Åsa Westlund

Fru talman! I samma debatt förra året sa Helena Storckenfeldt: ”Vi lägger fokus på att nå klimatmålen.” Dessutom sa hon: ”Det är väldigt tydligt att vi når ESR-målen med vår politik.”

Det visade sig att detta inte alls stämde, fru talman. I det regeringen nu har redovisat för riksdagen är det tydligt att ESR-målet, där transporter ingår, inte alls nås. Det krävs mycket mer.

Ändå lägger regeringen inte fram några förslag som gör att Sverige når det här målet. Tvärtom är regeringen faktiskt tydlig med att man inte tänker lägga fram några sådana förslag trots att det var ett helt år kvar till valet när den här budgeten togs fram. Samtidigt lägger man mycket mindre på Industriklivet, och man har stoppat de gröna krediter som industrin kan dra nytta av.

Fru talman! Menar Helena Storckenfeldt att regeringen fortfarande har fokus på att klara klimatmålen? Varför lägger man i så fall inte fram förslag som gör att man når dit?

Fru talman! Sverigedemokraterna sitter i dag på ansvaret, och det är tydligt att de inte tänker ta hänsyn till svenska jobb. Det är viktigare för Sverigedemokraterna att vara emot klimatpolitik än att värna svenska jobb och svenska företag. Det tycker jag är ett väldigt tydligt budskap här i dag från Sverigedemokraterna. Inte ens hotet om att detta kan skada svensk tillväxt och svensk ekonomi och göra många svenskar arbetslösa kan få Sverigedemokraterna att vara för någonting som också är bra för klimatet. Jag tackar för svaret. Det var tydligt.

Jag vill ställa ytterligare en fråga. Under snart en hel mandatperiod har Sverigedemokraterna och regeringen avsatt för lite medel till skötsel av vår fantastiska svenska natur. Runt om i Sverige har vindskydd blåst ned och blivit liggande förstörda. Vandringsleder har förfallit. Artrikedomen riskeras också på grund av att ni inte har avsatt tillräckliga resurser för att ta hand det kulturarv som vår natur är. Inte ens i år, när ni har ett reformutrymme på 80 miljarder, är ni beredda att avsätta tillräckligt mycket pengar för att förhindra att detta kulturarv förstörs. Hur försvarar Sverigedemokraterna bortprioriteringen av svensk natur, och hur hänger den ihop med er ideologi?

(Applåder)

Fru talman! Volvo Cars och Polestar har tillsammans 23 000 anställda i Sverige. Då har jag inte räknat med alla underleverantörers anställda. Företagen tillhör de biltillverkare som ligger i framkant. De har allt att vinna på att EU står fast vid sin ambitiösa klimatlagstiftning, som bland annat innebär att nyproducerade bilar 2035 inte ska ha några utsläpp. De har därför starkt kritiserat dem som vill att EU ska backa från den här målsättningen.

SD har inte lyssnat. De har i stället anslutit sig till dem som vill gynna de företag som klamrar sig fast vid den gamla tekniken.

Fru talman! Min fråga är förstås varför Sverigedemokraterna stöttar en politik som är dålig både för klimatet och för svenska jobb.

Fru talman! Min fråga var alltså hur regeringen redan nu jobbar med att tydliggöra att det finns en stor osäkerhet i siffrorna, till exempel genom att inte, som statsministern, uttala sig tvärsäkert om att klimatutsläppen kommer att minska 2026, när det i själva verket är en siffra som är precis i nivå med 2022 och dessutom behäftad med enorm osäkerhet.

Jag vill också fråga klimatministern hur hon ser på de riktlinjer som hon nu, i alla fall enligt medierna, har gett Naturvårdsverket om att presentera ett scenario. Om myndigheten vill visa att det är en väldigt komplex verklighet genom att ha flera olika scenarier, som både regeringen, allmänheten och oppositionen kan ta del av, men sedan får höra att den endast får lämna ett scenario därför att det annars blir alldeles för krångligt – bidrar inte detta just till att få det att framstå som väldigt säker materia och till att skymma sikten när det gäller den stora osäkerhet som faktiskt finns? Det är min fråga, och jag upprepar den gärna.

Jag vill också bistå när det gäller det som Jytte Guteland framhärdar i. Vad är egentligen regeringens agerande när det gäller att öka säkerheten? Tänker man kalla till sig myndigheterna för att stärka arbetet på något sätt, så att vi – både regeringen och oppositionen – får bättre underlag?

Fru talman! Riksrevisionens rapporter sätter verkligen ljuset på de stora osäkerheter som finns inom klimatpolitiken. Det är svårt att bortse från, och alla måste förhålla sig till det. Det kräver också av oss som politiskt ansvariga att vi är öppna och transparenta med hur svårt det är och hur osäkra dessa siffror kan vara.

Klimatministern har tidigare lovat att hon skulle avgå om utsläppen ökade. Efter det har hon sagt att hon inte tänker avgå eftersom Sveriges utsläpp beräknas bli lägre 2026 än 2022. Men inga uppdaterade officiella beräkningar visar att detta stämmer. Jag har även hört statsministern säga samma sak. Han har ursäktat den dåliga klimatpolitiken och utsläppsökningarna med att de nu är utraderade och att 2026 kommer att ligga under 2022 års nivå. Även om detta skulle vara fallet innebär det inte att man har fortsatt att minska utsläppen så mycket som man borde för att klara klimatmålen. Men att statsministern säger att utsläppen kommer att vara lägre 2026 än 2022 ger ett starkt sken av att det finns en korrekthet och säkerhet i dessa siffror.

DN begärde ut underlaget, och det visade sig att statsministern hade baserat sitt uttalande på ett scenario där utsläppen var 0,2 promille lägre 2026 än 2022. Man kan i sammanhanget konstatera att felmarginalen för 2023 års utsläpp som rapporterades till FN var 300 gånger så stor, det vill säga en enorm felmarginal. Det är alltså helt oseriöst att säga att utsläppen kommer att vara mindre 2026. I bästa fall kan man väl säga att de förhoppningsvis kommer att vara i nivå med 2022.

Min fråga är: Hur tar regeringen till sig kritiken från Riksrevisionen i sitt dagliga arbete så att statsministern inte fortsätter att ge detta felaktiga intryck?

Herr talman! Det är lite fascinerande att höra en så nöjd klimatminister. För några år sedan lovade hon att avgå om situationen blev som i dag, och i dag slår hon sig för bröstet över det hon har uträttat – trots att utsläppen alltså har ökat mer än på 15 år.

Jag hoppas att klimatministern någon gång har tittat på vad oppositionen faktiskt föreslår och då också sett att vi inte har sagt nej till något av de förslag som klimatministern nu slog sig för bröstet över. Tvärtom har vi sagt ja. Däremot har vi under den här mandatperioden, och även i vår senaste budgetmotion, lagt mycket mer pengar på att ställa om Sverige. Vi har lagt mer pengar till industrin, mer pengar till laddinfrastruktur och totalt sett mer pengar till miljö och klimat.

Tittar man på det sammantaget är det lätt att se att regeringen har dragit ned på klimat och miljö. Budgeten för klimat och miljö låg på 21,8 miljarder när ni tog över, Romina Pourmokhtari, och nu ligger den på 19,6 miljarder. Det är en rejäl ambitionsminskning. Om man dessutom, som man måste göra, tar hänsyn till inflationen förstår var och en att budgeten har minskat mycket mer än så.

Vi socialdemokrater vill ha en rättvis klimatpolitik. Sverige har varit ett föregångsland. Vi har relativt sett låga utsläpp per capita, tack vare tidigare regeringar. Den här regeringen har tyvärr vänt utvecklingen, och vi möter hela tiden en chockerad omgivning som undrar vad Sverige håller på med.

Jag hoppas att vi får förtroendet att leda Sverige igen – och att klimatministern kanske kan redogöra för varför hon inte har avgått samt varför hon har kastat in handduken redan innan hon avgår vid valet.

(Applåder)

Herr talman! Vi har en klimatminister som företräder en regering bestående av partier som lovade väljarna att klara klimatmålen. Sedan ökar man utsläppen. Man får kritik och börjar hänvisa till en klimathandlingsplan som ska komma. När den väl kommer innehåller den inga konkreta åtgärder. Ministern sätter till och med sitt goda namn i pant och säger att om klimatutsläppen ökar och vi rör oss längre från målen lämnar hon regeringen. Då skulle hon avgå.

Därefter lägger man fram ytterligare en budget utan åtgärder som lever upp till klimatmålen och hänvisar till en styrmedelsutredning. Sedan har man mage att säga att andra poserar i klimatpolitiken.

Gick inte den här regeringen till val på att föra en effektiv klimatpolitik? Vad är en effektiv klimatpolitik om inte minskade utsläpp? Om man ökar utsläppen så här gör det såklart inte jättestor skillnad om de minskar lite innevarande år. Problemet är att regeringen har avskaffat viktiga styrmedel. Det fanns säkert skäl till det. Även vi i Socialdemokraterna, vill jag påminna om, sänkte skatten på drivmedel och pausade reduktionsplikten under vår tid vid makten.

Man gör dock detta utan att ha en plan framåt för vad man ska göra i stället. Man vill inte investera i biobränslen. Man vill inte se till att vi får fart på elektrifieringen. Det här är ju inget annat än ansvarslöst.

Klimatministern frågar vilka konkreta bevis som finns för att den här regeringen sviker industrin i klimatet och konkurrenskraften. Jag vet inte vilka industrier klimatministern träffar. Möjligen blir det bara trevliga samtal. Men till oss uttrycker de att de är väldigt oroliga.

I Sverige har vi två enormt stora fordonsindustrier. De har såklart lidit hårt av att regeringen avskaffade styrmedel och inte ersatte dem med nya. Deras hemmamarknad är förstås jättetuff. Om vi jämför med till exempel Kina ser vi att i Sverige är drygt 1 procent av alla tunga fordon som säljs eldrivna, medan motsvarande siffra i Kina är 35 procent. Det är inte konstigt att de är oroliga över vad som händer. Vad är regeringens plan för att stötta den här otroligt viktiga industrin för jobben, tillväxten och klimatet i Sverige? Det finns inga förslag.

Vad vi har hört här i dag är inget som räcker. Industriföretagen menar ju att de förslag som nu finns i budgetpropositionen inte räcker. De har det väldigt tufft just nu.

Det var ett konkret svar på frågan, och jag räknar med att få ett lika konkret svar tillbaka: Vilka fler åtgärder är regeringen beredd att vidta för att klara klimatmålen men också för att stärka jobben och tillväxten i vårt land?

Det finns givetvis fler exempel. I den här budgeten minskar regeringen stödet till Industriklivet med över hälften jämfört med tidigare år. Man har pausat de gröna krediterna. Man har lagt ned samtalen om en energiöverenskommelse som industrin efterfrågar. Industrin vill ha en energiöverenskommelse som inte bara handlar om kärnkraft, utan en som levererar mer el här och nu och sedan.

Det var väl Liberalerna och något annat parti som sa till energiministern: ”Nu kan du inte hålla på med det här längre. Vi kan inte tänka oss det här. Vi vill hellre ha kärnkraften som slagträ i den politiska debatten.” Det om något är poserande. Det är ett stort svek mot väljarna och det förtroende som man har fått från svenska folket.

(Applåder)

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka statsrådet för att hon så tydligt gör klart att regeringen inte har några planer på att återkomma med fler förslag för att minska klimatutsläppen. Det innebär, herr talman, att regeringen lämnar en rejäl springnota efter sig i klimatarbetet.

De svenska utsläppen har ökat kraftigt. Sverige har missat värdefull tid i omställningen. Svenska skattebetalare riskerar att få betala miljarder i EU-böter på grund av regeringens misslyckande. Fordonsägare riskerar en prischock vid pump när EU-lagstiftningen träder i kraft om något år. Inga stora investeringar har gjorts under mandatperioden för att öka den svenska produktionen av biobränslen, och elektrifieringstakten har bromsats in.

Klimatministern brukar själv påpeka att klimatomställningen rymmer många möjligheter. Jag håller verkligen med. Detta är otroligt viktigt för svensk industris konkurrenskraft. Rätt hanterad kan klimatomställningen skapa jobb och tillväxt i Sverige, men ändå för regeringen en politik som ökar utsläppen och samtidigt försvagar tillväxten.

Den senast tillgängliga statistiken på årsbasis visar på den största utsläppsökningen sedan 2010. Det blev en kraftig utsläppsökning, 7 procentenheter, 2024 som en direkt följd av SD:s och regeringens politik. Inom EU var det bara Malta som ökade utsläppen mer än Sverige.

Klimatpolitiska rådet, Finanspolitiska rådet, OECD och Riksrevisionen har alla sågat regeringens klimatpolitik jäms med fotknölarna. Samtidigt kommer allt fler rapporter om hur akut situationen är för vårt klimat.

Klimatministern har själv lovat att hon skulle avgå om ”vi rör oss längre från Sveriges klimatmål”. Det har Sverige alltså med all tydlighet gjort. Utsläppen ligger nu på en högre nivå än vad de hade gjort utan SD-regeringens politik. Ändå sitter klimatministern kvar. Varför, herr talman? Betydde hennes ord ingenting ens för henne själv? Jag förstår att detta var ett sätt att inför sig själv säga: Det finns en moralisk gräns för vad jag är beredd att medverka till.

Desto viktigare är det då att stå upp för det man lovar sig själv och andra och att hålla sina ord. Klimatministern får gärna förklara varför vi ska lita på vad hon säger i fortsättningen, när hon inte står för det här.

Regeringen har alltså trots löften till väljarna om att man står bakom klimatmålen helt enkelt struntat i att lägga fram förslag som leder dit. Det är också det klimatministern konstaterar i sitt svar till mig. Regeringen har inga förslag på hur målen ska nås. Det är förstås ett stort svek mot väljarna, som man lovade detta. Det är ett stort svek mot alla de människor som kommer att drabbas av översvämningar, skyfall eller extrem torka. Svensk industri, som hade kunnat bidra till att minska utsläppen och skapa nya jobb, har också på det här och många andra sätt svikits av den här regeringen.

Samtidigt är det många månader kvar av mandatperioden. Min fråga är förstås: Har klimatministern helt gett upp tanken på att under sin tid vid makten få igenom en klimatpolitik som faktiskt leder till de klimatpolitiska målen, så som hon och andra representanter från regeringspartierna lovade väljarna 2022?

(Applåder)

Herr talman! Den 19 augusti 2021 knivhögg en 15-årig elev en lärare på Källebergsskolan i Eslöv.

Den 11 januari 2022, på NTI-gymnasiet i Kristianstad, knivhögg en 16-årig elev en annan elev, som fick allvarliga skador. En lärare skadades lindrigt.

Den 21 mars 2022 dödade en 18-årig elev två lärare på Malmö latinskola.

Och för exakt fyra månader sedan inträffade den värsta skolattacken i Sveriges historia. Tio elever och lärare på Risbergska skolan i Örebro miste livet.

Tyvärr lever vi i en verklighet där skolor behöver förbereda sig för att dödliga skolattacker kan hända. Skolpersonal, polis och socialtjänst behöver också bli bättre på att motverka att det händer.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte i juni 2022 Skolsäkerhetsutredningen med ett tydligt syfte: att förbättra säkerheten i svenska skolor. Utöver de fruktansvärda skolattacker med dödlig utgång som vi fått bevittna de senaste åren ser vi också en utveckling där kriminella gäng använder skolan som rekryteringsplats och där vapen förekommer i våra skolmiljöer. Vi behöver förhålla oss till en verklighet där dödligt våld i skolan inte längre är otänkbart. Det är något vi måste förbereda oss på och med alla tillgängliga medel försöka förhindra.

Därför välkomnar vi nu att regeringen går vidare med förslagen i utredningsbetänkandet Skolor mot brott. Vi behöver ge skolor tydligare mandat att arbeta med skolsäkerhet. Vi behöver kunna begränsa obehörigas tillträde till skolbyggnader och skolgårdar, och vi behöver ge skolpersonal fler klara befogenheter att söka igenom skolväskor när det finns misstankar om brott.

Men det får inte stanna där. Vi måste också säkerställa att det här inte blir ytterligare en uppgift som vältras över på skolpersonal utan resurser, för hur mycket vi än stärker den fysiska säkerheten är skolans absolut främsta skydd mot våld att alla elever känner tillhörighet, trygghet och möjlighet att lyckas med sin utbildning. Det är det som i grunden bygger en trygg skola.

Herr talman! Skolan ska vara en trygg plats för alla barn. När barn och unga begår allvarliga brott i skolmiljö måste också polis och socialtjänst involveras. Vi tycker att det är bra att rektorer ska ha, och ta, ett tydligt ansvar att anmäla allvarliga brott även när gärningspersonen är under 15 år. Men vi måste också kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Regeringen föreslår nu att alla brott, även mindre allvarliga som stöld och skadegörelse, ska anmälas från och med förskoleklass. Det går längre än vad utredningen föreslog. Tunga remissinstanser som Sveriges Lärare, Sveriges Skolledare och Brottsförebyggande rådet har varnat regeringen för att deras förslag riskerar att leda till stigmatisering, bristande tillit och, absolut allvarligast, en ökad risk för att samma person dras in i brottslighet och begår fler brott med fler brottsoffer som följd. Det vill vi inte medverka till.

Vi har också en oro för att polisanmälningar av mycket unga barn kan underminera förtroendet för polisen. Barn riskerar att tidigt lära sig att polisanmälningar inte leder till någon polisiär åtgärd utan bara läggs till handlingarna. Konsekvenserna av det här tycks regeringen inte ens reflektera över i sin proposition. Vi menar därför att det hade varit klokare att hålla sig till utredningens förslag och inte, som i regeringens propositionstext, definiera om vad som avses med övervägande skäl, det vill säga vilken hänsyn som ska tas till brottets allvar, elevens ålder och möjligheten att utreda brottet.

Herr talman! Vi vill också lyfta fram behovet av att stärka tryggheten för skolans personal. Enligt Arbetsmiljöverkets rapport ökade antalet allvarliga arbetsrelaterade incidenter till följd av hot och våld i skolan med över 150 procent mellan 2013 och 2023. Förslagen i propositionen innebär att skolpersonal får ett större ansvar i det förebyggande arbetet. Det är i grunden bra, men det kräver också stöd. Skolans personal måste veta att de har full uppbackning av polis och socialtjänst när situationer blir hotfulla eller våldsamma. Lärare och rektorer ska inte ta över uppgifter som i andra delar av samhället ligger på polisen. Vi föreslår därför att Skolverket får i uppdrag att följa upp hur de nya förslagen påverkar lärares och rektorers upplevda och faktiska säkerhet på jobbet.

Herr talman! Många skolor och skolhuvudmän kommer nu att få bråttom att ordna fram beredskapsplaner och ordna utbildningar för sin personal, och det är oerhört viktigt att vi nu inte låter detta bli nästa stora marknadsmisslyckande i välfärden.

Efter den fruktansvärda skolattacken i Örebro har skolledare över hela landet blivit kontaktade av privata aktörer som erbjuder utbildningar i pågående dödligt våld. Många av de här utbildningarna har varit kostsamma och dessutom undermåliga. En granskning av Dagens Nyheter visar att vissa företag drivs av personer helt utan relevant utbildning. Det har rapporterats om skrämmande övningar där skådespelare agerar skjutande gärningsmän i skolmiljö, övningar som lämnat både personal och elever traumatiserade. I vissa fall har lärare blivit sjukskrivna efter att ha deltagit i övningarna. I vissa fall har polisen trott att det har varit verkliga situationer och behövt kraftsamla. Detta är helt oacceptabelt!

Herr talman! Vi får inte låta skolans skyldighet att ha krisberedskap förvandlas till en lukrativ marknad där oseriösa bolag gör vinst på rädsla och osäkerhet. Flera länsstyrelser runt om i landet erbjuder redan kurser och stöd för skolor att utveckla sitt beredskapsarbete, och regeringen borde självklart se till att den här möjligheten nu ges i hela landet och säkerställa att utbildning i skolans krisberedskap sker på ett ansvarsfullt sätt med beprövade metoder.

Till sist vill jag återigen understryka att trygghet i skolan inte bara skapas med övervakningskameror och beredskapsplaner. Det är viktigt, men skolans säkerhet och trygghet byggs också i relationerna mellan elever på skolan och skolans personal. Det arbete som nu åläggs skolorna kommer att ta både tid och resurser, samtidigt som vi har en skola som redan är underfinansierad och där man drar ned på personal.

Regeringens blygsamma tillskott till skolornas utökade säkerhetsuppdrag riskerar därför att bli en besparing på andra saker – på undervisningen, på personalen och på kursmaterialet. Om regeringen fortsätter att prioritera skattesänkningar för höginkomsttagare framför pengar till skolan, om man fortsätter att låta miljarder av skolans pengar försvinna i skolkoncernernas årsredovisningar kommer vi inte att få tryggare skolor – tvärtom.

Skolans huvuduppdrag, att alla barn i Sverige ska få en god utbildning och bildning och att varje barn ska mötas av höga förväntningar och en tro på att de kan lyckas, är avgörande för trygghet och säkerhet i skolan. Dessutom vet vi att det är avgörande för vår gemensamma säkerhet. Det finns nämligen inget bättre vaccin som samhället kan ge mot framtida kriminalitet.

Jag vill avsluta med att yrka bifall till propositionen och reservation 2.

(Applåder)

Herr talman! Det är uppenbart att Liberalerna inte ens har reflekterat över hur man ska få stopp på detta och se till att det här blir en seriös verksamhet i skolorna. Vi har redan sett exempel i flera medier på totalt oseriös verksamhet, och ändå kräver regeringen att alla skolor ska ha beredskapsplaner på plats från den 1 juli utan att samtidigt ha gett exempelvis länsstyrelser i uppdrag att ge skolor det stöd de behöver för att klara uppdraget.

Själv satt regeringen i ett år på den utredning som påvisar att det finns länsstyrelser som redan utbildar och ger sådant stöd till skolor runt om i landet. En rimlig åtgärd från regeringens sida hade varit att redan nu – det är bara några veckor tills det här ska vara på plats i landets alla skolor – ge länsstyrelserna i uppdrag att stötta skolorna i det här arbetet. I stället står regeringen och slår ifrån sig ansvaret. Man säger att det är upp till huvudmännen. Det är de som ska kvalitetssäkra den här verksamheten.

Jag tycker att det är naivt. Liberalerna gör om sitt misstag: Man ser inte de marknadskrafter som återigen vill åt skolans pengar, och man värnar inte de resurser till undervisning som finns i skolan. Man riskerar att återigen begå ett stort misstag som går ut över landets elever och lärare.

Jag vill verkligen uppmana regeringen att snabba på nu. Man har fortfarande chansen att ge de nödvändiga uppdragen till de myndigheter som kan stötta upp och se till att den här verksamheten blir seriös, att den bedrivs utan vinstsyfte och att den faktiskt värnar säkerheten och tryggheten på alla landets skolor – inte kassaflödet hos oseriösa företag.

Herr talman! Efter den fruktansvärda skolattacken i Örebro har skolledare över hela landet blivit kontaktade av olika privata aktörer som erbjuder utbildningar i hur man ska agera vid pågående dödligt våld. Många av utbildningarna är kostsamma och dessutom undermåliga. En granskning från Dagens Nyheter visar att vissa företag drivs av personer helt utan utbildning – personer som kanske mest gillar att själva ha vapen och få demonstrera dem.

Det har rapporterats om skrämmande övningar där skådespelare agerar skjutande gärningsmän i skolmiljö. Det är övningar som har lämnat både personal och elever traumatiserade. En del lärare har till och med blivit sjukskrivna efter övningarna. Det är ju helt oacceptabelt.

Liberalerna har erkänt att de har varit naiva gällande skolans marknadisering. Här har vi ytterligare ett exempel på att skolans verksamhet riskerar att hamna i händerna på kapitalstarka intressen som inte vill skolors, elevers, lärares eller samhällets bästa utan som vill tjäna pengar. Därför är min fråga: Vad gör regeringen för att undvika att det här blir ytterligare en marknad på skolans område som bidrar till att skolans pengar går till annat än undervisning?

Fru talman! Servicekontoret i Brandbergen kommer att läggas ned. Varje dag kommer 100 personer färre att kunna få hjälp av statliga myndigheter i Haninge. Nästan vart fjärde servicekontor i landet läggs ned av regeringen med stöd av Sverigedemokraterna.

Statsrådet kallade regeringen framgångsrik. Det är alltså en framgångsrik regerings verk att lägga ned den statliga servicen runt om i landet. Jag tycker att Eva Lindh hade helt rätt när hon sa att regeringen snarare är verklighetsfrånvänd.

För oss socialdemokrater är det viktigt att staten är tillgänglig för alla människor i hela landet, också för de människor som har svårt med den digitala tekniken.

När man ska spara pengar och effektivisera verksamheterna – det kan man göra – måste man ha ett tydligt mål att värna kärnverksamheten och den service som ges till människor, oavsett om det gäller sjukvård eller servicekontor, och inte bara ge ett sparbeting till myndigheterna. Vi vet nämligen vad resultatet blir annars. Då värnar man det egna kontoret och de egna mellanleden. Det visar all forskning.

Om man på allvar vill effektivisera verksamhet ska man inte lägga ned den utan se till att alla de myndigheter som har i uppdrag av regeringen att serva medborgarna faktiskt ägnar sig åt det och minskar på annan administration.

Fru talman! Jag blev lite tagen av berättelsen om Tilda. Med tanke på att hon inte är den enda som kan drabbas i en liknande situation kan man bara sluta sig till att statsrådet har fått alldeles för få interpellationer om ämnet. Det lät lite som att statsrådet tyckte att det nu får räcka. Men jag tycker tvärtom, nämligen att alla människor som drabbas av beslutet måste få höras i kammaren. De måste få svar på varför de ska få det svårare att göra rätt, så som Tilda vill och har berättat för min kollega Sanne Lennström.

Statsrådet tycker att det är lite jobbigt att kallas för ett statsråd i en SD-regering. Ett tips är att inte samarbeta med Sverigedemokraterna, om man tycker att det är så jobbigt att nämnas i samma andetag som Sverigedemokraterna.

Regeringen tycker också att det är jobbigt att påstås vara styrd av Sverigedemokraterna. Det är samma sak där, det vill säga att det är bara att sluta vara det så slipper man det epitetet. Eva Lindh redogjorde tydligt för hur Sverigedemokraterna styr regeringen. Det syns tydligt i samarbetsavtalet, nämligen att allt ska gå via Sverigedemokraterna innan det tas upp i kammaren.

Den här debatten handlar dock inte om regeringens val av samarbetsparti utan om de människor som drabbas av regeringens politik. Det är väl ändå uppenbart att den fysiska närvaron av staten kommer att minska tydligt för många människor. Det kommer att hänvisas mer till att man ska klara sina ärenden med hjälp av digitala tjänster.

I servicekontoret i Brandbergen får varje dag 100 personer hjälp att göra det som förväntas av dem, men där de faktiskt behöver stöd för att kunna göra rätt. Det handlar om att deklarera, få rätt pension och få rätt stöd av Försäkringskassan. Jag tänker att regeringen behöver ägna en och annan tanke åt hur förändringarna påverkar samhällskontraktet. Det var orsaken till att vi bestämde oss för att bygga ut servicekontoren. Vi tror att staten behöver vara tillgänglig i människors vardag, att nå och ha ett samtal med, inte bara mötas av en röst i telefonen. Därför behövs kontoren runt om i landet, gärna där de grupper som har svårast att använda annan alternativ teknik bor i större omfattning än andra.

Vad händer med samhällskontraktet när Tilda inte kan göra rätt för sig, trots att hon försöker? Vad händer med samhällskontraktet när det inte går att få kontakt med staten med ett kanske lite mer komplicerat ärende än vad som går att förklara på en telefontjänst? Det borde regeringen fundera över.

Den sista saken jag tänker ta upp är att jag välkomnar att man effektiviserar och drar ned på byråkrati i staten. Men då måste man se till att effektiviseringen sker på rätt ställe, det vill säga inte i den service som ska vara medborgarna till gagn utan i den överbyggnad som oftast försvaras mest av alla typer av organisationer. Det visar forskningen tydligt. Det här kräver en aktiv regering som ser till att besparingarna sker på rätt ställe.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag var nog lite naiv när jag trodde att statlig service till invånarna i det här landet inte var en partipolitisk fråga utan att alla ändå hade ambitionen att staten ska stå för en lättillgänglig, pålitlig och närvarande service för sina medborgare – inte minst när det gäller sådana viktiga funktioner som att kunna betala rätt skatt, vilket i sin tur är grunden för vårt samhälle, att kunna få rätt stöd, varken för mycket eller för lite, från Försäkringskassan när man behöver det och att kunna komma i arbete.

Men tydligen är detta en fråga där vi inte har samma ambitioner. Riksrevisionen har visat att det när det gäller servicecentren finns en del kvalitetsaspekter där det skulle kunna bli bättre. En reaktion på detta skulle kunna vara att man förbättrar kvaliteten, men den här regeringen väljer i stället att dra ned och stänga kontor – trots att vi vet att det i dag finns många medborgare i vårt land som upplever att det är väldigt svårt att komma i kontakt med statliga myndigheter.

Servicekontoret i Brandbergen ligger en bit söder om Stockholm. Det är lätt att tänka att all statlig service finns i den här regionens område, men så är det inte. Jag tycker att en del talar för att regeringen tror att hela Stockholmsregionen på något sätt har nära till Stureplan, Medborgarplatsen eller Sergels torg. Så är det inte.

Servicekontoret uppges nämligen ligga i Stockholm, Brandbergen. Brandbergen ligger i Haninge, en kommun med 100 000 invånare, som sagt. Vi har många invånare som bor väldigt långt från just Brandbergen och som med det här beslutet kommer att ha ännu längre till statlig service. De bor ute på våra öar och så vidare.

Om man besöker ett vanligt bankkontor, vilket jag gör ibland, märker man hur många människor det är som inte klarar av digitala kontakter och som behöver hjälp med både det ena och det andra. Det är samma målgrupp som har störst behov av de statliga servicekontoren. Det är de som har någon form av funktionshinder, har invandrarbakgrund eller har svårt med svenskan. Men det är också helt vanliga människor som börjar få svårt att hänga med i den tekniska utvecklingen. Ibland kan det till och med vara någon med bred dialekt som inte kommer fram och kan använda de digitala lösningarna. Den statliga servicen måste finnas även för dem, och servicekontoren runt om i landet är en viktig och bra reform som den förra regeringen åstadkom.

Jag vill också återknyta till det som kollegan Eva Lindh sa: att det här med tillit till staten, att vi deklarerar så gott och så ärligt vi kan och försöker göra rätt i kontakter med myndigheter, är något att vara väldigt rädd om, inte minst i de tider vi lever i, med de hot och de försvarsdiskussioner vi har. Vi har en sådan gemenskap i vårt land, och vi vet att staten finns där när vi behöver prata med någon. Det handlar inte bara om ett telefonnummer, utan det går att få kontakt. Men det handlar också om det större och bredare perspektivet: att vi hjälps åt när vi hamnar i olika kriser. I det arbetet skulle jag säga att servicekontoren har en väldigt viktig funktion som regeringen helt missar.

Fru talman! Höga betyg är med dagens betygsfiffel inte ett bevis på god kvalitet.

Jag skulle nog ändå säga att svenska språket är viktigt. Det är viktigt att alla i Sverige talar god svenska. Vi vet också från forskningen att man lär sig bäst på sitt huvudspråk. Majoriteten av eleverna och de unga i Sverige har svenska som modersmål och skulle alltså lära sig bättre om de undervisades på svenska.

Många lärare högre upp, på gymnasiet och på högskolan, vittnar dessutom om att de elever som har läst på engelskspråkiga skolor enligt svensk läroplan faktiskt inte är bättre på engelska. Ännu värre är att de inte kan vokabulären i de språk som de har läst på, till exempel engelska, trots att det handlar om matematik, NO eller sådant. De varningssignalerna borde man ta på allvar, även om man inte tycker att svenska är viktigt som ett sammanhållande kitt.

Visserligen är valfrihet i skolsystemet viktigt, men det ska ändå bara vara mellan skolor som är bra för eleven. Det hoppas jag i alla fall att vi är överens om.

Min fråga kvarstår ändå: Varför är det viktigt för Moderaterna att de här skolorna ska kunna undervisa på ett annat språk än vårt huvudspråk i Sverige, svenskan? Varför ska inte merparten av undervisningen ske på det språket i alla skolor i Sverige, för att på det sättet kunna trygga en bättre kunskapsinhämtning bland eleverna?

Fru talman! Jag tänker ställa en fråga om svenska språket.

Svenska språket är ett viktigt kitt som håller ihop vårt samhälle. Att stärka undervisningen i svenska språket i skolan borde vara självklart för varje regering som prioriterar integrationen och att öka människors samhörighet i den polariserade tid vi lever i.

Ändå har vi i dag ett skolsystem i Sverige där vi låter skolkoncerner bedriva hälften av sin undervisning på engelska och dessutom ha undantag för lärarnas behörighetskrav. De får alltså ha fler obehöriga lärare.

Vi socialdemokrater vill att alla elever ska ha behöriga lärare. Vi vill också att språket i svenska skolor ska vara svenska och att reglerna ändras så att minst 75 procent av undervisningen ska bedrivas på svenska, inte 50 procent som det är i dag.

Ledamoten yrkade precis bifall till förslaget i betänkandet där utskottsmajoriteten avslår vårt förslag om svenska som huvudspråk i svensk skola med motiveringen att man i stället står bakom just gällande rätt.

Min fråga är helt enkelt: Varför tycker ledamoten och Moderaterna att tioåringar, som ganska nyligen har börjat lära sig skriva och läsa på svenska, ska gå i skolor där engelska är huvudspråk och där obehöriga lärare står för undervisningen?

Herr ålderspresident! De här 2,7 miljarderna, motsvarande 4 000 lärare som hade kunnat finnas i den svenska skolan, är ett riktigt slöseri med skattebetalarnas pengar – 2,7 miljarder går till människor som inte gör någonting för att få dem. De behöver ingen ersättning; de får för mycket betalt. Men dessa 2,7 miljarder betyder ingenting, tycker Sverigedemokraterna.

Jag har en fråga om det och även några andra frågor: Vilka andra grupper i samhället tycker Sverigedemokraterna ska få 2,7 miljarder utan att göra någonting för det? Varför är det just friskoleägarna som ska få de här pengarna? Finns det andra grupper som också kan få pengar av staten på det här lättvindiga sättet?

I sitt anförande refererade ledamoten själv till segregationen i svensk skola. Jag tror att det är en väldigt stor orsak till de problem vi ser. Ledamoten refererade också till OECD som referenspunkt när han flera gånger refererade till de svenska skolresultaten.

Redan när en borgerlig majoritet här i kammaren för 30 år sedan röstade igenom friskolesystemet varnade OECD för att det skulle leda till just segregation – de problem som ledamoten refererade till i talarstolen.

Sedan dess har OECD regelbundet, år ut och år in, återkommit till detta: att friskolesystemet så som det är riggat i Sverige med vinstdrivande skolor spär på segregationen och den stora ojämlikheten i svensk skola.

Ja, det är ett stort problem, och ledamoten sa det själv: Det är de som föds av icke-akademiska föräldrar som inte klarar sig bra i svensk skola. Det är de som drabbas av segregationen. Det finns även många andra saker, men det här är ett stort problem.

Herr ålderspresident! Att driva friskola i Sverige innebär i princip ingen ekonomisk risk och väldigt lättförtjänta pengar. Ett viktigt skäl till det är att alla friskolor får betalt utifrån hur mycket den kommunala skolan kostar per elev.

Problemet är bara att kommunala skolor har större ansvar än vad friskolor har. Kommunala skolor måste vara beredda att ta emot alla elever när som helst. Friskolor kan däremot hela tiden anpassa så att de enbart har fulla klasser. Kommunala skolor har en skyldighet att ha skolor även i glesbygd. Friskolor kan välja att bara finnas i tätort. Friskolor kan dessutom välja att ha hemliga köer som gör det lätt att få de mest lönsamma eleverna.

Det är därför helt galet att friskolor ska ha samma ersättning per elev som kommunala skolor. Olika ansvar borde betyda olika ersättning. Men så är det alltså inte – tvärtom. Varje år försvinner 2,7 miljarder i överkompensation till friskolorna. Regeringen och SD hade kunnat stoppa det här, men de har valt att inte göra det. I stället fortsätter den här överkompensationen år efter år.

Det är svårt att förstå varför Sverigedemokraterna ser genom fingrarna när 2,7 miljarder varje år försvinner i överkompensation till friskolor, en överkompensation som leder till lätta vinster och att de skattepengar som skulle gå till elevernas undervisning i stället blir till våffelstugor, strandtomter och jaktslott.

Jag vill förstås höra Sverigedemokraterna förklara varför de inte stoppar det här.

Herr ålderspresident! Nej, det är precis det som är problemet. Ni avsätter inte pengar. Regeringen och Sverigedemokraterna avsätter inte pengar till detta. Man döper om vissa pengar. Man stöttar inte kommunerna, som i sin tur är ansvariga för att stötta skolorna genom den här kostnadskrisen.

Resultatet ute i skolor, runt om i hela landet, har varit att människor har fått gå från jobbet. Eller så har de inte fått nyanställning för att skolorna har behövt spara pengar under den här tiden.

Det är inte att satsa, utan det är att skära ned. Det är exakt det som har hänt. Det har förvärrats genom att de pengar som vi lägger på skolan går till fel saker. De försvinner iväg till våffelstugor, jaktslott och strandtomter – privata saker som skolägarna tycker är viktiga – i stället för att gå till undervisning. Det hade ni delvis kunnat stoppa redan från dag ett. Men regeringen och Sverigedemokraterna har valt att inte göra det. Det tycker jag är beklagligt.

Jag tänker på dagens elever, de som går i skolan i dag och som började ettan när Sverigedemokraterna och regeringen påbörjade sitt maktinnehav. De har gått klart fyran när den här regeringen ska lämna över till nästa. Under den här tiden har de bara mötts av nedskärningar, och deras pengar till undervisning har gått till, som jag sa, våffelstugor och jaktslott.

Det är att svika dagens elever. Jag tycker att detta är väldigt beklagligt både för deras skull och för Sveriges skull.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Ja, vi hade sett till att det fanns fler vuxna som såg barnen i skolan och kunde ge dem den stödundervisning som de behöver. De skulle kunna stoppa unga människor på glid genom att ta dem i kragen och göra andra saker med dem, så att de vet att det finns en plats för dem i vårt samhälle vid sidan av gängen. Vi skulle ha stoppat överkompensationen. Det fanns ju en proposition om detta precis före regeringsskiftet som röstades ned här i Sveriges riksdag. Det förslaget hade den här regeringen kunnat återanvända om man hade velat stoppa den.

Det är 2,7 miljarder om året som försvinner iväg till friskolor för sådant som de inte ska ha betalt för. Det är ju ingenting som de faktiskt ansvarar för. Det hade kunnat ske nu. Men i stället låter ni överkompensationen bara fortsätta år efter år efter år.

Egentligen kan man sammanfatta allt det som ledamoten säger med att regeringen sviker dagens skolbarn. Dagens skolbarn hade behövt fler vuxna. De hade behövt fler lärare. De hade behövt fler fritidspedagoger i skolan och fler särskilda undervisningsgrupper. Men det får de inte, för den här regeringen har prioriterat att sänka skatten – en del för vanliga löntagare men också för dem som tjänar allra mest. De har fått en särskild skattebonus av den här regeringen.

Vi anser att de pengarna hade gjort bättre nytta i svensk skola, både för de elever som går där i dag och för vår gemensamma framtid i Sverige, för att vi ska ha en stark skola som ser till att alla barn får med sig det de behöver för att kunna få ett jobb, försörja sig själva, må bra och bidra till svensk utveckling framöver. Det ansvaret sviker tyvärr den här regeringen.