har ändrat sig. Det vore orimligt. Det är också orimligt att tvinga människor att rota upp hela sitt liv och allt de byggt upp och lämna landet.

Man låtsas att det handlar om att fler ska vilja bli medborgare. Samtidigt gör man ingenting för att möjliggöra detta för de många grupper som i dag inte kan bli medborgare på grund av att de har fel id-handlingar eller att Migrationsverket har ändrat deras födelsedag.

Fru talman! Den här politiken ska vi snart kasta ut ur maktens korridorer. Den 13 september är det val i Sverige. Då kan ni rösta för en annan framtid, där vi inte separerar människor i vi och dom och där ingen jagar minsta möjliga mänskliga rättigheter för någon grupp utan där vi i stället investerar i gemenskap och det som stärker människor och får fler att komma in i samhället. Den 13 september kan ni rösta för asylrätten.

Jag yrkar bifall till reservation 4.

Fru talman! Syftet med regeringens lagförslag är ju inte att skapa en bättre situation för Sverige som land eller för de asylsökande. Syftet är att till varje pris lägga sig på en miniminivå gällande mänskliga rättigheter för människor på flykt och för invandrare som får skydd i Sverige. Denna miniminivå vill man ha även när det skulle vara dåligt för integrationen och även när det blir dyrare för skattebetalarna. Själva miniminivån är syftet med propositionen, och det i sig tycker jag är anmärkningsvärt.

Om man i stället för en miniminivå hade haft syftet att vi ska ha så bra integration som möjligt eller att asylprocessen ska vara så kostnadseffektiv som möjligt hade man landat i andra lösningar än dem som ligger i propositionen.

Min största oro, och anledningen till att vi i Miljöpartiet röstar nej till regeringens förslag, är den oro som Lagrådet sammanfattar så här: ”Och vad värre är: risken för att systemet i vissa fall stänger gränsen för också dem som verkligen har rätt till internationellt skydd är påtaglig.” Man riskerar alltså att i strid med asylrätten utvisa människor till förföljelse och död.

Hur ser Kristdemokraterna på Lagrådets farhåga?

Fru talman! Det är inte bara Socialdemokraterna som har närmat sig Miljöpartiets politik vad gäller utvisningarna. Fantastiskt nog fick vi ju hela regeringen och Sverigedemokraterna med oss gällande att stoppa tonårsutvisningarna och att rulla tillbaka utvisningarna av 4 700 spårbytare och deras åttamånadersbebisar. Efter alltför många år har regeringen också lovat en permanent lösning för att de som flytt krigets Ukraina ska få en långsiktig trygghet i Sverige.

Ibland krävs det att svenska folket ryter ifrån och säger: ”Stopp! Inte i vårt namn!” Detta har svenska folket nu sagt om flera punkter i Kristdemokraternas utvisningspolitik. I dag hör vi Ingemar Kihlström hålla ett lovtal till EU:s miniminivå – som om det fanns ett egenvärde i att landa på en viss miniminivå.

Det som jag ändå tycker är lite roande i sammanhanget är att Ingemar Kihlström verkar ha missat att regeringen inte har lagt sig på EU:s miniminivå vad gäller just offentliga biträden. Där har man medvetet lagt sig på en högre nivå, och man anger rättssäkerheten som motiv för detta. Det vi däremot ser i implementeringen är oroande. Det finns inga krav på att Migrationsverket ska undanhålla advokaterna handlingar, men det lutar ändå därhän.

Jag vill fråga Ingemar Kihlström hur han ser på att man inte använder sig av de enkla medel som redan finns för att dela handlingar med biträden.

Fru talman! Jag vet inte om jag hörde fel. Sa Nima Gholam Ali Pour att det inte finns någon som slänger ut folk?

(NIMA GHOLAM ALI POUR (SD): Nej, det sa jag inte.)

Det är trots allt så att Sverigedemokraterna på löpande band har ägnat sig åt att slänga ut folk ur Sverige med den här utvisningspolitiken. Jajamän – nog har det gjorts många lagändringar som har lett till att människor som har rotat sig i Sverige, till exempel barn som kom hit i fyraårsåldern, har utvisats när de fyllt 18. Detsamma gäller vuxna som flyttat hit för att arbeta i äldreomsorgen, i vården eller som stöd till dem som behöver personlig assistans. Ja, de blir ju utslängda nu med denna utvisningspolitik.

Nima Gholam Ali Pour säger att de som inte har några skäl att stanna här kan lämna landet. Jag vet inte vilka människor han menar som inte har några skäl att vara här, för nog har människor skaffat sig många skäl att vara här när de har levt länge i Sverige med löftet om att de ska få stanna permanent. De har startat företag här, de har jobb och kollegor här, de har fött sina barn här eller sett sina barnbarn födas och ta sina första steg här, och de har sina vänner och grannar här. De har sin vardag och sitt liv här.

Fru talman! Man kan tycka att man inte ska kunna få ett permanent uppehållstillstånd, men att nu komma och skuldbelägga dem som har fått permanent uppehållstillstånd och anklaga dem för att inte vilja bli en del av Sverige och inte vilja bli medborgare är ändå ganska magstarkt. Sverige har lovat att de ska få stanna permanent, att de är trygga här och att de hör till. Detta löfte kan Sverige inte bara rycka undan.

Fru talman! Jag vill inledningsvis rätta Nima Gholam Ali Pour. När man läser Tidöavtalet blir det tydligt att regeringen och Sverigedemokraterna har backat på flera punkter i relation till Tidöavtalet.

Man skriver att kommunerna ska omfattas av det man kallar informationsplikt, som de flesta av oss kallar angiverilagen. Så blir det dock inte. Man skriver också att endast personer upp till 18 år ska kunna omfattas av rätten till familjeåterförening. Vi är väldigt många som är glada över att vi har pressat regeringen och Sverigedemokraterna till att backa så att åtminstone en stor del av de tonårsutvisningar som regeringens politik har lett till stoppas.

Det står visserligen i Tidöavtalet att retroaktivt återkallande av permanenta uppehållstillstånd ska utredas, och det presenterades en utredning som sågades jäms med fotknölarna av varenda remissinstans.

Jag måste säga att det är ett allvarligt besked att Sverigedemokraterna nu säger att man ska gå till val på den rättsosäkra politik som detta skulle innebära. Det är som att staten Sverige tar tillbaka ett löfte som skulle gälla permanent. Det är som om någon får bygglov för att bygga sitt hus men sedan, efter 10–15 år, får höra att Sverige har ett nytt styre och att huset ska rivas. Människor får rycka upp sin familj med rötterna och lämna Sverige.

Det är en politik som inte hör hemma i en rättsstat, men den är väl helt i linje med Sverigedemokraternas egna skandaler och partiets förhållande till lag och rätt.

Fru talman! Lagrådet konstaterar att man utan en adekvat beredning av frågan vilka verkningar den maximalt restriktiva linjen mot flyktinginvandringen kan föra med sig i olika hänseenden inte kan komma längre i sin bedömning än att det framstår som tveksamt att lägsta möjliga nivå på flyktingmottagandet på varje punkt skulle främja integrationen och minska utanförskapet. Och vad värre är: Risken är påtaglig för att systemet i vissa fall stänger gränsen också för dem som verkligen har rätt till internationellt skydd.

Det man säger är ju, kort och gott, att regeringen över huvud taget inte kan motivera effekterna av sitt eget förslag. Det är mycket fina ord om att det skulle främja integrationen. Men man kan inte ens själv göra en uppskattning om hur och på vilket sätt så skulle vara fallet. Hur många färre kommer när det blir mindre rättssäkert?

Man besvarar inte den adekvata kritiken från remissinstanser, och man ignorerar även nu Advokatsamfundets varningar. Advokatsamfundet säger att det sätt som man nu håller på att implementera detta innebär att det inte är möjligt för en advokat att åta sig dessa uppdrag, som vi i riksdagen annars har varit överens om att advokater är mest lämpade att ta på sig.

Och vad värre är, som Lagrådet skriver: Risken för att systemet i vissa fall stänger gränsen också för dem som verkligen har rätt till internationellt skydd är påtaglig. Det finns alltså en risk för att Sverige inte lever upp till asylrätten och att det blir så restriktivt och rättsosäkert att vi kommer att utvisa människor till förföljelse, tortyr eller död. Detta tycker vi Miljöpartiet är en helt oacceptabel konsekvens. Jag tycker att Viktor Wärnick bör ta kritiken på stort allvar.

Fru talman! I dag debatterar vi regeringens förslag om att lägga asylsökandes rättigheter på EU:s miniminivå. Om man läser Lagrådets yttrande över förslaget kan man inte få något annat intryck än att miniminivå är vad regeringen har strävat efter oavsett konsekvenser – även om det skulle bli dyrare för skattebetalarna när man plockar bort offentliga biträden i första instans och lägger ansvaret helt på Migrationsverket för att sedan behöva betala nästan samma kostnader i en domstolsprocess, som i allt fler fall kan komma att leda till att ärenden ändå måste skickas tillbaka till Migrationsverket för en ny handläggning.

Man strävar efter miniminivå på bekostnad av rättssäkerheten. Man strävar efter miniminivå trots risken att flyktingar som har rätt till skydd för att de riskerar förföljelse och död inte får det skyddet.

Viktor Wärnick brukar säga att han är stolt över att vi har världens mest rättssäkra asylsystem. Jag vill upplysa Viktor Wärnick om att Sverige även med dagens system upprepade gånger fälls för utvisningar i strid med FN:s tortyrförbud. Även i dag fälls Sverige för utvisningar i strid med Europakonventionen. Med dessa förändringar, som är genomgripande, devalverar man allt det som Moderaterna pratar om när de säger att de är stolta över dagens rättssäkerhet.

Jag undrar: Är det verkligen viktigare att nå en miniminivå än att säkerställa att de som behöver skydd får en rättssäker process?

Fru talman! Vi har i veckor och månader sett svenska folket ställa sig upp och protestera mot de tonårsutvisningar som bland annat regeringens beslut om att avskaffa särskilt ömmande omständigheter har lett till. Nu har vi fått ett nytt förslag från regeringen som handlar om att barn till föräldrar som blir av med jobbet kan bli av med rätten att leva här hos sina föräldrar.

Jag vill fråga utrikesministern, som svarar på allmänpolitiska frågor i dag, hur regeringen egentligen har tänkt när man säger att man ska stoppa utvisningar av folks 18-åringar men öppnar dörren för att skicka ut folks minderåriga barn.

Fru talman! Jag och mina partikollegor i Miljöpartiet har väckt en händelsemotion, en akutmotion som den har kommit att kallas i dagligt tal, som heter Övergångsregler för medborgarskap – en ny omröstning. Detta har skett mot bakgrund av att när riksdagen hade en omröstning om övergångsregler för medborgarskap den 29 april manipulerades resultatet i denna omröstning genom att Charlotte Quensel, ledamot för Sverigedemokraterna, och Michael Rubbestad, som då var ledamot för Sverigedemokraterna, gick in och röstade trots att deras namn var uppskrivna på den lista som partiernas kvittningspersoner upprättar över riksdagsledamöter som ska avstå från att delta i omröstningen.

Kvittningssystemet är en frivillig överenskommelse som tecknas skriftligt mellan samtliga riksdagspartier. Det har utvecklats i riksdagen över hundra års tid, och syftet med kvittningssystemet har varit att motverka att slumpmässiga händelser, som att en riksdagsledamot blir sjuk eller fastnar på ett flygplan som hastigt tvingas vända och därför inte kan komma fram till omröstningen, avgör utfallet när riksdagen fattar beslut om lagstiftning eller statens budget.

Ingen har någonsin medvetet manipulerat en omröstning i riksdagen genom att lova att några ska vara borta i utbyte mot att andra sidan också tar ut riksdagsledamöter och sedan ändå skicka in dem. Det har aldrig hänt.

Misstag har förekommit – jajamän! Det förekommer också att riksdagsledamöter trycker fel i omröstningar, och det förekommer att riksdagsledamöter i ett parti röstar annorlunda än kollegorna i samma parti, för att man helt enkelt har en stark övertygelse som går emot partilinjen.

Jag menar, till skillnad från talmannen, att det inte går att likställa att någon röstar fel av misstag eller att en riksdagsledamot har en annan åsikt än sitt parti i en omröstning med den sortens medveten manipulation av en riksdagsomröstning. Det är ostridigt att Sverigedemokraterna har fattat beslut i sin ledning om att agera på det sättet för att de på förhand visste att det fanns en riksdagsmajoritet som krävde övergångsregler för medborgarskap.

Hade det här varit en omröstning i en fråga av marginell vikt hade vi inte stått här i dag, men frågan om övergångsregler för medborgarskap påverkar rättigheterna för över 100 000 människor i Sverige. Det finns i dag drygt 104 000 människor som väntar på beslut om medborgarskap. Bland dem finns de som ansökte för många år sedan, och de har planerat sina liv utifrån det regelverk som gällde när de ansökte om medborgarskap.

Några har genomfört långa studier i Sverige för att kunna arbeta i yrken som bara är öppna för svenska medborgare. Några är gifta med svenskar och har haft planer på att familjen kanske ska kunna åka utomlands för att man ska plugga eller arbeta något år. Men nu måste det ställas in.

För samtliga dessa personer kommer avsaknaden av övergångsregler att innebära att grundläggande rättigheter, som att rösta i riksdagsval, fördröjs inte bara lite grann utan väldigt mycket. Senast i dag hörde vi att det i värsta fall tar tio år innan man kan ordna så att alla som skulle behöva skriva de medborgarskapsprov som införs kommer att få tillfälle att göra det. Vi pratar alltså om en enorm fördröjning av väntetiden.

Fru talman! Jag menar att det här måste ses som en händelse av just större vikt. Den berör i varje fall närmare 1 procent av Sveriges befolkning och deras grundläggande rättigheter i en demokrati. Den berör också förtroendet för demokratin i riksdagen. Detta har varit otroligt omskakande. Människor inser nu att det i praktiken har varit möjligt att fuska sig till att rösta igenom en lagstiftning som det inte fanns majoritet för i kammaren. Det är av större vikt.

Vi i Miljöpartiet har först försökt lyfta upp frågan på andra sätt. Vi tog direkt upp frågan med kollegorna i gruppledarkretsen för att kunna komma överens om att omröstningen skulle tas om, som ett led i att förnya förtroendet för kvittningssystemet. Vi ville helt enkelt komma överens om att vi ska ha ett kvittningssystem – slumpen ska inte avgöra omröstningar – och att om någon fuskar tas den omröstningen om.

Vi lade även fram ett förslag till utskottsinitiativ, som är ett annat sätt att lyfta upp en fråga till ny omröstning. Det röstade Tidöpartierna nej till.

Det enda sätt som nu återstår för att frågan ska kunna prövas igen av kammarens alla ledamöter är alltså att väcka just en sådan här händelse- eller akutmotion. Kopplingen mellan manipulationen av röstningen och förslaget i händelsemotionen är såklart tydlig.

De händelser som tidigare har motiverat att sådana här motioner fått väckas har handlat om helt andra saker, till exempel krig i omvärlden eller att Sverige gått med i Nato. Men jag menar att bara faktumet att ingen någonsin har agerat på det här sättet i riksdagens kammare tidigare och att inget liknande någonsin har lett till en händelsemotion inte kan innebära att man anser att kriteriet inte skulle vara uppfyllt. Det är nämligen en händelse av större vikt.

Jag menar också att det med tanke på att det under över hundra års tid aldrig har fuskats på det här sättet inte gick att förvänta sig eller förutse att det skulle ske.

Fru talman! Jag yrkar därför att den här frågan ska hänvisas till konstitutionsutskottet för prövning. Vi i Miljöpartiet tycker att det borde vara en självklarhet att omröstningar ska tas om när ett riksdagsparti medvetet manipulerar resultatet av de beslut som fattas av oss folkvalda i riksdagen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Emma Berginger (MP).

Herr talman! I dag debatterar vi en ny mottagandelag – en lag som kraftigt begränsar friheten för den som flytt och sökt skydd i Sverige. Den begränsar friheten att försörja sig, friheten att röra sig fritt och friheten att hälsa på en mormor som bor på andra sidan länsgränsen. Flyktingars frihet inskränks.

På demonstrationer om en mer human flyktingpolitik skanderas ibland slagorden: Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal! Men vi ser hur Tidöregeringen steg för steg kriminaliserar flyktingar. Fler ska låsas in under allt längre tid, trots att de inte har begått något brott. Det enda de har gjort är att säga: Hjälp mig, för jag behöver skydd!

Regeringen talar om att göra det bättre för barn och säger att nu, när staten ordnar ett anläggningsboende för familjerna ska det bli ordning och reda. Det ska bli tryggt, och vi ska bekämpa trångboddhet, sägs det. Men vi institutionaliserar i stället trångboddheten. Familjer trängs ihop i trånga boenderum och tvingas dela anläggning med vuxna med alla möjliga olika problem, kriminell historik, missbruksproblematik etcetera. Barnrättsorganisationerna larmar om att barn far illa.

Ansvaret faller på ministern. När migrationsministern debatterar frågor om regeringens återvändandecenter, som fungerar på liknande sätt, skyller han ifrån sig. Då vet han inte, och då tror han inte att det är det här han har bestämt. Men ansvaret faller faktiskt på migrationsministern, och ansvaret faller på de riksdagsledamöter som röstar för det här nya frihetsberövandet.

Regeringens förslag innebär att asylsökande inte får arbeta under den första tiden i Sverige. De får alltså inte försörja sig själva. Det innebär såklart att statens kostnader ökar eftersom staten måste betala för mat och boende för människor som annars kunde ha arbetat och betalat med sin egen lön. Men det får också långtgående konsekvenser för människorna, som tvingas till passivitet.

I början av mars 2022 reste jag och några miljöpartistiska kollegor från Europaparlamentet och det polska parlamentet till Warszawa och till gränsen mot Ukraina. Rysslands fullskaliga invasion hade nyligen inletts, och miljoner ukrainare hade flytt till Polen.

I ett hus i Warszawa träffade jag en av sju ukrainska flyktingar som hade fått flytta in hos en familj. Hon var läkare, och hon sa: Jag vill jobba! Jag har tagit jobb som bartender, för jag måste tänka på något annat. Jag kan inte sitta passiv och vänta på nyheter om vad som händer borta hos släktingarna i östra Ukraina. Jag vill ha vilket jobb som helst bara jag får bidra – bara jag får göra någonting. Jag vill inte ligga någon till last. Jag kan ju jobba!

Jag träffade också en konsthandlare som hade tagit hand om en ukrainsk författare. De hade ordnat en föreläsarturné, för som de sa: Det är det här som den här människan på flykt behöver för att kunna bevara sin mänsklighet och sitt människovärde.

Vi människor behöver behövas. Vi behöver få bidra. Att beröva människor möjligheten att arbeta, möjligheten att bidra och möjligheten att visa att man vill vara en del i en gemenskap får konsekvenser för flyktingars psykiska hälsa. I förlängningen riskerar det att leda till att människor blir passiviserade för lång tid framåt. Det riskerar att leda till att de blir deprimerade, eller mer deprimerade, och det är inte bra för integrationen.

Vi i Miljöpartiet vill se till att alla möten med Sverige bidrar till integration från dag ett och språk från dag ett. Den bästa platsen att lära sig det svenska språket för ett barn är såklart förskolan och skolan, och för en vuxen är det arbetsplatsen. Det vittnar väldigt många om. Hela oppositionen har därför enats om att inte gå med på förslaget att förbjuda människor från att arbeta när de kommer som asylsökande till Sverige.

Fru talman! Många remissinstanser varnar för en ökad risk att människor dras in i svartarbete och utnyttjas av kriminella när de inte får arbeta. När regeringen väljer mellan att förebygga kriminalitet och att göra livet svårt för invandrare och människor på flykt har den vid flera tillfällen valt just att göra livet svårt för invandrare och människor på flykt, även när det ökar risken för kriminalitet.

Den förra debatten vi hade på det här temat handlade om begränsningar i ekonomiskt stöd till invandrare. Där varnade remissinstanser för väldigt allvarliga konsekvenser, till exempel att fler barn skulle kunna dras in i sexhandeln. Ändå gick regeringen vidare med att minska bidragen för invandrare. Det här tycker jag är en felaktig prioritering. Det allra viktigaste är ändå att vi ser till att inte öka risken för att barn dras in i sexhandel eller att människor i en utsatt situation utnyttjas av kriminella.

Jag tycker dock också att redan det faktum att alla människor är lika mycket värda borde räcka som argument för att inte inskränka barns rättigheter och inte heller vuxnas rättigheter, till exempel rätten att arbeta.

Barns trygghet påverkas negativt av de här förslagen, liksom skolgången i de kommuner där asylsökande nu ska koncentreras i förläggningarna. Det blir en väldig rotation på barn som börjar sin skolgång i de här kommunerna för att sedan, kanske efter en kort tid, flytta någon annanstans. Möjligheterna för lärarna i klassrummen att planera sin undervisning och att bygga en gemenskap i klassen kommer att försämras. Det kommer också att påverka alla barns utbildning på de platser där de här lägren kommer att förläggas.

Fru talman! Från Miljöpartiet yrkar vi därför avslag på hela propositionen. Vi föreslår i stället att Migrationsverket och regeringen får i uppdrag att hitta ett helt nytt sätt att ordna asylsökandes boende. Det bör spridas ut i stadsdelar och kommuner där man inte redan har en hög andel av befolkningen som nyligen flyttat till Sverige. Man bör också se till att de asylsökande får riktiga bostäder som är anpassade efter hur många barn det finns i familjen.

Detta främjar integration. Det ger barn en trygg uppväxt och goda förutsättningar att klara skolan. Det ger oss alla ett mycket bättre samhälle, där vi inte återgår till det som på goda grunder avskaffades på 90-talet, inte minst efter våldsamma brandattentat mot sådana här flyktingförläggningar.

Jag vill därför yrka bifall till reservation 1 och reservation 10.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)

Herr talman! Jag tror att många har överskattat betydelsen av att asylsökande har kunnat få 71 kronor om dagen. När möjligheten att få de 71 kronorna om dagen har avskaffats om man bosätter sig på platser där det till exempel finns mycket utsatthet har det inte påverkat människors val av var man bosätter sig.

Vi i Miljöpartiet presenterar en helt annan väg framåt. Vi vill inte tillbaka till det som var. Vi säger också nej till Tidöpartiernas förslag och politik som faktiskt innebär frihetsbegränsningar. Det kommer inte att motverka trångboddheten utan institutionalisera den.

Det är olyckligt att Ingemar Kihlström inte har läst vårt förslag om att Migrationsverket ska erbjuda boenden som är helt i linje med vad som är bra för barnfamiljer, på platser där förutsättningarna att integreras är goda och där det finns goda förutsättningar för föräldrarna att få arbete. Jag är helt övertygad om att om asylsökande får ett erbjudande om ett sådant bra boende kommer man att välja det framför att leva trångbott hos en släkting.

Tidöpartierna vill däremot tvinga barnfamiljer att bo på anläggningar som inte alltid uppfattas som trygga för barnen. Där måste de trängas i små boenderum och dela utrymmen med vuxna som har olika typer av missbruksproblematik eller andra problem. Då tvingar man ju in människor i en helt omöjlig situation, som inte är bra för barn.

Herr talman! Ingemar Kihlström inledde sitt anförande med att berätta att många barn växer upp i trångboddhet eftersom de flyttat till Sverige med en stor familj som har fått en liten lägenhet eller har flyttat in hos en släkting. Det är naturligtvis inte bra uppväxtvillkor för barn.

Men regeringens nya förslag, som är det vi pratar om i dag, innebär ingen förbättring för barn som lever i trångboddhet – tvärtom. De barnen kommer nu att trängas ihop i ännu mindre rum på de här boendena. Där kommer barn dessutom att dela boende med personer med missbruksproblematik och med vuxna som har olika typer av psykisk ohälsa.

Larmrapporter från frivilligorganisationer som jobbar för barns rättigheter varnar för att de boendeförhållandena är skadliga för barn. Orosanmälningar i mängder har lämnats in, bland annat till Sigtuna kommun, där ett av de här mottagningscentren ligger.

Om man vill ha ett system där barnen får goda mottagandeförhållanden, där de helt enkelt får lugn och ro att göra läxor med mera, ska man se till att ordna riktiga lägenheter där barn faktiskt kan vara i trygghet.

Fru talman! Det är sannerligen en glädjens dag här i riksdagens kammare när vi gör det möjligt för fler att ha råd att dansa mer.

Vi har länge haft 6 procent moms på kulturevenemang men 25 procent på kulturevenemang där man dansar. Det är helt orimligt. Det är vi överens om. Det hänger inte ihop, och det är heller inte särskilt klokt om vi till exempel ser till våra folkhälsopolitiska mål.

Det är trots allt få saker som är lika hälsosamma som att dansa. När vi dansar får vi motion. Vi har social gemenskap och möter människor över såväl generationsgränser som andra gränser som kan finnas i samhället. I dansen förenas rörelse, glädje, musik och människor.

Vi i Miljöpartiet vill främja dansen i Sverige. Sänkt moms på tillträde till danstillställningar är en del i det. Vi i Miljöpartiet vill också främja dansen genom att återställa stöden till studieförbunden och dessutom öka dem så att fler band har en lokal att repa i och så att fler som drömmer om att spela på en dansbandsscen kan repa in låtarna.

Det handlar om att vi ska få fler och bättre lokaler för dansarrangemang så att pensionärerna i Linköping inte längre ska vara hänvisade till dåligt ventilerade lokaler eller betonggolv som pajar både höfter och knän.

Fru talman! Kulturens infrastruktur handlar om allt detta. Det handlar om att ha en kulturskola där barn kan upptäcka sin fallenhet för att spela ett instrument eller att röra sig till musik. Det handlar om att ha tillgång till lokaler för såväl amatörers kulturutövande som professionellt utövande, allt från stora scener till folkparkens dansbanor. Det handlar om utbildning och tid, tid till det som är viktigt.

En annan fråga som rör dansen på skatteutskottets område är friskvården. Det går att få friskvårdsbidrag för att dansa, men bara på kurs och inte på danskvällar. Det kan bli vårt nästa gemensamma projekt att enas om. Jag skulle nog som dansare ändå vilja säga att det är som mest hälsosamt när vi möts på de sociala danskvällarna.

Även om kursen kanske bidrar till att vi inte trampar varandra på tårna lika ofta, och kanske minskar eventuella kostnader för akutbesök, är det ändå på de sociala danskvällarna som de allra största hälsovinsterna med dansen finns.

Med dessa ord vill jag yrka bifall till förslaget i skatteutskottets betänkande 25 och tacka för en ovanligt enad och glad kammardebatt.

Fru talman! Det är sannerligen en glädjens dag här i riksdagens kammare när vi gör det möjligt för fler att ha råd att dansa mer.

Vi har länge haft 6 procent moms på kulturevenemang men 25 procent på kulturevenemang där man dansar. Det är helt orimligt. Det är vi överens om. Det hänger inte ihop, och det är heller inte särskilt klokt om vi till exempel ser till våra folkhälsopolitiska mål.

Det är trots allt få saker som är lika hälsosamma som att dansa. När vi dansar får vi motion. Vi har social gemenskap och möter människor över såväl generationsgränser som andra gränser som kan finnas i samhället. I dansen förenas rörelse, glädje, musik och människor.

Vi i Miljöpartiet vill främja dansen i Sverige. Sänkt moms på tillträde till danstillställningar är en del i det. Vi i Miljöpartiet vill också främja dansen genom att återställa stöden till studieförbunden och dessutom öka dem så att fler band har en lokal att repa i och så att fler som drömmer om att spela på en dansbandsscen kan repa in låtarna.

Det handlar om att vi ska få fler och bättre lokaler för dansarrangemang så att pensionärerna i Linköping inte längre ska vara hänvisade till dåligt ventilerade lokaler eller betonggolv som pajar både höfter och knän.

Fru talman! Kulturens infrastruktur handlar om allt detta. Det handlar om att ha en kulturskola där barn kan upptäcka sin fallenhet för att spela ett instrument eller att röra sig till musik. Det handlar om att ha tillgång till lokaler för såväl amatörers kulturutövande som professionellt utövande, allt från stora scener till folkparkens dansbanor. Det handlar om utbildning och tid, tid till det som är viktigt.

En annan fråga som rör dansen på skatteutskottets område är friskvården. Det går att få friskvårdsbidrag för att dansa, men bara på kurs och inte på danskvällar. Det kan bli vårt nästa gemensamma projekt att enas om. Jag skulle nog som dansare ändå vilja säga att det är som mest hälsosamt när vi möts på de sociala danskvällarna.

Även om kursen kanske bidrar till att vi inte trampar varandra på tårna lika ofta, och kanske minskar eventuella kostnader för akutbesök, är det ändå på de sociala danskvällarna som de allra största hälsovinsterna med dansen finns.

Med dessa ord vill jag yrka bifall till förslaget i skatteutskottets betänkande 25 och tacka för en ovanligt enad och glad kammardebatt.

Fru talman! Det är efterlängtat och välkommet att det nu införs ett system där barnfamiljer inte drabbas av krav på återbetalning av bostadsbidraget för att det i slutet av året visar sig att de har tjänat mer än de trodde i januari eller juni. Vi i Miljöpartiet har väntat länge på denna lagändring, och regeringen har dröjt orimligt länge med att lägga fram sin proposition. Det kunde man ha gjort redan i början av mandatperioden.

Bostadsbidraget är särskilt viktigt i tider då fattigdomen i Sverige ökar. Hyrorna har skenat liksom matpriserna, och antalet människor i Sverige som är fattiga har ökat. Över 700 000 människor är i dag fattiga. Bostadsbidraget är en del av det grundläggande skyddsnät som ska skydda ekonomiskt utsatta, inte minst barn. Men vissa har inte vågat söka bostadsbidrag för att de inte har kunnat förutse om de i slutet av året fortfarande har rätt till bostadsbidrag. Detta har drabbat studenter särskilt hårt. Men det är viktigt att barnfamiljer och andra inte väljer bort ett bostadsbidrag de behöver av rädsla för återkrav.

Dagens reform räcker dock inte, utan bostadsbidraget behöver göras om även på andra sätt. Miljöpartiet vill att man permanent återinför det tillfälliga bostadsbidraget för barnfamiljer fullt ut, alltså det som regeringen först tog bort och sedan återställde en liten del av. Det behövs.

Vi behöver höja maxbeloppet i bostadsbidraget, inte minst för att barnfamiljer ska ha råd med en bostad där de inte blir trångbodda. Vi behöver även höja och indexera inkomstgränserna och bostadskostnadstaket och också utreda ett nytt familjepolitiskt mål för bostadsbidraget.

Ålderstaket bör avskaffas, och även den som inte har möjlighet att få ett eget hyreskontrakt utan är inneboende behöver få möjlighet att söka bostadsbidrag. Det är redan en stor orättvisa på bostadsmarknaden där den som har råd att köpa och äga gynnas skattemässigt på många sätt, medan den som inte lyckas få ett förstahandskontrakt kan tvingas betala ockerhyror och hamnar i en ännu sämre ekonomisk situation. Den som inte ens lyckas få ett andrahandskontrakt på en egen lägenhet hamnar i den allra sämsta sitsen, där man hänvisas till att bli inneboende och inte ens kan få bostadsbidrag.

Vi tycker också att man bör kunna få förhandsbesked om bostadsbidrag. Även om den här förändringen troligtvis kommer att minska återkraven med 90 procent återstår fortfarande en viss osäkerhet som ett förhandsbesked skulle kunna undanröja.

Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.